Nyckeln till Teosofin Online - kapitel 2 -Exoterisk och Esoterisk Teosofi av Helena Blavatsky

Fråga: Era läror är alltså varken ett återupplivande av buddismen eller helt och hållet kopierade från den neo-platonska teosofin?

Svar: Nej, det är de inte. Men på dessa frågor kan jag inte ge dig ett bättre svar än att citera från ett föredrag om ”Teosofi” som en medlem av T.S., dr. J.D. Buck, höll vid det teosofiska årsmötet i Chicago, Amerika, i april 1889. Ingen levande teosof har uttryckt och förstått den verkliga essensen av teosofin bättre än vår ärade vän dr Buck:

”Det teosofiska samfundet organiserades för att sprida de teosofiska lärorna och för att främja det teosofiska sättet att leva. Det nuvarande Teosofiska Samfundet är inte det första i sitt slag. Jag har i min ägo en bok med titeln ”Theosophical Transactions of the Philadelphia Society´ [Teosofiska meddelanden från Philadelphia-samfundet], publicerad i London 1697, och ytterligare en med följande titel: ´Introduktion till teosofi eller vetenskapen om Kristi Mysterium, dvs. Om Gudomligheten, Naturen och Skapelsen, omfattande det filosofiska vetandet om livets alla verksamma krafter, magiska och andliga, utgörande en praktisk vägledning till den högsta renhet, helighet och evangeliska fullkomning och även förvärvande av gudomlig vision, insyn i änglarnas heliga arbete, krafter och andra pånyttfödelsens privilegier,” utgiven i London 1855. Denna bok innehåller följande tillägnan:

Ett bättre eller mer uttömmande svar än detta – av en man som är en av våra mest aktade och allvarliga teosofer – kan inte ges på dina frågor.

Fråga: Vilket system föredrar eller följer du, i så fall, bortsett från den buddhistiska etiken?

Svar: Inget – och alla. Vi håller inte fast vid någon speciell religion eller filosofi. Vi samlar upp det goda varhelst vi finner det. Men här måste det åter betonas att teosofin liksom alla forntida system har både en exoterisk och en esoterisk sida.

Svar: Teosofiska samfundets medlemmar överlag är fria att bekänna sig till vilken religion eller filosofi de vill – eller ingen om de skulle föredra det – under förutsättning att de hyser sympati för Sällskapet och är beredda att arbeta för ett eller flera av dess tre syften. Samfundet är en filantropisk och vetenskaplig sammanslutning, som arbetar för att sprida broderskaps idé enligt praktiska i stället för teoretiska linjer. Medlemmarna kan vara kristna eller muslimer, judar eller parser, buddhister eller braminer, spiritualister eller materialister, sådant spelar ingen roll; men varje medlem måste vara antingen filantrop eller lärd, en som studerar arisk eller annan forntida litteratur, eller en forskare inom det psykiska området. Kort sagt, han måste så gott han kan hjälpa till att förverkliga åtminstone ett av programmets mål. I annat fall finns det ingen anledning för honom att bli ”medlem”. Detta gäller för flertalet medlemmar i det exoteriska samfundet, som antingen är ”anslutna” eller ”fristående medlemmar”.[6] De kan bli eller blir inte teosofer de facto [*] . Medlemmar är de i och med sitt inträde i samfundet; men detta kan inte i sig göra någon till teosof som inte har sinne för tingens inneboende gudomliga ändamålsenlighet, eller som uppfattar teosofin på sitt eget – om uttrycket tillåts – sekteriska och egoistiska sätt. ”Vacker är den som vackert gör” skulle med tillämpning på detta omskrivas till ”Teosof är den som teosofi gör.”

[6] En ”ansluten” medlem är någon som anslutit sig till en särskild gren av T.S.. En ”fristående” är någon som tillhör Samfundet i stort, har sitt diplom från huvudkvarteret (Adyar, Madras) utan att stå i förbindelse med någon gren eller loge.

[*] I verklig mening.

Fråga: Detta gäller, så som jag kan förstå lekmanna-medlemmar. Men de som ägnar sig åt det esoteriska studiet av teosofin; är de verkliga teosofer?

Svar: Inte nödvändigtvis, förrän de bevisat sig vara det. De har vunnit inträde i den inre gruppen och förpliktat sig att så strikt som de kan efterleva den ockulta gruppens regler. Detta är svårt, eftersom den främsta regeln av alla är total försakelse av den egna personligheten – det vill säga, en löftesbunden medlem, måste bli en fullständig altruist som aldrig får tänka på sig själv, utan måste glömma sin egen fåfänga och stolthet, och istället tänka på sina medmänniskors bästa, inte bara på sina medlemsbröder inom den esoteriska kretsen. Han måste om de esoteriska instruktionerna ska gagna honom, leva ett helt och hållit återhållsamt liv, ett liv av självförsakelse och sträng moral, under tiden han gör sin plikt. De få verkliga teosoferna i Teosofiska Samfundet finner man bland dessa medlemmar. Vad jag nu säger innebär dock inte, att det inte finns sanna teosofer utanför T.S. och den inre kretsen; för sådana finns, till och med fler än man i allmänhet känner till; säkerligen långt fler än det finns bland T.S. lekmanna-medlemmar.

Fråga: Vad är i så fall nyttan med att söka inträde i det så kallade Teosofiska Samfundet? Vad kan locka dem till att ta det steget?

Svar: Ingenting, utom fördelen av att få erhålla esoteriska instruktioner , ”Visdomsreligionens” genuina läror; och om dess program förverkligas kan mycket hjälp fås genom ömsesidig hjälp och sympati. Enighet ger styrka och harmoni, och väl anpassade, samtidiga ansträngningar åstadkommer underverk. Detta har varit hemligheten med alla sällskap och gemenskaper så länge mänskligheten funnits till.

Fråga: Men varför skulle inte till exempel en välbalanserad, målmedveten människa med okuvlig energi och ihärdighet kunna bli ockultist, ja till och med adept, om hon arbetar på egen hand?

Svar: Det kan hon, men det är tusen odds mot en att hon kommer att misslyckas. Ett skäl bland många är att det inte finns några böcker i våra dagar om Ockultism eller Teurgi som lämnar ut alkemins och den medeltida teosofins hemligheter i klarspråk. Allt är framställ i symboler eller i liknelser; och då nyckeln till dessa sedan tidsåldrar tillbaka gått förlorad för västerlandets folk, hur skulle då en människa nu kunna uppfatta den rätta betydelsen av vad hon läser? Däri ligger den största faran, en fara som leder till omedveten svart magi eller det mest hjälplösa mediumskap. Den som inte har en Invigd till mästare gör klokast i att lägga det farliga studiet åt sidan. Se dig omkring och observera vad du ser! Medan två tredjedelar av den civiliserade världen förlöjligar blotta tanken på att det ligger något av värde i teosofi, ockultism, spiritualism eller i Kabbalan, så är den sista tredjedelen sammansatt av de mest heterogena och motstridiga element. Somliga tror på det mystiska, ja till och med på det övernaturliga (!), men var och en tror på sitt eget sätt. Resultatet blir att inte finns två människor tänker lika, icke två är överens om några grundläggande ockulta principer även om det finns många som gör anspråk på att ha uppnått vetandets ultima thule och vill få utomstående att uppfatta dem som fullmogna adepter. Det är inte bara det att någon vetenskaplig och exakt kunskap om ockultism inte står att finna i Västerlandet – inte ens i fråga om den sanna astrologin den enda grenen av ockultismen som i sin exoteriska läror, har bestämda lagar och ett klart system – utan det finns inte någon som har en uppfattning om vad verklig Ockultism betyder. Några inskränker den urgamla visdomen till Kabbalan och det judiska verket Zohar, vilka var och en tolkar på sitt eget sätt i enlighet med de rabbinska metodernas bokstavstro. Andra betraktar Swedenborg eller Böhme som det slutgiltiga uttrycket för den högsta vidomen; medan andra åter i mesmerismen ser den uråldriga magins stora hemlighet. Varenda en av dem, som omsätter sina teorier i praktiken, driver snabbt, genom okunnighet, in i svart magi. Lyckliga de som undkommer, då de varken har någon måttstock eller något kriterium varmed de kan dra en gräns mellan det sanna och det falska.

Fråga: Skall vi uppfatta det så att den inre gruppen inom T. S. gör anspråk på att få sin undervisning från verkliga invigda eller mästare inom den esoteriska visdomen?

Svar: Inte direkt. Den personliga närvaron av sådana mästare behövs inte. Det är tillräckligt om de ger instruktioner åt någon av dem vilka i åratal tillbaka har studerat under deras ledning och som ägnat hela sitt liv i deras tjänst. Dessa kan sedan i sin tur överföra den sålunda meddelade kunskapen till andra som inte haft en sådan möjlighet. En liten del av det sanna vetandet är bättre än en mängd osmält och missförstådd lärdom. En uns av guld är mer värt än ett ton av aska.

Fråga: Men hur skall man veta om detta uns är verkligt guld eller enbart en förfalskning?

Svar: Ett träd känner man igen på dess frukt, ett lärosystem på dess resultat. När våra motståndare kan bevisa för oss att det under tidernas lopp existerat en enda person som på egen hand studerat ockultism och blivit en helig adept som Ammonius Saccas, eller till och med en Plotinus, eller en teurgist som Iamblichus, eller har utfört underverk sådana som det påstås att Saint Germain har gjort, utan ledning av en mästare, och allt detta utan att vara ett medium, en psykiskt utrustad människa som bedrar sig själv, eller en charlatan – då skall vi erkänna vårt misstag. Men till dess, föredrar teosoferna att följa den naturlag som har visat sig vara giltig inom den Heliga Vetenskapens tradition. Det finns mystiker som gjort stora upptäckter inom naturvetenskapen på kemins och fysikens område, som nästan närmar sig alkemins och ockultismens område; andra som enbart med hjälp av sitt snille har återupptäckt delar, om inte hela ”Mysteriespråkets” förlorade alfabet, och kan därför helt korrekt läsa hebreiska skriftrullar; ytterligare andra, som, då de är siare, har uppfångat underbara glimtar av naturens dolda hemligheter. Men alla dessa är specialister. En är en teoretisk uppfinnare, en annan kunnig i hebreiska, det vill säga, en sekterisk kabbalist, en tredje en modern swedenborgare som förnekar allt utanför sin egen speciella vetenskap eller religion. Inte en enda av dem kan skryta med att ha hjälpt mänskligheten på universell eller ens på nationell nivå med detta, inte ens sig själv. Med undantag av några få helare – av den där klassen som skulle kallas för kvacksalvare av det Kungliga Läkar- eller Kirurgsällskapet – har ingen med sin vetenskap varit till nytta för mänskligheten eller ens för några människor i sin egen omgivning. Var finns de gamla kaldéerna, som åstadkom underbara kurer, inte med trollformler utan med läkeörter? Var finner man en Apollonius av Tyana, han som botade sjuka och uppväckte döda var han än befann sig i världen? Vi känner till några specialister av den förra klassen i Europa, men ingen av den senare – med undantag av Asien, där Yogins hemlighet, ”att leva i döden”, ännu är bevarad.

Fråga: Är det teosofins mål att frambringa sådana läkekunniga adepter?

Svar: Dess mål är flera; men de viktigaste av alla är de som sannolikt leder till att lindra mänskligt lidande under alla former, moraliska såväl som fysiska. Och vi tror att de förra är långt viktigare än de senare. Teosofin måste inskärpa etiska principer; man måste rena själen, om man skall kunna bota den fysiska kroppen, vars sjukdomar alla är ärftliga utom de som beror på olycksfall. Det är inte genom att studera Ockultism för själviska ändamål, för att tillfredställa ens egna personliga ambitioner, stolthet eller fåfänga, som man någonsin kan nå det sanna målet: att hjälpa den lidande mänskligheten. Inte heller kan en människa bli en Ockultist genom att bara studera en gren av den esoteriska filosofin utan genom att studera, om än inte bemästra dem alla.

Fråga: Meddelas alltså den hjälp som krävs för att uppnå detta viktiga mål bara åt dem som studerar de esoteriska vetenskaperna?

Svar: Inte alls. Varje lekmanna-medlem är berättigad till allmän undervisning om han önskar det; men få är villiga att bli vad man kallar ”arbetande medlemmar”, och de flesta föredrar att förbli teosofiska drönare. Det är underförstått att enskild forskning uppmuntras inom T. S., under förutsättning att den inte överskrider den gräns som skiljer det exoteriska från det esoteriska, den blinda magin från den medvetna.

SKILLNADEN MELLAN TEOSOFI OCH OCKULTISM.

Fråga: Du talar om teosofi och ockultism; är det samma sak?

Svar: Inte alls. En människa kan verkligen vara en mycket god teosof inom eller utom Samfundet, utan att på något sätt vara en Ockultist. Däremot kan ingen vara en sann Ockultist utan att vara en verklig teosof; i annat fall är han helt enkelt en svart magiker, antingen medvetet eller omedvetet.

Fråga: Hur menar du?

Svar: Jag har redan sagt att en sann teosof i praktiken måste omsätta de högsta etiska ideal, måste sträva efter att förverkliga sin gemenskap med hela mänskligheten och oupphörligt arbeta för andras bästa. Men om en ockultist inte gör allt detta, då handlar han själviskt till sin egen personliga fördel; och om han har skaffat sig mer makt än människor i allmänhet, ja, då blir han i framtiden en långt farligare fiende till världen och sin omgivning än en vanlig dödlig. Detta är uppenbart.

Fråga: Är alltså en ockultist helt enkelt en människa som förfogar över större makt än andra?

Svar: Ja, långt större – om han är en verksam och verkligt kunnig Ockultist, och inte bara en till namnet. De ockulta vetenskaperna är inte som det beskrivs i uppslagsböcker, ”medeltidens imaginära vetenskaper, vilka sätts i samband med förmodad verkan eller inflytande av ockulta egenskaper eller övernaturliga krafter, såsom alkemi, magi, nekromanti och astrologi”, ty de är verkliga, faktiska och mycket farliga vetenskaper. De lär ut den hemliga kraften hos naturtingen, utvecklar och uppodlar de dolda förmågorna, som ligger ”latenta i människan”, och ger henne på så sätt oerhörda fördelar över de mer okunniga och dödliga människorna. Hypnotism, som nu blivit så vanlig och blivit föremål för en allvarlig vetenskaplig undersökning, är ett bra exempel. Den hypnotiska kraften upptäcktes nästan av en tillfällighet, sedan vägen för den blivit förberedd genom mesmerismen; och nu kan en kunnig hypnotisör göra nästan vad som helst med den, från att tvinga en människa, henne själv ovetande, att spela en narr, att få henne att begå ett brott – ofta i hypnotisörens ställe, och till hans fördel. Är inte denna en förfärlig kraft om den sätts i händerna på samvetslösa personer? Och var god och kom ihåg att denna är bara en av ockultismens mindre grenar.

Fråga: Men betraktar inte vår tids bildade och kultiverade människor alla dessa Ockulta vetenskaper, magi och trolldom, såsom kvarlevor från forntidens okunnighet och vidskepelse?

Svar: Låt mig fästa din uppmärksamhet på att denna anmärkning är tveeggad. De ”mest bildade och lärda” ibland er betraktar också kristendomen och varje annan religion såsom en kvarleva av okunnighet och vidskepelse. Människor börjar nu i alla fall att tro på hypnotism, och några – även av de mest bildade – på teosofi och andra fenomen. Men vilka bland dem, med undantag av predikanter och blinda fanatiker, vill bekänna att de tror på bibliska mirakel? Och det är här som den avgörande skillnaden visar sig. Det finns mycket goda och renhjärtade teosofer som tror på det övernaturliga, inklusive gudomliga mirakel, men ingen Ockultist gör det. För en Ockultist praktiserar vetenskaplig teosofi, grundad på exakt kunskap om naturens hemliga verksamhet, under det att en teosof som praktiserar så kallade abnorma förmågor, utan att ledas av Ockultismens ljus, närmar sig rent av en farlig form av mediumskap, fastän han håller sig till teosofi och dess högsta tänkbara moraliska lagar, utövar han den i okunnighet på grundval av ärlig men blind tro. Den, teosof eller spiritualist, som försöker att odla en av den Ockulta vetenskapens grenar – till exempel hypnotism, mesmerism eller till och med den hemliga konsten att framställa fysiska fenomen och så vidare – utan kunskap om dessa krafters filosofiskt logiska grund, är likt en båt utan roder utkastad på ett stormigt hav.

SKILLNADEN MELLAN TEOSOFI OCH SPIRITUALISM.

Fråga: Men tror du inte på spiritualism?

Svar: Om du med ”spiritualism” menar den förklaring som spiritualisterna ger vissa abnorma fenomen, då gör vi det avgjort inte. De hävdar att alla dessa manifestationer frambringas av de avlidnas själar, ”andar”, vanligtvis deras släktingar, som återvänder till jorden, säger de, för att meddela sig med dem de älskat eller tyckt om. Vi förnekar detta rent ut. Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden – utom i mycket sällsynta undantags fall, vilket jag skall berätta om senare; inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva sätt. Det som verkligen visar sig objektivt är endast fantomen av den före detta fysiska människan. Men på psykisk, och så att säga, ”andlig” spiritualism, tror vi helt avgjort på.

Fråga: Förkastar du också fenomenen?

Svar: Nej, verkligen inte – utom i fall av medvetet bedrägeri.

Fråga: Hur vill du då förklara dem?

Svar: På många sätt. Orsakerna till sådana manifestationer är inte alls så enkla som spiritualisterna gärna skulle vilja tro. Först av allt, de så kallade ”materialisationerna”, deus ex machina, är vanligtvis mediets eller någon av de närvarandes astralkropp eller ”astrala dubblett”. Denna astral kropp är också den som frambringar eller utgör den manifesterande kraften i tavelskrift. “Davenport-lika” manifestationer och så vidare.

Fråga: Du säger ”vanligtvis”; vad är det då som frambringar de övriga?

Svar: Det beror på arten av manifestationerna. Ibland är det de astrala kvarlevorna, Kamaloka-”skalen” av de försvunna personligheterna som levt, vid andra tillfällen är det elementaler. ”Ande” är ett ord av mångfaldig och vidsträckt betydelse. Jag vet i själva verket inte vad spiritualisterna menar med termen; men som vi kan förstå dem så påstår de att fysiska fenomenen framkallas av det reinkarnerade Jaget, den Andliga och odödliga ”Individualiteten”. Och denna hypotes förkastar vi helt och hållet. Den medvetna Individualiteten, som befriats från sin fysiska kropp, kan inte materialisera sig och inte heller återvända från sin egen mentala devachanska sfär till planet för jordisk objektivitet.

Fråga: Men många av meddelanden som mottagits från ”andarna” tyder inte bara på intelligens, utan även på en faktakunskap som inte mediet känt till, och ibland är dessa fakta inte ens medvetet närvarande i den frågandes tankar eller hos någon av dem som bildar publik.

Svar: Detta bevisar inte nödvändigtvis att den intelligens och kunskap du talar om tillhör andar eller utgår från själar befriande från sina kroppar. Man känner till sömngångare som under sitt trancetillstånd komponerat musik, skrivit poesi och löst matematiska problem utan att någonsin ha studerat musik eller matematik. Andra har svarat intelligent på frågor som riktats till dem och i åtskilliga fall talat språk, såsom hebreiska och latin, som de i vaket tillstånd varit helt okunniga i. – allt detta i ett tillstånd av djup sömn. Vill du då påstå att detta orsakats av ”andar”?

Fråga: Men hur vill du då förklara det?

Svar: Vi påstår att då den gudomliga gnistan i människan är ett med den Universella Anden och till sitt innersta väsen identisk med denna, så är vårt ”Andliga Själv” så gott som allvetande, men på grund av materiens hindrande inverkan kan den inte manifestera sitt vetande. Ju mer dessa hinder undanröjs, eller med andra ord, ju mer den fysiska kroppen paralyseras med hänsyn till sin egen självständiga verksamhet och sitt medvetande, som i djup sömn eller djup trance eller för att ta ytterligare ett exempel under sjukdom, desto fullständigare kan det inre Självet manifestera sig på detta plan. Detta är vår förklaring till de i sanning underbara fenomen av ett högre slag, i vilka obestridlig intelligens och kunskap visas upp. Vad beträffar den lägre sortens manifestationer, sådana som fysiska fenomen och de vanliga ”andarnas” plattityder och innehållslösa vardagsprat – ja, att förklara bara de allra viktigaste av de läror vi omfattar i detta ämne skulle ta mer tid och utrymme i anspråk än som kan tillåtas för närvarande. Vi hyser ingen önskan att komma i konflikt med spiritualisternas troslära mer än med någon annans troslära. Onus propandi tillkommer dem som tror på ”andar”. Och för närvarande är deras ledare och de mest lärda och intelligenta bland spiritualisterna, även om de fortfarande är övertygade om att den högre ordningens manifestationer härleder sig från kroppen befriade själar, de första att bekänna att inte alla fenomen produceras av andar. Det kommer gradvis att leda till att de inser hela sanningen; men under tiden har vi ingen rätt eller önskan att omvända dem till våra åsikter. Så mycket mindre när vi själva, som i fallet med rent psykiska och andliga manifestationer, tror på inbördes förbindelse mellan den levande människans ande och de från kroppen frigjorda personligheterna. [7]

_______________

[7] I sådana fall, säger vi att det inte är de dödas andar som nedstiger på jorden, utan de levandes andar som uppstiger till de rent Andliga Själarna. I verkligheten finns varken uppstigande eller nedstigande, utan en förändring av tillstånd eller villkor för mediet. Då den senares kropp blir paralyserad eller ”försatt i trans”,är det andliga Jaget fritt från dess bojor och befinner sig på samma medvetenhetsplan som de från kroppen frigjorda andarna. Därför, om det finns någon andlig attraktion mellan de båda, kan de meddela sig med varandra, såsom ofta inträffar i drömmar. Skillnaden mellan ett medium och en icke-sensitiv person är denna: mediets frigjorda ande har möjligheten och färdigheten att påverka den i trans försatta fysiska kroppens passiva organ, få dem att handla, tala och skriva efter sin vilja. Jaget kan, likt ett eko och på mänskligt språk, få det att upprepa det frigjorda väsendets tankar och föreställningar, såväl som dess egna. Men en mycket positiv persons organism som inte är receptiv eller sensitiv kan inte på detta sätt bli influerad. Härav kommer det sig, att fastän det knappast finns en mänsklig varelse vars Jag under kroppens sömn inte fritt brukar umgås med dem som hon älskat och förlorat, så stannar ingen eller endast en dunkel drömlik hågkomst kvar i personens minne vid uppvaknandet, just på grund av den positiva och oemottagliga naturen av jagets fysiska hölje och hjärna.

Fråga: Detta betyder att du förkastar spiritualismens filosofi in toto?

Svar: Om ni med “filosofi” menar deras omogna teorier, gör vi det. Men de har sannerligen ingen filosofi. Deras bästa, mest intellektuella och ärligaste försvarare medger detta. Deras fundamentala och enda oantastliga sanning, nämligen att fenomenen inträffar genom medier, styrda av osynliga krafter och intelligenser – ingen vill eller kan förneka detta, utom en blind materialist av ”Huxley stortå” skola. Men vad beträffar deras filosofi vill jag läsa upp för dig vad den begåvade utgivaren av Light – en visare eller hängivnare kämpe kan spiritualisterna aldrig någonsin önska sig – säger om dem och deras filosofi. Detta är vad ”M. A. Oxon”, en av de mycket få filosofiska spiritualisterna skriver, med hänsyn till deras brist på organisation och blinda trångsynthet:

”Det är mödan värt att stadigt rikta blicken på denna punkt, för den är av väsentlig betydelse. Vi har erfarenhet och kunskap som bredvid all annan kunskap är jämförelsevis obetydlig. En spiritualist blir vanligen förgrymmad om någon vågar angripa hans säkra kunskap om framtiden och hans absoluta visshet om ett kommande liv. Där andra människor vacklar och famlar i mörker om framtiden, går han djärvt fram såsom en som har en karta och vet sin väg. Där andra människor knappt har stannat vid en from längtan eller nöjt sig med en nedärvd tro, är han stolt över att han vet vad de endast tror, och att han ur sitt rika förråd kan komplettera deras urblekta trosläror som enbart är byggda på förhoppningar. Han är storartad i sitt handlingssätt med människans mest omhuldade förväntningar. ’Ni kan bara hoppas’ tycks han säga, ’när jag kan bevisa. Ni har antagit en traditionell tro i vilken jag experimentellt kan bevisa i enlighet med den strängaste vetenskapliga metoden. De gamla troslärorna håller på att försvinna; lämna dem och skilj er från dem. De innehåller lika mycket lögn som sanning. Endast genom att bygga på en fast grund av bevisade fakta kan er överbyggnad bli stadig. Runt omkring er faller era gamla trosläror över ända. Ta er ut och undvik kraschen.”

“När man betraktar denna storartade person från en praktisk sida, vad blir då resultatet? Det är mycket egendomligt och mycket nedslående. Han är så säker på sin sak att han inte gör sig något besvär med att undersöka de förklaringar som andra ger på hans fakta. Tidsåldrarnas visdomen har befattat sig med en förklaring som han med rätt betraktar som bevisad; men han ägnar inte ens en flyktig blick på dess forskningar. Han håller inte ens helt och hållet med sin spiritualistiska broder. Det är återigen den gamla historien om den skotska gumman som tillsammans med sin man bildade en ”kyrka”. De hade uteslutande nyklarna till himlen, eller snarare hon hade dem, för hon ’va int säker på Jamie’. Så de i oändlighet uppdelade och åter underuppdelade spiritualistiska sekterna skakade på sina huvud och är ”int säkra på” varandra. Men det finns en punkt där mänsklighetens kollektiva erfarenheter är fast och oföränderlig, att enighet är styrka och oenighet en källa till svaghet och misslyckande. Skuldra vid skuldra, övning och disciplin, en folkhop blir en arme, varje man kan mäta sig med ett hundra otränade män som till äventyrs skickas mot honom. Inom varje område av mänsklig verksamhet är organisation liktydig med framgång, sparar tid och arbete, ger avkastning och utveckling. Bristande metod, avsaknad av en plan, slumpvis bedrivet arbete, nyckfulla kraftyttringar och odisciplinerade ansträngningar – detta innebär fuskverk och misslyckande. Hela mänskligheten bestyrker med en röst denna sanning. Godkänner spiritualisterna detta utlåtande och handlar därefter? Förvisso inte. Han vägrar att organisera sig. Han är en lag för sig själv och en tagg i sidan för sina grannar.” – Light, 22 juni, 1889.

Fråga: Man har sagt mig att Teosofiska Samfundet ursprungligen stiftades för att krossa spiritualismen och tron på att Individualiteten i människan överlever döden?

Svar: Du är felunderrättad. Alla våra trossatser är uppbyggda på denna odödliga Individualitet. Men här blandar du ihop, som så många andra, personlighet med individualitet. Era västerländska psykologer tycks inte ha fastställt någon tydlig skillnad mellan de båda begreppen. Ändå är det just denna skillnad som är nyckeln till förståelsen av österländsk filosofi, och som ligger till grund för meningsskiljaktigheter mellan de teosofiska och spiritualistiska lärorna. Och fastän det kommer att förorsaka oss ännu större fientlighet från några spiritualister, måste jag här likväl förklara att det är teosofin som är den sanna och oförfalskade spiritualismen, då däremot systemet med detta namn, sådant det nu praktiseras av massorna endast är transcendental materialism.

Fråga: Var snäll och förklara er uppfattning mer tydligt.

Svar: Vad jag menar är, att fastän våra läror håller styvt på identiteten mellan ande och materia, och fastän vi säger att anden är potentiell materia och materien endast kristalliserad ande (såsom till exempel is är ånga i fast form), och eftersom alltings ursprungliga och eviga tillstånd inte är ande utan meta-ande (synlig och fast materia är bara dess periodiska manifestation), så påstår vi att termen ande endast kan tillämpas på den sanna individualiteten.

Fråga: Vad är då skillnaden mellan denna ”sanna Individualitet” och ”Jaget” eller ”Egot” som vi alla är medvetna om?

Svar: Innan jag kan besvara frågan måste vi göra klart för oss vad du menar med ”Jaget” eller ”Egot”. Vi skiljer mellan självmedvetandets enkla faktum, den enkla känslan av att ”Jag är Jag” och den sammansatta tanken av att ”jag är herr Smith” eller ”fru Brown”. Då vi tror på en serie av födelser för samma Jag, eller reinkarnation, är just denna distinktion den fundamentala kärnpunkten i hela uppfattningen. Du förstår att ”herr Smith” är i själva verket en lång serie av dagliga erfarenheter uppträdda på och sammanfogade av minnets tråd, och formar det som ”herr Smith” kallar ”sig själv”. Men inga av dessa ”erfarenheter” är verkligen ”Jaget” eller Egot, inte heller ger de ”herr Smith” känslan av att han är sig själv, för han glömmer större delen av sina dagliga upplevelser och de framkallar Jagkänslan inom honom endast så länge den varar. Vi teosofer skiljer därför mellan det knippe av ”erfarenheter” som vi kallar den falska (eftersom den är så begränsad och flyktig) personligheten och den del av människan, i vilken känsla av ”Jag är Jag” har sin grund. Det är detta ”Jag är Jag” som vi kallar den sanna Individualiteten; och vi säger att detta ”Jag” eller Individualitet i likhet med en skådespelare spelar många olika roller på livets scen. [8] Låt oss kalla varje nytt jordeliv för samma Jag ett uppträdande på en teaterscen. Den ena kvällen uppträder skådespelaren, eller ”Jaget”, som ”Macbeth”, nästa kväll som ”Shylock”, den tredje som ”Romeo”, den fjärde som ”Hamlet” eller ”Kung Lear” och så vidare, ända tills han gått igenom hela inkarnationscykeln. Jaget börjar sin pilgrimsfärd som ett naturväsen, en ”Ariel” eller en ”Puck”; uppträder som statist, är soldat, tjänare, körmedlem; avancerar sedan till ”talroller”, spelar huvudroller och dessemellan enklare roller, tills han slutligen lämnar scenen som ”Prospero”, magikern.

_______________

[8) Se längre fram, ”Om Individualiteten och Personligheten.”

Fråga: Jag förstår. Du påstår alltså att detta sanna Jag inte kan återvända till jorden efter döden. Men visst står det väl skådespelaren fritt, om han har bevarat känslan av individualitet, att återvända till scenen för tidigare framträdanden, om han så vill?

Svar: Vi säger nej, helt enkelt därför att ett sådant återvändande till jorden vore oförenligt med varje tillstånd av ren sällhet efter döden, såsom jag är beredd att visa. Vi säger att människan under sitt jordeliv är underkastad så mycket oförtjänt lidande, genom andras förseelser med vilka hon kommer i beröring med, eller på grund av förhållanden i omgivningen, att hon verkligen är berättigad att åtnjuta fullständig vila och lugn, om än inte salighet, innan hon på nytt tar på sig livets börda. Men vi kommer att diskutera detta i detalj längre fram.

VARFÖR ACCEPTERAS TEOSOFIN?

Fråga: Jag förstår er till en viss grad; men jag inser att er undervisning är mycket mer komplicerad och metafysisk än både spiritualismen och det gängse religiösa tänkandet. Kan du då säga mig vad det är i detta teosofiska system, vilket du stöder, som har väckt så stort intresse och på samma gång så stark motvilja?

Svar: Jag tror att skälen är flera; några orsaker som bör nämnas är, för det första, den starka reaktion som inträffat mot de krasst materialistiska teorier som nu är rådande bland vetenskapsmännen. För det andra, ett allmänt missnöje med de många olika kristna kyrkornas konstgjorda teologi, och det dagligen växande antalet av mot varandra stridande sekter. För det tredje, en ständigt växande uppfattning av det faktum att läror som så tydligt motsäger sig själva – och motsäger varandra – inte kan vara sanna, och att anspråk som är obestyrkta inte kan vara relevanta. Denna naturliga misstro mot de konventionella religionerna växer bara i styrka genom deras totala misslyckande med att bevara moralen och att rena samhället och massorna. För det fjärde, en övertygelse hos många och en kunskap hos några få, att det någonstans måste finnas ett filosofiskt och religiöst system som är vetenskapligt och inte bara spekulativt. Slutligen, en tro på att ett sådant system kanske bara kan sökas i läror av långt tidigare datum än någon modern troslära.

Fråga: Men hur kommer det sig att detta system blivit framlagt just nu?

Svar: Därför att tiden befanns vara mogen, ett faktum som visas av den bestämda ansträngning som så många seriösa studerande gör för att nå sanningen, vad det än må kosta och var den än må gömma sig. När sanningens väktare insåg detta, beslöt de att åtminstone några delar av den sanningen skulle förkunnas offentligt. Hade bildandet av det Teosofiska Samfundet skjutits upp några år till, skulle ena halvan av de civiliserade nationerna vid denna tidpunkt räknas till ärkematerialister och andra halvan till antropomorfister och fenomenalister.

Fråga: Bör vi på något sätt betrakta teosofin som en uppenbarelse?

Svar: Inte på något sätt alls – inte ens i betydelsen av något nytt och direkt avslöjande från några högre, övernaturliga eller åtminstone övermänskliga varelser; utan endast i betydelsen av ett ”avslöjande” av gamla, mycket gamla sanningar, hittills okända för allmänheten, som till och med varit okunniga om förekomsten och bevarandet av något sådant arkaiskt vetande.[9]

_______________

[9] Det har blivit ”på modet” – framför allt på sista tiden, att förlöjliga föreställningen att det någonsin funnits, i mysterierna hos de stora kulturfolken, såsom egyptier, greker eller romare, någonting annat än prästerligt bedrägeri. Till och med rosenkreuzarna var inte bättre än halvdårar och halvskurkar. Talrika böcker har skrivits om dem; och nybörjare, vilka knappast hört talas om namnet några år tidigare, seglade upp såsom djupsinniga kritiker och gnostiker i ämnen såsom alkemi, eld-filosofer och mysticism i allmänhet. Dock är det känt, att en lång följd av Egyptens, Indiens, Kaldéens och Arabiens hierofanter jämte Greklands och Västerlandets största filosofer och Vise omfattade all kunskap under benämningen visdom och gudomligt vetande, ty de ansåg att grundvalen och ursprunget till varje konst och vetenskap till sitt väsen var gudomligt. Platon betraktade mysterierna som ytterst heliga, och Clemens Alexandrinus, som själv hade blivit invigd i de Eleusinska mysterierna, har förklarat, att ”de läror som där meddelades innehöll summan av allt mänskligt vetande”. Man kan undra, om Platon och Clemens vore skurkar eller narrar eller – bådadera?