3
Mysteriet Buddha

[Ingår i en grupp av elva artiklar som är samlade under begreppet ”Mysteriet Buddha”]




HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

[För källhänvisningar till detta material se introduktionen i Blavatskys Collected Writings vol. 14 av Boris de Zirkoff. Ämnet – Mysteriet Buddha – har två referenser i Den Hemliga Läran.]

 

Mysteriet Buddha kan sammanfattas så här: Gautama, var en inkarnation av ren Visdom, som fortfarande var tvungen att i Sin mänskliga kropp lära sig och bli initierad i den här världens hemligheter precis som varje annan dödlig, ända tills den dag då Han trädde fram ur Sitt hemliga ställe i Himalaya och för första gången predikade i Benares lundar. Samma sak gäller för Jesus, för mellan det tolfte till det trettionde levnadsåret då han förmedlar sin Bergspredikan finns det inget säkert berättat om Honom. Gautama hade svurit ett heligt löfte om att hemlighålla de Esoteriska Lärorna som Han hade blivit delgiven. I Sitt oerhörda medlidande för ignoransen – och som följd av detta mänsklighetens lidande – och i Sin iver att inte bryta sina heligt svurna löften, misslyckades Han dock med att  hålla sig inom de klart definierade gränserna. Medan han byggde upp sin Exoteriska Filosofi (”Ögats Lära”) som baserade sig på den eviga Sanningen, misslyckades Han med att dölja vissa dogmer och överträdde därmed lagens gränslinje och orsakade att dessa dogmer blev missuppfattade. I Sin önskan att göra sig av med de falska gudarna, så avslöjade Han i ”De Sju Vägarna till Nirvana” några av mysterierna angående Arupa (den formlösa) Världens Sju Ljus. En liten del av sanningen är ofta värre än ingen sanning alls. 

”Sanning och fiktion är likt olja och vatten: de kan aldrig blandas.” 

Hans nya lära, som representerade det utåtriktade döda skalet av den Esoteriska Läran, utan dess livfulla själ, fick katastrofala följder: den blev aldrig riktigt förstådd och läran förkastades av de södra buddhisterna. Hans oavsiktliga misstag bottnade i ofantlig filantropi, en obegränsad kärlek och barmhärtighet för alla varelser, men karma bryr sig väldigt lite om intentioner vare sig goda eller dåliga om de förblir fruktlösa. Även om den ”Goda Lagen” som predikades gav upphov till den mest sublima etik koden och i sig själv var en enastående filosofi beträffande de yttre tingen i den synliga delen av Kosmos, så påverkade den och förledde omogna tänkare att tro att det inte fanns något bakom den synliga delen av systemet och därför accepterades endast dess döda bokstav. Dessutom så oroade den nya undervisningen många stora tänkare som tidigare hade följt den ortodoxa brahmanska ledningen. 

Sålunda, efter att ha varit död i jämt femtio år, så var ”den store Läraren” [1] nöjd att återfödas efter att ha avstått från fullständig Nirvana och Dharmakaya på grund av karma och filantropi. För Honom hade döden inte varit någon död utan varit likt det som står i ”The Elixir of  Life” [2] Han förändrade:  

”En plötslig dykning ner i mörkret till en övergång mot ett klarare ljus.”

 ______________

[1] När vi säger den ”store Läraren” så menar vi inte Hans Buddhi-Jag utan den princip i Honom som var bäraren för Hans personliga eller jordiska Jag.

[2] Five Years of Theosophy, s 4. [ i svensk övers. Livselixiret av Mirza Murad Ali Beg som var alias för Godolpin Mitford ]

 

Dödschocken var bruten och likt många andra Adepter så kastade Han av sig sitt fysiska skal och lämnade det för att brännas, och lät askan tjäna som reliker, och började därefter sitt interplanetariska liv iklädd sin subtila kropp. Han återföddes som Sankara [*], Indiens störste vedantinska lärare, vars filosofi – som uteslutande var baserad på den eviga Uppenbarelsens fundamentala axiom, Sruti, eller den ursprungliga Visdomsreligionen, precis som Buddha tidigare hade baserat sin ur en annan synvinkel – befann sig mellan den översvallande men dolda metafysiken från de ortodoxa brahminerna och de från Gautama, som när de hade blivit avklädda sina exoteriska klädnader var utan själslig upplyftelse, transcendental aspiration och symbolik, och framstod i sin kyliga visdom som kristallika istappar, ett skelett av den Esoteriska Filosofins ursprungliga sanning. 

Var då Sankaracharya [*], Gautama Buddha i en ny personlig form? Det kommer kanske att förvirra läsaren ännu mer om vi säger att det var den ”astrala” Gautama inom den yttre Sankara, vars högre princip, eller Atman, däremot var hans egen gudomliga prototyp – i sanning ”Ljusets Son” – Aditis himmelske förnufts-födde son.

Detta faktum är återigen baserat på den mystiska förflyttningen av den gudomliga ex-personligheten som går in i den opersonliga Individualiteten – nu i dess fulla treeniga form som Monaden – Atma-Buddhi-Manas – för att bli en ny kropp, antingen synlig eller subjektiv. I det första fallet är det som en Manushya-Buddha; i det andra som en Nirmanakaya. Det sägs att Buddha är i Nirvana men att Gautamas föregående jordiske bärare – den subtila kroppen – fortfarande är närvarande hos de Initierade, och den kommer inte att lämna denna värld av medveten tillvaro så länge som det lidande människosläktet behöver dennes gudomliga hjälp – i alla fall inte förrän i slutet av vår Rotras. Under olika tider så förenar sig den ”astrala” Gautama i ett helt och hållet mystiskt – och för oss oförståeligt sätt – med Avatarer och stora helgon och arbetar genom dem. Och flera sådana är omnämnda. 

Sålunda är det förklarat att Gautama Buddha var reinkarnerad i Sankaracharya – som det står i Esoteric Buddhism:

”Sankaracharya var Buddha i alla avseenden i en ny kropp.” [3]

 ______________

[*] Stavningen i originaltexten är Samkara eller Samkaracharya, men vi har valt de mera vedertagna namnen Sankara och Sankaracharya genomgående i artiklen. Övers. anm.]

[3] Op cit, sid. 175, Fifth Edition, 1885. [i svensk övers. De Invigdes Lära av  A. P. Sinnett, 1887,. sid 166]

Fastän uttrycket i dess mystiska aspekt är riktig så är emellertid sättet att framföra det missledande om inte innebörden blir förklarad. Sankara var helt säkert en Buddha men var aldrig en reinkarnation av Buddha trots att Gautamas ”astrala” Jag – eller snarare hans Bodhisattva – troligtvis var sammankopplad med Sankaracharya på något mystiskt sätt. Likväl var det kanske Gautamas Jag i en ny och bättre anpassad kropp – det vill säga, en brahmins från södra Indien. Men Atman, det Högre Självet som överskuggade båda, var påtaglig hos den förflyttade Buddhan som nu var i sin egen sfär i Kosmos. 

Sankara var en Avatar i denna terms fulla mening. Enligt den framstående kommentatorn av Vedaskrifterna Sayanacharya skall han klassificeras som en Avatar eller en direkt inkarnation av självaste Shiva – naturens Sjunde Princip, eller Logos. I Den Hemliga Läran anses Sri Sankaracharya vara boningen – under sina trettiotvå år på jorden –  för en Flamma, den högsta av de manifesterade Andliga Varelserna, en av de Ursprungliga Sju Strålarna. 

Men vad menas egentligen med en ”Bodhisattva”? Buddhister inom Mahayana´s mystiska system lär att varje BUDDHA manifesterar Sig Själv (hypostatiskt eller på annat sätt) simultant i tre världar, nämligen: i Kama-världen (dvs.de sexuella begärens eller åtråns värld – vår jords sinnliga ”universum”) i form av en människa; i Rupa-världen (formernas värld, likväl supersinnlig) som en Bodhisattva; och i den högsta andliga världen (den av ren icke-kroppslig existens) som en Dhyani-Buddha. Den senare finns evigt i tid och rum, dvs. från en Maha-kalpa till en annan – den syntetiska kulminationen av dessa tre är Adi-Buddha [4], Visdomsprincipen som är absolut och därför utanför tid och rum. Deras interrelation är följande: när världen behöver en mänsklig Buddha så ”skapar” Dhyani-Buddhan genom Dhyanas kraft (meditation, omnipotent hängivenhet) en förnufts-född son – en Bodhisattva – vars mission det är att efter den mänskliga Manushya-Buddhans död fortsätta sitt arbete på jorden tills nästa Buddha träder fram. Den esoteriska innebörden av denna undervisning är tydlig. I fallet med en vanlig dödlig så är dennes principer mer eller mindre klara reflektioner av de sju kosmiska och de sju celesta Principerna, dvs. de supersinnliga Varelsernas Hierarkier. I fallet med en Buddha så är dessa principer nästan essensen själv. Bodhisattvan ersätter i honom Karana Sarira, Jag-principen, och därefter resterande enligt korrespondenstanken; och det är enligt detta sätt som den Esoteriska Filosofin förklarar innehållet ur följande vers: ”genom Dhyana´s dygd (abstrakt meditation) så skapar Dhyani-Buddha (Buddhas Ande eller Monad) en Bodhisattva”, eller det astralt klädda Jaget inom Manushya-Buddhan. Så medan Buddha går tillbaka in i Nirvana varifrån denne kom, så stannar Bodhisattvan  kvar för att fortsätta Buddhas arbete på jorden. Det är då denna Bodhisattva som troligtvis har skänkt den lägre principen till Avataren Sankaracharyas skenbara kropp.
 ______________

[4] ”Det är meningslöst att väcka protester utifrån exoteriska verk gent emot dessa uttalanden, som har till syfte att förklara, om än ytligt, den Esoteriska Läran . Det är på grund av att de är förledda av de exoteriska lärorna som biskop Bigandet och andra påstår att uppgiften om en högsta evig Adi-Buddha endast finns nertecknad i skrifter av senare datum. Vad som förmedlas här är taget från de hemliga delarna av Dus-Kyi Khorlo (Kala-Chakra på sanskrit, eller ”Tidens Hjul” eller fortvaron).”

 

Men att säga att Buddha återvänder för att reinkarnera i en ny kropp efter att ha uppnått Nirvana, måste anses en hädelse för en brahmin såväl som från en buddhistisk ståndpunkt. Till och med i den exoteriska Mahayanaskolan i dess lära om de tre ”Buddhi” kropparna [5] sägs det om Dharmakaya – den ideala formlösa varelsen –  att så fort den är tagen så lämnar Buddha den supersinnliga perceptions världen för alltid, och har inte, och kan inte ha någon mer förbindelse med den. Att säga, som den Esoteriska eller Mystiska Skolan lär, att fastän Buddha är i Nirvana så har han lämnat kvar Nirmanakayan (Bodhisattvan) att arbeta efter honom, är ganska oortodoxt och i överensstämmelse med både den esoteriska Mahayana och Prasanga Madhyamika skolan, den senare är en anti-esoterisk skola med ett helt rationellt system. För i Kala-Chakra Kommentaren står det att det finns: (1) Adi-Buddha, evig och orsakslös; sedan (2) några Sambhogakaya-Buddhor eller Dhyani-Buddhor som existerar under (eonisk) evighet och aldrig försvinner –  Kausal Buddhorna, så att säga; och (3) Manushya-Bodhisattvorna. Relationen mellan dem är bestämd av den givna definitionen. Adi-Buddha är Vajradhara och Dhyani-Buddhorna är Vajrasattva; men även om dessa två är olika varelser på sina respektive plan, så är de faktiskt identiska, eftersom den ene agerar genom den andre, liksom en Dhyani agerar genom en mänsklig Buddha. En är den ”Gränslösa Intelligensen”; den andra bara den ”Högsta Intelligensen”. Det är sagt om Bodhisattvan Phra – som senare på jorden var Buddha Gautama: 

”Efter att ha fullgjort alla villkor för ett omedelbart uppnående av fullkomligt Buddhaskap så föredrog den helige av sin obegränsade givmildhet till levande varelser, att än en gång reinkarnera för mänsklighetens bästa.”

______________

[5] De tre kropparna är (1) Nirmanakaya (Tul-pa'i-Ku på tibetanska), i vilken Bodhisattvan efter att ha beträtt Vägen till Nirvana genom de sex Paramitas [generositet, dygd, tålamod, energi, meditation och visdom] framträder inför människorna för att undervisa dem; (2) Sambhogakaya (Dzog-pa'i-Ku), sällhetskroppen, ogenomtränglig för alla fysiska förnimmelser, och mottas av en som har fullgjort de tre villkoren för moralisk perfektion; och (3)  Dharmakaya (på tibetanska Cho-Ku), som är Nirvana-kroppen [Cf. The Voice of the Silence, ss 95-97, [ i svensk övers. Tystnadens Röst, utgiven 1912, sid. 100 -102] och Hui Neng's Platform Sutra, kap 6].

Nirvana är enligt buddhisternas Esoteriska Undervisning endast tröskeln till Paranirvana; medan brahminerna anser att det är summum bonum, dvs det slutgiltiga tillståndet från vilket det inte finns någon återvändo – i varje fall inte förrän nästa Maha-Kalpa. Men även denna åsikt kommer att angripas av vissa alltför ortodoxa och dogmatiska filosofer som inte accepterar de Esoteriska Lärorna. Hos dem är Nirvana absolut tomhet i vilket det finns ingenting och ingen, endast en obegränsad Helhet. För att till fullo förstå karaktäristiken av denna Abstrakta Princip så måste man uppfatta den intuitivt och till fullo begripa ”det enda permanenta tillståndet i Universum” vilket hinduerna riktigt definierar som: 

”.... tillståndet av perfekt omedvetenhet, i själva verket ren Chidakasa (medvetandets område)

hur paradoxalt det än kan tyckas för den profana läsaren [6].

______________

[6] Five Years of Theosophy, 1885 ed, ”Personal and Impersonal God”, s 202, av T Subba Row.
 

Sankaracharya tros ha varit en Avatar, vilket författaren underförstått tror på, men det är en åsikt som andra har frihet att ta avstånd ifrån. Och som en sådan [Avatar] tog han en kropp av en sydländsk indier, ett nyfött brahminskt barn; vars kropp, av orsaker lika viktiga som mystiska för oss, skall ha blivit besjälad med Gautamas personliga astrala kvarlevor. Detta gudomliga Icke-Jag valde som sin egen Upadhi (fysiska underlag), det eteriska mänskliga Jaget av en stor visman från denna formernas värld, som den mest lämpliga bäraren för Anden att gå ned i. 

Sankaracharya sade: 

”Parabrahman är Karta [Purusha], eftersom det inte finns någon annan Adhishtatha [7] och då Parabrahm är Prakriti, så finns det ingen annan substans [8].”

 ______________

[7] Adhishtatha, den aktiva eller verkande principen i Prakriti (materian).

[8] Vedanta-Sutras, Ad I, Pada, iv, Sloka 23. Commentary. Passagen ges som följer i Thibaut's översättning (Sacred Books of the East, xxxiv), s 286: ”Självet är sålunda den operativa orsaken på grund av att det inte finns någon annan ledande princip, och därmed materians orsak, eftersom det inte finns någon annan substans ur vilken världen kunde sprungit från.”

Det som är sant på det mikrokosmiska planet är även sant på det makrokosmiska planet. Det är därför närmare sanningen att säga – när vi en gång accepterar en sådan möjlighet – att den astrala Gautama, eller Nirmanakayan, var Upadhin för Sankaracharya's ande snarare än att den senare var en reinkarnation av den förra. 

När en Sankaracharya måste födas så skall alla principer i den manifesterade dödliga människan vara av det renaste och finaste som existerar på jorden. De principer som en gång varit förbundna med Gautama, som var den direkta föregångaren till Sankara, attraherades naturligt till honom eftersom naturens ekonomi förbjuder återskapandet av liknande principer från ett obearbetat tillstånd. Men man måste komma ihåg att de högre eteriska principerna inte är som de lägre materiella principerna som ibland blir synliga för människorna (som astralkroppar), utan de skall i stället förstås som  separata eller oberoende Krafter eller Gudar snarare än materiella objekt. Och därför vore det närmare sanningen att säga att de olika principerna, Gautama Buddha´s Bodhisattva, som inte gick till Nirvana, återförenades för att bilda Sankaracharya´s mellanprinciper, den jordiska Entiteten [9]. 

______________

[9] I Five Years of Theosophy (artikel: ”Sakya Muni's Place in History”, s 372, not) så står det att en dag när vår Herre satt i Sattapanni Grottan (Saptaparna) så jämförde han människan med en Saptaparna, (en sju-bladig) planta. Han sade: ”Tiggarmunkar, det finns sju Buddhor inom varje Buddha, och det finns sex Bhikshus men endast en Buddha inom varje tiggarmunk. Vad är då de sju? De sju grenarna av komplett kunskap. Vad är de sex? De sex sinnesorganen. Vad är de fem? De fem elementen av illusoriskt varande. Och den ENDA som också är tio? Han är en sann Buddha som utvecklar inom sig helighetens tio former och leder alla dessa till den enda.” Med detta menas att varje princip i Buddha var det högsta som kunde utvecklas på denna jord; men jämfört med andra människor som uppnår Nirvana är inte detta alltid fallet. Även som en vanlig mänsklig (Manushya) Buddha så var Gautama ett mönster för alla människor. Men hans Arhats var inte nödvändigtvis det. [Cf Blavatskys Collected Writings, vol. V, s 247]. 

Det är absolut nödvändigt att studera läran om Buddhorna esoteriskt, och därmed urskilja de subtila olikheterna mellan existensplanen, för att korrekt kunna förstå det ovan sagda. För att uttrycka det ännu tydligare: Gautama, den mänskliga Buddhan, som exoteriskt hade Amitabha som sin Bodhisattva och Avalokitesvara som sin Dhyani-Buddha – vars triad emanerade direkt från Adi-Buddha – assimilerade dessa genom sin ”Dhyana” (meditation) och blev därmed en Buddha (”upplyst”). Från ett annat perspektiv är det så med oss alla, för vi har vår Bodhisattva – mellanprincipen, om vi  för ett ögonblick håller oss till den trefaldiga indelningen av den sjufaldiga gruppen – och vår Dhyani-Buddha, eller Chohan ”Fadern av Sonen”. Våran länk med den högre Hierarkin av Celesta Varelser ligger här i ett nötskal, men vi är för syndfulla för att assimilera dem. 

Sex århundraden efter den mänskliga Buddhan (Gautamas) förvandling dök en annan reformator upp – lika nobel och kärleksfull men med mindre gynnsamma möjligheter – i en annan del av världen i en annan mindre andligt utvecklad ras. Det råder stor likhet mellan åsikterna i världen beträffande de följande två Frälsarna, den Österländske och den Västerländske. Medan miljoner blev omvända till dessa båda Mästares läror så slets båda i stycken av fiender – sekteristiska opponenter som är de allra farligaste – genom att de insinuerade ondskefullt förvanskade påståenden baserade på Ockulta sanningar, som därför var dubbelt så farliga. Medan det sades om Buddha av brahminerna att Han verkligen var en Avatar av Vishnu som var tvungen att komma för att pröva brahminerna i deras tro, och därmed sågs som den onda aspekten av Gud; så påstods det om Jesus av de bardesaniska gnostikerna att han var Nebu, den falske Messias, förgöraren av den gamla ortodoxa religionen. ”Han är grundaren av en ny sekt av Nazars” sade man. På hebreiska så betyder ordet ”Naba” att ”tala genom inspiration”, Nebo betyder även Visdomsguden. Men Nebo är också Merkurius, som är Buddha i det hinduiska systemet av monogram för planeterna. Att detta stämmer styrks av att talmudisterna håller för sant att Jesus var inspirerad av planeten Merkurius Genius (regent), och som av sir William Jones blandas samman med Gautama Buddha. Det finns många andra märkliga likheter mellan Gautama och Jesus som inte kommer att beröras här [10]. 

______________

[10] Se Isis Unveiled, vol II, s 132.

Om dessa båda Initierade lämnade det innersta av helgedomen i mörker, medvetna om faran att ge den okultiverade massan makt och styrka genom den ultimata sanningen, vem kan väl klandra dem för det om man har förstått den mänskliga naturen. Gautama som levde till den mogna åttio års åldern – den Esoteriska Läran säger 100 år – dog med övertygelsen om att han hade lärt ut de väsentliga delarna av sanningen och sått frön för att konvertera en tredjedel av världen. Men trots att Gautama utelämnade den Esoteriska och mest farliga delen av den Hemliga Kunskapen så gav Han kanske ändå ut mer än vad som var bra för eftervärlden. Men Jesus som hade lovat Sina lärjungar kunskap som skulle ge dem kraft att utföra ”mirakel” mycket större än vad Han Själv hade utfört, dog och lämnade ett fåtal trogna lärjungar halvvägs till kunskapen. De hade därför att kämpa med en värld där de bara kunde förmedla vad de till hälften visste, inget mer. I senare tidsåldrar så vanställdes dessa förmedlade sanningar av bådas exoteriska anhängare, ofta till oigenkännlighet. Beträffande följeslagarna till den Västerländske Mästaren så ligger beviset av det ovan sagda i att ingen av dessa kunde göra de utlovade ”miraklen”. De är tvungna att välja. Antingen är det de själva som har misslyckats eller så är det deras Mästare som måste stå till svars för tomma löften och onödigt skryt [11]. Varför är det en sådan skillnad mellan de bådas öden? För ockultisten är gåtan med karmans olika förmåner eller Försynen löst genom den Hemliga Läran. 

______________

[11] ”Innan man blir en Buddha måste man bli en Bodhisattva; innan man utvecklats till en Bodhisattva  måste man vara en Dhyani-Buddha .... en Bodhisattva är sättet eller vägen till Fadern och sedan till den Enda Högsta Essensen (Descent of Buddhas, s 17, från Aryasanga). ”Jag är vägen, sanningen och livet: ingen kommer till Fadern, utom genom mig” (Johannesevangeliet 14:6). ”Vägen” är inte målet. Ingenstans i Nya Testamentet kallar sig Jesus för Gud, eller något högre än ” en Guds Son”,  ”en Faders Son” gemensam för alla, syntetiskt. Paulus sade aldrig (Första Timotheusbrevet iii, 16), ”Gud var manifesterad i köttet”, utan ”Han som var manifesterad i köttet” (Reviderad utgåva). [i ny svensk övers. Bibeln 2000, ”Han uppenbarades som jordisk varelse”] Medan de flesta av buddhisterna – särskilt burmeserna – anser att Jesus var en inkarnation av Devadatta, en släkting som opponerade sig mot Buddhas läror, så ser de som studerar den Esoteriska Filosofin i nazarenen en Bodhisattva med Buddhas ande inom Sig Själv. 

Det är ”inte olagligt” att tala om sådana saker offentligt, som Paulus säger. Endast en förklaring till kan ges i samband med detta ämne. Ett par sidor tidigare sades att en Adept som offrar sig för att leva, genom att försaka fullständig Nirvana, kan inte förlora den kunskap han själv har förvärvat i sina föregående existenser och inte heller kan han stiga högre i sådana ”lånade kroppar”. Varför? Därför att han endast blir en bärare åt en ”Ljusets Son” från en ännu högre sfär. Den som är Arupa har ingen personlig astralkropp redo för denna värld. Sådana ”Ljusets Söner” eller Dhyani-Buddhor, Dharmakayor från föregående Manvantaror, som har stängt sin cykel av inkarnationer i vanlig bemärkelse, har på så sätt blivit karmalösa, och har för länge sedan släppt sina individuella Rupas [former] och blivit identifierade med den första Principen. Därav nödvändigheten av en uppoffrande Nirmanakaya som är redo att lida för den nya kroppens missgärningar och misstag under dess jordiska pilgrimsfärd, utan någon framtida lön på framåtskridandets eller återfödelsens plan, då det inte existerar några återfödslar för honom i vanlig bemärkelse. Det Högre Självet, eller den Gudomliga Monaden, blir inte i det här fallet attraherad till det lägre Jaget; denna sammankoppling är endast temporär och verkar i flesta fall genom karmans påbud. Detta är äkta genuin försakelse vars förklaring ges vid den högsta Initiationen av Jnana (ockult kunskap). Den är nära besläktad genom en direkt evolution av ande och involution av materia med det ursprungliga och stora Offret vid begynnelsen av världarnas manifesterande,  den gradvisa döden av det andliga inom det materiella. Det du sår [fröet] får inte liv om det inte dör” [12]. Därav står det allegoriskt i Purusha Sukta ur Rig-Veda [13], som är moderkällan och ursprunget till alla senare religioner, följande påstående att ”den tusenhövdade Purusha” slaktades i begynnelsen av världen så att universum kunde uppstå ur dess kvarlevor. Detta är mer eller mindre grunden – i sanning fröet – för offerlammets symbolik i olika religioner, kristendomen inkluderad. Detta kan även ses som en lek med ordet ”Aja” (Purusha), ”den ofödda”, eller den eviga Anden, vilket också betyder lamm på sanskrit. Anden försvinner – dör, metaforiskt – ju mer den blir involverad i materian, och därav offret av ”den ofödda” eller ”lammet”. 

______________

[12] Första Korinthierbrevet 15:36.

[13] Op cit, Mandala X, hymn 90, 1-5. 

Varför BUDDHA valde att göra detta offer kommer att bli klart endast för de som har en ingående kunskap om Hans jordiska liv, samt en omfattande förståelse av karmas lagar. Sådana händelser hör dock till det exceptionella. 

Enligt traditionen hade brahminerna begått en svår synd genom att förfölja Gautama BUDDHA och hans undervisning, i stället för att försöka förena och försona dem med de rena vediska brahminska lärorna som Sankaracharya senare gjorde. Gautama hade aldrig gått emot Vedaskrifterna, utan bara de förutfattade tolkningarna som baserade sig på exoteriska läsningar. Den gudomliga uppenbarelsen som ges oralt – Sruti – är evig och dess frukt är Vedaskrifterna. Den nådde Gautama Siddhartas öra liksom den hade nått de Rishier som hade skrivit ner den. Han accepterade uppenbarelsen, men förkastade de senare övertolkningarna som kom ur det brahminska tänkandet och deras fantasier, och byggde i stället Sina läror på den sanning som aldrig försvinner. Gautama, den ”Barmhärtige”, den ”Rene” och den ”Rättvise”, var liksom i fallet med sin västerländske efterföljare, den första i den Österländska Hierarkin av historiska Adepter, kanske den förste av gudomliga dödliga i världens urkunder, som var rörd över den generösa känsla som förenar hela människosläktet i ett famntag, utan tanke på ras, födelse eller kast. Det var Han som först framkastade denna storslagna och nobla princip, och det var Han som sedan var den förste att praktisera den. Och när han bjöd in till kungens festbord uteslöt han brahminerna som tidigare suttit i ensamhet och i högdragen avskildhet, eftersom Han ansåg att de skulle bli nedsmutsade bara genom att komma i kontakt med skuggan av landets arvlösa. I stället bjöds de fattiga olycksaliga och hemlösa till festen, och konsekvensen blev att dessa icke-andliga brahminer vände sig emot honom. Sedan den dagen har ingen av dessa brahminer förlåtit ”Tiggarprinsen”, Kungens Son, som genom att ha glömt Sin rangordning och ställning, öppnat dörren för parian och mannen av låg börd till de  förbjudna helgedomarna, och genom detta rangordnat personliga meriter högre än ärftlighet, rang och rikedom. Synden var deras – men orsaken var dock Han Själv: därför kunde inte den ”Barmhärtige och Välsignade” gå helt ur denna värld av illusioner och skapade orsaker utan att sona för allas synder – särskilt för dessa brahminer. Om ”en människa som plågas av en annan människa” skulle finna en tillflykt i Hans självuppoffrande, allomfattande och förlåtande  kärlek, så sägs det att Han önskade sona för sina fienders synder, och då först  därefter var han villig att bli en full Dharmakaya, en Jivanmukta ”utan kvarlevor”. 

Slutet av Sankaracharyas liv leder oss öga mot öga med ännu ett nytt mysterium. Sankaracharya drar sig tillbaka till en grotta i Himalaya, utan att låta en enda av sina lärjungar få följa med honom och försvinner därmed för alltid för de profana. Men är han död? Traditionen och den populära tron svarar nej, och några av de lokala Guruerna förnekar inte ryktet. Sanningen med dess mystiska detaljer som det förmedlas i den Hemliga Läran är bara känd av dem, och kan bara förmedlas till dem som är direkta följeslagare till denne store dravidiske Guru, och det är upp till dem att berätta så mycket som de tycker är passande. Men fortfarande så tror man att denne Adepternas Adept lever än i dag i sin andliga kropp som en mystisk men osedd kraftfull närvaro i Shambala Brödraskapet, bortom, långt bortom, Himalayas snöbetäckta toppar [14]. 

______________

[14] [För en traditionell livshistoria, se Sankara-Dig-Vijaya av Madhava-Vidyaranya, översatt av Swami Tapasyananda, Madras, Sri Ramakrishna Math, 1978. – Kompilatorn.] 

HELENA BLAVATSKY


Översatt från Blavatskys Collected Writings, vol. XIV, sid.388-399.Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA, 1985.

_________________________________________________________________________________________________


Teosofiska artiklar från gruppen ”Mysteriet Buddha” av Helena Blavatsky:

De Sju Principerna
Mysteriet Buddha
Buddhas ”reinkarnationer”
En opublicerad predikan av Buddha
Lam Rim´s och Dzyan`s Hemliga Böcker
Amita Buddha, Kwan-Shai-Yin och Kwan-Yin – vad ”Dzyans Bok” och Tsong-kha-pa´s lamakloster säger
Tsong-kha-pa. – Lohans i Kina


Ytterligare artiklar som behandlar Tibetansk Buddhism och Esoterism ur den teosofiska litteraturen av Helena Blavatsky:
I Nirvanas flöde – Kwan Yin & Vachishwara
Senzar – prästerskapets språk
HPBs Meditationsdiagram från I”G” Undervisningen
Dzyans Sånger – Kosmisk Evolution
Dzyans Sånger – Människans Skapelse
Vår Stjärna, Stråle, Fader eller Dhyani-Buddha
Tibetansk-kinesisk-indisk Ordbok i Esoterism
Bamian Buddha Statues in Afghanistan  and Theosophy

 _________________________________________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-05-14