De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

FÖRORD, FÖRETAL, FÖRETAL TILL FÖRSTA UPPLAGAN, INNEHÅLL

 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

    Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12
 

FÖRORD 

DET arbete, som här i översättning meddelas den svenska allmänheten, är en systematisk framställning av den teosofiska världsåsikten eller de i Österlandets hemliga vishet invigdes lära. De frågor det behandlar, är för mänskligheten allra viktigaste, själva livsfrågorna – vad människan är, varifrån hon kommer och vart hon går. 

Att människan är en fri och självansvarig varelse, har alltid å ena sidan varit känt och erkänt, men å andra sidan även betvivlat och förnekat. Erfarenheten verkar nämligen i detta hänseende motsägande, hon vittnar ej blott om människans frihet och makt, utan även om hennes ofrihet och vanmakt. Medan den vanliga uppfattningen stannar vid denna motsägelse eller söker undanröja den genom ett eller annat dogmatiskt maktspråk, löser teosofin densamma på det sätt, att hon betraktar den mänskliga friheten inte såsom någonting som är, utan såsom någonting som håller på att bliva, någonting som så småningom förverkligas under loppet av en utveckling, av vilken den mänskliga individens närvarande liv från födelsen till döden, ja människosläktets liv under hela dess hittillsvarande historiska period är blott en ringa bråkdel. Ännu är det mänskliga jaget långt ifrån sin myndighetsålder. Mänsklighetens historia företer hittills blott förberedelser därtill. Det första steget är utvecklandet av en fri vilja; det nästa är denna viljas förening med naturens yttersta ändamål. Först när människan blivit fullt medveten av, att ingen yttre auktoritet är herre över hennes öde i andligt hänseende, utan hon själv allena, kan hon intaga ”den ställning i naturen, från vilken hon kan skönja de häpnadsväckande möjligheter, som är förbundna med de ytterligare framstegen av hennes egen evolution”.[*] Jaget skall självt förvärva den höga ställning, i vilken det bliver en skapande princip i naturen, och av vilken alla i historien framträdande yttringar av snillets skaparförmåga, av den religiösa känslans och den sedliga karaktärens makt och av de magiska krafter, med vilka så många av vårt släktes andlige heroer varit utrustade, är blott förebådande ljusglimtar.

___________________

[*] Se mr Sinnett’s tal vid Londonlogens av Teosofiska Samfundet senaste årsmöte. The Theosophist, April 1887.

För den teosofiska världsåskådningen sammanfaller den mänskliga individens utveckling till detta höga mål med människosläktets – genom läran om reinkarnationen. Det mänskliga jag, som utvecklas till medvetenhet i och genom sinnesförnimmelserna och till självverksamhet genom de sinnliga behoven, är – trots sin skenbara självständighet – blott omhöljet för ett högre, djupare, innehållsrikare jag, vilket i det närvarande livet i mänsklighetens närvarande period, ännu outvecklat, slumrar såsom blomman i sin knopp och endast då och då skymtar fram i det intuitiva eller mystiska själslivets yttringar. Detta högre jag, av vilket det lägre lånar allt vad det har av liv och medvetande, är den verkliga individen och såsom sådan det sammanhållande bandet mellan alla de lägre jag, vilka det under loppet av en världscykel successivt ikläder sig på vägen till den gudalika fulländning, det är ämnat att uppnå. Det fulländade jaget inträder i det saliga tillstånd av ”medveten vila i allvetenheten”, som kallas ”Nirvana”, och slutligen i det ännu högre, för oss alldeles obegripliga och obeskrivliga tillstånd av förening med gudomen, som kallas ”Paranirvana”. 

Teosofin har av kyrkliga motståndare blivit betecknad såsom en ateistisk världsåsikt. Men de uttalanden, som blivit tolkade i denna riktning, synas i själva verket endast innebära det, att människan på intet utvecklingsstadium och i ingen livsform någonsin skall möta världsalltets Gud såsom ett väsen utanför och vid sidan av henne själv, på samma nivå av tillvaro som hon själv. Hans attributer kan – såsom denna boks författare i ett genmäle mot ifrågavarande teologiska motståndare anmärkt – aldrig uppfattas annat än från det paranirvaniska medvetandets ståndpunkt, emedan han själv är Paranirvana.[*]

___________________

[*] Se mr Sinnett’s artikel ”Studies in Buddhism”, The Theosophist, April, Maj, juni 1887.
 

Den märkliga och djupsinniga antropologi och kosmologi, vilkas grunddrag framställes i denna bok, är för teosofins lärjungar inte blott ett foster av spekulation. De betonar, att det i hela den historiska tiden funnits och nu finnes ett antal individer i olika länder, vilka i utvecklingen av de intuitiva förmögenheterna hunnit ett gott stycke före det övriga människosläktet och därigenom äger en makt över naturen och en inblick i världsutvecklingens gång, om vilka vanliga dödliga inte kan göra sig någon föreställning. Dessa utgör adepternas hemliga brödraskap. Det är huvudsakligen på meddelanden från en av dessa adepter författaren till denna bok stödjer sin framställning av människans och världens utveckling. Hans bok är därför att betrakta såsom en huvudkälla för kännedomen om de initierades världsåsikt. Ett annat arbete, som bör vara av intresse för envar, som vill lära känna den österländska teosofins uppfattning av mänsklighetens urhistoria är ”Man, fragments of a forgotten history; by two chelas. London, George Redway 1885”. En bok, som framställer teosofin i dess förhållande till religionens och den mänskliga odlingens historia, är ”The Mystery of Ages, contained in the Secret Doctrine of all Religions. By Marie, countess of Caithness, duchesse de Pomar. London C L H Wallace 1887”. Oumbärlig för dem, som vill närmare följa med den teosofiska rörelsens närvarande fortgång och utbredning är den i Adyar (vid Madras) i Indien utkommande månadsskriften ”The Theosophist, Magazine of oriental philosophy, art, litterature and occultism. Conducted by H P Blavatsky”. Det teosofiska samfundet, som räknar 132 filialer, är nu utbrett i hela världen, men är starkast representerat i Indien och därnäst i Nordamerika. 

I denna rörelse kan vi redan varsna gryningen till en ny dag, förebuden till den mänsklighetens myndighetsålder, om vilken här ovan talats, om än hennes betydelse snarare ligger uti det nya uppslaget i fråga om uppdagandet av de intuitiva förmögenheterna, det högre jaget hos människan och de härigenom öppnade gränslösa utsikterna till framåtskridande, än uti ett redan färdigt system. På ingen enskild punkt av utvecklingen skall människan finna ett definitivt och fullt uttömmande svar på de högsta frågorna. Vi förstår blott ”endels”. Men teosofin har gett djupgående väckelser för känslan och tanken; och ingen verklig sanningssökare skall med likgiltighet gå förbi dess storslagna försök till lösning av livets och dödens gåta. 

Stockholm i juni 1887.
A F Åkerberg 

 

INNEHÅLL 

        Företal

Företal till första upplagan 

I.  Esoteriska lärare

Hur författaren inhämtat sin ockulta kunskap. Österlandets hemliga Vetande. Arhats eller Mahatmas och deras egenskaper. Ockultister i allmänhet. Isolerade mystiker. Lägre Yogis. Ockult uppfostran. Andlig fulländning adeptskapets mål. Makten över naturen blott en sekundär sida därav. Det närvarande frångåendet delvis av hemlighetssystemet.

II.    Människans konstitution

Den esoteriska lärometoden. Den esoteriska kosmogonien förutsätter – för att kunna begripas – en analys av människans väsen. De sju principerna – kroppen, livsprincipen, astralkroppen, den animala själen, den mänskliga själen, den andliga själen, anden. 

III.     Planet-kedjan

Evolutionen från esoterisk synpunkt. Världsklotens kedja. Människans fortskridande utveckling genom densamma – ej i cirkel utan i spiral. Världsklotens ursprungliga utveckling. Naturens lägre riken.

IV.  Världsperioderna

Likformigheten i naturens gång. Omloppsvarven eller runderna. Raserna. Sjutalets lag. Människoindividernas inkarnationer och mellanliggande perioder av andlig tillvaro. Tidigare raser på vår jord. Periodiska naturrevolutioner. Försvunna kontinenter – Atlantis, Lemurien. Den cykliska lagen.

V. Devachan

Det mänskliga jagets andliga öden. Karma. Principernas delning i döden. De högres – det verkliga jagets – övergång till en andlig värld – devachan eller (för de onda) avitchi – intill nästa inkarnation. Jordinvånarens samband med devachan. Devachaniska perioder. 

VI.   Kama Loka

De lägre principernas – det mänskliga ”skalets” – överlevande impulser och halvmedvetna efterliv. ”Skalens” eller ”elementarernas” vistelseort (kama loka) och natur. Halvintelligenta naturandar – ”elementaler”. Mediernas förhållande till ”elementarerna” och ”elementalerna”. De genom olyckshändelse omkommer och självmördare. Förlorade personligheter.


VII.   Den mänskliga livsvågen
 

Dess successiva framryckande från planet till planet inom kedjan. Fördunklingsperioderna under dess frånvaro. Evolutionens gryning och skymning. Våra grannplaneter. Grader av andlighet. Det påskyndade kretsloppet för en del brådmogna mänskliga jag (de inre runderna).
 

VIII.    Mänsklighetens framåtskridande

Valet mellan gott och ont. Evolutionens senare hälft. Den avgörande Vändpunkten. Förståndet och andligheten. De oandliga jagens förolyckande och överlevandet av dem, som är mäktiga av en utveckling av de högsta principerna. Det sjätte sinnet. De förolyckades återuppvaknande i nästa världscykel. Rättvisans krav tillgodosedda. Översikt av evolutionen.

IX.      Buddha

Den esoteriske Buddha. Reinkarnationer av adepter. Buddhas inkarnation. Rotrasernas sju Buddhas. Avaloketiswara. Adi Buddha. Adeptskapet på Buddhas tid. Sankaracharya. Vedanta-lärorna. Tsong-ka-pa. Ockulta reformer i Tibet.

X. Nirvana

Grundfalskheten av europeiska lärdes tolkning av Nirvana såsom  ett upphörande av medveten tillvaro. Dess avlägsenhet. Föregående grader. Partiellt Nirvana. Tröskeln till Nirvana. Nirvana. Paranirvana Buddha och Nirvana. Adepter, som uppnått Nirvana redan under detta livet. Allmänt fortskridande till Nirvana. Villkoren för dess uppnående. Sann och falsk andlighet. Sanningsökandet.


XI. Världsalltet

Brahmas dagar och nätter. Olika slag av manvantaras och pralayas. Solsystemet. Världsalltets pralaya. Evolutionens börjande på nytt. ”Skapelsen.” Den stora första orsaken. Den eviga cykliska processen.

XII.  Översikt av läran

Den esoteriska lärans överensstämmelse med naturens fakta. Hur geologi och biologi bekräftar densamma. Hur den försonar motsägelserna av fri vilja och förutbestämmelse, av det ondas tillvaro och en god och rättfärdig världsstyrelse. Den europeiska kritikens genomgående missuppfattning av buddhismen. Världsutvecklingen. Själ och ande. Personlighet och individualitet.
 

 

FÖRETAL 

SEDAN denna bok först utgavs i början av år 1883, har jag ernått en betydligt utvidgad kunskap angående många av de spörsmål vilka den behandlar. Men det gläder mig att kunna säga, att vad jag sålunda senare inhämtat endast röjer ofullständigheten i min ursprungliga uppfattning av den esoteriska läran – inte några verkliga misstag i sak. Själva den store adept, från vilken jag i första hand erhållit min kunskap, har i själva verket försäkrat mig, att boken sådan den nu föreligger är en sund och tillförlitlig framställning av naturens system, sådant det fattas av de i den ockulta vetenskapens invigde, en framställning, som visserligen kan behöva utvecklas en god del i framtiden, om det intresse hon väcker är livligt nog för att allvarsamt påkalla en fortsatt undervisning av detta slag för världen i stort, men som aldrig skall behöva någon fullständig omarbetning eller några ursäkter. I betraktande av denna försäkran verkar det vara bäst, att jag nu framlägger mina senare slutsatser och mina nya insikter i form av tillägg vid slutet av varje kapitel hellre än att införliva dem med den ursprungliga texten, som jag under närvarande förhållanden är obenägen att på något sätt ändra. Den planen har jag därför följt i denna upplaga. 

Jag vill här fästa uppmärksamheten på en recension över denna bok i junihäftet 1883 av tidskriften The Theosophist av ”en brahmansk hindu”, emedan den indirekt bidrager till kännedom om den allmänna harmoni man kan spåra mellan dessa läror och de allmänna filosofiska satserna hos vissa andra stora skolor inom det indiska tänkandet. Författaren beklagar, att jag vid tolkandet av den esoteriska läran onödigtvis avvikit från den vedertagna sanskritterminologin; men vad han har att anmärka är blott, att jag i några fall gett ovanliga namn åt idéer, som redan förekommer i hinduiska skrifter, och att jag gjort det vanligen såsom buddhism kända religiösa systemet en alltför stor ära genom att framställa det såsom närmare förbundet med den esoteriska läran än något annat, ”Den bland flertalet hinduer i våra dagar gängse vishetsläran”, säger min brahmanske kritiker, ”har mer eller mindre anstrykning av den esoteriska läran, som mr Sinnett i sin bok förkunnar, och som han oriktigt kallar Esoteric Buddhism, fastän det inte finns en enda by eller köping i hela Indien, där inte folket mer eller mindre är bekant med vedanta-filosofins höga läror…. Verkningarna – i nästa födelse – av karma, skördandet av dess goda eller onda frukter i en subjektiv eller andlig existensform, innan den andliga monaden åter förkroppsligas i denna eller någon annan värld, de otillfredsställda själarnas eller mänskliga skalens dröjande på jorden (Kama loka), pralaya- och manvantara-perioderna …. Är inte endast begripliga utan till och med välbekanta för en stor mängd hinduer under andra namn än dem, vilka författaren till Esoteric Buddhism brukar.” Så mycket bättre – anmärker jag för det första – från västerländska läsares synpunkt. För dem måste det vara likgiltigt, antingen den esoteriska hindu-religionen eller den buddhistiska religionen står närmast den absolut sanna andliga vetenskapen. Denna borde visserligen inte bära något namn, som verkar fästa den mera vid en troslära i den yttre världen än vid en annan. Vad som i Europa intresserar oss är att komma till en klar insikt angående denna vetenskaps väsentliga principer, och om vi finner de i denna bok framställda principerna reklamerade av de bildade målsmännen för mera än en österländsk tro såsom varande de sanningar, på vilka deras olika system lika mycket vilar – då skall vi bli så mycket mera böjda att anse närvarande framställning av läran värd vår uppmärksamhet. 

Vad själva den anmärkningen angår, att de här till en begriplig form reducerade lärorna är oegentligt bettecknade genom denna boks namn, kan jag inte göra bättre än citera den not, i vilken utgivaren av The Theosophist svarar sin brahmanske medarbetare. Han säger nämligen: ”Vi meddelar detta brev, emedan det i ett hyfsat språk och på ett skickligt sättt uttrycker ett stort antal av våra hinduiska bröders åsikter. På samma gång måste vi erinra om, att mr Sinnett gett sitt senaste arbete namnet ”Esoteric Buddhism” inte därför att han ville särskilt identifiera den däruti framställda läran med någon viss trosform, utan därför, att buddhismen betyder buddhornas’ [*] de vises  lära, dvs vishetsreligionen.” För min del behöver jag blott tillägga, att jag fullständigt antar och godkänner denna förklaring. Det skulle i själva verket vara att missuppfatta syftemålet med denna bok, om man trodde den ämnad att hos en modern dilettantism rekommendera fornåldriga system inom det religiösa tänkandet. En religions yttre former och legender kan i en tidsålder vara något renare, i en annan något mera fördärvade; men de anpassar sig oundvikligen efter sin tidsålder, och det skulle vara orimligt att tro, att de kan byta plats. Närvarande framställning är inte gjord i hopp om att förvandla något som helst annat systems anhängare till buddhister, utan i syfte att bibringa tänkande läsare både i Öster- och Västerlandet en serie av ledande idéer om naturens verkliga sanningar och det av utvecklingen betingade mänskliga framåtskridandets verkliga fakta, vilka meddelats författaren av österländske filosofer och därför, naturligt nog, måste anta en orientalisk prägel. Dessa lärors värde skall vi kanske då först fullt uppskatta, när vi klart inser, att de till sin karaktär är vetenskapliga snarare än konfessionella.

___________________

[*] Plural av Buddha.

 
Andliga sanningar – om de är sanningar – kan påtagligen behandlas i en lika så vetenskaplig anda som kemiska reaktioner. Och ingen religiös känsla – vilken färg hon än må ha – behöver störas därav, att nya upptäckter om människans organisation och natur inom fältet för hennes högre verksamhetsarter införs i det allmänna kunskapsförrådet. Sann religion skall i alla händelser finna utvägar att assimilera mycket sådan ny kunskap, på samma sätt som hon alltid till slut förlikar sig med en allmän utvidgning av vetandet på det fysiska området. I första hand kan detta stundom bringa oreda i de föreställningar, som är förbundna med religiös tro, likasom geologin från början vände upp och ned på den bibliska kronologin. Men i sinom tid kom människorna till insikt om, att det väsentliga i bibelns läror inte ligger i den bokstavliga betydelsen av de kosmologiska ställena i Gamla Testamentet, och de religiösa föreställningarna blev så mycket renare genom den nya belysning, som sålunda givits dem. På alldeles samma sätt skall – när det positiva vetandet börjar omfatta begreppet om lagarna för människans andliga utveckling – några med religionen länge sammanblandade missuppfattningar av naturen nödgas vika; men man skall städse finna, att de centrala idéerna i all sann religion blivit genom denna process alltmera renade och stärkta. I den mån sådana processer fortgår, skall stormarna inom den religiösa världen ovillkorligen lägga sig. Kriget mellan sekterna kan vi endast tillskriva uraktlåtenheten å de stridandes sida att gå tillbaka till själva grundfakta. Kunde en tid komma, då de grundidéer, på vilka religionen vilar, uppfattades med samma visshet, med vilken vi nu fattar några elementära fysiska lagar, och då ett förnekande av dem av alla bildade ansågs löjligt, då skulle det ej mera finnas utrymme för några synnerligen skarpa religiösa meningsskiljaktigheter. Den religiösa tankens yttre former skulle fortfara att avvika i olika klimat och bland olika raser – likasom klädedräkt och näringsmedel avvika – men sådana olikheter skulle inte föranleda någon intellektuell antagonism. 

Grundfakta av här angivna natur är – synes det mig – utvecklade i den framställning av den andliga vetenskapen, som vi nu erhållit från våra österländska vänner. Religiösa tänkare behöver alls inte vända dem ryggen på grund av någon föreställning om, att de är argumenter till fördel för en österländsk troslära, gentemot den mera vanliga västerländska. Om läkarvetenskapen upptäckte ett nytt faktum rörande människans kropp, om den avslöjade någon hittills dold lag, enligt vilken utvecklingen av hud, kött och ben försiggår, skulle ju denna upptäckt inte anses medföra någon skada alls på det religiösa området. Skulle t ex religionen lida något intrång genom en upptäckt, som gick ett steg bakom nervernas verksamhet och uppdagade ett finare system av krafter, vilket manipulerar nerverna likasom dessa manipulerar musklerna? I alla händelser, helst som en sådan upptäckt kunde bli början till en försoning mellan vetenskap och religion, skall ingen människa, som låter några av sina högre förmögenheter ingå i sitt religiösa tänkande, skjuta ifrån sig såsom fientligt mot religionen ett positivt faktum i naturen, vilket tydligen visar sig vara ett sådant. Är det ett faktum, så skall det ovillkorligen passa in med alla övriga fakta, med religiös sanning  bland annat. Så förhåller det sig ock med den omfattande undervisning angående människans andliga utveckling, som fått plats i närvarande framställning. Det bästa vi kan göra, innan vi kastar en blick på den tavla, jag upprullar, är tydligen at fråga, inte om hon i alla avseenden passar in med våra förutfattade åsikter, utan om hon verkligen gör oss förtrogna med en serie naturliga fakta, som står i samband med växandet och utvecklingen av människans högre förmögenheter. Gör hon detta, kan vi tryggt börja med att undersöka fakta i en vetenskaplig anda och låta dem sedan utöva den verkan på våra övriga övertygelser som kan vara skäligt och rättmätigt. 

Huvudströmmen av våra framställning, förgrenande sig i en stor mängd sidoströmmar i mån som förklaringen fortskrider, skall befinnas utgöra en antropologisk teori, som fullständiggör och förandligar de vanliga begreppen om fysisk utveckling. Den teori, som spårar människans utveckling genom successiva, ganska långsamma förbättringar av djurformer från släkte till släkte, är såsom alltomfattande förklaring av skapelsen en mycket torr och fattig teori; men rätt förstådd banar hon väg för uppfattningen av den i jämnbredd därmed fortgående, högre process, som samtidigt utvecklar människans själ i tillvarons andliga rike. Den här framställda åsikten försonar evolutionsmetoden med de hos varje självmedvetet väsen djupt rotade behovet av individuell odödlighet. De skilda serierna av uppåtstigande former på denna jord har ingen individualitet, och varderas liv är i sin ordning en särskild affär, som i nästa affär av samma slag finner ingen gottgörelse för utståndna lidanden, ingen rättvis, ingen frukt av sina ansträngningar. Under förutsättning av en ny oberoende skapelse av en människosjäl var gång en ny människogestalt frambringas genom fortplantningens fysiologiska process, går det mycket bra för sig att antaga, att i en sådan själs andliga tillvaro efter döden rättvisa skipas; men själva detta begrepp står då också i strid med evolutionens grundidé, som spårar eller tror sig spåra varje själs ursprung i en tidigt utvecklad materias verkningar i varje fall. Även så mycket står det i strid med naturens analogier; men utan att vi behöver inlåta oss därpå, är det för ögonblicket tillräckligt att observera, att teorin om andlig utveckling, sådan hon framställes i den esoteriska vetenskapens lära, i alla avseenden står i harmoni med dessa analogier, medan hon samtidigt på ett tillfredsställande sätt tillmötesgår rättvisans krav och den instinktartade längtan efter ett fortsatt individuellt liv.

Denna teori erkänner själens utveckling såsom en process, vilken i sig själv är fullt kontinuerlig, fastän den delvis utföres genom förmedling av en lång serie av skilda former. Lämnande å sido för ett ögonblick denna teoris djupa metafysik, som följer livsprincipen i spåren alltifrån Kosmos’ ursprungliga första orsak, finner vi själen såsom ett väsen dyka upp ur djurriket och övergå till de äldsta mänskliga former, utan att vid denna tid vara mogen för det högre intellektuella liv, varmed mänsklighetens närvarande tillstånd gör oss förtrogna. Men genom successiva inkarnationer i former, vilkas fysiska förbättring, under den darwinska lagen, ständigt gör dem lämpliga att vara hennes boning var gång hon återkommer till objektivt liv, samlar hon småningom detta ofantliga förråd av erfarenhet, som sammanfattas i hennes högre utveckling. Under mellantiderna mellan hennes fysiska inkarnationer förlänger och utarbetar hon varje livs personliga erfarenheter samt uttömmer dem slutligen eller omsätter dem i lika så mycket abstrakt utveckling. Detta är nyckeln till den sanna förklaringen av denna skenbara svårighet, som åtföljer reinkarnationsteorin under denna mera omogna form, i vilken den fristående spekulationen stundom framställt henne. Varje människa är omedveten av, at hon levt mer än ett liv förut; därför tror hon, att kommande livsformer inte kan ge henne någon ersättning för denna. Hon förbiser den ofantliga betydelsen av den mellanliggande andliga tillvaron, under vilken hon ingalunda glömmer de personliga tillstånd och öden, hon nyss genomlevt, och i vars fortgång hon distillerar dessa till lika så mycket kosmiskt framåtskridande. På följande blad skall ett försök göras att belysa detta så djupt intressanta mysterium, och det skall visas, att den vy över tillvaron, som nu blivit oss given, inte blott är en lösning av livets och dödens problem, utan även av många högst gåtfulla erfarenheter på gränslandet mellan båda dessa tillstånd – eller rättare sagt mellan det fysiska och det andliga livet – vilka under de senaste åren väckt uppmärksamhet och eftertanke inom så vidsträckta kretsar i de flesta civiliserade länder. 

 

Företal till första upplagan 

DE läror, som blivit nedlagda i denna bok, låter en flod av ljus falla på åtskilliga med den buddhistiska läran nära sammanhängande frågor, vilka förorsakat dem, som förut skrivit över denna religion, mycket bryderi; och de erbjuder världen för första gången en praktisk nyckel till meningen av nästan all forntida religiös symbolism. Ja, vad mera är, den esoteriska läran, rätt förstådd, skall befinnas äga ett överväldigande anspråk på en allvarlige tänkarens uppmärksamhet. Hennes satser ter sig inte för oss såsom uppfunna av någon forskare eller profet. Hennes kreditiv är inte någon skriven uppenbarelse. Hennes åsikter om naturen har utvecklats genom undersökningar av otaliga generationer av forskare, vuxna sin uppgift genom besittandet av andliga förmögenheter och förnimmelser av en högre ordning än de som tillhör människorna i allmänhet. Under århundradens lopp har den sålunda hopade massan av kunskap om världens och människans ursprung och vårt släktes yttersta mål, om beskaffenheten av andra världar och av existenstillstånd olika vårt närvarande livs – undersökta och kontrollerade i varje punkt, verificerade i alla riktningar och ständigt på nytt underkastade grundlig prövning – kommit att betraktas av sina väktare såsom utgörande den absoluta sanningen om andliga ting, den verkliga framställningen av fakta angående vidsträckta områden av livsverksamhet bortom denna jordiska tillvaro. 

Den europeiska filosofin, antingen hon sysslar med religion eller ren metafysik, har så länge varit vand vid en känsla av osäkerhet i spekulationer, som gå utöver gränserna för vår fysiska erfarenhet, att absolut sanning om andliga ting knappast mera av några varsamma tänkare erkännas såsom något rimligt mål at eftersträva; men andra tankeriktningar har gjort sig gällande i Asien. Den hemliga läran, som jag nu i en betydande omfattning är i stånd att tolka, betraktas inte blott av alla sina anhängare, utan även av många andra, vilka aldrig väntat att få veta mera därom än att en sådan lära finns, såsom en gruva av fullt tillförlitlig kunskap, ur vilken alla religiösa och filosofiska system hämtat den sanning de äger och med vilken varje religion måste överensstämma, om hon skall kunna göra anspråk på at vara något slags uttryck för sanningen. 

Detta är i själva verket ett djärvt anspråk; men jag vågar beteckna följande framställning som en sådan, vilken är av omätlig betydelse för världen, ty jag tror att anspråket kan försvaras. 

Jag vill inte påstå, att den esoteriska lärans autenticitet kan bevisas inom omfånget av denna bok. Ett sådant bevis kan inte åstadkommas genom någon framställning av skäl, utan endast genom utveckling hos varje forskare av de förmögenheter, som fordras för det direkta iakttagandet av naturen på de angivna vägarna. Men at börja med kan hans uppfattning bestämmas efter den grad, i vilken de här utvecklade vyerna av naturen rekommendera sig för hans tanke, och efter de skäl som förefinnas att förlita sig på de personers iakttagelseförmåga, av vilka dessa vyer meddelats. 

Skall man kanske tänka, att själva storheten av det nu för den esoteriska läran framställda anspråket lyfter närvarande framställning ut ur det forskningsområde, varpå dess titel hänvisar – undersökningen om den verkliga inre betydelsen av den bestämda och specifika religion som kallas buddhism? Ett faktum är det emellertid, att den exoteriska buddhismen, äntskönt ingalunda utstött ur den exoteriska buddhismens församlingar, inte kan anses utgöra ett blott imperium in imperio, en central bildningsskola i toppen av den buddhistiska världen. I mån som buddhismen drager sig tillbaka till sin tros innandömen, befinns dessa stå i samband med andra troslärors. De kosmiska begrepp och den kunskap om naturen, på vilka buddhismen inte blott vilar, utan som utgör den esoteriska buddhismen, utgör även så väl den esoteriska brahmanismen. Och av dem inom alla trosläror, som är ”upplysta” (i buddhistisk mening), betraktas sålunda den esoteriska läran såsom den absoluta sanningen om naturen, människan, världsalltets ursprung och de öden, vilka dess invånare går till mötes. På samma gång har den exoteriska buddhismen förblivit närmare förenad med den esoteriska läran än ågon annan folkreligion. En för engelska läsare i våra dagar gjord framställning av den inre kunskapen skall därför av sig själv ansluta sig till de välbekanta konturerna av den buddhistiska läran. Hon skall visserligen ge dessa en levande betydelse, som de i allmänhet synas sakna; men just därför kan den esoteriska läran så mycket lämpligare studeras i sin buddhistiska form, en form som för övrigt, sedan Gautama Buddhas tid, så starkt påtryckt henne sin prägel, att fastän det väsentliga av läran går tillbaka till en vida avlägsnare forntid, den buddhistiska färgen nu genomträngt hela hennes innehåll. Vad jag står i begrepp att framställa för mina läsare är esoterisk buddhism, och för europeiska forskare, som nu nalkas den för första gången, skulle varje annan benämning vara vilseledande.  

Den redogörelse, jag har att framställa, måste betraktas i sin helhet, innan läsaren kan vara i stånd att förstå, varför de i den esoteriska läran invigde betraktar det medgivande, som ligger i detta uppenbarande av den esoteriska lärans allmänna drag, såsom varande av en häpnadsväckande storhet. Denna känsla låter emellertid lätt förklara sig, när man tänker på den ytterliga vördnad, med vilken naturens inre vitala sanningar sedan urminnes tid betraktas av sina väktare. Hittills har denna vördnad alltid krävt deras absoluta döljande för den profana hopen. Och för så vitt denna hemlighetspolitik – otaliga generationers tradition – nu blivit uppgiven, skall det nya förfaringssätt, som utgivandet av denna bok betecknar, säkerligen betraktas med förvåning och ledsnad av ett stort antal invigda lärjungar. Överlämnandet åt kritiken, som stundom måhända kan bli klumpig och vanvördig nog, av läror, vilka hitintills av sådana personer betraktas såsom alltför majestätiska till sin innebörd för att ens talas om annat än under tillräckligt högtidliga omständigheter, skall för dem synas vara ett förfärligt vanhelgande av de stora mysterierna. Från europeisk synpunkt skulle det vara orimligt att vänta, at en sådan bok som denna skulle kunna undgå den vanliga omilda behandling, som blir nya idéer till del. Och ensidiga övertygelser eller vanligt bigotteri kan stundom göra en sådan behandling i närvarande fall särdeles fientlig. Men allt detta, oaktat en naturlig sak för lärans europeiska tolkar, sådana som jag, skall förefalla hennes tidigare och mera regelmässiga representanter mycket bedrövligt och motbjudande. De skall sorgset vädja till visheten av den hävdvunna regel, som på det gamla symboliska sättet förbjöd de invigda att kasta pärlor för svin. 

Lyckligtvis – enligt min tanke – har denna regel inte längre fått gälla till skada för dem, vilka, ehuru på långt när inte initierade i detta ords ockulta mening, antagligen ha blivit, genom den moderna kulturens oemotståndliga inflytelse, kvalificerade att tillgodogöra sig ifrågavarande medgivande. 

En del av den undervisning, som innehålls i det följande, framlades först i en fragmentarisk form i The Theosophist, en månadsskrift, som utges i Madras av ledarna för det Teosofiska Samfundet. Som nästan alla dessa artiklar varit av mig, har jag inte tvekat att omarbeta delar av dem, när detta befunnits lämpligt i denna bok. En viss fördel vinnes av ett sålunda visa, hur de skilda mosaikstyckena, sådana de först presenterades för allmänheten, intager sin naturliga plats i det (jämförelsevis) avslutade arbetet. 

Den lära eller det system, som nu göres bekant i sina allmänna konturer, har hittills blivit så svartsjukt bevakad, att inga blott litterära forskningar, om de än omfattat hela Indien, kunnat bringa i dagen en enda smula av den sålunda uppenbarade läran. Hon har slutligen överlämnats åt världen genom deras fria samtycke, åt vilkas vård hon hitintills varit anförtrodd. Ingenting skulle ha kunnat avtvinga dem ens hennes första bokstav. Det är först efter genomläsandet av dessa förklaringar som deras allmänna ställning så väl med avseende på deras nuvarande meddelsamhet som deras forna tystlåtenhet kan kritiseras eller ens förstås. De åsikter om naturen, vilka här framställs, är helt och hållet främmande för europeiska tänkare. Den politik, som följts av de i den esoteriska vetenskapen invigda, en politik, som vuxit fram ur deras långvariga förtrolighet med dessa åsikter, måste bedömas i samband med själva lärans egendomliga drag. 

Vad de omständigheter angår, under vilka dessa uppenbarelser först framställdes fragmentariskt i The Theosophist och nu avrundade och utvecklade, såsom mina läsare skall få se, är det för ögonblicket nog att säga, att det Teosofiska Samfundet, genom förbindelse med vilket jag kommit i besittning av det material jag i denna bok behandlat, står för sin grundläggning i skuld hos vissa personer, som är bland den esoteriska lärans väktare. Det vetande, som slutligen släppts ut till fördel för alla, som är mogna att emottaga det, har varit ämnat att meddelas världen genom det Teosofiska Samfundet allt ifrån dess stiftande, och först senare omständigheter har bestämt mig till det redskap, genom vilket detta meddelande lämpligen kunde ske. 

Jag vill tillägga, att jag inte betraktar mig själv såsom den esoteriska sanningens ende tolk för den yttre världen i denna brytningstid. Dessa lärdomar är, vad den filosofiska kunskapen angår, ett resultat av de förhållanden till den yttre världen, som bragts till stånd av väktarna för den esoteriska sanningen genom mig. Och det är endast angående de esoteriska lärarnas handlingar och avsikter, vilka beslutat sig för att verka genom mig, som jag kan ha någon säker kunskap. Men på olika sätt verkar några andra författare vara sysselsatta med att tolka till gagn för världen – och, såsom jag tror, i enlighet med en omfattande plan, av vilken denna bok utgör en del – samma sanningar, ehuru från olika synpunkter, som jag fått i uppdrag att utveckla. Den stora verksamheten för närvarande inom den litteratur, som sysslar med spörsmål, vilka överstiger naturvetenskapens område, torde antagligen även vara på något sätt framkallad av denna politik hos den esoteriska sanningens store väktare, av vilken min egen bok obestridligen är en yttring. Vidare är det nit, som nu ådagalägges i ”psykiska undersökningar” av de mycket framstående, högt begåvade och bildade personer, vilka leder det londonska samfund, som ägnat sig åt detta studium, enligt min innersta övertygelse, den påtagliga frukten av bemödanden, som går jämsides med dem, med vilka jag mera omedelbart har att göra. Jag känner nämligen till det sätt, varpå världens andliga strävanden i tysthet påverkas av dem, vilkas verksamhet ligger inom detta område av naturen. 

Nu återstår för mig endast att för den avhandling, jag skickar ut, frånsäga mig varje anspråk på hög fulländning med avseende på den form, i vilken den framställes. En längre bekantskap med det omfattande och invecklade kosmologiska system, som här framställes, skall utan tvivel leda till förbättringar i den terminologi, som användes för att tolka detsamma. För två år sedan kände varken jag eller någon annan nu levande europé ens den vetenskaps abc, vilken här för första gången framställes i en vetenskaplig form – eller åtminstone göres till föremål för ett försök i den riktningen – vetenskapen om de andliga orsakerna och deras verkningar, om det överfysiska medvetandet, om den kosmiska utvecklingen. Fastän själva tankarna hade börjat träda fram för världen i den mera eller mindre förvillande förklädnaden av ett mystiskt bildspråk, hade för två år sedan inte försök gjorts av någon esoterisk lärare att framställa läran i hennes osmyckade, abstrakta renhet. I den mån mina egna insikter på detta område skridit framåt, har jag måst forma uttryck och uppsöka engelska ord, motsvarande de idéer, vilka tett sig för min själ. Jag är ingalunda övertygad om, att jag i alla händelser format de bästa möjliga uttrycken och träffat på de mest betecknande orden. Så t ex möter oss vid själva ingången nödvändigheten att ge något namn åt de elementer eller attributer, av vilka den fullständiga människovarelsen består. Ordet ”element” skulle vara omöjligt att begagna på grund av den oreda, som nödvändigt skulle följa av dess bruk i andra betydelser. Minst synes mig i det hela vara att invända mot ordet ”princip”, ehuru för ett öra, vant vid fina metafysiska distinktioner, detta ord måste klinga tämligen otillfredsställande i några av dess närvarande tillämpningar. Det är därför mycket möjligt, att med tiden den västerländska terminologin för den esoteriska läran skall bli utvecklad långt framom den, vilken jag provisionellt konstituerat. Den österländska terminologin är vida mera fulländad, men den metafysiska sanskriten synes ägnad att utgöra en översättares förtvivlan; dock ligger felet, försäkra mig mina indiska vänner, inte i sanskriten, utan i det språk, vari de nu skall uttrycka de sanskritiska idéerna. Till slut torde vi finna, att, med tillhjälp av en smula lån från de välbekanta grekiska schakten, engelskan skall visa mera tillgänglig för den nya läran – eller rättare sagt för den nyupptäckta urgamla läran – än man i Österlandet trott vara möjligt.  

 
A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 1 – Esoteriska Lärare

________________________________________________

 

SUPPLEMENT

Skillnaden mellan orden buddhism och budhism

[Utdrag ur DEN HEMLIGA LÄRAN]

ALLTSEDAN den teosofiska litteraturen gjorde sitt inträde i England, har det blivit sed att kalla dess läror ”esoterisk buddhism”. Och vad som en gång blivit en vana, är sedan svårt att utrota – ett gammalt ordspråk, grundat på daglig erfarenhet, säger: ”Villfarelsen löper lätt utför på ett sluttande plan, men sanningen får mödosamt sträva uppför höjden.”

Gamla ordstäv är ofta visa nog. Människotanken kan ju inte avhålla sig från att luta åt ena eller andra hållet, och man bildar sig ofta bestämda åsikter om en sak, innan man noga skärskådat den från alla sidor. Detta kan tillämpas på den allmänt gängse, dubbla missuppfattningen (a) att göra teosofin identisk med buddhismen och (b) att sammanblanda innehållet i den religionsfilosofi, som predikades av Gotama Buddha, med det lärosystem, som i allmänna drag framställts i ”De Invigdes Lära” [Esoteric Buddhism] Detta är ett högst betänkligt missförstånd, och det har också blivit ett ypperligt vapen i händerna på teosofins motståndare, för som en framstående indisk lärd mycket träffande sagt: det fanns i sagda volym ”varken esotericism eller buddhism”. De esoteriska sanningar, som framställdes i Sinnetts bok, upphörde ju att vara esoteriska, hemliga, i samma ögonblick de offentliggjordes; inte heller fann man i denna bok Buddhas religion, utan enbart en del lärosatser ur en tidigare hemlighållen lära, vilka numera blivit öppet framställda, och som fullständigas med många flera i detta arbete. Och likväl kommer dessa volymer, fastän de visserligen ger ut åtskilliga grundläggande läror från österlandets HEMLIGA VETANDE, att bara lyfta en flik av den täta slöjan. För ingen – inte ens den störste av nu levande adepter – skulle äga rätt eller makt, även om han ägde viljan, att på måfå kasta ut till en hånande och skeptisk värld vad som så omsorgsfullt hållits dolt för densamma under långa oräkneliga tidsåldrar.

”De Invigdas Lära” var en förträfflig bok, men med en högst olycklig titel. Denna betydde likväl ingenting annat än titeln på detta arbete, DEN HEMLIGA LÄRAN; att den blev olycklig, berodde dels på att folk har för vana att döma saker och ting efter utseendet snarare än efter deras innebörd, dels även på att denna missuppfattning blivit till den grad spridd, att till och med en stor del av det Teosofiska Samfundets egna medlemmar fallit offer därför. Emellertid hade denna titel redan från början framkallat protester från såväl brahminer som många andra; och för att rättfärdiga mig själv vill jag tillägga, att jag inte fick se ”De Invgdes Lära” [Esoterisk Buddhism], förrän den var tryckt och färdig att ges ut, och att jag hade varit alldeles okunnig om det sätt, varpå dess författare ämnade stava ordet ”budh-ism”

Det egentliga felet torde vara deras, som gjorde allmänheten uppmärksam på saken, men försummade att påpeka skillnaden mellan buddhism – det moral- och religionssystem, som förkunnades av herren Gotama och uppkallades efter hans titel Buddha, ”den upplyste” – och Budha, vishet eller vetande (Vidya), kunskapsförmågan, av sanskritroten ”budh”, att veta. Hos oss – Indiens teosofer – ligger det verkliga felet, fastän vi vid den tiden gjorde allt vad som stod i vår makt för att rätta till misstaget. (Se Theosophist, juni 1883.) Det hade varit så lätt att undvika det beklagliga namnet; det hade endast behövts att ändra ordets stavning och att komma överens om att skriva och uttala det ”budhism” i stället för ”buddhism”. Dessutom är inte ens det senare vare sig riktigt stavat eller riktigt uttalat, för det borde egentligen heta ”buddhaism” och dess anhängare borde kallas ”buddhaister”.

Denna förklaring har ansetts nödvändig vid början av ett sådant verk som detta. ”Visdomsreligionen” är hela världens, alla folkslags arvedel. Det förklarades visserligen av författaren till De Invigdes Lära (Företalet till första upplagan), att ”för två år sedan (dvs. 1883) kände varken jag eller någon annan nu levande europé ens den vetenskaps a b c , vilken här för första gången framställs i vetenskaplig form”, m.m. – men detta misstag måste ha insmugit sig genom ett förbiseende. För författaren som skriver detta kände allt som ”yppades” i De Invigdes Lära – och mycket mera därtill – många år innan det blev hennes plikt (1880) att meddela en liten del av den Hemliga Läran åt två européer, av vilka den ene just var författaren till De Invigdes Lära; och författaren av detta arbete har förvisso den obestridliga, fastän i hennes egna ögon tämligen tvetydiga förmånen att vara både född och uppfostrad i Europa. Dessutom förmedlades i Amerika, innan ännu Isis Unveiled var utkommen, undervisning i en betydande del av den filosofi – som sedan framställdes av Mr. Sinnett – åt två européer och min kollega, överste H. S. Olcott. Av de tre lärare, som denne sedermera haft, var den förste en ungersk initierad, den andre en egyptier och den tredje en hindu. Med särskilt tillstånd har överste Olcott på olika sätt bekantgjort en del av det han fick lära; att de två andra inte gjort detsamma, beror helt enkelt på att de inte fått tillåtelse till detta, därför att tiden för deras offentliga arbete i mänsklighetens tjänst ännu inte inträtt, något som däremot är fallet med andra, vilket bevisas av Mr. Sinnets så intressanta böcker. Det är framförallt viktigt att komma ihåg, att ingen teosofisk bok får det ringaste högre värde för att dess författare åberopar sig på någon som helst auktoritet.

HELENA BLAVATSKY
Den Hemliga Läran, 1888
Förordet
 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23