De Invigdes Lära – kapitel 7 – Den mänskliga vågen av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 7.
DEN MÄNSKLIGA VÅGEN

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 kapitel 12

KAPITEL 7.

Den mänskliga vågen

EN allmän översikt har redan blivit given av det sätt, varpå evolutionens stora livsvåg sopar fram över de sju världar, vilka utgör den planetkedja, av vilken vår jord är en del. En ytterligare hjälp kan nu lämnas i syfte att vidga denna allmänna föreställning till en fullständigare uppfattning av de processer, vilka den avser. Och intet nytt kapitel i den stora sagan kan mera bidra till att göra dess karaktär begriplig än en förklaring av vissa fenomen, som står i samband med världarnas framåtskridande och som lämpligen kan kallas förmörkelser.

Forskare i den ockulta filosofin, som ger sig in på detta område med ett redan på andra vägar förvärvat rikhaltigt vetande, är mycket lätt utsatt för att ge hennes mest elementära satser en oriktig tolkning. Inte allting kan sägas på en gång, och de första allmänna förklaringarna är ägnade att väcka föreställningar om detaljerna, vilka just hos de intelligentaste och mest tänkande har största sannolikheten för sig att bli oriktiga. Sådana läsare åtnöja sig inte ens för ett ögonblick med obestämda konturer. Deras inbillningskraft fyller i målningen, och om hon får verka ostörd någon tid, skall dennas upphovsman sedermera med förvåning finna, att vad han sedermera i ämnet får läsa är oförenligt med det, som han trott sig ha tydligt fått lära i början. I närvarande avhandling bemödar sig därför författaren att meddela undervisningen på ett sådant sätt, att sådana där hastigt uppskjutande ogrässkördar må så vitt möjligt förekommas; men för detta ändamål är det stundom nödvändigt att gå fort i början och lämna en del detaljer, till och med mycket viktiga detaljer, att tas vara på under en förnyad resa över det gamla fältet. Jag får därför nu be läsaren att gå tillbaka till den i 3:e kapitlet givna förklaringen över hela planetkedjans evolutionsprocess.

Jag yttrade då några ord angående det sätt, varpå livsimpulsen gick fram från den ena planeten till den andra ”i stötar eller svallvågor, inte genom ett jämnt och kontinuerligt framströmmande”. Nu är evolutionens gång i dess tidigare stadier så till vida kontinuerlig, att flera planeters förberedande för den slutliga mänsklighetslivsvågen kan fortgå samtidigt. I själva verket kan alla sju planeternas förberedande, på ett stadium av utvecklingen, fortgå samtidigt; men vad som är viktigast att komma ihåg är, att evolutionens huvudvåg – den främst sig tornande vågen – inte kan vara på mer än ett ställe på en tid. Processen fortgår på det sätt, jag nu vill beskriva, och som läsaren skall bli bättre i stånd att följa, om han antingen på papperet eller i sin egen föreställning konstruerar ett diagram bestående av sju cirklar (föreställande världarna), den ena innanför den andra. Vi vill kalla dem A, B, C, m m. Man torde observera i det, som redan blivit sagt, att cirkeln (eller klotet) D betecknar vår jord. Man ihågkommer nu, att naturens riken, sådana de är kända för ockultisterna, är sju till antalet, och att tre av dem har att göra med astral- och elementarkrafterna, samt i sin utveckling går före de grövre materiella rikena. Riket 1 utvecklar sig på klotet A och övergår till B, då riket 2 börjar utveckla sig på A. Man fullföljer detta system, och man skall naturligtvis finna, att riket 1 utvecklar sig på klotet G, medan riket 7, det mänskliga riket, utvecklar sig på klotet A. Men vad inträffar väl, då riket 7 övergår till klotet B? Det ges inget åttonde rike, som kan utveckla någon verksamhet på klotet A. De stora evolutionsprocesserna har nått sin höjdpunkt i den slutliga mänsklighetsvågen, vilken, när han skyndar vidare, lämnar efter sig en temporär dödsdvala i naturen. När livsvågen går över till B, inträder i själva verket klotet A för en tid i ett förmörkelsetillstånd. Detta är inte ett tillstånd av förfall, upplösning eller någonting som lämpligen kan kallas död. Till och med det, som ser ut såsom förfall och därför är ägnat att missleda, är ett tillstånd av verksamhet i en viss riktning. Denna synpunkt ger oss ledtråden till betydelsen av mycket, som annars vore meningslöst i den del av den hinduiska mytologin, som angår de gudomligheter, vilka råder för förstörelsen. En världs förmörkelse är ett fullständigt avstannande av dess verksamhet. Detta betyder dock inte, att i det ögonblick, då den sista mänskliga monaden går bort från en värld, denna värld förlamas genom ett våldsamt slag eller inträder i dvala eller sömn likasom ett förtrollat palats. Djur- och växtlivet fortfar till en tid, likasom förut, men dess karaktär börjar gå tillbaka i stället för framåt. Den stora livsvågen har lämnat detta klot, och djur- och västrikena återvänder gradvis i det tillstånd, vari de befinner sig, när den stora livsvågen först nådde dem. Ofantliga tidsperioder erfordras för den långsamma process, medelst vilken den förmörkade världen försjunker i sömn, ty – såsom vi strax skall visa – förmörkelsen räcker i varje fall sex gånger så lång tid som den, under vilken varje värld upptas av den mänskliga livsvågen, dvs den process, som på ovan beskrivna sätt fullbordas i samband med livsvågens övergång från klotet A till klotet B, upprepas längs hela kedjan. När vågen övergår till C, råkar B i förmörkelse likasom A. Därefter mottar D livsvågen, och A, B, C är i förmörkelse. När vågen uppnår G, är alla de föregående sex världarna i förmörkelse. Emellertid går livsvågen vidare i ett bestämt regelbundet fortskridande, vars symmetriska karaktär är högst tillfredsställande för de vetenskapliga instinkterna. Läsaren torde vara förberedd till att med ens förstå denna tanke genom de redan givna förklaringarna om det sätt, varpå mänskligheten utvecklar sig genom sju stora raser under varje rund på en planet – dvs under den tid en planet är upptagen av livets huvudvåg. Den fjärde rasen är tydligen den mellersta i mitten av serien. Så snart denna mittpunkt är uppnådd, och evolutionen av den femte rasen på en planet börjar, då börjar även förberedelsen till mänsklighet på nästa planet. Evolutionen av den femte rasen på D t ex är samtidig med evolutionen eller, rättare sagt, återupplivandet av mineralriket på E osv. Dvs evolutionen av den sjätte rasen på D sammanfaller med återupplivandet av växtriket på E, den sjunde rasen på D med återupplivandet av djurriket på E, och när de sista monaderna av den sjunde rasen på D har övergått till det subjektiva tillståndet eller verkningarnas värld, begynner den mänskliga perioden på E, och den första rasen börjar där sin utveckling. Emellertid har skymningsperioden i den värld, som gick före D, fördjupats till förmörkelsens natt på samma fortskridande sätt, och förmörkelsen inträder där definitivt, när den mänskliga perioden på D tillryggalagt halva vägen. Men likasom en människas hjärta slår och andedräkten fortfar, hur djup hennes sömn än må vara, så finns ock processer av livsverksamhet, vilka fortgå i den vilande världen även under hennes allra djupaste sömn. Och dessa livsprocesser bevarar – med avseende på nästa återkomst av den mänskliga livsvågen – resultaten av den evolution, som föregick dess första ankomst. Återställelsen på den vaknande planeten tar mera tid än dess försjunkande i vila, ty denna planet måste före den mänskliga livsvågens återkomst nå en högre grad av fullkomlighet än den, till vilken den hunnit, då livsvågen lämnade dess strand. Men vid varje ny begynnelse genomtränges naturen av en inifrån kommande livskraft – av en ny morgons friskhet – och den mellanliggande fördunklingsperioden, som är en förberedelsens och så att säga hoppets tid, ger själva evolutionen en ny styrka. När den stora livsvågen återkommer, är allt redo för dess mottagande.

I det första försöket över detta ämne antyddes, att de olika världar, som utgör vår planetkedja, inte alla är lika materiella. Om vi förlägger begreppet ande till kretsens nordpol och begreppet materia till dess sydpol, skall vi finna, att världarna i den nedåtstigande bågen – lika väl som de i den uppåtstigande – varierar i fråga om materialitet och andlighet. Denna variation måste vi nu något närmare betrakta, om läsaren skall kunna fullständigare än förr fatta evolutionsprocesserna i deras helhet.

Utom jorden, som står på den lägsta materiella graden, finns endast vå andra världar i vår planetkedja, vilka är synliga för det naturliga ögat – den ena bakom och den andra framför oss. Dessa två världar är i själva verket Mars och Mercurius. Mars är bakom och Mercurius framom oss. Mars befinner sig nu i ett tillstånd av fullständigt fördunklande med avseende på den mänskliga livsvågen; på Mercurius börjar just nu förberedelsen för dess nästa mänskliga period.[*]

___________________

[*] För dem, som på naturvetenskapliga grunder är böjda att invända, att Mercurius är alltför nära solen och följaktligen alltför het för att vara lämplig att bebos av människor, torde här böra anmärkas, att i den av Förenta Staternas astronomiska departement avgivna officiella berättelsen om de nyaste ”Mount Whitney-observationerna” finns uppgifter, vilka är ägnade att hejda en alltför tvärsäker kritik av den ockulta vetenskapen i detta fall. Resultaten av Mount Whitney-observationerna angående solstrålarnas olika absorberande visade, enligt den officiella referenten, att det inte mera är omöjligt att anta tillvaron av sådana planetatmosfärer, som kan göra Mercurius beboelig på ena ändan av skalan, Saturnus på den andra. Vi har för närvarande inte att göra med Saturnus, och om det vore nödvändigt att enligt ockultistiska principer förklara Mercurii beboelighet, skulle denna uppgift inte lösas medelst beräkningar om den olika strål-absorptionen. Ett faktum är, att den vanliga vetenskapen gör på en gång för mycket och för lite av solen såsom kraftkällan för solsystemet – för mycket så til vida, som planeternas värme till en god del beror på en helt annan inflytelse än solens, en inflytelse, som inte kan fullt förstås förr än vi fått veta mera än nu om förhållandet mellan värmen, magnetismen och den magnetiska eller meteoriska stoft, som uppfyller den mellanplanetariska rymden. Emellertid är det nog – för att, på ett för de trogna dyrkarna av den nyaste tidens vetenskap tillfredsställande sätt, gendriva varje invändning, som ’kan göras mot de förklaringar vi här fullfölja – att påvisa att sådana invändningar redan nu skulle vara antiqverade. Den moderna vetenskapen är mycket progressiv – detta är en av dess största förtjänster; men en mindre förtjänstfull vana hos dess idkare är att de på varje stadium av dess framsteg tro, att alla med detta stadium oförenliga föreställningar nödvändigt måste vara orimliga.

De två planeter i vår planetkedja, som är bakom mars, och de två, som är framom Mercurius, bestå inte av sådan materia, som kan skönjas medelst teleskoper. Fyra planeter bland de sju är sålunda av en eterisk natur, som de, vilka endast kunna förstå materien i dess jordiska form, skall vara böjda för att kalla immateriell. Men de är i själva verket inte alls immateriella. De är blott av en materia, finare än jordens, men vilkens större frihet på intet sätt upphäver likformigheten i naturens plan med avseende på metoderna för och stadierna av deras utveckling. Inom skalan för deras subtila ”osynlighet” genomgår människosläktets successiva omloppsvarv och raser sina stadier av större och mindre materialitet alldeles som på denna jord. Men den, som vill förstå dem, måste förstå denna vår jord först och sedan genom motsvarande slutsatser för sig åskådliggöra deras finare fenomen. Vi vill därför återvända till den stora livsvågen, sådan den ter sig på denna planet.

Likasom världskedjan, tagen såsom enhet, har sin norra och södra, sin andliga och sin materiella pol, arbetande sig fram från andlighet ned genom materialitet och upp till andligheten igen, ävenså utgör människosläktets omloppsvarv en dylik serie, av vilken själva klotens kedja kan betraktas såsom en symbol. I människans utveckling finns i själva verket – på ett plan så väl som på alla – en nedstigande och en uppåtstigande båge, anden invecklande sig så att säga till materia och materien utvecklande sig till ande. Den lägsta eller mest materiella punkten i cykeln blir sålunda själva höjdpunkten av fysisk intelligens, som är den maskerade uppenbarelsen av andlig intelligens. Varje mänsklighetens rund, som utvecklar sig på den nedåtgående bågen (likasom varje ras inom varje rund, om vi går ned till den mindre spegeln av kosmos), måste sålunda ha mera fysisk intelligens än sin föregångare, och var och en i den uppåtgående bågen måste vara iklädd en mera renad form av förnuftighet, förenad med en större förmåga av andlig åskådning. I den första runden finner vi därför människan såsom en relativt eterisk varelse redan här på jorden i jämförelse med det tillstånd, vari hon nu här har kommit – inte intellektuell utan överandlig. Likasom de henne omgivande djur- och växtformerna bor hon i en ofantlig men löst organiserad kropp. I den andra runden är hon ännu gigantisk och eterisk men har blivit fastare och tätare till kroppen, mera en fysisk människa än förr, men ännu likväl mindre intelligent än andlig. I den tredje runden har hon utvecklat en fullkomligt fast och tät kropp, att börja med snarare liknande en jätteapas än en verklig människas, men med intelligensens framsteg allt mera höjande sig. I den tredje rundens senare hälft avtager hennes gigantiska växt, hennes kropps cellvävnad blir finare, och hon börjar vara en förnuftig människa. I den fjärde runden gör det nu fullt utvecklade förståndet oerhörda framsteg. Redan de tidigaste raser, med vilka denna rund börjar, har förvärvat mänskligt språk i den mening vi förstår det. Världen är överfull med resultaten av intellektuell verksamhet och andligt förfall. När den fjärde runden är här på jorden halvvägs tillryggalagd, är också vändpunkten av hela sjuvärldsperioden uppunådd. Från denna punkt räknat, börjar det andliga jaget sin kamp med kroppen och sinnet för att uppenbara sina transcendentala krafter. I den femte runden fortfar kampen, men de transcendentala förmögenheterna är i stort omfång utvecklade, fastän kampen mellan dem å ena sidan och det naturliga förståndet och böjelserna å den andra är vildare än någonsin, emedan den femte rundens sinnliga förstånd så väl som dess andlighet står framom den fjärdes. I den sjätte runden uppnår mänskligheten en grad av fullkomlighet både till kropp och själ, till förstånd och andlighet, om vilken vanlige dödlige i den närvarande tidsåldern inte lätt kan göra sig någon föreställning. Den högsta förening av vishet, godhet och transcendental upplysning, som världen någonsin sett eller tänkt sig, skall då representera den vanliga människotypen. Dessa förmögenheter, vilka nu hos den fåtaliga blomman av en generation sätta några utomordentligt begåvade personer i stånd att utforska naturens hemligheter och samla det kunskapsförråd, varav några smulor nu erbjudas (genom dessa skrifter så väl som på andra vägar) åt världen i allmänhet, skall då vara allas gemensamma tillhörighet. Hur äntligen den sjunde runden skall se ut – därom iakttas även de mest meddelsamme lärare i den ockulta vetenskapen en djup tystnad. Människosläktet i denna rund skall bliva någonting alltför gudalikt, för att den fjärde rundens mänsklighet skulle kunna bilda sig någon föreställning om dess egenskaper.

Under den tid, en planet upptages av den mänskliga livsvågen, inkarneras där varje individuell monad oundvikligen många gånger. Detta har redan delvis blivit förklarat. Om monaden endast genomgick åtminstone en existens i var och en av de grenraser, den har att passera, skulle hela antalet inkarnationer under en rund-period på en planet bli 343 – tredje digniteten av sju. Men i själva verket inkarneras varje monad två gånger i var och en av grenraserna, och härtill kommer nödvändigtvis även några extra-inkarnationer. Av skäl, som för en utanför stående inte är lätta att gissa, är innehavarna av det ockulta vetandet särdeles motvillige att meddela några sifferuppgifter angående kosmogonien. För den oinvigde är det svårt att förstå, varför de skall vägra detta. För närvarande är vi t ex inte i stånd att uppge i årtal rundperioders verkliga längd. Men angående de siffror, med vilka vi omedelbart har att göra, har ett medgivande gjorts, som endast de, vilka en lång tid studerat ockultismen efter den gamla metoden, skall förstå att fullt uppskatta; och detta medgivande är i alla händelser värderikt, ty det bidrager till att sprida ljus över ett intressant faktum, som står i samband med evolutionen, till vars tröskel vi nu kommit. Detta faktum är att medan t ex jorden är såsom nu bebodd av fjärde rundens mänsklighet, dvs upptagen av den mänskliga livsvågen på dess fjärde resa genom världarnas cirkel, några personer kan finnas bland oss, vilka, egentligen talat, tillhöra den femte runden. Men man må inte tro, att någon individuell själsmonad verkligen genom något underverk, i den nu använda betydelsen av detta genom något underverk, i den nu använda betydelsen av detta ord, passerat hela kedjan av världar en gång mera än sina likar. Efter de nyss givna förklaringarna angående det sätt, varpå den mänskliga livsfloden går framåt, torde man inse att detta är omöjligt. Ännu har mänskligheten inte ens gjort sitt fjärde besök på den planet, som är närmast framför vår egen. Men enskilda monader kan med avseende på sin individuella utveckling gå förbi sina kamrater och sålunda bli alldeles detsamma, som människosläktet i sin helhet skall vara, när den femte runden blivit fullt utvecklad. Och detta kan ske på två sätt. En person, vilken blivit född såsom en vanlig fjärde-runds-människa, kan genom processer av ockult tränering förvandla sig till en sådan, som har en persons av femte runden alla attributer, och sålunda bli vad vi kunna kalla en artificiell femte-runds-människa. Men oberoende av alla ansträngningar under sin närvarande inkarnation kan en person även, i kraft av totalantalet av sina föregående inkarnationer, vara född såsom en femte-runds-människa, oaktat han lever mitt i den fjärde rundens mänsklighet.

Om x betecknar det normala antalet av de inkarnationer, som enligt naturens lopp en monad måste genomgå under en rundperiod på en planet, och y det överskott av extra inkarnationer, vilka han genom ett starkt begär efter fysiskt liv han tilltvingar sig under en sådan period – då kan tydligen 24 ½ (x + y) överstiga 28 x; dvs en monad kan under 3 ½ omloppsvarv ha genomgått lika många inkarnationer som en vanlig monad under fyra hela omloppsvarv. På mindre än 3 ½ omloppsvarv skulle resultatet inte ha kunnat uppnås. Först nu, sedan vi tillryggalagt halva vägen av evolutionen på denna halvvägsplanet, börjar därför femte-runds-människorna komma in.

Det är i tingens natur inte möjligt, att en monad går förbi sina likar mera än en rund. Inte desto mindre var Buddha en sjätte-runds-människa; men detta faktum står i samband med en stor hemlighet, som ligger utanför gränserna för närvarande kalkyl. För ögonblicket var det nog att säga, att utvecklingen av en Buddha har att göra med någonting mera än blott inkarnationer inom en planetkedja.

Alldenstund, såsom vi av ovanstående beräkningar finner, ganska många liv följer på varrandra i en individuell monads successiva inkarnationer, är det här – till undvikande av missförstånd – viktigt att fästa uppmärksamheten på, att de tidsperioder, över vilka dessa inkarnationer sträcker sig, är så stora, att de, hur många de än är, dock måste vara skilda av ofantliga mellantider. Vi kan, såsom redan är sagt, inte nu noggrant ange rund-periodernas verkliga längd. Inte heller kan vi ge några siffror, som likformigt anger alla rund-periodernas längd, ty denna växlar inom ganska vidsträckta gränser. Men jag kan här meddela ett rent faktum, som uttryckligen bekräftats av den högsta ockulta auktoritet, med vilken vi har att göra. Den närvarande rasen av människosläktet, den fjärde rundperiodens femte ras, började utveckla sig för omkring en miljon år sedan. Den är inte avslutad ännu; men förutsatt, att en miljon år utgjorde rasens fullständiga levnadsålder [*] – hur skulle denna tid ha varit indelad för varje individuell monad? Inom en ras måste det vara något mer än 100 och kan knappast vara så mycket som 120 inkarnationer för en individuell monad. Men antag om även, att det redan givits 120 inkarnationer för monader inom den nuvarande rasen. Och antag om, att medellivslängden för varje inkarnation vore ett århundrade, skulle vi ändå av en miljon år ha endast 12 000, som tillbragts i fysisk tillvaro, mot 988 000, som tillbragts i den subjektiva sfären, dvs det skulle vara i medeltal mer än 8000 år mellan varje inkarnation. Visserligen är dessa mellanperioder av ganska omväxlande längd, men de kan svårligen reduceras till mindre än 1500 år – varvid vi naturligtvis lämna utom räkningen sådana fall, där adepterna ställt sig alldeles utom den vanliga lagen – och 1500 år skulle vara om inte en omöjligt kort, åtminstone en mycket kort mellantid mellan tvenne födelser.

___________________

[*] Den fullständiga livslängden för en ras är säkert mycket längre än så; men när vi kommer till siffror av detta slag, befinner vi oss på ett ganska granlaga område; ty exakta perioder är mycket djupa hemligheter av ett skäl, som oinvigde forskare (”lekmannachelas”, såsom adepterna nu säga, i det de skapar ett nytt namn för ett nytt förhållande), endast ofullkomligt kunna gissa. Kalkyler sådana som de ovan framställda kan man bokstavligen lita på så långt de går, men man får inte ha för bråttom med att lägga dem till grund för andra kalkyler.

Dessa beräkningar måste emellertid modifieras genom en av följande två omständigheter. Förhållandet med barn, som dö i sin späda ålder, är ett helt annat än med personer, som uppnår den mogna åldern, och detta av påtagliga skäl, som man av de redan givna förklaringarna kan förstå. Ett barn, som dör, innan det levat nog länge för at börja vara ansvarigt för sina handlingar, har inte alstrat någon ny karma. Den andliga monaden befinner sig, då den lämnar detta barns kropp, i alldeles samma tillstånd, som då den inträdde i densamma efter sin sista död i Devachan. Den har inte haft tillfälle at spela på sitt nya instrument, vilket sönderslagits innan det ännu blivit stämt. En reinkarnation av monaden kan därför äga rum genast i riktningen av dess gamla attraktion. Men den sålunda reinkarnerade monaden kan inte på något sätt andligen identifieras med det döda barnet. Alldeles på samma sätt förhåller det sig med en monad, som går in i en född idiots kropp. Instrumentet kan inte stämmas, därför kan den inte spela därpå – lika lite som den kan bruka såsom sitt organ barnets kropp under de första åren efter födelsen. Men båda dessa fall är påtagligen sådana undantag, som inte rubba den ovan framställda allmänna regeln för alla personer, vilka uppnå mogen ålder och lever sitt liv på jorden till gott eller ont.

Tillägg

Senare upplysningar och studier – dvs jämförelsen mellan de särskilda delarna av läran och sammanställningen av andra uppgifter med dem i föregående kapitel – har på ett särdeles slående sätt ådagalagt svårigheten i att tillämpa siffror på de esoteriska lärorna. Siffror kan vara ganska tillförlitliga, när det gäller att i runt tal ange allmänna förhållanden, men tillika ganska missledande, när de tillämpas på speciella fall. Devachaniska perioder växla för olika personer inom så vidsträckta gränser, att varje regel, som här uppställes, måste bli underkastad en förvillande massa av undantag. Att börja med har den ovannämnda beräkningen utan tvivel blivit uppgjord med avseende på till mogen ålder komna personer. Mellan det späda barnet, som inte har någon devachanisk period alls, och den fullvuxne, som fullbordar en sådan period av ordinär längd, har vi även att lägga märke till sådana personer, som dör i ungdomen. Dessa har samlat en karma. De måste därför genomgå de vanliga stadierna av andlig utveckling; men det korta liv, de levat, har inte frambragt orsaker, som behöver någon särdeles lång tid för att utveckla sina verkningar. Sådana personer skall reinkarneras efter en jämförelsevis kort vistelse i verkningarnas värld. Vidare ges någonting sådant, som artificiella inkarnationer genom mahatmernas direkta mellankomst, när en chela, som ännu inte kan ha förvärvat någonting, som ens liknar förmågan at själv bestämma denna sak, bringas tillbaka till inkarnation nästan omedelbart efter sin föregående fysiska död, utan att alls ha fått gå in i de naturliga orsakernas ström. Naturligtvis kan det i sådana fall sägas, att det förhållande, vari den ifrågavarande personen kommit till mahatmerna, självt är ett slags naturlig orsak; ty ingripandet av dessa, som är helt och hållet ur stånd att handla godtyckligt i en sådan sak, hör, så vida som det är en frukt av strävanden i ett föregående liv, till karma. Men i vilken händelse som helst är sådana fall undantag från den allmänna regeln.

När en helt och hållet obekant vetenskaps invecklade fakta för första gången framläggs för oövade sinnen, är det tydligtvis omöjligt att framställa dem så, att alla deras egendomliga modifikationer, inskränkningar och abnorma utvecklingar från början kan se. Vi måste åtnöja oss med att ta de allmänna reglerna först och sysselsätta oss med undantagen sedan, och i synnerhet är detta fallet med de ockulta studierna, i samband med vilka de hävdvunna, allmänt följda lärometoderna åsyfta att inprägla varje ny föreställning i minnet genom att väcka den villrådighet, som hon slutligen undanröjer. I avseende på ett annat ämne, som jag på de föregående bladen behandlat, har sålunda, synes det mig, ett viktigt undantag i naturen blivit lämnat utom räkningen. Den skildring, jag givit av den mänskliga livsflodens framströmmande, är alldeles riktig sådan den är, men sedan utgivandet av denna boks första upplaga företog sig i Indien en kritiker att jämföra min framställning av detta förlopp med några ställen i andra skrifter, vilka var kända såsom ledande sitt ursprung från en Mahatma. Man påpekade en motsägelse mellan de båda framställningarna. Den andra versionen antog nämligen möjligheten av, att en monad verkligen kunde ha fullbordat runden genom de sju planeterna en gång mera än de kamrater, bland vilka han slutligen skulle befinna sig på denna jord. Min framställning av fördunklingarna synes göra ett sådant fall omöjligt. Nyckeln till hemligheten synes ligga utanför området för de fakta, om vilka adepterna är villiga att tala öppet; och jag önskar, att läsaren må tydligt förstå, att den förklaring, jag nu ämnar ge, är en frukt av min egen spekulation och jämförelse av de särskilda delarna av läran – inte av någon autentisk undervisning, mottagen från upphovsmannen till min framställning i dess helhet.

Det verkliga förhållandet synes mig vara, att fördunklingarna är fullständiga för så vitt de förete alla de ovan beskrivna fenomenen med avseende på varje av dem berörd planet såsom ett helt. Men undantagsfenomen, på vilka vi alltid måste ha ett vaksamt öga, kommer med i spelet även här. Huvudmassan av mänskligheten drives fram av den stora cykliska impulsen från en planet till en annan, när tiden för en sådan överflyttning är inne; men den planet, som hon lämnar, blir inte helt och hållet blottad på människor; inte heller blir den – genom de inträdande fysiska och klimatiska förändringarna – på varje punkt av sin yta oduglig till boning för mänskliga varelser. Även under dess fördunklingsperiod förbliver en liten koloni av människor fästad vid varje planet, och de med dessa små kolonier förenade själsmonaderna – som följer andra utvecklingslagar och är oåtkomliga för de attraktioner, vilka styr huvudströmmen av mänskligheten på den planet, som upptages av den stora livsvågen – gå över från värld till värld längs vad vi skulle vilja kalla evolutionens inre rund, långt framom släktet i dess helhet. Vilka de omständigheter kan vara, som stundom sålunda slunga ut en själ ur mitten av den stora mänskliga strömvirveln, alldeles utom attraktionen av den planet, vilken upptages av livets tidvattensvåg, och inom den inre rundens attraktion – detta är en fråga, som för oss för närvarande endast kan vara föremål för ganska osäkra gissningar.

I samband med den lösning av problemet om de inre runderna, vilken jag här vågat försöka, torde det löna mödan att uppmärksamma, hur mycket detta naturens faktum, som jag antager existerar, skulle harmoniera med den vittutbredda läran om syndafloden. Den del av en planet, som förblev bebolig under en fördunklingsperiod, skulle nämligen motsvara den bibliska berättelsens Noaks ark, tagen i dess vidaste symboliska mening. Naturligtvis har berättelsen om syndafloden även mera underordnade symboliska betydelser; men det synes inte osannolikt, att kabbalisterna även skulle ha därmed förenat den ny antydda vidsträcktare betydelsen. I sinom tid, när den fördunklade planeten blev färdig att åter mottaga en fullständig befolkning av människor, skulle arkens kolonister vara färdiga att börja befolkningsprocessen på nytt.

A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 8 – Mänsklighetens framåtskridande

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23