De Invigdes Lära – kapitel 6 – Kama-loka av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 6.
KAMA-LOKA

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 6.

Kama-loka

VAD vi redan anfört rörande de högre mänskliga principernas öde i döden skall bana vägen för en rätt uppfattning av de omständigheter, i vilka den lägre återstoden av dessa principer befinner sig, sedan det verkliga jaget inträtt antingen i devachan eller i denna omedvetna mellanperiod av beredelse därtill, som motsvarar det fysiska fostertillståndet. Den sfär, inom vilken dessa kvarlevor förblir under en tid, är inom den ockulta vetenskapen känd under namn av kama loka, begärens region; inte en region, där begären utvecklas till någon abnorm grad av intensitet i jämförelse med jordelivets begär, men en sfär, där denna sensation av begär, som utgör en del av jordelivet, är i stånd av överleva.

Av vad som blivit sagt om devachan, är det klart att en stor del av de minnen, som samlar sig kring det mänskliga jaget under livstiden, är oförenliga med arten av den rent subjektiva tillvaro, till vilken det verkliga, fortvarande, andliga jaget övergår; men de blir inte därför med nödvändighet förintade eller utplånade ur tillvaron. De förblir inneboende i vissa molekyler av dessa finare (men inte finaste) principer, vilka i döden frigör sig från kroppen; och likasom upplösningen skiljer vad som obestämt kallas själen från kroppen, så åstadkommer den ock en vidare skilsmässa mellan de själen konstituerande elementen. Så mycket av den femte principen eller mänskliga själen, som i följd av sin natur kan assimilera sig med eller dragits uppåt mot den sjätte principen, den andliga själen, inträder jämte grodden av denna själ i den högre regionen eller det devachaniska tillståndet, i vilket det nästan fullständigt frigör sig från jordens attraktioner; rent fullständigt med hänsyn till dess egen andliga bana, fastän det ännu behåller vissa frändskaper till de från jorden emanerande andliga önskningarna, dem det stundom kan dra upp till sig. Men den animala själen eller fjärde principen (det element av vilja och begär, som är förbundet med objektiv tillvaro) har ingen dragning uppåt och lämnar lika lite jorden, som de partiklar av kroppen, som anförtros åt graven. Det är emellertid inte till graven vi kan avfärda denna fjärde princip. Den är inte andlig till sin natur eller frändskaper, inte heller fysisk till sin natur; men den är fysisk till sina frändskaper, och därav resultatet. Den förbliver inom jordens aktuellt fysiska lokalattraktion – i jordatmosfären – eller, då det här inte speciellt är fråga om atmosfärens gaser, låt oss säga i kama loka.

Och hos den fjärde principen förbliver oundvikligen en stor del av den femte (stor olyckligtvis beträffande de flesta människor, om ock mycket varierande till sin kvantitet). Det ges en mängd attributer, dem den vanliga, sammansatta människovarelsen företer, många livliga känslor, begär och handlingar, en här av hågkomster, vilka om de än inte är så livliga, som de, vilka har att göra med de högre strävandena, inte dess mindre till sitt väsen är förbundna med det fysiska liv, som behöver tid för at dö. De förbliver efter i sällskap med den fjärde principen, vilken helt och hållet är av förgänglig, jordisk natur, och förskingras eller blekna bort eller absorberas av de allmänna principer, till vilka de hör, under tidens lopp hastigare eller långsammare allt efter segheten av deras substans – alldeles så som kroppen absorberas av jorden. Men var är under tiden den döde eller upplöste individens medvetande? Förvisso i devachan; men här uppstår en svårighet för dem, som är obevandrade inom den ockulta vetenskapen, av det faktiska förhållandet, att en liknelse till medvetande vidhänger den astrala del – den fjärde principen plus en del av den femte – som förbliver kvar i kama loka. Det individuella medvetandet, invänder man, kan inte vara på två ställen på en gång. Men först och främst kan det till en viss grad vara det. Det är, såsom vi snart skall inse, ett misstag att tala om ett medvetande hos denna kvarleva eller det astrala skalet, i den betydelse vi tillägger medvetandet i livet; men inte dess mindre kan en viss oäkta manifestation av medvetande återuppväckas i detta skal, utan att detta står i någon förbindelse med det verkliga medvetandet, som under tiden tillväxer i styrka och livaktighet inom den andliga sfären. Det ges ingen förmåga å skalets sida att motta och assimilera nya idéer och inleder en handlingsföljd på grundvalen av dessa nya idéer. Men det ges hos skalet en överleva av viljeimpulser, som meddelats det under livet. Den fjärde principen är viljans verktyg, fastän inte viljan själv, och impulser, som meddelats detta verktyg av de högre principerna, kan fortsätta sitt lopp och frambringa resultat, vilka för vårdslösa betraktare knappast kan skiljas från dem, vilka skulle följa, om alla de fyra högre principerna i verkligheten var förenade såsom i livet.

Den fjärde principen är under livet hävkraften för detta väsentligen dödliga medvetande, vilket inte kan lämpa sig efter villkoren för en bestående tillvaro; men även de lägre principernas medvetande under livet är någonting helt annat, än detta töckniga, fladdrande och ovissa medvetande, som dröjer kvar, sedan det, som verkligen är livet, som överskyggar, den livgivande andeingjutelsen, lämnat dem. Språket kan inte klargöra alla faserna av denna mångsidiga tanke på en gång, lika lite som en planritning kan framställa alla sidorna av ett fast föremål. Och vid första påseendet kan olika teckningar av samma föremål, sett från olika sidor, synas så skiljaktiga, att de knappast kan igenkännas såsom teckningar av samma sak, men inte dess mindre skall deras olikheter, när de sammanfattas i tanken, visa sig i harmoni med varandra. Så är det ock med dessa de osynliga mänskliga principernas fina attributer – man måste behandla dem från var och en av deras olika sidor särskilt; och läsaren måste sammanfatta dem i tanken för att få en fullständig bild, motsvarande de verkliga förhållandena i naturen.

Under livet är den fjärde principen sätet för viljan och begäret, men är inte viljan själv. Den måste leva, vara förenad med den överskyggande anden eller ”livsenheten”, för att sålunda kunna vara ett verktyg för denna upphöjda livsfunktion – viljan i dess sublima potens. Såsom vi redan omnämt, ange sanskrit-namnen på de högre principerna den tanken, att de är hävkrafter eller verktyg för livsenheten. Inte att livsenheten är en särskild molekylär princip i och för sig; den är sambandet mellan alla – den andliga inflytelsen; men till sitt fulla innehåll är denna tanke alltför subtil för språket, ja, kanske för förståndet självt. I närvarande fall är dock dess mening tämligen klar. Vadhelst den viljande fjärde principen må vara i livet, såsom död är den ej längre mäktig av någon aktuell vilja. Men även såsom sådan kan den under vissa abnorma villkor delvis återvinna liv för en tid; och det är detta faktum som förklarar många, fastän ingalunda alla av det spiritistiska mediumskapets fenomen. ”Elementarvarelsen” (the ”elementary”) – såsom det astrala skalet vanligen hallas i gamla ockulta skrifter – kan för en tid i den från mediet utgående strömmen galvaniseras till ett slags tillstånd av medvetande och liv, jämförligt med det tillstånd, vari en person först befinner sig, som under en sjukdom blivit i medvetslöst tillstånd flyttad till ett främmande rum, då han vaknar upp till ett svagt, förvirrat medvetande, ser sig stirrande omkring med en känsla av stum förvåning, mottagande intryck, hörande de ord, som ställs till honom, och besvarande dem på ett svävande sätt. Ett sådant medvetenhetstillstånd står inte i någon förbindelse med begreppen det förflutna eller tillkommande. Det är ett automatiskt medvetande, härlett från mediet. Ett medium är – må vi fasthålla detta – en person, vars principer är löst förenade och utsatta för att kunna lånas av andra varelser eller kringsvävande principer, de där har en attraktion till någon av dem eller någon del. Nåväl, vad händer nu i det fall att ett ”skal” dras i närheten av en så konstituerad person? Antag att den person, som avkastat detta skal, dog med ett starkt, otillfredsställt begär, inte nödvändigt av en ohelig art, men helt och hållet förbundet med jordelivet, ett begär, t ex att meddela ett visst faktum för en ännu levande person. Nu går förvisso inte skalet omkring i kama loka i en ständig, medveten avsikt att meddela detta faktum; men bland andra impulser har även denna viljeimpuls blivit ingjuten i den fjärde principen och under det att denna princips molekyler förblir samlade (och detta kan fortfara i många år), behöver de blott en partiell galvanisk väckelse till liv för att verka i den ursprungliga impulsens riktning. Ett sådant ”skal” kommer i beröring med ett medium (detta får inte till sin natur vara så olik den avlidne personen, att en rapport är omöjlig), och ett visst något från den femte principen hos mediet förenar sig med den kringsvävande fjärde principen och sätter den ursprungliga impulsen i verksamhet. Så mycket medvetande och så mycket intelligens, som kan erfordras för att leda den fjärde principen vid bruket av de kommunikationsmedel, som omedelbart är att tillgå – en tavla och griffel eller ett bord att knacka på – lånas från mediet och det avgivna budskapet torde vara det budskap den döde ursprungligen så att säga anbefallt sin fjärde princip att framföra, vilket uppdrag ”skalet” dock ännu inte haft tillfälle att uträtta. Man kan invända att frambringande av skrift på en sluten griffeltavla eller av knackningar på ett bord utan tillhjälp av knogar eller käppar är i sig själv en akt av underbar natur, vittnande om en kunskap å den sig meddelande intelligensens sida beträffande naturkrafter, dem vi i det fysiska livet inte vet någonting om. Men ”elementaren” är själv i den astrala världen – riket för sådana krafter. En fenomenell manifestation är dess naturliga meddelsesätt. Han är inte mera medveten av att producera ett underbart resultat genom bruket av de nya krafter, han förvärvat inom en högre existenssfär, än vi är medvetna av de krafter, medelst vilka viljeimpulsen i livet meddelas nerver och muskler.

Men, skall man invända, ”de sig meddelande intelligenserna” utför ju ständigt vid spiritistiska seancer märkvärdiga produktioner i ingen annan avsikt än att visa sin makt över naturkrafterna. Men läsaren behagade komma ihåg, att den ockulta vetenskapen ingalunda påstår att alla spiritismens fenomen kan hänföras till en enda klass av agenter. Hittills har i denna avhandling föga blivit talat om ”elementalerna”, naturandarna, dessa halvintelligenta varelser av astralljus, vilka tillhör ett naturrike, helt och hållet skilt från vårt. Ej heller kan vi för närvarande ingå i någon utförligare förklaring av deras attribut eller väsensbestämningar av det enkla och klara skälet att alla detaljkunskaper rörande dessa väsen och det sätt, varpå de verkar, sorgfälligt undanhålls oss av ockultismens adepter. Ägandet av en sådan kunskap medför makt, och själva grundmotivet för den stora hemlighetsfullhet, varmed den ockulta vetenskapen omger sig, beror just på faran att anförtro en sådan makt åt personer, vilka inte först av allt genom en ockult uppfostran eller ”tränering” såsom invigda avgivit moraliska garantier för sin pålitlighet. Det är genom sin makt över naturandarna adepterna utför åtskilliga av sina största fysiska produktioner; och det är genom dessa ”elementalers” spontana sportverksamhet, som de förnämsta av de fysiska fenomenen i seance-rummet utförs. Detta är ock förhållandet i fråga om nästan alla indiska fakirer och yogis av den lägre ordningen, vilka äger makt att producera fenomenella resultat. Genom åtskilliga medel, högst sannolikt genom några såsom arv meddelade ockulta lärdomar, har de kommit i besittning av ett lösryckt fragment av den ockulta vetenskapen. De behöver inte med nödvändighet förstå verkningssättet av de krafter de använder, lika lite som en indisk tjänare på en telegrafbyrå, vilken lärt sig att blanda vätskan till ett galvaniskt batteri, äger någon vetenskaplig insikt i teorin för elektricitetens verksamhet. Han kan utföra det konstgrepp han blivit inlärd, och samma är förhållandet med den lägre yogin. Han har erhållit inflytande över vissa elementaler och kan producera vissa underbara saker.

Om vi återvänder till betraktelsen av de mänskliga ”skalen” i kama loka, skulle man kunna invända att deras uppträdande vid spiritistiska seancer inte fullständigt förklaras av den teorin att de haft något budskap att framföra från deras avlidna herre och har begagnat sig av det för handen varande mediet att framföra det.

Lämnande helt och hållet åsido de fenomen, vilka kan betraktas såsom upptåg av elementalerna eller naturandarna, möter vi stundom å elementarens eller skalets sida en kontinuitet av intelligens, som vittnar om någonting mera än en blott kvarleva av impulser från föregående liv. Alldeles så; men i förening med de delar av mediets femte princip, som blivit överflyttade till honom, blir den fjärde principen ännu en gång ett verktyg i en herres händer. När ett medium är försatt i ett sådant extatiskt tillstånd, att kraften hos dess femte princip i en betydande grad överflyttas på den irrande elementaren, uppväckes hos denne ett tämligen livligt medvetande för ögonblicket. Men av vad art är då egentligen ett sådant medvetande? I verkligheten ingenting mera än ett återspeglat ljus. Minnet är en sak och perceptionsförmåga en annan. En dåre kan äga en ganska klar hågkomst utav vissa partier av sitt förflutna liv, utan att kunna uppfatta någonting i dess rätta ljus; ty de högre momenten av hans manas och buddhi, femte och sjätte principerna, är hos honom förlamade och borta. Om ett djur – t ex en hund – kunde avge en förklaring, skulle han visa att hans minne, med direkt hänsyn till hans hund-personlighet, vore lika livligt som hans herres; inte dess mindre kan inte hans minne och instinkt kallas perceptionsförmögenheter.

Så snart elementar-varelsen en gång kommit inom mediets aura, skall han tämligen klart förnimma vad han kan förnimma genom de från mediet lånade principerna och genom organ, som står i magnetisk rapport med detsamma; men detta skall inte föra honom utom omfånget för mediets eller någon annans av de i kretsen närvarande förnimmelseförmåga. Härav de ofta förnuftiga och stundom högst intelligenta svar han kan avge, men härav ock hans utan undantag totala glömska av allt, som är obekant för mediet eller kretsen eller som inte finns i hans avlidne personlighets förråd av lägre hågkomster, galvaniserade genom de inflytelser, under vilka han är försatt. Skalet efter en person med hög intelligens och lärdom, men med ringa mått av andlighet och som dött en naturlig död, skall fortvara längre än skalen efter svagare temperament och kan (med bistånd av sitt eget skuggminne) genom förmedling av i exstatiskt tillstånd försatta medier hålla tal av ett icke föraktligt innehåll. Dock skall detta aldrig befinnas vidröra andra ämnen, än dem, kring vilka den avlidne personlighetens tankar speciellt rörde sig under livstiden, och aldrig skall ett enda ord uttalas, som kan antyda ett verkligt framsteg i vetande.

Man skall lätt inse, att ett ”skal”, som blivit indraget i den mediala strömmen och kommit i rapport med mediets femte princip, ingalunda kan vara förvissat om att vara besjälat med ett medvetande (vad nu ett dylikt medvetande må vara värt), identiskt med det, som karaktäriserade den avlidne personen, från vars högre principer detta ”skal” är ett avfall. Det kan likaså lätt komma att återge bilden av en helt annan personlighet, uppfångad genom häntydningar i mediets medvetande. I denna personlighet skall det måhända förbli och avge svar för en stund; sedan skall en ny tankegång, väckt inom någon av de närvarande personernas hjärnor, finna ett upprepande i ”elementarens” växlande intryck och hans identitets-medvetande skall begynna vackla; för en kort stund fladdrar det över två eller tre gissningar och slutar med att helt och hållet utslockna för en tid. ”Elementaren” försjunker ännu en gång i sömn i astralljuset och torde inom några ögonblick omedvetet föras till en annan ända av jorden.

Utom de vanliga elementarerna eller skalen av det nu skildrade slaget, är kama loka uppehållsorten för en annan klass av astrala väsenenheter, dem vi måste ta med i räkningen, om vilja få en klar översikt av alla de olika villkor, under vilka mänskliga varelser kan övergå från detta liv till andra. Hittills har vi endast undersökt det normala förloppet, då människor dör en naturlig död. Men en abnorm död skall leda till abnorma följder. Sålunda uppstår i de fall, då personer begår självmord, ävensom då de dö i följd av en plötslig olyckshändelse, resultat, vilka är vitt skilda från dem, som följer på en naturlig död. En tänkande betraktelse av dylika fall måste visa oss, att i en värld, som styrs av en lagbunden ordning, av frändskaper, som producerar sina regelbundna verkningar på det kallt beräknande sätt, som naturen hyllar, då en person dör en plötslig död vid en tidpunkt, då alla hans principer är fast förenade och beredda att hålla tillsammans i tjugo, fyrtio och sextio år till, hur lång den återstående delen av hans liv skulle ha blivit, hans tillstånd förvisso måste vara ett helt annat än dens, vars olika principer i följd av en naturlig avmattningsprocess, då livsmaskineriet stannas, befinner sig beredda till skilsmässa och färdiga att beträda sina olika vägar. Den på analogier alltid rika naturen har ock genast ett för denna tanke belysande exempel till hands i det olika förhållandet med en mogen och en omogen frukt. Ur den förstnämde kan man uttaga den inre stenen så fritt och lätt, som man drar handen ur en handske, under det att stenen i den omogna frukten endast med svårighet kan lösslitas, i det hälften av fruktköttet sitter fast vid dess yta. Nåväl, i ett fall av en plötslig död i följd av olyckshändelse eller vid ett fall av självmord måste stenen slitas från den omogna frukten. Här är inte fråga om den moraliska skuld, som kan vidlåda en akt av självmord. Troligen häftar i de flesta fall en dylik skuld vid denna handling, men detta är en fråga, som rör den dödes karma, vilken i likhet med varje annan karma skall följa honom in i nästa reinkarnation, och som har ingenting att skaffa med den omedelbara svårighet, som måste inställa sig för en sådan person, att vara fullständigt och lyckligt död. Denna svårighet är tydligen lika svår, antingen en person dödar sig själv eller dödas under ett hjältemodigt uppfyllande av sin plikt eller dör såsom offer för en olyckshändelse, över vilken han ej äger någon makt.

Enligt den vanliga ordningen, när en person dör, är hans långa karma-räkning naturligen avslutad – det vill säga, att den komplicerade grupp av frändskaper, som under livet samlat sig hos den första varaktiga principen, den femte, inte längre är mottaglig får någon utvidgning. Balanskontot uppgörs så att säga efteråt, när tiden kommer för nästa objektiva födelse; eller med andra ord - frändskaper, som länge slumrat i devachan av brist på något fält för deras verksamhet, gör sig åter gällande, så snart de ännu en gång kommer i beröring med en fysisk tillvaro.

Men i det fall, då en person träffas av en för tidig död, kan inte den femte principen, i vilken dessa frändskaper utvecklats, skilja sig från den jordiska principen – den fjärde. Därför är detta elementarväsen, som efter sin våldsamma utdrivning ur kroppen befinner sig i kama loka, inte ett blott skal – det är den nyss levande personen själv minus ingenting utom kroppen. I ordets rätta mening är han inte död alls.

Elementarer av detta slag kan förvisso meddela sig på ett ganska eftertryckligt sätt vid spiritistiska seanser på sin egen dyra bekostnad; ty de är på grund av sin fullständiga astrala konstitution i stånd att öka sin karma-räkning, att stilla sin törst efter liv vid mediumskapets ohälsosamma källa. Om de varit av en starkt utpräglad sinnligt materiell typ i livet, skall de njutningar de söker vara av ett sådant slag, att man lätt kan tänka sig deras tillfredsställande under det okroppsliga tillståndet ännu fördärvligare för deras karma, än likartade njutningar skulle ha varit under livet. I sådana fall facilis est descensus (är nedstigandet lätt). Bortryckta under fulla lågan av jordiska passioner, som fängslar dem vid de scener, med vilka de varit förtrogna, lockas de av de tillfällen medierna erbjuder, att tillfredsställa dem medelst vikarier. De är i medeltidsskrifter omtalade de incubi och succubi, törstiga och glupska demoner, som förleder sina offer till brott. En kort uppsats över detta ämne, som jag skrev förlidet år och ur vilken jag hämtat åtskilligt av det nu anförda, har stått i ”The Theosophist” jämte en anmärkning, om vars äkthet jag har skäl att vara övertygad. Den har följande lydelse.

”Tillstånden efter döden företer om möjligt en ännu större mångfald av olikheter än människoliven på denna jord. Det är inte i allmänhet offren för olyckshändelser, som är gengångare på jorden, endast de dras in i attraktionsströmmen, som dör uppfyllda av en hela deras själ fängslande jordisk passion, de själviska, vilka aldrig offrat en tanke på andras välfärd. Då de överraskas av döden under antingen en verklig eller tänkt tillfredsställelse av någon deras livs huvudpassion, förblir begäret även efter en full realisation otillfredsställt, de längtar efter mera njutning; och sådana personligheter kan aldrig gå utom jordens attraktion för att i en lycklig okunnighet och full glömska avvakta stunden för sin befrielse. Bland självmördarna utgöres den klass, på vilken det ovan angivna förhållanden, att de lockar sina offer till brott osv, äger sin tillämpning, av dem, vilka begår handlingen i följd av ett brott för att undgå den mänskliga lagens straff eller sina egna samvetskval. Naturens lag kan inte ostraffat överträdas; det obevekliga orsaksförhållandet mellan handling och följd utövar sitt fulla välde endast i verkningarnas värld, kama loka, och varje fall av brottslighet träffas där av sitt motsvarande straff och på en tusen olika sätt, som skulle fordra volymer för endast en ytlig beskrivning.”

De som ”avvaktar stunden för sin befrielse i lycklig okunnighet och full glömska” är naturligtvis sådana offer för olyckshändelser, vilka redan på jorden skapat sig rena och upphöjda frändskaper och som efter döden står lika långt utom åtkomsten för de frestelser, som erbjudes under form av mediala strömmar, som de under livet varit otillgängliga för vanliga frestelser till brott.

Ännu återstår oss att betrakta en annan klass av väsensenheter, som tillfälligtvis anträffas i kama loka. Vi har följt de högre principerna av nyligen avlidna personer och beaktat det astrala slaggets avsöndring från den andliga, varaktiga delen; denna varaktiga andliga del, som antingen är helig eller satanisk till sin natur och som följaktligen får sin behöriga plats i devachan eller avitchi. Vi har undersökt arten av de ”elementara skal”, som för en tid bevarar en bedräglig likhet med verkliga väsensenheter, och vi har även riktat uppmärksamheten på de undantagsfall av verkliga, med fyra principer utrustade väsenden, som förekommer i kama loka, offren för olyckshändelser eller självmord. Men vad inträffar med en personlighet, som absolut inte äger en enda atom av andlighet, intet spår av någon andlig frändskap i sin femte princip vare sig av det goda eller onda slaget? Tydligen ges det i ett sådant fall ingenting för den sjätte principen att dra till sig. Eller med andra ord, en sådan person har redan förlorat sin sjätte princip vid tiden för sin död. Men kama loka är likaså litet en tillvarelsesfär för en sådan personlighet, som den subjektiva världen. Kama loka kan vara en beständig uppehållsort för astrala väsen och elementaler, men endast en förgård till ett annat tillstånd i fråga om mänskliga varelser. I det här tänkta fallet dras den överlevande personligheten genast in i sina kommande ödens strömfåra, och dessa har ingenting att göra varken med denna jordatmosfär eller med devachan, utan med denna ”åttonde sfär”, om vilken tillfälligtvis talas i äldre ockulta skrifter. Det torde hittills för vanliga läsare ha varit svårt att inse, varför denna sfär blivit kallad den ”åttonde”, men efter den förklaring, som nu för första gången blivit given angående vårt planetsystems sjufaldiga konstitution, bör meningen vara klar nog. Den cykliska utvecklingsprocessens sfärer är sju till antalet, men det ges en åttonde, som står i förbindelse med vår jord; och då vår jord, såsom vi bör erinra oss, utgör vändpunkten i den cykliska kedjan och denna åttonde sfär ligger utom kretsloppet, måste den vara en cul de sac, en ort, från vilken det med rätta kan sägas att ingen resande återvänder.

Man kan lätt ana att denna enda sfär, som står i förbindelse med vår planetkedja, men står lägre än vår egen på skalan, vilken har ande överst och materia nederst, själv måste vara lika synlig för ögat och optiska instrument som vår egen jord; och då de förrättningar denna sfär har att utföra står i omedelbart sammanhang med vår jord, är det icke synnerligen svårt att tyda gåtan om den ”åttonde sfären” eller den plats på fästet där den bör sökas. Men existensvillkoren på denna sfär är frågor, om vilka adepterna är ytterst förbehållsamma i sina meddelanden åt oinvigda lärjungar, och rörande dessa har jag för närvarande inga vidare upplysningar att lämna.

En uppgift är dock med bestämdhet angiven – den nämligen att en personlighetens så totala förnedring, som erfordras för att efter döden dra honom inom den åttonde sfärens attraktion, är en händelse, som ytterst sällan inträffar. Från det stora flertalet levnader ges det alltid något, som de högre principerna kan dra till sig, något som kan rädda den nyss passerade tillvarons pagina från total radering, och vi måste här komma ihåg, att hågkomsterna från jordelivet i devachan, livliga som de är så långt de går, endast berör de episoder i livet, vilka kan tjäna att framkalla den upphöjda art av sällhet, som är den enda, för vilken devachan är avpassat, varemot hela den levnad, från vilken så att säga gräddan sålunda för tillfället blivit avskummad, en gång till slut i tidernas fullbordan skall till alla sina detaljer åter framträda i minnet. Denna fullständiga hågkomst vinnes av individen först på tröskeln till ett långt högre andligt tillstånd än det, varmed vi nu sysselsätter oss, ett tillstånd, som uppnås på ett långt senare stadium av de omätliga utvecklingscyklernas bana. Var och en av de långa genomgångna livsserierna skall då presentera sig likasom en sida i en bok, den dess ägare kan slå upp efter behag, om ock många av dessa sidor då antagligen skall synas honom tämligen tråkiga att genomläsa och torde sällan komma att anlitas. Det är detta slutliga återuppvaknande av minnet rörande alla de länge förgätna personligheterna, som i verkligheten avses med läran om uppståndelsen. Men vi har inte tid för närvarande att uppehålla oss med utredningen av de symbolikens gåtor, som står i samband med de upplysningar, som här meddelas läsaren. Det kan löna mödan att uppta detta värv framdeles; men för att emellertid återgå till sakernas faktiska ställning, må det anmärkas, att när slutligen ”uppståndelsen” inträtt, skall det inte i hela denna bok finnas några rent av kränkande sidor; ty även om en given andlig individualitet under sin väg genom denna värld tillfälligtvis varit sammanlänkad med personligheter, så djupt och obehjälpligt fördärvade, att de fullständigt blivit indragna i den lägre strömvirveln, skall denna andliga individualitet i sina egna frändskaper inte ha bibehållit något spår eller någon fläck efter dem. Dessa sidor är likasom helt och hållet bortrivna ur boken. Och likasom den andliga individualiteten vid stridens slut efter genomgången av kama loka måste ha inträtt i detta omedvetna fostertillstånd, ur vilket han, genomilande det devachaniska tillståndet, direkt (ehuru inte omedelbart i tiden) skall återfödas till nästa objektiva liv, så måste ock hela det självmedvetande, som varit förbundet med denna tillvaro, ha övergått till den lägre världen, för att där till möjligheten kunna ”evigt förgås” – ett uttryck, över vilket likaväl som över många andra den moderna teologin bevisat sig vara en trolös väkterska, i det hon förvandlat psykiskt-vetenskapliga fakta till ett rent nonsens.

Anmärkningar

Det ges ingen del av denna bok, som jag anser vara så i behov av förklaringar, som de båda nu avslutade kapitlen. Jag antar att våra lärare med avsikt till en början ställt de båda existensstadierna, kama loka och det högre, devachan, till vilket det förra endast är en förgård, i en viss skugga, på det utvecklingssystemet i dess helhet skulle framträda i så mycket bättre belysning. Detta andliga tillstånd, som omedelbart följer på vårt närvarande fysiska liv, är en avdelning av naturen, vars studium äger en nästan ohälsosam dragningskraft för var och en, som en gång lärt sig inse, att en viss beröring med densamma – några experimentala processer rörande dess villkor – är en möjlighet även under detta livet. Vi kan redan till ett visst omfång urskilja fenomenen inom detta existenstillstånd, till vilket en mänsklig varelse övergår vid kroppens död. Spiritismen har försett oss med en ganska riklig mängd av erfarenhetsfakta i detta fall. Dessa fakta är blott alltför rika på häntydningar till teorier och slutledningar, vilka syns nå spekulationens yttersta gränser, och ingenting annat än det esoteriska studiets (i dess vidsträckaste mening) stålsättande andliga disciplin skall skydda ett åt betraktelser över dessa fakta hänvänt sinne från att dra slutsatser, dem detta studium uppvisar såsom med nödvändighet falska. Av detta skäl har teosofiska forskare ingenting att ångra, vad deras egna framsteg inom det andliga vetandet vidkommer, om de av omständigheterna låtit förleda sig till en viss försumlighet i fråga om de problem, som rör det på vår närvarande existensform närmast följande tillståndet. Det är omöjligt att överskatta de intellektuella fördelar, som vinns genom det föregående studiet av en allmän konturteckning av Naturen, omfattande hela serien av dessa framtidens omätliga riken, dit endast adepternas fullkomnade clairvoyans kan intränga, innan man går att i detalj betrakta denna andliga förgrund, vilken delvis är tillgänglig för även en mindre mäktig vision, men vid vars första bekantskap man ock lätt kan förledas till det misstaget att uppfatta den såsom utgörande hela det tillkommande livet.

Emellertid kan de första processer, dem själen genomgår vid döden, nu framställas något fullständigare, än vad som skett i föregående kapitel. Arten av den strid, som äger rum i kama loka mellan den högre och lägre duaden, bör nu, som jag tror, kunna lättare förstås än förut. Denna strid visar sig vara en ganska utdragen och växlande process och konstituerar – inte, såsom flera utav oss först torde ha menat, en avtomatisk eller omedveten uppgörelse mellan frändskaper och krafter, fullt färdiga vid dödstillfället att bestämma den andliga monadens framtid – utan en existensfas, som kan fortvara och i det stora flertalet fall mer än sannolikt fortvarar under en betydlig följd av år. Och under denna tillvarelseform är det ingalunda omöjligt för hädangångna mänskliga väsensenheter att uppenbara sig för ännu levande personer genom det spiritistiska mediumskapets förmedling på ett sätt, som till en god del förklarar, om inte rent av bekräftar de intryck spiritister erfar av sådana meddelanden.

Men vi får inte alltför hastigt dra den slutsatsen, att en människosjäl, som genomgår striden eller utvecklingen i kama loka, i alla hänseenden är vad en första blick på den sålunda angivna ställningen kan synas antyda. Först av alla måste vi ta oss till vara för en alltför grovt materialistisk uppfattning av striden genom att tänka oss den såsom en mekanisk skilsmässa mellan principerna. Där ingår en mekanisk avsöndring i de lägre principernas avlägsnande, då jagets medvetande tagit fast bostad i de högre; såsom i döden kroppen mekaniskt avlägges av själen, vilken (i förening måhända med förmedlande principer) av vissa clairvoyanter utav en hög ordning verkligen kan ses lämna den bostad, hon ej längre behöver. Och en ganska likartad process torde slutligen äga rum även i kama loka med hänsyn till de astrala principernas materia. Men lämnande denna fråga för några ögonblick, är det av vikt att vi inte uppfattar denna strid i kama loka så, som skulle den själv konstituera, denna slutliga principernas avsöndring eller en andra död på det astrala planet.

Striden i kama loka är i själva verket väsensenhetens liv på denna existensfas. Såsom fullt riktigt blivit angivet i föregående kapitel, har den utveckling, som äger rum under denna existensform, ingenting att göra med detta ansvariga val mellan gott och ont, som äger rum under det fysiska livet. Kama loka utgör en del av den stora verkningarnas värld – inte en sfär, där orsaker produceras (utom under egendomliga omständigheter). Väsensenheten i kama loka är därför inte i verklig mening herre över sina handlingar; han är snarare en lekboll för sina egna redan förvärvade frändskaper. Men dessa är under tiden sysselsatta med att stärka eller uttömma sina krafter gradvis, och invånaren i kama loka för under hela tiden en tillvaro av livligt medvetande om det ena eller andra. Nu skall ett ögonblicks eftertanke visa, att de frändskaper, vilka samlar krafter och gör sig gällande, har att skaffa med de andliga strävandena i det sist prövade livet, under det att de, som uttömmer sig, har att skaffa med dess materiella anlag, känslor och böjelser. Må man komma ihåg att kama loka varelsen är på sin väg till devachan eller med andra ord är inbegripen i utvecklingen till detta tillstånd, och denna utvecklingsprocess fortgår i likhet med nästan varje annan i naturen under verkan och återverkan, ebb och flod – under ett slags oscillering mellan materiens och andens attraktioner. Sålunda går jaget under sin tillvaro i kama loka så att säga antingen framåt i riktning mot himlen eller tillbaka i riktning mot jorden, och det är just denna dess tendens att svänga mellan de båda tanke- eller tillståndspolerna, som tillfälligtvis bringar det tillbaka inom den livssfär det nyss lämnat.

Det är ingalunda med ens, som kama loka invånarens livliga sympatier för detta liv skingras; och må vi komma ihåg att hans sympatier för de högre sidorna av detta liv är inte ens på väg att skingras. Så behöver vi inte i vad vi här hänvisat på såsom jordisk frändskap innesluta verksamheten hos de ömma böjelserna, en verksamhet, som i en förhärskande grad tillhör det devachaniska tillståndet. Men måhända ges det även i fråga om hans ömma böjelser både jordiska och andliga sidor och tanken på dem i förening med jordelivets förhållanden och omgivningar torde ofta vara orsaken till hans ovan omnämnda dragning tillbaka mot jordelivet.

Det faller naturligtvis av sig självt att det umgänge, som på spiritismens väg inledes mellan de väsensenheter i kama loka, vi här avse, och de vänner, de lämnat efter sig på jorden, måste äga rum under de perioder av själens tillvaro, då dess uppmärksamhet är fästad på jordminnena; och denna omständighet leder oss till betraktande av tvenne ganska viktiga punkter.

1.      Under det att själens uppmärksamhet sålunda är riktad åt detta håll, är hon bortvänd från den andliga utveckling, i vilken hon är inbegripen under sina oscilleringar i den andra riktningen. Hon kan ganska väl minnas och under samtalet häntyda på sina andliga strävanden under jordelivet, men hennes nya andliga erfarenheter synes vara av en art, som inte kan återges i det vanliga fysiska förståndets termer eller ens ligga inom maktområdet för de förmögenheter, vilka är i verksamhet, under det att själen är upptagen av sina gamla jordiska minnen. Vi skulle kunna ge en symbolisk teckning av förhållandet, om ock ganska ofullständig; om vi tänker oss en fattig emigrant, som lyckas och kommer till välstånd i det nya landet, förvärvar sig uppfostran och riktar sin verksamhet på dess offentliga angelägenheter, upptäckter, filantropiska företag osv. Han kan underhålla en brevväxling med sina hemmavarande släktingar, men han skall finna det svårt att göra detta så att de kan följa med och fatta allt vad som nu upptager hans tankar. Antag om tillika att emigranten vore underkastad en psykologisk lag, som drar en slöja över hans förstånd, när han sätter sig ned att skriva till sina fordna vänner, och återförsätter honom under denna tid på hans förra intellektuella ståndpunkt. Han skall då, allt som tiden går, vara mer och mer oförmögen att skriva om de gamla ämnena, ty de måste inte blott komma att ligga på ett lägre plan än de frågor, med vilka hans verkliga nuvarande själsförmögenheter sysselsätter sig, men de torde även till en stor del ha bortfallit ur hans minne. Hans brev skall bli en källa till förvåning för mottagarna, vilka torde säga för sig själva, att nog var det den och den, som skrivit, men att han hade blivit märkvärdigt tråkig och dum i jämförelse med vad han var, innan han reste ut.

2.      Vi måste även komma ihåg, att en ganska välbekant fysiologisk lag, enligt vilken förmögenheter stärks genom övning, men förlamas genom försummelse, äger sin tillämpning lika väl på det astrala, som på det fysiska planet. Om en själ i kama loka vänjer sig vid att rikta sin uppmärksamhet på minnena från det liv, hon lämnat, skall hon stärka och förhärda dessa böjelser, vilka står i strid med hennes högre impulser. Ju oftare hon av sina ännu på jorden levande vänners kärlek lockas att begagna sig av de genom mediumskapet erbjudna tillfällena att uppenbara sin tillvaro på det fysiska planet, ju starkare varda de impulser, som drar henne tillbaka till detta plan, och ju mera fördröjes hennes andliga framsteg. Det är denna omständighet, som synes utgöra huvudskälet, varför representanterna för den teosofiska undervisningen ogillar och avråder alla försök att komma i beröring med avlidna själar medelst spiritistiska seanser. Ju mera en sådan beröring är äkta, ju skadligare är den för den ifrågavarande invånaren i kama loka. På vårt närvarande kunskapsstadium är det svårt att med bestämdhet avgöra vidden av den skada, som sålunda skulle kunna tillfogas honom. Och vi skulle kunna frestas att tro att denna skada i vissa fall kunde uppvägas av den glädje, de efterlevande erfar genom detta umgänge. Men styrkan av denna glädje skall avta i samma mån den efterlevande vännen lär sig rätt förstå de omständigheter, under vilka meddelandet äger rum. Kort efter döden kan, det är sant, de ännu livliga och fullständiga minnena från jordelivet sätta kama loka invånaren i stånd att uppenbara sig såsom en personlighet ganska nära lik sitt avlidna jag, men redan från dödsögonblicket inträder förändringen i hans utvecklingsriktning. Han skall, då han visar sig på det fysiska planet, aldrig förråda någon ny tankeproduktion. Han skall aldrig uppträda såsom visar eller såsom stående högre på naturens skala, än när han dog; tvärtom måste han, allt som tiden går, synas mindre och mindre intelligent och mindre kunskapsrik. Han skall aldrig i sin meddelse med sina efterlämnade vänner göra sig själv rättvisa, och hans brist i detta avseende skall kännas mer och mer smärtsam.

Det ges ännu en annan omständighet, som kastar ett tvivelaktigt ljus över klokheten eller lämpligheten av att tillfredsställa ett begär efter umgänge med avlidna vänner. Vi må säga, att vi ej bryr oss om, att den bortgångne vännens intresse för den jord han lämnat småningom mattas; så länge där finns något kvar av hans eller hennes gamla jag, som kan uppenbara sig för oss, är det en glädje att få meddela sig även med detta. Och vi kan invända, att om den älskade personen skulle uppehållas något litet på sin väg till himlen genom sitt samtal med oss, skall han eller hon gärna göra denna uppoffring för vår skull. Men härvid förbiser vi en sak och det är denna, att det är ganska lätt sak att förvärva en dålig vana inte mindre på det astrala, än på det fysiska planet. En själ i kama loka, som en gång släckt sin törst efter ett jordiskt samtal vid mediumskapets brunn, skall känna en stark impuls att tillfredsställa samma begär om och om igen. Vi kan göra en god del mera än blott avvända denna själs uppmärksamhet från dess egna angelägenheter genom att hålla spiritistiska samtal med henne.

Vi kan tillfoga henne en allvarsam och nästan permanent skada. Jag vill inte påstå att detta alltid eller i allmänhet skulle bli fallet, men ett strängt skärskådande av sakens etiska sida måste ge vid handen att den innebär farliga möjligheter. Men å andra sidan är det klart att fall kan inträffa, då begäret efter meddelande huvudsakligen gör sig gällande från den andra sidan; det vill säga sådana fall, då den avlidne själen trycks under bördan av någon otillfredsställd önskan – möjligen avseende uppfyllandet av någon försummad plikt på jorden – och då kan tillfället för denna själ att få rikta efterlevande vänners uppmärksamhet på detta förhållande utöva en helt motsatt verkan, än en blott uppmuntran till påminnelse om forna jordiska intressen. I sådana fall kan de kvarlevande vännerna genom att tillmötesgå den avlidnes önskan att meddela sig indirekt jämna vägen för hans andliga utveckling. Men här åter måste vi vara på vakt mot ett bedrägligt sken. En önskan, tillkännagiven av en invånare i kama loka, behöver inte alltid vara uttrycket av en tanke, som då rör sig i hans själ. Den kan vara ett eko av en gammal, kanske mycket gammal önskan, som då för första gången finner en kanal för sitt yttre uttryck. Om det därför kan vara skäl att såsom viktig behandla en på ett tydligt sätt oss från kama loka meddelad önskan av en nyligen avliden person, bör vi med stor misstänksamhet betrakta en dylik önskan, som utgår från skuggan av en person, vilken varit död en längre tid och vars allmänna företeelse såsom skugga synes tillkännage, att han inte äger kvar något livligare minne av sin forna personlighet.

Insikten om alla dessa fakta och möjligheter skall, såsom jag tror, erbjuda teosoferna en tillfredsställande förklaring på rätt många erfarenheter inom spiritismens område, dem den första framställningen av ockultismens lära rörande dessa ämnen lämnat tämligen obelysta.

Man bör lätt kunna förstå, att allt eftersom själen i kama loka småningom frigör sig från de frändskaper, vilka fördröjer dess devachaniska utveckling, varder det anlete, hon vänder mot jorden, allt mer och mer matt; och det måste naturligtvis alltid i kama loka ges ett oerhört antal väsen, nära mogna för ett fullständigt inträde i devachan, vilka just på denna grund för en jordisk åskådare visa sig i ett tillstånd av långt framskriden ålderdomssvaghet. Dessa har med hänsyn till sina lägre astrala principer försjunkit i ett tillstånd av dessa rent svävande och otydliga väsenden, dem jag, följande äldre ockulta författares exempel, i texten till föregående kapitel omtalat under benämningen ”skal”. Men denna benämning är inte riktigt väl träffad. Det torde varit bättre att ha följt en annan föregångare och kallat dem ”skuggor”, men i bådadera fallen är deras tillstånd detsamma. Hela det livliga medvetande, som, då de lämnade jorden, innebodde i de principer, som närmast var förbundna med det fysiska livets verksamhet, är nu överflyttat till dessa högre principer, vilka inte uppenbara sig vid seanser. Deras minne av jordelivet är nästan helt och hållet utslocknat. Deras lägre principer kan i sådant fall återväckas endast genom inflytelserna av den mediala ström, i vilken de till äventyrs blir indragna, och de varda då föga mera än astrala speglar, i vilka mediets och de vid seansen sittandes tankar återges. Om vi kan föreställa oss att färgerna på en målad duk kunde småningom dra sig in i materialets substans för att slutligen träda fram i sin fordna glans på den andra sidan, skall vi fatta en process, som inte hade förstört målningen, men som skulle förvandla det galleri, där den ägt rum, till en tråkig scen av bruna, meningslösa tavelryggar; och detta är i det närmaste vad väsensenheterna i kama loka varda, innan de slutligen fäller själva det material, på vilket deras första astrala medvetande verkade, och övergår till det fullt renade devachaniska tillståndet.

Men detta är inte hela innehållet av den historia, som lär oss att betrakta uppenbarelser från kama loka med misstroende. Vår nuvarande omfattande insikt i saken sätter oss i stånd att förstå det förhållandet, att då tiden kommit för denna andra död på det astrala planet, som befriar det renade jaget helt och hållet från kama loka och för det framåt till det devachaniska tillståndet – varder där någonting kvarlämnat i kama loka, motsvarande den döda kropp, som testamenteras åt jorden, då själen tar sin första flykt från den fysiska tillvaron. En död astralisk kropp blir i själva verket kvarlämnad i kama loka, och det ligger förvisso ingen oegentlighet i att använda epitetet ”skal” på denna återstod. Detta verkliga skal upplöses innan kort i kama loka, alldeles så, som den verkliga kropp, vilken överlämnas åt de behöriga naturprocesserna på jorden, snart skall förgås och blanda sina elementära beståndsdelar med de allmänna materiens reservoarer, till vilka de höra. Men till dess att denna upplösning försiggått, kan detta skal, som det verkliga jaget totalt övergivit, även i detta tillstånd stundom vid spiritistiska seanser av misstag komma att uppfattas såsom vore det en levande väsensenhet. Det förblir för en tid en astral spegel, i vilken mediet kan se sina egna tankar återgivna och mottar dessa i full övertygelse att de kommer från en yttre källa.

Dessa fenomen är i ordets sannaste mening galvaniserade lik; icke mindre så, därför att ända till dess de blivit aktuellt upplösta ett visst subtilt samband skall äga rum mellan dem och den verkliga devachaniska anden; på samma sätt som en subtil kommunikation till en början äger rum mellan kama loka-väsendet och den på jorden kvarlämnade döda kroppen. Denna sistnämnda kommunikation underhålles av den ursprungliga tredje principen, linga shariras, fint utbredda material; och ett studium av denna gren av ämnet skall, såsom jag tror, leda oss till en bättre insikt, än vad vi nu äger rörande de omständigheter, under vilka materialisationer stundom utförs vid spiritistiska seanser. Men utan att nu ingå på denna avväg, är det nog att påpeka, hurusom denna analogi visar oss, att en dylik förbindelse mellan den devachaniska väsensenheten och det avkastade skalet i kama loka kan fortvara under en tid, verkande såsom en hämsko på den högre anden, men måhända såsom en aftonrodnadens glöd på skalet. Det skulle emellertid vara i högsta grad pinsamt för en levande vän till den i fråga varande personen att, medelst clairvoyans eller på något annat sätt, få syn på eller kännedom om ett sådant skal och bli förledd att ta det för det vanliga väsendet.

Den jämförelsevis klara överblick, vi nu kan ta över kama loka, gör att vi med större bestämdhet än hittills kan använda olika termer för dess olika fenomen. Jag tror att om vi antar ett nytt uttryck, ”astrala själar”, för de väsensenheter i kama loka, vilka nyligen lämnat jordelivet eller som ännu i fråga om den åt jorden vända sidan kvarhåller en stor del av de intellektuella egenskaper, som utmärkt dem på jorden, skall vi finna de andra redan begagnade termerna fullt motsvariga mot de övriga företeelserna. Ja, vi kan då helt och hållet göra oss kvitt den olämpliga och i fråga om de varelser den betecknar särdeles omotsvariga termen ”elementarer”, vilka på detta sätt lätt skulle kunna förblandas med ”elementaler” (naturandar). Jag skulle vilja föreslå att den astrala själen, då den (sedd ifrån vår synpunkt) försjunker i intellektuell ålderdomsskröplighet, i detta sitt förvissnade tillstånd måtte betecknas såsom skugga och att termen skal endast borde användas för de verkliga skal eller astrala lik, vilka den devachaniska anden slutligen lämnat.

En fråga, som naturligen inställer sig, då vi studerar lagarna för den andliga utvecklingen i kama loka, är den om hur lång tid det kan åtgå för medvetandets fullständiga överflyttning från den astrala själens lägre principer till dess högre; och såsom vanligt, när det gäller sifferberäkningar rörande de högre naturprocesserna, är svaret ganska elastiskt. Men jag tror att de esoteriska lärarna i Österlandet förklarar, att det beträffande mänskligheten i genomsnitt – vad vi skulle i andlig mening kunna kalla den stora medelklassen av människor – hör till det ovanliga, att en kama loka invånare skall förbli i ett tillstånd, som medger honom att uppenbara sig såsom sådan, i mera än tjugofem till trettio år. Men å båda sidorna om detta medeltal kan siffrorna variera högst betydligt. Det vill säga att en djupt sjunken och förslöad mänsklig varelse kan driva omkring i kama loka under en mycket längre tid av brist på några högre principer, tillräckligt utbildade att kunna uppta dess medvetande; och vid andra ändan av skalan kan en inom förståndets och tänkandets område högt begåvad och verksam själ – under frånvaron av andliga (intuitiva) frändskaper med motsvarande styrka – komma att kvardröja i kama loka under ganska långa perioder på grund av den styrka till fortbestånd krafter och orsaker förvärva på ett högre verkningarnas plan; ehuru den intellektuella verksamheten svårligen på detta sätt skulle behöva skiljas från andligheten i andra fall, än de, då den varit uteslutande förbunden med världslig äregirighet. Men under det att kama loka perioderna sålunda av olika orsaker kan utsträckas utöver medeltalet, kan de å andra sidan krympa ihop till en nästan oändligt liten tidslängd, då det andliga tillståndet hos en person, som dör vid mogen ålderdom och vid slutet av ett liv, som troget fullföljt sitt rätta mål, redan är långt framskridet.

Det ges en annan viktig möjlighet förbunden med uppenbarelser, som meddelas oss genom de vanliga kommunikationsmedlen med kama loka, dem vi här bör omnämna, ehuru förverkligandet av en sådan möjlighet i följd av själva dess natur endast sällan kan förekomma. Ingen nybörjare inom det teosofiska studieområdet kan ännu begära att vinna någon djupare kunskap rörande de existensvillkor, som väntar adepterna, då de överger bruket av fysiska kroppar på jorden. De högre möjligheter, som öppnar sig för dem, synas mig gå långt utöver förståndets fattningsförmåga. Ingen människa mäktar med sitt blotta förstånd förstå Nirvana - men det vill synas, som om adepterna i vissa fall valde att fullfölja ett lopp, liggande mitt emellan reinkarnation och övergången till Nirvana, och i de högre regionerna av devachan; det vill säga, att de i arupa stadiet av devachan torde avbida den mänskliga utvecklingens långsamma framskridande till det höga plan, de sålunda uppnått.

En adept, som sålunda blivit en devachanisk ande av den mest upphöjda typ, skulle inte genom förhållandena i sitt devachaniska tillstånd vara avskuren från att uppenbara sitt inflytande på jorden – såsom fallet vore med en naturlig devachanisk ande, vilken genomginge detta tillstånd på sin väg till återförkroppsligande. Hans inflytande skulle säkerligen inte bli ett sådant, som kungjorde sig medelst några fysiska tecken för en blandad publik; men det är inte omöjligt, att ett medium av högsta ordningen – som mera egentligt må kallas en siare – kunde sålunda påverkas. Av en sådan adept-ande torde några stora personligheter i världshistorien i olika tidsåldrar ha varit överskyggda och inspirerade, medvetet eller omedvetet, allt efter olika förhållanden.

Skalens upplösning i kama loka skall hos en var, som försöker på något sätt begripa hur det går till, väcka den tanken, att i naturen måste finnas några allmänna förvaringsrum för sådan materia, som passar för denna sfär av tillvaro, och som motsvarar den fysiska jorden och hennes omgivande elementer, åt vilka våra egna kroppar i döden överlämnas. De stora mysterier, på vilka vi stöta, när vi överlämnar oss åt denna tankegång, kräver en vida mera uttömmande undersökning än vi hittills varit i stånd att företaga; men en följdrik tanke, som med dem står i samband, kan vi här lämpligen – utan vidare – framställa. Tillståndet i kama loka är ett sådant, som har sin motsvarighet i omgivande former av materia.

Jag vill ej här försöka att inlåta mig på detta problems metafysik, vilket skulle leda oss till att genast avskeda den föreställningen, att astralmaterien behöver vara i något hänseende mindre verklig och vidrörbar än den materia, som påverkar våra fysiska sinnen. För närvarande är det nog att förklara: kama lokas närhet till jorden, som genom spiritismens erfarenheter så tydligt röjer sig, förklaras av den österländska läran härrör därav, att kama loka är fullt lika mycket på och av jorden, som under livstiden vår astraliska själ är i och av den levande människan. Skådeplatsen för kama loka, det stora rike av materia i ett därför passande tillstånd, som konstituerar kama loka och är förnimbar för astralvarelsernas sinnen ävensom för många clairvoyanters, är jordens fjärde princip, alldeles som kama rupa [*] är människans fjärde princip. Ty jorden har sina sju principer, liksom de mänskliga varelser, vilka bebo henne. Sålunda motsvarar det devachaniska tillståndet jordens femte princip och Nirvana den sjätte.

___________________

[*] Den fjärde principen, begärens princip. Övers. anm.

A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 7 – Den mänskliga vågen

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23