En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 7.  FRÅN LÄRJUNGESKAP TILL TJÄNSTEUTÖVNING
 

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 7

Från lärjungeskap till tjänsteutövning

 

Om det lät sig göra att uppdraga en fullständig skildring av åren 1867 till och med 1870 skulle denna period troligen visa sig såsom den mest intressanta i madame Blavatskys händelserika liv. Men jag kan för närvarande inte göra mer än ange att dessa år tillbringades i Orienten och att hon därunder gjorde stora framsteg i det ockulta vetandet. De två till tre år, som ligger emellan hennes vistelse i Tiflis och den nyssnämnda perioden, tillbringades visserligen med resor inom Europa, och det finns inget skäl att undanhålla de händelser, som inträffade under dessa hennes sista jämförelsevis ändamålslösa irrfärder; men där fanns inga fränder närvarande, som kunde anteckna, och hennes egna hågkomster lämnar oss endast ytliga antydningar om hennes äventyr. 

År 1870 återvände hon från Orienten på en ångare genom den då nyligen öppnade Suez-kanalen och efter att ha uppehållit sig en kort tid i Piraeus, tog hon biljett till Spezzia ombord på ett grekiskt fartyg, vilket råkade ut för en förfärlig olyckshändelse. Det sprang nämligen i luften i följd av en explosion av krut och fyrverkeripjäser, som utgjorde en del av lasten. Madame Blavatsky var en av de få passagerare, som blev räddade. De förolyckade fick ingenting räddat mer än de kläder, som de hade på sig, då de drogs upp ur vattnet, men förseddes med vad de behövde för tillfället av grekiska regeringen, som avsände dem till deras respektive bestämmelseorter. Madame Blavatsky gick till Alexandria och Kairo, där hon under många tillfälliga obehag avvaktade ankomsten av en penningförsändelse från Ryssland. 

Jag har kallat detta kapitel ”Från lärjungaskap till tjänsteutövning”, därför att det behandlar den viktiga övergångsperiod, som betecknas genom madame Blavatskys återkomst till Europa 1870. Ända till denna period hade hon ägnat hela sitt liv åt det hängivna sökande efter ockult vetande, vartill hennes medfödda anlag drivit henne från hennes tidigaste ungdom. Detta hade nu kommit henne till del i rikt mått. De medfödda mediala egenskaper, som omgivit hennes tidigare liv med ett skimmer av underbarhet, hade nu lämnat rum åt förmögenheter, för vilka de västerländska forskarna i själslivets mysterier ännu inte hade något namn. Tiden var ännu inte mogen ens för dessa uppenbarelser, rörande den österländska ockultismen, som blivit meddelade i några böcker, utgivna under de allra sista åren. Madame Blavatsky visste redan att hon hade ett värv sig förelagt – det att meddela världen någon kunskap rörande dessa mysterier – men hon befann sig i stor  förlägenhet, hur hon skulle begynna företaget. Hon måste göra sitt bästa att bibringa världen den övertygelsen att de latenta krafter i människonaturen som stod i förbindelse med de psykiska fenomen av allehanda slag, som rean började tilldraga sig uppmärksamhet inom talrika kretsar i båda hemisfärerna, var av en sådan art, att de, ledda i rätt riktning, kunde föra sina ägare till den oändliga andlighetens höjder, under det de, använda i en falsk riktning, kunde leda till olycksdigra resultat av nästan lika omfång. Vid den tidpunkt, om vilken jag nu talar, förstod ingen mer än hon själv att fullt uppskatta storheten av hennes mission, om hon än inte fullt insåg, vilka svårigheter, som låg i hennes väg. 

Vid en blick tillbaka på de steg, hon tog i början, skulle hon troligen själv vara den första att erkänna sina misstag; men det ges högst få personer bland dem, vilka haft att utkämpa en långvarig och het strid i livet – helst då denna strid förts emot sådana fiender inom det moraliska området som bigotteri och okunnighet – vilka vid stridens slut skall se tillbaka på sina första steg med full tillfredsställelse. 

Såsom saken i början presenterade sig för madame Blavatsky syntes henne den inom stora kretsar av den bildade världen vitt utbredda tron på de spiritistiska fenomenen och de något förhastade teorierna för desamma vara den enda hävkraft, varmed hon kunde sätta verket igång. Som hon för tillfället befann sig i Egypten, började hon med att därstädes bilda ett sällskap, vars mål skulle vara att anställa forskningar på de spiritistiska fenomenens område och som hon hade för avsikt att slutligen föra framåt på det högre vetandets vägar. Från detta oskyldiga företag leda några bland de många missfirmelser, för vilka hon varit utsatt och som gjort hennes liv till en enda lång kamp mot smädelsen och förtalet, sitt ursprung. Detta hennes halvt spiritistiska sällskap betraktades såsom ett bevis på att hon vid denna tid godkände den teori för psykiska fenomen, som hyllas av spiritisterna. Det torde emellertid vara klart av de ur hennes systers berättelse anförda citaten att hon redan vid sin första återkomst från Orienten 1858 på det kraftigaste förnekade denna åsikt.  

En bland de personer, som sökte madame Blavatskys bekantskap med anledning av detta i förtid födda sällskap var den sedermera sorgligt ryktbara madame Coulomb. Hon hörde vid denna tid till personalen på ett litet hotell i Kairo, men råkade i stor fattigdom och begav sig jämte sin man till Indien, där hon innästlade sig hos madame Blavatsky och njöt av hennes gästfrihet i Bombay – endast för att slutligen betala den genom att göra sig till verktyg för ett nedrigt anfall på det Teosofiska Samfundet i dess grundläggares person genom en missionstidning i Madras. Men härom får jag tillfälle att tala längre fram. 

Den här följande skildringen av den period, som begynner med året 1871, grundar sig till en del på madame Blavatskys egna uppgifter samt på skrivelser från hennes anförvanter och vänner från de senare åren. 

År 1871 skrev madame Blavatsky från Kairo och underrättade sina vänner att hon nyss återkommit från Indien och at hon lidit skeppsbrott någonstädes under vägen (i närheten av Spezzia). Hon måste dröja någon tid i Egypten, innan hon återvände hem och emellertid beslöt hon att stifta en societé spirite för att studera medier och fenomen efter Allan Kardec’s teorier, enär det inte fanns något annat sätt att ge folk tillfälle att med egna ögon övertyga sig om sina misstag. Hon ville först lämna fritt spelrum åt en redan grundad och antagen lära, för att sedan , när allmänheten såg dess oduglighet, framlägga sina egna förklaringar. För detta mål var hon färdig att underkasta sig varje obehag – ja till och med att för en tid bli betraktad såsom ett hjälplöst medium. ”De vet inte bättre”, skriver hon, ”men det oroar mig inte, ty jag skall snart visa dem skillnaden mellan ett passivt medium och en aktiv agent.” 

Några veckor senare kom ett nytt brev. Häri uttryckte hon sin djupa leda för företaget, vilket hade totalt misslyckats. Hon hade, såsom det synes, skrivit till England och Frankrike efter ett medium, men utan framgång. I sin förtvivlan hade hon omgett sig med amatör-medier, kvinnliga franska spiritister, till största delen tiggerskor om inte äventyrerskor, som följt den Lessepska hären av ingenjörer och arbetare till Suez-kanalen.  

”De stjäler sällskapets pengar”, skrev hon, ”de dricker som svampar och jag har nu upptäckt, att de bedrager våra medlemmar på det mest skamlösa sätt medelst falska manifestationer. Jag har haft några ganska obehagliga uppträden med åtskilliga personer, vilka höll mig ensam ansvarig för allt detta. Så körde jag bort dem…. Sällskapet har inte ägt bestånd mer än fjorton dagar – det är en hög av ruiner – majestätiska, och lika lärorika, som dem efter Faraos gravar …. För att avsluta komedin med ett drama, höll jag på att bli skjuten av en galning – en grek, vilken hade varit närvarande vid de två offentliga seancerna, de enda vi höll, och blivit besatt, förmodar jag, av något ont spöke.” 

Hon avbröt all förbindelse med ”medierna”, upplöste Sällskapet och slog sig ned i Boulak i närheten av museet. Här syns hon åter ha kommit i beröring med sin gamle vän, den mystiske koptern, om vilken vi förut talat i sammanhang med hennes första besök i Egypten. Under flera veckor var han den ende som besökte henne. Han åtnjöt en sällsam ryktbarhet i Egypten och massorna ansåg honom för en trollkarl. En herre, som kände honom från den tiden, har förklarat, att han förutsagt och uppdragit konturerna till nästan hela hans dagliga liv under de följande tjugofem åren ända till hans dödsdag. De högre egyptiska ämbetsmännen låtsades skratta åt honom bakom hans rygg, men fruktade honom och besökte honom i hemlighet. Khediven Ismael Pascha hade rådfrågat honom mer än en gång, men ville senare inte följa hans råd att abdikera. Dessa besök av en gammal man, om vilken det var känt att han nästan aldrig lämnade sitt hem (beläget vid pass tio mil från staden) hos en utländska gav anledning till många kommentarer. Nya skvaller- och skandalhistorier sattes i omlopp. En mängd tvivlare, som besökt sällskapet av blott nyfikenhet och bevittnat dess nederlag, drog parti av saken. Förlöjligande hela fenomen-idén, förklarade de alla dylika anspråk för idel charlanteri och bedrägligheter. Förvrängande de faktiska förhållandena efter bekvämlighet, gick de slutligen ända därhän att de påstod, det madame Blavatsky, i stället att betala medierna och sällskapets utgifter, själv varit den som tagit betalt och försökt att bedra dem med taskspelarkonster, dem hon utgav för äkta fenomen. Grundlösheten av dessa av hennes fiender och särskilt de ”franska kvinno-medierna” igångsatte rykten hindrade dock inte madame Blavatsky att fullfölja sina studier och att för varje ärlig forskare bevisa att hennes utomordentliga claivoyanta och claiaudienta förmögenheter var faktiska och oberoende av blotta fysiska manifestationer, över vilka hon ägde en obestridlig kontroll; ävensom att hennes förmåga at sätta föremål i rörelse och vibrering utan direkt vidrörande endast med att se på dem ofta på ett långt avstånd, i stället att ha övergivit henne eller ens avtagit, tvärtom hade tilltagit med åren. En rysk officer, som var bekant med madame Blavatsky och råkade att vara i Egypten vid samma tid, skrev till sina vänner de amplaste lovord över henne. Sålunda skrev han till en av sina kamrater vid regementet ett brev, som nu befinner sig i hennes släktingars ego, ur vilket vi anför följande: - ”Hon är ett underverk, en ofattbar gåta. Vad hon producerar är rena fenomen; och utan att nu mera än förr tro på andar, är jag färdig att tro på trolleri. Om det inte skulle vara annat än taskspeleri, då har vi i madame Blavatsky en kvinna, som överträffar alla vårt århundrades Boscoar, Roberter och Houdiner …. En gång visade jag henne en medaljong, som innehöll porträttet av en person och hår av en annan. Den var gjord i Moskva och hade varit i min ägo endast några månader, och hon sade mig utan att röra vid den: ’Ah, det är er gudmors porträtt och er kusins hår. Båda är döda.’ Och hon började beskriva dem, som om hon haft dem för sina ögon. Nu är, såsom ni vet, min gudmor, vilken lämnade sin förmögenhet åt min äldsta dotter, död för femton år sedan. Hur kunde hon veta allt detta!” 

I en illustrerad tidning från den tiden förekommer en berättelse om madame Blavatsky av en annan herre. Han träffade henne vid en table d’hôte jämte några vänner på ett hotell i Alexandria. Efter middagen gick dessa på teatern, men han och madame Blavatsky följde inte med utan satt kvar i en soffa och samtalade. Framför soffan stod ett litet bord, på vilket kyparen för mr N-s räkning framsatt en flaska likör, lite vin, ett vinglas och ett dricksglas. Just som han skulle föra det förra med dess innehåll till munnen, gick glaset utan någon synbar orsak sönder i många bitar i handen på honom. Hon skrattade och anmärkte att hon avskydde likör och vin och kunde knappast fördraga dem, som nyttjade det till överflöd. Berättaren fortfar: 

”Ni vill väl inte påstå, att det var ni, som krossade glaset …? Det är helt enkelt en händelse … Glaset var mycket tunt; det var kanske spräckt, och jag kramade det för hårt ….!’ Jag ljög avsiktligt, ty jag hade just gjort den anmärkningen för mig själv, att det var högst märkvärdigt och obegripligt, då glaset var ganska tjockt och starkt , som likörglas brukar vara. Men jag ville utmana henne. 

Hon såg på mig mycket allvarsamt och hennes ögon blixtrade. ’Vill ni hålla vad’, sade hon, ’att jag gör om det igen?’ 

’Gott, jag vill försöka genast. Om ni gör det, ska jag bli den förste at utropa er för en sann magiker; om inte, ska vi få oss ett gott skratt på er och era andars bekostnad i morgon i Konsulatet ….’ Sägande detta fyllde jag dricksglaset halvt med vin och beredde mig att tömma det. Men mina läppar hade inte väl vidrört glaset, förr än jag kände att det krossades mellan mina fingrar och då jag instinktmässigt grep om det för att hålla det kvar, blev jag sårad i handen av en glasskärva, så att den blödde. 

’Entre les lévres et la coupe, il y a quelquefois une grande distance’[*], sade hon hånfullt och lämnade rummet, skrattande mig mitt upp i ansiktet.”

___________________

[*] Emellan läpparna och koppen är ofta ett långt avstånd.
 

”Under de senare åren”, skriver madame de Jelihowsky, ”hade många förändringar inträffat inom vår familj; vår morfader och vår tants make, vilka båda hade innehaft ganska höga ämbeten i Tiflis, var döda och hela familjen hade lämnat Kaukasien för att i framtiden bosätta sig i Odessa. H P Blavatsky hade inte besökt landet på flera år och i Tiflis fanns inga kvar av oss mer än jag själv och min familj jämte ett antal gamla tjänare, före detta trälar, vilka, sedan de blivit fria, inte längre kunde kvarbli i det hus, där de blivit födda, utan lön, varför de så småningom måste avskedas. Dessa människor, av vilka många i följd av sin höga ålder var oförmögna att kunna arbeta för sitt uppehälle, kom ständigt till mig och bad om hjälp. Ur stånd att kunna pensionera så många, gjorde jag vad jag kunde för dem. Bland annat hade jag skaffat plats på stadens fattighus åt två gamla män, före detta tjänare inom släkten: en kock vid namn Maxim och hans broder Pietro – en gång en skicklig betjänt, men som nu vid tiden för den händelse, jag hänsyftar på, blivit en ohjälplig drinkare. 

Vi uppehöll oss denna sommar under de hetaste månaderna i Manglis – det i Erivan förlagda regementets högkvarter – några och trettio mil från staden, och madame Blavatsky var i egypten. Jag hade just erhållit underrättelse om att min syster återvänt från Indien och ämnade dröja någon tid i Kairo. Vi korresponderade ganska sällan och med långa mellantider, och våra brev var i allmänhet korta. Men efter en längre tystnad erhöll jag från H P B ett långt och intressant brev. 

En del därav utgjordes av lösa blad, rivna ur en annotationsbok, vilka alla var skrivna med blyertspenna. De märkvärdiga anteckningar de innehöll hade alla blivit nedskrivna på stället – några under skuggan av den stora Cheops-pyramiden, andra inuti Faraos Kammare. Det vill synas, som om madame Blavatsky besökt denna flera gånger och en gång i ett stort sällskap, varav några var spiritister.[*]

___________________

[*] Några högst underbara fenomen är beskrivna av personer, som var i hennes sällskap, såsom ha inträffat vid full dager under det att de satt nedanför en klippa i öknen. Andra anteckningar av madame Blavatskys egen hand beskriver den sällsamma syn, hon såg i det cimmeriska mörkret i Faraos Kammare, där hon hade tillbringat en natt alldeles ensam, bekvämt vilande i en sarkofag. 

’Låt mig veta Vera’, skrev hon, ’om det är sant att den gamle Pietro är död? Han måste ha dött förliden natt eller vid någon tid i går (poststämpeln på kuvertet utvisade att brevet avgått från Egypten tio dagar före ankomstdagen). Tänk dig vad som hänt! En av mina vänner, en ung engelska och medium stod och skrev mekaniskt på några papperslappar, lutande sig mot en gammal egyptisk grav. Blyertspennan ritade till en början rent nonsens och på ett alfabet, som aldrig funnits till här efter vad en filolog sade oss, då tecknen plötsligen under det jag stod lutad över henne, förvandlades till vad jag tyckte ryska bokstäver. Min uppmärksamhet blev vänd åt annat håll och jag hade just lämnat henne, då jag hörde dem säga, att vad hon nu skrev tydligen var på något levande språk, men att varken hon eller någon annan kunde läsa det. Jag kom just tillbaka i rätt tid för att hindra henne från att förstöra papperslappen, som hon hade gjort med de andra, och jag blev belönad. Jag tog lappen, och tänkt dig min förvåning, då jag fann att den innehöll ett anropande på ryska, tydligen ställt till mig själv!” 

”Baryshnya (lilla eller unga fröken), dyra baryshnya!” stod där, ”hjälp, ack hjälp mig, arme syndare! …. Jag lider: dricka, dricka, dricka, ge mig något att dricka! …. Jag lider, jag lider!” Av uttrycket baryshnya – en titel, som våra gamla tjänare ofta ger oss även sedan vårt hår vitnat – förstod jag genast att bönen kom från någon av våra gamla tjänare och tog därför själv saken om hand, i det jag beväpnade mig med en blyertspenna för att anteckna vad jag kunde få se. Jag fann namnet Pietro Koutcherof tydligen upprepat i mitt minne och jag såg framför mig en oredig massa av grå rök – en formlös pelare – och tyckte mig höra samma ord upprepas. Vidare såg jag att han hade dött på doktor Gorolevitchs sjukhus i Tiflis, som hörde till den försörjningsanstalt, där du hade skaffat honom plats jämte hans broder, vår gamle Maxim, som dött några dagar före honom. Du har inte skrivit till mig om den stackars Maxims död. Låt mig äntligen få veta hur det är ….’ 

Därpå följde en beskrivning av synen i dess helhet, sådan hon såg den senare på aftonen, när hon blivit ensam, och själva de ord ’Pietros spökelse’, som hon kallade den, hade uttalat. ’Anden’ klagade bittert över törst och höll på att bli ursinnig. Det var ett straff, sade han – och anden tycktes ha väl reda på saken – för hans dryckenskap under den där personlighetens livstid! …. ’En marterande törst, som ingenting kunde släcka – en ständigt levande eld’, som han uttryckte sig.” 

Madame Blavatskys brev slutade med ett postskript, i vilket hon meddelade sin syster att alla hennes tvivel var hävda. Hon såg båda brödernas astrala skepnader – den ena oskadlig och passiv, den andre aktiv och farlig.[*]

___________________

[*] Hur farliga astrala andar av det senare slaget kan vara, visade sig på stället. Miss O-, mediet, ett ungt, knappt tjugoårigt fruntimmer, guvernant i en rik bankirfamilj och en ytterst blygsam och fint uppfostrad flicka, hade knappt nedskrivit de till madame Blavatsky ställda ryska orden, förr än hon överfölls av en darrning och begärde något att dricka. När man skaffade henne vatten slog hon ut det och fortfor att begära något att dricka. Man bjöd henne vin – och hon drack det med glupskhet och började dricka glas på glas, ända till dess hon till allas förskräckelse föll i konvulsioner, ropande på ”vin – mera vin!”, varefter  hon svimmade och fördes hem i en vagn. Därpå följde en sjukdom, som varade i flera veckor. – (H P B) 

Detta brev slog hennes syster med överraskning. Själv okunnig om de båda omnämnda tjänarnas död, telegraferade hon genast till staden, och det svar hon erhöll från doktor Gorolevitch bestyrkte till alla delar den nyhet madame Blavatsky förkunnat. Pietro hade dött samma dag och datum, som uppgavs i brevet, och hans broder två dagar förut. 

Förbittrad över det misslyckade försöket med spiritistiska sällskapet och de skvallerhistorier det satte i omlopp, begav sig madame Blavatsky snart på hemvägen över Palestina, men fördröjde sig några månader med en resa till Palmyra och andra ruiner tillsammans med några ryska vänner. Berättelser om några händelser, som inträffade under denna resa, letade sig väg till franska och till och med till amerikanska tidningar. Mot slutet av året 1872 återkom hon på sitt vanliga sätt utan någon föregående underrättelse och överraskade sin familj i Odessa.

  
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 8 – Vistelse i Amerika

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23