De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 11.
VÄRLDS-ALLTET [UNIVERSUM]
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 11.

Världs-alltet [Universum]

I all österländsk litteratur, som avser världsalltets konstitution, talas ofta om Brahmas dagar och nätter, den skapande principens inandningar och utandningar, manvantara- och pralayaperioder. Denna föreställning genomgår flera österländska mytologier, men vi behöver här inte följa henne i hennes symboliska gestalter. Den naturprocess, på vilken hon hänvisar, är givetvis den regelbundna växling av verksamhet och vila, som kan iakttas på varje steg av det stora uppåtstigandet från det oändligt lilla till det oändligt stora. Människan har en manvantara och en pralaya på var gång tjugofyra timmar, hennes perioder av vakande och sömn; växtvärlden följer samma regel år efter år, i det den insomnar och vaknar upp igen med årstiderna. Även jorden har sina manvantaras och pralayas, under vilka mänsklighetens tidvattensvåg nalkas dess strand, genomlöper sin evolution av sju raser och faller av igen, och en enda sådan manvantara har av de flesta exoteriska religioner blivit behandlad såsom hela evighetscykeln. 

Vår planetkedjas större manvantara är den, som når sitt slut, när den siste Dhyan Chohan av den fulländade mänsklighetens sjunde rund går in i Nirvana. Och uttrycket är sålunda att betrakta som ett tämligen elastiskt. Det kan i själva verket sägas vara oändligt elastiskt; och detta förklarar den oreda, som härskat i alla avhandlingar om de österländska religionerna i deras populära former. Alla de rot-ord, som från den hemliga läran överflyttats till den populära litteraturen, har för den initierade minst sju betydelser, medan den oinitierade läsaren, som naturligtvis förutsätter, att ett ord betecknar en sak, och alltid söker klargöra dess mening genom att jämföra dess olika tillämpningar och sålunda få en genomsnittsbetydelse, råkar i det mest hopplösa bryderi. 

Den planetkedja, med vilken vi har att göra, är inte den enda som har vår sol till sitt centrum. Likasom det i vår kedja ges andra planeter utom jorden, så ges det även i vårt solsystem andra kedjor utom denna kedja. Det ges sju sådana, och det kommer en tid, då alla dessa går tillsammans i en pralaya. Denna betecknas såsom en solarpralaya, och i mellantiden mellan två sådana pralayas omfattar den stora solarmanvantaran sju pralayas och manvantaras av vår och varje annan planetkedja. Tanken svindlar, säger till och med adepterna, när man spekulerar över, hur många av våra solarpralayas måste komma före den stora, kosmiska natt, i vilken hela universum i sin alltomfattande storhet lyder den påtagligen universella lagen för verksamhet och vila och med alla sina myriader systemer själv går in i en pralaya. Men även detta häpnadsväckande resultat, säger den esoteriska vetenskapen, måste förvisso en gång komma. 

Efter en enda planetkedjas pralaya förefinnes ingen nödvändighet av evolutionsverksamhetens återbegynnande absolut på nytt. Där är endast ett återupptagande av hämmad verksamhet. Växt- och djurrikena, vilka vid slutet av den sista motsvarande manvantqaran endast hade nått en partiell utveckling, förstörs inte. Deras liv eller livskraft genomgår en natt eller period av vila; även de har, så att säga, sitt Nirvana, och varför skulle de inte ha det, dessa embryoniska och barnsliga väsenheter. De är allesamman, liksom vi själva, födda av det ena och samma elementet. Likasom vi har våra Dhyan Chohans, så har ock de inom sina särskilda riken elementala väktare, och det är lika så väl sörjt för en var av dem såsom en länk i det hela som för en var av människorna såsom en länk i det hela. Det ena och samma elementet inte endast fyller rummet och är rummet; den tränger sig även emellan de särskilda atomerna av den kosmiska materien. 

Ehuru, när solarpralayans timme slår, människans framåtskridande i hennes sista sjunde rund försiggår alldeles som vanligt, blir varje planet, i stället för att då hon lämnar densamma övergå från det synliga till det osynliga, tillintetgjord. Med början av den sjunde planetkedje-manvantarans sjunde rund, då ett vart av naturens riken nått sin sista cykel, återstår på varje planet, efter människans bortgång, endast maya’n av en gång levande och existerande former. Vid vart steg, som människan, under sin vandring från klot till klot, tar i den nedåtgående och i den uppåtstigande bågen, blir den planet, hon lämnar bakom sig, ett tomt puppskal. Vid hennes avresa försiggår där från varje naturrike ett bortströmmande av dess väsenheter. Väntande på att i sinom tid övergå till högre former, blir de inte dessmindre frigjorda, och ända till det ögonblick, då nästa evolution börjar, skall de förbli i sin letargiska slummer i rymden, till dess de bringas till liv igen vid nästa solarmanvantara. De gamla elementalerna skall vila, till dess de – på sin väg till människoblivande – i sin ordning kallas att bli komplex av mineraliska, vegetabiliska och animala väsenheter på en ny och högre kedja av världsklot; medan de embryoniska väsenheterna av de lägsta formerna – och vid den tiden återstår endast få sådana – skall sväva i rymden, likasom vattendroppar, som plötsligen förvandlats till ispiggar. Först vid den nya solarmanvantarans varma fläkt skall de tina upp och bilda de framtida världsklotens själ. Växtrikets långsamma utveckling ända fram till den period, med vilken vi nu syssla, skall ha blivit tillgodosedd genom mänsklighetens längre interplanetariska vila. När solarpralayan kommer, ingår hela den renade mänskligheten i Nirvana och skall från detta intersolariska Nirvana återfödas i de högre systemen. Hela serier av världar förstöras och försvinna likasom en skugga från muren, när ljuset släckes. ”Alla tecken häntyder på”, säger adepterna, ”att just i detta ögonblick en sådan solarpralaya äger rum, medan däremot två mindre sådana någonstädes håller på att sluta.” 

I den nya solarmanvantarans begynnelse skall de då i kosmiskt stoft upplösta materiella världsklotens hittillsvarande subjektiva elementer, mottagande sin impuls från det nya solsystemets nya Dhyan Chohans (de högsta av de gamla har stigit högre), bildar livets första kretsande vågrörelser och, delande sig i differentierande verksamhetscentra, förena sig i en graderad skala av sju evolutionsstadier. Likasom varje annat klot i rymden måste vår jord, innan hon uppnår sin slutliga materialitet, genomgå en skala av sju täthetsgrader. Ingenting i denna värld, sådan hon nu är, kan ges oss en föreställning om vad detta slutliga stadium av materialitet skall bli. Den franske astronomen Flammarion har i en bok, kallad La Resurrection et la Fin des Mondes, närmat sig till ett begrepp om denna slutliga materialitet. Enligt den undervisning jag fått, förhåller det sig härmed – så när som på några små avvikelser – ungefär såsom han antager. Till följd av vad han betraktar såsom långsam avkylning, men som snarare är ålderdom och förlust av livskraft, uppnår jordens förtätning och förtorkning slutligen en punkt, där hela klotet blir ett löst sammanhängande konglomerat. Dess barnsbördsperiod är förbi, alla dess barn är uppammade, gränsen för dess liv är uppnådd. De massor, av vilka det består, upphör därför att lyda de kohesions- och aggregationslagar, som höll dem tillsammans. Och då nu jorden blir såsom ett lik, som går sin upplösning till mötes, i det varje dess molekyl kan obehindrat lösgöra sig från kroppen och för framtiden lyder nya inflytelser, ”skall”, säger Flammarion, ”månens attraktion själv utföra förstöringsarbetet genom att skapa en ebb och flod av jordpartiklar i stället för av vatten.” Denna sistnämnda föreställning må emellertid inte betraktas såsom stödd av den ockulta vetenskapen, utom för så vitt hon kan tjäna till att åskådliggöra upphörandet av den molekulära kohesionen i jordens material. 

Den ockulta fysiken går rent av in på metafysikens område, så snart vi söker få någon idé om det sätt, varpå, efter en universell pralaya, utvecklingen åter börjar. 

Det enda eviga, oförgängliga i universum, det enda, som till och med de universella pralayas gå över utan att förstöra det, är vad som utan åtskillnad kan betecknas såsom rum, tid, materia eller rörelse, inte såsom ett något, vilket har dessa fyra attributer, utan såsom ett något, vilket är dessa fyra ting på en gång och alltid. Och evolutionen har sitt upphov i den atom-polaritet, som rörelsen frambringar. I kosmogonien svarar de positiva och de negativa eller de aktiva och de passiva krafterna mot de manliga och kvinnliga principerna. Den andliga livsströmmen döljer sig under den kosmiska materiens slöja; den aktiva principen dras av den passiva, och – för att här låta den gamla ockulta symboliken komma fantasin till hjälp – den store Nag, evighetens orm-emblem, drager sin stjärt till sin mun och bildar därigenom evighetens cirkel eller snarare cykler i evigheten. Den universella andliga principens, den omedvetne men alltid verksamme livgivarens första, ja enda attribut är att breda ut sig, att utgjuta sig; den universella materiella principens är att ta emot och befruktas. Omedvetna och icke existerande, när de är skilda, blir de medvetande och liv, när de bringas tillsamman. Ordet Brahma kommer av sanskritroten brih, utbreder sig, växer eller befruktar; ty den esoteriska kosmogonien är endast naturens livgivande, utvidgande kraft i dess eviga evolution. Intet uttryck kan mera ha bidragit till att från början missleda människosinnet i dess spekulationer över tingens ursprung än ordet ”skapelse”. Tala om skapelse, och du kommer ständigt i strid med fakta! Men tänk en gång, att vår planet, och vi själva inte mera är skapelser än ett isberg, utan blott existenstillstånd för en given tid, att deras närvarande geologiska eller antropologiska gestalt är någonting övergående och endast ett medverkande villkor på det utvecklingsstadium, vartill de hunnit – och vägen är banad för ett riktigt tänkande. Då är vi i stånd att se, vad som menas med den ena och enda principen eller elementet i universum och med dess framställning såsom på en gång manligt och kvinnligt, ävensom med den hinduiska filosofins förklaring, att allting är blott Maya – övergående tillstånd – utom det ena och samma elementet, som ensamt förblir under maha-pralayas – Brahmas nätter. 

Kanske har vi nu tillräckligt fördjupat oss i den stora Första Orsakens bottenlösa mysterium. Det är ingen paradox att säga, att det blott är till följd av sin okunnighet som de vanliga teologerna tror sig veta så mycket om Gud. Och det är ingen överdrift utan blott rena sanningen, att den ockulta vetenskapens underbart begåvade representanter – vilkas dödliga natur blivit så upphöjd och renad, att deras förnimmelseförmåga sträcker sig till andra världar och andra tillvarelsetillstånd, och att de står i direkt kommunikation med varelser, lika mycket högre än det vanliga människosläktet, som människan är högre än insekterna på marken – inte alls sysselsätta sig med någon föreställning, som ens på avlägsnaste sätt liknar kyrkornas och troslärornas Gud. Inom solsystemets gränser vet den dödlige adepten av egen erfarenhet, att allting beror på lagar, som verkar på naturen i dess olika former, och därjämte på den ledande och modifierande inflytelsen av de högsta förnuftsväsenden, som står i förbindelse med solsystemet, nämligen dhyan Chohans, den närmast föregående manvantarans fulländade mänsklighet. Dessa Dhyan Chohans eller planetandar, över vilkas natur det är nästan fruktlöst att grubbla, till dess man åtminstone på sig själv erfarit beskaffenhet av en från kroppen skild tillvaro, meddelar vid slutet av en planetkedje-pralaya de återuppvaknande världarna sådana impulser, att evolutionen känner dem under hela sin fortgång. Endast de inskränkningar, som ligger i naturens stora lag, begränsar deras verksamhet. De kan inte säga: må det bliva ett paradis i hela rymden, må alla människor födas med den högsta grad av vishet och godhet! De kan endast verka genom evolutionsprincipen, och de kan inte förneka någon människa, som själv skall beklädas med möjligheten att utvecklas till en dhyan Chohan, rättigheten att göra ont, om hon föredrager detta framför det goda. Inte heller kan de hindra de onda – när det är gjort – att frambringa lidande. Objektivt liv är jordmånen, i vilken livsfröna planteras; andlig tillvaro (man ihågkommer att uttrycket här endast brukas i motsats till en grovt materiell tillvaro) är blomman, som slutligen skall erhållas. Men det mänskliga fröet är någonting mera än ett blomfrö; det har valfrihet att växa uppåt eller nedåt, och det kan inte utvecklas utan att en sådan frihet utövas av plantan. Häri ligger det ondas nödvändighet. Men inom de gränser, den logiska nödvändigheten föreskriver, trycker Dhyan Chohan sina tankar prägel på evolutionsströmmen och fattar ursprunget till allt vad han ser. 

Då vi på detta sätt överväger storheten av den cykliska evolution, med vilken den esoteriska vetenskapen sålunda sysslar, skall vi helt visst finna det förnuftigast att uppskjuta med alla spekulationer över hela kosmos ursprung. Den vanliga människan i detta jordeliv med många, säkerligen några hundra, kommande jordeliv och deras (med avseende på långvarighet och möjligheter av lycka eller olycka) ännu mycket viktigare mellanperioder framför sig, gör säkerligen klokare i att sysselsätta sig med frågor, vilkas lösning leder till praktiska resultat, än med funderingar, i vilka hon alls inte har något praktiskt intresse. Från synpunkten av en religiös spekulation, som inte vilar på någon positiv kunskap om någonting  bortom detta livet, kan naturligtvis intet vara viktigare eller mera praktiskt än gissningar angående de attribut och sannolika avsikter, som måste tillskrivas den förskräcklige, personlige Jehovah, vilken skildras såsom en allsmäktig domare, inför vilkens domstol varje själ i dödsstunden skall ställas. Men den vetenskapliga kunskapen om andliga ting undanskjuter domedagen till en mycket dimmig framtid och fyller den mellanliggande perioden med allt slags verksamhet. Dessutom visar den människosläktet, att det med all säkerhet under miljoner och åter miljoner kommande århundraden inte skall möta någon domare alls, utom den allt genomträngande domaren, den sjunde principen eller den universelle anden, som existerar överallt och genom sin inverkan på materien kallar till tillvaro människan själv och den värld, i vilken hon lever, och de kommande tillstånd mot vilka hon går. Den sjunde principen, för oss på vår närvarande ståndpunkt av upplysning obeskrivlig, ofattlig, är givetvis den ende Gud, som den esoterisksa vetenskapen erkänner, och ingen personifikation därav kan vara annat än symbolisk. 

Och dock i sanning: den esoteriska kunskapen, som å ena sidan lika ofta ger liv och verklighet åt den forntida symboliken, som den å andra sidan råkar i strid med den moderna dogmen, visar oss, hur långt ifrån absolut fabelaktiga till och med de mest förmänskligande begrepp om gudomligheten är, vilka den exoteriska traditionen ställt i förbindelse med världens början. Den planetande, som i själva verket inkarnerades bland människorna i den första runden, var urbilden för en personlig gudomlighet i alla denna idés följande utvecklingar. Det misstag, som begåtts av de icke initierade, när de sysslat med denna idé, är blott ett relativt. Den personlige guden för en enda, obetydlig, mindre manvantara, har blivit tagen för hela världsalltets skapare, ett ganska naturligt misstag hos människor, som, då de ej kände någonting mera om människans öde än vad som rymdes inom en enda objektiv inkarnation, nödgades antaga, att allting därbortom var ett homogent andligt tillkommande. Detta livets Gud var för dem givetvis alla livsformers och världars och världsperioders Gud. 

Jag hoppas, att läsaren inte skall missförstå mig och tro, att den esoteriska vetenskapen betraktar den första rundens planetande såsom en gud. Den har, såsom jag sagt, att göra med naturens verksamhet i en omätlig rymd, från ett omätligt förflutet och genom ett omätligt tillkommande. De ofantliga tider och rymder, i vilka vårt solsystem opererar, är åtkomliga för den esoteriska vetenskapens dödliga adepter. Inom dessa gränser vet de allt vad som sker och hur det sker, och de vet, att allt kan förklaras ur den konstruerande viljan hos den kollektiva härskaran av planetandar, vilken opererar under den evolutionens lag, som genomtränger hela naturen. De står i förbindelse med dessa planetandar och lär av dem, at detta solsystems lag även så väl är lagen för andra solsystem i rymder, där planetandarnas förnimmelseförmögenheter kan tränga in, likasom adepternas förnimmelseförmögenheter kan intränga i andra planeters liv inom vår planetkedja. Lagen för växlande verksamhet och vila opererar universellt; för världsalltet såsom ett helt måste, ehuru med otänkbara mellantider, en pralaya följer på en manvantara och en manvantara på en pralaya. 

Skall någon tilläventyrs fråga: vartill denna eviga växling? Bättre är att begränsa detta spörsmål till ett enda system och fråga: för vad ändamål ordnar sig den ursprungliga nebulosan till planetariska evolutionsvirvlar och utvecklar världar, i vilka den universelle anden, vibrerande genom materien, alstrar form och liv och dessa materiens högre tillstånd, i vilka vad vi kallar subjektiv eller andlig tillvaro kan framträda. För varje förnuftigt sinne är det helt visst ändamål nog, att sådana sublimt fulländade varelser som planetandarna själva sålunda få tillvaro och leva ett medvetet liv av högsta kunskap och lycksalighet under tidrymder, vilka gå upp mot allt vad vi kan tänka oss av evighet. Denna outsägliga storhet har allt vad som lever tillfälle att en gång uppnå. Anden, som bor i alla besjälade former, och som arbetat sig upp till dessa från sådana, som vi i allmänhet kalla livlösa, skall långsamt men säkert gå vidare, ända tills des oavlåtliga verkande på materien utvecklat en mänsklig själ. Härav följer inte, att växterna och djuren omkring oss ännu har någon princip hos sig utvecklad, som skall anta människogestalt under loppet av närvarande manvantara; men ehuru gången av en ofullständig evolution kan avbrytas genom en period av naturlig vila, blir den inte därför förfelad. Eventuellt skall varje andlig monad – själv en syndlös omedveten princip – arbeta sig fram genom medvetna former av en lägre ordning, till dess dessa, iklädande och åter avklädande sig allt högre former, den ena efter den andra, frambringa den form, i vilken det gudalika medvetandet kan fullt väckas. Det är visserligen inte på grund av storheten av några mänskliga föreställningar om vad som skulle vara ett fullgiltigt skäl för världsalltets tillvaro, som en sådan fulländning kan synas vara ett otillräckligt ändamål. Ja, inte ens om planetandens eget slutliga öde – efter tidsåldrar, mot vilka hans utveckling från de ursprungliga världarnas mineralformer endast är som några barndomsår i människans minne – är att försänka sin härliggjorda individualitet i denna allt medvetandets totalsumma, som den esoteriska metafysiken behandlar såsom absolut medvetande, vilket är icke medvetande [*]. Dessa paradoxa uttryck är endast skiljemynt, representerande idéer, som människosinnet inte är i stånd att förstå, och det är tidspillan att grubbla över dem.

___________________

[*] Dvs. inte på något sätt liknande det inskränkta mänskliga medvetandet. Övers. anm.
 

Dessa betraktelser ger oss nyckeln till den exoteriska buddhismen, en mera direkt produkt av den allmänna esoteriska läran än någon annan folkreligion; ty vid dess uppbyggande har syftemålet varit att få människorna att älska dygden för dess egen skull och för dess goda verkan på deras kommande inkarnationer, inte att hålla dem i underdånighet under något prästerligt system eller dogm genom att skrämma deras fantasi med läran om en personlig domare, som väntar på att vid deras död pröva dem för mera än deras liv. Mr Lillie, så förträfflig hans avsikt än varit, och så mycket han än sympatiserar med buddhismens sköna moral och upphöjda strävanden, misstager sig dock påtagligen, då han från dess tempelritual deducerar begreppet om en personlig Gud. Ingen sådan föreställning ingår i den stora esoteriska lära om naturen, av vilken denna bok har givit ett ofullkomligt utkast. Inte ens med hänsyn till oändlighetens avlägsnaste regioner bortom vårt eget planetsystem tolererar den esoteriska lärans adepttolk en agnostisk hållning. Det är för honom ej nog att säga: ”Så långt planetandarnas upphöjda sinnen nå, vilkas förnimmelseförmåga höjer sig till stjärnhimmelens yttersta gränser – så långt deras syn kan nå, är naturen självtillräcklig; om vad som kan ligga där bortom framställer vi ingen hypotes”. Vad adepten verkligen säger om denna sak är: ”Världsalltet är gränslöst, och det är en tankeförvirring att tala om någon hypotes, som tager vid bortom det oändliga, på andra sidan om gränserna för det gränslösa.” 

Vad som går före varje manifestation av universum och skulle ligga bortom gränsen för en manifestation, om sådana gränser någonsin kunde finnas, är det som ligger till grund för det för oss åtkomliga manifesterade universum - nämligen – materien, besjälad av rörelsen, som är dess Parabrahm eller ande. Materie, rum, rörelse och tid utgör världsalltets ena och samma eviga substans. Där är absolut ingenting annat evigt. Detta är materiens första tillstånd, självt alldeles oåtkomligt för de fysiska sinnena, vilka sysslar med den manifesterade materien, som är någonting helt annat. Men ehuru sålunda materialistisk i en viss mening av detta ord, är den esoteriska läran, såsom varje läsare av föregående tolkningar måste ha sett, så långt ifrån att likna den krassa och trångbröstade uppfattning av naturen, som vanligen går under namn av materialism, som nordpolen från söder. Hon liksom sänker sig till materialismen för att sammanlänka sina metoder med detta systems logik och uppstiger till idealismens högsta rymder för att omfatta och tolka andens mest upphöjda strävanden. Hon är -  vad som ej kan upprepas för ofta eller för allvarligt – föreningen av vetenskap och religion, den brygga, över vilken erfarenhetsvetenskapens skarpsinnigaste och varsammaste idkare kunna möta den mest entusiastiske religiöse, och medelst vilken den mest entusiastiskt religiöse kan återvända till jorden och ändock bibehålla himlen omkring sig.

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 12 – Översikt av läran

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23