De Invigdes Lära – kapitel 12 – Översikt av läran av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 12.
ÖVERSIKT AV LÄRAN

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 kapitel 12

KAPITEL 12.

Översikt av läran

ENDAST en långvarig förtrolighet med den esoteriska läran skall låta oss fullt uppfatta det sätt, varpå hon harmonierar med naturens fakta sådana vi alla är i tillfälle att iaktta dem. Men någonting kan göras för att uppvisa de motsvarigheter, som kan spåras mellan hela den nu framställda lärobyggnaden och den oss omgivande världens företeelser.

För att börja med den vanliga filosofins tvenne stora svårigheter – striden mellan fri vilja och förutbestämmelse och det ondas ursprung – skall det säkerligen bli erkänt, att det nu framställda natursystemet sätter oss i stånd att behandla dessa spörsmål djärvare än de hittills någonsin blivit behandlade. Ända tills nu har de mest varsamma tänkare varit minst böjda för att antaga, att den fria viljans och förutbestämmelsens mysterier kunde utredas vare sig med metafysikens eller religionens hjälp. Tänkandets tendens har varit att undanskjuta hela gåtan till det ovetbaras område. Och – förunderligt att säga – detta har personer tålmodigt gjort, vilka inte dess mindre åtnöjt sig med att antaga, såsom mer än tills vidare uppställda hypoteser, religiösa läror, som sålunda blir omöjliga att försona med några av sina egna mest i ögonen fallande konsekvenser. En personlig Skapares allvetenhet, som sträckte sig till det tillkommande så väl som till det förflutna, lämnade intet rum för utövningen av människans självständiga kontroll över sina egna öden, vilken dock var absolut nödvändig, för att systemet av belöningar och straff för hennes handlingar i detta liv skulle kunna erkännas såsom någonting annat än den mest groteska orättvisa. En stor engelsk filosof, som ärligt såg denna svårighet i ansiktet, förklarade i en ryktbar, efter hans död utgiven avhandling, att det på grund av dessa omständigheter var omöjligt, att Gud kunde vara allgod och allsmäktig. Man kunde utan självmotsägelse ikläda honom vilket som helst av dessa attribut, men inte båda. Argumentet behandlades med skyldig aktning för dess upphovsmans stora anseende, och sköts å sido med skyldigt undseende för de ortodoxa lärorna.

Men i denna svårighet kommer oss den esoteriska läran till hjälp. Först bland alla tar hon ärligt med i räkningen vår jords obetydliga storlek i jämförelse med världsalltet. Detta är ett naturens faktum, som den gamla kristna kyrkan fruktade med en verklig instinkt och bekämpade med den grymhet, som fruktan alstrar. Under århundraden förnekades denna sanning och marterades hennes förkunnare. När hon slutligen blivit så rotfästad, att inga påvliga bannlysningar mera förmådde nedslå henne, tog kyrkan sin tillflykt till den ”förtvivlade utvägen”, för att tala med mr Rhys Davids, att påstå att det ingenting betydde.

Detta påstående har hittills haft större framgång, än dess upphovsmän kunnat hoppas. När de fruktade de astronomiska upptäckterna, tilltrodde de världen i stort en mera obeveklig logik än hon slutligen visade sig böjd att tillämpa. Folk har befunnits villigt att i regeln göra vad – såsom jag visat – den esoteriska buddhismen inte uppfordrar oss att göra – att hålla sin vetenskap och sin religion i skilda, vattentäta fack. Så länge och så fullständigt har man handlat efter denna princip, att slutligen en religiös dogms omöjlighet upphört att betraktas såsom ett argument mot dess trovärdighet. Men när vi ställer dessa båda hittills skilda reservoirer i förbindelse med varandra och fordra att de skall stå i jämnhöjd, kan vi inte undgå att se, hur obetydligheten av jordens storlek i motsvarande mån minskar sannolikheten av teorier, vilka uppfordra oss att betrakta vårt eget livs detaljer såsom en del av innehållet i en universell Skapares allvetenhet. Det är tvärtom oförnuftigt att anta, att invånare på en av de mindre planeterna, hörande till en av de mindre solarna i världsalltets ocean, där solar är såsom droppar i havet, skulle vara på något sätt undantagna från lagbundenhetens allmänna princip. Men denna princip kan inte stå tillsammans med styrelse genom godtycke, vilken är ett väsentligt villkor för en sådan förutbestämmelse, som man vid den konventionella behandlingen av de föreliggande problemen tänker sig. Ty anmärkas bör, att den förutbestämmelse, som står i strid med den fria viljan, inte är rasernas förutbestämmelse, utan den individuella förutbestämmelsen, förbunden med föreställningarna om gudomlig nåd eller vrede. Ras-förutbestämmelsen under lagar, analoga med dem, som bestämmer den allmänna tendensen av en mängd av varandra oberoende tillfälligheter, är fullkomligt förenlig med individernas fria vilja, och det är på detta sätt den esoteriska läran försonar den länge olösta motsägelsen i naturen. Människan har makt över sitt eget öde, så att säga inom konstitutionella gränser. Det står henne fullkomligt fritt att göra bruk av sina naturliga rättigheter, så långt de går; och för så vitt det rör henne, den individuella enheten, går de i det oändliga. Men den mänskliga genomsnittsverksamheten, som under givna förhållanden räknar med en stor mångfald individuella enheter, drar försorg för den aldrig felslående evolutionen av cyklerna, vilka konstituera deras gemensamma öde.

Visserligen kan individuell förutbestämmelse även antas inte såsom en religiös dogm, som har att göra med gudomlig nåd eller vrede, utan av rent metafysiska grunder – dvs det kan visas, att varje mänsklig varelse är i sin späda ålder väsentligen underkastad samma inflytelse genom liknande omständigheter, och att en fullvuxen människas liv sålunda endast är en produkt av eller ett uttryck för alla de omständigheter, som har påverkat ett sådant liv alltifrån början, så att, om dessa omständigheter vore kända, det moraliska och intellektuella resultatet likaledes skulle vara känt. Genom fullföljande av denna tankegång kan man ledas till att anta, att omständigheterna i varje människas liv kan vara teoretiskt fattbara för ett tillräckligt djupt inträngande förstånd, att t ex ärftliga tendenser endast är produkter av föregående omständigheter, vilka medför en rubbning i varje given beräkning, men inte dess mindre är ur denna synpunkt själva beräkneliga. Denna förklaring står emellertid lika så mycket i direkt strid med mänsklighetens medvetande som den religiösa dogmen om individuell förutbestämmelse. Medvetandet av fri vilja är en faktor i processen, som inte kan lämnas utom räkningen, och den fria viljan, av vilken vi sålunda är medvetna, är inte en blott automatisk impuls sådan som nypningen i en död grodas ben. Den vanliga religiösa dogmen och det vanliga metafysiska argumentet leder oss båda till att betrakta saken på nyss nämnda sätt; men den esoteriska läran återger den fria viljan hennes sanna värdighet och visar oss omfånget av hennes verksamhet, gränserna för hennes suveränitet. Hon är suverän med avseende på individens bana, men vanmäktig gentemot den cykliska lagen, vilken även en så positiv filosof som Draper upptäcker i mänsklighetens historia – så kort än den period är, som han varit i stånd att iaktta. Och ändå: denna tankens flygsand, som John Stuart Mill fann hoppackad längs de teologiska motsägelsernas väg – den stora frågan, om spekulationen skall arbeta med allgodhets- eller allmaktshypotesen, den finner sin förklaring i det nu utvecklade systemet. Dessa stora väsenden, en föregående mänsklighets fulländade blomma, som, ehuru långt ifrån att vara den högsta, den gudomliga makten, inte dess mindre regera på gudomligt vis över vår världs öden, är inte endast icke allsmäktiga, utan, stora som de är, dock med hänsyn till sin verksamhet inskränkta inom jämförelsevis trånga gränser. Man skulle nästan tro, att de, när skådeplatsen är, så att säga, på nytt beredd för ett nytt livsdrama, är i stånd att införa några förbättringar i aktionen, härledda från deras egen erfarenhet i det drama, vari de spelade med, men att de ändå – vad pjäsens väsentliga konstruktion angår – endast är i stånd att repetera vad som uppförts förut. De kan göra i stort vad en trädgårdsmästare kan göra med dahlier i smått. Han kan utveckla betydande förbättringar i form och färg, men hans blommor, hur omsorgsfullt de än vårdas, är och förbliver dahlier.

Betyder det då kanske ingenting – kan man i förbigående fråga – med hänsyn till den esoteriska lärans antaglighet, att naturens analogier understödjer henne vid varje steg? Såsom det är här nere, så är det där uppe, skrev de äldste ockultistiska filosoferna; mikrokosmos är en spegel av makrokosmos. Hela den natur, som ligger inom sfären av våra fysiska iakttagelser, bestyrker regeln, för så vitt som vi från detta begränsade område kan deducera några principer. De lägre djurens byggnad upprepas med några modifikationer hos de högre djuren och hos människan; bladets fina fibrer förgrena sig likasom trädets grenar, och mikroskopet följer sådana förgreningar, vilka upprepas längre än blotta ögat kan följa dem. De stoftblandade regnbäckarna vid vägen avsätter ”sedimentära klippor” i de pölar de utvecklar, alldeles som floderna i sjöarna och de stora världshaven. Det geologiska arbete, som försiggår i en damm och i en ocean, är endast olika till måttet, och – såsom den esoteriska läran visar oss – endast till måttet verkar naturens mest upphöjda lagar på ett olika sätt på människan och på planetfamiljen. Liksom inom varje generation av människor barnen i den späda åldern vårdas av sina föräldrar och växer upp för att i sin ordning vårda en ny generation; så utvecklar sig också hela mänskligheten i de stora manvantara-perioderna till att bli den nästföljande periodens Dhyan Chohans och lämnar sedan, i tidens fullbordan, plats åt sina avkomlingar samt övergår själva till högre existensvillkor.

På ett likaså avgörande sätt som den esoteriska läran besvarar frågan om den fria viljan, behandlar hon även det ondas tillvaro. Detta ämne har redan på sitt ställe blivit diskuterat i kapitlet om mänsklighetens framåtskridande; men, såsom vi skall få se, den esoteriska läran går det stora problemet närmare in på livet än genom det blotta framställandet av, hur den mänskliga viljan, som det är naturens avsikt att utveckla och odla ända till Dhyan-Chohan-skapet, måste kunna utveckla även det onda, om hon så finner för gott. Så mycket om den verkande principen i stort taget; men sättet, varpå den verkar, kan i den esoteriska läran spåras lika klart som principen själv. Den verkar genom fysisk karma och kan inte undgå att verka på detta sätt, utan att upphäva den oföränderliga lagen, att orsaker inte kan annat än frambringa verkningar. Den objektiva människan, som föddes till den fysiska världen, är lika så mycket en skapelse av den person, hon sist besjälade, som den subjektiva människan, vilken under mellantiden genomlevat den devachaniska tillvaron. Det onda, som människorna gör, lever efter dem till och med i en mera bokstavlig mening än Shakespeare åsyftade med dessa ord. Man torde fråga: hur kan en människas moraliska skuld i ett liv göra, at hon föddes blind eller ofärdig i en annan period av världshistorien några tusen år senare av föräldrar, med vilka hon under sitt förra liv inte stod i något slags fysiskt samband? Men denna svårighet häves lättare än man vid första blicken kan föreställa sig, om man blott tänker på attraktionernas verkan. Det blinda eller ofärdiga barnet kan, om man blott avser dess fysiska natur, har varit en potentialitet snarare än en produkt av lokala omständigheter. Men det skulle inte ha blivit till, om där inte hade varit en andlig monad, som trängt till inkarnation och fört med sig en femte princip (naturligtvis blott så mycket av en femte princip, som är förblivande), genom sin karma noga anpassad att bebo denna potentiella kropp. När dessa omständigheter är givna, blir det ofullkomligt organiserade barnet avlat och fött till världen, en orsak till bekymmer för sig själv och andra – en verkan, som i sin ordning blir en orsak – och en levande gåta för filosofer, som söker förklara det ondas ursprung.

Samma förklaring passar med några modifikationer för en stor mängd fall, som kunde anföras för att belysa det ondas problem i världen. Dessutom besvarar hon också en i samband med den karmiska lagens verksamhet stående fråga, som knappast kan kallas en svårighet, emedan själva lärans egen innebörd här sannolikt skulle ge en fingervisning, men som inte dess mindre är berättigad till uppmärksamhet. De karma-lastade andarnas instinktartade val av en födelse, motsvarande deras behov eller förtjänster, är den nära till hands liggande förklaring, som förlikar återfödelsen med atavismens och ärftlighetens fenomen. Det födda barnet kan synas återupprepa sina föräldrars eller förfäders moraliska och intellektuella egendomligheter så väl som deras fysiska drag, och detta faktum väcker föreställningen om, att dess själ lika så mycket är ett skott av familjeträdet som dess fysiska kropp. Vi behöver här inte utbreda oss över de mångfaldiga svårigheter, som hopar sig omkring denna teori, den orimlighet, som ligger i att anta, at en själ, vilken sålunda utkastats, liksom en gnista från en härd, utan någon andlig förtid bakom sig, skulle kunna ha en andlig framtid framför sig. Själen, som sålunda endast vore en funktion av kroppen, skulle otvivelaktigt komma till sitt slut med upplösningen av det, varifrån den uppkommit. Den esoteriska läran kan emellertid ge en fullständig förklaring så väl av de ärvda karaktärsdragen som av alla andra fenomen, vilka står i samband med det mänskliga livet. Den familj, i vilken han föddes, är för den reinkarnerade anden vad en ny planet är för hela den mänskliga livsvågen på en rund längs manvantara-kedjan. Den har blivit uppbyggd genom en evolutionsprocess, verkande i linje, som korsade linjen för mänsklighetens annalkande, men den är ägnad att bebos av människor, när tiden därför kommer. Vad den sig reinkarnerande anden angår, tränger han sig sålunda fram till den objektiva världen, när de inflytelser, som kvarhållit honom i det devachaniska tillståndet, blivit uttömda. Han trycker då, så att säga på naturens springfjäder och framkallar utvecklingen av ett barn, som utan en sådan impuls skulle ha förblivit endast en möjlighet, inte en verklig utveckling, men hos vars föräldrar han just finner – naturligtvis omedvetet och genom det blinda spelet av hans attraktioner – villkoren för det nya liv, vartill han förberett sig under sin senaste tillvaro. Visserligen får vi aldrig glömma, att undantag finns från varje allmän regel i naturen. Uti ifrågavarande fall kan det stundom inträffa, att en ren tillfällighet förorsakar ett lyte hos det nyfödda barnet. En vanför kropp kan sålunda bli given åt en ande, vilkens karma ingalunda vållat någonting sådant, och så förhåller det sig i många olika fall. Men allt vad som behöver sägas därom är, att naturen inte alls råkar i förlägenhet genom dessa tillfälligheter; hon har tid nog till att gottgöra dem. Det oförtjänta lidandet under ett liv gottgöres rikligen under den karmiska lagens verksamhet i det nästa eller näst nästa. Där är tid nog för att få räkningen att gå ihop, och adepterna förklarar det, tror jag, för en avgjord sak, att ett oförtjänt lidande på längden snarare verkar lycka än olycka. Från en rent vetenskaplig iakttagelse av fakta härleder de sålunda en lära, som religionen stundom välvilligt uppfunnit till tröst för de bedrövade.

Medan den esoteriska läran på detta sätt ger en oväntad lösning av livets svårfattligaste företeelser, gör hon detta utan att i någon riktning uppoffra någon av de egenskaper, vi med rätta kan vänta hos en verklig religionsvetenskap. Främst bland de anspråk, vi måste kunna ställa på ett sådant system är, att det inte skall ge helgd åt någon orättvisa, vare sig i riktningen av oförtjänta lidanden eller av oförtjänta förmåner, och rättvisan i dess verksamhet måste kunna skönjas i stort som i smått. Den juridiska satsen; de minimis non curat lex är för den mänskliga felbarheten et medel att undgå konsekvenserna av sina egna ofullkomligheter. I kemin och mekaniken finns ingenting sådant som likgiltighet för det lilla. I naturens fysiska processer motsvaras de små orsakerna av sina verkningar lika noggrant och säkert som de stora, och vi känner med en instinktartad visshet, att hon även i sina andliga processer inte har den elaka vanan att behandla småsaker såsom varande av ingen betydelse eller att ignorera små skulder för att betala de stora, liksom en affärsman av tvivelaktig ärlighet endast respekterar sådana förbindelser, som är allvarsamma nog för att kunna göras gällande på laglig väg. Men de obetydligare handlingarna i livet – goda eller onda – ignoreras nödvändigtvis under varje system, för vilket frågan i sista hand är, om individen skall få tillträde till eller uteslutas ifrån ett för alla, som därav blir delaktiga, lika eller nästan lika tillstånd av lycksalighet. Även med avseende på den förtjänst eller skuld, som endast har att göra med andliga följder, kan naturen ej ge något exakt svar annat än genom detta i en oändlighet av olika grader skiftande tillstånd, som den esoteriska läran betecknar såsom Devachan. Men den svårighet, vi här har att göra med, är allt för allvarsam, för att ens de olika tillstånden av devachanisk tillvaro skulle kunna häva densamma. Inget system av följder, som uppstår för mänskligheten efter det liv, som nu ligger inom dess erfarenhet, kan erkännas såsom vetenskapligt tillfredsställande, så vida det inte motsvarar rättfärdighetskänslan med avseende på livets mångfaldiga handlingar och vanor i allmänhet, dem inbegripna, vilka avser den fysiska tillvaron och inte är mycket färglagda av begreppen rätt och orätt.

Men det är i själva verket endast genom ett återvändande till fysisk tillvaro som det är tänkbart, att människor kan med fullkomlig noggrannhet inhösta skörden av de ringare orsaker, vilka de frambragt under sitt senaste objektiva liv. Vid en omsorgsfull undersökning av detta ämne, skall vi finna, att den karmiska lagen, hittills – vilket ej heller är att undra på – så föga tilldragande för dem, vilka studerat buddhismen i dess exoteriska gestalt, inte endast förlikar sig med rättfärdighetskänslan, utan även är det enda tänkbara naturliga verkningssätt, som kan göra detta. När man en gång tänkt sig den kontinuerliga individualitet, som genomgår de successiva karmiska återfödelserna och den motsvarande kedjan av andliga existenser emellan dem, lider den utsökta symmetrin i hela systemet på inget sätt något intrång genom ett drag, vari kritiken vid första påseende tycker sig finna en stötesten – att den sig reinkarnerande anden för varje gång nedsänkes i glömskans flod. Tvärtom: just denna glömska är i sanning det enda villkor, under vilket ett objektivt liv kunde verkligen börja på nytt. Få jordeliv är helt och hållet fria från skuggor, vilkas erinring skulle förmörka den nya levnadsdagen för den forna personligheten. Och om man vill säga, att denna glömska i varje nytt liv av det föregående innebär ett förspillande av erfarenhet, ansträngningar och mödosamt tillkämpade intellektuella framsteg, så kan en sådan invändning göras endast med fullkomligt förbiseende av det devachaniska livet, där sådana ansträngningar och framsteg, långt ifrån at vara förspillda, är det utsäde, varav hela den härliga grödan av andliga resultat skall skördas. På samma sätt – ju längre man sysselsätter sig med den esoteriska läran, dess klarare skall man inse, att för varje invändning mot henne svaret genast är till hands, och att den ter sig såsom en invändning endast från synpunkten av en ofullkomlig kunskap.

För att nu övergå från de mera abstrakta synpunkterna till andra, som delvis är sammanvävda med praktiska frågor, kan vi på åtskilliga sätt jämföra den esoteriska läran med märkbara fakta i naturen i syfte att direkt kontrollera hennes utsagor. En andlig vetenskap, som lyckligt anat den absoluta sanningen, måste även noggrant passa in med jordens verkligheter, när helst hon vidrör jorden. En religiös dogm, som står i uppenbar motsägelse till vad som tydligen är sanning i geologi och astronomi, kan finna kyrkor och sekter, som nöjer sig med att upprätthålla henne, men hon förtjänar inte någon uppmärksamhet å tänkarens sida. Hur förhåller sig då den esoteriska läran till geologi och astronomi?

Det är inte för mycket att säga, att hon är det enda religiösa system, som lätt låter förena sig med de fysiska sanningar, vilka den moderna forskningen uppställt inom dessa vetenskapsgrenar. Hon låter förena sig med nebulosa-hypotesen och hypotesen om jordlagrens bildning, inte endast i den mening, att hon tolererar dem, utan hon kastar sig, så att säga, i armarna på dessa fakta och kan inte komma någon väg utan dem. Hon kan inte komma någon väg utan den moderna biologins upptäckter; och såsom ett system, vilket tar uppmärksamheten i anspråk i en vetenskaplig tidsålder, han hon inte råd att undvara den fysiska geografins senaste framsteg.

Bildningen av jordskorpans lager är givetvis ett tydligt och synbart vittnesbörd om de naturrevolutioner, som skiljer de särskilda rasperioderna. Naturvetenskapen börjar lägga bort den försagda hållning, som femtonhundra års religiöst bigotteri genom sitt oförsynta förtryck hos densamma framkallat; men ännu visar den sig – till följd av vanans makt – en smula skygg i förhållande till dogmen. Sålunda har geologin nöjt sig med att säga, at de och de kontinenterna måste, såsom deras snäckbäddar betygar, mer än en gång ha sänkt sig under och åter höjt sig över oceanens yta. Den har ännu inte hunnit vänja sig vid ett fritt bruk av sitt eget material inom den spekulation, som genomplöjer det religiösa området. Men om geologin uppfordrades att länka ihop alla sina fakta till en sammanhängande jordens historia och foga in de mest antagliga hypoteser den kunde finna för att fylla luckorna i sin kunskap, skulle den säkerligen i och med detsamma ha uppbyggt en historia för människosläktet, vilken i sina allmänna drag ej blev olik den, som skisserats i föregående kapitel om de stora världsperioderna. Och ju längre de geologiska upptäckterna går – försäkrar oss våra esoteriska lärare – desto närmare skall överensstämmelsen mellan deras lära och de fossila spåren av det förflutna befinnas vara. Redan finner vi sakkunniga från ”Challenger” kämpa för tillvaron av Atlantis, ehuru ämnet hör till en klass av spörsmål, som för den vetenskapliga världen i allmänhet inte är tilldragande, varför ock de skäl, vilka talar för den försvunna kontinenten, inte ännu är till sitt rätta värde uppskattade. Men redan nu är tänkande geologer fullkomligt redo att erkänna, att, med avseende på de krafter, vilka gestaltat jorden, den period, av vilken historien bevarat spår, är att betrakta såsom en period av relativ tröghet och långsamma förändringar, och att däremot under de föregående sådana förvandlingar, som sker genom naturrevolutioner, förekommit jämte de långsamma, såsom sjunkning, höjning, uttorkning. Det återstår endast ett eller ett par steg till erkännandet såsom ett faktum av vad ingen mera finner fel med såsom hypotes – att stora kontinentala höjningar och sänkningar skiftesvis äger rum, att hela världskartan inte endast då och då skiftar gestalt, liksom bilderna i ett kaleidoskop, då dess brokiga bitar bringas i nya kombinationer, utan är underkastad systematiskt återkommande förändringar, vilka med ofantliga mellantider återställer de forna kombinationerna.

I avvaktan på ytterligare upptäckter torde det emellertid medges, att vi redan är i besittning av ett tillräckligt förråd av geologisk kunskap för att bestyrka den esoteriska lärans kosmogoni. Att denna lära undanhållits världen i allmänhet, så länge ingen sådan kunskap banat väg för hennes mottagande – detta kan svårligen anses oriktigt handlat å hennes väktares sida. Återstår nu att se, om den närvarande generationen skall fästa tillräcklig vikt vid dess överensstämmelse med vad vi på andra vägar inhämtat om naturen.

Dessa överensstämmelser kan givetvis spåras i biologin på ett lika så avgörande sätt som i geologin. Den omfattande darwinska teorin om människans härstamning från djurriket är inte det enda stöd, som av denna vetenskapsgren givits åt den esoteriska läran. De detaljerade iakttagelser, vilka i våra dagar anställts inom embryologin, har ett särskilt intresse genom det ljus de kastar på mer än ett område av denna lära. Sålunda är den nu välbekanta sanningen, att de successiva stadierna av människans utveckling före födelsen motsvarar den mänskliga evolutionens fortskridande genom olika former av djurliv, rent av en uppenbarelse, genom de analogier, över vilka hon sprider ljus. Hon icke allenast stärker evolutionshypotesen, utan ger även en märklig belysning av det sätt, varpå naturen går till väga vid utvecklingen av nya människosläkten i början av de stora rundperioderna. När ett barn skall utvecklas från ett livsfrö, som till sin organisation är så enkelt, att det inte så mycket är en typ av djur- eller ens växtriket, som inte mera av mineralriket, genomgås den välbekanta evolutionsskalan, så agg säga, med ett hastigt anslående. De framstegsidéer, vilka fordrat oräkneliga århundraden för att i en sammanhängande kedja arbeta sig fram för första gången, är nu en gång för alla fast inpräglade i naturens minne, och därför kan de snabbt upprepas på några månader. Så förhåller det sig ock med den nya evolutionen av människor på varje planet, där den mänskliga livsvågen går fram. I den första runden går denna process ytterst långsamt och hinner inte långt. Naturens idéer är själva under evolution. Men när processen fullbordats en gång, kan den hastigt upprepas. I de senare runderna genomlöper livsimpulsen evolutionsskalan med en lätthet, vilken kan fattas endast med tillhjälp av den belysning, embryologin ger. Detta är förklaringen av det sätt, varpå varje rundperiods karaktär avviker från den föregåendes. Det evolutionsarbete, som fullbordats en gång, upprepas snart. Sedan fullbordar runden sin egen evolution efter en helt annan måttstock, liksom barnet, en gång fullkomnat upp till människotypen, fullbordar sin egen individuella utveckling ganska långsamt i jämförelse med de tidigare, initierande stadierna av dess utveckling.

Man må inte av mig fordra någon i detalj genomförd jämförelse av den exoteriska buddhismen med de åsikter om naturen, vilka nu blivit framställda – visserligen i korthet, när man tar i betraktande deras vikt och omfattning, men dock fullständigt nog för att ge läsaren en allmän föreställning om systemet i hela dess ofantliga omfång. Med tillhjälp av de nu lämnade anvisningarna skall mera erfarna forskare i den buddhistiska litteraturen bli bättre i stånd att på de gåtor, den kan innehålla, använda de nycklar, som skall upplåta deras mening. De luckor, som finns i de vanliga framställningarna av Buddhas lära, skall nu lätt nog kunna fyllas, och det skall bli ganska tydligt, varför de hittills lämnats outfyllda. I mr Rhys Davids’ bok finner jag t ex detta: ”Buddhismen försöker inte lösa problemet om alltings första ursprung”, och citerande Hardy’s ”Manuel of Buddhism” fortfar han: ”När Malunka frågade Budha, om världens tillvaro är evig eller icke evig, gav han honom inte något svar; men skälet härför var, att läraren betraktade detta såsom en fråga, som lände till ingen nytta”. Men påtagligen förbigicks detta ämne i själva verket därför, att det inte kunde utredas med ett rent ja eller nej, utan att den frågande därigenom skulle ha förts på villospår. Till att leda honom in på det rätta spåret skulle ha fordrats en fullständig framställning av hela läran om planetkedjans evolution, en förklaring av någonting, för vilket det samhälle, som Buddha hade att göra med, inte var intellektuellt moget. Att av hans tystnad sluta, att han betraktade själva frågan såsom varande av ingen nytta, är ett misstag, som naturligt nog kunde göras i saknad av alla upplysningar från annat håll; men intet misstag kunde i själva verket vara större. Varje annat religiöst system, som någonsin offentligen behandlat problemet om alltings ursprung, har – såsom vi strax skall få se – endast vidrört ytan av detta ämne i jämförelse med de uttömmande forskningarna inom den esoteriska vetenskap, av vilken Buddha var en även så framstående tolk, som han var en framstående sedelärare för folket.

De positiva resultaten i fråga om vad buddhismen lär – så omsorgsfullt än mr Rhys Davids utarbetat dem – är av honom även så felaktigt framställda, som det nyss anförda negativa resultatet. Det var oundvikligt, att alla sådana slutsatser hittills måste bli felaktiga. Jag vill blott anföra ett exempel, inte för att förringa värdet av de omsorgsfulla studier, av vilka hans framställning är en frukt, utan för att visa, hur det ljus, som nu sprids över hela ämnet, tränger in genom varje springa och låter varje drag därav framstå i en helt och hållet ny dager.

”Buddhismen antar såsom sitt yttersta faktum tillvaron av den materiella världen och de i henne levande medvetna varelserna. Den anser, att allting är underkastat lagen om orsak och verkan, och att allting ständigt men omärkbart förändrar sig. Det ges intet ställe, där inte denna lag verkar, alltså ingen himmel och inget helvete i vanlig mening. Det ges världar, där änglar lever, vilkas tillvaro är mer eller mindre materiell, allt efter som deras föregående liv varit mer eller mindre heligt; men änglarna dör, och de världar, i vilka de bor, försvinner. Det ges plågans orter, där människors eller änglars onda gärningar frambringar olyckliga varelser, men när det ondas aktiva kraft, som frambragt dem, är uttömd, skall de försvinna, och de världar, i vilka de bor, är inte eviga. Hela kosmos – jord och himlar och helveten – strävar alltid till förnyelse eller till förstöring, är alltid statt i växling, en serie av omvälvningar eller cykler, vilkas begynnelse och slut är lika okännbara och okända. Från denna sammansättningens och upplösningens universella lag är människor och gudar inget undantag; den enhet av krafter, som kännande utgör en varelse, måste förr eller senare upplösas, och det är endast genom okunnighet eller illusion, som en sådan varelse hänger sig åt den drömmen, att hon är en särskild och självbestående väsenhet.”

Nu kan man visserligen begagna detta ställe till att visa, hur den buddhistiska filosofins populära föreställningar påtagligen är ett utflöde från den verkliga esoteriska filosofin. Helt visst finner denna filosofi lika så lite i universum som i någon sant upplyst – vare sig asiatisk eller europeisk – tänkares övertygelse munklegendens oföränderliga och eviga himmel och helvete; och ”de världar, där änglar lever” m m – det devachaniska tillståndets fullt verkliga, ehuru subjektiva områden – finns, sant nog, i naturen. Så förhåller det sig ock med allt det övriga i de populärt buddhistiska begrepp, vi nyss mönstrat. Men i sin populära form är de dock i det närmaste en karikatyr av de motsvarande satserna i den esoteriska läran. Sålunda är t ex föreställningen om individualiteten såsom en illusion och om den kännande varelsens slutliga upplösning såsom sådan fullkomligt obegriplig utan fullständigare förklaringar angående de otaliga tidsåldrar av individuellt liv i hittills för oss ofattliga men städse fortskridande tillstånd av andlig höghet, vilka går före detta outsägligt avlägsna uppgående i det icke individualiserade tillståndet. Detta tillstånd måste visserligen vara någonstädes i framtiden, men dess natur är någonting, varom ingen oinitierad filosof – i något fall – hittills någonsin haft så mycket som den avlägsnaste skymt av en aning. Vad idéen om Nirvana angår, så väl som den om individualiteten såsom en illusion, har de, vilka skrivit över den buddhistiska läran på grund av exoteriska källor, på det olyckligaste sätt hängt upp sig på några av den stora lärans mest avlägsna elementer, under det intrycket att de där hade att göra med de buddhistiska åsikterna om det tillstånd, som följer omedelbart på detta livet. Den sats, som är nästan orimlig, när den sålunda lösryckes från sin rätta plats i systemet, kan erkännas inte blott såsom ej mera ett våld på förståndet, utan såsom en sublim sanning, när den återställes på sin rätta plats och i sitt sammanhang med andra sanningar. Den fullkomnade människogudens eller Dhyan Chohans slutliga uppgående i Para-Nirvanas absoluta medvetande har – låt mig tillägga detta – ingenting att göra med ”kätteriet om individualiteten”, som avser fysiska personligheter. Till detta ämne skall jag återkomma lite längre fram.

Mr Rhys Davids yttrar, riktigt nog, med avseende på det ovan citerade sammandraget av den buddhistiska läran: ”Sådana läror är ingalunda egendomliga för buddhismen; liknande idéer ligger till grund även för äldre system av indisk filosofi”. (Visserligen – till följd av det faktum, att buddhismen, vad den teoretiska sidan därav angår, själv var den äldre indiska filosofin.) ”De återfinns i själva verket i andra, till tid och art från dem vitt skilda system; och då buddhismen sysselsatte sig med den sanning, som de innehåller, kunde den ha givit ett bestämdare och mera varaktigt uttryck däråt, om den inte även lånat tron på den sällsamma läran om själavandringen, en lära, som synes ha uppstått självständigt, om ej samtidigt, i Gangesdalen och i Nildalen. Ordet själavandring har emellertid på olika tider och olika orter blivit brukat såsom uttryck för visserligen besläktade, men dock mycket olika teorier; och då buddhismen antog den allmänna föreställningen härom från den eftervediska brahamaismen, modifierade den henne så, att det i själva verket blev en ny hypotes. Denna nya hypotes avsåg, likasom den gamla, livet i förflutna och tillkommande födelser och bidrog ingalunda till undanröjandet här, i detta livet, av det onda, som den ansågs förklara.”

Närvarande bok bör ha skingrat de missförstånd, på vilka dessa anmärkningar bero. Buddhismen tror inte på någonting, som liknar detta förflyttande fram och tillbaka mellan djur- och människoformer, vilket de flesta tänker sig vid begreppet själavandring. Buddhismens själavandring är den darwinska evolutionen vetenskapligt utvecklad eller rättare sagt fullständigt genomförd i båda riktningarna. I buddhistiska skrifter förekommer visserligen häntydningar på föregående födelser, i vilka till och med Buddha själv var än ett, än ett annat slags djur. Men dessa ställen avser en fjärran avlägsen tidpunkt av förmänsklig tillvaro, på vilken han, med sin fullt öppnade andliga syn, kunde skåda tillbaka. Ingenstädes skall man i någon autentisk buddhistisk skrift finna något stöd för den föreställningen, att någon mänsklig varelse, efter att en gång ha uppnått mänsklighet, kan sjunka tillbaka till djurriket. Men under det att i själva verket ingenting kunde såsom förklaring av det ondas ursprung vara mera betydelselöst än en sådan karikatyr till själavandring, som ett dylikt återvändande skulle innebära, förklarar däremot det mänskliga jagets progressiva återfödelser till objektiv tillvaro – i förening med den fysiska karmans verksamhet och den fria viljans oundvikliga spel inom gränserna för dess område – definitivt och fullständigt det ondas ursprung. Då naturens strävan är att utveckla en ny skörd av Dhyan Chohans, när helst ett planetsystems evolution fullbordas, är den tillfälliga utvecklingen av övergående ont en oundviklig följd under verksamheten av de nyss nämnda krafterna eller processerna, vilka själva är oundvikliga skeden i det häpnadsväckande drama, som uppföres.

På samma gång skall läsaren, om han nu vill öppna Rhys David’s bok och undersöka det långa kapitlet om detta ämne och om skandhas, inse, vilken ytterligt hopplös uppgift det var att försöka deducera någon rationell teori om det ondas ursprung från det exoteriska material, som där är begagnat. Inte heller kunde detta material ge något uppslag till den rätta förklaringen av det ställe, som omedelbart därefter citeras från Brahmajala Sutra:

”Efter att ha visat, hur den grundlösa tron på Guds eller gudars eviga tillvaro uppstått, fortfar Gautama att behandla frågan om själen och utpekar trettiotvå åsikter om densamma, vilka han förklarar vara oriktiga. Dessa är i korthet följande: ’Enligt vilken princip eller på vilken grund antager dessa tiggarmunkar och brahminer läran om en tillkommande tillvaro? De lär, att själen är materiell, eller att hon är immateriell, eller att hon är bådadera, eller intetdera; att hon skall ha en form av medvetande eller många, at hennes förnimmelser skall vara få eller oändligt många; att hon skall vara i ett tillstånd av glädje eller av elände eller intetdera. Dessa är de sexton kätterier, som lär en medveten tillvaro efter döden. Vidare finns åtta kätterier, som lär att själen är materiell eller immateriell eller båda eller intetdera, ändlig eller oändlig eller båda eller intetdera – med en omedveten tillvaro efter döden. Och slutligen finns åtta andra kätterier, vilka lär att själen på samma åtta sätt existerar efter döden i ett tillstånd, som varken är medvetet eller omedvetet. Tiggarmunkar’, så slutar denna predikan, ’det, som binder läraren vid tillvaron (nämligen tanha, törst) avskäres, men hans kropp återstår ännu. Så länge hans kropp återstår, skall han ses av gudar och människor, men efter livets slut, efter kroppens upplösning, skall varken gudar eller människor se honom’. Är det möjligt att på ett mera fullständigt och kategoriskt sätt förneka att det ges någon själ – att det ges någonting som helst, som på något sätt fortfar att existera efter döden?”

Visserligen måste för exoteriske forskare ett sådant ställe som detta synas stå i uppenbar motsägelse med de lärosatser i buddhismen, vilka sysselsätter sig med den ena och samma individualitetens genomgående av flera inkarnationer, och vilka sålunda syns på en annan tankelinje anta tillvaron av en överflyttbar själ lika så tydligt som det ovan citerade stället förnekar densamma. Utan ett begrepp om de sju principerna hos människan skulle ingen möjlighet finnas att förlika de skilda yttrandena angående de olika sidorna av frågan om odödligheten. Men med den nyckel, som nu blivit given, kan den skenbara motsägelsen inte sätta oss i förlägenhet. På det senast citerade stället talar Buddha om astralpersonligheten, medan den odödlighet, som den esoteriska läran erkänner, är den andliga individualitetens odödlighet. Förklaringen har redan till fullo blivit given i kapitlet om Devachan och i de där citerade ställena ur överste Olcott’s ”Buddhist Catechism”. Det är först sedan den stora uppenbarelse, denna bok innehåller, blivit under de två senaste åren publicerad i The Theosophist, som den viktiga distinktionen mellan personlighet och individualitet, i sin tillämpning på frågan om människans odödlighet, antagit en begriplig gestalt; men redan i tidigare ockulta skrifter finns till överflöd antydningar, vilka man nu kan åberopa såsom bevis för det faktum, att föregående författare fullt erkänt själva läran. Vänder vi oss till den nyaste bland de ockulta böcker, där dunkelhetens slöja ännu lämnats kvar för att gömma läran för de likgiltigas blickar, ehuru väl hon på många ställen skymtade fram på ett nästan genomskinligt sätt, behöver vi blott ta ut ett ställe bland många för att belysa föreliggande punkt. Där står:

”De filosofer, vilka på sitt eget sätt förklarade nedstigandet till fysisk födelse, betraktade anden såsom någonting helt och hållet åtskilt från själen. De erkände dess närvaro i det astrala fröet endast frö så vitt det angick de andliga emanationerna eller strålarna från den ’lysande’. Människan och själen måste erövra sin odödlighet genom att stiga upp till enheten, med vilken de slutligen, om de lyckades, skulle sammanlänkas, och i vilken de skulle, så att säga, absorberas. Människans individualiserande efter döden berodde på anden, inte på hennes kropp och själ. Ehuru ordet personlighet i den mening, vari man vanligen förstår det, är en orimlighet, om det bokstavligen tillämpas på vår odödliga varelse, är dock den sistnämnda en särskild väsenhet, i och för sig odödlig och evig; och när, såsom förhållandet är med de oförbätterligt brottsliga, den lysande tråd, som alltifrån ett barns födelsestund binder anden vid själen, våldsamt avslites, och den från kroppen lösgjorda väsenheten lämnas att dela de lägre djurens öde, att upplösas i etern och få sin individualitet tillintetgjord – även då förbliver anden en särskild varelse.[*]

___________________

[*] ”Isis Unveiled”, Vol I, p 315.

Ingen kan läsa detta – ja knappast någon del av det kapitel, varur det är taget – utan att, i ljuset av de i närvarande arbete givna förklaringarna, inse, att den nu fullständigt offentliggjorda esoteriska läran var fullkomligt känd av författaren – ehuru det förunnats mig att för första gången framställa henne i ett tydligt och omisskänneligt språk.

Det fordras någon tankeansträngning till att för sig klargöra skillnaden mellan personlighet och individualitet, men anspråket på en kontinuerlig personlig tillvaro – på den fullständiga erinringen för alltid av dessa övergående förhållanden i vårt närvarande fysiska liv, vilka utgör personligheten – är påtagligen ingenting annat än en övergående köttets svaghet. För många skall det kanske synas orimligt att anta, att någon nu levande person, vilkens erinring begränsas av hans barndomsår, är samma individ, som en person av en annan nationalitet och tidsålder, vilken levde för flera tusen år sedan, eller att han en gång i framtiden efter en lika lång tid skall uppträda igen under helt och hållet nya förhållanden. Men känslan ”jag är jag” är densamma under dessa tre liv och under alla de hundratals liven; ty den känslan är djupare rotad än känslan: ”jag är John Smith så och så lång, vägande så och så mycket och med den och den förmögenheten och de och de relationerna”. Är det väl otänkbart såsom en föreställning – att John Smith, ärvande Tithonus’ gåva, [**] växlande namn från tid till tid, giftande sig på nytt i ungefär varannan generation, förlorande egendom här, förvärvande egendom där, och under tidens lopp intresserad i en stor mängd olika företag efter varandra – är det väl otänkbart, att en sådan person kunde om några tusen år glömma alla de omständigheter, som stod i samband med John Smiths närvarande liv, alldeles som om dessa livstilldragelser för honom aldrig hade funnits till? Och ändock skulle jaget vara detsamma. Om detta är tänkbart för föreställningen, vad kan det då ligga för omöjlighet i den individuella kontinuiteten av ett intermittent [**] liv, avbrutet och förnyat med regelbundna mellantider och omväxlande med perioder av en renare tillvarelseform.

___________________

[*] Tithonus, Eos’ (Auroras), morgonrodnadens gudinna, älskare, erhöll på hennes förbön av Zevs odödlighetens gåva. Övers. anm.

[**] Periodiskt försvinnande och återkommande. Övers. anm.

Lika så mycket som den esoteriska läran löser den skenbara motsägelsen mellan identiteten av på varandra följande personligheter och individualitetens ”kätteri”, skall hon även befinnas ställa karmas ”obegripliga mysterium”, som mr Rhys David avfärdar så summariskt, på ett fullkomligt begripligt och vetenskapligt underlag. Härom säger han, att buddhismen, emedan den ”icke erkänner en själ”, måste, för att ändå på något sätt slå en brygga över svalget mellan liv och liv tar sin tillflykt till den förtvivlade utvägen av ett mysterium, nämligen till läran om karma. Och han fördömer denna föreställning såsom ett ”icke existerande hjärnspöke”. Retad, såsom han känner sig, av vad han betraktar såsom det orimliga i denna lära, anstränger han sig dock tåligt och med mycken skarpsinnighet att ur de buddhistiska heliga skrifternas intrasslade uttalanden om karma få fram någonting, som liknar ett metafysiskt begrepp. Han skriver:

”Karma undviker å ena sidan den från buddhistisk synpunkt vidskepliga ytterligheten hos dem, som tror på den särskilda tillvaron av en väsenhet, kallad själ, å andra sidan den irreligiösa ytterligheten hos dem, som inte tror på någon moralisk rättvisa och vedergällning. Buddhismen menar sig ha i grunden undersökt ordet själ med avseende på det faktum, som det gör anspråk på att uttrycka, och där inte funnit något faktum alls, utan endast en och annan bland ett tjog olika illusioner, som förblindar människors ögon. Inte dess mindre är buddhismen övertygad om, att om en människa skördar sorg, missräkning, smärta, måste hon själv och inte någon annan någon gång ha sått dårskap, villfarelse, synd – och detta i något föregående liv, om det ej skett i detta. Men i sådant fall – var är identiteten mellan den, som sår och den, som skördar? I det, som allena blir kvar, när människan dör och den kännande varelsens konstituerande delar upplöses, nämligen i resultatet av hennes handlingar, ord och tankar, i hennes goda eller onda karma (bokstavligen hennes görande), som inte dör. Vi är förtrogna med läran: ”vad människan sår, det skall hon skörda”, och kan därför sätta oss in i den buddhistiska känslan av, att vad en människa skördar, det måste hon också ha sått; vi är förtrogna med läran om kraftens oförstörbarhet och kan därför förstå den buddhistiska dogmen (hur mycket den än må stöta emot våra kristna begrepp), att ingen yttre makt kan tillintetgöra frukterna av en människas gärningar, och att de måste fullborda sitt verk ända fram till det ljuva eller bittra målet. Men buddhismens egendomlighet ligger däruti, att resultatet av vad en människa är eller gör enligt densamma inte sprides i många skilda strömmar, utan koncentrerar sig på danandet av en ny kännande varelse – dvs ny till sina konstituerande delar och förmögenheter, men densamma till sin väsentlighet, till sitt varande, sitt görande, sin karma”.

Ingenting kan vara mera sinnrikt, betraktat såsom ett försök att för buddhismen uppfinna en förklaring av dess ”mysterium”, grundad på antagandet att mysteriets upphovsmän från början uppställt det såsom ett ”förtvivlat försök” att betäcka sitt återtåg från en ohållbar ställning. Men i själva verket har läran om karma en vida enklare historia och behöver inte en så hårfin tolkning. Liksom så många andra företeelser i naturen, vilka har att göra med det tillkommande, förklarades den av Buddha för ett obegripligt mysterium, och frågor angående densamma sköts därför åsido; men han menade inte, att den, därför att den var obegriplig för mängden, även var obegriplig eller något mysterium alls för de i den esoteriska läran initierade. Det var omöjligt att förklara densamma utan att hänvisa till den esoteriska läran; men när denna vetenskaps grundlinjer en gång är fattade, blir karma, liksom så mycket annat, jämförelsevis en enkel sak, ett mysterium endast i den mening, i vilken även svavelsyrans förvantskap med koppar och dess ännu starkare förvantskap med järn är mysterier. Visserligen lämnar den esoteriska vetenskapen i alla händelser för sina ”lekmanna-chelas”, liksom den kemiska vetenskapen för sina lekmanna-chelas – dvs för alla, som blott studerat dess fysiska fenomen – några outgrundade mysterier kvar i bakgrunden. Jag är inte beredd att ge någon förklaring över, genom vilka molekulära förändringar de högre förvantskaper, som konstituera karma, uppmagasineras i den femte principens förblivande elementer. Men även så lite förmår den vanliga vetenskapen säga, vad det är för något hos en molekyl syre, som gör att den lämnar väte-molekylen, med vilken den var förbunden i regndroppen och förenar sig med en järnmolekyl i staketet, varpå den faller. Men en rostfläck uppstår, och en vetenskaplig förklaring av denna tilldragelse anses ha blivit given, när förvantskaperna konstaterats och åberopats.

Så förhåller det sig också med karma. Den femte principen upptager uti sig förvantskaperna av sina goda och onda handlingar under sin vandring genom livet, går med dem över till Devachan, där de förvantskaper, vilka passar för detta tillstånds atmosfär, så att säga, blomstrar och bär frukt i rik ymnighet; och med sådana förvantskaper, som ännu inte uttömt sin energi, går han sedan över, ännu en gång, till en objektiv värld. Och lika så säkert som syremolekylen i närvaro av hundra andra molekyler skall flyga till den, med vilken han har den starkaste förvantskapen, så skall även den karmafyllda andliga monaden flyga till den inkarnation, vid vilken dess hemlighetsfulla attraktioner länkar densamma. Inte heller ingår i denna process någon skapelse av en ny kännande varelse, utom i den meningen, att den nya kroppsliga struktur, som utvecklats, är ett nytt verktyg för sensation. Det, som bor i densamma, det, som känner glädje eller sorg, är det gamla jaget – visserligen genom glömskan avstängt från sin sista serie av äventyr på jorden, men inte desto mindre skördande deras frukt – samma ”jag är jag” som förut.

”Förunderligt är det”, menar mr Rhys Davids, att ”allt detta”, den förklaring av den buddhistiska filosofin, som det exoteriska materialet satt honom i stånd att ge, ”under dessa 2300 år eller mera inte verkat frånstötande på många förtvivlande och allvarliga hjärtan – att de ändock kunnat anförtro sig åt denna till utseendet så ståtliga brygga, som buddhismen försökt slå över de mänskliga livsmysteriernas och sorgernas flod …. De har inte sett, att själva hörnstenen, förbindelselänken mellan det ena livet och det andra, är blott ett ord – denna underbara hypotes, detta luftiga ingenting, denna för förnuftet oåtkomliga imaginära orsak – karmas individualiserade och individualiserande gudomlighet.”

Ja, det skulle i själva verket ha varit förunderligt, om buddhismen blivit byggd på en så bräcklig grundval; men dess skenbara bräcklighet beror helt enkelt på den omständigheten, att dess väldiga tankebyggnad hittills varit beslöjad för de oinvigdes blickar. Nu, då den inre läran avslöjats, skall man finna hur föga det i vilken som helst av dess satser kommer an på några metafysiska spetsfundigheter. För så vitt dessa hopat sig omkring buddhismen, har de endast konstruerats fram av utanför stående tolkare på grund av spridda häntydningar, vilka inte helt och hållet kunnat utelämnas i det enkla moralsystem, som föreskrivits för mängden.

I det, som verkligen utgör buddhismen, finner vi en sublim enkelhet, lik naturens egen – en lag, som utgrenar sig i oändlighet – invecklade detaljer, det är sant, liksom naturen själv är oändligt komplicerad i sina yttringar, ehuru oföränderligt likformig i sina syftemål, men alltid den oföränderliga läran om orsaker och deras verkningar, vilka i sin ordning åter blir orsaker i ett oändligt cykliskt fortskridande.

SLUT

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23