De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 10.
NIRVANA
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 10.

Nirvana

ETT fullständigt tillägnande av den esoteriska läran ända till den punkt, vartill vi nu kommit, skall sätta oss i stånd att nalkas betraktandet av det ämne, vilket de exoteriska författarna över buddhismen allmänt behandlat såsom kärnpunkten i denna religionslära. 

Hittills har de, som studerat buddhismen, i brist på någon bättre metod att finna den sanna betydelsen av Nirvana, i allmänhet endast plockat sönder ordet och undersökt dess rötter och fragment. Lika gärna kunde man försöka att få reda på en blommas lukt genom att sönderskära papperet, varpå hennes bild var målad. För sinnen, som är fostrade i den fysiska forskningens intellektuella processer – såsom våra nutida västerländska sinnen, allesamman, direkt eller indirekt är – är det svårt att förstå redan det första andliga tillståndet bortom detta livet, det devachaniska. Endast delvis är sådana existensvillkor till för förståndet; en högre förmåga måste tas i anspråk för att kunna tänka dem; så mycket mera omöjligt är det då att genom ord tvinga deras mening på ett annat sinne. Den regelbundne ockulte lärarens undervisningsmetod består däruti, att han först väcker den högre förmågan hos sin lärjunge och sedan försätter denne i ett sådant läge, där han själv kan iakttaga. 

Vi har först de vanliga sju tillstånden i devachan, avpassade efter de olika grader av andlig upplysning, som de olika kandidaterna för detta tillstånd kan ernå; där är i devachan rupa och arupa loka – dvs. sådana tillstånd, som har (subjektivt) medvetande av form, och sådana som åter överskrida dessa. Och likväl kan det högsta devachaniska tillståndet i arupa loka inte jämföras med det underbara tillstånd av ren andlighet, vilket omtalas såsom Nirvana. 

När i naturens vanliga lopp under en rund den andliga monaden har fullbordat den häpnadsväckande resan från den första planeten till den sjunde och för denna gång slutat sin existens där, - slutat alla sina mångfaldiga existenser där med deras mellanliggande devachaniska perioder – övergår jaget till ett andligt tillstånd, skilt från det devachaniska, där det under ofattligt långa perioder förblir, innan det förnyar sitt kretslopp genom världarna. Detta tillstånd kan betraktas såsom dess devachaniska perioders devachan – ett slags överblick av dessa – ett tillstånd, högre än dem som sålunda överskådas, likasom det devachaniska tillstånd, som hör till en viss existens på jorden, är högre än det tillstånd av halvt utvecklade andliga strävanden och känsloimpulser, vilka kännetecknar det jordiska livet. Denna period – denna intercykliska period av utomordentlig höghet i jämförelse med varje föregående, till och med i jämförelse med de subjektiva tillstånden på planeterna i den uppåt stigande bågen, som dock är så mycket högre än vårt eget – omtalas i den esoteriska vetenskapen såsom ett tillstånd av partiellt Nirvana. Låter vi vår inbillningskraft överfara omätliga framtidsvyer, måste vi därnäst tänka oss nalkas den period, som skulle motsvara den intercykliska perioden efter mänsklighetens sjunde rund, i vilken människorna har blivit såsom gudar. När det allra sista, mest upphöjda och härliga av de objektiva liven fullbordats, uppnår den fulländade andliga individen ett tillstånd, där han återfår en fullständig erinring av alla de liv, han i det förflutna någonsin levt. Han kan blicka tillbaka på denna sällsamma maskerad – såsom det då skall te sig för honom – av objektiva existenser, på de minsta detaljer i vart och ett av dessa jordeliv, som han genomgått, och han kan ta kännedom om dem och allt, varmed de stått i något slags samband, ty med avseende på denna planetkedja har han uppnått allvetenhet. Denna individualitetens högsta utveckling är den stora lön, som naturen förbehåller inte endast åt dem, vilka försäkrar sig därom så att säga i förtid genom de jämförelsevis korta men förtvivlade och fruktansvärda strider, som leder till adeptskapet, utan även åt alla dem, vilka – genom det godas avgjorda övervikt över det onda i beskaffenheten av hela raden av deras inkarnationer – har kommit igenom dödsskuggans dal i mitten av femte runden och banat sig väg upp till sjätte och sjunde runderna.  

Detta sublimt saliga tillstånd omtalas i den esoteriska vetenskapen såsom tröskeln till Nirvana. 

Lönar det väl mödan att gå längre i spekulationer över vad som sedan följer? Man må ihågkomma, att intet tillstånd av individuellt medvetande, vore det än blott en fas av känsla, redan i vidsträckt mån identifierad med det allmänna medvetandet på denna nivå av tillvaro, kan i andlig höghet jämföras med det absoluta medvetande, vari all känsla av individualitet uppgått i det hela. Vi kan bruka sådana uttryck såsom ett intellektuellt skiljemynt, men för intet vanligt människosinne – behärskat, som det är, av den fysiska hjärnan och det hjärn-borna förståndet – kan de ha en levande betydelse. 

Allt vad som kan uttryckas med ord är, att Nirvana är ett sublimt tillstånd av medveten vila i allvetenheten. Efter allt det föregående skulle det vara narraktigt att inlåta sig på de många meningsstrider, som utkämpats av dem, vilka studerat exoterisk buddhism, angående frågan, om Nirvana betyder förintelse eller inte. Ingen bild i världen kan uttrycka den känsla, med vilken de i den esoteriska vetenskapen invigde se ned på en sådan fråga. Månne lagens högsta straff betyder pärskapets högsta ära? Månne en träsked är tecknet på de mest lysande lärdomsmeriter? Sådana frågor som dessa är endast en svag antydning om orimligheten i den frågan, huruvida buddhismen betraktar Nirvana såsom liktydigt med förintelse. Och tillståndet i Para-Nirvana omtalas såsom – på ett för oss ofattligt sätt – omätligt högre än det i Nirvana. Jag gör själv inte anspråk på att kunna förbinda någon mening med denna uppgift; men den må tjäna till att visa, till vilket i högsta grad transcendentalt tankeområde ämnet hör. 

Ganska mycket tankeoreda angående Nirvana leder sin upprinnelse från de framställningar, som blivit gjorda om Buddha. Han säges ha uppnått Nirvana, medan han levde här på jorden; han säges också ha försakat Nirvana för att underkasta sig nya inkarnationer till mänsklighetens bästa. Båda uppgifterna låter mycket väl förena sig. Såsom en hög adept uppnådde han helt naturligt det, som är adeptskapets krona på jorden - sitt eget jags övergång till Nirvanas outsägliga tillstånd. Må ingen tro, att denna övergång är för någon adept en lätt sak! Blott några obestämda vinkar angående beskaffenheten av detta stora mysterium har nått mig; men när jag sammanställer dessa, tror jag att jag har rätt i att säga, att ifrågavarande sak är en sådan, som endast några av de högste initierade är i stånd att försöka. Den förutsätter ett fullständigt hämmande av livsverksamheten i kroppen under tidsperioder, i jämförelse med vilka även den långvarigaste, för den vanliga vetenskapen kända dvala är obetydlig, och den fysiska kroppens skyddande för naturlig upplösning under denna tid medelst resurser, över vilka den ockulta vetenskapen förfogar. Dessutom innebär denna process en dubbel fara för den persons fortsatta jordiska liv, vilken företager densamma. En av dessa faror är ovissheten om, när Nirvana en gång är uppnått, jaget skall vara villigt att återvända. Säkert är, att återvändandet måste vara en förfärlig ansträngning och uppoffring, som å dens sida, vilken företager denna andliga resa, endast möjliggöras genom den mest hängivna trohet mot plikten i dess renaste abstrakthet. Den andra stora faran är, att, även förutsatt att pliktkänslan segrar över frestelsen att stanna – en frestelse, som, vilket man ej må glömma, inte försvagas genom föreställningen om något tänkbart straff – det ändå alltid är tvivelaktigt om denne resande kan vända om. Trots allt detta, har det emellertid även varit många andra adepter utom Buddha, vilka företagit denna stora resa. De, som vid sådana tillfällen omgivit dem, har sagt, att de efter återvändandet till det oädla köttets fängelse – ehuru, enligt det gjorda antagandet, så ädelt i jämförelse med de flesta andra kroppshyddor – varit likasom förlamade av nedslagenhet under flera veckor. Att börja det fysiska livets mödosamma kretslopp igen, att åter komma på jorden efter att ha varit i Nirvana, är ett alltför förskräckligt sjunkande. 

Buddhas försakelse var ändå obeskrivligt mycket större, ty han icke blott återvände från Nirvana för pliktens skull, för att avsluta sitt jordeliv såsom Guatama Buddha; utan när alla pliktens krav blivit fullt tillfredsställda och hans rätt att gå till Nirvana för oberäkneliga eoner fullt förvärvad även med de största anspråk på hans jordiska mission, avstod han från denna lön eller, rättare sagt, uppsköt den för en oberäknelig tid för att börja en överloppsserie av inkarnationer för hela mänsklighetens skull. Vad gagn har mänskligheten haft av denna försakelse? Torde man fråga. Men denna fråga kan endast komma från den djupt rotade vana, de flesta av oss har, att mäta välgärningar efter en fysisk måttstock och betrakta de mänskliga angelägenheterna på ett – till och med efter denna måttstock – mycket kortsynt sätt. Ingen kan ha följt mig genom det föregående kapitlet om mänsklighetens framåtskridande utan att förstå, vad slags tjänst det var, som Buddha ville göra människan. För honom är den stora frågan med avseende på mänskligheten nödvändigtvis den, hur han skall kunna hjälpa så många som möjligt över den stora kritiska perioden i femte runden. 

Ända till dess är för en adept, och än mera för en Buddha, allting blott förberedelse för den slutliga striden. Det nu levande släktets materiella välbefinnande väger inte ens så mycket som ett stoftgrand i vågskålen uti en sådan beräkning. Det enda, som nu är av vikt, är att odla de tendenser hos mänskligheten, vilka kan hjälpa så många jag som möjligt in på en sådan karmisk väg, som främjar utvecklingen av deras andlighet i kommande inkarnationer. Visserligen är det de esoteriska lärarnas – Buddhas adept-medarbetares – fasta övertygelse, att själva odlandet av en sådan andlighet skall ofantligt minska till och med summan av övergående mänskligt lidande. Och människosläktets lycka, till och med blott under en enda generation, är ingalunda en sak, som den esoteriska läran betraktar med likgiltighet. Man må därför inte tro, att den esoteriska politiken är någonting som så ohjälpligt svävar i molnen, att den aldrig kan angå någon av oss, som nu lever. Men det ges tider av god och dålig skörd för vete och korn och så även för den åstundade utvecklingen av andlighet bland människorna. Och i Europa i synnerhet, som genomgår samma erfarenhet som de forna, stora raserna under utvecklingsperioder, vilka motsvarade den, på vilken vår egen nu befinner sig, är intelligensens närvarande starka strömning i riktningen av fysiskt och materiellt framåtskridande inte ägnad att medföra någon god skördetid för framåtskridande av det andra slaget. Den bästa utsikten att gagna i de länder, där nämnda strömning är starkast, synes för ögonblicket ligger i möjligheten av att ådagalägga andlighetens stora betydelse – redan innan den kan erfaras – för förståndet, om man bara kan vinna gehör hos denne skarpsynte, ehuruväl osympatetiske domare. Varje framgång på detta håll, till vilken närvarande förklaringar kan leda, skall rättfärdiga uppfattningen hos det mindretal av mänsklighetens esoteriska väktare, som ansett mödan värt att framställa desamma. 

Nirvana är således i själva verket nyckeln till den esoteriska buddhismen så väl som till de oinvigde lärdes hittills tyvärr missriktade studier. Det stora målet för mänsklighetens hela, häpnadsväckande utveckling är att odla människosjälar så, att de slutligen blir skickliga för detta ännu obegripliga tillstånd. Den stora triumfen för det närvarande släkte av planetandar, som själva redan nått detta tillstånd, skall bli att dra dit ytterligare så många mänskliga jag som möjligt. Ännu är vi långt ifrån den tid, då vi kan råka i allvarsam fara för at definitivt göra oss oskickliga för ett sådant tillstånd; men redan nu är det inte för tidigt att börja det stora arbetet på att göra oss skickliga därtill, helst som den karma, vilken skall fortplanta sig genom flera på varandra följande liv i denna riktning, måste medföra sin egen belöning, i det att ett upplyst fullföljande av våra högsta intressen i denna fjärran avlägsna framtid kommer att sammanfalla med sökandet av vår omedelbara välfärd i nästa devachaniska period och i nästa inkarnation. 

Skall man kanske säga, att om andlighetens odlande är det stora mål, vartill man bör sträva, så är det likgiltigt om människorna fullföljer det på den ena eller den andra religionens väg? Detta är ett misstag, vilket, såsom i ett föregående kapitel blivit visat, Buddha såsom Sankaracharja gjorde till sin särskilda uppgift att bekämpa – nämligen den gamla hinduiska tron att mokska kan uppnås genom bhakti utan avseende på gnyanam – dvs att frälsningen kan vinnas genom andaktsövningar utan avseende på kunskapen om evig sanning. Det slags frälsning, vi här talar om, består inte i att undgå ett straff eller i att komma fram genom att blidka en himmelsk potentat; det är en positiv och inte en negativ vinning – ett uppstigande till andliga höjder, så höga, att den, som vill bestiga dem, strävar till vad vi vanligen betecknar såsom allvetenhet. Helt visst är det påtagligt på grund av det sätt, varpå naturen vanligen arbetar, att under inga omständigheter någonsin en tid skall komma, då en person, blott därför att han blivit god, skall i en hast även bli vis. Den superlativa godheten och visheten hos sjätte-runds-människan, vilken, när hon en gång blivit en sådan, skall gradvis tillägna sig själva gudomlighetens attributer, kan själva endast utveckla sig gradvis; och godheten allena, förbunden – såsom vi ofta finner den – med de mest groteska religiösa åsikter, kan inte föra en människa till någonting mera än devachaniska perioder av from men ointelligent hänryckning, och till slut, om dylika tillstånd upprepas genom många existenser, till ett smärtfritt utslocknande av individualiteten vid den stora krisen. 

Det är genom ett ständigt sökande av, en ständig åstundan efter verklig andlig sanning, inte genom ett lättjefullt, om än välmenande vilande vid närmaste kyrkas fashionabla dogmer, som människans själ banar sig väg till ett subjektivt tillstånd, där hon är beredd till att indricka verklig kunskap från den latenta allvetenheten i sin egen sjätte princip och till att i sinom tid reinkarneras med impulser i samma riktning. Ingenting kan medföra mera olycksbringande verkningar för det mänskliga framåtskridandet med avseende på individernas öde än den mycket gängse föreställningen, att den ena religionen, då hon omfattas i en anda av fromhet, är lika god som den andra, och att om än de eller de lärorna kanske befinnas orimliga när man granskar dem, skall dock det stora flertalet gott folk aldrig tänka på deras orimlighet utan upprepa dem i en oförvitligt from sinnesstämning. Den ena religionen är ingalunda så god som den andra, även om de alla frambragte ett lika fläckfritt liv. Men jag vill här undvika all kritik av särskilda trosläror och förbehålla denna bok uteslutande åt en enkel och fridsam framställning av de verkliga inre lärorna i en stor världsreligion, vilken – presenterande sig även i sin exoteriska gestalt såsom en oblodig och oskyldig tradition – sålunda verkligen frambragt fläckfria liv under hela sin tillvaro. För övrigt är det inte genom ett slaviskt antagande ens av dess läror som den sanna andligheten skall utvecklas och odlas. Det är genom benägenheten att söka sanningen, att undersöka och pröva allt som träder fram med anspråk på att tros, som det stora resultatet skall ernås. I Österlandet leder ett sådant beslut i sin högsta grad till chela-skapet, till sökandet av sanning, av kunskap genom utvecklingen av de inre förmögenheter, medelst vilka sanningen kan kännas med visshet. I Västerlandet, förståndets rike, - såsom rollerna nu är fördelade – kan sanningen olyckligtvis endast med tillhjälp av många ord, mycket tvistande och disputerande, sökas och uppjagas. Men man bör i alla händelser jaga efter henne och om man än icke till slut lyckas fånga henne, skall dock själva jakten efter henne ha hos de jagande alstrat instinkter, som skall fortplanta sig och ledad till resultat hädanefter.

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 11 – Världsalltet

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23