De Invigdes Lära - kapitel 1 - Esoteriska Lärare av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 1.
ESOTERISKA LÄRARE

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 kapitel 12

KAPITEL 1.

Esoteriska Lärare

DET vetande, som innehålls i denna bok, utgör inte en samling slutsatser, dragna på grund av egna studier. Vad jag här bringar till mina läsares vetskap, har jag förvärvat mera genom andras ynnest än genom egna ansträngningar. Detta skall ingalunda minska dess värde; tvärtom vågar jag påstå, att vad jag på detta lätta sätt bekommit skall befinnas äga ett oberäkneligt högre värde, än alla de resultat i samma riktning, till vilka jag möjligen kunnat komma på den vanliga forskningens väg, även om jag ägde i högsta grad vad jag inte gör anspråk på att äga i någon – en vetenskaplig orientalisk bildning.

Var och en, som sysselsatt sig med indisk litteratur eller ännu mera som varit intresserad av att samtala med bildade infödingar i Indien över filosofiska ämnen, skall ha uppmärksammat den i Österlandet allmänt rådande övertygelsen, att där ges ännu levande personer, vilka besitter en god del mera vetande inom filosofin i detta ords högsta betydelse – vetenskapen, den sanna kunskapen om andliga ting – än som finns bevarat i några böcker. Tanken på att hemlighålla ett vetande är så motbjudande för det rådande föreställningssättet i Europa, att de Europeiska tänkarnas första böjelse är att förneka tillvaron av ett för dem så misshagligt förhållande. Men under min vistelse i Indien har jag genom omständigheternas makt blivit till fullo förvissad om, att den rådande, nyss antydda övertygelsen vilar på fullt giltiga grunder, och jag har till slut vunnit det privilegiet att få motta en ganska omfattande undervisning i det hemliga vetande, över vars skatter de österländska filosoferna i tysthet ruvat ända till dato; en undervisning, den där hittills endast blivit meddelad de lärjungar, vilka berett sig för en emigrering till det hemlighetsfulla lägret. Deras lärare har varit mer än nöjda, om alla andra forskare blivit lämnade i tvivelsmål, huruvida det verkligen fanns någonting av vikt att lära hos dem.

Även jag hyste till en början en likaså stark motvilja, som någon kunde hysa, för den gamla österländska politiken rörande vetandet, men inte dess mindre kom jag till insikt om att detta gamla vetande i sig självt var en verklig och betydelsefull besittning. Det må vara ursäktligt, om man betraktar de högt upp sittande druvorna såsom sura, så länge man inte kan nå dem; men det vore dåraktigt att vidhålla samma mening, om en reslig vän tar ned en klase, och man finner dem söta.

Av skäl, vilka skall visa sig i samma mån dessa förklaringar fortskrider, har det ganska betydande förråd av hittills hemlighållna läror, som är nedlagt i denna volym, blivit mig anförtrott inte blott utan de vanliga villkoren, utan i den bestämda avsikt, att jag måste i min ordning göra det tillgängligt för världen i stort.

Det är omöjligt för även de i fråga om vetenskaplig underbyggnad högt utrustade forskare att komma till en sann insikt om någon österländsk religions verkliga betydelse och inre läror endast genom ett, om aldrig så grundligt, studium av den offentliggjorda vare sig engelska eller sanskritiska litteraturen utan det ljus, det hittills hemlighållna österländska vetandet sprider över dessa läror. Detta påstående innebär ingen förebråelse emot de hängivna, lärda och flitiga skriftställare av stor skicklighet, som har studerat de österländska religionerna i allmänhet och buddhismen i synnerhet från deras yttre sidor. Framför allt är buddhismen en religion, som redan från sitt första inträde i världen ägt en dubbel tillvaro. Den verkliga, inre betydelsen av dess läror har varit undanhållen oinvigda forskare, under det att dess yttre läror skänkt allmänheten endast en sedlighetskodex och en beslöjad, symbolisk litteratur, antydande tillvaron av ett i bakgrunden liggande vetande.

Detta hemliga vetande sträcker sina anor långt tillbaka bortom tiden för Gautama Buddhas gång genom jordelivet. I seklen före Buddha hade denna samma lära, vilken nu torde kunna betecknas såsom esoterisk buddhism, tagit gestalt inom den brahmanska filosofin. Dessa konturer hade visserligen blivit delvis utplånade, den vetenskapliga formen var borttrasslad; men den allmänna stommen av denna kunskap befann sig redan i ett utvalt fåtals ego, innan Buddha kom för att ta hand om den. Men Buddha upptog värvet såväl att överse och uppliva den esoteriska vetenskapen inom den inre kretsen av de invigda, som sedeläran för den utomstående världen. De omständigheter, under vilka detta arbete utfördes, har blivit totalt missförstådda, men en direkt förklaring av dessa omständigheter måste, om den skall vara begriplig, föregås av förklaringar, vilka endast kan ges genom en översikt av den esoteriska vetenskapen själv.

Från Buddhas tid och till nu har nämnda esoteriska vetenskap avundsjukt vaktats såsom ett dyrbart arv, uteslutande tillhörigt ordentligen invigda medlemmar av hemlighetsfullt organiserade föreningar. Vad buddhismen angår, är dessa medlemmar de arahats eller rättare arhats, som hänsyftas på inom den buddhistiska litteraturen. De utgör de invigda, vilka, såsom det heter i esoteriskt buddhistiska skrifter, tråda ”helighetens fjärde stig”. I det han hänvisar till en mångfald av originaltexter och fornindiska skrifter, säger mr Rhys Davids: ”Man skulle kunna fylla hela sidor med dessa av en helig bävan och hänförelse dikterade loford, som i buddhistiska skrifter slösas på detta själstillstånd, den fjärde vägens frukt, en arhat, en enligt den buddhistiska tron fullkomliggjord människa.” Sedan han därefter anfört en följd av allmänna citat ur sanskrit-skrifter, tillägger hand: ”För honom, som fullbordat vägen och kommit på andra sidan om sorgens gräns, som har gjort sig fri på alla sidor och avkastat alla bojor, för honom ges ej längre någon feber eller ängslan …. För dessa ges inte längre några födelser …. De har ingått i Nirvanas sällhet. Deras gamla karma är uttömd, någon ny karma utvecklas inte; deras hjärtan är frigjorda från någon längtan efter ett kommande liv [*], det uppstår inte inom dem några nya begär, de, de vise, slockna som en lampa.” Dessa och likartade ställen väcker emellertid hos europeiska läsare en rent av falsk föreställning om vad en arhat i verkligheten är, det liv han lever på jorden och hans förväntningar rörande ett kommande tillstånd. Men förklaringen över dessa punkter må för tillfället uppskjutas. Vi vill i stället framdraga några ytterligare anföranden ur exoteriska avhandlingar för att visa va en arhat i allmänhet förmodas vara.

___________________

[*] I jordisk mening. Övers. anm

Vid tal om Jahna och Samadhi – tron på möjligheten för en människa att genom ett djupt försjunkande i sig själv kunna förvärva övernaturliga förmögenheter och krafter – yttrar mr Rhys Davids ytterligare: ”Så vitt jag kunnat finna, är inte något fall anfört, då någon, som inte varit antagen medlem av orden eller brahmansk asket, förvärvat dessa krafter. Buddhas har alltid ägt dem; men om arahats såsom sådana och om bland tiggarmunkarna endast arahats eller endast asekhas kunde utföra de ifrågavarande speciella undren, är för närvarande inte utrett." Ganska lite skall visa sig klart rörande detta ämne i de källor, som hittills blivit utforskade. Men vad jag nu vill söka visa är blott detta, att den buddhistiska litteraturen överflödar med häntydningar på den storhet och makt, varmed arhats är utrustade. För all närmare kunskap rörande dem måste speciella omständigheter förse oss med de nödiga förklaringarna.

I sin ”Buddha och den äldsta Buddhismen” säger oss mr Arthur Lillie: ”Innan asketen kunde göra anspråk på graden av en arhat fordrades att han skulle äga sex övernaturliga förmögenheter. Dessa åberopas ständigt i Sutras såsom de sex övernaturliga förmögenheterna, vanligen utan någon vidare specificering …. Människan har en kropp, sammansatt av de fyra elementen ….. i denna övergångskropp är hennes intelligens fängslad, och då asketen finner sig på detta sätt distraherad, riktar han sin tanke på skapelsen av Manas. Han föreställer sig i tanken en ny kropp, skapad ur den materiella kroppen – en kropp med form, lemmar och organ. Denna kropp står i samma förhållande till den materiella kroppen som svärdet till baljan eller som en orm, när han glider ut ur den korg, i vilken han är innesluten. Renad och fullkomnad börjar nu asketen begagna sina övernaturliga förmögenheter. Han finner sig i stånd att genomtränga materiella hinder, murar, vallar och dylikt, han kan med sin skengestalt besöka flera orter på en gång …. Han kan lämna denna världen …. Ja, han kan till och med nå själva Brahmas himmel …. Han förvärvar förmågan att höra ljud från den osynliga världen lika tydligt, ja tydligare, än fenomenvärldens. I kraft av Manas är han även i stånd att läsa andras hemligaste tankar och att beskriva deras karaktärer.” Och så fortgår han med illustrationer. Mr Lillie har inte ägt någon klar aning om arten av den sanning, som ligger bakom den populära uppfattningen av dessa fakta; men det torde vara överflödigt att anföra mera för att visa, hur djupt dessa arhats makt och deras insikt i andliga ting vördas över hela den buddhistiska världen, trots det at de själva visat sig synnerligen ovilliga att hugna världen med några självbiografier eller några vetenskapliga förklaringar rörande ”de sex övernaturliga krafterna”.

Innan vi går vidare, torde det vara lämpligt att här anföra några meningar ur mr Hoey’s nyligen gjorda översättning av dr Oldenbergs ”Buddha”: hans liv, hans lära, hans orden”. Så läser vi: ”I otaliga tänkespråk tillägger den buddhistiska vishetsläran den heliga besittningen av Nirvana, medan han ännu vandrar här på jorden. – ’Den lärjunge, som frigjort sig från lustar och begär, har, rik i sin vishet, redan här på jorden ernått befrielse från döden, ernått vilan, Nirvana, det eviga tillståndet. Den som sluppit ut ur Samsaras svåra, spårlösa irrgångar, som, försjunken i självåskådning, uppnått stranden utan att snava, utan att tvivla, den som befriat sig från det jordiska och ernått Nirvana, honom kallar jag en sann brahmin.’ Om den helige vill redan nu göra ett slut på sin tillvaro, kan han göra det; men flertalet står fast till dess naturen uppnått sitt mål; om dem kan dessa ord utsägas, vilka är lagda i munnen på den mest framstående av Buddhas lärjungar – ’jag trängtar ej efter död, jag trängtar ej efter liv; jag väntar till min stund kommer lik tjänaren, som väntar sin belöning.’” Att anföra flera citat skulle blott vara att under olika former upprepa de exoteriska föreställningarna om arhats. Liksom varje faktum eller tanke inom buddhismen har en arhat en tvåfaldig natur, en, under vilken han visar sig för den yttre världen, en, i vilken han lever, röres och har sin varelse. Enligt den allmänna folkuppfattningen är han en helig, som väntar en andlig belöning av det slag allmänheten kan förstå – under tiden en undergörare medelst bistånd av övernaturliga krafter. I verkligheten är han den länge prövade och värdig befunne väktaren över de djupaste och innersta lärorna inom den grundreligion, som Buddha återupplivade och återställde, och en forskare inom naturvetenskapen, stående på höjden av mänskligt vetande inte blott med avseende på andens mysterier, utan också i fråga om världens materiella konstitution.

Arhat är en buddhistisk benämning. I Indien, där arhatskapets attributer inte med nödvändighet är förbundna med buddhistiska bekännelser, är Mahatma den vanligare benämningen. Indien överflödar på berättelser om mahatmerna. I allmänhet kallas den äldre tidens mahatmer rishis; men benämningarna nytttjas om varandra och jag har hört titeln rishi tilläggas nu levande personer. Alla de attribut, vilka i buddhistiska skrifter omtalas såsom tillkommande arhats, tilläggs inom den indiska litteraturen med inte mindre vördnad mahatmerna; och jag skulle lätt kunna fylla denna bok med berättelser om underbara saker, utförda av sådana ibland dem, vilka är kända i historien och traditionen även till sina namn.

I verkligheten är arhats och mahatmerna samma personer. På denna upphöjda andliga ståndpunkt bortfaller alla ursprungliga sekteriska skiljaktigheter inför det högsta vetandet inom den esoteriska läran. Med vad namn man än må nämna dessa Illuminati, är de adepter i ockult vetande, stundom numera i Indien omtalade såsom Bröderna, och väktare över den andliga vetenskap, som blivit dem överlåten av deras föregångare.

Emellertid skall vi förgäves i vare sig den gamla eller nyare litteraturen forska efter någon systematisk förklaring över deras vetenskap eller lära. En god del därav är dunkelt framställd i ockulta skrifter; men de läsare, som ger sig in på ämnet utan at ha förvärvat någon föregående kunskap därom, oberoende av böcker, skall av dessa dra föga eller ingen nytta. Att jag nu kan våga försöket att uppdraga en konturteckning av mahatmernas läror beror på den direkta undervisning, en utav dem har haft godheten att meddela mig, och det är på samma väg, jag uppfångat vad jag vet om den organisation, till vilken de flesta och de högsta ibland dem för närvarande hör.

Det ges över hela världen ockultister av olika grader och även ockulta brödraskap, vilka äger mycket gemensamt med det nu i Tibet grundade ledande brödraskapet; men alla mina forskningar i detta ämne har lett mig till den övertygelsen, att det Tibetanska Brödraskapet utan jämförelse är den högsta av dessa föreningar och att det även betraktas så av alla andra föreningar, vilka själv förtjänar att betraktas såsom verkligt ”upplysta” i detta ords ockulta mening. Det ges även i Indien, det är sant, en hel mängd isolerade mystiker, vilka inte står i förbindelse med något ockult samfund och som är helt och hållet självlärda. Många av dessa skall förklara sig ha uppnått en långt högre ståndpunkt av andlig upplysning än Bröderna i Tibet eller några andra människor på jorden. Men i alla de fall jag känner tror jag, att vilken som helst utanför stående, som underkastade dessa anspråk en opartisk prövning, skulle komma till den övertygelsen att de är helt och hållet ogrundade, om ock hans egen personliga utveckling inte är sådan, att den kan göra honom till någon synnerligen kompetent domare i fråga om ockult upplysning. Jag känner till exempel en infödd hindu – en man med europeisk bildning och en upphöjd karaktär, som innehar en hög anställning i regeringens tjänst, åtnjuter anseende inom sällskapslivet och en ovanlig aktning av de européer, vilka har att göra med honom såsom ämbetsman, - vilken inte medger Bröderna i Tibet mer än andra rummet inom den andliga upplysningens värld. Han anser att första rummet intages av en person, som nu ej längre finns i denna värld, men som i livstiden var hans egen ockulta mästare och om vilken han med fullaste tillförsikt påstår, att han varit en inkarnation av det högsta väsendet. Av denna mästare blev hans (min väns) inre sinnen så väckta, att den enda andliga region, för vilken han kan känna något intresse, är det visionernas område, som tillhör hans extatiska tillstånd, i vilket han ännu kan försätta sig efter behag. Övertygad att det högsta väsendet var hans egen lärare från början oh ännu fortfar att vara det i hans subjektiva tillstånd, är han naturligtvis otillgänglig för varje antydan, det hans intryck kan vara förvillade på grund av hans egen missriktade psykiska utveckling. Vad åter beträffar dessa högt bildade, åt religionens sak hängivna personer, dem man stundom påträffar i Indien, vilka bygger sin uppfattning av naturen, världsalltet och Gud på en ren metafysisk grundval och som utarbetat sina system på det rena transcendenta tänkandets väg, utgår de alltid från ett visst givet filosofiskt system, det de sedan utvecklar till ett omfång, om vilket endast en orientalisk metafysiker skulle kunna drömma. De vinner lärjungar, vilka sätter blind tillit till dem, och upprättar sina små skolor, vilka blomstrar för en tid inom sina egna gränser; men denna art av spekulativ filosofi är mera en sysselsättning för tanken än ett vetande. Jämförda med det högsta, organiserade brödraskapets adepter liknar dessa ”mästare” vanliga roddbåtar, jämförda med oceanångare – dugliga till fraktfart på deras hemtrakts insjöar och floder, men inga farkoster, åt vilka man skulle vilja anförtro sig på en för vetenskapliga ändamål företagen världsomsegling.

Om vi nedstiger ännu lägre på skalan, skall vi finna hela Indien översållat med Yogis och fakirer inom alla stadier av självutveckling, från dessa smutsiga vildmän, vilka står föga över de zigenar-spåmän, som plägar infinna sig vid engelska kappränningar, till personer, vilkas ensliga vistelseort en främling skall få svårt att upptäcka och vilkas abnorma förmögenheter och krafter blott behöver ses eller erfaras för att skingra misstron hos även de mest självförnöjda representanter av den moderna västerländska skepticismen. Sorglösa forskare kan lätt begå det misstaget att förblanda dessa personer med de stora adepter, om vilka de till äventyrs hört dunkla sägner.

Emellertid kan jag inte rörande de verkliga adepterna för närvarande våga mig in på någon redogörelse för den tibetanska organisationen med avseende på de högsta styrande myndigheterna. Själva dessa mahatmer, om vilka de läsare, vilka har tålamod att följa mig till slutet, måhända skall kunna bilda sig en mer eller mindre motsvarig föreställning, är genom flera grader underordnade en gemensam chef. Vi vill hellre sysselsätta oss med de första villkoren för en ockult uppfostran, vilka lättare kan förstås.

Den höga ståndpunkt, som utmärker en person, vilken den utanför stående världen kallar en mahatma eller ”broder”, kan endast uppnås efter ett långvarigt och mödosamt novitiat och prov av en verkligt ängslande och skräckinjagande stränghet. Man kan träffa personer, vilka offrat tjugo till trettio år eller mera i tadelfri, brinnande hängivenhet åt den livsuppgift de föresatt sig, men som ännu står på chelaskapets lägre trappsteg och blickar upp till adeptskapets höjder såsom hägrande i fjärran högt över deras huvuden. Och vid vilken ålder en yngling eller man än må ägna sig åt den ockulta banan, ägnar han sig däråt, må man komma ihåg detta, utan förbehåll och – för livet. Det värv han åtager sig är att inom sig utveckla en stor mängd förmögenheter och egenskaper, vilka ligger så totalt slumrande hos vanliga människor, att man inte ens anar deras tillvaro – ja till och med förnekar möjligheten av deras utveckling. Och dessa förmögenheter och egenskaper måste utvecklas av chelan själv med ganska ringa, om ens något bistånd av hans mästare utom en riktningen angivande vägledning. ”Adepten”, säger en ockult aforism, ”varder: han skapas icke.” Man kan illustrera denna punkt genom att hänvisa till en ganska alldaglig fysisk övning. Varje levande människa med normalt bruk av sina lemmar äger förmågan att simma. Men låt dem, vilka enligt det vanliga uttryckssättet inte kan simma, komma på djupt vatten, och de skall arbeta för livet, men drunkna. Själva sättet att röra lemmarna är ingen hemlighet: men med mindre simmaren äger en full förtröstan att denna rörelse skall frambringa det önskade resultatet, skall detta resultat inte inträda. I detta fall har vi endast att göra med mekaniska krafter, men samma regel gäller också i fråga om de finare krafterna. Blotta ”förtröstan” skall föra den ockulta neofyten vida längre, än människor i allmänhet föreställer sig. Hur många europeiska läsare, vilka med ren misstro skulle möta berättelsen om några av de resultat ockulta chelas under själva de första stadierna av sin uppfostran har att frambringa endast och allenast medelst kraften av deras förtröstan, hör inte dess mindre beständigt i kyrkorna upprepas de bekanta bibliska försäkringarna om trons makt, men låter orden gå sig förbi likt vinden utan att lämna något intryck.

Adeptskapets stora strävan och mål är en fullkomnad andlig utveckling, vars natur det exoteriska språkets alldagliga fraser endast beslöjar och förkläder. Att adepten strävar att förena sin själ med Gud, att han därigenom måste ingå i Nirvana, är ett påstående, som inte innebär någon bestämd betydelse för en vanlig läsare, och ju mera han undersöker det med tillhjälp av vanliga böcker och metoder, ju mindre är det troligt att han skall komma till en rätt insikt om arten av denna process eller detta efterlängtade tillstånd. Innan en begriplig förklaring kan ges över det mål, till vilket adepten strävar, är det nödvändigt att först betrakta de esoteriska begreppen om naturen och människans ursprung och bestämmelse, vilka skiljer sig vida från de teologiska föreställningarna. Emellertid torde det vara skäl att redan från början undanröja en missuppfattning rörande adeptskapets ändamål, till vilken läsaren lätt nog kan låta förleda sig.

Utvecklingen av dessa andliga förmögenheter, vilkas verksamhet rör sig kring det ockulta livets högsta angelägenheter, ger under sin fortgång upphov tå en stor mängd sekundära kunskaper angående fysiska naturlagar, om vilkas natur man ännu i allmänhet svävar i okunnighet. Dessa kunskaper och den praktiska förmåga de medför att manipulera eller begagna vissa dunkla krafter i naturen, bekläder adepten och även en adepts lärjungar på ett jämförelsevis ganska tidigt utvecklingsstadium med en högst utomordentlig makt, vars tillämpning på det dagliga livets förhållanden stundom skall frambringa resultat, de där synas rent underbara; och från en vanlig synpunkt betraktat är blotta förvärvandet av denna skenbart undergörande förmåga en så häpnadsväckande sak, att människor stundom är böjda att inbilla sig, det adeptens avsikt under hela sitt kunskapssträvande varit vinnandet av denna efterfikade makt. Man kunde med samma skäl säga om varje stor patriot inom krigshistorien, att hans mål, då han blev militär, var att få bära en stilig uniform och lysa i ögonen på barnjungfrur.

Den metod man i Österlanden följt i fråga om vetenskapliga studier har alltid stått i ren strid med den, som följts inom Västerlandet under den moderna vetenskapens utveckling. Under det att Europas naturforskning arbetat så offentligt som möjligt, i det varje steg blivit diskuterat med den största frihet och varje vunnet nytt resultat genast kommit allmänheten tillgodo, har i Asien de vetenskapliga studierna bedrivits i hemlighet och man har avundsjukt vaktat de på detta sätt gjorda erövringarna. Jag behöver inte här ingå på vare sig en kritik eller ett försvar av denna metod. I alla händelser har man till en viss grad frångått den gentemot mig, och det är, såsom jag redan anfört, med mina lärares fulla samtycke, som jag nu får följa min böjelse som europé att meddela vad jag lärt åt alla, som vill mottaga det. Längre fram skall det visa sig, att den avvikelse från de vanliga reglerna för ockulta studier, som ligger i de nu gjorda medgivandena, får sitt naturliga rum inom den ockulta filosofins fullständiga plan. Vägarna till denna filosofi har i viss mening alltid stått öppna för alla. Den meningen att personer finns här och var, vilka verkligen fulföljde en viss studieriktning, den där kunde leda till förvärvandet av en högre art av vetande än det som förkunnas mänskligheten i stort uti böcker eller av offentliga religionspredikanter, har på varjehanda sätt blivit utbredd över hela världen såsom en obestämd aning. Såsom jag redan påpekat, har Orienten alltid burit en mera tydlig prägel av denna tro, men även inom Västerlandet har hela massan av den symboliska litteraturen rörande astrologi, alkemi och mysticism i allmänhet verkat såsom ett jäsningsämne inom det europeiska samfundslivet, i det några få särskilt kvalificerade och mottagliga sinnen blivit ledda till den övertygelsen, att bakom allt detta ytliga, meningslösa nonsens döljer sig stora sanningar. Dylika excentriska studier har stundom för sådana personer uppdagat de dolda vägarna till upplysningens härligaste riken. Men ända till detta nu har i alla sådana fall neofyten ej förr banat sig väg in i mysteriernas region, än han blivit förbunden enligt lagen inom dessa skolor till den mest okränkbara tystlåtenhet rörande allt, som stått i sammanhang med hans inträde och vidare framsteg. På samma sätt i Asien – i samma stund en ”chela” eller lärjunge inom ockultismen blivit chela, har han med ens upphört att vara ett vittne till förmån för det ockulta vetandets verklighet. Det har, sedan jag själv kommit i förbindelse med dessa förhållanden, väckt min stora förvåning, hur talrika dessa chelas är. Men man kan omöjligen föreställa sig en mera osannolik mänsklig handling, än att en chela för personer inom den utanför stående världen skulle utan givet tillstånd yppa sitt chelaskap; och sålunda har den stora esoteriskt-filosofiska skolan lyckats bevara sin avsöndring.

Jag har i en föregående bok, ”Den dolda världen”, avgett en fullständig berättelse angående de omständigheter, under vilka jag kom i beröring med de högt begåvade och djupt lärda personer, av vilka jag sedermera erhållit de meddelanden, denna bok innehåller. Jag behöver inte här upprepa denna berättelse. Jag framträder nu beredd att behandla ämnet på ett nytt sätt. Man kan på tvenne olika vägar bevisa de ockulta adepternas tillvaro och vikten av de gåvor de förvärvat: först medelst yttre bevis – vittnesbörd av kompetenta vittnen och det fenomenella uppenbarandet utav eller genom personer, förbundna med adepterna, av abnorma förmögenheter; för det andra genom att framlägga en så betydande del av detta vetande, som kan utgöra en inre bekräftelse på dess eget värde. I min första bok har jag följt den förra metoden, i denna har jag åtagit mig det mera fruktansvärda värvet att arbeta efter den andra.

Tillägg

Ju längre vi framskrider i ockulta studier, ju upphöjdare blir i många avseenden de föreställningar vi bildar oss om mahatmerna. En fullständig uppfattning av det sätt, varpå dessa personer blir differentierade från människosläktet i stort, kan inte vinnas enbart på förståndets väg. Det ges sidor i adeptens natur, vilka står tillsammans med denna utomordentliga utveckling av de högre principerna hos människan, vilken inte kan förverkligas medelst användning av de lägre. Men under det sålunda dessa omogna begrepp i början faller långt under de faktiska förhållandenas verkliga plan, uppstår på detta sätt en egendomlig förvecklig av problemet. De fäster föreställning vi bildar oss om en adept, vilken förvärvat förmågan att intränga i den andliga naturens fruktansvärda hemligheter, är modellerad efter vårt begrepp om en mycket högt begåvad vetenskapsman på vårt eget plan. Vi är böjda att tänka oss honom såsom den där, en gång var adept, alltid uppträder såsom adept – såsom en utomordentligt upphöjd mänsklig varelse, vilken i alla sitt livs förhållanden med nödvändighet måste låta de egenskaper verka, som tillkommer honom i egenskap av mahatma. Men under det vi på detta sätt, såsom jag ovan påpekat, hur vi än bemöda oss, förvisso skall misslyckas att i våra tankar göra full rättvisa åt hans egenskaper såsom mahatma, kan vi ganska lätt råka in på den motsatta ytterligheten, då vi tänker oss honom från hans vanliga mänskliga sida, varigenom vi kan inveckla oss i många bryderier, under det vi förvärvar en partiell bekantskap med den ockulta världens karaktäristiska bestämningar. Adeptskapets högsta attributer står i samband med principer i människonaturen, vilka rent överskrida den fysiska tillvarons gränser, och det är just på denna grund adepten eller mahatman kan vara adept eller mahatma i ordets högsta mening, endast då han, såsom det heter, ”är utom kroppen”, eller i alla händelser genom speciella kraftansträngningar av sin vilja försatt i ett abnormt tillstånd. Då han inte påkallar att utöva sådana kraftyttringar eller att helt och hållet träda utom det köttsliga fängelsets skrankor, är han långt mera lik en vanlig människa, än hans lärjungar, som erfarit vissa andra sidor av hans natur, skulle kunna tro.

En rätt uppfattning av detta sakernas tillstånd förklarar den skenbara motsägelse, som ligger i den ockulta lärjungens ställning gentemot sina mästare, då man därmed sammanställer några av de förklaringar, som ofta avges av mästaren själv. Så till exempel försäkrar mahatmerna konsekvent, att de inte är ofelbara, att de är människor såsom vi andra, måhända med en något mera vidgad uppfattning av naturen än mänskligheten i allmänhet, men dock underkastade villfarelser både i ledningen av de praktiska angelägenheter, de till äventyrs ha om händer, och i bedömandet av andra människors karaktär eller duglighet hos kandidater för den ockulta utvecklingen. Men hur skall vi förena dylika förklaringar med den grundprincip, varpå all ockult forskning vilar, och som ålägger neofyten ett absolut och oförbehållsamt förtroende till sin mästares undervisning och ledning? Svårigheten finner sin lösning i det ovan angivna förhållandet. Under det att adepten stundom märkvärdigt nog kan begå misstag vid behandlingen av världsliga angelägenheter på samma sätt, som vi själva se att våra största snillen kunna begå misstag i det dagliga livet, som vanligt praktiskt folk aldrig skulle begå, så kan mahatman svårligen vara underkastad misstag, så snart han riktar sin verksamhet på den andliga vetenskapens högre mysterier, vilket han gör just i kraft av sina mahatma-attributer.

Denna omständighet ställer trovärdigheten av de lärdomar, som leder sitt ursprung från en sådan källa, som den, ur vilken denna bok hämtat sin ingivelse, långt över åtkomsten av de små tillfälligheter, vilka under fortskridandet av vår erfarenhet kan synas påkalla en revision av denna entusiastiska förtröstan till adepternas överlägsna vishet, som det första närmandet till ockultismens studium i allmänhet plägar uppväcka.

Inte att en sådan entusiasm eller vördnad i verkligheten skall försvagas hos en ockult chela, i samma mån hans vyer över den värld, i vilken han inträtt, vidga sig; snarare skall den tanken att en man, som från en av sina sidor betraktad är en mahatma, i sitt vanliga liv inte är så långt höjd över de allmänt mänskliga känslornas plan, som vi skulle kunna tro på grund av hans nirvanska medvetande, bringa honom inom den mänskliga aktningens och kärlekens gränser.

Om vi stadigt fasthålla i tanken att en adept endast är i sann mening adept, då han utövar en adepts funktioner, men att han, då han utövar dessa torde svinga sig upp i andlig rapport med vad som för oss, åtminstone med hänsyn till vårt solsystems gränser, vanligen presenterar sig såsom ett allvetande, skall vi undgå många av de misstag, vartill ämnets invecklade beskaffenhet kunde ge upphov.

Oaktat några av de förhållanden, vilka rör en adepts natur, svårligen kan fullt begripas utan hänvisning till några följande kapitel i denna bok, äger de dock ett så viktigt inflytande på varje försök att fatta vad adeptskapet i verkligheten är, att det synes mig lämpligt med ens framställa dem. Dualiteten i mahatmans natur är så fullständig, att de, vilka står i speciella psykiska förbindelser med honom, aktuellt kan till en viss grad dra växel på hans inflytelse eller vetande inom naturens högre plan, utan att mahatma-människan för tillfället ens är medveten av att ett sådant vädjande till honom blivit gjort. På denna väg kan vi tänka oss möjligheten av att förhållandet mellan den andliga mahatman och mahatma-människan stundom kan vara av den art, som i esoteriska skrifter någon gång skildras såsom mera ett överskyggande än en inkarnation i ordets fullständiga mening.

Såsom en ny svårighet möter vi vidare det sakförhållandet, att varje mahatma inte blott är ett mänskligt jag i en långt upphöjd ställning, utan tillhör ett så att säga särskilt departement inom naturens stora hushållning. Varje adept måste tillhöra en av adeptskapets sju stora typer, men ehuru vi nästan med visshet kan antaga ett motsvarighetsförhållande mellan dessa olika typer och människans sju principer, skulle jag dock rygga tillbaka för försöket att avge en fullständig förklaring över denna hypotes. Det må vara nog att tillämpa denna idé på den dunkla kunskap vi äger om den ockulta organisationen inom dess högre regioner.

Det har för någon tid tillbaka i esoterisk skrift blivit försäkrat, att det ges fem stora chohans eller övermahatmer, vilka presidera över hela det adeptiska brödrasamfundet. Då jag skrev det föregående kapitlet av denna bok, gjorde jag det under det intrycket, att en högsta chef, stående på ett annat plan, utövade myndigheten över dessa fem chohans; men det synes mig nu att denna personlighet snarare bör betraktas såsom en sjätte chohan, själv huvudet för den sjätte mahatmatypen, och denna gissning leder mig till en ny slutsats, att det måste ges en sjunde chohan för att komplettera motsvarighetsförhållandet. Men likasom den sjunde principen i naturen och människan är en idé av den mest oåtkomliga ordning för varje begreppsutredning och som endast kan framställas i dunkla, intet sägande metafysiska fraser, så kan vi ock vara fullt förvissade, att denna sjunde chohan är tämligen oupphinnelig för en på ockultismens område oövad inbillningskraft. Men även han spelar utan tvivel en roll i vad vi kan kalla den andliga naturens högre hushållning, och att det ges en sådan personlighet, synlig då och då för de andra mahatmerna, antager jag vara fallet. Men en spekulation över honom gagnar huvudsakligen endast såsom ett hjälpmedel att ge fasthet åt den ovan framkallade tanken, enligt vilken mahatmerna från deras rätta synpunkt bör fattas såsom nödvändiga naturfenomen, utan vilka mänsklighetens utveckling svårligen skulle kunna tänkas såsom framskridande, och inte blott såsom undantagsmänniskor, de som uppnått en hög andlig ståndpunkt.

A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 2 – Människans Konstitution

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23