De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 2.
MÄNNISKANS KONSTITUTION

 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 2.

Människans konstitution

VARJE försök att förklara de medel, varigenom den ockulta vetenskapen vunnit sin insikt om världens daning och utveckling, måste föregås av en översikt av denna kosmogoni, sådan den av ockultismen uppfattas. De esoteriska forskningsmetoderna har vuxit ut ur naturfakta, med vilka den exoteriska vetenskapen är totalt obekant. Dessa naturfakta står i samband med den brådmogna utvecklingen hos ockulta adepter av förmögenheter, dem mänskligheten i stort ännu inte utvecklat; och dessa förmögenheter sätter i sin ordning sina ägare i stånd att utforska naturens mysterier och att verificera de esoteriska läror, som framställer dess storartade plan. Ockultisten må i praktiken utveckla förmögenheterna först och sedan använda dem på naturobservationer, men för västerländska läsare, vilka blott söker ett begreppsmässigt vetande, måste en framställning av naturteorin föregå betraktelsen av de inre sinnen, vilka utgör den ockulta forskningens förnimmelseverktyg. Å andra sidan kan en översikt av kosmogonien enligt den ockulta vetenskapens uppfattning inte framställas under vetenskaplig form annorlunda än på bekostnad av dess begriplighet för europeiska läsare. För att börja med begynnelsen skulle vi försöka att i tanken förverkliga världsalltets tillstånd före utvecklingens inträde. Esoteriska forskare ryggar ingalunda tillbaka för detta ämne, och längre fram under loppet av detta utkast skall vi ge några antydningar om de åsikter ockultismen hyser angående de första processer, genom vilka den kosmiska materien övergår till utveckling. Men en ordnad framställning av de tidigaste naturprocesserna skulle omfatta hänvisningar till människans andliga konstitution, vilka inte skulle kunna fattas utan en förberedande förklaring. 

Den esoteriska vetenskapen känner sju olika principer såsom ingående i människans konstitution. Denna klassificering skiljer sig så vida från alla de system, med vilka europeiska läsare är hemmastadda, att man naturligtvis skall fråga mig efter de skäl, på vilka ockultismen grundat en så långsökt slutsats. Men jag måste på grund av i själva ämnet inneboende egendomligheter, vilka skall inses längre fram, för det orientaliska vetande jag här framställer utbedja mig (åtminstone i första kastet) en uppmärksamhet av orientaliskt slag. De österländska och europeiska undervisningsmetoderna är så olika, som två metoder kan vara. Den västerländska metoden väcker och eggar lärjungens motsägelseinstinkt för varje steg. Han uppmuntras att diskutera och bekämpa varje fråga, innan han fattar en övertygelse. Han får inte anta någon vetenskaplig uppgift på grund av auktoritet. I jämbredd med kunskapernas förvärvande måste han lära, hur dessa kunskaper blivit förvärvade, och man låter honom förstå att intet faktum förtjänar att vetas, om han ej därjämte känner vägen att bevisa dess faktiska tillvaro. Österlandet behandlar sina lärjungar efter en helt annan plan. Man förbiser lika lite där som i Västerlandet nödvändigheten av att bevisa sina läror, men bevisen är av en helt annan art. Man sätter lärjungen i tillfälle att själv undersöka naturen och verificera de läror honom meddelats inom dessa områden, dit den västerländska filosofin endast kan intränga på den spekulativa bevisningens väg. Man gör sig aldrig besvär med att diskutera en sak. Man säger: ”Så och så är det; här är nyckeln till kunskapen, gå själv och se efter.” Därav följer, att undervisningen i och för sig alltid är en undervisning på grund av auktoritet. Undervisning och bevisning går inte hand i hand, de följer efter varandra i vederbörlig ordning. Av detta förhållande följer vidare, att den metod, vilken vi i Västerlandet på goda skäl utmönstrat såsom oförenlig med riktningen av vår intellektuella utveckling – den att sluta från det allmänna till det enskilda – just är den, som begagnas i Österlandet. Men om ock detta system inte passar för de mål den europeiska vetenskapen i allmänhet föresatt sig, tror jag likväl att var och en, som kommit något längre in i vårt närvarande studium, skall inse att det motsatta systemet – det att från kunskapens detaljer leder sig till de allmänna slutsatserna – inte är användbart i för handen varande arbete. Vi kan inte förstå detaljerna inom detta kunskapsområde, förrän vi fått en allmän översikt av systemet i dess helhet. Även meddelandet av en sådan allmän uppfattning blott förmedelst språket är en stor och ingalunda lätt uppgift. Att i varje ögonblick avbryta framställningens gång för att samla de bevis, som kunde vara tjänliga för varje särskild sats, vore en praktisk omöjlighet. Ett sådant förfarande skulle bryta läsarens tålamod och hindra honom från att komma till en bestämd uppfattning rörande arten av den esoteriska lärans innehåll, ett resultat till vilket jag strävar och som torde kunna uppnås genom en mera koncentrerad framställning av ämnet. 

I förbigående sagt, men i nära sammanhang med vårt föreliggande ämne, leder oss dessa reflexioner till en ny synpunkt för betraktandet av de Platonska och Aristoteliska systemen. Platos system, i allmänna drag beskrivet, ett slutande från det allmänna till det enskilda, klandras från den moderna åskådningens synpunkt i jämförelse med det senare rent motsatta systemet. Men Plato var bunden av fjättrar vid försöket att försvara sitt system. Alla skäl talar för den tron, att hans bekantskap med den esoteriska vetenskapen dikterade hans metod och att de vanliga inskränkningar, under vilka han arbetade såsom en invigd ockultist, förbjöd honom att säga allt vad som kunnat sägas till dess rättfärdigande. Ingen kan studera ens så mycket ockult vetenskap, som finns i denna bok, och sedan vända sig till Plato eller till och med till vilket intelligent sammandrag som helst av hans tankesystem, utan att finna en mångfald av motsvarigheter. 

De högre principerna i den serie, som konstituerar människan, är inte fullt utvecklade hos den mänsklighet, med vilken vi hittills är bekanta, men en fulländad eller fullkomlig människa skulle kunna upplösas i följande element. För att underlätta tillämpningen av dessa förklaringar på vanliga exoteriska buddhistiska skrifter anger vi även de sanskritiska namnen [*]:

___________________

[*] Den här antagna nomenklaturen skiljer sig något lite från den, som användes, då några av dessa läror först framställdes under fragmentarisk form i The Theosophist. Längre fram skall man finna, att de nu föredragna innebär en fullare uppfattning av hela systemet och avlägsnar vissa svårigheter, vilka framkallades av de äldre. Om sålunda de äldre framställningarna av den esoteriska vetenskapen var ofullkomliga, bör man svårligen förvånas över en så naturlig följd av de svårigheter, under vilka dess engelska framställare arbetade. Men vi har inga verkliga fel att bekänna eller beklaga. De närvarande namnen är mera fullständiga till sin innebörd än de först valda uttrycken, men de ursprungligen givna förklaringarna stod, så långt de gick, i full överensstämmelse med de nu utvecklade.

 

1.  Kroppen ……………………………. Rupa

2.      Livsprincipen ………………………  Prana eller Jiva

3.      Astralkroppen ……………………... Linga Sharira

4.      Den animala själen ………………...   Kama Rupa

5.      Den mänskliga själen ………………  Manas

6.      Den andliga själen …………………. Buddhi

7.      Anden ……………………………   Atma

 

Då begrepp, så transcendenta som några av dem, vilka omfattas i denna analys, först framställes under tabellarisk form, syns de löpa risken av en viss degradering, något, mot vilket vi städse måste vara på vakt vid försöket at klargöra den rätta meningen. Det skulle förvisso vara omöjligt för även den skickligaste professor i ockultismen att framställa var och en av dessa principer avsöndrad och skild från de andra på samma sätt, som de fysiska elementen av en sammansatt kropp kunna särskiljas genom analys och bevaras oberoende av varandra. Elementen av en fysisk kropp befinner sig alla på samma plan av materialitet, men människans element tillhör ganska olika plan. De finaste gaser, av vilka kroppen till ett visst omfång må vara kemiskt sammansatt, tillhör ännu nära nog det lägsta materialitetsplanet eller i alla händelser en och samma skala. Den andra principen, vilken genom sin förening med grov materia förvandlar denna från vad vi i allmänhet kallar oorganisk eller från vad mera egentligt borde heta trög materia till levande, är genast någonting särskilt från den finaste materia på dennas lägsta stadium. Är då denna andra princip någonting, som rättvisligen på några villkor kan kallas materia? Denna fråga försätter oss redan vid början av denna undersökning mitt in i den subtila metafysiska diskussionen, om huruvida kraft och materia är differenta eller identiska! Det är för tillfället nog att anföra, det den ockulta vetenskapen betraktar dem såsom identiska och att hon inte betraktar någon princip inom naturen såsom rent immateriel. Ehuru ingen uppfattning av världsalltet, människans bestämmelse eller naturen i allmänhet kan vara mera andlig än den ockulta vetenskapens, har dock denna vetenskap på denna väg helt och hållet frigjort sig från det logiska felslutet att hänföra materiella resultat till immateriella orsaker. Den esoteriska läran utgör sålunda i själva verket den felande länken mellan materialismen och idealismen. Nyckeln till detta mysterium ligger naturligtvis i det faktiska förhållandet, som direkt kan erfaras av de i ockultismen invigda, att materien existerar i andra tillstånd jämte dem, som står under de fem sinnenas kontroll. 

Människans andra princip, livsprincipen, består sålunda av materia, sedd från kraftsidan och dess frändskap till materiens grövre tillstånd är så stark, att den inte kan avsöndras från en given partikel eller massa av denna utan medelst en ögonblicklig överflyttning till en annan partikel eller massa. När en människas kropp dör, i det de högre principer, vilka gjort den till en levande realitet, överge honom, förblir den andra eller livsprincipen, själv ej längre en enhet, inte dess mindre inneboende i kroppens partiklar under dennas upplösning, slutande sig till de andra organismer, åt vilka själva denna upplösningsprocess ger upphov. Begrav kroppen i jorden och dess jiva skall sluta sig till den vegetation, som uppspirar ovan den, eller till de lägre djurformer, som utvecklas ur dess substans. Bränn kroppen, och den oförstörbara jivan flyr inte dess mindre ögonblickligen tillbaka till själva den planetkropp, från vilken hon ursprungligen var ett lån, ingående i någon ny kombination, allt efter som dess frändskaper kan bestämma. 

Den tredje principen, astralkroppen eller linga sharira, är ett eteriskt duplikat till den fysiska kroppen, dess ursprungliga modell. Denna princip leder jivan i dess arbete med de fysiska partiklarna och kommer henne att dana den form dessa antar. Själv livad av de högre principerna, uppehålles dess enhet endast genom föreningen med gruppen i dess helhet. Vid döden förbliver den för en kort tid löst ur kroppen och kan under vissa abnorma villkor tillfälligtvis vara synlig för ännu levande personers yttre syn. Under sådana förhållanden tas den naturligtvis för den avlidne personens ande. Spöksyner kan stundom förorsakas på andra sätt, men när den tredje principen framträder såsom synligt fenomen, är den blott en aggregation av molekyler i ett egendomligt tillstånd utan något slags liv eller medvetande. Den är inte mera ett väsende än en molntapp i skyn, som råkar att anta bilden av en djurform. I allmänhet taget lämnar linga sharira aldrig kroppen förr än i döden eller flyttar långt ifrån honom ens i detta fall. Om den visar sig alls (och detta inträffar endast sällan), kan den endast ses nära det ställe, där den döda kroppen ligger. I några högst egendomliga fall av spiritistiskt mediumskap kan den för en kort stund liksom svettas ut (exsudera) ur den fysiska kroppen, men mediet svävar vid sådana tillfällen under hela tiden i stor fara för sitt liv. Rubba ofrivilligt de förhållanden, under vilka linga sharira försattes i frihet, och dess återgång kan vara stängd. Den andra principen skulle då snart upphöra att besjäla den fysiska kroppen såsom en enhet, och döden skulle följa. 

Under ett eller par av de sista åren, då vinkar och skriftliga meddelanden om den ockulta vetenskapen banat sig väg ut i världen, har benämningen ”astralkropp” blivit använd i fråga om en viss liknelse till den mänskliga gestalten, fullt bebodd av dess högre principer, vilken kan förflytta sig hur långt som helst från den fysiska kroppen – medvetet och i bestämd avsikt utslungad (projicerad) av en levande adept, eller oavsiktligt i följd av vissa mentala krafters tillfälliga inverkan på hans under frigörelse stadda principer av en person i dödsögonblicket. I vanliga fall medför det ingen olägenhet att begagna uttrycket ”astralkropp” för denna sålunda utsända gestalt – ja ett mera strängt adekvat uttryck skulle, såsom vi snart får se, bli besvärligt, och vi måste fortfara att begagna uttrycket i båda meningarna. Det behöver inte uppstå någon oreda; men strängt taget är linga sharira eller den tredje principen astralkroppen, och denna kan inte sändas omkring såsom fortskaffningsmedel för de högre principerna. 

De tre lägre principerna tillhör, såsom det skall visa sig, helt och hållet jorden. De är förgängliga till sin natur såsom enhetligt väsen, men oförstörbara med hänsyn till sina molekyler, och människan är dem absolut kvitt vid sin död. 

Den fjärde principen är den första av dem, vilka tillhör människans högre natur. Den sanskritska benämningen kama rupa översättes ofta med ”begärets kropp”, ett som mig synes något klumpigt och oegentligt uttryck. En trognare översättning, mera avseende meningen än orden, vore måhända ”viljans hävstång”, men det ovan antagna uttrycket ”animal själ”, torde vara det mest adekvata. 

Då vi i The Theosophist för 1881 erhöll de första antydningarna om människans sjufaldiga konstitution, kallades den femte principen den animala själen till skillnad från den sjätte eller ”andliga själen”; men ehuru denna namnuppställning tillräckligt tydligt angav den nödiga särskillnaden, blev den femte principen, som till sitt väsende är den mänskliga principen, därigenom degraderad. Ehuru mänskligheten är animal eller djurisk till sin natur i förhållande till anden, är hon från varje annan synpunkt höjd över den animala skapelsen, rätt bestämd. Genom att anta ett nytt namn för den femte principen, kan vi återföra benämningen ”animalisk själ” till dess rätta plats. Denna anordning behöver emellertid inte stå i vägen för en rätt uppfattning av det sätt, på vilket den fjärde principen är sätet för denna vilja och detta begär, på vilka sanskritordet syftar. Och för övrigt är kama rupa djursjälen, den högsta utvecklade principen inom den djuriska skapelsen, mottaglig för utveckling till någonting långt högre genom sin förening med den i människan tillväxande femte principen, alltjämt förblivande den djursjäl, vilken människan ingalunda ännu blivit befriad ifrån, sätet för alla djuriska eller animala begär och en mäktig kraft i människokroppen, utövande tryck så att säga både uppåt och nedåt och mäktig att såväl utöva inflytelse på den femte i och för praktiska ändamål, som att mottaga inflytelse av denna till sin egen kontroll och förbättring. 

Den femte principen, den mänskliga själen eller Manas (såsom den betecknas på sanskrit med hänsyn till en av dess sidor), är sätet för förnuftet och minnet. Det är en del av denna princip, besjälad av den fjärde, som i verkligheten framdrives av adepten till avlägsna orter, när han uppträder i vad vi vanligen kallar hans astralkropp. 

Vad nu denna femte princip eller den mänskliga själen beträffar, är den hos flertalet av människosläktet ännu inte fullt utvecklad. Detta faktum, att de högre principerna ännu inte är fullt utvecklade, är av stor vikt. Vi kan inte bilda oss ett rätt begrepp om människans närvarande plats i naturen, om vi begå det misstaget att betrakta henne såsom en redan fullt fullkomnad varelse. Och detta misstag vore olyckligt för varje förnuftig föreställning om det kommande liv, som väntar henne – olyckligt ock för en rätt uppskattning rörande ändamålsenligheten av det kommande liv, som enligt den esoteriska lärans förklaring aktuellt väntar henne. 

Då den femte principen ännu inte är fullt utvecklad, behöver vi inte säga att den sjätte ännu befinner sig i embryo. Denna tanke är på olika sätt uttryckt i de nyligen framställda utkasten till den stora läran. Man har stundom sagt att vi egentligen inte äger någon sjätte princip, utan endast fröet till en sådan. Likaså, att den sjätte principen inte är uti oss; den svävar över oss; är någonting, som vår natur i sina högsta strävanden måste arbeta sig upp till. Men det är också sagt: Alla ting, inte människan allena, utan varje djur, växt och mineral har sina sju principer, och den högsta av alla principer – den sjunde principen själv – besjälar denna oavbrutna livstråd, som genomgår hela utvecklingen, förenande till en bestämd ordningsföljd de nästan oräkneliga inkarnationerna av denna livsenhet, som konstituerar en fullständig serie. Vi måste införliva i vårt medvetande alla dessa begrepp och sammangjuta dem eller utdra deras innersta andemening för att fatta läran om den sjätte principen. När man nu i enlighet med denna idéföljd tillämpar termen animal själ på den fjärde principen och mänsklig själ på den femte, bör den sjätte kallas människans andliga själ och den sjunde alltså anden själv. 

Från en annan synpunkt kan den sjätte principen kallas hävkraften för den sjunde och den fjärde hävkraften för den femte; men ännu ett annat behandlingssätt av problemet lär oss att betrakta var och en av de högre principerna från den fjärde uppåt såsom en hävkraft för vad inom den buddhistiska filosofin kallas Livsenheten eller Anden. Från denna synpunkt av saken är livsenheten det som genom sitt inneboende fullkomnar de särskilda hävkrafterna. Hos djuret är livsenheten koncentrerad i kama rupa. Hos människan börjar den tillika genomtränga den femte principen. Hos den fulländade människan genomtränger han den sjätte och när han genomtränger den sjunde, upphör människan att vara människa och uppnår ett rent högre tillvarelsestadium. 

Denna senare uppfattning av ställningen är speciellt viktig i det avseendet, att den vaktar oss mot den föreställningen att de fyra högre principerna skulle likna en knippa trästickor såsom sammanbundna, men var och en äger sin särskilda individualitet, om bandet lossades. Varken den animala själen för sig eller den andliga själen för sig har någon individualitet alls; men å andra sidan skulle den femte principen vara oförmögen av en skilsmässa från de andra på sådant sätt att dess individualitet bevarades, under det at de båda övergivna principerna vore lämnade omedvetna. Det har blivit sagt, att även de finare principerna är materiella och molekylära till sin konstitution, ehuru sammansatta av en högre materiens ordning, än de fysiska sinnena kan förnimma. Sålunda kunde de skiljas, och man kan även föreställa sig att den sjätte principen själv skilde sig från sin lägre granne. Men i en sådan händelse skulle den under ett sådant tillstånd av skilsmässa och på detta mänsklighetens utvecklingsstadium endast kunna reinkarnera sig och bli en ny femte princip genom beröring med en mänsklig organism, i vilket fall den femte principen skulle stödja sig på och vara ett med den fjärde, och i samma mån degraderad. Och dock utgör denna femte princip, som inte kan stå allena, människans personlighet, och dess så att säga ”grädde” i förening med den sjätte hennes genom en följd av liv fortgående individualitet. 

Vi skall längre fram behandla de omständigheter och attraktionsförhållanden, under vilka principerna lösgör sig och hur frågan om människans medvetande i dessa fall gestaltar sig. 

Emellertid skall vi erhålla en bättre insikt i fråga om ställningen i dess helhet genom att först vända oss till de evolutionsprocesser, genom vilka människans principer utvecklats, än vi skulle vinna, om vi för tillfället fortsatte vår undersökning i samma riktning.
 

Tillägg 

Man har riktat en och annan anmärkning mot det sätt, varpå den esoteriska läran för läsaren framställes i denna bok, på den grund att det är materialistiskt. Jag betvivlar att de idéer, med vilka vi har att göra, skulle med samma lätthet kunna bringas inom medvetandets fattningsområde på något annat sätt; med sedan de en gång är förstådda, möter det ingen svårighet att överflytta dem i idealismens termer. De högre principerna skall så mycket lättare kunna behandlas såsom lika många jagets olika tillstånd, då dessa tillstånds attributer blivit var för sig betraktade såsom principer, undergående utveckling. Men det kan vara gagneligt att vi för en stund dröjer vid den uppfattning av människans konstitution, enligt vilken väsendets medvetande successivt flyttar genom de utvecklingens stadier, vilka representeras av de särskilda principerna. 

Det har vid ockult undervisning stundom försäkrats at på det högsta utvecklingsstadiet, med vilket vi för närvarande behöver sysselsätta oss – den fulländade mahatmans – jagets medvetande förvärvat förmågan att helt och hållet residera i den sjätte principen. Men det skulle vara en grov och falsk uppfattning av saken, om man antog att mahatman på den räkningen helt och hållet kastat ifrån sig, såsom ett par tomma slidor, de båda fjärde och femte principerna, i vilka hans medvetande torde ha haft sitt säte under ett tidigare stadium av hans utveckling. Det väsen, som förut var fjärde eller femte principen, har nu förändrats till sina attributer och helt och hållet frigjort sig från vissa böjelser och anlag och är därför en sjätte princip. Man kan i mera allmänna termer uttrycka förändringen såsom en adeptens naturs frigörelse från slaveriet under hans lägre jag, från det vanliga jordelivets begär – ja, från dess inskränkningar och affektioner; ty det i hans sjätte princip fullt medvetna jaget har förverkligat enheten av de sanna jagen inom hela mänskligheten på det högre planet och kan ej längre dragas av sympatins band mera till det ena än det andra. Han har uppnått denna kärlek till mänskligheten såsom ett helt, vilken övergår kärleken till Mayan eller illusionen, som konstituerar den särskilda människovarelsen för den begränsade tillvaron på utvecklingens lägre plan. Han har inte förlorat sina fjärde och femte principer – dessa har själva uppnått mahatmaskap; alldeles så som det lägre rikets djursjäl genom att förmänskligas gått i blom inom det femte tillståndet. Denna betraktelse förhjälper oss till en klarare föreställning om de vanliga mänskliga varelsernas gång genom den långa serien av inkarnationer på det mänskliga planet. En gång hunnet till detta existensplan, utvecklar den primitiva människans medvetande den femte principens attributer. Men jaget förbliver till en början centrum för en tankeverksamhet, som huvudsakligen arbetar med det fjärde utvecklingsstadiets impulser och begär. Först upplyses det blott tillfälligtvis av det mänskliga förnuftets uppflammande blixtar, men småningom växer den mer och mer intellektuella människan upp till en fullare besittning av detta. Det mänskliga förnuftets impulser gör sig allt mer och mer gällande. Den stärkta tankekraften blir den förhärskande kraften i livet. Medvetandet är överflyttat till den femte principen, oscillerande likväl mellan den lägre och högre naturens tendenser för en lång tid – det vill säga under ofantliga utvecklingsperioder och många hundrade liv, varunder jaget steg för steg renas och höjer sig. Under allt detta är jaget en enhet från en synpunkt av saken och dess sjätte princip endast den slutliga utvecklingens potentialitet. Vad den sjunde principen beträffar är denna det verkligen Ovetbara, den högsta styrande orsaken till allt, densamma för den ena som för den andra människan, densamma för människolivet som för djurriket, densamme för det astrala eller devachaniska eller nirvanska tillvarelseplanet. Ingen människa har fått en sjunde princip enligt den högre uppfattningen av saken: vi är alla på samma outgrundliga sätt överskyggade av den sjunde världsprincipen. 

Hur kan denna åsikt bringas i överensstämmelse med det i föregående kapitel framställda påståendet, att principerna är i viss mening sins emellan skiljbara och att till och med den sjätte kan tänkas skilja sig från sin närmast lägre granne och genom reinkarnation övergå till en ny femte princip genom beröring med en mänsklig organism? Det ligger ingen oförenlighet i de båda åsikternas andemening. Den sjunde principen är en och odelbar i hela naturen, men det ges genom den en mystisk fortvaro av vissa livsimpulser, vilka sålunda konstituera likasom trådar, på vilka successiva existenser kan uppträdas. En sådan livsimpuls upphör inte ens i det antagna utomordentliga fallet, att ett på densamma uppskjutet och utefter dess linje upp till en viss punkt utvecklat jag totalt och såsom ett fullständigt helt faller bort från densamma. Jag är inte i tillfälle att med dogmatisk bestämdhet uttala mig om vad som inträffar i ett sådant fall, men andens efterföljande inkarnationer utefter denna impulslinje gå tydligen i den ursprungliga ordningsföljden; och sålunda kan man med begagnande av det materialistiska uttryckssättet med så mycken närmelse till noggrannhet, som språket vid någotdera uttryckssättet medger, säga, att det fallna väsendets sjätte princip i en sådan händelse lösgör sig från den ursprungliga femte och reinkarnerar sig för egen räkning. 

Men det är onödigt att vi längre uppehåller oss med dessa abnorma processer. Det problem vi först har att lösa är den normala utvecklingens; och då betraktelsen av de sju principerna såsom sådana i min tanke är den mest instruktiva väg, varpå problemet kan behandlas, är det gott att alltid komma ihåg, att jaget är en enhet, som genom flerfaldiga tillvarons sfärer eller tillstånd skrider framåt, under gående förändring, tillväxt och rening genom hela sitt utvecklingslopp – att det är ett medvetande, inneboende i det ena eller andra av det mänskliga väsendets potentiella attributer.

 

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 3 – Planet-Kedjan

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23