De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 8.
MÄNSKLIGHETENS FRAMÅTSKRIDANDE
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 8.

Mänsklighetens framåtskridande

SÅSOM läsaren nu torde ha sett, drager naturen i sitt lopp försorg för alla mänskliga väsenheters framåtskridande i oändlighet till allt högre existensformer. Men i ej ringare mån torde det ha visat sig, att naturen – genom att begåva dessa väsenheter, under det de fortskrida, med ständigt växande förmögenheter och en ständigt sig vidgande verksamhetssfär – även ger varje mänsklig väsenhet allt mera avgörande tillfällen att välja mellan gott och ont. I mänsklighetens tidigare runder är detta valfrihetens privilegium ännu inte fullt utvecklat och ansvarigheten är därför i samma mån ofullständig. Mänsklighetens tidigare runder bekläda i själva verket inte alls jaget med någon andlig ansvarighet i den mera omfattande betydelse av detta ord, vartill vi nu närma oss. De devachaniska perioder, som följer på varje objektiv tillvaro, motsvarar fullt dess förtjänst och skuld, och även den mest beklagansvärda personlighet, som jaget under den första hälften av sin evolution möjligtvis kan utveckla, kan helt och hållet lämnas utom räkningen med avseende på det större företaget, medan den vilsekomna personligheten själv lider sitt jämförelsevis korta straff och inte mera stör naturen. Men den senare hälften av den stora evolutionsperioden fullbordas efter andra principer. I de existensformer, som nu möta, kan jaget inte inträda utan egna positiva förtjänster, motsvarande de nya utvecklingar, som nu förestå. Det är inte nog med att denna nu fullt ansvariga och högt begåvade varelse – människan vid den stora vändpunkten i sin bana – skall passivt flyta på framåtskridandets ström; hon måste börja att simma, om hon vill komma fram vidare. 

Fastän ämnets invecklade beskaffenhet hindrat oss att samtidigt behandla alla dess detaljer, har vi i vår översikt av naturen hittills betraktat de sju omloppsvarv av mänsklig utveckling, som utgör hela det planetariska liv, med vilket vi har att göra, såsom en oavbruten serie, som det är människans i allmänhet naturliga lott att genomgå. Men man torde ihågkomma, att vi talat om mänskligheten i den sjätte runden såsom så högt utvecklad, att det högsta adeptskapets sublima egenskaper och förmögenheter där är allas gemensamma tillhörighet, och att i den sjunde runden släktet nästan höjt sig från mänsklighet till gudomlighet. Och likväl skall på detta utvecklingsstadium varje mänsklig varelse kunna i en oavbruten räcka identifieras med alla de personligheter, som har varit uppträdda på denna livstråd alltifrån början av den stora evolutionsprocessen. Men är det väl tänkbart, att dessa personligheters karaktär är av ingen betydelse för slutresultatet, och at i den sjunde runden kan stå sida vid sida tvenne gudalika varelser, av vilka den ena utvecklats från en lång serie av fläckfria och nyttiga existenser och den andra från en lika så lång serie av onda och jordkrypande människoliv? Säkerligen inte. Vi måste nu fråga: hur förlika sig naturens analogier med mänsklighetens förutbestämda utveckling till de högre existensformer, som kröna byggnaden? 

Liksom barndomen är oansvarig för sina handlingar, så är mänsklighetens tidigare raser oansvariga för sina; men mognadens period kommer, då den fulla utvecklingen av de förmögenheter, vilka sätter individen i stånd att välja mellan gott och ont i det enda liv, varmed han för ögonblicket har att göra, skall sätta även det kontinuerliga jaget i stånd att göra sitt slutliga val. Denna period, denna ofantliga period – ty naturen hastar inte att fånga sina varelser i en fälla uti en sådan sak som denna – håller nu först på att börja, och ett helt omloppsvarv genom de sju världarna måste fullbordas, innan den är förbi. Ända till des vi hunnit över mitten av den femte rund-perioden på denna jord, är den stora frågan – vara eller inte vara för framtiden – ej oåterkalleligt avgjord. Vi håller nu på att komma i besittning av de förmögenheter, vilka gör människan till en fullt ansvarig varelse; men vad som ännu återstår för oss är att använda dessa förmögenheter under vårt jags mogenhetsålder på ett sätt, som blir bestämmande för de ofantliga följderna hädanefter. 

Det är under den femte rundens första hälft, som striden förnämligast kommer att äga rum. Ända till dess kan ett vanligt levnadslopp vara en god eller dålig förberedelse för striden, men kan inte lämpligen betecknas såsom striden själv. Och nu har vi att undersöka naturen av denna strid, om viken vi hittills endast talat såsom ett val mellan det goda och det onda. Detta är en ingalunda oriktig, men dock ofullständig definition. 

Den ständigt återkommande och ständigt hotande konflikten mellan förstånd och andlighet är det fenomen, som vi nu vill undersöka. De alldagliga begrepp, som dessa två ord betecknar, måste naturligtvis betydligt utvidgas, innan det ockulta begreppet kan realiseras; ty de europeiska tankevanorna tenderar dess värre till uppställandet av en oädel skenbild av andlighet såsom en stämning hos karaktären snarare än hos anden själv – en färglös beskedlighet, född av hängivenheten för en viss religionsform och fromma känslor, lika mycket i vilka godtyckliga begrepp om himmel och gudomlighet den ”andligt sinnade” personen blivit uppfostrad. Andlighet i ockult mening har föga eller intet att göra med fromma känslor; den har att göra med människosinnets förmåga att tillägna sig kunskap från själva kunskapens urkälla – den absoluta kunskapen – i stället för genom den vidlyftiga och mödosamma slutledningsprocessen. 

Det rena förståndets, slutledningsförmågans utveckling har varit de europeiska nationernas uppgift så länge, och på detta område av mänskligt framåtskridande har de utfört sådana storverk, att för européerna själva, i början och medan ännu ifrågavarande begrepp är ofullkomligt uppfattade, ingenting i den ockulta filosofin kan synas mindre antagligt än den ockulta lärans första sats, den om förståndet och andligheten; men detta kommer inte så mycket från någon obehörig tendens hos den ockulta vetenskapen at nedsätta förståndet som från den obehöriga tendensen hos den västerländska spekulationen att nedsätta andligheten. Den har inte gjort bekantskap med människans inre förmögenheter; den har endast famlat blindvis i riktningen av en tro, att sådana förmögenheter existerade; och Kant själv, den störste målsmannen för denna idé i nyare tider, gör föga mera än bekräftar, att det ges en sådan förmögenhet som intuition – om vi bara visste, vad vi skall göra med densamma.

Sättet at arbeta med densamma är ockult vetenskap i ordets högsta mening, odlandet av andligheten. Odlandet av blotta makten över naturens krafter, utforskandet av några av hennes djupare hemligheter med avseende på de inre principer, som kontrollerar de fysiska resultaten, är ockult vetenskap i ordets lägsta betydelse, och till denna lägre region av dess verksamhet kan, ja måste den vanliga naturvetenskapen gradvis höja sig. Men förvärvandet genom det blotta förståndet – naturvetenskapen i högsta mening – av privilegier, som egentligen är andlighetens tillhörighet, är en av farorna i denna strid, som avgör det mänskliga jagets slutliga öde. Ty det är en sak, som ingen förståndsutveckling kan hjälpa människosläktet till att förstå, och detta är den andliga existensens natur och allt annat överstigande värde. Förståndet däremot utgår från fysiska orsaker – den naturliga hjärnans fullkomnande – och leder endast till fysiska resultat, fullkomnandet av det materiella välbefinnandet. Fastän, såsom en eftergift för de ”svaga bröderna” och för ”religionen”, på vilka det ser ned med godmodigt förakt, det moderna förståndet inte fördömer andligheten, behandlar det obestridligen det fysiska mänskliga livet såsom den enda allvarsamma angelägenhet, med vilken allvarlige män, ja allvarliga filantroper kan sysselsätta sig. Men om den andliga existensen, det livliga subjektiva medvetandet verkligen fortfar under större perioder än de av intellektuell, fysisk tillvaro – i ett förhållande såsom minst 80 till 1, såsom vi såg, när vi behandlade det devachaniska tillståndet – då är påtagligen människans subjektiva existens viktigare än hennes fysiskas, och förståndet har orätt, när det riktar alla sina bemödanden på förbättrandet av den fysiska tillvaron. 

Dessa omständigheter ådagalägger, att det val mellan gott och ont – som blivit gjort av det mänskliga jaget under loppet av den stora kampen mellan förstånd och andlighet – inte blott är ett val mellan så uppenbart motsatta idéer som ondska och dygd. Det är i själva verket inte en så simpel fråga som denna – om människan är ond eller dygdig – som vid den slutliga kritiska vändpunkten kommer att avgöra, om hon skall fortfara att leva och utveckla sig till högre stadier av tillvaro eller om hon skall upphöra att leva alls. Det sanna förhållandet är (om det inte annars är oklokt att redan på detta stadium av vårt framåtskridande vidröra ett nytt mysterium), att frågan om vara eller inte vara inte avgöres genom hänvisning på frågan, om en människa är ond eller dygdig alls. Det skall längre fram tydligt visas, att det måste finnas en ond andlighet så väl som en god. Den stora frågan om en fortsatt tillvaro beror sålunda helt och hållet och nödvändigtvis på frågan om andlighet i motsats till materialitet. Huvudspörsmålet är inte så mycket: ”får en människa leva, är hon god nog att tillåtas leva längre?” som inte fastmera: ”kan människan leva längre på de högre nivåer av tillvaro, till vilka mänskligheten slutligen måste utveckla sig?” Har hon kvalificerat sig till att leva genom odlandet av den varaktiga delen av sin natur? Varom inte, så har hon hunnit till ändan på tåget. 

Det skulle emellertid vara förhastat att anta, att den ockulta filosofin anser last och dygd vara utan betydelse för människans andliga öde, därför, att hon inte i naturen kan upptäcka, att de bestämmer de slutliga framstegen i evolutionen. Inget system är i sin moral så skoningslöst oböjligt som det, vilket den ockulta filosofin uppdagar och framställer. Men vad last och dygd av sig själva medför är lycka och elände, inte det slutliga problemet om en fortsatt tillvaro bortom denna omätligt avlägsna period, då människan under evolutionens fortgång måste börja att bli någonting mera än människa och inte kan fortgå på framåtskridandet väg blott med tillhjälp av de relativt lägre mänskliga attributerna. Vidare är det sant, at man svårligen kan tänka sig, att dygden – när hon framträder i någon avgjord grad – kan undgå att i sinom tid föda de erforderliga högre attributerna; men det skulle inte vara vetenskapligt exakt att tala om henne såsom orsak till framåtskridandet i de högsta stadierna, fastän hon kan framkalla utvecklingen av det, som är orsak till detta framåtskridande. 

Denna synpunkt – att det slutliga framåtskridandet bestämmes av andligheten, oavsett dess mmoraliska färg, sammanfaller med den djupa meningen i den ockulta läran, att ”man för at vara odödlig i det goda måste identifiera sig med Gud, för att vara odödlig i det onda åter med Satan. Dessa är de båda polerna i själarnas värld. Mellan dessa båda poler vegeterar och dör utan minne den onyttiga delen av människosläktet”.[*] Denna gåta har, likasom alla ockulta formler, även en lägre betydelse (hon passarin med mikrokosmos såväl som med makrokosmos), och i denna lägre betydelse avser hon devachan och avitchi och de färglösa personligheternas innehållslösa efterliv, men till sin viktigare innebörd avser hon den slutliga utgallringen inom mänskligheten i mitten av den stora femte runden, de helt och hållet oandliga jagens förintelse och de andras övergång till odödlighet i det goda eller odödlighet i det onda. Alldeles samma mening ligger i Uppenbarelsebokens ord (3:15-16): ”jag villa, att du vore antingen kall eller varm; men efter du är ljummen och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun.”

___________________

[*] Eliphas Levi, (En katolsk präst, abbé Constant, som var en mycket framstående ockultist i 19 århundradet. Övers. anm.
 

Andlighet är således inte fromma känslor, utan den högsta arten av förnimmelse, som inhämtar kunskap om naturens arbete genom andens omedelbara förening med hennes högre principer. Det inkast, som det fysiska förståndet vill göra mot denna uppfattning, är, at anden ingenting kan inhämta annat än genom att iaktta företeelserna och resonera över dem. Detta är ett misstag – han kan det, och tillvaron av en ockult vetenskap är det högsta beviset därpå. Men antydningar i riktningen av ett sådant bevis finns överallt omkring oss, om vi blott har tålamod att undersöka deras sanna mening. För att nu blott tala om en sak: med clairvoyancens fenomen för ögonen – omogna och ofullkomliga, som de av dem varit, vilka tilltvingat sig världens uppmärksamhet – är det fåfängt at säga, att det inte gives några andra portar till medvetandet än de fem sinnena. Visserligen är bland människorna i allmänhet förmågan av clairvoyance ytterst sällsynt, men hon anger dock tillvaron hos människan av en potentiell förmåga, vilkens natur, så vitt man kan sluta från hennes ringaste yttringar, tydligen måste i sin högsta utveckling vara i stånd at leda till ett direkt tillägnande av kunskap oberoende av den sinnliga varseblivningen. 

En av de mest brydsamma svårigheter, som omger närvarande försök att översätta den esoteriska läran på vanligt språk, måste i själva verket tillskrivas den omständigheten, att andlig förnimmelseförmåga, oberoende av alla de vanliga processer, genom vilka kunskap förvärvas, ännu är blott en stor och sublim möjlighet i människonaturen. I den regelbundna gången av en ockult uppfostran är det genom denna metod som adepterna meddelar sina lärjungar undervisning. De väcker det slumrande sinnet hos lärjungen, och därigenom inplanterar de i hans själ en kunskap om, att den eller den läran är verklig sanning. Hela det evolutionsschema, som i de föregående kapitlen skildrats, smyger sig in i den regelbundne chelans själ på grund av det faktum, att man låter honom se – medelst clairvoyant syn – hur processen försiggår. Vid hans undervisande begagnas inga ord alls. Och adepterna själva, för vilka naturens fakta och processer är lika förtrogna som för oss våra fem fingrar, finner det svårt att i en avhandling, som de för oss inte kan illustrera genom att framkalla inre bilder i vårt slumrande sjätte sinne, förklarar planetsystemets invecklade anatomi. 

Visserligen är det ej att vänta, att människosläktet i allmänhet ännu skulle vara medvetet av besittningen av det sjätte sinnet, ty tiden för detta sinnes verksamhet har ännu inte kommit. Det har redan blivit visat, att varje rund är ägnad åt fullkomnandet hos människan av den motsvarande principen i dess ordningsföljd och åt förberedandet av dess förening med den nästföljande. De tidigare runderna har blivit skildrade såsom havande att göra med människan i en förebildande, löst organiserad, ointelligent form. Den första principen av alla, kroppen, utvecklades, men den utvecklade endast livskraft och var olika allt vad vi nu kan föreställa oss. Den fjärde runden, i vilken vi nu lever, är den, i vilken den fjärde principen, viljan, begäret, är fullt utvecklad, och i vilken den håller på att förena sig med den femte principen, förnuftet, intelligensen. I den femte runden måste det fullt utvecklade förnuftet, förståndet eller själen, vari jaget då har sitt säte, förena sig med den sjätte principen, andligheten, eller helt och hållet avstå från en fortsatt tillvaro. 

Alla, som sysselsatt sig med buddhistisk litteratur, är förtrogna med de där ständigt förekommande häntydningarna på föreningen av en arhats själ med Gud. Detta är – med andra ord – den brådmogna utvecklingen av hans sjätte princip. Genom alla de hinder, som för en fjärde-runds-människa försvåra en sådan operation, tvingar han sig direkt upp till det evolutionsstadium, som i den senare delen av femte runden väntar den övriga mänskligheten – eller rättare sagt en så stor del av mänskligheten, som i naturens vanliga gång kan uppnå det. Och man torde observera, att han, då han gör detta, själv styr rakt över den stora farliga perioden – femte rundens mitt. Detta är adeptens häpnadsväckande storverk med avseende på hans egna personliga intressen. Han har uppnått den andra stranden av det hav, vari så  många av människosläktet skall förgås. Med en tillfredsställelse, om vilken människor inte ens kan göra sig någon föreställning utan i själva har några glimtar av andlighet – av det sjätte sinnet – väntar han på sina tillkommande följeslagares ankomst. Han väntar inte i sin fysiska kropp – detta skyndar jag att tillägga för att förebygga misstydning – utan, när det slutligen förunnas honom att lämna denna, i ett andligt tillstånd, som det skulle vara dåraktigt att försöka skildra, då till och med vanliga människors devachaniska tillstånd är nästan ofattligt för en inte i den andliga vetenskapen uppfostrad inbillningskraft. 

Men för att nu återkomma till mänsklighetens vanliga gång och till utvecklingen till sjätte-runds-människor av män och kvinnor, som inte blir adepter på något brådmoget stadium av deras bana, torde man observera, att detta är naturens vanliga gång i en av detta uttrycks betydelser; men det är likaledes naturens vanliga gång för varje sädeskorn, som utvecklar sig för att falla i en lämplig jordmån och självt växer upp till ett sädesax. Men likaså utvecklar sig en stor mängd sädeskorn inte alls, och en stor mängd mänskliga jag skall ej heller genomgå den femte rundens prövningar. Naturens yttersta ändamål med människans utveckling är att utveckla henne till en omätligt högre varelse, till en medveten kraft, till vad man i allmänhet menar med en skapande princip i naturen själv. Den första uppgiften är att utveckla en fri vilja, och den nästa är att föreviga denna fria vilja genom att bringa den att förena sig med naturens yttersta ändamål, som är det goda. Under förloppet av en sådan operation är det oundvikligt, att en stor del av den utvecklade fria viljan vänder sig till det onda och, efter att ha frambragt ett övergående lidande, upplöses och förintas. Och vad mera är: det slutliga målet kan endast uppnås genom ett stort slöseri med material; och likasom detta sker på evolutionens lägre stadier, där av en enda växt tusen frön kastas bort för vart och ett, som spirar upp och sätter frukt, så ser vi ock de gudalika viljefröna, av vilka ett är planterat i varje människas bröst, lika ymnigt som andra frön blåser omkring för vinden. Skall man anklaga naturen för orättvisa därför, att många av dessa frön komma att förgås? En sådan tanke kan endast uppstå i ett sinne, som inte kan förstå, att i naturen finnes rum nog för växandet av varje frö, som vill växa, och till det omfång det vill växa, antingen detta omfång är stort eller litet. Om någon finner det förfärligt, att en ”odödlig själ” skall – under några som helst omständigheter – förgås, så kan detta intryck endast bero på den föränderliga vanan att betrakta såsom evighet allt, som inte är vårt närvarande mikroskopiska liv. Det är rum i de subjektiva sfärerna och tid i vår planetkedjas manvantara, innan vi ens nalkas den gudalika eller dhyan-chohan-perioden – långt mera rum och tid än en vanlig hjärna någonsin ännu tänkt sig av odödlighet. Varje god gärning och varje upphöjd känsla, som någon man eller kvinna någonsin utövat eller känt, måste vibrera genom eoner av andlig tillvaro, antingen detta mänskliga väsen visar sig mäktigt eller inte att utveckla sig till den sjunde rundens sublima och häpnadsväckande fulländning. Och likväl är det av de orsaker, vilka alstrats i ett av våra korta liv på jorden, som den exoteriska spekulationen tror sig vara i stånd att konstruera fram eviga resultat! I en sådan sju- eller åttahundradel av vårt objektiva liv på jorden under den evolutionära livsvågens närvarande besök härstädes väntar vi, att naturen skall finna tillräckliga skäl för att bestämma över hela vår följande bana! I sanning, naturen vill verkligen ge en så riklig lön för ej jämförelsevis ringa prestation av mänsklig viljekraft i rätt riktning, att – så orimlig en sådan väntan än må synas och så orimlig hon än är i fråga om ett vanligt liv – en kort tillvaro stundom kan vara nog för att anticipera en utveckling på miljarder år. Adepten kan i ett enda jordeliv komma så långt, att hans följande utveckling är säker och blott en tidsfråga*); men då måste att börja med det frö, som frambringar en adept i detta liv, vara mycket fullkomligt och de tidiga villkoren för dess växande gynnsamma, och dessutom måste ansträngningen å människans egen sida fortfara hela livet igenom och vara vida mera koncentrerad, intensiv och okuvlig än den utanför stående oinvigde ens kan tänka sig. I vanliga fall kan ett liv, som är delat emellan materiella njutningar och andliga strävanden - hur uppriktiga och sköna de senare än må vara – endast frambringa ett motsvarande dubbelt resultat, en andlig belöning i devachan och en ny födelse på jorden. Det sätt, varpå adepten undgår nödvändigheten av en sådan ny födelse, är – vare det här anmärkt – fullkomligt vetenskapligt och enkelt, fastän det låter som ett teologiskt mysterium, när det tolkas i exoteriska skrifter med hänvisning på Karma och Skandhas, Trishna och Tanha och så vidare. Nästa jordeliv är lika så mycket en följd av de förvantskaper, vilka den femte principen, den kontinuerliga mänskliga själen, frambragt, som de devachaniska erfarenheterna – vilka framträder först – är en frukt av de högre tankar och strävanden, vilka personen under sitt liv skapat, dvs de frambragta förvantskaperna är i vanliga fall dels materiella, dels andliga. De begåva därför själen vid hennes inträde i verkningarnas värld med en dubbel rad av inneboende attraktioner, av vilka den ena frambringar de subjektiva följderna i hennes devachaniska liv, och den andra gör sig gällande vid slutet av nämnda liv och för själen tillbaka till reinkarnation. Men om en person under sitt objektiva liv utvecklar absolut inga förvantskaper för materiell tillvaro, om hans själ i dödsstunden endast är utrustad med sådana attraktioner, som tenderar till andlighet, och alls inga, som drager henne tillbaka till objektivt liv, då kommer han inte tillbaka. Han höjer sig till ett tillstånd av andlighet, motsvarande intensiteten av de attraktioner eller förvantskaper, som går i denna riktning, och den andra sammanbindningstråden avskäres. 

Denna förklaring motsvarar visserligen inte fullkomligt situationen i dess helhet; ty till och med adepten, hur högt han än må stå, kommer stundom åter till inkarnation, sedan det övriga människosläktet hunnit över den stora delningsperioden i mitten av femte runden. Ända till dess planet-andeskapets höga ståndpunkt är uppnådd, måste människosjälen ännu ha en viss dragning till jorden, ehuru väl inte till det jordeliv av fysiska njutningar och passioner, som vi nu genomgår. Men den väsentliga punkten med avseende på jordelivets andliga följder, som vi måste klargöra för oss, är, att – i ett så övervägande antal fall, att det inte är nödigt att omtala de få abnorma – rättfärdighetskänslan med hänsyn till goda människors öde fullt tillfredsställes genom naturens gång – steg för steg i mån som tiden fortgår. Andelivet är alltid redo att mottaga, vederkvicka och återställa själen efter inkarnationens strider, mödor eller lidanden. Och vad mera är: oavsett frågan om evigheten, skänker naturen hela människosläktet – utom dess förolyckade existenser, som envist framhärdat på det ondas väg – långa mellantider av andlig lycksalighet, vida längre och till sin karaktär vid mera upphöjda än varje särskilt livs devachaniska period. I själva verket är naturen obeskrivligt frikostig och tålig mot alla och envar av sina kandidater till det slutliga provet under deras beredelse för detsamma. Inte heller är ett misslyckande ens i detta prov absolut olycksbringande. De förolyckade kan försöka om igen – så vida de inte är totalt fördärvade – men de måste vänta på nästa tillfälle. 

En fullständig förklaring av de förhållanden, under vilka en sådan väntan tillbringas, skulle inte ingå i planen för denna avhandling; men man må inte tro, att framstegskandidaterna, överbevisade om oduglighet till att gå vidare i den femte rundens kritiska period, nödvändigt sjunker i förintelsens sfär. För att en sådan attraktion skall göra sig gällande, måste jaget ha utvecklat en i sin styrka överväldigande positiv dragning till materien och frånstötning av andligheten. Där varken sådana frändskaper förefinnas eller sådana, som skulle vara tillräckliga att hjälpa jaget över det stora bråddjupet, är det öde, vilket drabbar naturens blott förolyckade existenser, att – med avseende på närvarande planetariska manvantara – dö utan minne, såsom Eliphas Levi uttrycker sig. De har levt sitt liv och haft sin del av himlen; men de är inte i stånd att bestiga de svindlande höjder av andligt framåtskridande, som då möter dem. Men de är mäktiga av fortsatt inkarnation och liv på sådana nivåer av tillvaro, vid vilka de är vana. De skall därför vänta i det negativa andliga tillstånd, de uppnått, tills dessa nivåer av tillvaro åter är i verksamhet i nästa planetariska manvantara. Långvarigheten av en sådan väntan överstiger naturligtvis helt och hållet gränserna för vår fantasi, och den egentliga beskaffenheten av den tillvaro, vi ny åsyftar, är ävenså omöjlig at för oss åskådliggöra; men den breda vägen genom denna sällsamma region av drömmande halvliv måste tagas med i räkningen, om vi skall kunna förstå hela evolutionssystemets symmetri och fullständighet. 

Och då nu även detta krav blivit tillgodosett, ligger hela systemet framför läsaren i sina huvuddrag någorlunda fullständigt. Vi har sett det ena och samma livet, anden, besjälande materien först i dess lägsta former och framkallande en utveckling steg för steg till allt högre. Slutligen individualiserande sig i människan, arbetar den sig upp genom lägre och oansvariga inkarnationer, till dess den genomträngt de högre principerna och utvecklat en verklig människosjäl, som från denna stund är herre över sitt eget öde, ehuru i början skyddad genom sådana anordningar av naturen, som hindrar henne från ett för tidigt skeppsbrott, och som sporrar och vederkvicker henne på hennes bana. Men den slutliga lott, vilken erbjuder sig åt denna själ, är att utveckla sig till en varelse, som är mäktig at ta vara ej blott på sig själv utan även på andra, som är mäktig att styra och leda – inom vad vi skulle vilja kalla konstitutionella gränser – själva naturens operationer. Klart är, att själen, innan hon kan ha förvärvat rättigheten till denna befordran, måste ha blivit ställd på prov genom att erhålla den fullständiga kontrollen över sina egna angelägenheter. Denna fullständiga kontroll innebär nödvändigtvis även möjligheten av ett skeppsbrott. De skyddsvärn, vilka omgav jaget i dess ungdom – dess oförmåga att uppnå högre eller lägre tillstånd än det devachan eller avitchi, som skiljer inkarnationerna – faller bort, när det hunnit mogenhetsåldern. Det har då makt över sina egna öden, inte endast med hänsyn till utvecklingen av övergående glädje och lidande, utan även med hänsyn till de häpnadsväckande tillfällen i båda riktningarna, som tillvaron öppnar inför detsamma. Det kan gripa de högre tillfällena på två sätt; det kan upptaga striden på två sätt; det kan uppnå en sublim andlighet för det goda eller en sublim andlighet för det onda. Det kan förena sig med materialiteten för (inte det onda, utan fastmera) fullständig förintelse; eller på andra sidan för (inte det goda, utan fastmera) det negativa resultatet att börja inkarnationens uppfostrande processer om igen alltifrån början. 

 

Tillägg 

Det tillstånd, vari de monader, som ej lyckas komma över mitten av femte runden, måste råka, då evolutionens våg sopar fram, lämnande dem såsom vrak, så att säga, på tidens strand, är inte fullständigt skildrat i detta kapitel. Det är endast med några ord antytt, att de förolyckade existenserna i varje manvantara inte absolut förintas, när de kommer till ”änden av tåget”, utan är bestämda att efter en ofantlig period av väntan ännu en gång gå in i evolutionens ström. Från detta sakernas tillstånd kan många slutsatser dragas. Den period av väntan, som de förolyckade existenserna sålunda måste genomgå, är, att börja med, av en så häpnadsväckande längd, att inbillningskraften måste hissna därvid. Den senare delen av den femte runden och hela den sjätte och sjunde måste först genomgås av de lyckliga kandidaterna till andlighet, och de senare runderna är av omätligt större långvarighet än de i mellanperioden. Sedan följer den långa mellantiden av nirvanisk vila, som avslutar en manvantara,  Brahmas omätliga natt, hela planetkedjans pralaya. Först när nästa manvantara begynner, börjar de förolyckade existenserna vakna upp ur sin fruktansvärda dvala – fruktansvärd för de varelsers inbillningskraft, vilka befinner sig i full livsverksamhet, ehuru en sådan dvala, som nödvändigtvis är i det närmaste medvetslös, kanske inte är ledsammare än en drömlös natt i en djupt sovandes minne. De förolyckade existensernas öde måste i första rummet vara sorgligt snarare på grund av vad de går miste om än på grund av vad de ådraga sig. Men för det andra är det likväl sorgligt även på grund av vad det leder till; ty när dessa förolyckade vaknar upp, måste de på nytt genomgå all det fysiska livets vedermöda och nästan otaliga inkarnationer; medan de fullkomnade varelser, som gick förbi dem i evolutionen under denna femte rund, i vilka de själva förolyckades, skall ha – under deras dvala – utvecklat sig till den gudalika fulländningen av dhyan chohan och skall vara nästa manvantaras styrande genier, inte dess hjälplösa undersåtar.  

Alldeles frånsett emellertid vad som kan betraktas såsom de ifrågavarande väsenheternas personliga intresse, är tillvaron av de förolyckade varelserna i naturen i början av varje manvantara ett faktum, som i en mycket betydande grad bidrager till att göra evolutionssystemet begripligt. När planetkedjan först av allt utvecklats ur kaos – om vi annars kan bruka ett sådant uttryck som ”först av allt” i en modifierad betydelse, när vi tänker på, att ”i begynnelsen” är, brukat om en period i evigheten, ett blott talesätt – har man inte alls att göra med några förolyckade. Då försiggår andens nedstigande i materien genom elemental-, mineral- och övriga riken på det i de första kapitlen av denna bok redan beskrivna sättet. Men från och med en planetkedjas andra manvantara under solsystemets verksamhet, som omfattar många sådana perioder, är sakernas gång något annorlunda – ledigare, för att nu bruka ett uttryck, som mera tillhör konversationsspråket än det strängt vetenskapliga. I alla händelser går det fortare, ty mänskliga väsenheter existerar redan och är färdiga att inkarneras, så snart den likaledes redan existerande världen kan vara i ordning att emottaga dem. Det verkliga förhållandet synes sålunda vara, att efter en planetkedjas första manvantara – ofantligt långvarigare än de följande – inga då först ur de lägre rikena utvecklade väsenheter hinna längre än till tröskeln av mänsklighet. De senast förolyckade inkarneras först och sedan eventuellt de överlevande, redan upplösta animaliska väsenheterna. Men i jämförelse med de punkter i den esoteriska läran, som rör vårt släktes nu pågående evolution, har dessa spekulationer angående den första perioden av en världsutveckling föga mera än ett intellektuellt intresse och kan ännu inte synnerligen utvidgas genom några bidrag å min sida.

 

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 9 – Buddha

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23