yantra1.gif (2187 bytes)
8
Amita Buddha, Kwan-Shai-Yin och Kwan-Yin – vad ”Dzyans Bok” och Tsong-kha-pa´s lamakloster säger

[Ingår i en grupp av elva artiklar som är samlade under begreppet ”Mysteriet Buddha”]



HELENA BLAVATSKY

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)



Helena Blavatsky

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)

  

Som ett supplement till Kommentarerna finns det många hemliga folianter med levnadsteckningar över Buddhor och Bodhisattvor, och bland  dessa finns en om prins Gautama och en annan om Hans reinkarnation i Tsong-kha-pa. Denna stora tibetanska reformator från 1300-talet, som sägs vara en direkt inkarnation av Amita-Buddha, är grundaren av den hemliga Skolan nära  Shigatse, beläget vid Teshu-Lamas privata retreat. Det är genom Honom som det regelbundna systemet med Lamaistiska inkarnationer av Buddhorna (Sang-gyas), eller av Sakya-Thub-pa (Sakyamuni) började. Amida eller Amita-Buddha benämns av författaren till Chinese Buddhism som en mytisk varelse. Han beskriver


Amida-Buddha (Ami-to Fo) som en fabulös person, flitigt dyrkad – liksom Kwan-Yin – av Nordbuddisterna, men  är däremot okänd i Siam, Burmah och Ceylon. [1]


Detta är högst troligt. Trots det är Amida-Buddha inte en ”fabulös” person, eftersom (a) ”Amida” är senzar formen av ”Adi”; ”Adi-Buddhi” och ”Adi-Buddha” [2] vilken redan påvisats, och existerade för tidsåldrar sedan som en sanskrit term för ”Den Första Själen” och ”Visdomen”; och (b) namnet användes på Gautama Sakyamuni den siste indiske Buddhan, från och med 600-talet när buddhismen introducerades i Tibet. ”Amitabha” (på kinesiska ”Wu-liang-sheu”) betyder bokstavligt ”Gränslös Tidsålder”, en synonym för ”Ain-Soph”, ”Den Gamle av Tiden”, och är ett epitet som direkt förbinder Honom med den Gränslösa Adi-Buddha (den första och Universella Själen) hos hinduerna, liksom med alla äldre europeiska nationers Anima Mundi och kabbalisternas Gränslösa och Oändliga. Om Amitabha är en fiktion av tibetanerna eller en ny form av Wu-liang-sheu, ”en fabulös person”, som författaren av Chinese Buddhism säger, då måste ”fabeln” vara väldigt gammal; för på en annan sida säger han att  tilläggen till de kanonsiska böckerna som innehåller

legenderna om Kwan-Yin och den Västra himlen med dess Buddha, Amitaba, skedde redan före Rådförsamlingen i Kashmir, något före begynnelsen av vår era. [3]

och han daterar

uppkomsten av de ursprungliga buddhistiska böckerna, som är gemensamma för Nord och Sydbuddhisterna till före år 246 f.Kr.

Eftersom tibetanerna inte accepterade buddhismen förrän på 600-talet e. Kr., hur kommer det sig då att de anklagas för att ha uppfunnit Amita-Buddha? Dessutom, så kallas Amitabha i Tibet för Od-pag-med, vilket visar att det inte var namnet utan en abstrakt idé som först accepterades som beteckningen för en okänd, osynlig, och Opersonlig Kraft – som dessutom var tagen från hinduernas ”Adi-Buddha”, och inte från kinesiskans ”Amitabha”. [4] Det är en stor skillnad mellan den populära Od-pag-med (Amitabha) som sitter på tronen i Devachan (Sukhavati), enligt Mani Kah´bum Skrifterna – det äldsta historiska litterära verket i Tibet, och den filosofiska abstraktionen som benämns Amita-Buddha, vars namn övergått till den jordiske Buddhan, Gautama.

_________________

[1] Chinese Buddhism, p 171, av Rev J. Edkins

[2] ”Buddhi” är en sanskrit term för ”urskillning” eller intellektet (den sjätte principen), och ”Buddha” står för ”vishet”, ”visdom” och även för planeten Merkurius. [Budha]

[3] Denna egendomliga motsägelse finns i Chinese Buddhism på sid. 171, 273-74. Den vördnadsvärde författaren försäkrar sina läsare att ”för de filosofiska buddhisterna...är Amitabha Yoshi Fo, och alla de andra, inget annat än symboler för idéer” (sid. 236). Detta är förvisso sant, men det skulle då också gälla alla andra gudsnamn, såsom Jehova, Allah, etc., och om de inte bara är ”symboler för idéer” så kommer detta bara att visa att om tänkare uppfattar dem på ett annat sätt så är dessa tänkare inte ”filosofiska”; det kommer heller inte att förse oss med seriösa bevis på att det i verkligheten finns personliga, levande gudar med dessa namn.

[4] Kinesiskans Amitabha (Wu-liang-sheu) och den tibetanska Amitabha (Og-pad-med) har nu blivit personliga Gudar, härskare över och bosatta i Sukhavatis celesta region, eller Tushita (på tibetanska: Devachan); emedan den hinduiska filosofins Adi-Buddha och den kinesiska och tibetanska filosofins Amita-Buddha är namn på universella och ursprungliga idéer.
 

HELENA BLAVATSKY


Översatt från Blavatskys Collected Writings, vol. XIV, sid.425-426. Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA, 1985.

 

_________________________________________________________________________________________________

Andra artiklar från gruppen ”Mysteriet Buddha” av Helena Blavatsky:
Mysteriet Buddha
De Sju Principerna
Lam Rim´s och Dzyan`s Hemliga Böcker

Tsong-kha-pa. – Lohans i Kina
Amita Buddha, Kwan-Shai-Yin och Kwan-Yin – vad ”Dzyans Bok” och Tsong-kha-pa´s lamakloster säger
En opublicerad predikan av Buddha

Ytterligare artiklar som behandlar Tibetansk Esotericism ur den teosofiska litteraturen av Helena Blavatsky:
I Nirvanas flöde – Kwan Yin & Vachishwara
Senzar – prästerskapets språk
HPBs Meditationsdiagram från I”G” Undervisningen
Dzyans Sånger – Kosmisk Evolution
Dzyans Sånger – Människans Skapelse

Vår Stjärna, Stråle, Fader eller Dhyani-Buddha

Tibetansk-kinesisk-indisk Ordbok i Esotericism
_________________________________________________________________________________________________


Amida Buddha
   Amida Buddha


SUPPLEMENT

Länk till:
The Meditation Sutra

(Skt. Amitayur-dhyana sutra)
(Ch. Kuan wu-liang-shou ching)
(Jp. Kammuryoju-kyo)

 

This sutra is said to have been translated into Chinese by Kalayashas in the first half of the fifth century (424). However, since no Sanskrit or Tibetan versions have been found and many sutras describing practices for visualizing the Buddha were composed in China and Central Asia around the fifth century, many scholars believe that it was originally written in one of these places. At the beginning of this century, forty-seven manuscripts of the Kuan wu-liang-shou ching were found at Tun-huang in China, as well as multiple copies of the Sutra of Immeasurable Life (Wu-liang-shou ching) and the Amida Sutra (A-mi-t'o ching)[Fukui and Makita]. A comparison of these manuscripts reveals that this sutra circulated under three different titles: Kuan wu-liang-shou ching, Wu-liang-shou kuan ching and Kuan wu-liang shou-fo ching.

T
heMeditation Sutra's central teaching describes sixteen practices concerning various visualizations of Amida Buddha, his Pure Land and bodhisattvas who accompany him. In China and Japan, this sutra has been highly revered, as is revealed by the existence of over more than thirty commentaries. Shan-tao's Commentary on the the Meditation Sutra (Kuan wu-liang-shou ching shu) was particularly important in the development of Pure Land thought in China. Honen also relied primarily on this commentary in developing his own thought and wrote a commentary of his own called the Kanmuryojukyo shaku.

______________________________________

Länk till:
The Sutra of Immeasurable Life

(Skt. Larger Sukhavativyuha sutra)
(Ch.Wu-liang-shou ching)
(Jp. Muryoju-kyo)

 
The Larger Sukhavativyuha was translated twelve times from Sanskrit into Chinese. Today, however, only five translations remain. These are:

1) A-mi-t'o san-yeh-san-fo sa-lo fo-t'an kuo-tu jen-tao ching, usually called Ta a-mi-t'o ching (Dai-Amida-kyo), in two volumes is the oldest of the five. It is attributed to Chih-ch'ien (220-57) of the Wu dynasty, although another theory holds that Lokaksema (fl. 167-86) is the original translator (Gomez, 126, fn. 3). [T. 362]

2)Wu-liang ch'ing-ching p'ing-teng-chueh ching, usually referred to as P'ing-teng-chueh ching, in four volumes. It is attributed to Po-yen (ca. 258) of the Wei dynasty (or some sources say Pai-yen). Again, varying theories also attribute this translation to Lokaksema or Dharmaraksa (Kotatsu, 7). [T. 361]

3)Wu-liang-shou ching consists of two volumes and is traditionally thought to have been translated in 252 Samghavarman of the Wei dynasty. However, it is now thought to have been cooperatively translated by Buddhabhadra (359-429) of the Eastern Ching dynasty and Pao-yun (376-449) of the Liu Sung dynasty. This is the most popular and commonly used of the five translations. (T. 360)

4) Wu-liang-shou ju-lai hui, in two volumes, translated by Bodhiruci between 706 and 713 during the T'ang dynasty.

5) Ta-ch'eng wu-liang-shou chuang-yen ching, in three volumes, was translated by Fa-hsien in 991 during the Sung dynasty. (T. 363)

_________________________________________________________


 
| 
till Helena Blavatsky  Online
| till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23