De Invigdes Lära – kapitel 3 – Planet-kedjan av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 3.
PLANET-KEDJAN

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 kapitel 12

KAPITEL 3.

Planet-kedjan

EHURU den esoteriska vetenskapen är det mest andliga system, man kan tänka sig, framställer hon dock i sin rund genom hela naturen det mest uttömmande utvecklingssystem, människotanken kan förstå. Den Darwinska teorin är blott en fristående upptäckt av en del – olyckligtvis endast en liten del – av den omätliga natursanningen. Men ockultisterna förstår att förklara utvecklingen utan att nedsätta människans högsta principer. Den esoteriska läran känner inte någon förpliktelse att hålla sin vetenskap och sin religion avstängda i några särskilda vattentäta fack. Dess fysiska teori och dess andliga teori låter inte blott försona sig med varandra, de är intimt förenade och står i ömsesidig avhängighet. Och det skall visa sig, att det första stora faktum, den ockulta vetenskapen framlägger till vårt uppmärksammande med hänsyn till människans ursprung på detta klot, hjälper inbillningskraften över flera allvarsamma svårigheter, som vidlåder det gängse vetenskapliga utvecklingsbegreppet. Människans utveckling är en process, som inte utförts på denna planet allena. Den är ett resultat, till vilket många världar i olika tillstånd av materiell och andlig utveckling har bidragit. Om detta påstående endast framställdes förslagsvis, skulle det säkerligen för tänkande sinnen presentera sig såsom synnerligen tilltalande. Ty det ligger ett uppenbart oförnuft i den vardagliga föreställningen, som avdelar människans tillvaro i en materiell begynnelse, fortgående vid pass sextio till sjuttio år, och en andlig återstod, som räcker för alltid. Oförnuftet stiger till vanvett, då man påstår at en fullkomligt rättvis och allvis försyn kan tillåta dessa de sextio eller sjuttio årens handlingar – de famlande, hjälplösa akterna av ett i okunnighetens mörker insvept mänskligt liv – avgör villkoren för detta senare av oändlig fortvaro. Ej heller är den föreställningen mindre äventyrlig, även frånsett frågan om rättvisa, att livet på andra sidan graven skulle vara undandraget herraväldet av den förändringens, framåtskridandets och förbättringens lag, på vilken varje naturanalogi hänvisar såsom sannolikt genomlöpande alla världsalltets mångfaldiga existensformer. Men om vi en gång övergivit föreställningen om ett likformigt, enformigt, stillastående liv på andra sidan graven; om vi en gång medgivit föreställningen om en växling och ett framåtskridande i detta liv – skall vi ock medge, att denna föreställning om en växling svårligen låter försona sig med någon annan hypotes än den av en framåtgående utveckling genom successiva världar. Men, såsom vi förut sagt, detta är inte alls någon blott hypotes för den ockulta vetenskapen, utan ett faktum, bekräftat och bevisat (för ockultisterna) utom all åtkomst för tvivel eller motsägelse.

Denna planets liv och utvecklingsprocesser – i själva verket allt som gör den till någonting mera än en död klump av kaotisk materia – är sammanlänkade med flera andra planeters liv och utvecklingsprocesser. Men må vi inte förledas till det antagandet, att det inte skulle ges någon gräns med avseende på schemat för den planetariska förening, till vilken vi hör. Den mänskliga inbillningskraften, en gång lössläppt, är stundom böjd att sväva ut för vida. Låt en gång denna mening, att jorden blott är en länk i en väldig kedja av världar, blir fullt godkänd såsom sannolik eller sann, och man skulle lätt kunna komma till den slutsatsen, att hela stjärnhimmelen var den mänskliga familjens arvedel – en föreställning, som skulle innebära en allvarsam missuppfattning. Ett klot medger inte utrymme åt naturen för de processer, genom vilka människosläktet framgått ur kaos, men dessa processer erfordrar dock inte mera än ett begränsat och bestämt antal världsklot. Så skilda dessa än må vara med avseende på den grova mekaniska materia, varav de består, är de dock nära och intimt förbundna med varandra genom de subtila strömningar och krafter, vilkas tillvaro de inte bör förefalla förnuftet synnerligen vådligt att medge, då tillvaron av en viss förbindelse – genom en kraft eller etermedia – förenande alla synliga himlakroppar är bevisat genom det blotta sakförhållandet att de är synliga. Det är på dessa subtila strömmar livselementen passerar från värld till värld.

Men detta faktum skall genast vara blottställt för förvrängning på grund av förutfattade tankeriktningar. Somliga läsare kan föreställa sig att vår mening vore den, att den döden överlevande själen skulle dras in i de strömmar av denna värld, med vilka hennes frändskaper förbinder henne. Den verkliga processen är mera metodisk. Detta system av världar utgör en kretsbana, den alla individuella andliga väsen har att passera; och detta kretslopp konstituerar människans utveckling. Ty man måste göra klart för sig att människans utveckling är en process, som ännu pågår och ingalunda är fullbordad. Darwinska skrifter har lärt den moderna världen att betrakta apan såsom en stamfader; men den västerländska spekulationens ensidighet har sällan tillåtit europeiska evolutionister att skåda framåt i den andra riktningen och erkänner såsom en sannolikhet, att vi själva en gång för våra avlägsna ättlingar torde komma att presentera oss såsom denna ovälkomna stamfader presenterar sig för oss. Men de båda nyss anförda fakta hänger på samma krok. Vi skall fullborda den högre utvecklingen medelst vårt fortskridande genom de successiva världarna i systemet, och vi skall återvända i högre former om och om igen till denna jord. Men de synvidder, som här öppnar sig för tanken, är av nästan ofattbar längd. Man torde lätt medge det antagandet, att inte alla de världar, vilka hör till samma kedja, i vilken denna jord är en länk, kan vara beredda för en materiell tillvaro, fullkomligt eller ens närmelsevis liknande vår. Det skulle inte ligga någon mening i en organiserad kedja av världar, där alla var lika; de kunde då så gärna ha sammanslagits till en. I verkligheten är ock de världar, med vilka vi haft att skaffa, varandra ganska olika inte blott till de yttre villkoren, utan ock till själva denna högsta karaktärsbestämning – det proportionsförhållande, i vilket ande och materia ingår i deras konstitution. Vår egen värld företer ett i det hela taget jämnt avvägd förhållande mellan ande och materia. Vi får dock inte tro, att hon på den räkningen står så synnerligen högt på fullkomningens skala. Hon intager tvärtom på denna skala en ganska låg plats. De på denna skala högre stående världarna är de, på vilka anden är betydligt förhärskande. Det ges ock en annan värld, snarare vidhäftad kedjan än utgörande en länk uti henne; men om denna får vi tala längre fram.

Det kan vid första påseendet synas förnuftsenligt nog att de övre världar, dem människan kan komma att bebo under sin progressiva utveckling, borde steg för steg vara mer och mer andliga till sin konstitution, så att livet på dessa blev allt mer och mer frigjort från de grövre materiella behoven. Och den första blick vi i inbillningen kastar på dem, vilka omvänt kunde kallas de nedre, men rättare bör kallas de föregående, skall måhända inge oss den föreställningen, att de måste vara mindre andliga, mera materiella än vår jord. Det faktiska förhållandet är emellertid ett rent motsatt, såsom vi vid närmare eftertanke finner att det måste vara i en kedja av världar, som är ändlös – dvs kring vilken utvecklingsprocessen beskriver kretslopp på kretslopp. Om denna process blott hade en resa att göra utefter en väg, som aldrig återvände i sig själv, kunde man i varje fall tänka sig densamma såsom arbetande sig upp från en nästan absolut materia till en nästan absolut ande: men naturen arbetar alltid i fullständiga kurvor och befar alltid vägar, som återgår i sig själva. De första såväl som de sista utvecklade världar – ty även själva kedjan har vuxit gradvis – de mest avlägsna så väl i tillbakagående som framåtgående riktning är de mest immateriella, de mest eteriska i hela serien; och att detta på alla sätt är en avpassning efter tingens förhållanden skall visa sig, då man betänker att den fjärmaste av de framför belägna världarna inte är ett slutmål, utan ett trappsteg till den fjärmast bakom liggande, likasom december månad för oss tillbaka igen till januari. Men den individuella monaden faller inte såsom genom en katastrof från en stegring i utveckling tillbaka i det tillstånd, ur vilket han började småningom höja sig för miljoner år tillbaka. Från den värld, vilken vi av skäl, som snart skall visa sig, måste betraktas såsom den högsta på den uppåtstigande cirkelbågen, till den, vilken måste betraktas såsom den första på den nedåtgående bågen, i en viss mening den lägsta – dvs i utvecklingsordningen – ges intet nedstigande alls, utan alltjämt uppstigande och progression. Ty den andliga monaden eller väsensenheten, som fullbordat hela evolutionscykeln på någon av de många utvecklingsstadier, i vilka de oss omgivande mångfaldiga tillvarelseformerna kan grupperas, begynner sitt nästa omlopp på det närmast högre stadiet, och är sålunda allt fortfarande stadd i en progressiv utveckling, under det den passerar från världen Z tillbaka till världen A.

Många gånger beskriver han på detta sätt sin rund kring systemet, men hans rundresa får inte fattas såsom ett blott omlopp i en kretsbana. På den andliga fullkomningens bana stiger han oavbrutet uppåt. Om vi sålunda jämför dessa världars system med ett system av torn, stående på en jämn slätt – vart och ett torn bestående av många våningar och symboliserande fullkomningens skala – beskriver den andliga monaden uppåtstigande omloppsvarv kring systemet, i det han passerar varje torn för varje gång han återkommer till detsamma på ett högre plan än förut.

Det är i följd av sin försummelse att ha klargjort för sig denna tanke, som spekulationen rörande den fysiska utvecklingen så beständigt ser sig hejdad av blindmurar. Den söker sina felande länkar i en värld, där den aldrig kan finna dem nu, ty de behövdes blott för ett tillfälligt ändamål och är gångna. Människan, säger darwinisten, var en gång apa. Alldeles riktigt; men den apa, darwinisten känner, skall aldrig bli människa – dvs hennes form skall aldrig genom generationer förändra sig så, att svansen försvinner och händerna förvandlas till fötter osv. Den vanliga vetenskapen erkänner, att ehuru progressiva formförändringar kan upptäckas inom gränserna för ett species, kan man endast sluta sig till övergångarna från ett species till ett annat; och för att förklara detta nöjer hon sig med att anta stora tidsmellanrum och utdöendet av förmedlande former. Det har utan tvivel givits en undergång av de mellanliggande eller äldsta formerna av alla species (i ordets vidsträcktare mening) – dvs inom alla rikena, mineral-, växt-, djur- och människoriket – men den vanliga vetenskapen kan endast gissa sig till detta faktum utan att förstå de villkor, som gjorde det oundvikligt och som förbjöd en förnyad generation av de förmedlande formerna.

Det är i den spirala karaktären av framåtskridandet hos de livsimpulser, vilka utvecklar de olika naturrikena, vi har att söka förklaringen till de nu iakttagna luckorna i fråga om de besjälade former, som befolkar jorden. Om man betraktar gängföljden av en skruv, som i själva verket är ett likformigt lutande plan, endast utefter en linje, parallell med dess axel, liknar den en trappa. De andliga monader, som gör sitt kretslopp kring systemet på det animala planet, fortgår till andra världar, sedan de fulländat sin animala inkarnationstur här. Vid den tid, då de kommer tillbaka, är de färdiga för mänsklig inkarnation, och det ges ingen nödvändighet numera för en utveckling av animala former till mänskliga – dessa avvaktar redan sina andliga invånare. Men om vi går tillräckligt långt tillbaka, kommer vi till en period, under vilken där inte fanns några färdigutvecklade människoformer på jorden. Då de andliga monaderna under sin färd på det första eller lägsta mänskliga planet sålunda började hinna fram på sin tur, framkallade deras tryck på en värld, som vid den tiden inte innehöll annat än animala former, en utveckling av de högsta bland dessa till den behövliga formen – den mycket omtalade felande länken.

Om man betraktar saken från en sida, skulle man kunna påstå, att denna förklaring är identisk med den darwinske evolutionistens slutsats i fråga om de felande länkarnas utveckling och utslocknande.

Efter allt kan en materialist säga: ”Vi befattar oss inte med att uttala någon mening rörande själva tendensen hos arterna att utveckla högre former. Vi påstå blott, att de utvecklar dessa högre former genom mellanlänkar och att mellanlänkarna dör ut; och ni säger alldeles detsamma.” Men det ges en skillnad mellan de båda tankarna för dem, som kan följa fina särskillnader. Man får inte föra frambringandet av mellanformer på den av inflytelser från lokala förhållanden och könsurval grundade naturliga utvecklingsprocessen; och det är detta, som gör det till en oundviklighet, att mellanformerna måste vara av en tillfällig natur och dö bort. I annat fall skulle vi finna världen uppfylld av mellanlänkar utav alla slag, djurlivet skulle genom tydligt synbara grader krypa upp till mänsklighet och människoformer skulle blanda sig i en outredbar röra med djurformer. Impulsen till den nya utvecklingen ges i verkligheten, såsom vi visat, genom anlopp av andliga monader, som ankommer på sitt kretslopp, färdiga för ett inneboende i nya former. Dessa högre livsimpulser genombryter puppan av den äldre formen på den planet, de tar i besittning, och framkallar en uppblomstring av någonting högre. De former, vilka under årtusenden endast fortsatt att upprepa sig, tar en ny ansats till utveckling; med relativ hastighet stiger de genom de mellanliggande formerna till de högre, och då dessa sedan i sin ordning förökar sig med den kraft och hastighet, som utmärker varje ny tillväxt, förser de tillräckligt med kroppshyddor åt de andliga väsensenheter, som anländer under sin rund på detta existensstadium eller plan och åt de mellanliggande formerna erbjuder sig inte längre några hyresgäster. De måste oundvikligen dö bort.

Sålunda fortgår utvecklingen beträffande dess väsensimpuls i ett spiralformigt uppstigande genom världarna. Under loppet av denna förklaring har vi delvis anticiperat förklaringen av ett annat faktum utav den allra största vikt såsom underlättande uppfattningen av det världssystem, till vilket vi tillhör. Det är detta, att livsfloden – existensvågen, den andliga impulsen eller vad namn vi vill ge den – stryker från planet till planet i anlopp eller böljeslag, inte i en oavbruten ström. Såsom en tillfällig belysning skulle vi kunna jämföra denna process med den, varigenom en följd av gropar eller i marken nedsänkta rör, dem man stundom får se vid mynningen av svaga källsprång, fylles genom små i ytan liggande sammanbindningskanaler. Det från källan kommande vattenflödet samlas till en början helt och hållet upp i det första hålet eller röret A, och det är först sedan detta blivit fullt, som det från källan fortsatta tillflödet kommer det att flöda över och uttömma sitt överskott i röret B. Detta fylles i sin tur och avlämnar sitt överskott i den kanal, som leder till röret C, osv. Om nu än denna något klumpiga analogi inte för oss så synnerligen långt, utgör den dock en trogen illustration till den livsutveckling, som försiggår på en sådan kedja av världar, vid vilken vi är fästade, ja i själva verket till dessa världars egen utveckling. Ty den pågående processen förutsätter inte föruttillvaron av en kedja klot, dem naturen går att fylla med liv; den är en process, under vilken varje klots utveckling är resultatet av föregående utvecklingar och en följd av vissa impulser, avlämnade av sina föregångare såsom ett överskottsflöde från deras utveckling. Det är nödvändigt att ta i betraktande denna karaktärsbestämning hos den process, vi har att förklara; men därvid måste vi omedelbart i föreställningen gå tillbaka till en period i vårt systems utveckling, långt föregående den, som för närvarande utgör vårt speciella mål – människans utveckling. Och det är tydligt, att då vi börjar tala om begynnelsen av världar, kommer vi in på fenomen, vilka torde ha haft ganska lite att skaffa med livet, såsom vi uppfattar detta, och sålunda, enligt vad man skulle förmoda, haft ingenting att skaffa med livsimpulser. Men låt oss gå tillbaka steg för steg. Bortom den mänskliga skörden av livsimpulser ligger en skörd av enbart animala former såsom var och en kan förstå; bakom denna åter skörden eller tillväxten av blott vegetativa former – ty några av dessa har otvivelaktigt föregått uppträdandet av det första djurlivet på planeten. Vidare fanns före de vegetativa organisationerna minerala organisationer – ty även en mineral är en naturprodukt, en utveckling från något bakom liggande, såsom varje tänkbar naturföreteelse eller manifestation måste vara, ända till dess tanken i den omätliga serien av manifestationer måste gå tillbaka till alla tings omanifesterade begynnelse. Men med sådan rent metafysiska frågor har vi inte att göra för närvarande. Det är nog att visa, det vi likaså förnuftsenligt kan – ja att vi måste, om vi alls vill tala om ämnet – tänka oss en livsimpuls givande upphov åt de minerala formerna, som vi tänker oss en dylik impuls upphöjande en ras av apor till en ras av rudimentära människor. Ja, den ockulta vetenskapen går ännu längre tillbaka i sin uttömmande evolutionsanalys än till den period, då mineralen började anta tillvaro. I utvecklingsprocessen av världar från glödande töckenmoln begynner naturen med någonting tidigare än mineral – med de elementära krafter, vilka utgör underlaget för naturfenomenen, sådana de nu är förnimbara för människans sinnen. Men vi förbigår denna del av ämnet för det närvarande. Låt oss uppta processen vid den period, då den första världen i serien – låt oss kalla den klotet A – blott är en hopgyttring av minerala former. Vi måste härvid komma ihåg, att detta klot A redan blivit beskrivet såsom långt mera eteriskt, mera behärskat av ande, till skillnad från materia, än det klot, av vilket vi för närvarande har personlig erfarenhet, så att ett stort avdrag måste göras från detta tingens tillstånd, då vi ber läsaren tänka sig det förra klotet begynnande såsom en sammangyttring av mineralformer. Minerala former kan vara minerala i den mening, att de inte hör till de högre formerna av växtorganisation, men kan ändock vara ganska immateriella med hänsyn till materien, mycket eteriska, bestående av materia under en ytterst fin och subtil form, i vilken den andra naturpolen eller bestämningen, anden, är den vida övervägande. De mineral, vi nu söker åskådliggöra för läsaren, är så att säga mineralskuggor (ghosts of minerals); ingalunda dessa vackra, fint utarbetade hårda kristaller, dem vi finner i denna världs mineralie-kabinetter. På de lägre evolutionsspiralerna likasom på de högre ges ett framåtskridande från värld till värld, och det är till denna huvudpunkt vi velat komma. Det ges ett framåtskridande så att säga nedåt i fulländning, materialitet och fasthet; och åter ett framåtskridande uppåt i andlighet, såsom parad med den fulländning materien eller materialiteten möjliggjort i första instansen. Man skall finna, att utvecklingsprocessen på de högre stadierna beträffande människan försiggår på alldeles samma sätt. I själva verket skall man under hela loppet av dessa stadier finna att den ena naturprocessen framställer en typ av den andra, att det stora är ett upprepande av det lilla i en större skala.

Av vad vi förut sagt och för en förklaring av organismernas utvecklingslopp på klotet A, är det tydligt, att mineralriket lika lite kan utveckla växtriket på klotet A, förr än det mottager en impuls utifrån, som jorden var i stånd att utveckla människan från apan, förr än hon erhöll en impuls utifrån. Men det vore för närvarande olämpligt att gå tillbaka till en betraktelse av de impulser, vilka arbetade på klotet A i begynnelsen av systemets konstruktion.

För att underlätta vårt fortskridande från en långt senare period, än den, till vilken vi nu gått tillbaka, har vi redan gått så långt i denna riktning, att ett ytterligare tillbakagående skulle förändra hela karaktären av denna förklaring. Vi måste stanna någonstädes, och för närvarande är det bäst, att anta livsimpulserna bortom klotet A såsom givna. Och efter att ha stannat där, kan vi nu behandla den oerhörda tidsperiod, som ligger emellan mineralepoken på klotet A och människoepoken, medelst en kort översikt för att sedan återkomma till vårt huvudproblem. Vad vi redan sagt underlättar en dylik översikt av den mellanliggande utvecklingen. Den fulla utvecklingen av mineralepoken på klotet A bereder väg för den vegetativa utvecklingen, och så snart som denna begynner, flödar den minerala livsimpulsen över till klotet B. Då vidare den vegetativa utvecklingen på klotet A är fulländad och den animala utvecklingen begynner, flödar den vegetativa livsimpulsen över till klotet B, och den minerala impulsen övergår till klotet C. Sålunda kommer slutligen den mänskliga impulsen till klotet A.

Vi måste här akta oss för en missuppfattning, som möjligen skulle kunna uppstå. Den här i korthet beskrivna processen skulle kunna leda till den föreställningen, att vid samma tid den mänskliga impulsen började på klotet A, den minerala impulsen tog sin början på klotet D och att där bakom låg kaos. Detta är långt ifrån fallet av två skäl. För det första ges det evolutionsprocesser, såsom vi redan anfört, vilka föregår den minerala evolutionen, och sålunda föregås den minerala vågen i sitt lopp kring sfärerna av en, ja flera evolutionsvågor. Men framför allt har vi här att ange ett faktum, vilket utövar ett så stort inflytande på sakernas gång, att när vi förstått detta, skall vi finna att livsimpulsen passerat varvet flera gånger runt kring världarnas kedja före den mänskliga impulsens inträdande på klotet A. Detta faktum är följande: Varje utvecklingsrike, det vegetativa, animala och så vidare, är delat i flera spirallager. De andliga monaderna – de individuella atomerna av den mycket omtalade livsimpulsen – fullbordar inte hela sin minerala tillvaro först på klotet A, sedan på klotet B osv. De passerar flera gånger kring hela kretsen såsom mineral, sedan flera gånger igen såsom växter och flera gånger såsom djur. Vi avhåller oss med flit från några sifferuppgifter för tillfället, då det är lämpligare att först framställa konturerna av systemet i allmänna termer; men siffror rörande dessa naturprocesser har dock nu (såsom vi tror för första gången) blivit framlagda för världen av de ockulta adepterna, och vi skall snart anföra dem under gången av denna förklaring – men, som sagt, man har nog med att tänka på de allmänna dragen till en början.

Och nu har vi här den rudimentära människan, som börjar sin tillvaro på klotet A, i denna värld, där alla ting är såsom skuggor (ghosts) av de motsvarande tingen i vår värld. Hon börjar sitt långa nedstigande i materien, och livsimpulsen svämmar över för varje ”rund”, och människoraser uppträder under olika grader av fullkomning på alla planeterna i tur och ordning. Men dessa runder är mera invecklade till sin plan, än denna vår förklaring skulle utvisa, om vi stannade här. Den process, varje andlig monad är underkastad, består inte blott i övergången från planet till planet. Även inom gränserna för varje planet måste han genomgå en komplicerad utvecklingsprocess för varje gång han anländer till densamma. Han inkarneras många gånger i successiva människoraser, ja till och med många gånger inom samma huvudras, innan han går vidare. Vi skall, då vi kommer längre, finna att detta faktum kastar en flod av ljus över mänsklighetens aktuella tillstånd, såsom vi känner det, i det vi häruti finner en förklaring av de omätliga olikheter i fråga om förståndsutveckling och sedlighet, ja även i fråga om lycka i dess högsta mening, vilka i allmänhet framträder under en så plågsamt mystisk dräkt. Det som har en bestämd begynnelse har i allmänhet ock ett slut. Likasom vi visat att den utvecklingsprocess, vi beskriver, tog sin begynnelse, då vissa impulser först började sin verksamhet, kan vi ock leda oss till det antagandet, att de strävar till ett slut, mot ett mål och en avslutning. Det är så, om ock målet ännu befinner sig fjärran avlägset. Människan, sådan vi känner henne här på jorden, har blott genomgått halva den utvecklingsprocess, hon har att tacka för sitt närvarande tillstånd. Innan vårt systems bestämmelse nått sin fullbordan, skall hon vara så mycket större än hon nu är, som hon nu är större än den felande länken. Och denna fullkomning skall uppnås på denna jord, under det att ännu högre fullkomlighetens spetsar skall bestigas på de andra världarna av den uppåtgående serien. Det ligger helt och hållet utom möjligheten för en i de ockulta mysterierna ouppfostrad tankekraft att bilda sig en föreställning om den art av liv, människan skall komma att föra, innan hon uppnått den stora cykelns Zenith. Men vi har tillräckligt arbete med att ifylla detaljerna å den för läsaren nu framställda konturteckningen, utan att försöka en teckning av dem, vilka tillhör existensplan, de där föreligger utvecklingen i en omätlig framtids bottenlösa djup.

Anmärkningar

Det förekommer i föregående kapitel ett uttryck, som inte fullt överensstämmer med de fullständigare begrepp, jag varit i tillfälle at bilda mig i ämnet, sedan denna bok skrevs. Där står, att ”De andliga monaderna – de individuella atomerna av den mycket omtalade livsimpulsen – fullborda inte hela sin minerala tillvaro först på klotet A, sedan på klotet B osv. De passerar flera gånger kring hela kretsen såsom mineral, sedan flera gånger igen såsom växter etc.” Nu inser jag att det var mig tillåtet att begagna detta uttryckssätt i första kastet, därför att huvudändamålet var att belysa den väg, på vilken den mänskliga väsensenheten steg för steg utvecklades från naturprocesser, pågående för första gången inom lägre riken. Men i själva verket var det på ett undersökningens senare stadium klart, att denna omätliga process, vars kröningsakt, andens nedstigande i materien, är utvecklingen av det mänskliga med allt, som leder upp till detta, ingalunda medför en differentiering av individualiteter förrän på ett långt senare stadium, än det vi sysselsatte oss med på det citerade stället. På de minerala världar, där de högre formerna av växt- och djurlivet ännu inte uppträtt, ges ännu inte någonting sådant, som en individuell andlig monad; om inte möjligen i kraft av en viss ofattbar enhet, - ofattbar, men inte dess mindre underkastad fråga såsom en teori – i de livsimpulser, vilka är bestämda att ge upphov åt de senare kedjorna av en högt organiserad tillvaro. Likasom vi i en föregående anmärkning antog en enhet i en sådan livsimpuls i den händelsen att ett fördärvat människojag föll bort från den evolutionsström, på vilken det varit lyftat, så kan vi ock antaga samma enhet ända tillbaka vid planetkedjans första begynnelse. Men detta kan inte vara annat än en skyddshypotes, under det vi förbehålla oss rättigheten att längre fram ingå på frågan om några mysterier, med vilka vi inte behöver befatta oss för närvarande. I och för en allmän uppfattning av saken är det bättre att betrakta andens första likasom ingjutelse i materien såsom framställande en homogen manifestation. Alla mineralrikets specifika former, kristallerna och de differentierade bergarterna, är blott bubblor på den kokande massan, vilka delvis antar individualiserade former för en tid, för att åter försvinna i den allmänna substansen av det växande kosmos, men ännu inga verkliga individualiteter. Ej ens i växtriket inträder individualiteten. Växten är en fysisk manifestation av organisk materia, och bereder väg för den högre utvecklingen av djurriket. Det är inom detta, men endast inom dess högre regioner, den egentliga individualiteten framträder för första gången. Inte förrän vi begynner i inbillningen betrakta den stora livsimpulsens rund kring planetkedjan på djurinkarnationens plan, var vi därför i sträng mening berättigade att tala om de kretsande andliga monaderna såsom en flerhet, på vilken ordet ”de” egentligen kunde tillämpas.

Det är tydligen inte i avsikt att uppmuntra ett närmare studium av utvecklingen efter den storartade skala, varmed vi här sysselsätter oss, som adept-auktorerna till den lära, som innehålles i denna bok, upptagit frågan om planetkedjan. Vad mänskligheten beträffar, är den period, under vilken denna jord skall komma att upptagas av vårt släkte, mer än tillräckligt lång, för att ta i anspråk hela vår spekulativa energi. Den utvecklingsprocess, som skall fullbordas under denna period, är storslagen nog att anlita en vanlig inbillningsförmågas yttersta krafter. Men det är utomordentligt nyttigt för den som studerar den ockulta läran att en gång för alla ha fått en klar föreställning om flerheten av världar i vårt system – deras nära förbindelser med och ömsesidiga beroende av varandra, innan han går att koncentrera uppmärksamheten på denna enskilda planets utveckling. Ty såsom vi snart skall se, följer den enskilda planetens utveckling i många avseenden en ordning, vilken bär en analog likhet med den ordning, som karaktäriserar hela den planetserie, till vilken han hör. De äldre dunkla skrifterna över den ockulta vetenskapen talar stundom om de successiva tillstånden av en värld såsom menades det successiva världar och tvärt om. Sålunda uppstår en oreda i läsarens tankegång och allt efter som han själv är böjd, vänder han sig till olika tolkningar av det omtöcknade språket. Det dunkla försvinner, om vi gör klart för oss, att vi i naturens aktuella sakförhållande har att iaktta båda utvecklingsloppen. Varje planet genomgår, under det han är bebodd av mänsklighet, metaforfoser av en högst viktig och betydelsefull karaktär, vilkas verkan i varje fall nästan skulle kunna betraktas såsom ekvivalent med denna världs rekonstruktion. Men om man betraktar hela gruppen av dessa förändringar såsom en enhet, bildar den inte dess mindre ett moment i en högre serie av förändringar. De särskilda världarna i kedjan är objektiva realiteter, och inte symboler av förändringen på en enskild, växlande värld. Vidare anmärkningar över denna punkt skall få sitt naturligare rum vid slutet av ett kommande kapitel.

A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 4 – Världsperioderna

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23