De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 9.
BUDDHA
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 9.

Buddha

DEN historiske Buddha, sådan han är känd av den esoteriska lärans väktare, är en personlighet, vilkens födelse ingalunda betecknas av de bisarra underverk, med vilka folktraditionen omgivit densamma. Inte heller åtföljdes i bokstavlig mening hans gång till adeptskapet av de övernaturliga strider, som den symboliska legenden skildrar. Å andra sidan betraktar den ockulta vetenskapen ingalunda den inkarnation, vilken kan i utvärtes måtto betecknas såsom Buddhas födelse, eller den andliga utveckling, vilken Buddha under sitt jordeliv genomgick, såsom blott en process av intellektuell utveckling likasom varje annan filosofs själshistoria. Det misstag, som vanlige europeiske författare vid behandlingen av problem av detta slag begå, ligger däruti, att de är böjda för att behandla den exoteriska legenden antingen såsom en historia om underverk, varom ingenting mera behöver sägas, eller såsom en ren myt, vilken blott såsom en fantasins klängväxt omslingrar ett märkvärdigt liv. Detta liv måste, menar man, hur märkvärdigt det än varit, dock ha levats i enlighet med de teorier om naturen, som nu är antagna av det nittonde århundradets vetenskap. Vad jag i det föregående sagt torde ha banat väg för den framställning jag nu vill ge av vad den esoteriska läran säger om den verklige Buddha, vilken – såsom den moderna forskningen alldeles korrekt fastställt – födes 643 år före den kristna tidräkningen i Kapila-Vastu nära Benares. 

De exoteriska begreppen – fullkomligt främmande för de lagar, som styr naturens förrättningar inom hennes högre områden – kan förklara en med en särskild födelse förbunden abnorm värdighet endast genom det antagandet, att personens fysiska kropp blivit avlad på ett underbart sätt. Härav den populära föreställningen om Buddha, att hans inkarnation i denna värld härrörde från en obefläckad avlelse. Den ockulta vetenskapen känner inte till någon annan process för frambringandet av ett fysiskt människobarn än den, som bestämmes av de naturliga lagarna; men den vet en god del mera om de gränser, inom vilka den fortskridande ”livsenheten” eller ”andliga monaden” eller kontinuerliga tråden i en rad av inkarnationer kan välja bestämda barnkroppar till sina mänskliga hyddor. I fråga om vanliga människor göres detta val medelst verkan av karma – omedvetet för så vitt det ur devachan uppdykande föregående andliga jaget angår. Men i dessa abnorma fall, där livsenheten redan trängt fram till den sjätte principen – dvs där människan blivit en adept och har makt att leda sitt eget andliga jag, fullt medveten om vad hon gör, efter att ha, temporärt eller för alltid, lämnat den kropp, i vilken hon vunnit adeptskapet – ligger det helt och hållet inom dess förmåga at välja sin egen nästa inkarnation. Redan under livstiden kommer människan då över den devachaniska attraktionen. Hon blir en av de medvetna, ledande krafterna i det planetsystem, vartill hon hör. Och så stort detta den självvalda reinkarnationens mysterium än är, så är det dock i sin tillämpning ingalunda inskränkt till sådana utomordentliga tilldragelser som en Buddhas födelse. Det är ett av de högre adepterna ända intill våra dagar ofta förnyat fenomen; och ehuru en god del av vad som berättas i den populära österländska mytologin är vad som berättas i den populära österländska mytologin är antingen rent diktat eller helt och hållet symboliskt, är dock reinkarnationerna av Dalai Lama och Teshu-Lama i Tibet, åt vilka resande endast le av brist på den kunskap, som skulle sätta dem i stånd att sovra verkligheten från dikten, ett nyktert, vetenskapligt faktum. I sådana fall bestämmer adepten på förhand, när, var och i vilket barn han vill födas, han går att reinkarnera sig, och han misslyckas mycket sällan. Vi säger: mycket sällan, ty i den fysiska naturen ges några fall, som inte kan helt och hållet förebyggas; och det är inte absolut säkert, att ens med all den förtänksamhet, som en adept här kan prestera, det barn, som han beslutar att – i sitt reinkarnerade tillstånd – bliva, skall lyckligt uppnå den fysiska mogenhetsåldern. Och under tiden är han i sin kropp relativt hjälplös. Utom kroppen är han precis vad han varit alltsedan han blev adept; men vad den nya kroppen angår, som han valt att bebo, måste han låta den växa upp enligt naturens vanliga gång, uppfostra den enligt de vanliga processerna och, enligt den regelbundna ockulta metoden, initiera den till adeptskapet, innan han åter har en kropp, fullt färdig för det ockulta arbetet på den fysiska nivån. Alla dessa processer är visserligen här ofantligt förenklade genom den säregna andliga kraft, som verkar i det inre; men att börja med känner sig adeptsjälen i barnkroppen helt visst bunden och hindrad och – såsom redan en medelmåttig inbillningskraft lätt kan föreställa sig – mycket olustig och bortkommen. Läsaren skulle mycket missförstå situationen, om han föreställde sig, att en reinkarnation av detta slag är ett privilegium, varav adepterna med nöje begagna sig. 

Buddhas födelse var ett mysterium av denna art, och i ljuset av vad som redan blivit sagt – skall det bli lätt att komma ifrån folksägnen om hans underbara ursprung och följa i spåren de symboliska häntydningarna på situationens fakta till och med i några av de mest groteska fablerna. Sålunda kan t ex ingenting synas mindre lovande såsom häntydning på någonting liknande ett vetenskapligt faktum än berättelsen om, att Buddha inträdde i sin moders liv såsom en ung, vit elefant. Men den vita elefanten är helt enkelt en symbol av adeptskapet – någonting, som betraktades såsom ett sällsynt och skönt exemplar av sin art. Så förhåller det sig ock med de övriga till tiden före födelsen uppstigande legenderna, vilka pekar på det faktum, att det blivande barnets kropp blivit vald till boning av en stor ande, som rean var begåvad med den högsta grad av vishet och godhet. Indra och Brahma kom för at hembära åt barnet sin hyllning vid dess födelse – dvs naturens krafter var redan underlagda anden inom det. De trettiotvå kännetecknen på en Buddha, vilka legenderna framställer medelst en brokig natursymbolism, är endast adeptskapets olika förmögenheter. 

Valet av den kropp, vilken är känd såsom Siddharta och sedermera såsom Gautama, Suddodanas son från Kapila-Vastu, till den jordiska hyddan för den upplyste människoande, som hade underkastat sig inkarnation för att bli mänsklighetens lärare, var inte ett av dessa sällsynta misslyckanden, om vilka vi här ovan talat; det var tvärtom ett i alla avseenden utmärkt lyckligt val, och ingenting hindrade Buddha att i sin nya kropp vinna adeptskapet. Den gängse berättelsen om hans asketiska strider och frestelser och hans slutliga ernående av buddhaskapet under ”bo”trädet är naturligtvis ingenting annat än den exoteriska framställningen av hans initiation. 

Från denna tid räknat var hans verk av tvåfaldig art: han hade att reformera och återuppliva folkets moral och adepternas vetenskap – ty själva adeptskapet är underkastat cykliska förändringar och i behov av periodiska impulser. En tydlig framställning av denna del av ämnet måste inte endast vara av vikt för sin egen skull utan även av intresse för alla, som studerar den exoteriska buddhismen; ty den är ägnad att belysa några av de dunkla och invecklade satserna i den mera svårfattliga ”nordiska läran”. 

En Buddha besöker jorden för var och en av de sju raserna i den stora planetariska perioden. Den Buddha, med vilken vi här har att göra, var den fjärde i serien; och det är därför han står såsom den fjärde i ordningen på den lista, vilken av mr Rhys Davids citeras efter Burnouf – citeras såsom ett exempel på, hur den nordiska läran blivit, såsom mr Davids menar, påverkad av de metafysiska spetsfundigheter och absurditeter, som hopat sig omkring den enkla sedelära, vilken utgör buddhismen sådan den framställes för folket. Den femte eller Maitreya Buddha skall komma efter den femte rasens slutliga försvinnande, och då den sjätte rasen redan existerat på jorden i några hundratusen år. Den sjätte skall komma i början av den sjunde rasen och den sjunde mot slutet av samma ras. 

Denna anordning torde vid första blicken inte synas stå i harmoni med den allmänna planen för den mänskliga utvecklingen. Vi befinner oss nu i mitten av den femte rasen, och dock är det den fjärde Buddha som blivit identifierad med denna ras, och den femte Buddha skall inte komma förrän denna ras faktiskt utslocknat. Förklaringen härav kan vi emellertid finna i grunddragen av den esoteriska kosmogonien. I början av varje stor planetarisk period, när fördunklingen nått sitt slut, och den mänskliga livsvågen i sitt framströmmande genom hela kedjan av världar kommer till stranden av ett klot, där under miljarder år ingen mänsklighet existerat, behövs från början en lärare för den nya gröda av mänsklighet, som står i begrepp att uppspira. Man ihågkommer, att den förberedande utvecklingen av mineral-, växt- och djurrikena fullbordats för att förbereda den nya rundperioden. Med livsströmmens första ingjutande i ”den felande länkens” släkte börjar den första rasen av den nya serien utveckla sig. Det är då den varelse uppträder, vilken kan betecknas såsom den första rasens Buddha. Planetanden eller Dhyan Chohan, som är – eller låt oss hellre, för att undvika att väcka en oriktig föreställning genom bruket av ett verb i ental, trotsa grammatiken och säga: som är – Buddha i alla dess eller deras utvecklingar, inkarnerar sig bland de unga, oskyldiga, läraktiga föregångarna för den nya mänskligheten och inpräglar de första allmänna grundsatserna om rätt och orätt och den esoteriska lärans första sanningar i ett tillräckligt antal mottagliga sinnen för att betrygga ett fortsatt genljudande av de sålunda inplantade idéerna genom på varandra följande släktled av människor under miljoner kommande år, innan den första rasen fullbordat sitt lopp. Det är denna ankomst i rundperiodens början av en gudomlig varelse i människogestalt, som i alla exoteriska religioner betingar den outplånliga föreställningen om en människolik Gud. 

Den förste Buddha av den serie, i vilken Gautama Buddha intager det fjärde rummet, är sålunda den andra inkarnationen av Avaloketiswara – det mystiska namnet på dessa härskaror av Dhyan Chohans eller planetandar, som hör till vår planetkedja – och ehuru Gautama sålunda är ljusets fjärde inkarnation enligt exoterisk räkning, är han i själva verket den femte i den verkliga serien och hör sålunda till vår femte ras. 

Avaloketiswara är, såsom nyss anmärktes, det mystiska namnet på Dhyan Chohans’ härskaror; ordets egentliga betydelse är uppenbarad visdom, likasom både Addi-Buddha och Amitabha betyder abstrakt visdom. 

Den av mr Davids citerade läran, att ”varje jordisk, dödlig Buddha har sin rena och härliga motbild i den mystiska världen, fri från detta materiella livs förnedrande villkor – eller, rättare sagt, att den under det materiella livets villkor ställde Buddha endast är en företeelse, reflex, emanation eller typ av en Dhyani Buddha” – är fullkomligt korrekt. Antalet dhyani Buddhas, Dhyan Chohans eller planetandar, fullländade människoandar från föregående världsperioder, är oändligt; men endast fem är praktiskt identifierade i den exoteriska och sju i den esoteriska läran; och denna identifiering är – det måste man ihågkomma – ett talesätt, som inte får tolkas alltför bokstavligt, ty uti ifrågavarande sublima andeliv är en enhet, vilken inte lämnar rum för någon isolerad individualitet. Allt detta skall befinnas stå i fullkomlig harmoni med de uppenbarelser om naturen, vilka framställts i de föregående kapitlen, och de behöver inte på något sätt tillskrivas någon mystisk inbillning. Dhyani Buddhas eller dhyan chohans är den fulländade mänskligheten från föregående manvantariska perioder, och deras kollektiva intelligens betecknas med namnet ”Addi-Buddha”, vilket mr Rhys Davids med orätt behandlar som ett jämförelsevis nytt påfund av buddhisterna i norden. Addi-Buddha betyder ursprunglig vishet och omtalas i de äldsta sanskritböckerna. I den filosofiska avhandlingen om ”Mandukya Upanishad” av Gowdapatha, en sanskritförfattare, samtida med Buddha själv, brukas t ex detta uttryck utan betänkande och tolkas i noggrann överensstämmelse med vad här blivit sagt. En av mina vänner i Indien, en brahminsk pundit och en sanskrit-lärd av första ordningen, har visat mig ett exemplar av denna bok, vilken, så vitt han känner, ännu inte blivit översatt på engelska, och pekat på en mening, som rör närvarande fråga samt översatt den för mig såludna: ”Prakriti själv är i verkligheten Addi-Buddha, och alla Dharmas har existerat från evighet.” Gowdapatha är en av alla hinduiska och buddhistiska sekter lika högt aktad och i vidsträckta kretsar känd författare. Han var guru eller andlig lärare åt den förste Sankaracharya, om vilken jag längre fram skall lämna några korta upplysningar.  

När Buddha inkarnerades, var adeptskapet inte den tätt slutna, kompakta hierarki, som det under hans inflytelse sedermera blivit. Ingen tidsålder har varit utan sina adepter; men de har stundom varit kringspridda i världen; de har stundom varit isolerade i avskilda boningar; de har haft sitt centrum än i det ena, än i det andra landet; och slutligen – må man ihågkomma detta – har deras vetande och makt inte alltid varit inspirerade av den upphöjda och stränga moral, som Buddha ingöt i deras senaste och högsta organisation. Den reform av den ockulta världen, för vilken han blev redskapet, var i själva verket ett resultat av hans stora offer, av den självförnekelse, som ledde honom till att avstå från det saliga tillstånd i Nirvana, vartill han efter sitt jordeliv såsom Buddha var fullt berättigad, och påtaga sig bördan av förnyade inkarnationer för att kunna mera fullständigt genomföra den uppgift, han föresatt sig, och göra människosläktet en motsvarande större tjänst. Näst efter sin tillvaro såsom Gautama Buddha reinkarnerade sig Buddha i den store lärares person, om vilken de exoteriska arbetena över buddhismen har föga att säga, men utan hänsyn till vilkens levnad det skulle vara omöjligt att få ett riktigt begrepp om den esoteriska vetenskapens ställning i den östra världen – nämligen Sankaracharya. Den senare delen av detta namn – acharya – betyder endast läraren. Hela namnet såsom titel har bibehållit sig ända till denna dag under egendomliga omständigheter, men de nutida bärarna därav är inte i den direkta linjen av Buddhas andliga inkarnationer. 

Sankaracharya uppträdde i Indien – där ingen uppmärksamhet ägnades åt hans födelse, vilken synes ha ägt rum på malabariska kusten – omkring sextio år efter Gautama Buddhas död. Den esoteriska läran säger, att Sankaracharya var Buddha i alla avseenden – i en ny kropp. Denna åsikt passar visserligen inte in med icke initierade hinduiska auktoriteter, vilka förlägger Sankaracharyas uppträdande till en senare tidpunkt och betraktar honom såsom en alldeles oberoende, ja till och med mot buddhismen fientlig lärare; men inte dess mindre är vad som nu blivit sagt just de i den esoteriska vetenskapen initierades verkliga mening, antingen de kallar sig buddhister eller hinduer. Jag har erhållit den upplysning, jag nu meddelar, från en brahminsk adwaitee i södra Indien – inte direkt från min tibetanske lärare – och alla initierade brahminer, försäkrar han mig, skulle säga detsamma. Några av Buddhas senare inkarnationer skildras annorlunda, såsom ett överskyggande av Buddhas ande, men i Sankaracharyas person uppträdde han ånyo på jorden. Det mål, han hade i sikte, var att fylla några luckor och rätta några misstag i sin egen föregående lära; ty den esoteriska buddhismen påstår ingalunda, att ens en Buddha på varje punkt av sin bana är absolut ofelbar. 

Förhållandet var följande: Ända till Buddhas tid hade Indiens brahminer avundsamt hållit på den ockulta vetenskapen såsom sin egen kasts arvedel. Undantag gjordes stundom till förmån för Tschatryas, [*] men den gällande regeln var i en ganska hög grad exklusiv. Denna regel bröt Buddha och öppnade för alla kaster utan åtskillnad vägen till adeptskapet. Denna förändring må ha varit fullkomligt riktig i principen; men den banade väg för ganska mycken oro och, såsom brahminerna menade, för själva den ockulta vetenskapens förnedring – dvs dess överlämnande i ovärdiga händer, ovärdiga blott på grund av sin kast-underlägsenhet, utan på grund av den moraliska underlägsenhet, som de ansåg ha kommit in i det ockulta brödraskapet tillika med bröderna av låg börd. Den brahminska åsikten var ingalunda den, att en man därför, att han var brahmin, nödvändigt måste vara dygdig och pålitlig; men de tänkte som så: det är i högsta grad nödvändigt at utestänga alla utom de dygdiga och pålitliga från initiationens hemligheter och krafter. För detta ändamål är det nödigt att inte blott uppställa alla möjliga prov och kontroller, som man kan tänka sig, utan även att ta kandidaterna endast från den klass, vilken, i det hela taget, på grund av sina ärftliga företräden, sannolikt skall vara den bästa plantskolan för lämpliga kandidater.

___________________

[*] Medlemmar av krigarekasten. Övers. anm.
 

Den senare erfarenheten anses nu på alla håll ha i ej ringa mån bekräftat den brahminska uppfattningen, och den nästa inkarnationen av Buddha efter den i Sankaracharyas person var ett praktiskt erkännande därav; men under mellantiden ägnade sig budha i Sankaracharyas person på förhand åt utjämnandet av den sekstrid i Indien, som han såg vara överhängande. Brahminernas aktiva opposition mot buddhismen började i Asokas tid, då de stora ansträngningar, denne härskare gjorde för buddhismens utbredande, hos dem framkallade farhågor för upprätthållandet av deras sociala och politiska maktställning. Man måste ihågkomma, att de initierade inte i alla händelser är fria från de fördomar, som vuxit samman med deras egen individualitet. De äger några så gudalika attributer, att utanför stående personer, när de först börjar förstå någonting av dessa, är alltför benägna att i sin inbillning avkläder dem alla mänskliga svagheter. Den gemensamma delaktigheten av initiationen och den ockulta vetenskapen är visserligen mellan adepter av alla nationaliteter ett föreningsband, vida starkare än något annat. Men det har dock vid flera tillfällen befunnits otillräckligt at utplåna alla andar skiljaktigheter. Sålunda var t ex de buddhistiska och de brahminska initierade vid ifrågavarande period ingalunda eniga i alla frågor, och brahminerna ogillade på det bestämdaste den buddhistiska reformationen i dess exoteriska form. Chandragupta, Asokas farfar, var en uppkomling, och familjen tillhörde sudras. Detta var nog för att göra hans buddhistiska politik obehaglig för representanterna av den ortodoxt brahminska tron. Kampen antog en i högsta grad bitter karaktär, ehuru den vanliga historien ger oss få eller inga detaljer därom. Den ursprungliga buddhismens parti var helt och hållet överväldigat och det brahminska herraväldet fullkomligt återställt i Vikramadityas tid omkring år 80 f Kr. Men före den stora striden hade Sankaracharya genomrest hela Indien och grundlagt åtskilliga mathams eller filosofiska skolor i flera betydande, centralt belägna orter. Endast några år var han sysselsatt härmed, men inflytelsen av hans undervisning har varit så häpnadsväckande, att själva dess storhet döljer för oss den genomförda förändringen. Han bragte den exoteriska hinduismen i praktisk harmoni med den esoteriska ”visdomsreligionen” och efterlämnade folk, som ännu gladde sig åt sina gamla myter, men tillika stödde sig vid filosofiska ledare, som var – i ordets fullaste bemärkelse esoteriska buddhister men försonat sig med allt som var outrotligt i brahmanismen. Grundfelet hos den föregående exoteriska hinduismen låg i dess fasthängande vid ett tomt ceremoniell och dess fasthållande av de avgudiska begreppen om gudomligheterna i det hinduiska Pantheon. Sankaracharya betonade, genom sina kommentarer över Upanishads och genom sina originalskrifter, nödvändigheten av att eftersträva gnyanam för att ernå moksha – dvs vikten av den hemliga vetenskapen för det andliga framåtskridandet och dess fulländning. Han blev grundläggaren av vedanta-systemet – vedanta betyder egentligen kunskapens yttersta mål eller krona – ehuru han stödjer detta system på Vyasas skrifter, författaren till ”Mahabharata”, ”Puranas” och ”Brahmasutras”. Dessa uppgifter grundar jag – varom jag härmed vill ha upplyst läsaren – inte på egna forskningar – vilka jag inte äger nog orientalisk lärdom för att företaga – utan på en brahminsk initierads auktoritet, vilken själv är en sanskrit-lärd av första ordningen såväl som en ockultist. 

Vedanta-skolan sträcker sig för närvarande nästan så långt som hinduismen, naturligtvis med undantag av vissa sekter av särdeles dåligt rykte, såsom sikherna, vallabacharyas eller maharajasekten. Hon kan delas i tre stora avdelningar – adwaitees, vishishta adwaitees och dwaitees. Adwaitee-läran är i korthet, att brahmum eller purush, världsanden, endast verkar genom prakriti, materien, att sålunda allt sker genom materiens inneboende kraft. Brahmum eller Parabrahm är sålunda en passiv, obegriplig, omedveten princip, men är dock väsendet, livsenheten eller kraften i universum. På detta sätt sammanfaller läran med den esoterisk-buddhistiska adeptfilosofins transcendentala materialism. Namnet adwaitee betecknar icke-tvåfaldig och avser dels världsandens eller den buddhistiska livsenhetens icke-tvåfald eller enhet, till åtskillnad från föreställningen om dess verksamhet genom antropomorfiska emanationer, dels världsandens och människoandens enhet. Såsom en naturlig konsekvens härleder adwaitees ur denna lära den buddhistiska läran om karma, enligt vilken människans kommande öde helt och hållet beror av orsaker, som hon själv frambringar. 

Vishishta adwaitees modifierar detta åskådningssätt genom inskjutandet av Vishnu såsom en medveten gudomlighet, den första emanationen av Parabrahm. Vishnu betraktas nämligen såsom en personlig Gud, i stånd att ingripa i de mänskliga ödenas gång. De betraktar inte yog eller andlig tränering såsom den egentliga porten till andligt fullkomnande, utan anser detta möjligt att ernå förnämligast genom bhakti eller fromhet. I allmänhet talat och enligt den europeiska teologins uttryckssätt kan sålunda adwaiteen sägas tro endast på en frälsning genom gärningar, vishishta-adwaiteen endast på en frälsning genom nåd. Dwaiteen avviker endast föga från vishishta-adwaiteen; han lägger blott, genom den benämning han antager, en starkare tonvikt på människoandens och den högsta världsprincipens tvåfald och omfattar många ceremoniella iakttagelser såsom en väsentlig del av bhakti. 

Men man måste komma ihåg, att alla dessa olika åskådningssätt endast har att göra med de exoteriska variationer av grundtanken, vilka införts av olika lärare med olika uppfattning angående folkets förmåga att tillägna sig transcendenta idéer. Alla vedanta-filosofins ledande män såg upp till Sankaracharya och de av honom grundlagda mathams med den största möjliga vördnad, och deras inre tro går i alla händelser tillbaka till en och samma esoteriska lära. I själva verket står de initierade i Indien av alla skolor i ett oupplösligt samband med varandra. Utom i fråga om terminologin antages hela det kosmogoniska system, som omfattas av de buddhistiska arhats och som framställts i denna bok, likaledes av de initierade brahminerna och har varit antaget av dem långt före Buddhas födelse. Varifrån fick de det? tOrde läsaren fråga. Deras svar skulle bli detta: från den planetande eller Dhyan Chohan, som först besökte denna planet i människosläktets morgongryning i den nuvarande rund-perioden – flera miljontal år tillbaka än jag ens vågar nämna, då jag ändå blott kan bygga på gissningar, alldenstund den verkliga exakta siffran inte uppenbaras. 

Sankaracharya grundlade fyra huvud-mathams, en i Sringari i Södra Indien, vilken alltid förblivit den mest betydande, en i Juggernath i Orissa, en i Dwaraka i Kathiawar och en i Gungotri på Himalayas norra sluttning. Föreståndaren för Sringari-templet har alltid burit namnet Sankaracharya jämte ett individuellt namn. Från dessa fyra centrer har andra skolor blivit grundlagda, och nu existerar mathams över hela Indien och utövar det allra största inflytande på hinduismen. 

Jag har sagt, att Buddha under sin tredje inkarnation erkände det faktum, att han hade – i den alltför stora tillförsikten av sin kärleksfulla tro på mänsklighetens förmåga av fullkomnande – öppnat portarna till den ockulta helgedomen på alltför vid gavel. Hans tredje framträdande ägde rum i Tsong-ka-pas person, den store tibetanske adeptreformatorns i fjortonde århundradet. I denna personlighet sysselsatte han sig uteslutande med adeptbrödraskapets angelägenheter, vilket på den tiden samlade sig förnämligast i Tibet. 

Från urminnes tid har det funnits ett visst hemligt område i Tibet, vilket ända till denna dag är alldeles okänt och omöjligt att nalkas för alla utom för initierade personer, otillgängligt för vanligt folk där i landet lika väl som för utlänningar, och där adepterna alltid samlat sig. Men landet i sin helhet var inte på Buddhas tid vad det sedan blivit, det stora brödraskapets utvalda boningsort. Mahatmerna var i forna tider mycket mera än nu spridda över världen. Civilisationens framsteg, hade emellertid – genom att skapa den magnetism, de finner så motbjudande – vid den tidpunkt, om vilken vi nu talar – i fjortonde århundradet – redan föranlett en ganska allmän rörelse mot Tibet av de förut kringspridda ockultisterna. Den ockulta vetenskapen befanns då vara utspridd i en vida större utsträckning än som kunde anses förenlig med människosläktets säkerhet. Tsong-ka-pa ägnade sig nu åt den uppgiften, att ställa den under kontroll av ett strängt system av regler och lag. 

Utan att återuppbygga systemet på den förra oförnuftiga grundvalen av kast-exklusivitet, utarbetade han till ledning för adepterna en lagbok av regler, som hade till följd utgallrandet ur den ockulta korporationen av alla utom dem, som sökte ockult kunskap i en anda av den mest sublima hängivenhet för de högsta sedliga principer. 

En artikel i The Theosophist för mars 1882 om ”reinkarnationer i Tibet”, för vilkens fullständiga tillförlitlighet – hur mystisk den än ser ut – jag har de högsta intyg, lämnar en hel del viktiga underrättelser om just den sida av ämnet, med vilken vi nu sysselsätter oss, och om förhållandena mellan den esoteriska buddhismen och Tibet, vilka aldrig för noga kan undersökas av någon, som önskar att fullt förstå buddhismen i dess verkliga betydelse. 

”Det regelbundna systemet”, läser vi, ”av lamaiska inkarnationer av ’Sangyas’ (eller Buddha) började med Tsong-kha-pa. Denne reformator är inte inkarnationen av en av de fem himmelska Dhyans eller Buddhas, vilka, såsom det allmänt antages, skall ha blivit skapade av Sakya Muni efter hans uppstigande till Nirvana, utan inkarnationen av Amita, ett av de kinesiska namnen på Buddha. De urkunder, som bevaras i Tda-shi Hlum-po’s (skrives av engelsmännen Teshu Lumbo) Gon-pa (lamasery), visar, att Sangyas inkarnerade sig i Tsong-kha-pa till följd av det djupa förfall, vari hans läror hade råkat. Ditintills hade inga andra sådana inkarnationer förekommit än av de fem himmelska Buddhas och deras Boddhisatvas. Var och en av de förre hade skapat (dvs med sin himmelska visdom överskuggat) fem av de sistnämnda ….. Det var därför att, bland många andra reformer, Tsong-kha-pa förbjöd nekromantien – vilken ända till denna dag utövas med de mest motbjudande ceremonier av bhöns, Tibets urinvånare, med vilka rödmössorna eller shammars alltid fraterniserat – som de sistnämde motsatte sig hans auktoritet. Härpå följde en splittring mellan de båda sekterna. Dugpas (rödmössorna), vilka från början var till antalet mycket underlägsna, skilde sig helt och hållet från Gyalukpas, bosatte sig i olika delar av Tibet, i synnerhet i dess gränsländer och förnämligast i Nepal och Bhootan. Men medan de bibehöll ett slags oberoende i klostret i Sakia-Djong, det tibetanska residenset för deras andliga (?) överhuvud, Gong-sso Rimbochay, har bhootaneserna alltifrån början varit Dalai Lamas skattskyldiga vasaller. 

”Tda-shi Lamas var alltid mäktigare och i högre anseende än Dalai Lamas. De senare är en skapelse av Tda-shi Laman Nabang-lob-sang, den sjätte inkarnationen av Tsong-kha-pa, själv en inkarnation av Amitabha eller Buddha.” 

Flera författare, som skrivit om buddhismen, har omfattat en teori, vilken mr Clements Markham mycket fullständigt formulerar i sin ”Berättelse om Geroge Bogle’s mission till Tibet”, nämligen att, under det buddhismens originalskrifter kom till Ceylon genom Asokas son, blev däremot den buddhism, som från Indien och Kina banade sig väg till Tibet, småningom överlastad med en massa av dogmer och metafysiska spekulationer. Och professor Max Müller säger: ”Det viktigaste momentet i den buddhistiska reformen har alltid varit dess sociala och moraliska lagstiftning, inte dess metafysiska teorier. Dess sedelag, tagen för sig, är en av de fullkomligaste, som världen någonsin känt, och det var denna välsignelse, som buddhismens införande medförde för Tibet.” 

”Denna välsignelse”, heter det i den bemyndigade artikeln i The Theosophist, ur vilken jag nyss citerat, ”har fortfarit och utbrett sig över hela landet, ty det ges intet välvilligare, mera renhjärtat och okonstlat folk, intet som mera undflyr synden än tibetanerna. Men trots allt detta företer den populära lamaismen, när man jämför den med den verkligt esoteriska eller arahat-buddhismen i Tibet, en lika stor kontrast som den trampade snön på en väg i dalen mot den rena och obefläckade massa, som glittrar på topparna av ett högt berg.” 

Ett faktum är, att Ceylon är mättat med exoterisk och Tibet med esoterisk buddhism. Ceylon sysselsätter sig endast eller förnämligast med buddhismens moral, Tibet, eller rättare sagt adepterna i Tibet, med dess vetenskap. 

Dessa förklaringar utgör endast en skiss av det hela. Jag besitter inte de argument eller den litterära ledighet, som skulle erfordras för att utvidga den till en fullständig bild av de förhållanden, vilka verkligen består mellan hinduismens och buddhismens principer. Jag erkänner fullkomligt möjligheten av att många lärda och flitiga forskare i detta ämne kan ha, genom långvariga och grundliga studier, kommit till slutsatser, med vilka de förklaringar, jag här varit i stånd att ge, vid första påseende synas stå i strid. Men inte dess mindre är dessa förklaringar direkt erhållna från auktoriteter, för vilka ämnet är inte mindre förtroligt i dess exoteriska än i dess esoteriska gestalt. Och deras inre kunskap kastar över hela positionen ett ljus, vilket helt och hållet skyddar dem för faran att missuppfatta texterna och misstaga sig om betydelsen av den dunkla symboliken. Att veta, när Gautama Buddha föddes, vad som är upptecknat av hans lära, och med vilka drag de populära legenderna har smyckat hans bild, detta är att veta nästan ingenting om den verklige Buddha, så ojämförligt större än vare sig den historiske sedeläraren eller traditionens fantastiske halvgud. Och det är endast när vi har förstått den enande länken mellan buddhism och brahmanism, som den esoteriska lärans storhet framstår i sina verkliga proportioner.
 

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 10 – Nirvana

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23