De Invigdes Lära – kapitel 5 – Devachan av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)

De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 5.
DEVACHAN

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

VICTOR PFEIFF OCH A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10 kapitel 11 kapitel 12

KAPITEL 5.

Devachan

DET var inte möjligt att uppta till en närmare betraktelse de tillstånd, till vilka de högre mänskliga principerna övergår i döden, utan att först ange de allmänna konturerna av hela det system, som utarbetas under loppet av människans utveckling. Men då vi fullgjort denna del av vår uppgift, kan vi övergå till betraktelsen av de öden, som enligt naturens ordning väntar varje mänskligt jag under den mellantid, som förflyter från slutet av ett objektivt liv till begynnelsen av ett annat. Det livstillstånd, i vilket individen vid begynnelsen av ett nytt objektivt liv skall födas, bestämmes av det föregående objektiva livets karma. Denna lära om karma utgör ett av de mest intressanta dragen hos den buddhistiska filosofin. Denna lära har inte vid någon tidpunkt hemlighållits, men i följd av bristande insikt i sådana delar av denna filosofi, som varit strängt esoteriska, torde den stundom ha varit utsatt för missförstånd.

Karma är ett kollektivt uttryck för betecknande av denna komplicerade grupp av frändskaper till gott och ont, som alstras av en mänsklig varelse under hennes levnad, och vars karaktär förbliver inneboende i hennes femte princip under hela den tid, som förflyter mellan hennes död från ett liv till hennes födelse till det nästa. Såsom denna lära stundom blivit framställd, kunde det synas att den innebar föreställningen om en högre andlig myndighet, vilken hopsummerade och granskade alla en människas såväl goda som onda gärningar i livet vid livets slut och fällde en dom över henne på grund av slutsummans utseende. Men en rätt uppfattning av det sätt, på vilket de mänskliga principerna skiljer sig i döden, skall ge oss en ledtråd till den rätta uppfattningen av det sätt, varpå karma verkar och därjämte av det viktiga ämne, vi först bör uppta, det andliga tillstånd, i vilket människans inträder omedelbart efter döden.

De tre lägre principerna – kroppen, dess blotta fysiska livskraft och dess astrala motbild – överges i döden med allt av vad som i verkligheten utgör människan själv, och de fyra högre principerna frigörs och övergår till den omedelbart över vår värld varande världen; över vår i andlig mening – inte över den, utan i och av med hänsyn till verklig lokalitet – det astrala planet eller karma loka enligt ett mycket vanligt sanskrit-uttryck. Här äger en delning rum mellan de båda tvåheter, som omfattar de fyra högre principerna. De förklaringar vi redan givit rörande de övre principernas hittills ofullständiga utveckling hos människan torde visa, att denna delningsprocess ingalunda får uppfattas under den krassa föreställningen av en mekanisk avsöndring. Den måste i läsarens föreställning modifieras vid ljuset av det redan sagda. Den kan ock uttryckas såsom ett prov på den grad av fullkomning, till vilken den femte principen blivit utvecklad. Men betraktad i den förra föreställningens ljus, måste vi tänka oss den sjätte och sjunde principen å ena sidan, såsom dragande den femte, människosjälen i ena riktningen, under det at den fjärde drager henne i den andra ned tillbaka till jorden. Den femte principen är emellertid en ganska komplicerad enhet, som själv kan upplösas i högre och lägre element. I denna kamp, som nu äger rum mellan dess för detta kamrater, håller sig dess bästa, renaste, mest upphöjda och andliga delar fast vid den sjätte, under det att dess lägre instinkter, impulser och minnen sluter sig till den fjärde, och sålunda blir den till en viss grad itusliten. Den lägreåterstoden, som förenar sig med fjärde principen, förflyktigas i jordatmosfären, under det at de bästa elementen, de nämligen som just konstituera den avlidne jordiska personlighetens jag, individualitetsmedvetandet, följer den sjätte och sjunde till det andliga tillståndet, vars natur vi står i begrepp att undersöka.

Låt oss med förkastande av det vanliga namnet himmel för detta andliga tillstånd, såsom behäftat med alltför många missuppfattningar för att vara tjänligt, bibehålla den orientaliska benämningen på denna region eller detta tillstånd, till vilket de mänskliga varelsernas högre principer övergå i döden. Detta är så mycket mera skäl, som den buddhistiska filosofins devachan, ehuru i flera avseenden motsvarande den nyare europeiska föreställningen om en himmel, dock i andra ännu viktigare avseenden har en olika betydelse.

Men först måste vi anmärka, att vad som överlever i devachan inte blott är den andliga monaden, vilken överlever under alla växlingar inom hela evolutionssystemet och flyttar från kropp till kropp, från planet till planet osv – vad som överlever i devachan är människans egen självmedvetna personlighet, visserligen under vissa inskränkningar, till vilka vi strax skall komma, men ändock fortfarande samma personlighet med hänsyn till dess högre känslor, strävanden, sympatier, ja till och med böjelser, som hon ägde på jorden. Kanske vore det bättre att säga den avlidne självmedvetna personlighetens väsen.

Det kan förtjäna att anföras, vad överste H S Olcott har att säga i sin ”Buddhistiska Katekes” om den inre skillnaden mellan ”individualitet” och ”personlighet”. Alldenstund han skrivit under direkt ledning av sin lärare inom adeptskapet och hans skrift därjämte vunnit erkännande av översteprästen i Scripada och Galle, Sumangala, äger hans ord vikt för dem som studerar ockultismen. Detta är vad han säger i sitt appendix:

”Vid närmare eftersinnande, har jag satt ’personlighet’ i stället för ’individualitet’, som det står i första upplagan. De successiva uppenbarelserna på en eller många jordar eller inkarnationerna av de på ett bestämt sätt sammanhängande delarna (Skandhas) av en viss varelse utgör en succession av personligheter. I varje inkarnation framträder en personlighet, olika med den föregående eller nästföljande inkarnationens.

Karma, denna deus ex machina, maskerar (eller skall vi säga återspeglar?) sig än i en vis mans personlighet, än åter i en konstnärs och så vidare genom hela födelsekedjan. Men ehuru personligheterna städse växla, fortlöper den ena och samma livstråd, på vilken de är uppträdda som kulor, oavbruten.

”Det är alltid denna speciella linje, ingen annan. Den är därför en individualitet, en individuell, vital vågrörelse, som började i Nirvana eller den subjektiva natursidan, likasom ljusets eller värmets vågrörelse i etern utgick från sin kraftkälla; den genomlöper naturens objektiva sida under Karmas impuls och den skapande ledningen av Tanha, och strävar genom många kretsväxlingar tillbaka till Nirvana. Mr Rhys Davids kallar det som övergår från personlighet till personlighet längs den individuella kedjan ’karaktär’. Då ’karaktären’ inte är en blott metafysisk abstraktion, utan summan av en persons intellektuella egenskaper och sedliga böjelser – skulle det inte bidra till att avlägsna vad mr Rhys Davids kallar den förtvivlade utvägen av ett mysterium, om vi betraktade hela den bågformiga livsrörelsen såsom en individualitet och var och en av dess manifestationer i födelseserien såsom en särskild personlighet?

”Buddhas förnekelse av en ’själ’ (se Sanyutto Nikaya, Sutta Pitaka) häntyder på den förhärskande bedrägliga tron på en självständig, överflyttbar personlighet, en väsensenhet, som kunde övergå oförändrad från födelse till födelse eller till ett rum eller tillstånd, där han såsom en sådan fullkomlig väsensenhet kunde i evig tid njuta eller lida. Och vad han visar är detta, att ’jag-är-jag’-medvetandet är med hänsyn till permanensen en logisk omöjlighet, då dess elementära beståndsdelar oavbrutet växlar, och den ena inkarnationens ’jag’ skiljer sig från varje annan inkarnations ’jag’. Men allt vad jag funnit i buddhismen överensstämmer med teorin för en gradvis utveckling av den fullkomliga människan – en buddha genom otaliga inkarnationserfarenheter. Och i denna persons medvetande, som vid slutet av en given kedja tillvarelseformer uppnår buddha-skapet eller som lyckas uppnå det fjärde stadiet av Dhyana eller mystisk självutveckling i någon av sina inkarnationer, tidigare än den sista, står alla scener från hela inkarnationsserien klart förnimbara. I ’Jatakattahavannana’, så väl översatt av mr Rhys Davids, återkommer tätt och ofta ett uttryck, som jag tror något understöder en sådan åsikt – nämligen, ’Då uppenbarade den salige en tilldragelse, dold genom inkarnationsväxlingen’ eller ’Det som varit fördolt genom etc.’ Den äldre buddhismen fasthåller alltså en permanent inregistrering av allt som sker i Akasa och människans potentiella förmåga att läsa detta protokoll, när hon uppnått utvecklingsstadiet av sann individuell upplysning.”

De rent sinnliga känslorna och böjelserna skall visserligen falla bort från den avlidne personligheten i devachan, men därav följer inte att i detta tillstånd ingenting annat skulle bevaras än de känslor och tankar, som direkt hänför sig till religion eller andligt tänkande. Tvärtom finner alla de högre faserna av även det sinnliga känsloområdet sin rätta utvecklingssfär i devachan. För att med ett belysande exempel antyda en hel idéföljd – en själ i devachan, som tillhört en människa, passionerat hängiven åt musik, skall oavbrutet hänföras av de sensationer, musiken framkallar. En person, vars sällhet i högre mening på jorden varit koncentrerad i de ömma känslorna, skall inte sakna i devachan någon av dem han eller hon älskade på jorden. Men, skall man här fråga, om några av dessa själva inte är färdiga at inträda i devachan, hur går det då? Svaret blir, att det betyder ingenting. För den person, som älskar dem, skall de vara där. Det är inte nödigt att säga mycket mera för att ge en ledtråd till ställningen. Devachan är ett subjektivt tillstånd. Det skall synas lika reellt, som stolarna och borden omkring oss; och vi skall framför allt komma ihåg, att för den djupa ockulta filosofin är stolarna och borden och hela det objektiva världssceneriet oreella och blott övergående sinnesbedrägerier. För dem, som inträder i devachan, skall verkligheterna i detta tillstånd vara likaså reella, som verkligheterna i denna värld, ja ännu reellare.

Härav följer att den subjektiva isoleringen i devachan, såsom man till en början skulle kunna tänka sig detta tillstånd, inte är någon isolering alls, i den mening vi förstår ordet på det fysiska existensplanet; den är tvärtom en samvaro med allt vad själen åtrår, vare sig personer, ting eller vetande. Och en sorgfällig betraktelse av det rum i naturen devachan intager skall visa, att denna varje människoenhets subjektiva isolering är det enda villkor, som möjliggör något som kan kallas en lycklig andlig tillvaro efter döden för mänskligheten i stort; och devachan är ett likaså rent och lycksaligt tillstånd för alla dem, som uppnår det, som avitchi är motsatsen. Det ges inget missförhållande, ingen orättvisa i systemet; devachan är ingalunda detsamma för den gode som för den likgiltige, men det är inte ett liv av ansvarighet, och därför ges där inget rum för lidande, lika lite som det i avitchi ges något rum för njutning eller ånger. Det är ett liv av verkningar, inte av orsaker; ett liv, där våra önskningar erhåller sin tillfredsställelse, inte ett liv, där vi arbetar för deras förverkligande. Därför är det en omöjlighet att under detta liv äga någon kunskap om vad som försiggår på jorden. Under samverkan av ett sådant medvetande, skulle ingen sann lycksalighet kunna existera i tillståndet efter döden. En himmel, vilken vore likasom ett vakttorn, varifrån ess besättning altjämt kunde överskåda jordelivets elände, skulle i själva verket vara ett rum av det skarpaste andliga lidande för dess mest sympatiska, osjälviska och förtjänta invånare. Om vi än kunde föreställa oss att deras sympati vore så begränsad, att åsynen av detta elände inte vidare rörde dem, sedan de personer, med vilka de varit omedelbart fästade, dött och inträtt i förening med dem, skulle de dock ha att genomgå en smärtsam period av väntan, innan de efterlevande hade avslutat en ofta lång och mödosam tillvaro här nere. Och om vi driver denna hypotes till des spets, skulle det himmelska tillståndet visa sig mest smärtsamt för dem, som vore mest osjälviska och människoälskande, ty deras oro för det under lidanden hemfallna människosläktet i allmänhet skulle inte stillas ens sedan deras personliga fränder blivit under tidens lopp frigjorda ur sina bojor. Det enda sättet att komma ut ur denna förlägenhet ligger i antagandet, att himlen ännu inte blivit så att säga öppnad för allmänheten och att alla människor, som någonsin levt från Adam och ända ned, fortfarande ligger i en dödslik dvala, väntande på uppståndelsen vid världens slut. Även denna hypotes har sina svårigheter; men vi har för närvarande endast att göra med den esoteriska buddhismens vetenskapliga harmoni, inte med andra troslärors teorier.

Men även de läsare, vilka måhända medger att en uppsikt över jordelivet från himlen skulle omöjliggöra en himmelsk salighet, torde dock betvivla möjligheten av en verklig sällhet i det nu skildrade tillståndet av, såsom man skulle kunna anmärka, en enformig isolering. Detta inkast framställes endast från synpunkten av en föreställning, som inte kan frigöra sig från sina närvarande omgivningar. Låt oss först betrakta enformigheten. Ingen skall klaga över at ha erfarit någon känsla av enformighet under den minut, det ögonblick, den halvtimme – som det må ha varit – av den största sällhet han kan ha njutit i livet. De flesta människor har i alla händelser några lyckliga ögonblick att se tillbaka på i och för denna jämförelse; och låt oss ta endast en sådan minut, alltför kort att kunna väcka en enda aning om enformighet, och tänka oss dess sensationer oändligt förlängda utan någon yttre tidsföljd av händelser, som kunde ange tidens lopp – där ges inget rum för någon förnimmelse av trötthet under ett sådant sakernas tillstånd. Den oblandade, oföränderliga sensationen av intensiv sällhet fortgår alltjämt; inte för alltid, ty de orsaker, som framkallat den, är själva inte oändliga, men för mycket långa tidsperioder, till den verkande impulsen uttömt sig.

Ej heller får man anta att där inte ges något så att säga ombyte av sysselsättning för själarna i devachan – at ett enda ögonblick av jordisk sensation vore utvalt till oavbruten fortvaro. En lärare av den högsta auktoritet skriver rörande detta ämne:

”Det ges två områden för kausala manifestationer – det objektiva och subjektiva. De grövre krafterna – de som verkar i materien under des mera förtätade form – uppenbara objektivt i det följande fysiska livet sin produkt, den nya personlighet, som varje födelseprocess inför i individualitetens stora utvecklingslopp. Det är blott de moraliska och andliga krafterna, som i devachan finner en sfär för sina verkningar. Och då tankar och fantasier är begränsade, hur skulle man för ett enda ögonblick påstå att det skulle ligga någonting av enformighet i detta tillstånd. Få är de människor, vilkas liv varit så totalt utblottat på känsla, kärlek eller en mer eller mindre stark böjelse för en viss tankeriktning, att de skulle vara odugliga för en motsvarande period av devachanisk erfarenhet bortom deras jordeliv. Sålunda, om vi tar såsom exempel en man, som varit en stor filosof, men en trolös vän och en självisk människa, må resultatet av hans laster, fysiska och sinnliga attraktioner i födelsen framträda under formen av en ny, ännu större intelligens, men på samma gång en högst eländig människa, skördande de karmiska verkningarna av de orsaker, den ”gamla” varelsen skapat, och vars sluträkning måste utfalla så i följd av denna varelses övervägande anlag i det föregående inkarnationsskiftet men den mellanliggande perioden från den ena födelsen till den andra kan inte för honom vara blott en hiatus (tomrum) av omedvetenhet. Det kan inte ges en sådan tråkig, innehållslös tillvaro, som godhetsfullt utlovas av eller rättare ligger som en given följd i den protestantiskt kristna teologin, för de ”hädangångna själarna”, de där mellan döden och ”uppståndelsen” inte har annat att göra än likasom sitta och hänga i rymden i andlig stelkramp, väntande på ”domedagen”. Enär de orsaker, som skapas av intellektuella och andliga krafter, är långt starkare och betydelsefulla än de, som skapas av fysiska impulser, måste deras verkningar till väl eller ve vara stora i samma förhållande. Men då livet på denna jord eller andra jordar inte erbjuder något lämpligt fält för sådana verkningar och varje arbetare är berättigad att skörda lönen för sitt arbete, äger de i devachan eller avitchi sfärer för sin utveckling.[*] Bacon, till exempel, den en skald kallade

___________________

[*] De lägsta stadierna i devachan sammanhänger med dem i avitchi.

”Den klaraste, visste, lägsta bland människor”, torde i sin nästa inkarnation återuppträda såsom en girig penningmäklare med utomordentliga förståndsförmögenheter; men hur stora dessa senare än är, skulle de inte finna något lämpligt fält, där grundläggaren av den nyare tidens filosofi kunde skörda alla de berättigade frukterna av den speciella tankeriktning, han följt under sin föregående livstid. Det vore blott den skarpsinnige juristen, den bestuckne geenralprokuratorn, otacksamme vännen och vanhederlige lord-kanslern, som ledd av sin karma kunde finna en passande ny jordmån i penningmäklarens kropp och återuppträda såsom en ny Shylock. Men vart skulle Bacon, den ojämförlige tänkaren, denne ”sitt släktes intellektuella jätte”, ”vars första och sista och enda kärlek” var det filosofiska studiet av naturens djupaste problem, en gång avklädd sin lägre natur, ta vägen? Skulle alla verkningarna av denna storslagna intelligens försvinna och gå förlorade? Visserligen inte. Alltså måste även hans moraliska och andliga egenskaper finna ett fält för vidgandet av sina krafter. Ett sådant fält är devachan. Sålunda måste alla de stora planer till moraliska reformer, till intellektuella forskningar rörande naturens abstrakta principer – alla de gudomliga och andliga förhoppningar, som så fyllde den ljusaste sidan av hans liv, i devachan komma till åtnjutande av sina frukter; och den abstrakta väsensenheten, känd i sin föregående inkarnation såsom Francis Bacon och som kan i sin nästföljande åter-inkarnation vara känd såsom en föraktlig ockrare – denne Bacons egen skapelse, hans Frankenstein, sonen av hans karma – skall under tiden i denna inre värld, också en hans egen skapelse, upptagas med njutningen av de verkningar dessa stora, välsignelserika andliga orsaker producerat under dess levnad. Han skall njuta en rent andlig medveten tillvaro – en dröm av realistisk verklighet – ända till dess, sedan hans karma blivit tillfredsställd i denna riktning, och den vällande kraftvågen nått bredden av sin undercykliska bassäng, denna väsensenhet åter skall vara förflyttad till nästa orsaksplan antingen i denna samma värld eller en annan, allt i enlighet med hans utvecklingsstadium. …. Därför ges det en ”växlande sysselsättning”, en oavbruten växling i devachan. Ty detta drömliv är blott skördetiden av de frukter, vars frögrodder föll från den fysiska tillvarons träd under våra ögonblick av drömmar och förhoppningar – fantasiglimtar av välsignelse och salighet – grodder, förkvävda i en otacksam social jordmån, men skjutande upp i blom under devachans rosenfärgade morgonrodnad och mognande under dess evigt fruktalstrande sol. Om människan endast ägt ett enda ögonblick av ideell erfarenhet – inte ens då kunde detta tillstånd utgöra, såsom man oriktigt antagit, en obestämd förlängning av detta ”enda ögonblick”. Denna enda ton, anslagen på livets lyra, skulle för denna individs subjektiva tillstånd utgöra en grundton, framalstrande ett psykiskt fantasmagori av harmoniska toner och halvtoner. Där skall alla ouppfyllda förhoppningar och längtansfulla drömmar vara till fullo förverkligade; den objektiva tillvarons drömmar skall vara den subjektiva tillvarons realiteter. Och där, bakom Mayas förhänge, genomskådas hennes töckniga, bedrägliga bilder av den invigde, som lärt den stora hemligheten att intränga så djupt i varats dolda mysterier ….”

Liksom den fysiska tillvaron har sin stegring av intensitet från den första barndomen till ungdomsvårens blomstring och sedermera sin period av kraftavmattning ända till ålderdomssvaghet och död, så genomgår ock drömlivet i devachan en motsvarande process. Där är den första sprittningen av det psykiska livet, dess blomstring och dess gradvisa kraftuttömning, medveten dvala, halvmedvetenhet, glömska och – inte död, men ny födelse! – födelse till en ny personlighet, en ny verksamhet, som dagligen skall hopa nya orsaker, de där måste utarbeta sina verkningar i en annan period av devachaniskt tillstånd.

”Det är då alltså inte en verklighet, utan en blott dröm”, skall man anmärka; ”den själ, som sålunda försjunker i känslan av en bedräglig villas njutning utan den ringaste realitet, är offer för ett naturens bländverk och måste känna sig träffad av ett förfärligt slag, då hon vaknar upp från sitt misstag”. Men enligt tingens ordning skall han eller hon aldrig vakna. Uppvaknandet från devachan är hennes nästa födelse till objektivt liv, och då har hon redan tömt drycken ur Lethes flod. Vad åter beträffar själarnas isolering, så ges där inget medvetande om någon isolering från varandra; där är ingen skilsmässa möjlig mellan förenade själar. De är inte såsom följeslagare, de där kan önska att skiljas, eller såsom vänner, de där kan tröttna vid en vän, oaktat han eller hon inte tröttnat vid dem. Kärleken, den skapande kärleken, har ställt deras levande bild inför den personliga själs ögon, som fordrar deras närvaro, och denna bild skall aldrig överge henne.

Jag vill i fråga om detta ämne ännu en gång begagna mig av min lärares ord.

”De, som gör dylika invändningar, fordra helt enkelt en orimlighet, ett umgänge mellan väsensenheter i devachan sådant, som endast kan ifrågakomma inom den fysiska tillvaron! Tvenne sympatiska själar, båda frigjorda från kroppen, skall var för sig genomleva sina devachaniska förnimmelser, under det att vardera är delaktig av den andras salighet. Detta tillstånd skall naturligtvis vara lika verkligt för dem, som om båda ännu var på denna jord. Inte dess mindre är var och en skild från den andra ifråga om personlig eller kroppslig förening. Under det att denna senare är det enda umgänge vår jordiska erfarenhet erkänner såsom aktuellt, skulle detta för en själ i devachan inte blott förefalla såsom någonting overkligt – det kunde inte äga tillvaro i någon mening, inte ens såsom ett sken; då en fysisk kropp eller till och med en mayavirupa för hennes andliga sinnen måste förbli lika osynlig, som hon själv är osynlig för deras fysiska sinnen, som älskade henne på jorden. Sålunda, om även en av ’parterna’ var kvar i livet och totalt omedveten av detta umgänge i sitt vakna tillstånd, skulle dock varje umgänge med honom eller henne för själen i devachan vara en absolut realitet. Och vad aktuell samvaro skulle någonsin kunna tänkas, annat än det ovan skildrade rent ideella, mellan två subjektiva väsensenheter, vilka inte äger ens så mycken materialitet som denna eteriska kroppsskugga – mayavi-rupan? Den som kallar detta ett ’naturens gäckeri’ eller ’en bedräglig känsla av njutning utan någon verklighet’, bevisar sig därmed totalt oförmögen att förstå villkoren för ett liv och ett vara utom vår materiella existens. Ty hur kan man göra samma särskillnad i devachan – dvs utanför jordelivets förhållanden – mellan vad vi i denna vår värld kallar en verklighet och en efterapad eller konstlad motbild till denna verklighet? Man kan inte tillämpa samma princip på de båda grupperna av existensvillkor. Är det tänkbart, att vad vi kallar realitet i vårt fysiskt kroppsliga tillstånd skulle existera under samma villkor såsom en aktualitet för en ur kroppen frigjord väsensenhet? På jorden är människan ett dubbelväsen – i den mening att hon är på en gång ett materiellt och ett andligt ting; därav denna naturliga särskillnad hennes tanke vid en analys av de fysiska och andliga förnimmelserna uppdrager mellan en aktualitet och en fiktion – om ock även i detta livet de båda förmögenhetsgrupperna beständigt motväger varandra, i det ena gruppen, under det den är förhärskande, betraktar såsom fiktion eller villa vad den andra gruppen tror vara mest verkligt. Men i devachan har vårt jag upphört att vara ett duale i ovan angivna mening och blir en andlig, intellektuell väsensenhet. Det som var en fiktion, en dröm i livet och som ägde sin tillvaro endast inom ’fantasins’ område, blir under de nya existensvillkoren den enda möjliga realiteten: Att sålunda anta möjligheten av någon annan verklighet för en själ i devachan är at vidhålla en orimlighet, ett vidunderligt felslut, en i yttersta grad ofilosofisk föreställning. Det aktuella är en faktiskt fulländad akt; ’en saks verklighet bevisas genom dess aktualitet’. Och då inbillningar eller konstlade förhållanden inte äger någon möjlig tillvaro i det devachaniska tillståndet, följer med logisk nödvändighet, att allt därstädes är aktuellt och verkligt. Vidare äger den sjätte principen eller andliga själen – antingen den under personlighetens levnad överskyggar de fem principerna eller genom kroppens död befinner sig frigjord från de grövre – ingen substans, den är alltid arupa (okroppslig); ej heller är den inskränkt till något rum med begränsad perceptionshorizont. Därför är hon alltid, i eller utom sin dödliga kropp, avskild och fri från dess begränsningar; och om vi kallar dess erfarenheter i devachan ’ett naturens bedrägeri’, skulle vi aldrig vara berättigade att kalla någon av dessa rent abstrakta känslor ’verkliga’, vilka helt och hållet tillhör, återspeglas av och uppgår uti vår högre själ – sådana som till exempel en ideal uppfattning av det sköna, en sann filantropi, kärlek osv, samt varje annan rent andlig sensation i livet, som fyller vår inre varelse med en omätlig vare sig glädje eller smärta.”

Vi måste komma ihåg, att i följd av det nu skildrade systemets egen natur, måste det ges en oändlig mångfald av olika sällhetstillstånd i devachan, avpassade efter den oändliga mångfalden av förtjänster inom mänskligheten. Om den ”kommande världen” var denna objektiva himmel, den vanliga teologin predikar, skulle den vara ett rum för oändliga orättvisor och omotsvarigheter. Till en början skulle vissa personer insläppas och andra utestängas, och de nådebevisningar, som tillföll de olika gästerna inom detta nådefulla rike, skulle inte vara fullt avpassade efter olika förtjänster i detta livet. Men den himmel, som i verkligheten tillhör vår jord, är avpassad efter var och en nykomlings behov och förtjänster med ofelbar säkerhet. För varje person, som når denna verkligen existerande himmel, är hans egen himmel noga avpassad efter hans förmåga att njuta därav, och detta inte blott med hänsyn till det saliga tillståndets varaktighet, vilket bestämmes av orsaker, alstrade under det objektiva livet, utan ock med hänsyn till intensiteten och rikedomen av de känslor, som konstituera det. Denna himmel är en skapelse av hans egna, längtansfulla önskningar och förmögenheter. Mera än detta torde det vara omöjligt för den oinvigde att förstå. Men denna förklaring över dess karaktär är nog för att visa, hur fullkomligt den passar in på sitt bestämda rum i hela utvecklingssystemet.

”Devachan är” – för att återgå till mina direkta citat – ”naturligtvis ett tillstånd, inte en lokalitet, såsom ock dess motsättning avitchi, som ni torde vara god och inte förblanda med helvetet. Den esoteriskt buddhistiska filosofin upptar tre så kallade huvudlokas – nämligen 1. Kama loka, 2. Rupa loka och 3. Arupa loka; eller i deras ordagranna översättning och betydelse – 1. Begärens eller passionernas, de otillfredsställda jordiska kravens värld – uppehållsorten för ’skal’ (’shells’) och olycksoffer, elementärer (skuggor) och självmördare; 2. Formernas värld, en värld för mera andliga skuggor, de där äger form och objektivitet, men ingen substans; och 3. Den formlösa världen eller rättare en värld för icke-form, för det okroppsliga, enär dess invånare inte kan ha vare sig kropp, skapnad eller färg för oss dödliga eller i den mening vi förstår dessa uttryck. Dessa är de tre sfärer av uppåtstigande andlighet, inom vilka de subjektiva och halvt subjektiva väsensenheterna finner sina attraktioner. Alla utom självmördarna och offren för en våldsam för tidig död går i enlighet med sina attraktioner eller krafter antingen till devachan eller avitchi, vilka tvenne tillstånd bildar de otaliga underavdelningarna av rupa och arupa lokas – det vill säga inte blott att dessa tillstånd varierar till graden eller till det sätt, varpå de uppfattas av den subjektiva väsensenheten med hänsyn till form, färg osv, utan ock att det ges en oändlig skala av dylika tillstånd i tilltagande andlighet och känslo-intensitet från det lägsta i rupa- till det högsta och mest sublima i arupa-loka. Må man komma ihåg att personlighet är synonym för begränsning, och att ju mer själviska och trånga en persons tankar är, ju mera skall han hålla sig fast vid tillvarons lägre sfärer, ju längre skall han dröja på det själviskt sociala umgängets plan.”

Enär devachan är ett tillstånd av blott subjektiv njutning, vars varaktighet och intensitet bestäms av det näst föregående jordelivets förtjänst och andlighet, ges det inte under själens vistelse därstädes något tillfälle till en punktlig vedergällning för onda gärningar.

Men naturen låter sig inte nöja varken med att förlåta synder på lättvindigt vis eller med att döma syndare summariskt, likasom en lättjefull husbonde, den där snarare är för loj än för godhjärtad att styra sitt hushåll med rättvisa. Karman för det onda, det må vara stort eller litet, verkar lika så visst på sin bestämda tid, som den goda karman. Men sfären för dess verksamhet är inte devachan, utan antingen en ny återfödelse eller avitchi – ett tillstånd, som endast uppnås i undantagsfall och av undantagsnaturer. Med andra ord – under det att den vanlige syndaren skall skörda frukterna av sina onda gärningar i en följande reinkarnation, har undantagssyndaren, syndens aristokrat, att motse avitchi, dvs ett tillstånd av subjektivt andligt elände, som utgör motsidan av devachan.

”Avitchi är ett tillstånd av den mest ideala andliga ondska, någonting besläktat med detta av Milton så storslaget skildrade Lucifers tillstånd. De är dock ej många, efter vad en tänkande läsare bör kunna inse, som kommer i detta tillstånd. Och om man skulle invända, att då det ges ett devachan för nästan alla, både goda, dåliga och indifferenta, harmonin och jämnvikten skulle störas och den opartiska, oblidkeliga vedergällningens, rättvisans lag svårligen kan tillfredsställas genom en sådan relativ inskränkning, om inte ren frånvaro av dess motsats, skall svaret visa, att det inte är så. ’Det onda är jordens (materiens) mörke son, och det goda himlens (eller andens) sköna dotter’, säger den kinesiske filosofen; därför har de flesta av våra synder sin straffort på jorden – deras födelseort och tummelplats. Till och med på jorden ges det mera skenbart och relativt än aktuellt ont, och det är ej många givet att uppnå den ödesdigra storheten och höjden av en ’Satan’ varje dag.”

I allmänhet är återfödelsen till objektiv tillvaro den händelse, på vilken den onda karman tåligt väntar; men då gör den sig ock oemotståndligt gällande. Inte så likväl, att den goda karman uttömmer sig i devachan, lämnande den olyckliga monaden att utveckla ett nytt medvetande utan något annat material än de onda gärningarna av hans senaste personlighet: återfödelsen skall bestämmas av det föregående livets så väl förtjänst som skuld; men tillvaron i devachan är en sömn på rosenbäddar – en fridfull natt med drömmar livligare än dagen och oförgängliga under många sekler.

Man torde inse, att det devachaniska tillståndet endast utgör en av de tillvarelseformer, som bildar hela det andliga eller relativt andliga komplementet till vårt jordliv. De spiritistiska fenomenen skulle aldrig ha slagit sina åskådare med häpnad, om vi inte behövde befatta oss med något annat tillstånd än det devachaniska. Ty för en ande, en gång i devachan och helt och hållet försjunken i sina egna förnimmelser och en faktisk glömska av den jord han lämnat bakom sig, ges det ganska ringa möjlighet till någon meddelelse med hans fordna ännu levande vänner. Antingen dessa vänner gått förut eller ännu dröjer på jorden, skall de, om kärleksbandet varit tillräckligt starkt, alltjämt förbli hos den salige anden i alla för honom erforderliga hänseenden – likaså lyckliga, saliga och rena som den ur kroppen frigjorde drömmaren själv. Det är emellertid möjligt för ännu levande personer att förnimma syner ur devachan, men sådana syner är sällsynta och blott ensidiga, i det att de väsen i devachan, som skådas av den jordiske clairvoyanten, själva är totalt omedvetna av att de är föremål för en sådan åskådning. Det är clairvoyantens ande, som uppstiger till devachan under dessa sällsynta visioner och blir delaktig av denna tillvaros livliga villor. Detta sker under et intrycket att de andar, med vilka han står i devachanisk sympati, har kommit ned för att besöka jorden och honom själv, under det att i verkligheten ett motsatt förhållande ägt rum. Det är clairvoyantens ande, som höjt sig till andarna i devachan. Sålunda är många av dessa subjektiva, andliga meddelser – de flesta om sensitiverna är rensinnade – verkliga, fastän det är ytterst svårt för ett oinvigt medium att inprägla i medvetandet vad det ser eller hör. På samma sätt är ock några av de fenomen, som kommer under kategorin psykografi (fastän mera sällan) verkliga. Mediets ande blir så att säga odyliserad*) av den devachaniska andens aura och blir för några minuter den avlidne personligheten och skriver med dennes handstil på hans språk och i den tankegång, som var hans i livstiden. De båda andarna sammansmälter till ett, och den enas eller andras övervikt bestämmer vilkendera personlighetens karaktär framträder starkast i fenomenet. I parentes må vi här anmärka, att vad som kallas rapport i själva verket är en gemensam molekylär-vibration mellan det inkarnerade mediets astrala del och den astrala delen av den från kroppslighet frigjorda personligheten.

___________________

[*] Av od eller odyll – enligt Reichenbach en hela naturen genomströmmande kraft, vilken för mediala personer (sensitiver) stundom blir synlig såsom en från ett föremål utgående ljusglans eller aura. Övers. anm.

Såsom vi redan angivit och såsom man bör kunna inse, ges det en stor mångfald av tillstånd i devachan, och varje personlighet intar där sin rätta plats. Följaktligen utgår han ock därifrån, när tiden för hans reinkarnation inträder, till sin rätta plats i orsakernas värld, på denna eller en annan jord allt efter omständigheterna. I förening med de överlevande frändskaper till gott och ont, som alstrats under det föregående livet och vars sammanfattning vi kallat karma, skall denna process befinnas utgöra ingenting mindre än en förklaring av ett problem, det man alltid betraktat såsom olösligt – olikheterna i livet. De villkor, under vilka vi inträder i livet, är följderna av det bruk vi gjort av vår sista objektiva tillvaros livsvillkor. Dessa följder skall inte hindra utvecklingen av en ny karma, ty denna skall alstras av det bruk vi gör av dem i deras ordning. Ej heller behöver vi anta att varje händelse under ett löpande liv, som skänker glädje eller sorg, är en frukt av den gamla karman. Många händelser utgör omedelbara följder av handlingar i det liv, till vilket de hör – är så att säga kontanta penningtransaktioner med naturen, dem hon knappast kan behöva införa i sina böcker. Men de stora olikheterna i livet med hänsyn till de olika mänskliga väsendenas första uppbrott till detsamma är en tydlig följd av den gamla karman, vilken i sitt oändligt mångfaldiga förråd städse håller i beredskap rekryter för alla det mänskliga livets växlande villkor.

Vi får inte anta, att det verkliga jaget i döden omedelbart glider ur jordelivet och dess förvecklingar in i det devachaniska tillståndet. Sedan den femte principens delning eller rening försiggått i kama loka i följd av de stridiga attraktionerna mellan den fjärde och sjätte principen, inträder det verkliga jaget i en period av omedvetet fostertillstånd. Jag har redan talat om det sätt, varpå det devachaniska livet i sig själv utgör en process av tillväxt, mognad och avtagande; men analogierna med jorden är ännu närmare bevarade. Det ges ett andligt fostertillstånd vid inträdet i det andliga livet på samma sätt som det ges ett dylikt lika omedvetet tillstånd vid inträdet i det objektiva livet. Och denna period kan i olika fall vara av mycket olika längd – från några ögonblick till omätliga årsperioder. När en människa dör, blir hennes själ eller femte princip omedveten och förlorar allt minne av såväl inre som yttre ting. Antingen hennes uppehåll i kama loka kommer att vara endast några ögonblick eller timmar, dagar, veckor, månader eller år, antingen hon dör en naturlig eller våldsam död, antingen den inträffar i ungdomen eller ålderdomen och antingen jaget varit gott, ont eller indifferent, lämnar henne medvetandet likaså plötsligt som lågan en utblåst veke. Då livet dragit sig tillbaka från den sista partikeln av hjärnmateria, slocknar hennes varseblivningsförmögenheter för alltid och hennes andliga kunskaps- och viljekrafter blir likaså upphävda för tillfället som de andra. Hennes mayavi-rupa kan ikläda sig objektivitet, såsom fallet är vid spöksyner; men med mindre den projiceras av ett omedvetet eller intensivt begär att se eller visa sig för någon, som genomkorsar den döende hjärnan, är uppenbarelsen endast automatisk. Av vad som redan blivit sagt är medvetandets återuppvaknande i kama loka ett fenomen, som beror på karaktärsbeskaffenheten hos de principer, som, för tillfället omedvetna, lämnar den döende kroppen. Detta medvetande kan vara tämligen fullständigt under omständigheter, ingalunda önskvärda, eller kan det vara utplånat genom en hastig övergång till det embryoniska tillstånd, som leder till devachan. Detta fostertillstånd kan vara av ganska lång varaktighet allt efter jagets andliga halt, och devachan fyller återstoden av den period, som förflyter mellan döden och nästa återfödelse. Hela perioden växlar naturligtvis i längd för olika personer, men en återfödelse på mindre än femtonhundra år omtalas såsom nästan omöjlig, under det att en vistelse i devachan, som utgör ersättningen för en mycket rik kama, säges stundom kunna utsträckas till oerhörda tidrymder.

Anmärkningar

De anmärkningar, jag har att göra angående den i föregående kapitel framställda läran, kan lämpligast meddelas vid slutet av det nästa i sammanhang med några anmärkningar, rörande villkoren i kama loka.

A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 6 – Kama-loka

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23