De Invigdes Lära
[”ESOTERIC BUDDHISM”]

A. P. SINNETT

KAPITEL 4.
VÄRLDSPERIODERNA
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF OCH  A. F. ÅKERBERG
Stockholm, 1887.

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

     Förord    kapitel 1    kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10   kapitel 11   kapitel 12

KAPITEL 4.

Världsperioderna

VI behöver blott kasta en blick på den ockulta läran med hänsyn till människans utveckling på jorden, för att vinna en slående belysning av den likformighet, som genomgår hela naturen. Grunddragen till denna plan är desamma, som grunddragen av den större plan, som omfattar hela världskedjan. Beträffande denna världsbyggnads enheter är de inre detaljerna desamma, som detaljerna inom den större organism, av vilken denna värld själv utgör en enhet. Det vill säga, mänsklighetens utveckling på denna jord genomföres medelst successiva utvecklingsvågor, de där står i överensstämmelse med de successiva världarna inom den stora planetkedjan. Må vi komma ihåg – ty detta har redan blivit framställt – att människolivets stora tidvattensflod sveper omkring hela världskretsen i successiva vågor. Dessa mänsklighetens primära tillväxtstadier kan lämpligen benämnas omloppsvarv eller runder. Vi får inte förgäta att de individuella enheter, som konstituerar varje varv i ordningen, är identiskt de samma med avseende på sina högre principer, det vill säga, att individualiteterna på jorden under varvet ett kommer tillbaka igen efter fullbordat kretslopp kring hela världsserien och konstituerar varvet två osv. Men här är en punkt, åt vilken vi måste ägna en särskild uppmärksamhet, nämligen denna, att den individuella enheten, efter at ha anlänt till en given planet inom serien under ett givet omloppsvarv, inte blott berör denna planet för att omedelbart gå vidare till den följande. Före sin övergång har han att genomleva en serie av släkten på denna planet. Och detta faktum antyder konturerna av den byggnad, som snart skall utveckla sig i läsarens tanke, och framställa denna likhet i plananläggning å den ena världens sida i jämförelse med hela serien, på vilken vi redan riktat hans uppmärksamhet. Likasom det fullständiga natursystem, till vilket vi hör, utarbetas medelst en serie av omloppsvarv, genomgående alla världarna, så utarbetas mänsklighetens utveckling inom varje värld genom en serie av raser, utvecklade inom gränserna av varje värld i ordningen. 

Det är nu rätta tidpunkten att närmare förklara det sätt, varpå denna lag verkar, genom anförande av de siffror, som står i förbindelse med utvecklingen av vår lära. Det hade varit för tidigt att ha börjat med dem; men sedan läsaren klart uppfattat föreställningen om ett system av med varandra sammanlänkade världar och om en livsutveckling på var och en av dessa genom en serie av pånyttfödelser, skall den vidare undersökningen av de därvid verksamma lagarna betydligt underlättas genom en bestämd hänvisning till det verkliga antal världar och det verkliga antal omloppsvarv och raser, som erfordras för avslutningen av systemet i dess helhet. Ty vi må komma ihåg, att lika så visst som ett enskilt människoliv är begränsat i tiden, så är ock hela systemets fortvaro begränsad i tiden; begränsad troligen inte till något från begynnelsen oåterkalleligen fastställt antal år, men i den mening, att allt som har början skrider framåt till ett slut. Om man frånser alla olyckshändelser, är en enskild människas liv en bestämbar period, men även en världsperiods liv leder till ett slut. Visserligen ryggar inbillningskraften i regeln tillbaka för de omätliga tidsperioderna för ett världssystems liv; men trots deras omätlighet kan de dock mätas; de kan fördelas i underavdelningar av åtskilliga slag, och dessa har ett bestämt tal. 

Genom vilken profetisk instinkt Shakespeare valde sjutalet, såsom det, vilket lämpade sig för hans fantastiska klassificering av människans tidsåldrar, är en fråga, med vilken vi inte behöver sysselsätta oss närmare; men det vissa är, at han inte kunde ha gjort ett lyckligare val. Utvecklingen av människoraserna kan spåras i sjutals-perioder och det verkliga antalet av de objektiva världar, som utgör vårt system och av vilka jorden är en, är ock sju. Må vi komma ihåg att de ockulta vetenskapsmännen vet detta såsom ett faktum, på samma sätt som våra vetenskapsmän vet såsom faktiskt, att ett spektrum består av sju färger och tonskalan av sju toner. Det ges sju riken i naturen, inte tre, såsom den moderna naturvetenskapen ofullständigt indelat dem. Människan tillhör ett rike, bestämt särskilt från djurriket, omfattande varelser på ett högre organisationsstadium, än det, med vilket människonaturen hittills gjort oss bekanta; och under mineralriket finns tre andra riken, om vilka den västerländska vetenskapen inte äger någon kunskap. – Men denna gren av ämnet kan vi för närvarande lämna åsido. Vi nämner detta blott för att visa sjutals-lagens regelbundna verksamhet inom naturen. 

Människan – för att återvända till det rike, som mest intresserar oss – utvecklas under en serie av omloppsvarv (progressioner kring värdsserien), och sju av dessa varv måste tillryggaläggas, innan vårt systems öden nått sin fullbordan. Det varv, som nu pågår, är det fjärde. I samband med en bestämd kunskap rörande dessa punkter står frågor av et största möjliga intresse, ty varje omlopp är så att säga speciellt anslaget åt herraväldet av en utav de sju principerna i människan och detta efter deras regelbundna uppåtstigande gradföljd. 

En individuell enhet, som kommer till en planet för första gången under loppet av ett varv, har att arbeta sig igenom sju raser eller släkten på denna planet, innan han avgår till den följande, och var och en av dessa raser upptager jorden för en lång tid. Våra, av Västerlandets omtöcknade religionssystem väckta, gammalmodiga föreställningar om tid och evighet har bragt oss in i en sällsam tankegång, då frågan gäller problem, rörande dylika perioders aktuella längd. Vi kan orda vidlyftigt om evigheten, och om vi övergår till den andra ändan av skalan ryggar vi inte tillbaka för några tusen år, men så snart det blir fråga om att räkna åren i bestämda grupper, vilka faller inom tänkta mellanregioner, pläga Västerlandets ologiska teologer betrakta en sådan räkning såsom ett nonsens. Vi, som nu levt på denna jord – det vill säga den stora massan av mänskligheten, ty det ges undantagsfall, dem vi skall betrakta längre fram – vi håller nu på att genomgå den femte rasen av vår nuvarande fjärde rund. Och dock började utvecklingen av detta femte släkte för vid pass en miljon år sedan. Skall månne läsaren, i betraktande därav att den nuvarande kosmogonien bekänner sig inte ta någon befattning med evigheten, kan bemanna sig att ingå på beräkningar, de där röra sig med miljoner år, ja, som räknar ett betydande antal sådana miljoner? 

Varje ras av de sju, vilka utgör en rund – det vill säga som utvecklas på jorden, under det att hon upptages av mänsklighetens kring planetkedjan kretsande storvåg – är själv underkastad avdelningar. Om detta inte vore fallet, skulle i själva verket människoenhetens aktiva existenser vara få och skilda från varandra med långa mellantider. Inom gränserna för varje ras ges sju underraser och under var och en av dessa ytterligare sju rasgrenar. Över huvud taget måste varje individuell människoenhet passera genom alla dessa raser under sin vistelse på jorden, för varje gång han anländer dit på ett kretslopp kring planetsystemet. Vid närmare eftersinnande bör denna nödvändighet inte förefalla tanken så avskräckande som en hypotes, vilken skulle medge endast ett färre antal inkarnationer. Ty hur många liv varje individuell enhet än må genomgå på jorden under ett omloppsvarv, kan han inte, deras antal må vara litet eller stort, gå vidare förrän tiden kommer för omloppsvågen att rulla framåt. Även efter den redan antydda beräkningen skall man inse, att den tid varje individuell enhet tillbringar under fysiskt liv endast kan utgöra en liten bråkdel av den tid han har att genomgå mellan sin ankomst till jorden och sin avgång till nästa planet. Den större delen av denna tid – enligt vårt begrepp om tidutsträckning – tillbringar han därför tydligen under dessa subjektiva existensvillkor, vilka hör till ”verkningarnas värld” eller en andlig jord, förenad med den fysiska jord, på vilken vi genomgår vår objektiva tillvaro.  

Arten av denna tillvaro på den andliga jorden måste betraktas jämsides med arten av tillvaron på den fysiska jorden och dess ovan uppräknade rasinkarnationer. Vi får aldrig glömma, att den individuella enheten mellan varje fysisk tillvaro genomgår en tillvarelseperiod i den motsvarande andliga världen. Och det är därför, att denna tillvaros villkor bestämmes efter det bruk han gjort av de tillfällen, som erbjudits honom i den näst föregående fysiska existensformen, som den andliga jorden i ockult skrift ofta benämnes verkningarnas värld. Jorden själv är den motsvarande orsakernas värld. Vad som i följd av sin natur övergår till verkningarnas värld efter en inkarnation i orsakernas, är den individuella enheten eller andliga monaden; men dit övergår ock jämte denna den nyss upplösta personligheten till en grad, beroende av denna personlighets därtill lämpliga egenskaper – det vill säga beroende av det bruk ifrågavarande person gjort av sina tillfällen i livet. Denna period, som tillbringas i verkningarnas värld – en period i varje fall oändligt mycket längre än det liv, som banat vägen för tillvaron därstädes – motsvarar den vanliga teologins ”efter detta” eller himmel. Men de gängse trånga religionsbegreppen sysselsätter sig blott med ett andligt liv och dess följder i det kommande livet. Teologin antar att den ifrågavarande väsensenheten haft sin uppkomst i detta fysiska liv och att det följande andliga livet inte äger något slut. Och detta existenspar, som vi nu, enligt vad den ockulta vetenskapens första grunder visar, håller på att realisera för att konstituera endast en del av väsensenhetens erfarenhet under dess förbindelser med en rasgren, hörande till en av de sju underraserna av en huvudras, vilken själv i sin ordning utgör en av de sju, som tillhör den tidsperiod, varunder jorden upptages utav en av de sju mänsklighetens omloppsvågor, vilka var i sin ordning skall uppta henne, innan hon fullgjort sina funktioner i naturen – detta existenspar, denna mikroskopiska molekyl av byggnaden i dess helhet, behandlar den gängse teologin såsom någonting mera  än det hela, ty den förmodas omfatta evigheten. 

Vi måste här varna läsaren för en slutsats, till vilken ovan angivna förklaringar – fullt exakta så långt de går, men inte fullt uttömmande – skulle kunna leda honom. Han skall inte komma till det rätta antalet liv, en individuell väsensenhet har att leva på jorden, under det hon upptages av en rund, om han blott upphöjer talet sju till dess tredje dignitet. Om endast en existens genomlevdes inom varje rasgren, skulle slutsumman tydligen utgöra 343, men varje liv nedstiger åtminstone två gånger till objektivitet inom samma gren – med andra ord, varje monad inkarneras två gånger i en rasgren. Vidare ges det en egendomlig kretslag, som åstadkommer en förhöjning av antalet inkarnationer utöver 686. Varje underras utvecklar nämligen vid sin höjdpunkt en extra livaktighet, som kommer den att vid denna punkt alstra en ytterligare ras såsom ett sidoskott, och likaså utvecklas ett sidoskott, en ytterligare tilläggsras vid underrasens slut eller så att säga dödsarbete. Genom dessa raser passerar nu det mänskliga livets hela tidvattensström, och resultatet blir att det aktuella, normala antalet inkarnationer för varje monad föga understiger siffran 800. Antalet växlar inom relativt trånga gränser; men detta förhållande skall vi betrakta längre fram. 

Den planmässiga lag, som leder en och var individuell mänsklig väsensenhet genom den omätliga evolutionsprocess, vi sålunda tecknat, är på intet vis oförenlig med denna möjlighet till avfall i abnorma öden eller slutlig förintelse, som hotar de människors personliga väsensenheter, vilka odlar synnerligen låga frändskaper. Detta visar sig tydligt nog genom de sju principernas fördelning vid döden, men förhållandet kan ännu bättre förstås, när det betraktas i ljuset av dessa ytterligare förklaringar över utvecklingen. Vad som överlever genom hela livsserien, inte blott genom de raser, som hör till den närvarande omloppsvågen på jorden, men ock genom dem, som tillhör andra omloppsvågor på andra världar, är den permanenta väsensenheten. Han skall, för att tala tydligt, i tidens fullbordan, om ock i en ofattbart avlägsen framtid återvinna minnet av alla dessa liv, vilka skall synas såsom dagarna syns för oss i vårt förflutna liv. Men det astrala slagget, som avfaller för varje övergång till verkningarnas värld, äger en mer eller mindre självständig tillvaro för sig, helt och hållet skild från den andliga väsensenhetens, från vilken det nyss blivit avskilt. 

Denna alstralkvarlevans naturhistoria är ett problem av stort intresse och mycken vikt; men en planmässig, sammanhängande behandling av ämnet i dess helhet fordrar att vi i första rummet söker klargöra det högre och mera varaktiga jagets öde; och innan vi övergår till denna undersökning är det en god del mera att säga om de objektiva rasernas utveckling. 

Ehuru den esoteriska vetenskapen förnämligast intresserar sig för sådana ämnen, vilka i allmänhet anses tillhöra religionens område, skulle hon inte vara det fullständiga, omfattande, tillitsfulla system som hon är, om hon inte lyckades att bringa alla jordelivets fakta i överensstämmelse med sina läror. Hon skulle föga ha mäktat undersöka och förvissa sig om det sätt, varpå människosläktet utvecklats under tidseoner och planetserier, om hon inte varit i tillfälle att förvissa sig om – enär det mindre forskningsområdet omfattas av det större – det sätt, varpå den mänsklighetsvåg, med vilken vi har att göra, utvecklats på denna jord. Korteligen, de förmögenheter, vilka sätter adepterna i stånd att läsa andra världars mysterier och tyder gåtorna av andra existenstillstånd, sviker dem lika litet, då uppgiften gäller en resa tillbaka utefter livsströmmen på detta klot. Härav följer, att under det den korta skildringen av några få tusen år är allt, varmed vår så kallade världshistoria kan sysselsätta sig, går den jordhistoria, vilken utgör en avdelning av det esoteriska kunskapsområdet, tillbaka till händelserna under denna fjärde ras, som föregick vår, och till dem, som timade under den tredje ras, som föregick denna. Ja den går ännu längre tillbaka, men den andra och första rasen utvecklade ingenting, som kan kallas civilisation, och det är därför mindre att säga om dem än om deras efterträdare. Den tredje och fjärde gjorde det – så sällsamt det än må synas för många moderna läsare att tänka sig en civilisation på jorden för flera miljoner år sedan. 

Var är spåren efter den? Skall de fråga. Hur skulle den civilisation, med vilkan Europa nu begåvat mänskligheten, kunna så spårlöst försvinna, att inte även den avlägsnaste framtids jordinvånare skulle äga någon kunskap om att den en gång varit till? Hur skall då vi kunna tänka att en liknande civilisation försvunnit utan att lämna några minnesmärken efter sig åt oss? 

Svaret ligger i planetlivets regelbundna lopp, vilket håller jämna steg med planetinvånarnas liv. De stora rotrasernas perioder skiljes från varandra genom stora naturrevolutioner och stora geologiska förändringar. Europa var inte till såsom kontinent på den tid, då den fjärde rasen blomstrade. Den kontinent, på vilken den fjärde rasen levde, existerade inte vid tiden för den tredje rasens blomstring, och ingendera av de kontinenter, vilka utgjorde de stora tummelplatserna för dessa båda rasers civilisationer, finns till nu. Under den tid jorden upptas av den mänskliga livsvågen för en omloppsperiod inträffar sju kontinentala naturrevolutioner. På detta sätt bortdör varje ras på sin bestämda tid, varvid dock några överlevande blir kvar i delar av världen, vilka inte utgjort deras släktes egentliga hem. Men dessa visa i dylika fall alltid en tendens till antydning och återfaller i barbari med större eller mindre hastighet. 

Det egentliga hemmet för den fjärde ras, som direkt föregick vår egen, var denna kontinent, av vilken något minne blivit bevarat även inom den exoteriska litteraturen – det förlorade Atlantis. Men den stora ö, om vilken Plato talar, utgjorde i själva verket endast den sista återstoden av denna kontinent. ”Under eocenperioden”, så har man sagt mig, ”ja under dess allra första del, hade den stora cykeln av den fjärde rasens människor, Atlantiderna, redan uppnått sin kulminationspunkt och den stora kontinenten, fadern till nästan alla de nuvarande kontinenterna, började visa de första symptomen till sitt sjunkande, en process, som fortgick ända till för 11 446 år tillbaka, då dess sista ö, den vi, om vi översätter dess inhemska namn, lämpligast kan kalla Poseidons ö, störtade med dån ned i djupet. 

”Lemurien” (en föregående kontinent, som sträckte sig söderut från Indien tvärs över vad som nu är den indiska oceanen, förbunden med Atlantis, ty Afrika fanns inte då) ”får lika litet förblandas med Atlantis-kontinenten som Europa med Amerika. Båda sjönk och blev fördränkta med sina höga civilisationer och ’gudar’; men emellan dessa båda katastrofer förflöt en period av omkring 700 000 år, i det Lemurien blomstrade och ändade sin bana just vid pass detta tidsförlopp före den första delen av den eocenska perioden, enär dess ras var den tredje. Ni kan se lämningarna efter detta en gång stora folk i några av de plattskalliga urinvånarna i ert Australien.” 

Det är ett misstag å en modern författares sida i fråga om Atlantis att befolka Indien och Egypten med kolonier från denna kontinent. Men därom mera här nedan. 

”Varför”, frågar min vördade mahatma-lärare, ”skulle inte era geologer kunna fördraga den tanken, att under de av dem undersökta och utforskade kontinenter, i vilkas innandömen de funnit eocenperioden, och tvungit den att uppenbara sina hemligheter, kan finnas, dolda i oceanbäddarnas omätliga eller rättare ouppmätta djup, andra och långt äldre kontinenter, vilkas lager ännu aldrig blivit geologiskt undersökta; och att dessa en dag kunna totalt omstörta deras nuvarande tidserier. Varför inte medger at våra nuvarande kontinenter i likhet med Lemurien och Atlantis flera gånger varit fördränkta och återuppstått på nyt för att bära sina nya grupper av mänsklighet och civilisation; och att våra redan undersökta kontinenter vid nästa stora geologiska kontinentskifte i serien av periodiska höjningar och sänkningar, som inträffar från begynnelsen till slutet av varje omloppsvarv, skall gå till botten och ett Lemurien och Atlantis kommer upp igen?” 

”Naturligtvis hade den fjärde rasen sina perioder av den högsta civilisation. (Det brev, ur vilket jag nu anför citat, skrevs till svar på en följd av frågor, dem jag framställt.) Grekernas, romarnas, ja till och med egypternas civilisationer är ett intet i jämförelse med dem, som tog sin början med den tredje rasen. Människorna av den andra rasen var inte vildar, men de kunde inte kallas civiliserade.

”Greker och romare var små underraser och egypterna en del av vår egen kaukasiska stam. Betraktom de senare och Indien. Efter att ha uppnått sin högsta civilisation, och vad mera är sitt högsta vetande, gick båda under – Egypterna, såsom en särskild underras, försvann helt och hållet (kopterna är blott en hybrid kvarleva); Indien, såsom en av de första och starkaste telningarna av moderstammen och sammansatt av en mängd underraser, fortlevande ända ned till våra tider och strävande att ännu en gång inta sin plats i historien någon dag. Denna historia uppfångar blott några spridda ljusglimtar av Egypten för en 12 000 år sedan, då Indien, efter att redan tusentals år tillförene ha uppnått kulminationspunkten av sitt kretslopp, började gå nedåt. 

”Kaldeerna stod på höjden av sitt rykte såsom ockultister före den tid, ni kallar bronsåldern. Vi vet – men vad garanti kan ni lämna världen at vi har rätt? – att vida större civilisationer än vår ha utvecklat sig och gått under. Det är ej nog att säga, såsom några av era nyare skriftställare göra, at en utdöd civilisation existerat före Roms och Atens grundläggning. Vi försäkrar att en följd av civilisationer existerat såväl före som efter isperioden, att de existerat på åtskilliga punkter av jordklotet, uppnått sin höjdpunkt av ära och dött bort. Varje spår och minne av de assyriska och feniciska civilisationerna var ju förlorade, ända till dess upptäckter började göras för några få år sedan. Och nu öppnade de ett nytt, om ock på långt när inte ett av de äldsta bladen i människosläktets historia. Och dock hur långt går dessa tillbaka i jämförelse med de äldsta; men även dem är historien trög att erkänna. Arkeologin har till fullo bevisat att minnet av människan går ofantligt mycket längre tillbaka, än historien varit villig att erkänna, och de heliga urkunderna av en gång mäktiga nationer äger ännu större trovärdighet. Vi talar om civilisationer före isperioden, och inte blott i hopens och de profanas, utan även i djuplärda geologers öron ljuder detta påstående såsom en orimlighet. Vad skall ni säga om vårt påstående, att kineserna – jag talar nu om de inländska, de verkliga kinamännen; inte den hybrida blandning av fjärde och femte raserna, som nu intager tronen – urinvånarna, vilka i sin oblandade nationalitet helt och hållet tillhör den högsta och sista grenen av fjärde rasen, uppnådde sin högsta civilisation på en tid, då den femte knappast hade uppträtt i Asien. När var detta? Räkna efter. Den ögrupp, Vegas Nordenskiöld upptäckte, befanns strödd med fossila lämningar efter hästar, får, oxar etc, blandade bland gigantiska ben av elefanter, mammothdjur, rhinoceros och andra vidunder, tillhörande perioder, då människan enligt ert vetenskaps utsago ännu inte uppträtt på jorden. Hur kommer dessa hästar och får att träffas bland de väldiga antediluvianerna? 

Det skall snart visa sig, att denna trakt, nu sluten i den eviga vinterns fjättrar, obebodd av människor – det bräckligaste av alla djur – inte blott en gång ägt ett tropiskt klimat, något som er vetenskap känner och inte bestrider, men ock att den varit sätet för en av fjärde rasens äldsta civilisationer, denna ras, vars högsta kvarlevor vi nu finner i den degenererade kinamannen och vars lägsta hopplöst (för den profana vetenskapsmannen) uppblandats med återstoden av den tredje. Jag har förut sagt er att det högsta (i andlig mening) nu levande folket på jorden tillhör den första underrasen av den femte rasen och detta utgöres av de ariska asiaterna; den högsta rasen (i fysiskt intellektuellt avseende) är den sista underrasen av den femte – ni själva, de vite erövrarna. Flera av människosläktet tillhör den sjunde underrasen av den fjärde rotrasen – de ovannämnda kinamännen och deras avläggare och smågrenar (malajer, mongoler, tibetaner, javaneser m fl) – jämte kvarlevor av andra underavdelningar av den fjärde rasen och av den tredjes sjunde underras. Alla dessa fallna, degraderade liknelser till människor är i rätt nedstigande led avkomlingar av högt civiliserade nationer, av vilka varken namn eller minnet levt kvar, annat än i sådana böcker som ’Populvuh’, guatemalernas heliga bok och några andra för vetenskapen okända.” 

Jag hade frågat, om det gavs någon förklaring angående vad som syntes vara en märkvärdig rusning i den mänskliga utvecklingen under de två sista årtusendena i jämförelse med det relativa stillaståendet hos den fjärde rundens människor ända upp till begynnelsen av den nyare tidens framsteg. Det var denna fråga, som framkallat de ovan anförda förklaringarna och även följande anmärkningar med avseende på den senare ”rusningen inom det mänskliga framåtskridandet”. 

”Den senare delen av en mycket viktig cykel. Varje omloppsvarv, varje ras liksom varje underras har sina stora och små kretslopp på varje planet, mänskligheten passerar. Vår fjärde runds mänsklighet har sin storcykel och så har ock dess raser och underraser. ’Den märkvärdiga rusningen’ beror på de dubbla verkningarna av den förra – begynnelsen av dess nedåtgående lopp – och av den senare (den lilla cykeln av er underras), som skyndar till sin spets. Kom ihåg, I tillhör den femte rasen, I, men I är blott en västerländsk underras. Trots alla era bemödanden är vad Ni kallar civilisation inskränkt till den senare och dess avläggare i Amerika. Den sprider sina strålar åt alla håll, men genom en bedräglig villa syns strålarna går längre än de i verkligheten gör. Det är ingen rusning i Kina och av Japan skapar ni blott en karikatyr. En forskare i ockultismen borde inte tala om stillaståendet hos den fjärde rundens människor, då historien känner nära nog inget om detta tillstånd ’upp till början av den nyare utvecklingen’ hos andra nationer än de västerländska. Vad vet I t ex om Amerika före spanjorernas inträngande i detta land? Mindre än två århundraden före Cortez’ ankomst försiggick där en likaså stark rusning till framsteg bland Perus och Mexicos underraser, som den, vilken nu pågår i Europa och Förenta Staterna. Deras underras slutade med nästan total förintelse i följd av orsaker, dem den själv framkallat. Vi kan endast tala om ett sådant tillstånd av ’stagnation’, i vilket alla raser och underraser, följande utvecklingens lag av progress, kulmen och regress, faller under övergångsperioderna. Det är detta senare tillstånd, med vilket er världshistoria är bekant, under det att hon förbliver i stolt okunnighet om till och med det tillstånd, i vilket Indien befann sig för en tio sekler tillbaka. Era underraser är nu stadda i rörelse framåt mot sina respektive banors höjdpunkter och er historia går ej längre tillbaka än till återgångsperioderna för några andra underraser, av vilka de flesta hör till den föregående fjärde rasen.” 

Jag hade frågat, vilken period Atlantis tillhörde och om den översvämning, varigenom denna kontinent förstördes, inträffade på en bestämd tid i evolutionsloppet motsvarande i fråga om rasernas utveckling tiden för planeternas fördunkling (obscuration). Svaret blev: 

”Till miocenperioden. Allt kommer på sin bestämda tid och plats i omloppsvarvens utveckling, i annat fall skulle det vara omöjligt för även den bästa siare att med bestämdhet beräkna år och dag, då sådana stora eller små revolutioner skall inträffa. Allt vad en adept i så fall skulle kunna göra var att förutsäga en approximativ tid, varemot vi nu kan förutsäga de händelser, vilka skall medföra stora geologiska förändringar med lika så matematisk visshet som förmörkelser och andra revolutioner i rummet. Atlantis (hela grupper av kontinenter och öar) började sjunka under miocen-perioden – likaså visst som man iakttagit att era kontinenter nu är inbegripna i ett gradvis sjunkande – och denna process kulminerade först med det slutliga försvinnandet av den största kontinenten, en händelse, som sammanträffade med Alpernas upphöjning, och sedan med försvinnandet av den sista utav de sköna öar, som omtalas av Plato. De egyptiska prästerna i Sais berättade för hans stamfader Solon, att Atlantis (dvs den enda återstående stora ön) hade förgåtts 9000 år före deras tid. Detta var inte något fantasidatum, ty de hade på det sorgfälligaste bevarat sina urkunder för årtusenden. Men, som jag säger, de talade då blott om Poseidons ö och ville inte ens för den store grekiske lagstiftaren uppdaga sin hemliga kronologi. Då det inte ges några geologiska skäl at betvivla traditionen, utan tvärtom en massa bevis, som talar för densamma, har vetenskapen äntligen antagit tillvaron av denna stora kontinent och arkipelag och sålunda bekräftat sanningen av ännu en ’fabel’. 

 Varje fördunkling anger alltid sitt annalkande genom jordrevolutioner antingen på eldens eller vattnets väg. Men oavsett detta varder varje rotras tudelad så at säga genom den ena eller andra katastrofen. Efter att ha uppnått höjdpunkten av sin utveckling och ära, förgicks sålunda den fjärde rasen – atlantiderna – genom vatten; ni finner nu blott deras vansläktade, förfallna kvarlevor, vilkas underraser inte dess mindre var i sin ordning haft sina dagar av ära och relativ storhet. Vad de är nu, skall I vara en dag, ty kretsloppets lag är en och oföränderlig. Då er ras, den femte, en gång nått sitt zenith av fysisk intelligens och utvecklat sin högsta civilisation (kom ihåg den skillnad vi gör mellan materiel och andlig civilisation), ur stånd att gå högre inom sin egen krets, skall dess progress i riktning mot det absolut onda hejdas (likasom dess föregångare, lemurierna och atlantiderna, människorna av tredje och fjärde raserna hejdades i sitt framskridande i samma riktning) genom en av dessa revolutioner; dess höga civilisation skall vara förstörd, och alla underavdelningarna av denna ras skall befinnas i nedgående på sina respektive banor efter en kort period av ära och lärdom. Betrakta kvarlevorna av atlantiderna, forntidens greker och romare (de nu levande tillhör den femte rasen); se hur stora, men hur korta, hur försvinnande var inte deras ryktes och äras dagar, ty de var blott underraser av rotrasens sju telningar.*) I följd av den likformiga allrådande lagen äger ingen moderras mera än någon av dess underavdelningar makt att göra intrång på den nästföljande rasens eller underrasens prerogativ; minst av allt att tillvälla sig det vetande och de krafter, som är upplagda i förråd för dessefterträdare.

___________________

[*] Grenar av underraser enligt den namnuppställning jag förut begagnat.

 

”Progressen i riktningen mot det absolut onda”, hejdad för var ras i ordningen genom naturrevolutioner, inträder med förvärvandet medelst vanlig intellektuell forskning och vetenskapens framsteg av denna makt över naturen, som redan nu tillväxer inom adeptskapet på grund av en brådmogen utveckling av högre förmögenheter än dem vi vanligen använda. Jag har i ett föregående kapitel vidrört frågan om dessa maktfullkomligheter, då jag försökte skildra våra esoteriska lärare; att i detalj beskriva dem, skulle leda mig in på de ockulta fenomenens område, vilket vore en för lång avväg. Det må vara nog at säga, det de är av sådan art, att de inte kunde undgå att vara farliga för samhället i allmänhet och skapa allahanda slags brott, vilka skulle trotsa all upptäckt, om de kom i händerna på personer, de där vore i stånd att betrakta dem annorlunda än såsom en heligt anförtrott gods. Nåväl, några av dessa maktfullkomligheter består helt enkelt i tillämpningen av dunkla naturkrafter, de där kan upptäckas under den vanliga vetenskapens utvecklingsgång. Till denna punkt hade atlantiderna kommit. De världsliga vetenskapsmännen av denna ras hade lärt hemligheten av materiens disintegrering och reintegrering och av denna makt över elementar-andarna, förmedelst vilken detta och andra ännu underbarare fenomen kan framställas. I händerna på personer, de där är sinnade att bruka dem för rent själviska och samvetslösa ändamål, måste dylika krafter inte blott skapa för samhället olycksbringande följder, utan ock föra de personer, vilka besitter dem, framåt i riktning mot det högsta onda inom andlighetens område, vilket är ett långt förfärligare resultat än alla lidanden och svårigheter i denna värld. Det är vid dessa tillfällen, då det fysiska förståndet, utan ledning av en upphöjd moralitet, löper över in på den andliga utvecklingens egna område, naturlagen sörjer för dess våldsamma undertryckande. Vi skall bättre förstå detta förhållande, då vi kommer att behandla mänsklighetens allmänna öden. 

Att alla de olika människoraserna såsom en helhet i sin utveckling styrs av den cykliska lagen, under det att individerna kan utöva den fria vilja de onekligen äger, är sålunda tydligen ådagalagt. För dem, vilka aldrig betraktat de mänskliga händelsernas lopp, såsom sträckande sig längre än blott utöver den korta period, med vilken historien sysselsätter sig, skall detta lopp måhända i regeln inte förete någon cyklisk karaktär, utan snarare ett ojämnt framåtskridande, stundom påskyndat av stora män och lyckliga omständigheter, stundom försenat genom krig, bigotteri eller mellantider av intellektuell ofruktsamhet, men dock i det hela rörande sig i framåtgående riktning med den ena eller andra hastigheten. Då den esoteriska åsikten om saken, bekräftad genom observationer inom det vida synfält, som öppnar sig för den ockulta vetenskapen, går i en rent motsatt riktning, syns det mig lämpligt att avsluta dessa förklaringar med ett utdrag från en utmärkt författare, vilken inte står i den ringaste förbindelse med den ockulta världen, men som inte dess mindre, blott på grund av ett sorgfälligt studium av historiens fakta, uttalar sig avgjort till förmån till cykel-teorin. I din ”Historia över Europas intellektuella utveckling” yttrar dr J W Draper följande: 

”Vi är, såsom vi ofta sagt, skapelser av omständigheterna. I detta uttryck ligger en djupare betydelse, än som kan synas vid första påseendet …. Från denna riktigare synpunkt borde vi därför betrakta loppet av dessa händelser, erkännande den principen, att de mänskliga angelägenheterna fortgå på ett bestämt sätt, vidgande och utvecklande sig. Och därav se vi att dessa saker, om vilka vi talat såsom liggande inom valfrihetens område, i verkligheten påtvingats sina synliga upphovsmän av tidsförhållandenas tvång. Och de bör i sanning betraktas såsom en framställning av en viss livsfas, den folken under sitt utvecklingslopp förr eller senare antar. För att gå till individen – hur väl vet vi inte att ett nyktert, måttfullt handlingssätt och en passande värdig hållning tillhör den mogna levnadsperioden, vars utveckling från den utsvävande egensinnigheten hos ungdomsåldern oftta inledes eller betecknas genom många olyckliga tillfälligheter; hos den ene måhända genom familjeförluster, hos en annan genom förmögenhetens förlust, hos en tredje genom dålig hälsa. Vi har rätt nog, då vi tar dessa prövningar med i räkningen såsom orsakande karaktärsförändringen; men vi bedrar oss aldrig med en sådan förmodan, att en karaktärsförändring inte skulle ha ägt rum, om dessa händelser inte inträffat. Mitt igenom alla dessa växlingar löper en tråd av en oemotståndlig bestämmelse …. Det ges analogier mellan en nations liv och individen, vilken, om han än i visst avseende kan sägas själv skapa sina öden ifråga om lycka eller olycka, gott eller ont, om han än kan gå dit eller dit, eftersom hans böjelse drager honom, om han än efter behag kan göra eller underlåta detta eller detta; inte dess mindre fasthålles av ett obevekligt öde – ett öde, som bragt honom till världen ofrivilligt i vad på honom ankommer, som driver honom framåt på en bestämd bana, vars stadier är absolut oföränderliga – barndom, ungdom, mognad, ålderdom med alla deras karaktäristiska handlingar och passioner – och som avlägsnar honom från scenen på den bestämda tiden, i de flesta fall emot hans vilja. Så ock med nationerna; det frivilliga är blott en yttre slöja, överskuggande, men knappast döljande förutbestämmelserna. Över livets händelser må vi äga kontroll, men inte över lagen för dess utvecklingsgång. Det ges en geometri, som på nationerna tillämpar en ekvation för deras framstegskurva. Denna kan ingen dödlig människa rubba.

 

 A. P. SINNETT

Källa: Esoteric Buddhism Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 5 – Devachan

 

 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23