EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  5
[Om atomernas ständiga förändringar. Urmaterien eller Mulaprakriti. Zodiakens tolv tecken. Det sideriska året. Cykler utforskade av de Vise. Livskraften och trötthet. Sjukdomar och deras orsaker.]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  5
Om atomerna och livskraften...

Den gamla läran om varje atoms oavbrutna, eviga övergång från ett tillstånd till ett annat grundar sig på, eller rättare sagt framgår ur en annan lära, vilken hävdar att det inte finns någonting sådant som död materie. I varje tänkbar punkt av universum finns livsenheter, det finns ingen död punkt någonstans och varje livsenhet skyndar ständigt framåt mot högre utveckling. För att inse detta, måste vi naturligtvis medge att materien aldrig kan förnimmas med ögat eller genom något instrument. Det är endast materiens fenomen, som vi förnimmer med våra fysiska sinnen, och därför menar de Vise, att det vi kallar "materie" endast är en illusion. Inte heller utgör det, som våra vetenskapliga skolor kallar protoplasma, den ursprungliga materien, utan denna är också bara ett av dess fenomen. Denna första, ursprungliga materie kallas av Paracelsus och andra urmaterien, och dess närmaste motsvarighet inom den österländska skolan återges med sanskritordet mulaprakriti. Denna utgör materiens rot, osynlig, omöjlig att väga, mäta eller undersöka med något instrument som människan uppfunnit. Den är den enda verkliga materien och utgör grunden för alla de företeelser, som vi felaktigt ger detta namn. Men även den är inte död, utan är full av de livsenheter som nämnts ovan.

Låt oss nu med detta i minnet betrakta det stora solsystemet, som bara är stort om vi inte jämför det med ännu större system av stjärnor och planeter som omger det. Det stora sideriska året, som tidsmässigt mäter solens gång genom zodiakens tolv tecken, består av 25.000 jordiska år om 365 dagar. Medan solen tillryggalägger detta oerhört stora omlopp, drar den hela solsystemet med sig kring sin egen väldiga omloppsbana och vi kan föreställa oss  –  för det finns inga observationer gjorda i frågan att under denna 25.000 år långa resan runt zodiaken har solsystemet som helhet endast framskridit en liten del av solens egen omloppsbana. Men under de miljoner år detta framåtskridande varar, leder solen med all säkerhet sin grupp av planeter till stjärnrymder där de aldrig varit tidigare. Där kan mycket väl existera andra förhållanden och andra kombinationer av materien –  förhållanden och tillstånd som våra vetenskapsmän aldrig hört talas om, och om vilkas företeelser inte en enda anteckning ännu gjorts. Skillnaden mellan de planetära villkoren då och nu blir så stor, att ingen likhet kan iakttagas.

Österns Vise är fullt förtrogna med denna aspekt av den cykliska lagen. De har utforskat den, antecknat sina observationer och bevarat dem. De har iakttagit de otaliga livsenheterna genom cykler efter cykler och observerat deras beteenden under olika förhållanden i andra, för länge sedan lämnade stjärnrymder, och därför är deras slutsatser om hur allt skall gestalta sig i kommande tidsåldrar väl grundad.

Därmed kommer vi in på en intressant teosofisk teori om livet självt, sådant det ter sig hos människan vid hennes död och  under sömnen. Det berör också det som allmänt kallas "trötthet". Den vanligaste förklaringen till sömnfenomenet är att kroppen i större eller mindre grad förlorar sin livskraft, blir trött och söker vila. Teosofin framhåller motsatsen, att kroppen i stället för att ha förlorat sin livskraft i själva verket har mer liv i sig vid dagens slut än vid uppvaknandet. Under det vakna tillståndet strömmar livsvågorna in i kroppen med större intensitet för varje timma som går; vi förmår inte motstå dem längre än en viss tid, och följden blir att vi överväldigade av dem till slut faller i sömn. Under sömnen anpassar sig livsvågorna efter kroppens molekyler, och när jämvikt uppnåtts vaknar vi åter för att fortsätta vår kamp med livet. Utan denna regelbundna anpassning skulle livsströmmen förgöra oss. Varje obalans i kroppen som förhindrar denna anpassning leder till sömnlöshet och kanske döden. Till sist beror kroppens död på dess oförmåga att stå emot i striden med livskraften; livskraften vinner till slut och vi tvingas att sjunka ner i graven. Sjukdom, denna gemensamma mänskliga arvedel, minskar kroppens förmåga att anpassa sig och motstå livskraften. Adepterna påstår att barn sover mer än vuxna och behöver lägga sig tidigare på kvällen eftersom det fysiska redskapet är ungt och ömtåligt, lättare låter sig besegras av livet och därav lättare faller i sömn.

Naturligtvis kan jag inte i den här korta artikeln redogöra i detalj för denna teori. Den är troligen inte för närvarande godtagbar för vetenskapen, men kommer ändå en dag att accepteras som riktig. På samma sätt som man nu börjar anse att allting genomsyras av elektricitet, så kommer man kanske inom en inte alltför avlägsen framtid erkänna att livskraften är universell och existerar även i det vi brukar kalla "död materie".

Eftersom det borde vara uppenbart för varje uppmärksam iakttagare att ett större eller mindre mått av intelligens verkar inom denna livskraft, närmar vi oss helt naturligt en annan intressant teosofisk lära som berör de väsen och hierarkier som vägleder denna kraft.

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (6) kommer bland annat att handla om:

Månen och jordens relation.  Det eviga Rummet.  Immanuel Kant och immateriella Väsen.  Ärkeänglarna och Dhyan Chohanerna. Lipikerna. Mahatmorna och Adepterna. Frimurartecken kontra astrala tecken.