EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  15
[Den österländska läran om belöning och straff. "Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder", säger Jesus. Läran om en ställföreträdande försoning upphävs. Buddhisternas och hinduernas karmalära. För den som tror på karmalagen är allt i livet rättvist. Många protesterar mot helvetetsläran. Relationen mellan månen och jorden. Människan fysiska kropp har sina rötter från månen. Återfödelsens hjul. Varje människas är sin egen skapare inom ramen för de kosmiska lagarna. ]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  15
Karmaläran, månen och jorden

Den österländska läran om belöning och straff  för det mänskliga jaget skiljer sig mycket från den teologiska uppfattningen, som företräds av de kristna kyrkorna, ty brahminer och buddhister förlägger platsen för belöningar och straff till vår egen jord, medan de kristna förflyttar "Guds domstol" till ett "här efter". Vi skall inte uppehålla oss med att tvista om logik med de senare; det borde räcka att för dem citera uttalanden av Jesus, Matteus och konung David. "Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder", sade Jesus, och Matteus säger, att vi skall stå till svars för varje tanke, ord och handling, medan konung David sjunger om att de som tjänar Herren, inte skall äta tiggarens bröd. Vi vet alla, att de två första uttalandena avskaffar läran om en ställföreträdande försoning, och vad den judiske sångarens text beträffar, så finner vi den dagligen förnekad i varje stad runt om på vår jord.

Bland Ceylons buddhister är lärans namn kamma; bland hinduerna heter den karma. Om vi betraktar den från en religiös aspekt, är den läran om "förnimmande varelsers goda och onda handlingar, genom sina ofelbara verkningar som för sina utövare medför belöning eller straff, alltefter förtjänst på varje plan av tillvaron".* När en varelse dör, utsänder han så att säga en viss mängd kraft eller energi, som kommer att bilda den nya personligheten, då han skall reinkarnera. Denna energi innehåller summan eller sammanfattningen av det nyss avslutade livet, och den tvingar jaget att inträda i just den kropp och i de förhållanden, vilka är särskilt lämpade att tillsammans utgöra medlen för verkställande av karmas bud.

* Ärevördige T.P. Terunnanse, Överstepräst i Dodanduwa, Ceylon.

Således är helvetet inte en mytisk ort eller ett tillstånd efter döden inom någon okänd region, som den Allsmäktige särskilt avsett till sina barns bestraffning, utan det är helt klart vår egen jord, ty det är här på jorden under jordeliven i mänskliga kroppar som vi straffas för de onda handlingar som vi tidigare gjort oss skyldiga till, och skördar lycka och glädje som belöning för det goda vi gjort i det förflutna.

När man, som så ofta händer, ser en god människa som får utstå mycket lidande, så uppstår helt naturligt frågan: "Har karma något att göra med detta, och är det rättvist att en sådan människa skall vara så drabbad?" För dem som tror på karma är det alldeles rättvist, eftersom den människan under föregående måste liv ha begått sådana handlingar som nu får sitt straff. Och på liknande sätt, när vi ser en dålig människa lycklig, framgångsrik och fri från lidande, så beror det på att hon i något föregående liv blivit illa bemött av sina medmänniskor eller genomgått mycket lidande. Karmas fullkomliga rättvisa framstår klart i ett fall som detta, ty fastän en sådan människa nu gynnas av lyckan, så skapar hon dock orsaker, som vid hennes återfödelse skall straffa henne för det onda hon gör nu.

Somliga kanske menar att jaget straffas efter döden, men en sådan uppfattning är inte logisk. Eftersom onda gärningar, begångna här på det objektiva planet, inte med någon vetenskaplig eller moralisk anständighet kan straffas på ett plan, som är alltigenom subjektivt. Och detta är orsaken till varför så många sinnen, både unga och gamla, protesterar samt förkastar läran om en helveteseld, i vilken de skulle evigt straffas för synder begångna på jorden. Även om de är oförmögna att i metafysiska termer formulera skäl för detta, så känner de instinktivt, att det skulle vara omöjligt att flytta platsen för vedergällningen bort från den omgivning, där synden begåtts och varifrån rubbningen i harmonien utgått. När Jesus lärjungar frågade honom, om den blindfödde mannen var född sådan på grund av någon synd han begått, så hade de karmaläran i tankarna, alldeles som hinduer och buddhister har, när de ser någon medmänniska som är krympling, vanskapad eller blind.

Den ovannämnda läran, som antyder att människan vid sin död så att säga kastar ifrån sig sin senaste personlighet och inväntar det tillfälle, då jaget återvänder till jorden och söker en ny kropp, är en allmän lag som träder i verksamhet vid många andra tillfällen än vid en mänsklig varelses födelse och död. På samma sätt förklaras av teosoferna förhållandet mellan månen och jorden. Ty liksom månen av dem anses vara den planet vi levde på innan vi kom till jorden och innan det överhuvud taget fanns någon jord, och när jordens så kallade drabant dog slungades hela månens energi ut i rymden, där den, samlad i enda virvel, förblev, tills stunden var inne för denna energi att åter förses med en ny kropp – vår jord – så råder samma lag bland människorna, de individuella enheterna i det kollektiv, som bland framskridna teosofer är känd som den store Manu. Eftersom människan till sitt materiella hölje härstammar från månen, så måste hon följa sitt ursprungs lag, och därför säger den buddhistiska prästen vi tidigare citerat: "Vid en varelses död utgår inget från honom till den andra världen inför hans återfödelse, men genom den kraft – eller, för att bruka ett mera åskådligt uttryck den stråle – av inflytande, som kamma utsänder, frambringas i den andra världen en ny varelse, alldeles identisk med den som dog", ty i denna "nya varelse" ryms den avlidnes hela liv. Ordet "varelse" kräver i detta sammanhang en närmare förklaring. Egentligen är det en energimängd utan samvete och fylld av den människas begär varifrån den utgick; och dess särskilda verksamhetsfält är att avvakta individualitetens återkomst för att åt denna forma en ny kropp, i vilken den skall lida eller glädjas. Varje människa är därför sin egen skapare inom ramen för de mäktiga kosmiska lagar som leder alla skapelseprocesser. Ett bättre ord för "skapelse" är "evolution", ty i liv efter liv, vid varje roterande av återfödelsens hjul, är vi i färd med att utveckla nya kroppar ur det material som under denna manvantara ställs till vårt förfogande. De redskap vi använder vid detta arbete är begäret och viljan. Begäret föranleder viljan att inrikta sig på det objektiva livet; på detta plan frambringar viljan kraft, och ur kraften framgår materien i sin objektiva form.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (16) kommer bland annat att handla om:

Reinkarnation är karmas tvillinglära. Reinkarnationslagen drar oss gång på gång tillbaka till jordelivet. Ingen avrättad skyldig brottsling kan, även om han fick absolution av prästen och prisade Jesus komma undan sin karma. "Alla världar från den lägsta upp till Brahmas är underkastad karma" Världen utvecklas på samma sätt som människan, den föds, åldras, dör och återföds. Människan är hela utvecklingens krona. Karma kan indelas i tre stora huvudgrupper