EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  7
[Den personlige Guden Jehovah. Skillnaden mellan Jehovah och Lipikerna med sina hierarkier. Världsförnuftets oföränderliga lagar. Evolutionen utvecklar Dhyan Chohanerna under tallösa perioder. Vi är en länk i en kedja av olika solsystem inom vintergatan. Cyklerna  måste ha sin gång. Karmalagen rättvis och fullkomlig. Egyptens blomstring och fall. Amerikanska folkets hemlighetsfulla samband med atlantiderna.]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  7
Den personlige Guden Jehovah och Världsförnuftets lagar...

Den intelligens som tycks genomströmma naturen har sedan länge utgjort ett argument för tron på en utomkosmisk – personlig – Gud, existensen av ett intelligent väsen som ledare. Men teosofin erkänner ingen sådan Gud, eftersom den varken är nödvändig eller möjlig. Det finns alltför många bevis på obeveklighet i naturens processer för att vi på sikt ska kunna anta tanken om en personlig Gud. Vi ser stormar rasa och utplåna goda såväl som onda och vi ser att jordbävningar inte tar någon hänsyn till ålder, kön eller samhällsställning. Varhelst en naturlag är verksam, verkar den oberörd av mänsklig sorg och förtvivlan.

Visdomsreligionen – med sina tidigare antagna hierarkier – stöder inte läran om en personlig Gud. Skillnaden mellan den personliga Guden – t.ex. Jehovah – och Lipikerna med skaran av Dhyan-Chohaner är mycket stor. Lag och ordning, sunt förnuft, ärbarhet och utveckling är alla underordnade Jehovah, och kan ibland försvinna helt och hållet, under hans välgörande inflytande, till skillnad mot Visdomsreligionen där Dhyan-Chohanerna endast kan följa de oföränderliga lagar som alltid står att spåra i Världsförnuftet, och de handlar i enlighet med dessa eftersom de i själva verket är människor som blivit gudar. Eftersom dessa lagar är vittomfattande, och naturen själv är blind, har hierarkierna – änglarnas härskaror – till uppgift att vägleda materiens evolutionära förlopp.

Låt oss, för att bättre förstå detta, ägna vår uppmärksamhet åt den manifestationsperiod som vi nu befinner oss i. Den började för millioners millioner år sedan och avlöste en ofantligt lång period av mörker och dvala. Den kallas för Kaos i den kristna läran. Före denna period av dvala fanns en annan period av verksamhet eller manifestation, och så vidare i evig växling. Under dessa föregående perioder av energi och verksamhet, fortgick samma evolutionära utveckling och ur denna process utvecklades varelser; fullkomnade människor, som för oss ter sig som gudar, som ständigt hjälpt och väglett under tallösa evolutioner i det förflutna. Dessa blev Dhyan-Chohaner som sedan deltagit i efterföljande evolutioner. Det är detta stora mål som  människosjälen har att sträva efter, och i ljuset av detta ter sig den kristna himlens futtiga och omöjliga belöningar som löjliga.

Vi får inte begå misstaget att begränsa dessa stora evolutionsperioder och de varelser som omnämns i dem, till vår ynkliga jord. Vår planet är endast en länk i [jord] kedjan. Det finns andra system, andra rymder där energi, kunskap och makt är i bruk. I den hemlighetsfulla Vintergatan finns det ljusfläckar, ofantligt stora, och på obegripligt avstånd, där det ryms många system som vårt; och precis som vi nu kan iaktta mängder av stjärnor, finns det platser bland dessa stjärnhopar där dödens långa natt obarmhärtigt släckt tidigare strålande solsystem.

Dessa varelser, som står under lagens svängningar, kan ibland te sig oförsonliga. Tillfällen finns, då det från mänskligt håll betraktat kan tyckas klokt och rättvist att rädda en stad från förstöring; en nation från förfall; ett folk från totalt utplåning. Men om ett sådant öde är den naturliga följden av tidigare gärningar, eller ett nödvändigt steg i det cykliska förloppet, så går det inte att förhindra. Som en av Mästarna till denna ädla vetenskap har skrivit :

"Vi har aldrig gjort anspråk på att kunna leda hela nationer till en vändpunkt oavsett den allmänna riktningen i världens kosmiska relationer. Cyklerna måste ha sin gång. Perioder av mentalt och moraliskt ljus och mörker efterträder varandra, som dag följer på natt. De större och mindre yugorna måste fullföljas enligt tingens rådande ordning. Och vi som förs med av den stora flodvågen, kan endast förändra och styra några av dess svagare strömningar. Om vi ägde den inbillade, personliga Gudens krafter, och de oföränderliga lagarna endast var leksaker, då skulle vi rent av ha skapat förhållanden som förvandlat denna jord till en idyll för upphöjda själar."

På samma sätt är det med enskilda fall – även bland dem som står i direkt kontakt med någon Adept – lagen kan inte överträdas. Karma fordrar att det ena eller andra skall hända individen, och vare sig den högste Gud eller ringaste Adept kan  lyfta ett finger för att förhindra det. En nation som helhet kan ha en ofantlig mängd upplagrad dålig Karma på sitt konto. Dess öde är självskrivet, och även om det inom den finns grupper av ädla individer, ja, stora själar som själva är Adepter  – kan ingenting rädda nationen. Den kommer att "slockna likt en fackla som sänks ner i vattnet".

Sådant var slutskedet i det gamla Egypten, vars forna glans ingen i våra dagar vet något om. Fastän Egypten – för oss – framträder på historiens himmel likt en sol i zenit, hade landet dock haft sin period av tillväxt när mäktiga Adepter satt på dess tron och styrde folket. Egypten blev så småningom ett mäktigt rike och folket blev efterhand materialistiskt inriktade. Adepterna drog sig tillbaka, falska Adepter intog deras platser och gradvis avtog landets blomstring tills slutligen Egyptens ljus förbyttes till mörker. Samma förlopp har upprepats i Kaldéen, Assyrien liksom här i vårt eget Amerika. Här blomstrade tidigare en högt utvecklad och praktfull kultur, blott för att försvinna som de andra. Att en storartad utveckling av civilisationen åter igen börjar framträda här är – i teosofens ögon – en följd av karmalagen. Denna rättvisa och fullkomliga lag. Men, för de som tror på en personlig Gud utgör det ännu en av de mystiska verkningarna av en ansvarslös försyn – som ger andra folks land till rättrogna kristna. Utvecklingen av den Amerikanska nationen har ett hemlighetsfullt, men starkt band med Atlantidernas underbara förflutna, och utgör ett av de stora avsnitten i Ödets bok av Lipikerna, som jag nämnde i föregående kapitel.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (8) kommer bland annat att handla om:

Sambandet mellan människan och allt som sker på denna jord. Människans tankar och handlingar påverkar varje förändring i den materiella världen, från politik till jordbävningar. Vi är de gamla atlantiderna som återfötts tillbaka till Amerika och Europa. Som atlantider förnedrade vi andliga ting och missbrukade vår makt över naturen till låga syften. Orsakerna till dagens fattigdom. Vår cykel är förberedande. Förstörelse och uppbyggande. Amerika en smältdegel. Den framtida människan kommer att utvecklas med hittills okända psykiska krafter.