EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  13
[Människolivet är en pilgrimsfärd. Helgedomar och vallfartsorter. Adepter finns på de flesta större vallfartsorter i Indien. Vallfartsorten symboliserar lärjungens egen natur. Målet måste uppnås ensam. Vi inträder i livet ensamma och lämnar livet ensamma. Meditation ger insikten att vi bara är ensamma i det lägre personliga jaget. De verkliga allvarligt lärjungarna ser till människornas hjärtan och strävar efter att uppnå förening med själen.]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  13
Pilgrimsfärder, vallfartsorter och helgedomar...

Den träning som lärjungar av de lärare som tillhör de teosofiska Adepternas skola genomgår saknar motstycke och överensstämmer inte med moderna utbildningsidéer. I ett avseende är den en exemplifiering av de i Indien så vanliga pilgrimsfärderna till någon helig ort, där det i helgedomen inneslutna föremålet för vallfärden är själen själv, för i denna skola är själens tillvaro en av de första grundsatserna.

I Österlandet anses människolivet vara en pilgrimsfärd, inte endast från vaggan till graven, utan även genom den långa tidsperiod vilken omfattar miljontals år, som utgör en manvantara eller evolutionsperiod. Eftersom människan anses vara en andlig varelse, så fortsätter hennes tillvaro utan avbrott. Nationer och civilisationer uppstår, blomstrar, råkar i förfall och försvinner; men den verkliga människan fortlever, en åskådare av alla de otaliga förändringar som sker i omgivningen. Utgående från det stora Alltet, strålande likt en gnista från den centrala elden, samlar hon erfarenhet under alla tidsåldrar, under alla möjliga härskare, genom alla civilisationer och alla nationers sedvänjor, ständigt engagerad i sin pilgrimsfärd till den helgedom, från vilken hon utgick. Än är hon härskaren, än är hon slaven; i dag på rikedomens och maktens tinnar, i morgon vid foten av stegen, kanske i  elände och armod, men ständigt samma varelse. För att symbolisera detta är hela Indien översållat med heliga helgedomar till vilka pilgrimsfärder görs. Det är allas önskan i detta så kallade förmörkade land att åtminstone en gång i livet få göra en sådan färd, ty livets religiösa plikter anses inte fullt utförda, om man inte besökt sådana heliga orter.

De som förstår den inre betydelsen av detta, uppger som ett viktigt skäl till nämnda bruk, att dessa vallfartsorter är centra för andlig kraft, varifrån stärkande inflytande utstrålar, omärkbara för den köttätande och vindrickande turisten. Många har verkligen försäkrat att det på de flesta större vallfartsorter finns en Adept av samma samfund som de teosofiska Adepterna påstås tillhöra. Dessa är alltid redo att ge en gåva av andlig upplysning och hjälp åt de renhjärtade som kommer dit. Naturligtvis avslöjar han sig inte för den stora massan av besökare, för det vore alldeles onödigt och skulle kanske rent av tvinga honom att ge sig av därifrån. Vidskepelse har uppstått i samband med pilgrimsfärderna, men eftersom detta är en ganska naturlig företeelse i vår tid, utgör detta inget skäl till att vallfartsorterna skulle avskaffas. Om dessa andliga centra försvann skulle i så fall goda människor som inte är vidskepliga gå miste om deras välgörande inverkan. Adepterna grundade dessa orter för att i människornas medvetande hålla levande tron på själen, en tro som modern vetenskap och utbildning annars skulle förvandla till agnosticism, om dessa fick härska ohämmat.

Men Adeptens lärjunge vet, att vallfartsorten symboliserar hans egen natur och att den visar honom, hur han skall gå till väga, med vilka medel och i vilken riktning, för att vetenskapligt utforska den. Man förväntar att han under några få liv samlar den erfarenhet och förmåga som vanliga människor behöver otaliga inkarnationer för att tillägna sig. Hans första steg, såväl som hans sista, måste tas på svåra, ofta farliga ställen. I sanning, vägen "slingrar sig ständigt uppför", och när han beträder den, lämnar han bakom sig hoppet om belöning som är så vanligt vid alla världsliga företag. Ingenting vinner han genom särskild ynnest, utan allt beror på hans egen verkliga förtjänst. Eftersom målet som skall uppnås är självständighet i förening med orubbligt lugn och klarhet, så låter man honom från början stå ensam. Detta är för de flesta av oss en svår sak, som ofta medför ett slags förtvivlan. Människor tycker om umgänge och kan inte med jämnmod tänka sig möjligheten att bli lämnade åt sig själva. I stället för att ständigt befinna sig i sällskap med medlärjungar från logen, som fallet är i de världsliga hemliga samfunden, tvingas han inse, att liksom han inträdde i världen ensam, så måste han lära sig att leva där ensam och lämna den som han kom, helt och hållet ensam. Och detta alstrar ingen själviskhet, eftersom den hela tiden uppnås av meditation på det osynliga, och med detta förvärvas kunskap om att den ensamhet man känner gäller bara det lägre, världsliga självet.

En annan regel, som en sådan lärjunge måste följa är att alltid avhålla sig från skryt, och av detta kan vi dra den bestämda slutsatsen, att om någon talar om sina krafter såsom Adept eller skryter om sina framgångar på andliga plan, så är det helt klart att han varken  är Adept eller lärjunge. Inom det Teosofiska Samfundet har det funnits personer som öppet förklarat sig vara antingen verkliga Adepter eller nästan sådana, i besittning av stora "krafter". Men av ovan anförda regel följer, att de inte var någonting annat än skrävlare, vilkas enfaldiga pretentioner enbart grundade sig på fåfänga och en viss kännedom om den mänskliga naturens svaghet och lättrogenhet. Sådana personer lägger särskilt an på den senare, antingen det nu är för vinnings eller för nöjes skull. Men dolda under ett yttre som inte drar till sig uppmärksamhet, finns runt om i världen många av de verkliga lärjungarna. De studerar människohjärtat, sitt eget såväl som andras. De har inga diplom, men inom dem lever insikten om ständig hjälp och en säker kunskap om den sanna Logen, som sammanträffar i verklig hemlighet utan att vara omnämnda i någon adresskalender. Dessa lärjungars hela liv är en ihärdig strävan att nå den framilande själen, vilken, fastän den skenbart befinner sig i vila, kan vara snabbare än blixten; och deras död är bara ett ytterligare steg framåt mot högre kunskap i bättre fysiska kroppar under kommande jordeliv.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (14) kommer bland annat att handla om: 

Olika evolutionperioder inom teosofin.  Manvantarorna varar  tillsammans 311 040 000 000 000 jordår. Yugorna varar  4 320 000 jordår. Klippfolk, pålbyggare, stenåldersmänniskor framträder och försvinner om och om igen. Existerade människan samtidigt som  Plesiosaurus [svanödlan]? Astralkroppen utvecklades före den fysiska kroppen. Därför kunde den astrala människan leva samtidigt med dessa stora jättestora fåglar och kräldjur. Astralkroppen lämnar inga märken eller avtryck i leran, därför finns det inte heller några mänskliga fossiler som är samtida med  dessa fåglar och kräldjur. Adepterna säger att det finns lämningar av människoskelett, som bevisar att den fysiska människan levde för miljoner år sedan och att dessa lämningar kommer att upptäckas snart.