EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  18
[Hinduer och buddhister tror fullt och fast på karma. Den muhammedanska läran om kismet. Profeten lärde att kismet är lagen inte ett förutbestämt öde.Varje människa uppfattas som skapare av sitt eget öde. Samma lag, som kastar oss in i livet för att lida eller fröjdas, alltefter vars och ens förtjänst, bjuder att vänner och släktingar som liknar varandra skall inkarnera tillsammans, ända tills de på grund av karaktärsolikheter inte längre kan sammanföras av attraktionslagen. Medlemmarna av hela människofamiljen påverkar ömsesidigt varandra. Sålunda erbjuder oss karma en möjlighet att komma ut ur livets ständigt roterande hjul och med hjälp av reinkarnation får vi den tid som vi behöver för ändamålet.]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  18
Karma och Kismet...

Motståndare till läran om karma hävdar att den är orättvis, motbjudande och fatalistisk, men sådana slutsatser bekräftas inte av erfarenheten bland de raser, som tror på den och inte heller håller sig dessa påståenden inför en närmare granskning. Hinduer och buddhister tror fullt och fast på karma och är övertygade om, att ingen annan än de själva straffar eller belönar i detta eller något annat liv och likväl upplever vi att de varken är kalla eller utan medkänsla. Det är till och med väl känt, att hinduen i sitt förhållande till sina medmänniskor är lika öm och kärleksfull som hans amerikanske broder, och det finns lika många exempel på hjältemodig självuppoffring i hans historia som i vår. Några går ännu längre och säger, att tron på karma och reinkarnation gjort hinduen mildare mot människor och djur än europén och mera andlig i sitt dagliga liv. Fördjupar vi oss i hinduernas historia, finner vi, att deras tro på karma inte hindrat dem från att utföra storverk i materiellt hänseende, vilkas lämningar ännu i våra dagar väcker häpnad, beundran och vördnad. Det är tveksamt, om vi någonsin skulle kunna vinna en sådan seger över naturen som den, man när som helst kan bevittna i Hindustans klipptempel. Det verkar som om vår karmalära  inte kan utöva något dåligt eller försvagande inflytande på de människor, som omfattar den.

"Men", invänder man, "den är fatalistisk. Om karma är karma, om jag skall straffas på ena eller andra sättet, så kommer det att ske, antingen jag vill eller ej, och således får jag göra som turkarna: säga ’kismet’ och lägga armarna i kors". Den muhammedanska läran om kismet har blivit vantolkad såsom ren och oförfalskad fatalism, men så framställdes den inte av profeten eller hans förnämsta lärjungar, för de lärde, att kismet är lagen, inte ett förutbestämt öde. Alldeles detsamma gäller om karma. Med deras uppfattning, som är ett mycket oklart begrepp om karma och en tillämpning blott på ett enda liv och de får därför inte heller möjlighet att ge läran dess sant majestätiska och oändliga omfattning, ter den sig som fatalism. När å andra sidan varje människa uppfattas som skapare av sitt eget öde för nästa snabbt flyende personlighet på jorden, så kan det ju inte ligga något ödesbestämt däri, eftersom avgörandet ligger i hennes egen hand. Hon sätter orsaker i verksamhet, som oundvikligen kommer att få bestämda verkningar. Hon kunde lika lätt ha skapat andra orsaker och därigenom åstadkommit andra resultat.

En del personer, som låter känsloskäl bestämma över sitt liv, finner en frånstötande kyla och brist på ömhet i en lära, som förkunnar obeveklig rättvisa och enligt deras mening, låter oss för alltid förlora våra vänner och kära anhöriga, när gravens dörr sluter sig om oss. Men våra känslor och önskningar är inte naturens styrande lagar, och därför finns det inte ens ur känslosynpunkt något skäl för denna invändning; den beror på en ofullständig kännedom om läran, vilken, då den blivit fullt förstådd, skall visa sig erbjuda samma rika tillfällen att tillgodose hjärtats krav som varje annan livsåskådning. Samma lag, som kastar oss in i livet för att lida eller fröjdas, alltefter vars och ens förtjänst, bjuder att vänner och släktingar, som liknar varandra, skall inkarnera tillsammans, ända tills de på grund av karaktärsolikheter inte längre kan sammanföras av attraktionslagen. Inte med mindre och förrän de blir olika varandra så skiljs de åt. Och vem skulle önska att för evigt vara fastlänkad vid personer som han inte har något annat gemensamt med än att ha råkat födas i samma släkt eller tillhöra samma umgängeskrets!

Denna lag verkar också ständigt för att hjälpa oss. "De, som du nu hjälper, kommer att hjälpa dig i andra liv", heter det. Under förflutna tidsåldrar kände vi kanske dem som sen dess uppnått större höjder. I samma stund som vi under den långa serien av inkarnationer närmar oss dit, där de nu fullföljer sin pilgrimsfärd, räcker de oss genast en hjälpande hand, antingen det nu sker på det materiella eller det moraliska planet. Och det spelar ingen roll, (om den ene eller den andre vet eller inte vet), vem som hjälper och vem som får hjälp. Den omutliga lagen leder strömmen och åstadkommer resultatet. På så sätt påverkar medlemmarna av hela människofamiljen ömsesidigt varandra, framdrivna av en lag, som är lika kärleksfull som den är mäktig och som vänder det förakt vi led av i det förflutna mot allt rikare tillfällen att hjälpa våra medmänniskor.

Favorisering är en omöjlighet i naturen; ingen människa har någon förmån eller talang som hon inte förtjänat antingen som belöning eller som utjämning. Vid en blick på livet sådant det nu ter sig för vår begränsade syn, ser vi kanske inte något skäl, varför en belöning skulle ges åt en ovärdig människa, men karma misstar sig aldrig och utjämnar med all säkerhet allting. Och då inte enbart i form av belöning, för det är endast karma som har till uppgift att sörja för de utjämningar, som vi försöker att utmäta genom hämnd. Det är med detta för ögonen som de kristnas heliga skrift säger: "Min är hämnden; jag skall vedergälla det," för om en människa skadar en annan, skall karma med lika stor visshet drabba gärningsmannen – men den förorättade måste akta sig för att önska straff för den andre, för genom karma kommer även han då att bli straffad. Sålunda erbjuder oss karma en möjlighet att komma ut ur livets ständigt roterande hjul och med hjälp av reinkarnation får vi den tid, som vi behöver för ändamålet.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (19) kommer bland annat att handla om:

Devachan är belöningens land, de andliga verkningarnas område.I Den Hemliga Läran säger H.P.Blavatsky: "Döden i sig är ur stånd att befria människan från den [karman], för döden är helt enkelt den dörr, genom vilken hon passerar till ett nytt liv på jorden efter en liten tids vila på dess tröskel – Devachan." I den hinduiska läran är detta tillstånd enligt den bokstavliga betydelsen "gudarnas land", Indras himmel. Livet i Devachan innebär en utveckling av själens längtan, ett passerande genom de olika stadierna av fosterliv, födelse, tillväxt, avtynande och bortgång till ett annat tillstånd, allt rotat i glädje. Devachan är en dröm, men endast i samma bemärkelse som jordelivet skulle kunna kallas så. Båda varar, tills karma är utjämnad i den ena riktningen och börjar arbeta i den andra.