EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  14
[Olika evolutionsperioder inom teosofin. Manvantarorna varar tillsammans 311 040 000 000 000 jordår. Yugorna varar 4 320 000 jordår. Klippfolk, pålbyggare, stenåldersmänniskor framträder och försvinner om och om igen. Existerade människan samtidigt som  Plesiosaurus [svanödlan]? Astralkroppen utvecklades före den fysiska kroppen. Den astrala människan levde samtidigt med dessa stora jättestora fåglar och kräldjur. Astralkroppen lämnar inga märken eller avtryck i leran, därför finns det inte heller några mänskliga fossiler som är samtida med  dessa fåglar och kräldjur. Adepterna säger att det finns lämningar av människoskelett, som bevisar att den fysiska människan levde för miljoner år sedan, och att dessa lämningar snart kommer att upptäckas.]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Kapitel  14
Människorna astrala... djuren fysiska

Om vi låter artonhundratalets historiker blicka tillbaka på det förflutna så kommer deras synfält snabbt att höljas i dimma och slutligen förlora sig i nattsvart mörker. Påverkad av en löjlig dogmatism som endast medger omkring 6 000 år för människans tillvaro på jorden, är han obenägen att godkänna egyptiernas och hinduernas gamla tideräkning, och eftersom han inte har något att invända mot antagandet av långa tidsperioder för de geologiska förändringarna, tvekar han inför några millioner år mer eller mindre, när det gäller den tidsrymd, under vilken mänskligheten befolkat vår jord. Den teosofiska lärjungen ser emellertid ingen anledning, varför han skulle betvivla sina lärares uppgifter i denna fråga. Han vet, att evolutionsperiodernas följd är oändlig. Dessa stora perioder kallas manvantaror, eftersom de sträcker sig mellan två Manuer eller två människoperioder.

Dessa perioder kan liknas vid vågor som följer på varandra utan uppehåll. Varje stor period som i sig innefattar alla de mindre evolutionsperioderna varar 311 040 000 000 000 jordår; under en enda Manu uppgår årens antal till 306 720 000, och de mindre yugorna eller tidsåldrarna som mera direkt berör oss omfattar 4 320 000 år. Under alla dessa solvarv kretsar människoraserna gång på gång runt vår planet. Klippfolk och pålbyggare, stenåldersmänniskan och de från den neolitiska eller andra tidsåldrar framträder och försvinner om och om igen, och vi som nu läser, skriver och tänker på dem, var just dessa Jag, vars förflutna vi nu försöker att spåra.

Men då man undersökt djupare geologiska lager har emellertid tvivel uppstått om människan verkligen existerade samtidigt med Plesiosaurus [svanödlan], eftersom ingen fossil människa blivit funnen i dessa lager. Det är här teosofernas teorier kan hjälpa till och erbjuda en lösning. De hävdar, att innan människan utvecklat sin fysiska kropp, var hon iklädd en astral form, och därför skriver också Helena Blavatsky i Den Hemliga Läran: "Teosofin lär ut, att den astrala kroppen kom till före den fysiska, och att den förra är förebilden till den senare." Vid den tidpunkt då de jättestora antediluvianska djuren framträdde absorberade dessa i sina omfångsrika kroppar en så stor del av den grova materien, som fanns tillgänglig för bildandet av kroppshöljen åt förnimmande varelser, att den astrala människan blev utan – ännu ej iförd "sina kläder av skinn". Därför kunde människan utan livsfara existera samtidigt med dessa jättestora fåglar och kräldjur. Deras väldiga kroppsstorlek ingav henne ingen fruktan, och deras oerhörda behov av föda förorsakade ingen minskning i vad hon behövde för sitt uppehälle. På grund av sin beskaffenhet efterlämnade den ena efter den andra av dessa döda astralkroppar inga avtryck i leran eller i de plastiska bergarterna. Följaktligen finns det inte heller några mänskliga fossiler, som vi nu skulle kunna gräva fram tillsammans med dessa vilddjur och fåglar, som existerade samtidigt med den astrala människan.

Under hela denna tid förvärvade människan så småningom förmågan att klä sig i ett fastare hölje. Under oupphörliga bemödanden avkastade hon den ena astralkroppen efter den andra, och för varje gång ökades kroppens täthet. Slutligen började hon, så att säga, att kasta en skugga och de jättestora, klumpiga djuren – och även andra – fick känna på allt starkare krav som den blivande fysiska människan ställde på dem. Allteftersom hon tätnade blev hon mindre, men inga lämningar efter människokroppen kunde bevaras i de geologiska lagren förrän den uppnått tillräcklig fasthet. Men våra moderna antropologer har ännu inte upptäckt, när detta inträffade. De är ivriga nog att göra bestämda påståenden, men hur lärda de än är, kan de likväl förvänta sig överraskningar inom en snar framtid.

Eftersom våra forskare tid efter annan finner lämningar av däggdjur, fåglar och kräldjur i lager som uppvisar en mycket högre ålder än den som tillskrivs människosläktet, har de dock aldrig i dessa funnit människoskelett. Hur skulle människan kunna lämna något spår efter sig under en tid, då hon inte hade förmågan att göra avtryck i leran eller kunde fastna i den mjuka lavan eller i vulkanaskan? Därmed vill jag dock inte säga, att Plesiosaurus-perioden sammanfaller med den period, då människan var astral och ännu saknade fysisk kropp. Frågan om den exakta tidpunkten får lämnas till en mera detaljerad redogörelse; här avses endast att antyda lagen och förklara avsaknaden av mänskliga fossiler i mycket tidiga geologiska lager. Men de teosofiska Adepterna vidhåller, att det likväl i jorden finns lämningar av människoskelett, som utgör bevis för människans framträdande i fysisk form många millioner år längre tillbaka i tiden än som hittills antagits, och att dessa lämningar skall upptäckas inom en inte alltför långt avlägsen framtid.

En av de första följderna av dessa upptäckter kommer fullkomligt att kullkasta den teori som jag skulle vilja kalla "tidsåldrarnas ordningsföljd", vilken gäller nuförtiden, tillika med uppskattningen av de olika civilisationer som försvunnit från jorden utan att lämna några andra spår efter sig än dem som finns i vår inre konstituition – ty det vidhålls att vi själva är dessa varelser, nu i andra kroppar, som för så längesedan levde, älskade och dog på denna planet. Vi började då skapa karma och har varit under dess inflytande alltsedan dess. Och nu bör det vara lämpligt att ännu en gång ta upp den stora läran om karma till ett mera ingående studium.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (15) kommer bland annat att handla om:

Den österländska läran om belöning och straff. "Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder", säger Jesus. Läran om en ställföreträdande försoning upphävs. Buddhisternas och hinduernas karmalära. För den som tror på karmalagen är allt i livet rättvist. Många protesterar mot helvetetsläran. Relationen mellan månen och jorden. Människans fysiska kropp har sina rötter från månen. Återfödelsens hjul. Varje människa är sin egen skapare inom ramen för de kosmiska lagarna.