Teosofi, Äktenskap och uppfostran - ARCANA 16

En teosofisk föredragsserie från Malmölogen U.L.T.
© 2010 Online-versionen • Teosofiska Kompaniet Malmö • Malmölogens transaktioner
www.teosofiskakompaniet.net

Teosofi, Äktenskap och uppfostran
Föredrag hållet i Teosofisalen, Gråbrödersgatan 10, Malmö, den 16 januari 1991.

L.F. Jag hälsar er välkomna till kvällens föredrag som ska handla om ett mycket spännande ämne, Teosofi, äktenskap och uppfostran. Detta är någonting som berör oss alla och ingen slipper undan, med undantag möjligtvis för äktenskapet. Till kvällen har vi tagit fram två stycken temanummer av Teosofiska Rörelsen. Det är nummer 3 som tar upp Reinkarnationsläran, och där finns dessutom en artikel av William Judge som berör frågan om Vänner eller ovänner i framtiden. Och så har vi nummer 37 med en artikel om Teosofins syn på barnuppfostran.

Sedan finns här framme på bokbordet två böcker på engelska. Den ena heter The Eternal Verities for Children och handlar vad jag förstår om en teosofisk barnuppfostran. Och så finns The Key to Theosophy som behandlar äktenskap och barnuppfostran i något kapitel. Det var vad vi har att säga i kväll. Som vanligt spelar vi in det här föredraget och det finns många andra inspelade band till utlåning, som ni kan se i vår kassettlista. U.C. ska nu läsa Deklarationen och därefter följer själva föredraget.

Inriktningen för denna Loge är att självständigt och hängivet tjäna teosofins sak utan att vara bunden vid någon teosofisk organisation. Den är lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora grundare men befattar sig inte med tvistefrågor eller olikheter i personliga åsikter.

Det arbete den har att utföra och det mål den har i sikte är alltför upphöjda och krävande för att den skall hinna med eller önska engagera sig i underordnade frågor. Detta arbete och detta mål är att sprida de grundläggande principerna i teosofins filosofi och att praktiskt tillämpa dem genom ett fullkomligare förverkligande av SJÄLVET; en djupare övertygelse om universellt broderskap.

Den anser att den orubbliga grundvalen för att ena teosofer, varhelst de befinner sig och hur deras villkor än ser ut, är likhet i mål, syfte och lära, och har därför varken konstitution, stadgar eller styrelse, och denna grundval utgör det enda bandet mellan dess associerade medlemmar.

Den strävar efter att sprida denna idé bland teosofer för att befrämja enigheten.

Den betraktar som teosofer alla dem som ägnar sig åt att verkligen tjäna mänskligheten utan hänsyn till ras, tro, kön, ställning eller organisationstillhörighet, och den välkomnar till sin sammanslutning alla dem som bekänner sig till dess angivna syften och som genom studier och på annat sätt önskar bereda sig för att bättre kunna hjälpa och lära andra.

Den sanne teosofen tillhör ingen kult eller sekt men tillhör likväl dem alla.

P.B. Ja som sagt, hjärtligt välkomna. I kväll är det Äktenskap och Uppfostran som står på tapeten, och när vi närmare betraktar äktenskap förhållande, kan vi se att den är en process som även utspelar sig kosmiskt. Det kosmiska äktenskapet är inget annat än en process som successivt avspeglar sig till oss människor, och så blir det vad vi kallar för det vanliga äktenskapet här nere på jorden. Vi kan se allting utifrån de stora tankegångarna, hur allting i universum så småningom avspeglar sig till oss här på jorden.

För att hålla oss till äktenskapet en stund så kan vi ställa oss frågan: vad finns det för bättre tillfällen för oss att lära känna oss själva, våra goda och mindre goda sidor och lära känna en annan människa än genom ett förhållande?

Teosofin menar att det beror helt på varje individ själv om han eller hon ska betrakta äktenskapet som förenligt med ockultism och teosofi och andligt sökande. När det gäller andligt sökande i sig så är det ju helt klart att äktenskapet spelar en roll på ett sätt, men det är oväsentligt om man är gift eller ogift. Man kan utöva andlighet i vilken situation man än befinner sig, det har alla stora religiösa ledare fastslagit.

Men vi kan också se det på ett annat sätt. Om vi sträcker oss vidare är det helt klart att beroende på vilket liv vi än lever så skapar vi energier. Och beroende på hur jag vill fungera som människa så kan jag, när jag väljer att leva ett samliv med en annan person, utveckla sidor hos mig som jag över huvud taget inte kan utveckla om jag till exempel är en ensamstående person eller lever för mig själv. Men vi kan också vända på saken och säga att om jag lever för mig själv, kanske i celibat, så kan jag utveckla helt andra möjligheter att så att säga bli ett redskap för Guds kraft.

Nu är det inte frågan om antingen eller, utan vi vill bara belysa de olika sidorna både i äktenskap och uppfostran och teosofins hållning kring de här idéerna, när det gäller att se på: Vad är egentligen utbildning, vad är uppfostran? Det är processer som egentligen inte står utanför äktenskapet, och till slut kanske man kan se hur barnuppfostran också kommer in i bilden.

Men det handlar också om att fostra oss själva som kosmiska varelser med ett större perspektiv. Att utbilda oss att se på oss själva, att vi är andliga varelser som är stadda i en kosmisk utvecklingsprocess som kan leda i princip nästan vart som helst. Vi kan komma hur långt som helst i vår andliga utveckling, beroende på de steg vi själva väljer. Utbildning i dag är inte detsamma som den teosofin menar med en korrekt andlig utbildning. Att man till exempel i skolorna i dag lär sig en mängd olika saker som jämt och ständigt ska läras på väldigt kort tid och korvstoppas, är inte en teosofisk modell

Det är alltså inte den teosofiska hållningen, utan den teosofiska uppfattningen är egentligen att vi som människor ska lära oss kvaliteter, att uppodla till exempel den andliga viljan inom oss, uppodla förmågan att se till sin nästa. Att behandla alla människor lika, att sträva mot ett universellt broderskap, ett ömsesidigt beroende. Att tillåta andra att befinna sig där de är, samtidigt som jag håller fast vid min hållning, vilken jag än har. En religiös muslimsk kontra en amerikansk imperialistisk tankegång till exempel.

Att kunna leva sida vid sida utan att man har ihjäl varandra, utan att man försöker pracka på den andra sin uppfattning, utan respektera och tolerera varandras åsikter i vått och torrt.

1. Den alkemiska traditionen lägger stor vikt vid en inre motsatsförening kallad det alkemiska bröllopet, som i sin tur utgör grunden för den så kallade ”inre läran” inom våra stora världsreligioner. Kan människors uppvaknade intresse för den alkemiska enhetsmystiken möjligen leda till ett fredligare möte mellan civilisationer och religioner, eftersom de alla bär på en och samma inre lära, och att den i sin tur framhåller vikten av att nå en enhet med sig själv och med alltet?

Det är alltså enligt vår uppfattning en sida av att utbilda sig till att vara en sann teosof, att kunna möta människor där de befinner sig. Och då närmar vi oss äktenskapet, som för många av oss kanske inte är det perfekta äktenskapet, utan det kan leda till i stort sett vad som helst. Där beror det också på var och en hur vi på ett eller annat sätt ser på en relation till det motsatta könet till exempel. Om vi då försöker tänka oss in i att relationer är någonting vi alla har på ett eller annat sätt, och om vi försöker se på vad som egentligen händer i ett förhållande så kan vi gå till oss själva, och där kan vi ha rätt mycket material att hämta. Det är väl så vi ska göra, vi ska försöka se det utifrån oss själva lite grand. Vi försöker distansera oss något och tar det inte så där väldigt personligt, eftersom det blir så komplext då, utan vi försöker se det utifrån människor som ska ta sig fram tillsammans.

Varför väljer jag att leva tillsammans med en man eller en kvinna? Vad är det för motivation som för en tillsammans? Ja helt klart är det i många fall väldigt djupa karmiska band. Vi kan aldrig komma ifrån att vi har relationsband, familjeband och andra band långt tillbaka i forntiden. De människor vi lever tillsammans med i dag eller som kanske är våra barn eller våra äkta män eller vad det nu kan vara, är själar som vi har levt med i många, många inkarnationer, där vi måste mötas från olika sidor för att finslipa oss själva. Teosofin har uppfattningen att vi kommer hit till jorden för att utveckla oss, höja vår medvetenhet och nå insikt om livets alla lagar, och då även den så kallade medmänskliga och vardagliga tillvaron som ett äktenskap erbjuder.

Vi är inte för äktenskap och vi är inte emot äktenskap teosofiskt sett. Det är en sak som vi själva väljer, hur vi vill leva. Och tittar vi tillbaka i tiden så har äktenskapet varit det sätt som varit legitimt accepterat, att det är så man lever i ett förhållande. Men i vår tid har det hänt en hel del. Här lever vi inte nödvändigtvis tillsammans bara för att vi är gifta. Eller rättare sagt, de flesta människor gifter sig inte med varandra förrän de har levt tillsammans en längre tid. Så man kan säga att de gamla normerna har omkullkastats ganska mycket, och vi är inne i en tid där vi säkert allihopa känner hur förändringarna bryter igenom överallt på alla plan.

Och då menar vi det är väldigt viktigt att man dels ur ett teosofiskt andligt perspektiv men också ur ett ockult perspektiv har klart för sig, eller åtminstone funderar kring frågan vad det egentligen innebär för en att utveckla sig tillsammans med en annan person. Vad är fördelarna, vad är de så kallade nackdelarna? Blir det min vän i framtiden, eller skapar jag så många band och sådan karma att det kommer att bli min ovän i många inkarnationer? Vad har jag vunnit på en sådan sak? Allt det här ligger inom det vi kallar för den teosofiska uppfostran och utbildningen sett ur ett själsligt perspektiv.

Det är ju klart att vi är fysiska människor och har våra behov som människor, men vi måste i första hand se på oss själva som andliga varelser som har intagit en fysisk kropp, det tempel där Guds ande svävar. Och vi är Guds ande, vi är inte vår fysiska kropp och dess behov, vi är inte vår personlighet. Vi uttrycker oss genom dessa, så det är en del av oss, men det är inte vårt verkliga väsen utan det är dekoren kring vår själsliga dynamik.

När vi försöker förstå hur vi på bästa vis kan fungera i ett samhälle: ska vi fungera som fria själar utanför ett äktenskap, ska vi ha en fri uppfostran där vi gör det vi själva vill, det som känns bäst enligt våra egna önskningar? Eller ska vi försöka titta på och underordna oss vissa kosmiska lagar som blir presenterade för oss i den teosofiska undervisningen?

Det är någonting som vi har vår fria vilja att utöva. Vi kan se att speciellt i västerlandet finns ett sätt att leva som man och kvinna som är helt annorlunda än exempelvis i österlandet. Där är ju giftermålet mer eller mindre arrangerat redan innan man är född. Där söker man den som ska bli ens äkta hälft genom till exempel astrologiska bakgrunder. Det är inte ett sätt som är gångbart här hemma just nu. Vem vet om det kanske är ett mycket bättre sätt att finna en partner genom att se var stjärnorna står, än vårt nuvarande rådande sätt där passionen tar över och relationen sedan kanske mer eller mindre glider över till någonting annat. Så småningom finns det inga djupare band mellan dessa två människor, utan en skilsmässa blir fallet. Sedan blir det dessutom en svår schism mellan barnen, som då står emellan någonstans, och sedan har vi ett triangeldrama som i sig skapar karma.

Vi skapar alltså karma, och vår oförmåga att möta livet är det vi i första hand ska titta på. Vad är det egentligen man kan uppodla inom sig själv för att förstå sin relation, inte bara sett som ett äktenskap utan också som en relation till sina medmänniskor? För förhållandet är mer eller mindre detsamma, även om det kanske är något mera intimt i ett äktenskap.

E.M. Den värld vi lever i dag är ju stadd i transformation. Och det är väl inte så konstigt när vi tittar på världsläget i dag. Så kritiskt som det kan bli som just i kväll så förstår vi att hålla sams är inte så lätt. Och går vi till våra egna liv och tittar på våra egna relationer så ser vi att det inte är alltid så lätt där heller. Det som speglar sig i oss människor får också mycket större konsekvenser i det globala perspektivet, där det då kan utmynna till krig. Men visst har väl var och en av oss här i kväll haft sitt eget individuella krig tillsammans med de personer vi varit nära i våra relationer.

Man kan väl säga att just i vår tid när vi är på väg in i en väldigt materiell tidsålder, in i Kali-yuga, är det många gamla traditioner som bryts ner. I de för-vediska kulturerna i Indien och i de väldigt gamla skrifterna kan vi läsa om hur man och hustru levde sida vid sida, absolut jämställda. Det var fråga om att ha en livskamrat, det var fråga om att man vandrade vägen tillsammans med en annan själ, där man stöttade och hjälpte varandra att komma över begränsningar för att tillsammans hjälpas åt att nå fram till ljuset.

Det har gått lång tid sedan dess, och mycket av den inre innebörden har gått förlorad. Under väldigt lång tid i historien har man hållit ihop äktenskap bara för att traditionen säger så. Men vi säger att i vår tid lever vi i en transformationsperiod där det inte längre går att hålla ihop bara på grund av traditioner. Utan en idé som har förlorat den inre meningen bryts förr eller senare ner, allt enligt cykliska lagar. Den måste brytas ner för att något nytt ska kunna födas fram igen efteråt. Detsamma gäller alltså för oss i dag, och det är inte alltid så lätt.

En annan sak som också är väldigt markant i vår tid, när vi går in i den materiella världen, är att våra sinnen kräver en större stimulans för att vi ska känna oss levande, för det är ganska trögt här nere i materien många gånger. Och det gör också att vi kräver större variation, vi byter ofta smaksensationer, då inte bara när det gäller vår mat eller våra kläder eller färger och så vidare, utan vi byter också ofta våra partners.

Förr i tiden kanske man tänkte sig för både en och två gånger innan man till exempel gick ur ett äktenskap eller förhållande. Men i dag är det väldigt lätt att så att säga hitta en stimulans där ute någonstans, och hela tiden flytta lösningen på de yttre faktorerna. Om jag finner mig en ny partner kanske det blir så att jag speglar tillbaka lite mer positiva sidor av mig själv, och det är ju angenämt. Det vet vi alla som har varit förälskade, att det finns väl inte någon härligare känsla än den på våren när man blir förälskad.

Man ser bara det positiva i sig själv och i den andre, och i de möjligheterna som finns i en relation. Men när man sedan lever med förälskelsen ett tag så kommer bilden av en själv ikapp en, och det man då speglar tillbaka på den andre är inte alltid det mest positiva. Det var väl det P.B. var inne på, att i ett äktenskap eller i ett väldigt nära förhållande – för det behöver ju inte vara mellan man och kvinna även om den spänningen är lite större än man kanske ägnar samma kön – är det så att vi drar fram olika kvaliteter inom oss. Man skulle kunna säga nästan som en lärlingsprocess, där många olika gamla saker kommer fram till ytan och måste bearbetas, en slags smältdegel.

Det är också vad som sker i ett äktenskap eller i ett nära förhållande. Helt plötsligt står vi där och upptäcker att vi har enormt mycket resurser att vilja göra någonting tillsammans med den andra parten. Motparten speglar tillbaka vår positiva sida som gör att vi får en tillit att gå fram och prova nya vägar. Men också att man ser sina begränsningar. Var och en av oss som har levt tillsammans med någon märker att det också kan bli väldigt kantigt. Att man har en fyrkant som symbol för personligheten är säkert ingen slump, för så kantiga är vi ofta. Jag menar inte att vi ska bli lika spetsiga som triangeln och sticka hål på varandra.

Men faktum är att det är en fantastisk chans när vi lever tillsammans med någon, att kunna slipa av personligheten, om parterna ifråga har en mer själslig inställning till livet. Där parterna ser varandra, precis som de gjorde i det gamla Indien och i många andra kulturer, i Egypten och så vidare. Ser att man är två själar som var och en på sitt eget lilla sätt försöker sträva framåt mot en mera andlig dimension, och att man på detta sätt kan hjälpa varandra. Det finns många visa män som säger att man ska aldrig lämna till exempel en relation när det går dåligt. När två människor håller på att bråka, det är aldrig då man ska ge sig iväg. Det är inte heller så att vi ska stanna kvar och ta livet av varandra, det menar vi så klart inte.

Vi kan tänka på vad till exempel Judge har förmedlat i en artikel som heter Vänner eller ovänner i framtiden, vilket också är det som P.B. var inne på. Att just nu så skapar vi förutsättningar för att vara vänner eller ovänner i framtiden. När vi är ovän med den vi står framför just nu, då är det väldigt lätt att dra sig därifrån och säga att "nu struntar jag i det här, nu orkar jag inte längre, nu gör jag någonting helt annat". Men det är precis vid det tillfället det finns som mest att lära, när det finns negativa energier. För om vi i oss just då kunde uppodla en attityd av självreflekterande skulle mycket kunna uppnås.

Vi är så snabba med att kasta över vårt "bagage" till den andre och säga att det är bara precis för att den personen är som den är, för kemin fungerar inte tillsammans och jag mår mycket bättre när jag är på eget håll. Men om vi istället, när det uppstår en konflikt med den person som står oss nära, kunde "se" på oss själva. Då kommer vi tillbaka till iakttagarattityden vi har pratat om tidigare, att vi tar ett par minuter – ni vet det gamla talesättet att räkna till tio och ta det lugnt. Om vi gör det och skapar oss den mentala attityden och ser: vad är det som gör att jag reagerar just nu? Vad är det som får mig att bli så kritisk eller arg eller ledsen inför det motparten säger - då tror jag vi har vunnit någonting, då har vi vunnit vad som egentligen är det första steget inom ockultism, insikten att läraren hela tiden står där framför oss.

Varje människa vi möter – det må vara i ett äktenskap eller det må vara en annan nära relation – har någonting att lära oss om oss själva som vi behöver just nu för att kunna gå vidare. Och det menar vi är en av de fina chanserna vi har när vi lever tillsamman i ett nära förhållande, att just våra olika beteenden kommer upp till ytan och som vi man får ta om hand på ett eller annat sätt.

När vi sedan går vidare kan vi se att en mer eller mindre naturlig frukt av ett nära förhållande mellan man och kvinna är att ett barn kommer till världen. Och när det gäller detta, från och med befruktningsögonblicket ända fram hela vägen till barnuppfostran, så har teosofin förmedlat en oerhörd mängd tankar och föreställningar om den blivande människan. Det står beskrivet hur redan från befruktningsögonblicket mammans eller den blivande moderns känslor, tankar och föreställningar påverkar det växande fostret i livmodern.

Det finns en hel del spännande sidor i Isis Unveiled, en bok Helena Blavatsky skrev 1877 och där det står väldigt mycket berättat om magi. Det har genom tiderna dokumenterats hur moderns imaginära förmåga har påverkat själva tillväxten av fostret. Till och med så att barn har kunnat födas prenatalt, alltså lite före sin egentliga tid utan huvud eller utan armar, beroende på vad mamman har tänkt på under havandeskapet. Vi kan gå mer in på det om någon är intresserad.

Vi vet också från psykologiska studier att den blivande mammans känslor påverkar barnet. Vi vet i dag att barn har olika rörelser, beroende på den musik som spelas vilken de kan höra, och så vidare. Och teosofin menar att under perioden mellan befruktningsögonblicket och förlossningen är den blivande mamman oerhört öppen för astralljusets inflytande. Och det är därför som man förr i tiden hade en gammal tradition att en gravid kvinna inte skulle utsätta sig för våldsamma sinnesintryck, kvinnan skulle inte närvara vid slakt som det skedde på den gamla tiden, därför att det kunde skada fostret genom mammans fantasier.

Likaså att den havande väljer att spendera sin vardag harmoniskt och inte går och ser våldsamma filmer och så vidare, för allt detta ger avtryck och hjälper till att forma det växande livet inom henne. Det var också en gammal indisk tradition, att så fort kvinnan visste att hon var havande inrättade hon hela sitt liv efter den här perioden. Hon var väldigt mån om att läsa andligen upplysta böcker, allt som kunde inspirera till att barnet skulle bli en mera andlig individ. Och om vi bara visste hur stor kraft modern har i utformandet av fostret så kanske hon hade tänkt sig för mer än en gång.

Det är också en väldigt intressant tankegång att man inom teosofin gör en parallell med barnets första sju år och föräldrarnas karmiska ansvar för barnet. Och drar en parallell till exempel mellan lärare, mästare och lärjunge, där det också föreligger ett visst ansvar från mästarnas sida gentemot lärjungen under den förestående sjuårsperioden.

Nu går vi vidare och in på uppfostran. Som P.B. var inne på så är det för oss vuxna mycket en fråga om att fostra oss själva. Att sluta se på barn som okunniga - bara för att deras kropp är liten för tillfället så är de inte på något sätt mindre visa än vad vi är - utan det rör sig om själar som är återfödda. Och framför allt under vår tidsålder i Kali-yuga, där det är relativt svårt att finna föräldrar som hyser en sann andlig inställning, kan det vara någonting att tänka på, att vi på ett sätt kan hjälpa till så att dessa själar kommer igenom och blir verksamma genom att inkarnera här.

När vi ska fostra oss själva får vi alltid utgå från attityden att vi är själsliga varelser. Våra barn är också själsliga varelser med sitt eget karmiska bagage, med sin egen karaktär som vi blir hjälpare till att forma. Det är alltså inte en slump att en person eller en själ föds in i en viss familj, utan det sker helt och hållet enligt karmalagen. Men det fråntar inte oss som föräldrar vårt ansvar för det vi gör och bedömer som riktigt eller oriktigt för våra barn.

När vi ska fostra våra barn gör vi det inte bara efter vanliga normer, utan en sak som brukar ingå som en röd tråd – vad jag i alla fall har uppfattat och upplevt bland teosofiska föräldrar – det är att först och främst inpränta de grundläggande hörnpelarna eller hjälpa till att hålla dem tillgängliga för barnet. Universellt broderskap innebär att man genom sitt sätt att leva som förälder visar respekt inför allt levande. För barn bryr sig inte ett dugg om vad man säger, de bryr sig om det man gör. Så det går inte bara att ha teosofi klart för sig intellektuellt, utan teosofin måste bli omsatt praktiskt för att barnet ska ta det till sig.

En annan tankegång som vi i vår värld inte tänker på, som ofta är förlorad för många vuxna människor, det är tankegången om reinkarnation. Det är många, många barn som har sina egna specifika minnen. Stevenson som är reinkarnationsforskare nämner att från åldern tre till fem år så har barnen väldigt ofta minnen från tidigare liv. Men ofta avfärdar de vuxna det som fantasier, ingenting att ta fasta på. Men hade vi varit lite mer lyhörda, speciellt om vi har inställningen att reinkarnation är ett faktum i naturen, så är det mycket möjligt att själarna om de uppmuntras till det, kan få lov att behålla minnena mycket längre, vi behöver inte tränga undan dem därför att vi betraktar dem som fantasier.

En annan sak är också att barn har ett cykliskt beteende, precis som alla andra har. Det syns väldigt klart och tydligt på barn, för allting går egentligen mycket snabbare i den åldern. Och vet man detta som förälder kan man också se, om man iakttar sitt barn under en lite längre period, att barnet har svårare perioder och lättare perioder. Då kan man som förälder gå in och göra punktinsatser. När barnet befinner sig i en svacka kan vi medvetet försöka hjälpa till, det är sådant man lär sig efterhand. Om vi bara lär oss att dra ner alla abstrakta metafysiska idéer i vardagen så kan vi se att det går att omsätta dem väldigt praktiskt.

Sedan vill vi också påpeka att det är en enorm förmån att få vara förälder, att ha barn omkring sig, för barn är ju ofta väldigt nära det själsliga. De kommer med sanningar om vi är villiga att lyssna på dem. Jag minns en gång när min flicka var fyra år gammal, det var onsdag och vi skulle åka in till Malmö. Jag skulle hålla föredrag och vi skulle prata om något ganska metafysiskt, om enheten och det kosmiska. Jag satt där och funderade på vad jag skulle säga på kvällen. Det var imma på bilrutan så min flicka satt och ritade en etta och så tre nollor, och så frågade hon vad det blir.

Och så ritade hon en etta och fyra nollor och så vidare, och till slut ritade hon en nolla. Sedan frågade hon "mamma vad blir det då?" och så säger jag "men det är ju noll, det blir ingenting." Varefter fyraåringen då säger "men vad dum du är mamma, det ser du väl själv, det är ju allting, det är helheten själv." Detta kommer från fyraåringen, och där sitter jag och ska prata om sådana här saker på kvällen. Så är vi bara vakna finns det mycket som vi kan lära oss, om vi inte hela tiden har attityden att det är vi som ska lära barnet någonting.

P.B. Just det, så ska vi inte ha det. Och då är vi tillbaka till hur vi har det med våra relationer. Vem är det som ska uppfostra oss och vad är det egentligen för normer som ska gälla? Vem är det som avgör att en sak är rätt och riktig eller att en sak är felaktig? Finns det någon som kan komma till oss och säga vad som är rätt och vad som är fel? Finns det någonting som är så att säga rätt och någonting som är fel, måste vi fråga oss själva först?

Kan vi över huvud taget tänka oss att det finns någonting som är mer riktigt än någonting annat? Eller är allting lika viktigt, lika nödvändigt? Eller löper det en viss tråd genom allt vi studerar och upplever? Eller tar vi in allting vi möter hur som helst? Gallrar vi inte utifrån vår egen inställning? Självfallet utgår vi ifrån vad vi vet.

Vi går alla med våra egna personliga erfarenheter. Vi har personliga erfarenheter som är vår lilla ram, den lilla fyrkanten varifrån vi ser tillvaron. Vad vi menar är att vi måste lära oss att utveckla och utbilda och fostra oss så att vi kan se bortom vår personlighet, bortom den egoistiska sidan av vårt väsen som vi alla har. Det är mycket, mycket svårt, det vet vi alla. Vi kan göra stora ansträngningar och se saker i större sammanhang, leva med ett globalt tänkande, tänka på andra, grannen eller vår nästa eller någon som har det svårt runt omkring oss. Hur mycket gör vi det, hur mycket tänker vi på andra, hur mycket tänker vi inte bara på hur ska jag få ihop till hyran som har gått upp nu med flera hundra, hur ska jag kunna klara allting när allting har mer eller mindre höjts? Det är förmodligen sådant som kretsar kring oss alla väldigt mycket.

Men om vi vänder på saken istället och säger så här: Varför sker det så många saker i vår värld just nu? Varför befinner vi oss i denna värld just nu och får möta så många skiften och förändringar? Är det något som är orättvist eller är det någonting som egentligen har med oss att göra, eller är det helt frikopplat från oss? Svaret vet vi förmodligen lite till mans: ska vi ta oss an de teosofiska tankegångarna? Kan vi inte någonsin befinna oss på en plats utan att vi har någonting med den platsen att göra, eller mötet med den personen eller den situationen eller förhållandet?

Vi har varit med och skapat detta någon gång i tillvaron. Vi kommer också nu att möta konsekvenserna av det vi en gång har skapat. Och i framtiden blir resultatet hur vi bemöter tillvaron i dag. Därför är det så viktigt att vi inte tappar fattningen, inte fullständigt slår bakut för att vi möter saker och ting som är svåra. Utan istället – precis som inom ett äktenskap eller ett förhållande som E.M. var inne på och som vi har pratat om tidigare – att när det blir som värst, när det blir som svårast, så kan det också leda till att vi kommer att hålla samman bättre.

Innan jag kom hit slog jag på teven och fick då se inslag om de baltiska staterna, som har det ganska problematiskt nu. Och en litauer hade tillsammans med andra människor suttit uppe i en vecka vid värmetunnor liksom vid soppkök, där man serverade mat dygnet runt – man vakade utanför viktiga platser inför rädslan av en rysk invasion. Man fick även höra av personer som intervjuades hur hela folket hade förenats i dessa svåra stunder – det var speciellt en gammal man som pratade utifrån hjärtat.

6. En behovshierarki eller behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen

De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)

1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Det är just dessa svåra stunder som gör att vi precis som Maslov pratar om "peak points", "toppar" i vår tillvaro. Vi gör insikter, vi får intuitiva känningar av en helt annan realitet, en helt annan dimension, en enhetskänsla, en föreningskänsla. Detta är det högsta målet med ett äktenskap, liksom det kosmiska äktenskapet där ande och materia är den yttersta föreningen, där man och kvinna är den yttersta föreningen på jorden, där eld och vatten också är en form av förening.

Det är vår egen sak att försöka ta oss an allt som hänger samman i det vi möter runt omkring oss. För om vi gör detta så kommer vi mer och mer in på det alkemiska bröllopet, som i många sammanhang har att göra med den transmutation eller den förändring vi genomgår personligen dygnet runt. Om vi är stadda i andlig utveckling som en sann alkemist eller en teosof eller en rosencreutzare som bara är namn på människor som har en viss världsbild, som försöker förändra tillvaron utifrån de medel som finns.

Jag ser att tiden rusar iväg och vi ska ha en frågestund i kväll också.

Om ni vill ställa några frågor så ska vi bemöta det efter bästa förmåga – varse goda?

A.A. Jag bara tänkte på det där med – du pratade om Indien förut – att välja ut sin partner med astrologiska medel istället för att gå den här chansbanan. När man blir frälst eller man upptäcker att det inte var alls bra, så går man vidare och håller på med det tills man finner någon som stämmer.

P.B. Ja, jag förstår vad du menar. Det är ju så att den nya relationen i sig är bättre, det är bara det att vad man kan se i ett horoskop är att olika personer med olika element, olika kvaliteter, olika sidor av personligheten kan tillfoga den andre någonting. Båda tillfogar varandra någonting i en relation, men den blir kanske genom astrologin mer fruktbar sett ur ett kosmiskt sammanhang, där det inte bara är känslorna som styr, utan man har tagit hänsyn till kropp, själ och ande i ett andligt perspektiv.

Det är faktiskt så med astrologi att man kan se mycket långt tillbaka i tiden, hur själarna har rört sig. Genom/hos en invigd astrolog – om det nu finns en sådan, vilket det borde göra även om de är sällsynta och kanske inte bor i vårt land – kan vi i varje fall se det som ett sätt att skaffa kunskap om vår partner. Det är ingen som säger att det är ett bättre sätt, men det är i varje fall ett sätt som är mer i samklang med naturens egentliga avsikt än de flesta andra.

A.A. Vi är mer i samklang när det är sämre alltså? Eller är det inte sämre?

P.B. Jag är inte här för att säga min personliga åsikt utan jag vill bara lägga fram olika sidor, sedan får man själv dra sin egen slutsats.

P.B. Jag själv till exempel har aldrig gått till en astrolog för att finna min rätta partner i livet, utan jag har gått "den hårda vägen". Det var en parentes, men vi lever ju i en tillvaro där man kan gå olika håll.

E.M. Jag vill tillfoga att även om de astrologiska förutsättningarna finns där, så handlar det också om vad de involverade människorna gör utav sin situation, och det kan man nästan aldrig förutspå. Man kan bara säga att det finns bra förutsättningar, sedan är det fria valet, den fria viljan som gör om någonting blir lyckat eller inte.

P.B. Vi har ju inte "fritt val" i en sådan situation, men vi har snarare ett fritt val att bemöta vår situation.

P.B. Det finns inga val egentligen, utan vi dras karmiskt till olika människor, det ska man ha klart för sig.

A.A. Om man tänker sig passionen som dofter mellan två människor här i västerlandet.

A.A. Ja, men jag menar om man har uttolkat det astrologiska läget. Hur blir passionen då så att säga, blir den lika självklar?

P.B. Det är ju faktiskt så när två människor möts, att det uppstår ibland förälskelse.

A.A. Men det kan inte vara vilka som helst, eller hur? De måste väl ha någon tidigare karmisk bakgrund?

P.B. Om nu astrologen är väl medveten om människans alla sidor, vilket vi får förutsätta, så tar man hänsyn även till det. Men visst finns det relationer man har hört talas om och sett på film eller mött även i Indien, som över huvud taget inte fungerar. Men föräldrarna har valt; så här ska det vara, för det passar den ekonomiska bilden eller släktets fortgång eller ens kastväsende.

Det finns många avigsidor i detta system också och det utnyttjas felaktigt på många vis, det ska vi ha klart för oss. Vi förespråkar inte på något vis att vi astrologiskt ska välja ut någonting. För det förutsätter att personen i fråga man vänder sig till för det första har en hög andlig kunskap, för det andra har en stor astrologisk utbildning, och för det tredje är medmänsklig och dessutom att man har ett "möte" med den personen.

L.F. Du säger att vi inte har någon fri vilja i den här frågan, och att det är karmiska band. Men jag undrar om det inte är så att den karmiska förutsättningen finns där, men att vi faktiskt kan välja bort den så att jag som individ hade kunnat lägga bort ett förhållande, även om det finns ett karmiskt band. Och vad händer då, kommer den här personen igen då i nästa liv?

E.M. Det är helt riktigt som du säger. Jag sade också även när det gäller astrologi, att man ställs inför möjligheterna, och sedan beror det på vad varje individ eller de två involverade individerna gör utav sin situation. Så visst, även om det finns fantastiska förutsättningar så kan man helt klart också hindra möjligheterna. Är det så att man har karmiska band med en person så kommer man ju förr eller senare att mötas igen.

Det är också därför jag var inne på att man aldrig ska skiljas åt när man är ovänner. Är det så att man i ett förhållande känner att det känns utebbat eller man skiljs som vänner, verkliga vänner där man fortfarande älskar och stödjer varandra, så är det en sak. Men går man ifrån varandra därför att man bara håller på och bråkar så kan det vara god idé med en liten eftertanke, att försöka reda ut saker och ting istället. För vi kan inte springa ifrån de grundläggande problemen, vi kommer att möta dem igen.

I artikeln Vänner eller ovänner i framtiden i ett av våra första nummer, som jag varmt rekommenderar, går WQJ in på det här. Inte speciellt i äktenskapliga syften, men han talar om just vänner och ovänner i framtiden. Där finns också beskrivet hur länge de här tendenserna varar under ett visst antal inkarnationer, så det är väldigt spännande.

A.A. Lever man i ett upphettat förhållande så beror det kanske på nivån och hur mycket lidande man har fått ut av sådana tidigare tillfällen. Att man inte kan styra detta riktigt, utan förlorar sig i passionen.

E.M. Och säkerligen är det också så att vi spenderar många inkarnationer på att göra om samma misstag, innan vi sansar oss. Hela teosofin tar ju fram att vi ska försöka höja oss över vår personlighet. Det är precis som när vi strävar efter något visst andligt mål. Då vill det till att det finns en andlig kraft som bär upp oss. När vi kommer i pressade situationer där de mer aviga sidorna av våra personligheter kommer fram, så vill det till att någonting kan lyfta oss över svårigheterna. De är gemensamma, så parterna kan gemensamt titta på sina fel och brister, acceptera dem och försöka höja sig över dem för att lösa sin situation.

B.B. Jag tänkte säga, kan man säga att någonting är fel om två personer träffas och känner sig väldigt starkt dragna till varandra? Kan det vara någonting som är fel, även om det inte varar livet ut utan bara en period?

E.M. Teosofin är inte inne på att säga att någonting är "rätt" eller "fel". Vad man inom teosofin blir inspirerad att skänka en eftertanke åt, är att om det bara "känns rätt" utifrån helt passionella betingelser, om en våldsam passion blossar upp, så är det ju samma sak som när vi ger vika för våra egna andliga strävanden och låter den personliga delen av oss ta överhanden. Och då kan man ju tänka sig att det vore bra att sova på saken en natt eller två.

E.M. Man kanske ska se vad det är för någonting som åstadkommer den här attraktionen. För vi ska inte glömma att i ett samlivsförhållande skapar varje människa alldeles speciella magnetiska band. Då kanske det är värt en eftertanke innan man ger sig in i en relation, eftersom det kan få konsekvenser många inkarnationer framöver, som vi kanske inte alltid önskar.

A.A. Nej, bara en tanke om det fantasiska, som vi befinner oss i allihopa, att vi då dels kan öppna dörren och dels stänga dörren. Men att det då beror på den kunskap vi har med oss sen tidigare liv och att det avgör om du vill öppna dörren så att säga. Men det är väldigt svårt att styra det där helt och hållet.

E.M. Det är väldigt svårt att styra sig själv över huvud taget, och att finna livets puls och vibrera tillsammans med livets puls.

A.A. Och det är inte meningen heller att man ska kunna göra det med en gång, för man måste förbereda sig.

P.B. Man måste fråga sig, eller man kan i varje fall fråga sig: Vad är mitt motiv, vad är min egentliga längtan med förhållandet jag har, vad vill jag med mitt förhållande? Är förhållandet fruktbart i ett större sammanhang, eller är det enbart ett förhållande för min egen del?

P.B. Och även om vi ställer oss dem så är det inte säkert vi får några vettiga svar. Men att ställa dessa frågor är första steget. Och riktar vi ärliga frågor till vårt Högre Jag, till vårt sanna väsen inom oss, i meditation, i bön, i inre samling, så kan vi nog räkna med att vi får en och annan bild som talar om för oss vilket som är det rätta sättet. Om vi är ärliga, ihärdiga i vår utövning. Naturen är ju till som en skola, som ett sätt för oss att utveckla oss, fastän vi har mer eller mindre begränsade erfarenheter med oss.

Om människan, om vi är 18 miljoner år gamla som fysiska varelser, som man och kvinna, då har vi gått igenom ganska många relationer vid det här laget, och givit upphov till en mängd olika situationer. Så det är egentligen hög tid för oss att samla det material som finns inom oss och dra vissa andliga slutsatser, och det är där svårigheten ligger.

Jag tror många människor är väldigt nära att göra detta, eftersom vi lever i en period då mörkret är så starkt eller blir allt starkare. Det kommer märkligt nog att föra oss närmare och närmare, vilket skapar en närhet som vi kanske inte alltid önskade oss. Men där får vi titta på oss själva hur vi fungerar runt omkring med andra, speciellt med den person vi lever tillsammans med mera intimt. Därför lever vi i en ypperlig period där friktionen är mycket, mycket starkare i dag än den var för 100 år sedan, eftersom livet accelererar i en högre takt. Tempot har ökat, man säger att pulsen är högre. Vad beror det på?

A.A. För att man ska kunna fungera i ett förhållande med en annan människa så måste man tycka om sig själv, inte tycka synd om sig själv. Och har man inte kommit så långt så är det liksom bäddat för att det blir en massa konflikter.

P.B. Det kan vara bäddat för konflikter om jag älskar min egen egoistiska väg också. Om jag bara älskar mig själv som jag är i min person, i det jag vill, på bekostnad av andra människor, då är det egentligen inte vidare positivt. Men om jag älskar mig som mitt sanna väsen är, då är det en skillnad.

A.O. Nej, vad jag tänkte på var att huvudsaken är väl egentligen att båda två är öppna för en utveckling. Sedan att man har kommit så långt själv eller inte, har väl ingen betydelse. För det är ändå så att om man går tillsammans är det meningen att man ska utvecklas tillsammans. Har man då redan utvecklats färdigt innan så är det en annan sak.

E.M. Ja, det är ungefär som att säga att vi ska vänta med teosofiska föredrag innan vi kan allt inom teosofin, eller hur? Det är alltså en ständig process i ett lärande. Ska vi vänta tills vi är perfekta innan vi går in i ett förhållande så ser vi ingen nödvändighet att gå in i ett förhållande på det sättet?

Som P.B. var inne på, det sägs inom teosofin att vi ska bli filantropiska, altruistiska, lära oss älska mänskligheten. Men om mänskligheten är ett begrepp där ute så är det ju rätt så lätt att älska dem, för då slipper de nötas mot mina fyrkantiga sidor. Men om mänskligheten representeras av en människa mitt framför mig, med sitt personliga bagage som inte alltid går så smidigt ihop med mitt, då kan man lära sig att älska. Och det behöver inte vara så att man lever tillsammans med en person, utan lika gärna handla om de nära relationerna som vi alla på ett eller annat sätt har med varandra.

P.B. Då är det inte bara fråga om utveckling, utan då är det fråga om inveckling, och i ett visst skede till och med avveckling.

P.B. Ja exempelvis, för att göra det lite lättare och komma lite närmare. Vi har ju alla relationer, inte bara nära relationer med en partner, utan vi har arbetsrelationer. Vi har nära relationer till vänner. Vi kan ha vad vi kallar för ett själsligt äktenskap med många människor. Vi kan ha ett helt harem om vi vill, av personer som vi har gemensamma nämnare med och som vi också är i någon sorts symbios med.

A.A. Jag tänker på påståendet att det är fråga om att man ska ha ett förhållande med en människa, eller blir det så i framtiden att vi kommer att ha flera förhållanden? Det finns de som säger att det är fel att inte ha flera partners, eller är det som är det enda rätta?

P.B. Det finns egentligen ingen som säger att det ena är mer riktigt än det andra.

P.B. Teosofin har inte tagit den ståndpunkten att som människa är det mera riktigt att leva på det ena eller andra sättet. Bara att vi har klart för oss begreppen, i så måtto att alla relationer är till för att utveckla oss.

A.A. Men om man nu tänker på hur det fungerar just nu, så är vi väldigt styrda av traditionerna som de har varit också. Vi har växt upp i ett visst klimat, med en viss uppfattning när det gäller förhållanden, de styr oss fullkomligt.

E.M. Blavatsky säger i Nyckeln till teosofin, när det gäller äktenskapet: den människa som ger sig in i detta lotteri där det finns flera nitar än vinster, som hon ganska tydligt uttryckte det, så är det ändå så att i vår tid är äktenskapet ett sätt att välja att leva tillsammans med en partner, ett sätt att inte hamna i ett helt omoraliskt förhållande, så uttryckte hon det faktiskt.

E.M. Förhållande. Det talas i just det här speciella kapitlet om människor som har ingått i den "inre kretsen" av det Teosofiska Samfundet, det fanns en esoterisk sida på den tiden. Och då ställde de frågor om man var tvungen att leva i celibat och så vidare, vilket inte var en nödvändighet på nybörjarstadierna. Men för att undvika för många utsvävningar så gäller det att samla vår energi och bli enpunktsinriktade, så vi rekommenderar äktenskap.

A.A. Jag bara tänkte just angående äktenskapet, för jag var på ett föredrag en gång i Göteborg, det handlade om Martinus Kosmologi. Man menade då att äktenskapet är någonting som kommer att lösas upp, det är en tillfällig företeelse.

P.B. Det kommer det säkert att göra, men det är ingen som för den sakens skull säger att det är riktigt.

A.A. Det blir inte det här ägandet då, som det dock blir i ett förhållande, att man äger varandra.

E.M. Om man i ett förhållande säger att man äger varandra, så kommer det förr eller senare att lösas upp, det går ju inte att äga en annan människa. Men om man ser det mer ifrån ett andligt perspektiv, att två människor stödjer varandra i sin livsvandring mot ett specifikt andligt mål, då får det en helt annan innebörd. När vi sedan kommer ännu längre så upptäcker vi att det finns ett äktenskap inom en själv också, mellan det själsligt-andliga och det materiella. Då det vi tidigare har sökt i det yttre dyker upp i det inre genom vår meditationsprocess.

A.P. Nej, jag är bara lite akterseglad, så jag vet inte om jag kommer ihåg vad jag skulle säga. Jo, jag tänkte på det vi har talat om så många gånger, att människan är ju inte en avskild individ, och hon är inte avskild när hon är i ett förhållande till hela mänskligheten. Vi ingår ju som en del. Då har vi alltså ett förhållande till fem miljarder. Varför ska vi då i inkarnation efter inkarnation hålla på att krångla med samma människor?

Vi skulle kunna välja andra individer och samla ännu mera erfarenheter på det viset, för de där andra vi har krånglat med förut, det vet vi ju vad de hade för erfarenheter. Alltså vi kommer inte ihåg det när vi kommer in i en ny inkarnation, men kanske har erfarenheter av det. Det tycker jag är klumpigt på något sätt.

E.M. Oftast är olika yttre erfarenheter också en bit av dekoren, och vi kan säkert nå lika djupt med en människa som om vi skulle vandra runt och träffa många olika människor. För det är kanske inte fråga om att behöva gå på djupet både i sig själv och i den andre i så fall. Men som P.B. var inne på, har vi levt så länge som 18 miljoner år här i fysisk form som man och kvinna, är det säkert så att vi har knutit kontakter med många människor. Så det är en viktig synpunkt.

P.B. Men det handlar ju inte bara om man och kvinna, utan det handlar om relationer, själsliga möten, vänner, äkta hälfter och så vidare.

A.P. Men jag talade inte om man och kvinna, jag talade om förhållandet till mänskligheten.

P.B. Men vi kommer alltså att mötas, och de fem miljarderna som nu är inkarnerade är kanske en tiondel av de själar som totalt är knutna till jordens utveckling. Det är alltså en förgård till vilka som egentligen kan inkarnera. De vi ser inkarnerade i dag på jorden är inte alla själar som finns i vår Manvantara. En fantastisk tankegång, tycker ni inte? Det är så att man ställer sig frågan: Hur är det möjligt? Så de där förhållandena får vi sträcka ut till några stycken till.

Det är klart att alla de människorna behöver vi inte möta samtidigt. Men eftersom vi rör oss i tiden cykliskt och många människor egentligen representerar samma kvaliteter, är det inte nödvändigtvis samma personer vi alltid måste möta. Men det är en särskild kvalitet som behöver utvecklas inom oss vi möter.

Olika människor från de Tolv eller ner till de Sju Hierarkierna som finns representerade i mänskligheten är olika grundtyper. De är själsliga grundtyper med en personlig utveckling, som alla ska ge en sida av sig själv till den andre. Till slut blir det en sjusidig diamant som har alla sidorna slipade i en samlad harmonisk enhet.

E.M. Vi tänkte avrunda den här kvällen genom några rader hämtade från Teosofiska Rörelsen nummer 37. Det handlar om barn och orden är i sin tur hämtade från sidorna 26-27 i Profeten av Kahlil Gibran. I ett kapitel skriver han:

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand. Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

Och med de orden vill vi tacka för oss för i kväll. Välkomna tillbaka nästa onsdag, då vi talar om Krishna och Bhagavad-Gita.

Den Hemliga Läran, av Helena Blavatsky
"Because" - for the children who ask why, ULT
Isis Unveiled, av Helena Blavatsky
Teachers Manual and Guide to the Eternal Verities, ULT
The Eternal Verities for Children, ULT
The Friendly Philosopher, av Robert Crosbie
The Key to Theosophy, kap II, av Helena Blavatsky
Reinkarnationsläran, TR nr 3
Vänner eller ovänner i framtiden, TR nr 3
Teosofins syn på barnuppfostran, TR nr 37

ARCANAs föredragsserie började utges höstdagjämningen 1995 och kan beställas från:
TEOSOFISKA KOMPANIET Roslins väg 6, 217 55 Malmö. Tel 040 26 22 11 eller 070 376 47 47