Strindberg & Teosofi Online – Huvudindex
Denna sida kommer att innehålla artiklar som behandlar forskningen kring Strindbergs förhållande till teosofin, både på svenska och engelska. Några artiklar kommer att vara hämtade direkt från den Teosofiska Rörelsens Arkiv, andra kommer att spegla olika författares egna forskningar och idéer kring olika teman som berör Strindbergs omfattande produktion. Strindbergs engagemang spänner över stora områden inom ockultismen, såsom teosofi, alkemi, spiritualism, Swedenborg, martinism, Parisockultisterna. Mycket av detta är väl dokumenterat i bland annat verk som Inferno, Legender, Ockulta dagboken, En blå bok, Armageddon, Spöksonaten och Toten-Insel, samt i många av hans brev.Just nu 12 spännande artiklar som behandlar Strindberg och teosofin!
_______________________________________________________________________________________________________
August Strindbergs målade grottmotiv: tolkat genom Helena Blavatsky´s teosofi och Bibeln av Dan Eklund
Varför applicera Strindbergs litterära kontext på hans bildmässiga kontext? Gunnel Sylvan ansåg att Strindberg använde ett antal motiv (tex. grottan) under flera tidsperioder inom två olika konstarter, både i litteraturen och bildkonsten; och Catherine Fraser ansåg att Strindberg inte ändrade världsåskådning när han skiftade konstart.Strindberg använde sig även av ljussymbolen, en symbol som hos Strindberg är kopplad till teosofiska teman, och den förkommer inom Strindbergs litterära och måleriska produktion. Min uppgift har varit att se ifall Strindbergs litterära produktion kan ha berikat den bildkonstnärliga, då Strindbergs målningar från 1901 och hans pjäs Ett Drömspel har ett gemensamt motiv i motivet grottan.Strindberg och Georg Ljungström – En teosofisk bekantskap av Eszter Szalczer
Teosofiska Ansikten – Georg Ljungström. Att Strindberg under sin Inferno-tid kom i beröring med teosofin genom sin brevväxling med Torsten Hedlund är ett välkänt och dokumenterat faktum i Strindbergs-litteraturen. I det så kallade Donaubrevet [1] (8 augusti 1894) beskrev Hedlund teosofins grundsatser. Hösten 1896 skickade han till Strindberg verk av Helena P. Blavatsky, Teosofiska samfundets stiftare, vilka de sedan diskuterade i brev.[2] Flera forskare har påpekat att även om Strindberg vid denna tid ställde sig tämligen avvaktande inför både teosofin och Madame Blavatsky, var bekantskapen med Hedlund avgörande för hans andliga utveckling.[3] Det fanns emellertid ytterligare en svensk teosof, Georg Georg Ljungström (1861-1930), som var en viktig inspiration för Strindberg efter hans återvändo till Stockholm omkring sekelskiftet.Strindberg – "ockultismens Zola" av Peter Cornell
1890- talets Strindberg är en esoteriker, hedersledamot i Societe alchimique de France, medarbetare i Papus tidskrift L 'Initiation och med anspråk på titeln "ockultismens Zola". Den traditionens symbolspråk tränger in i hans kvinnosyn och i ett brev till Tom Hedlund skriver han i november 1895 (asketism kan påminna om Artaud):Strindberg – vår text, av Eszter Szalczer
Den dubbelheten vill jag nu illustrera med några exempel från min egen forskningserfarenhet. När jag nalkades Strindberg utifrån ett visst kulturhistoriskt perspektiv (nämligen hans kontakter med 1800-talets teosofi), stötte jag på motstånd i form av en mängd tabun och fördomar som omger Strindbergs person och liv. Det biografiska, dvs. våra standardföreställningar om och tolkningar av denne person och detta liv, ställde sig hela tiden framför texterna. Det var som om en sköld ville hindra någon från att tränga igenom skinnet och nå fram till kroppen; att nå bortom det försvarslösa liket fram till den levande, förkroppsligade texten. Denna sköld hade länge hindrat Strindbergsforskningen från att ägna riktig uppmärksamhet åt bland annat teosofins betydelse för Strindbergs verk. Här har vi genast bilden av Strindberg som kvinnohatare. Teosofiska rörelsen var ju ledd av starka kvinnor som Helena Blavatsky och Annie Besant, och Strindberg hade väl i brev uttryckt sin antipati särskilt mot den förra. Det borde väl räcka som bevis på att han inte kunde bli influerad av några teosofiska tankegångar.Strindberg, Teosofin & Swedenborg, Första delen – av Dan Eklund
I scenanvisningarna till två pjäser skrivna våren 1907 – kammarspelet Spöksonaten och dramafragmentet Toten-Insel – nämner August Strindberg Arnold Böcklins målning Toten-Insel. Syftet är att undersöka vilken funktion hänvisningen till denna målning har för tolkningen av pjäserna. Min metod är inte ny utan går tillbaka till renässansens interartiella studium. Renässansens intelligensia sökte sig till antikens författare och deras texter och återupptäckte då deras lära om bilden. Man tog fasta på Simoniedes berömda ord: poesi är som talande tavla, och tavla är som stum poesi; liksom poeten Horatius formulering: ut pictura poesis erit; så som bild så skall också poesi vara. Dessa sentenser användes sedan för att jämföra eller komparera de så kallade systerkonsterna, bildkonst och poesi.Strindberg, Teosofin & Swedenborg, Andra delen – av Dan Eklund
Himlen är indelad i två riken hos Swedenborg, det himmelska och det andliga. Människan är en avbild av himlen i dess inre form inte till dess yttre. Det stämmer med att det är själen som är den egentliga individen och inte den materiella kroppen. Angående kontrasten ljus och mörker som nämndes innan så är Gudomligheten förknippad med den andliga solen som ger kraft och ljus, enligt Swedenborgs system. Detta förklarar varför Toten-Inselfragmentet har en version av Böcklins målning som är ljusare i förhållande till Spöksonatens mörkare bild. Vi har helt enkelt kommit närmare Gud. Tid och rum existerar inte i Swedenborgs andevärld. Det är tillståndet inom personen som avgör vad man är. Alla förändringar i den andliga världen sker genom förändring i själens inre tillstånd. Så som teosoferna beskriver själens tillstånd i Kama Loka och Devachan.Strindberg och Teosofin – Strindbergs kontakt med teosofin, Inledning – av Eszter Szalczer
STRINDBERG var bekant med vissa delar av den teosofiska traditionen* redan före Infernotiden. Han var intresserad av Platon och orienterade sig inom en vid skala av mytologier och religiösa system så tidigt som på 70- 80-talet. Hans studier på området var en del av hans förberedelser för att skriva dramer och andra verk. Samtidigt tyder detta intresse på ett successivt närmande till en senare inställning, som skulle utmynna i en jämförande religionsforskning fr.o.m. 90-talet.Strindberg och Teosofin – Bortom Helvetet, del 1 – av Eszter Szalczer
STRINDBERGS egentliga "teosofiska" världsbild byggdes upp under de år då hans så kallade Infernokris ägde rum. Vi kan få veta rätt mycket om detta skede i hans liv av flera forskares verk. Martin Lamms grundläggande bok Strindberg och makterna (Uppsala 1936) utreder Strindbergs religiösa utveckling under denna tid och de faktorer som påverkade utvecklingen. Gunnar Brandell beskriver krisfaserna från en psykologisk synpunkt i sin bok Strindbergs 1nfernokris (Sthlm 1950). Vi har även olika biografiska skildringar av Infernokrisen från Lamms, Brandells, Olof Lagercrantz' penna.
Strindberg och Teosofin – Bortom Helvetet, del 2 – av Eszter Szalczer
"SOLRUMMET" spelar alltså en huvudroll i minnesströmmen i romanen Taklagsöl. Det är det vackraste rummet i våningen, "det enda där solen sken". (SS 44, s 16) Där bodde barnet och sköterskan under den lyckliga tiden. Sedan äktenskapet gått sönder, flyttar mannen själv in i solrummet. Därmed börjar en egendomlig själviakttagelse. Huvudpersonen uppmärksammar och börjar iaktta en annan man (dubbelgångaren) – "gröna ögat" – som visar sig hela tiden i fönstret mitt emot, och som i sin tur rastlöst iakttar honom. På så sätt uppstår ett invecklat spegelspel i romanen, en spännande sammanblandning av de inre och yttre bilderna.
Strindberg och Teosofin – Kaos-Kosmos-Natur, del 3 – av Eszter Szalczer
I DETTA KAPITEL vill jag visa hur Strindbergs naturuppfattning formade sig från och med Infernotiden, berikad av de syner som sammanfattas här med benämningen "teosofisk världsbild". Denna naturuppfattning visar inga spår av pessimistiskt Infernotänkande. Snarare tvärtom: genom naturen öppnar sig världen och tar emot den sökande själen. Det är ett gränslöst och oändligt universum, där det inte finns någon död, utan bara olika transformationer och en periodisk förnyelse av livet. Under Infernokrisen avbröt Strindberg som bekant sin skönlitterära verksamhet och ägnade sig åt naturvetenskapen, olika kemiska samt alkemiska experiment och naturbetraktelser. Till följd därav kom han ut med en rad prosaverk i naturvetenskap, botanik, kemi, alkemi osv.Strindberg och Teosofin – Mot Ljuset, del 4 – av Eszter Szalczer
INSPIRATIONEN från teosofiskt tänkande och teosofisk symbolik är mest påtaglig i Strindbergs postinfernodramatik. Genom sin nyskapade världsbild tränger han sig allt djupare in i tillvarons och människans inre, liksom mot ett centrum, där han tycks kunna finna ljus och försoning. Det är mest påfallande i pjäser som Till Damaskus I (1898), Advent (1898), Påsk (1900), Ett drömspel (1901), Spöksonaten (1907) och Stora landsvägen (1909). Av dessa tar jag nu upp Ett drömspel och Spöksonaten för att dem ur en teosofisk synvinkel.
Strindberg och Teosofin – Mot Ljuset, del 5 – Eszter Szalczer
JAG har redan nämnt några av de visuella symbolerna i olika sammanhang. Frågan är nu, vilket mönster symboliken bildar som helhet. De centrala visuella symbolerna är: det växande slottet, blommorna, en dörr med en fyrväppling, kyrkan, grottan och olika manifestationer av ljus, vatten och eld. Innebörden av alla dessa element har något gemensamt, samtidigt som de bildar en "metastruktur" genom sina kontextuella referenser._____________________________________________________________________________________
| till Helena Blavatsky Online | till William Q Judge Online | till Robert Crosbie Online | till B P Wadia Online | till ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
