Strindberg & Teosofin - Bortom Helvetet, Första delen

yantra1.gif (2187 bytes)

STRINDBERG & TEOSOFIN

Bortom Helvetet (Första delen)

Teosofiska inflytelser i Strindbergs högprosa, essäer och artiklar fr o m Infernokrisen.
Han var inte bara en pilgrim i helvetets mörker utan han kunde hitta ett ljus som drog
honom uppåt och antydde ett hopp för frälsning från det jordiska helvetet. Han levde
alltså i en värld öppen både nedåt och uppåt. Ny motivkrets i prosan förknippad med
uppresning mot ljuset. (Exempel från "En blick mot rymden", "Solrosen", "På
kyrkogården", Legender, Taklagsöl, En blå bok I, II, III).

Eszter Szalczer

wpeAF.jpg (3179 bytes)

August Strindberg

STRINDBERGS egentliga "teosofiska" världsbild byggdes upp under de år då hans så kallade Infernokris ägde rum. Vi kan få veta rätt mycket om detta skede i hans liv av flera forskares verk. Martin Lamms grundläggande bok Strindberg och makterna (Uppsala 1936) utreder Strindbergs religiösa utveckling under denna tid och de faktorer som påverkade utvecklingen. Gunnar Brandell beskriver krisfaserna från en psykologisk synpunkt i sin bok Strindbergs 1nfernokris (Sthlm 1950). Vi har även olika biografiska skildringar av Infernokrisen från Lamms, Brandells, Olof Lagercrantz' penna.

Göran Stockenström har emellertid infört ett nytt betraktelsesätt i Strindberglitteraturen med sin bok 1smael i öknen. Han undersöker den stora upplevelse, som bekantskapen med Swedenborgs verk och värld betydde för Strindberg. Han beskriver hur Strindbergs förhållande till den yttre och inre verkligheten förvandlades till mystikerns och hur detta utmynnade i en estetisk-litterär pånyttfödelse.

Jag vill följa Stockenströms spår. I sin boks sista rader uppmanar han: " För att förstå betingelserna för diktarens fortsatta utveckling under 1900-talet måste bilden av Strindberg som mystiker sättas i centrum..." (Göran Stockenström, 1smael i öknen. Strindberg som mystiker, Sthlm 1972, s 449)

Min strävan är att fortsätta den linje som Stockenström har påbörjat och komplettera bilden om Strindberg som mystiker med bilden om Strindberg som "skapare".

Det är påfallande att Strindberg inom forskningen är mest behandlad som en pilgrim i helvetets mörker. Det är förstås ingen tillfällighet, för de helvetiska iscensättningarna är verkligen dominerande i hans produktion från och med 1nferno. Han skildrar hur man går under i helvetets djup och även själva det jordiska livet förefaller som en kedja av helvetiska kval och jorden som en straffanstalt.

I samband med Swedenborgsinflytandet sysslar Stockenström också med de motiv, som tillhör det helvetiska hos Strindberg. Dessa är bland annat motiv som syndabock, skuld, straff, uppfostran, försoning.

Inom Strindberglitteraturen är det emellertid kanske endast Harry G. Carlson som nämner även en annan inriktning i Strindbergs postinfernodiktning i samband med inspirationen från Platon och gnosticismen, som andens längtan efter frihet, dess strävan efter ljuset, bort från den fängslande materien. (Jfr. H G Carlson, Strindberg och myterna, Sthlm 1979, s 195f.) Det finns andra forskare som uppmärksammar solljusets viktiga roll i Strindbergs enskilda verk, men de ser inte dess betydelse för utformandet av en förändrad världsbild efter Infernokrisen. (Jfr. Barbro Ståhle Sjönell, Strindbergs Taklagsöl. Ett prosaexperiment, Stockholms universitet 1986, s 92f.;Stockenströrn, s 389f.)

Jag vill nu försöka visa hur en ny motivkrets så småningom dyker upp hos Strindberg från och med Infernotiden och hur ljuset söker övervinna mörkret och föra blicken till tröskeln av ett nytt rike – ljusets – och till en ny existens bortom helvetet.

Mitt i Infernokrisen, så tidigt som 1896 vänder sig Strindberg plötsligt mot ljuset med en enorm intensitet. I den franska ockulta tidskriften L'lnitation trycktes hans uppsats "En blick mot rymden". Där kommer han fram till ett sammanhang mellan solen – det makrokosmiska – och ögat – det mikrokosmiska. Han funderar på vad ljuset är för någonting, om det är något som är utom eller inom människan.

Skulle möjligen solen vara det allestädes närvarande urljuset, som mitt bristfälliga öga endast kan uppfatta såsom den runda gula fläcken på näthinnan? (Se SS 27; s 353. SS i följande menas Samlade skrifter av August Strindberg 1-55 band, utg. av John Landqvist, Stockholm 1912-20.)

Han börjar med att ägna sig åt enkla experiment rörande människoögat och finner att det är en motsvarighet till solen. Solen – ögat –fotografering träder fram som sammanhörande, inte endast på fysikens plan utan även i ett mystiskt, inre sammanhang.

Är det då ögats inre som astronomen återger i ord och bild och är det tubens linser som han fotograferar på den ljuskänsliga plåten?
(...)Var börjar jaget, och var slutar det? Ögat, anpassat efter solen? Eller ögat skapande fenomenet kallat sol? (SS 27; s 354)

Strindbergs funderingar fick en reaktion av buddhisten Guymiot i L 'Initiation (april 1896) som förklarade:

Ögat är en reduktion av Brahmas ägg. Universum är skapat som en människa; varje Brahmas ägg är ett solsystem och bildar ett av Adam Kadmons ögon (...)

Solsystemen äro två. och två. för att bilda ett Adam Kadmons ögonpar. Allt som föregår i vårt solsystem är analogt med det som föregår i ett av våra ögon. (SS 27; s 355[.)

Guymiot berättar att enligt en vedantisk skola är "den purpursvarta fläcken" i ögat – som Strindberg såg när han tryckte på sina ögonglober – ett hål i själva solskivan, genom vilket de befriades (de dödas) själar stiger mot högre världar. Även astronomen tecknar sitt ögas inre mönster då han tecknar Kosmos. De motsvarar varandra. Firmamentet är den kosmiska hornhinnan, stjärnorna är ljus reflekterat i det kosmiska ögats vävnad.

Den allra viktigaste slutsatsen, något som var utgångspunkt både för den teosofiska traditionen och den moderna teosofin*) samt för de Österländska och västerländska mystikerna och även för monismen, sammanfattas här:

Man måste taga på allvar uttrycken makrokosm och mikrokosm för att komma fram till kunskap om naturen. Intet utom människan som icke finnes i människan och de andra existensformerna. (SS 27; s 357

_______________

*) Den sammanfattande benämningen "teosofisk tradition" avses att beteckna de religiösa och filosofiska inriktningar som utgör grundvalen för den "moderna teosofin", med vilken här förstås det tankesystem och den rörelse från och med sista sekelskiftet vars grundare var Helena Blavatsky.

Denna slags världsåskådning utgör innehållsmässigt och även strukturellt grundvalen till ett symboliskt tänkande både i religion och konst. Swedenborgs och 1800-talets franska symbolister korrespondenser, Strindbergs analogier, den gnostiska och nyplatonska ljusuppfattningen hinduismens och buddhismens kosmologiska symbolik utgår från detta.

Strindbergs andra uppsats i detta ämne är "Solrosen". Den är ett svar till Guymiot, där Strindberg vidareutvecklar sina föreställningar om solen. Han undersöker solens och solrosens motsvarigheter. Solen är allsmäktig, "livets, ljusets, kraftens källa". Solrosen sätts in i ett makrokosmiskt sammanhang samtidigt som solens mikrokosmiska verkningar undersöks. Strindberg kommer fram till en trefaldig analogi mellan solen, solrosen och ögat.

...skär ett snitt genom ögats hornhinna, så synes en solros. Solrosens blombotten, när den är fullsatt med frön, visar en bikaka med celler, och fröerna liknar bilarver; men det hela liknar insektens öga.

Solrosens hermafrodita diskblomma, skematiskt avtecknade, likna näthinnans synstavar. (SS 27; s 361)

I essänovellen "På kyrkogården" (1896) sysslar Strindberg fortfarande med makro- och mikrokosmiska sammanhang. Han undersöker livets och dödens förhållande. Läsaren förs till tanken på en cyklisk världsordning i vilken alla och allting är utsatt för en periodisk undergång och pånyttfödelse i det kosmiska kretsloppet. (SS 27, s 659-671.)

I romanen Legender (1887-98) börjar författaren – som fortfarande befinner sig i ett tillstånd, som motsvarar det jordiska helvetet, som skildrades i romanen inferno – betrakta vissa företeelser även i en ny belysning.

Teosoferna (...) medgiva att själen, eller astralkroppen, äger förmåga att lämna kroppen och ikläda sig en kvasimateriell skepnad, som blir synlig för somliga (...) Det är på samma sätt som man i optiken skiljer mellan virtuella och verkliga bilder, de senare möjliga att projiceras på en skärm eller fixeras på en tillräckligt känslig fotografisk plåt. (SS 28, s 272)

Men det är likaså möjligt att se de virtuella bilderna (detta fenomen kommer senare att tillämpas i dramerna, till exempel i Till Damaskus I, Påsk, Spöksonaten). Här sätter Strindberg in sin uppsats – som tidigare var utgiven i L 'initiation – om "Själens irradiation och utsträckningsförmåga" som förklaring, nämligen att:

...själen äger förmåga att sträcka ut sig och att den under vanlig sömn utsträcker sig högeligen för att till slut, i döden lämna kroppen och ingalunda utsläckas. (SS 28, s 278)

Om döden skriver han att den inte är "ett långsamt utslocknande, (...) snarare en upplösning". (SS 28, s 281)

Teosofins vittnesmål om astralplanet motsvarar även Swedenborgs erfarenheter, som citeras i Legender. (Se SS 28, s 289f.) Alla bittra upplevelser samt sin mästares vägledning förde Strindberg till övertygelsen att det fanns en högre tillvaro där människosjälen hörde hemma. Denna tillvaro på ett högre plan kan emellertid först uppnås genom lidandet i stoftets fångenskap det vill säga i det jordiska helvetet. Det är den väg som även Pistis Sophia fick vandra igenom för att kunna göra sig kvitt från sitt högmod.

Här börjar Strindberg inse någonting som han var så häftigt emot i sina brev till teosofen Torsten Hedlund: att denna väg går genom självförnekelse. Plötsligt kan han ana vad det betyder i den teosofiska meningen: personligheten är någonting annat än individualiteten. Den förra är något flyktigt och bunden till de sinnliga begären vilka också försvinner med den fysiska döden. Den senare är något, som kommer att pånyttfödas på ett högre plan och som på så vis bildar ens individualitet såsom en tråd, samtidigt som den alltid bevarar en gnista av sitt gudomliga ursprung.

Men uppresningen mot de osynliga då? (...) vi alla äro överlämnade i världsfurstens våld för att böjas i stoftet och förnedras, ända därhän att vi vämjas vid oss själva, för att vi må känna hemlängtan till Himmelen! Självförakt, fasa för sin egen personlighet, vunna genom de fåfänga ansträngningarna att bättra sig. Detta är vägen till en högre tillvaro. (SS 28, s 299!)

I Legender berättar Strindberg sin dröm, som gav honom hopp om en bättre tillvaro.

Då jag hade stigit alltför långt fram på ett utsprång, som begränsades av ett bråddjup höljt i mörker, föll jag med huvudet före i en avgrund. Men jag föll eget nog uppåt i stället för ned. Och omedelbarIigen omgavs jag av ett bländvitt ljusskimmer, och jag såg -

Det som jag såg ingav mig två samtida föreställningar: Jag är död och jag är förlossad! Och en känsla av högsta sällhet omsvepte mig, vid medvetandet om att det andra var slut nu. Ljus, renhet, frihet fyllde mitt sinne, och i det jag utropade: Gud! erfor jag förvissningen om att jag fått förlåtelse, att helvetet låg bakom mig och att himmelen öppnade sig.

Allt sedan den natten känner jag mig ännu mer hemlös än förut här i världen, och likt ett trött och kvällssömnigt barn åstundar jag att få gå hem'... (SS 28, s 323[.)

Senare i Taklagsöl (1906-07) tas detta tema upp igen. Romanen skildrar de sista ögonblicken av en döendes liv och själva dödsögonblicket. Man kan uppfatta berättelsen som ett enda medvetandeflöde. Det innebär att den döendes hela liv och dess verkliga och symboliska nyckelfigurer defilerar förbi och dessa bilder avslöjar de verkliga sammanhangen i hans liv.

Hela romanen byggs på en teosofisk symbolik, vars huvudmotiv är solskenet, spegelbilden och dubbelgångaremotivet. Men det är inte bara fråga om någon projektion av romanhjältens undermedvetna. Dubbelgångaren är snarare människans återspegling från astralplanet (som i sin tur motsvarar det undermedvetna planet enligt teosoferna). Hjältens begär, tanke- och känsloimpulser som utgår från honom såsom energistrålar, ger form åt den så kallade astralkroppen och bildar på så sätt hans dubbelgångare. Dubbelgångaren kan förefalla som hotfull och fientlig därför att den återspeglar även människans onda tankar och avsikter (Jfr. Annie Besant, Den uråldriga visdomen, Sthlm 1907, s 55f.), som det också är fallet i Taklagsöl. Detta mystiska sammanhang symboliseras av spegelmotivet som är förknippat med ljusstrålemotivet. Ljuset (energiimpulser) utgår från individen, samtidigt som det reflekteras från spegeln.

Solskenet – som hos Strindberg är tätt förknippat med fotobilden – är en symbol för de makrokosmiska förloppens återspegling på ett mikrokosmiskt plan och tvärtom. Ljusets samband med spegel- eller fotobild har en viktig symbolisk roll i teosofin. Människornas alla tankar och känslor lämnar som sagt sina avtryck på det så kallade astralljuset (ett synonym till astralplanet) såsom på ett kraftfält. Det hänger samman med karmas lag: varje handling, tanke och känsla alstrar energi, som inte kan förgås utan söker en motreaktion för att jämvikten skulle kunna återupprättas.

Solen är samtidigt en teosofisk metafor för det absoluta varat: livets rot, centralpunkten eller enheten som periodiskt projicerar sig som mångfald. Det kallas också för "det vita ljuset". (Dess symboliska motsvarighet på det mikrokosmiska planet är andningen – livsprocessens rytm inifrån utåt.)

[Denna artikel var införd i nr 54 av TEOSOFISKA RÖRELSEN (Årgång 9, 1988, Nummer 6)]

nästa kapitel:
BORTOM HELVETET
Andra delen

_____________________________________________________________________________________

Klicka här så kommer du till: Strindberg & Teosofin – HuvudIndex

_____________________________________________________________________________________