Strindberg & Teosofin - Bortom Helvetet, Andra delen

yantra1.gif (2187 bytes)

STRINDBERG & TEOSOFIN

Bortom Helvetet (Andra delen)

Eszter Szalczer

wpeAF.jpg (3179 bytes)

August Strindberg

"SOLRUMMET" spelar alltså en huvudroll i minnesströmmen i romanen Taklagsöl. Det är det vackraste rummet i våningen, "det enda där solen sken". (SS 44, s 16) Där bodde barnet och sköterskan under den lyckliga tiden. Sedan äktenskapet gått sönder, flyttar mannen själv in i solrummet. Därmed börjar en egendomlig själviakttagelse. Huvudpersonen uppmärksammar och börjar iaktta en annan man (dubbelgångaren) – "gröna ögat" – som visar sig hela tiden i fönstret mitt emot, och som i sin tur rastlöst iakttar honom. På så sätt uppstår ett invecklat spegelspel i romanen, en spännande sammanblandning av de inre och yttre bilderna.

När jag är hemma, sitter jag mest i solrummet, och från fönstret ser jag ut över trädgård, bortom vilken ligger ett hus; och i detta hus bor en man, som är min fiende. (...) och när jag ser honom sitta där mitt emot i sitt fönster, ensam, förolyckad, så föreställer jag mig att han sitter och väntar på min olycka.(...) den vackra årstiden är endast hans lampa synlig mellan lövverket; den har en grön skärm,(...) och hans gröna öga var stadigt riktat på mig och mitt öde. (SS 44, s 18f)

När huvudpersonen blir sjuk och tvingas stanna i säng, iakttar han den andre i sin spegel. Den inre bilden projiceras samtidigt som den inre människan reflekteras utifrån. Likadant är det med det högre och det lägre.

Trädgården åt solsidan utgjorde min stora glädje. Där låg gul ströhalm, och när det var mulet lyste den som en solbelyst fläck; då landen voro nygrävda kommo tusentals glasbitar upp i dagen, och varenda en reflekterade solen i klartväder, bildande var och en, en liten sol. (SS 44, s 20)

Han ser sitt liv återspeglas även i andras öden. I en annan familj, som bor i samma hus, känner han till exempel igen sitt eget äktenskap. Minnena och sammanhangen mellan dem dyker upp successivt, samtidigt som ett nytt hus byggs mellan hans fönster och dubbelgångarens medan döden nalkas.

I sista stunden tittar mannen in i spegeln igen, men den yttre spegeln – den andres iakttagande öga – har slocknat redan: dubbelgångaren har försvunnit, "gröna ögat är släckt". (SS 44; s 77)

Sedan dess kan den döende betrakta allting bara i sitt inre, som om mångfalden, projektionen, alla yttre ting återvände till centralpunkten, enheten, till det absoluta och eviga.

Han uttalade på dessa fyrtioåtta timmar millioner, millioner ord, hela hans liv flöt ut i ord; alldeles som om han gjort upp ett bokslut, ty han kvittade skuld mot skuld. Stundom blev han förtvivlad, då han icke förmådde utreda något, men minnet svek aldrig. De inre sinnena skärptes otroligt allteftersom de yttre släcktes. (SS 44, s 78)

Strindberg var ytterst fascinerad av tanken på en livsrevy inför döden. Den innebär att i dödsögonblicket ser man hela sitt förflutna liv passera förbi. Denna föreställning kan återfmnas hos mystikerna sedan gamla tider. Hos Helena Blavatsky låter det så här:

För ett enda kort ögonblick varder det personliga jaget ett med det individuella och allvetande. Men detta ögonblick är nog att visa den döende hela kedjan av de orsaker, som varit verksamma under hela hans liv. Han ser och fattar nu sig själv sådan han är, avklädd alla smickrets och självbedrägeriets prydnader. (H.P.B., Nyckel till teosofien, Sthlm 1890, s 150)

I Taklagsöl skildras också denna slutliga process: demaskeringen av jaget samt en förberedelse för ett nytt liv.

Ibland tycktes nya personligheter växa i honom (...). Hans eget jag upplöstes, och den medfödda karaktären visade sig som masken, bakom vilken han utfört sin roll ( ...). Med självets upplösning följde själviskhetens försvinnande, och han böljade flyta ut... (SS 44, s 79)

Döden sammansmälter med pånyttfödelsen. Formuleringen visar inflytandet från hinduismens och buddhismens reinkarnationstanke.

Men plågorna kommo periodiskt alldeles som barnsängsvärken, så att det såg ut som om han höll på att födas någon annanstädes i okänt land, som om själen pumpades över med en damningsmaskin i någon ny kropp, och som om han samtidigt blivit barn igen. (SS 44, s 80)

I den teosofiska världssynen är döden alltså inte någon förintelse, inte heller ett inträde i något helvete eller någon straffkoloni, utan den är en förlossning ur stoftet, en frigörelse från materien för att kunna återfödas på ett högre plan. Varje ny pånyttfödelse är således ett steg på reningens väg mot ljuset. Därför betraktas döden som livets största extas. Romanhjälten upplever denna extas i dödsögonblicket.

Den döende log, han visste inte vad det gällde, såg bara grönt blommor – och flaggor, tog åt sig hurraropen. – God natt, röda kors, nu skall jag sova! var hans sista ord.

Han sträckte ut sig, drog ett par långa andetag, och somnade, som det såg ut, men han dog.

Och då log han där, leende som om han bara såg vackra ting, gröna ängar, barn och blommor, blåa vatten och flaggor i solsken. (SS 44, s 81)

Strindberg är fortfarande sysselsatt med dessa frågor när han skriver sina anteckningar i En blå bok ( del I, II, III, 1906-08). Han blir alltmer övertygad om astralplanets verklighet.

Teosoferna säga, att vi redan här leva två liv, ett medvetet på jorden, och ett omedvetet därovan, men de flesta synas ha avbrutit förbindelsen med det övre planet, och därför kunna de inte fatta vad ovanefter är, utan de ha uppfunnit att det inte finns något uppåt och nedåt i världen. (SS 46, s 128)

Dubbelgångaremotivet i samband med astralbilden återkommer också på flera ställen i En blå bok (Jfr. ss 46, s 25of., SS 48, s 887), och även preexistenstanken dyker ofta upp. Strindberg skriver till exempel om att han har ett dunkelt minne om en annan, riktigare tillvaro. Det känns som om det nuvarande livet endast vore en ofullkomlig kopia av denna riktiga verklighet. (Jfr. ss 46, s 129) Beskrivningen har sina rötter i Platons reminiscenslära, men samtidigt bär den spår av buddhismen. Den förkunnar nämligen att endast den upplyste (en buddha) kan genomskåda alla sina föregående inkarnationer .

Sinnevärlden som ett villornas rike på grund av sin föränderlighet och ändlighet, utgör också en av buddhismens huvudtankar. Den "egocentriska människan", som håller sig fast vid sin sinnliga personlighet, sin övergående och förgängliga mask, kan aldrig förena sig med den oändliga, sanna verkligheten. I detta fängelse är man dömd på att i oupphörligt lidande irra omkring i villovärlden. Denna tanke, som blir kärnan i flera senare dramer (till exempel i Till Damaskus, Ett drömspel), beskrivs även i En blå bok I, i uppsatsen "Egocentrisk människa":

Nådde han blott en punkt på radien eller på periferin, då kunde han lyfta jorden, som Arkimedes. Men då skall han ut ur sin egoistiska medelpunkt och söka det enda verkliga som är osynligt, ojordiskt; han skall lämna villorna hemma och sin falska horisont, söka sig ut ur cirkeln och bli tangenten som sträcker sig ut i det oändliga. Det oändliga tecknas som bekant med kroklinjen eller Cassinis kurva. Den har ingen medelpunkt, men den har brännpunkter som äro fasta, och drar man sina linjer genom dessa på ett särskilt sätt, så finner man något konstant, oföränderligt, bestående, som kan behövas i denna värld av villor, vacklande och obeständighet. (SS 46; s 18of)

Den osynliga verkligheten innebär även karmas lag, som det också skrivs mycket om i En blå bok. Strindberg uppfattar karma inte längre som Nemesis, som det blinda ödets grymma straff. Han menar i enighet med teosoferna att karma är den universella lagen, som infogar människan i det kosmiska kretsloppet. (Jfr. ss 47; s 699, 703f.)

Den kosmiska rytmens grundval är ljusets och mörkrets periodicitet, liksom allt liv och uppståndelse utgår från ljuset. "Och Gud sade orden: Varde ljus! och ljus vart." – utropar Strindberg i En Blå bok. (SS 48, s 961)

Visserligen finns det beröringspunkter mellan Swedenborgs idéer och en teosofisk världssyn. Sådana begrepp som analogi, korrespondens, preexistens, livsrevy inför döden ingår i bådas tankekretsar. Vi får inte glömma att Swedenborg också var mystiker själv. Följaktligen finns det någon gemenskap mellan hans och den teosofiska traditionens tankar. Martin Lamm visar till och med att Swedenborgs korrespondenslära har anknytning till nyplatonismen och kabbalan. (M. Lamm, Swedenborg, Johanneshov 1987 ss. 85 ff.258 ff.) Samtidigt är det ingen tillfällighet att den sökande Strindberg blev fängslad av precis dessa syner. De bildade inte ett system, men med dem som inspirationskälla kunde Strindberg bilda sitt eget, som gestaltades till en helhet.

Hans Infernosymbolik var hämtad först och främst från Swedenborg, men samtidigt begagnade han en ljussymbolik som visar teosofiska inflytelser. Infernos pilgrim kunde hitta ett ljus, som drog honom uppåt och antydde ett hopp för frälsning från det jordiska helvetet, från den sinnliga världens villor och irrvägar .Strindberg levde alltså i en värld, öppen både nedåt och uppåt.

Denna nya symbolik f o m Infernokrisen innebär alltså en motivkrets där man finner element som ljus -sol -öga -spegel -fotobild -himmel -"hemlängtan" -villovärld -dödsextas -reinkarnation -karma -förlossning -kretslopp -astralkropp -astralljus -existensplan -uppstigande.

Dessa element, som intimt hänger samman, bildade andra sidan av hans världsbild, en kompletterande motbild till den helvetiska. I sin helhet blev det en världsbild som innebar förutsättningar för att kunna skapa symboler. Genom dessa symboler kan konstnären bli skapare av ett nytt universum, vilket jag kommer att visa i "dramakapitlet". Man skulle kunna säga att konstnären blir källan till den energi, som kommer att utforma en nyordning av kaoset.

Ljusets väg
gör till en frid förutan återvändo,
men ner till jorden leder mörkrets väg.
(Bhagavad-Gita, Lund 1980, övers. Nino Runeberg, VIII:26, s 52)

I Den Hemliga Läran, som Strindberg också hade läst, finner man att Helena Blavatsky ger sig på en förklaring av de mycket intressanta verserna i kapitel VIII av Bhagavad-gita. Hon säger:

I Bhagavad-gita (kap VIII) förekommer det ett ställe där Krishna i symboliska och esoteriska ordalag säger: Jag kommer nu att yppa för dig tiderna (betingelserna) ...när de hängivna vandrar hädan (från detta livet) för att aldrig återvända (bli återfödda) eller för att återkomma (i inkarnation igen). Elden, Flamman, dagen, den ljusa (lyckobringande) halvmånaden, det norra solståndets sex månader – se där de tider, då de, som skiljs hädan (dör) med kännedom om Brahman (yogierna) går till Brahman. Men de som går bort i rök (dör), om natten, under den (olycksbringande) mörka halvmånaden då månen är i nedan, eller under det södra solståndets sex månader, de förflyttas för en tid till månljuset (eller astralljusets boningar) och återvänder (återföds) sedan. Dessa två – ljus eller mörker – är världens (den stora kalpans eller tidsålderns eviga vägar. På den ena vandrar människan för att aldrig återvända, på den andra kommer hon till jorden.

Dessa termer "eld", "ljus", "dag", "den ljusa halvmånaden" leder till den Högste Anden, liksom "rök", "natt" och så vidare endast leder till månstigens slut, är obegripliga utan esoterisk kunskap. De är alla benämningar för olika gudomligheter som råder över de kosmopsykiska krafterna. (The Secret Doctrine, engelsk originalupplaga 1888, s 86.)

[Denna artikel var införd i nr 55 av TEOSOFISKA RÖRELSEN (Årgång 10, 1989, Nummer 1)]

nästa kapitel:
KAOS - KOSMOS - NATUR (3)

_____________________________________________________________________________________

Klicka här så kommer du till: Strindberg & Teosofin – HuvudIndex

_____________________________________________________________________________________