Teosofiska Ansikten –
Georg Ljungström (1861-1930)

Svensk Teosofisk Historia
TeosofiFondens Åttonde Rapport

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Strindberg och Georg Ljungström
En teosofisk bekantskap

[Hämtat ur Strindbergiana. Trettonde Samlingen. Utgiven av Strindbergsällskapet]

ESZTER SZALCZER
 

ATT STRINDBERG under sin Inferno-tid kom i beröring med teosofin genom sin brevväxling med Torsten Hedlund är ett välkänt och dokumenterat faktum i Strindbergs-litteraturen. 1 det så kallade Donaubrevet [1] (8 augusti 1894) beskrev Hedlund teosofins grundsatser. Hösten 1896 skickade han till Strindberg verk av Helena P. Blavatsky, Teosofiska samfundets stiftare, vilka de sedan diskuterade i brev.[2] Flera forskare har påpekat att även om Strindberg vid denna tid ställde sig tämligen avvaktande inför både teosofin och Madame Blavatsky, var bekantskapen med Hedlund avgörande för hans andliga utveckling.[3] Det fanns emellertid ytterligare en svensk teosof, Georg Ljungström (1861-1930), som var en viktig inspiration för Strindberg efter hans återvändo till Stockholm omkring sekelskiftet.

Teosofin tillhörde de talrika ockulta inriktningar som var på modet i sekelskiftets Europa och som inspirerade många konstnärer och författare, bland andra Wassily Kandinsky, Piet Mondrian, Maurice Maeterlinck och William Butler Yeats. [4] Strindberg själv ger vittnesbörd om sitt engagemang i ockultismen (alkemi, spiritism, martinism m.m.) i Inferno, Legender, Ockulta dagboken och i sina brev; ett intresse som kulminerar hos honom under Inferno-perioden (1894-97). Tidigare Strindbergsforskning har låtit oss förstå att Strindbergs intresse för det ockulta hade att göra med hans bekantskap med Parisockultisterna och med hans avsikt att skapa en litteratur för just en publik i Paris som var skolad i ockultism. På så sätt skulle han kunna bli delaktig i tidens moderna kulturströmning.[5] Men en viktig del av Strindbergs ockulta intressen, nämligen hans inställning till den teosofiska idévärlden, har hittills förblivit outforskad. Hans drastiska brytning med Hedlund i november 1896 tar man som Strindbergs sista och avvisande ord vad gäller teosofin. Flera källor visar emellertid att Strindberg kontinuerligt hade kontakt med detta tankesystem, både genom läsning av teosofisk litteratur och umgänge med framför allt svenska teosofer, något som varade ända fram till hans sista levnadsår i Stockholm.[6]

Teosofiska samfundet grundades av Helena Petrovna Blavatsky 1875 New York. I Sverige presenterade den liberale journalisten Carl von Bergen (1838-1897) teosofin för första gången inför en bredare publik i en serie föredrag som hölls under mars 1887 vid Vetenskapsakademien i Stockholm. De sammanfattades sedan i Aftonbladet.[7] Av von Bergens översikt framgår att teosofin inbegrep så gott som alla mer eller mindre kontroversiella kulturströmningar på den tiden: antimaterialism förenad med en vetenskaplig världssyn; evolutionsteorin anpassad till österländsk mysticism; en vetenskaplig och religiös monism; religiös synkretism; samt främjandet av ett universellt broderskap.

Teosoferna föreställde sig verkligheten hierarkiskt, som olika samexisterande plan, vilka alla var manifestationer av Världsanden. Dessa differentierade plan präglades av olika proportioner av ande och materia, och människans evolution innebar hennes nedstigande från det rent andliga planet till alltmer grovt materiella världar, åtföljt av en uppstigning och successiv rening för att på nytt kunna ingå i Världsanden. Men innan människan uppnådde detta högsta existensplan måste hon genomgå många reinkarnationer, reglerade av hennes karma. Människans utveckling mot det rent andliga fick stöd av övernaturliga Mästare eller Mahatmor som bildade ”den stora vita logen”. De motverkades av de onda svarta magerna som sökte förhindra det andliga uppstigandet. Inte endast människan utan också djur och växter, Jorden, solsystemet och hela vårt universum genomvandrade enligt teosofin samma kretslopp mot en på nytt förandligad tillvaro. Därför ansåg teosoferna att deras system var fullkomligare än Darwins i och med att de spårade inte enbart organismens utveckling utan också planeternas och hela kosmos evolution. De betraktade materiella kroppar och jordiska personligheter som medel för att uppnå ett högre jag som utgick från Världsanden. På varje existensplan var människan försedd med en motsvarande kropp (fysisk, eterisk, astral osv.) som hon lämnade bakom sig när hon övergick till ett annat plan. Dessa förlopp betraktade sekelskiftets teosofer som naturlagar vilka kunde bevisas vetenskapligt.

Teosofin kom att ersätta traditionell kristen tro hos många svenska liberaler.[8] Journalisten Axel Fritiof Åkerberg (1833-1901) som var bland stiftarna av Teosofiska samfundets svenska avdelning 1889, såg på rörelsen som ett sådant trosalternativ:

I en tid som vår då den mest själsdödande kyrkliga auktoritetstro och den krassaste materialism göra varandra herre- väldet stridigt, kan man med allt skäl såsom en betydelsefull tilldragelse beteckna återupplivandet eller rättare sagt framdragandet ur mysteriernas dunkel av Österlandets esoteriska lära – denna lära som erkänner intuitionen, den andliga åskådningen, men söker bringa den i harmoni med förståndsverksamheten, som erkänner naturens och människolivets dolda krafter men inordnar dem i det lagbundna världssammanhanget.[9]
 

Men teosofin kritiserades också från flera håll, och pressdebatten pågick ända in på 1890-talet. [10] von Bergen blev bland annat angripen av Karl af Geijerstam (1860-1899) som 1892 publicerade boken Modern vidskepelse: Ett inlägg mot teosofi och spiritism jämte Ett svar till herr Carl von Bergen. Samma år svarade Georg Ljungström med skriften En teosofs svar på Karl af Geijerstams ”Modern vidskepelse”.

Ljungström hade varit medarbetare i Teosofisk Tidskrift, sedan 1891 utgiven av Teosofiska samfundets svenska avdelning.Där hade han publicerat uppsatser och framför allt dikter med teosofiskt innehåll. Exemplar av flera årgångar (1891-1902) av tidskriften återfinns i Strindbergs sista bibliotek.[11] Men Ljungström och Strindberg tycks ha kommit i närmare kontakt med varandra först efter att Strindberg hade erhållit ett exemplar av en annan tidskrift, Teosofiska småskrifter, utgiven av Logen Orion. Logen var en teosofisk förening i Stockholm grundad av Georg Ljungström och hans två bröder, av vilka den ene, Oscar, efter sin pensionering flyttade till Teosofiska samfundets huvudkvarter i Point Loma, Californien. Georg själv arbetade som statskartograf i rikets allmänna kraftverk [12] men var först och främst poet. Hans dikter lästes och prisades av Strindberg. [13]

Det är svårt att fastställa tidpunkten då Strindberg och Georg Ljungström först träffades personligen. Anteckningar i Ockulta dagboken (1896-1908) och En blå bok (1907-1912) tyder på att Strindberg lärde känna Ljungströms skrifter 1906 eller 1907, innan Svarta fanor skulle publiceras. I En blå bok, som innehåller kommentarer till Svarta fanor, berättar han:

I de dagar Svarta Fanor skulle ut, kom jag in i en boklåda, och fann på disken vid första ögonkastet ett häfte Teosofiska Småskrifter av föreningen Orion. Jag tog skriften med mig hem. Där fann jag först en underbar dikt av Georg Ljungström, kallad Alfa Omega. Därpå läste jag meddelanden från Astralvärlden av samme G. L. (ss 46, s. 413.)

I Ockulta dagboken (18 januari, 1908) berättar Strindberg att Ljungström var på besök hos honom och det tycks inte ha varit deras första sammanträffande. Naturligtvis omgavs mötet enligt Strindberg av mystiska händelser:

På aftonen anmälde sig Teosofen Ljungström till besök kl 7. Straxt derpå kom ett anonymt bref från en gammal qvinna om Filosofen Hegels död (se Bilagan) jemte varning för villomeningar (Teosofi, Buddhism). Ljungström kom; gick 1/2 9. Klockan 9 kom bildhuggaren Notini och hemtade min Buddhabild.... Detta är ju egendomligt. (Ockulta dagboken, s.277.)

I En blå bok citerar Strindberg ordagrant en del av Ljungströms artikelserie ”Meddelanden från astralvärlden”, som inbegrep beskrivningen av svartmagernas rike som låg under Sydpolen där ”Några millioner av de djupast sjunkna människosjälarna lida ett alldeles olidligt förtryck av de svartmagiens storfurstar som härskar där” (ss 46, s. 413). Strindberg kände att han hade varit ett offer för svartmagerna och därför kunde han beskriva allt lidande i Inferno just så som, enligt Ljungström, många medeltida helgon hade gjort, som ”voro just sådana nyligen omvända svartmager från djupets plågovärld, och detta förklarar deras fasta tro på ett helvete och deras stora förmåga att skildra dess fasor” (ss 46, s. 414).[14] Strindberg associerade tydligen Ljungström med de välvilliga makterna vilka, som han menade, hade räddat honom från de svarta magernas (dvs. ”fanornas”) klor:

Detta var ju min situation då jag stod i begrepp att bryta med de svarta magerna (Fanorna).... Men, jag befallde min själ i Guds hand och gick på .... Men det egendomliga är, att från den stunden började mitt egentliga Karma att fullbordas. Jag var skyddad, det gick mig väl och jag fick nya bättre vänner än dem jag förlorat. Och nu vill jag tillskriva alla mina föregående systematiska motgångar den omständigheten att jag tjänade de svarta. Där var ingen välsignelse med dem! (ss 46, s. 414-415.)
 

Svartmagernas rike hade skildrats i en dikt av Ljungström med titeln ”Underjorden” i häfte 8/9 (1906) av Teosofiska småskrifter. Strindberg markerade med en klammer de tre sista raderna:
 

Hvad vi på jorden kalla här för natten
Är blott en sky, som lyfts ur skuggors vatten,
Hos dig du underjord uti sin gamla
Och djupa strandbrädd deras haf sig samla...
Nej, mången urtidshjälte, som beträdt
Din zon i forna tider, vittna kunde,
Att åt ett lif af kroppslig art, förbredt
Kring ofattbara djup, ett rum du unde.
Och när vår forskning uti seklers lopp
Har sagans djupa sanning hunnit opp,
Då skall en ny Kolumbus i de vida
Fördolda grottor uti jordens midt
Till världens skräck och undran finna sitt
Amerika på klotets inre sida. (s.16-17.)
 

Ljungströms skildring av dödsriket satte tydligen djupa spår i Strindbergs fantasi. Teosoferna identifierade svartmagernas land med Kama loka, ett slags skärseld från vars plågovärld man antingen steg upp till ett högre, helt paradisiskt plan, Devachan, eller ner till jorden igen för att reinkarneras I ”Meddelanden från astralvärlden” beskriver Ljungström astralplanets regioner där man vistades efter döden:

Astralvärldens bebyggare kunna indelas i [...] kategorier. De utgöras dels af människor och en del djurarter, dels af naturandar najader, älfvor tomtar m. fl. [...] som alla relativt nyligen genomgått dödens port och i Kama loka fortsätta sin tillvaro i astralgestalt, många af dem endast på genomgående till än ljusare rymder, till Devachans soliga ängder (Teosofiska småskrifter 10, s. 12.)

Men enligt Ljungström finns det varelser som har sitt dödsrike precis på jorden, och han påstår att ”Gränslinien emellan de lefvande och döda är sålunda ej så lätt uppdragen, som det synes oss” (s. 9). 1 Strindbergs Spöksonaten (1907) finner vi just en sådan värld bebodd av människor i olika faser av död (Den döde, Mumien, Mjölkflickan som är en gengångare), och det är svårt att bestämma vilka karaktärer som fortfarande är vid liv. Dramat gavs också undertiteln Kama Loka,[15] vilket visar att Strindberg på den tiden var sysselsatt med liknande tankar om vårt tillstånd efter döden som Ljungström hade skrivit om.

Ännu mer direkt alluderar romanfragmentet Armageddon (1908) på teosofiska tankegångar som uttryckts av Ljungström. Strindberg skildrar här både de saliga och de fördömda själarnas land, fastän han placerar det senare på jorden, som en metafor för jordelivet:

Det är ett fängelse, där alla bevaka och pina varandra med avundsjuka, där finns ett hemligt, osynligt förbund, kallat Armageddon, som härskar i det fördolda. (ss 54, s.153.)
 

Det är hit romanens hjälte, den arme Fröjdkyss, ska kastas ner från salighetens hem. Efter hans nedstigande på jorden får han namnet Skugge, som är ytterligare en referens till Ljungströms skrifter. I dikten ”Skuggor” beskriver denne nämligen genom en metafor jorden som ”tårarnes dal” där skuggor bor (Teosofiska småskrifter l0, s.33). I Armageddon ska Skugge ”släpas i det onda och orena; tills han får vämjelse därvid; och när han återvänder med sin längtan hit upp, skall han med nyfödda drifter till det goda aldrig sträva nedåt mer då han vaknar upp ur sin halvsömn, skall han märka att han tjänat de svarta magerna .... Då skola både de vita och de svarta magerna falla över honom” (ss 54, s.157). Ljungström hade skrivit likadant om människans andliga utveckling, dvs, om vägen upp åt, och om dem som utsätts för prövningar och följer sitt högre jags kallelse, vilka han kallar devakandidater:

Devakandidaterna börja nu sin ockulta utveckling just med att besegra svartsjukan, och då detta skett, få de förmågan att ej behöfva längre inkarnera sig på det fysiska planet utan endast i astralvärlden. (Teosofiska småskrifter 10, s. 27.)

I Armageddon låter Strindberg makarna Pärlskön och Havsdroppe sitta i salighetens rike som i den teosofiska terminologin motsvaras av det paradisiska Devachan, ett uppehåll på själens väg mot än högre världar. Strindberg beskriver paret som helt förandligade varelser vilka inte längre har några ”djuriska drag” utan ”levde i ett övergående [som] höll dem [...] beredda att gå vidare, framåt och uppåt” (ss 54, s.152). I dikten ”I Devachan”, vilken också markerades av Strindberg i Teosofiska småskrifter (häfte 8/9), beskriver Ljungström detta salighetstillstånd:

När dödens klubbslag faller tungt och doft,
Din hjärna krossar till ett formlöst stoft,
Att själens gnista springer ljust och gladt
Utur materiens dunkla flintas natt....
Ett kvinnligt väsen outsägligt skönt,
Skall med sin vård omhägna ömt den kranke....
Och nu den gamla goda tid, som flytt,
För henne och för dig begynns på nytt.

Du skollof fått från jordens vinterklass –
Ett kors som flyttbetyg ju godkänt blifver
Och hemlof dig till andras landsbygd gifver
Att sola dig i andesolens gass. (s. 94f.)

Att Strindberg i Armageddon tänkte sig skildra just Devachan där ”växterna ... rörde sig” och där det inte fanns några vidriga djur ”endast fjärilar stora som trastar” (ss 54, s.148), visar sig även i dagboksanteckningar från den 21-22 maj, 1907:

Efter en lång pinsam kväll drömde jag på natten, för första gången i mitt lif något vackert, liknande en syn från ”devachan” 22e natten till ”såg” ett rum så obeskrifligt vackert att jag föll i extas. Der voro klädda namndagsbord och der stodo
blommor, klockor i mörk violett purpor så stora som hattar, och de kunde röra sig. Senare var jag ute i ett landskap af lysande ... grönska .... Straxt derpå såg jag fjärilar så stora som trastar i de skönaste färger.

Sådana drömmar lära betyda att slutet nalkas. (Ockulta dagboken, s. 262.)

Med övergången till det devachaniska tillståndet kan förknippas scener ur Strindbergs flera verk. Vid exempelvis slutet av Spöksonaten dör Fröken samtidigt som scenen fylls med vitt ljus och scenbilden förvandlas till dödsriket efter Böcklins tavla Toteninsel. Samtidigt sjunger Studenten solhymnen vilket tyder på att den dödas själ anländer till solens rike. Pelikanen (1907) slutar med syskonens stundande död i elden, och med Sonens replik ”Nu börjar sommarlovet” (SV 58, s. 297). Romanen Taklagsöl (1907) tecknar ett paradisiskt slut för Konservatorn som just har dött och ”låg [...] där, leende som om han bara såg vackra ting, gröna ängar, barn och blommor, blåa vatten och flaggor i solsken” (SV 55, s. 63). I En blå bok tar Strindberg också upp ”sommarlovet efter första döden” som andens anhalt på vägen mot högre världar (ss 48, s. 1036).
 

Ljungströms dikt Alfa Omega, som Strindberg nämner i En blå bok, skildrar det eviga kretsloppet mellan livets födelse och dess förgänglighet, vilket tecknas i en monumental stil som återger havsvågornas rytm:

Svallande vågspelet sist i soldismättade luften
Öfvergår, förvandladt, förandlligadt, frigjordt, eteriskt,
I dess ljusgenomträngda vågor af skimrande solrök,
Kommande fjällets fjärran linier att dallra för ögat,
Likt vindkrusad fjärd. – Så vågen ändtligen åter
Vinner på blånande vidder den ursprungsfärg, som dess förstling
Födde i hafvets famn: Hänryckningens djupblåa grundton
Lifvets och formernas upphof och slutmål — Alfa, Omega.
(Teosofiska småskrifter 10, s.43.)

Likaså markerade Strindberg många andra dikter som har med övergången till ett annat liv efter döden att göra, som till exempel ”Lifvets gyckel”, vilken för honom blev så viktig att han även skrev diktens titel samt sidonummer på häftets omslag (Teosofiska småskrifter 8/9). I dikten beskriver Ljungström erfarenheter som tydligen låg nära Strindbergs hjärta just vid denna tid:

Måhända själen i en högre sfär
Var fordom van att njuta städs en sällhet,
Så full och varm, som ungdomshjärtats hopp,
Och därför ännu hunnit ej sig hämta
Från häpen undran, när dess skörd slår fel,
Ty än hon jordelifvets lag ej känner. –
När se’n vi uti döden stappla in
Uti en högre trollkrets, sakta börja
Att morgnas där – af jordelifvets vana,
Som hviskar ”hägringar och ökentörst” –
Af mången bitter känd erfarenhet
Åtvarnadt är vårt hopp i vemod stämdt...
Så gäckar lifvet städse vår beräkning
På denna sidan liksom på den andra sidan –
Med kolsvart krita drages här på jorden
Dess teckning upp i kantiga konturer,
Men bakom grafven koloreras bilden
Med eterljusa, glädtigt mjuka toner. (s. 120.)

Strindberg tycks ha varit gripen av de essäer och dikter av Ljungström som skildrade övergången mellan olika existensplan eller olika själstillstånd efter döden. Kanske berodde det på att den åldrande skalden sökte hopp om en bättre och mera förandligad tillvaro i livet efter detta. Länge hade han ju känt en ”längtan till befrielse” (ss 46, s.135) och han fann samma känsla hos Ljungström som försäkrade att ”en oändlig längtan bort från världen” (Teosofiska småskrifter 10, s. 26) har sitt ursprung i ens högre jag. Att han uppskattade Ljungström framkommer i En blå bok, där han t.o.m. hänvisar läsaren till ”den djupsinniga, vår nu mitt ibland oss levande, mystikern Georg Ljungströms uppenbarelse i Teosofiska småskrifter, Heftet 10” (ss 46, s. 349).

NOTER

1.  Brevet finns bevarat i Bonniers förlags arkiv.
2.  Jfr Brev 11,s. 323-324, 346-347, 375-376.
3.  Kerstin Dahlbäck, Ändå tycks allt vara osagt: August Strindberg som brevskrivare (Stockholm: NoK, 1994), s.367; Johan Cullberg, Skaparkriser: Strindbergs inferno och Dagermans (Stockholm: NoK, 1992). s.21.
4.  Se detaljer i t.ex. The Spiritual in Art: Abstract Painting 1890-1985, utg. Edward Weisberger (Los Angeles: Los Angeles County Museum of Art, 1986 och John Senior, The Way Down and Out: The Occult in Symbolist Literature (New York: Greenwood Press, 1968).
5. Se fr. a. Gunnar Brandell, Strindbergs Infernokris (Stockholm: Bonniers, 1950), s. 149-253; och Lotta Gavel Adams, ”Strindberg som ockultismens Zola,” Strindbergiana 8(1993), s. 123-154.
6. Forskningsresultat av dessa källor (Strindbergs brev, Ockulta dagboken, Strindbergs anteckningar och läsningar i teosofi m.m. fram-
läggs i min avhandling Strindberg’s Cosmic Theatre: Theosophical Impact and Theatrical Metaphor
7. ”Visdomsreligion eller den nya Teosofien,” Aftonbladet, 4, 8, 11 & 15 mars 1887. Det var Carl von Bergen som för första gången satte Mme Blavatskvs omfattande verk Isis Unveiled till Strindbergs förfogande 1884. Jfr Hans Lindström, Hjärnornas kamp: Psykologiska idéer och motiv i Strindbergs åttiotalsdiktning (Uppsala: Appelbergs Boktryckeri AB, 1952),s. 125-141 och ss 54, s. 76-79.
8.Jfr Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen: Nils Ignell – Viktor Rydberg – Pontus Wikner (Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1935). s. 439-440.
9. Citerad av Rodhe i Den religiösa liberalismen, s. 440.
10. Se ytterligare detaljer i Lindström, Hjärnornas kamp, s. 226-230.
11. Dessa bör ursprungligen ha varit i brodern Oskars egendom, för de flesta bär namnteckningen O. Strindberg på omslaget. Jfr Hans Lindström, Strindberg och böckerna (Uppsala: Svenska Litteratursällskapet, 1977), s. 106.
12. Svenskt Biografiskt Lexikon (Stockholm, 1918-) 24, uppslagsord ”Ljungström”.
13. Strindbergs egna exemplar av Teosofiska småskrifter utgivna mellan 1895 och 1909 finns fortfarande kvar i hans efterlämnade bibliotek på Strindbergsmuseet i Stockholm. Alla innehåller Ljungströms artiklar i teosofiska ämnen och naturligtvis hans talrika dikter, ofta med Strindbergs anteckningar i marginalen och understrykningar i själva texterna. På omslaget till häfte 10 skrev Strindberg ”Alfa-Omega” och bredvid titeln ”Meddelanden från astralvärlden” i omslagets innehållsförteckning skrev han ”Svarta mager”. På omslaget till häfte 13/14/15 (1908) finner man Ljungströms högaktningsfulla dedikation till Strindberg. Essäserien ”Meddelanden från astralvärlden”, vilken börjar i häfte 8/9 (1906) och avslutas i häfte 13/14/15 (1908), tycks ha varit en av de mest inspirerande skrifterna för Strindberg.
14. Jfr Teosofiska småskrifter 10 (1906), s. 21-25.
15. Jfr SV 58, s. 389, 404.