Strindberg - Vår text

yantra1.gif (2187 bytes)

STRINDBERG – VÅR TEXT

Eszter Scalczer

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Att Strindberg har fått en renässans står klart av Strindbergsfestivalens popularitet, monumentala teateruppsättningar som till exempel Vasasagan i Malmö och de främsta utländska regissörernas intresse för Strindberg. Dessa är bara några få tecken på att Strindberg lever än, mer än någonsin, både i Sverige och utomlands. Forskare och kritiker har lika mycket ansvar som regissörer för att Strindbergs levande röst skall nå fram till publiken. Det är ett ansvar, eftersom man också kan döda denna röst genom att täppa till kommunikationens kanaler. Detta förekommer när man låter fördomar och stereotyper om författarens person tala, istället för att försöka lyssna på den ofta ambivalenta flertoniga stämman i hans skrifter. Dessa toner tycks åstadkomma texter som, i enlighet med Strindbergs egna språkteorier, vill både dölja och blotta sitt egentliga ämne.

Den dubbelheten vill jag nu illustrera med några exempel från min egen forskningserfarenhet. När jag nalkades Strindberg utifrån ett visst kulturhistoriskt perspektiv (nämligen hans kontakter med 1800-talets teosofi), stötte jag på motstånd i form av en mängd tabun och fördomar som omger Strindbergs person och liv. Det biografiska, dvs våra standardföreställningar om och tolkningar av denne person och detta liv, ställde sig hela tiden framför texterna. Det var som om en sköld ville hindra någon från att tränga igenom skinnet och nå fram till kroppen; att nå bortom det försvarslösa liket fram till den levande, förkroppsligade texten.

Denna sköld hade länge hindrat Strindbergsforskningen från att ägna riktig uppmärksamhet åt bland annat teosofins betydelse för Strindbergs verk. Här har vi genast bilden av Strindberg som kvinnohatare. Teosofiska rörelsen var ju ledd av starka kvinnor som Helena Blavatsky och Annie Besant, och Strindberg hade väl i brev uttryckt sin antipati särskilt mot den förra. Det borde väl räcka som bevis på att han inte kunde bli influerad av några teosofiska tankegångar.

Men skall man inte misstänka i alla fall någon sorts intresse från författarens sida när man ser honom återkomma till "teosoferna" gång på gång i texter som Inferno, Legender; Ockulta dagboken, Götiska rummen, Svarta fanor och En blå bok? I flera essäer i det sistnämnda verket ansluter sig Strindberg till vad "teosoferna säga" om bland annat det så kallade astralplanet och använder sig av skildringar som kunde ha kommit direkt från Blavatsky eller Besant, utan att förstås hänvisa till dem.

Denna hållning åstadkommer en ambivalent effekt. Strindbergs strategi att förneka intresse och lån från Blavatsky trots talrika textuella referenser tyder på vad den amerikanska kritikern Harold Bloom kallade "the anxiety of influence" i sin bok med samma titel, vilket innebär retoriska tekniker att undvika eller fördunkla föregående texter som tränger sig in i författarens diskurs. En sådan teknik skymtar fram i flera av Strindbergs senare verk i avvikelserna mellan författarens/berättarens direkta ord till läsaren och vad själva texten säger indirekt; enligt Strindbergs terminologi mellan textens "exoteriska" och "esoteriska" nivåer. Strindberg njuter av att leka kurragömma, men ger också en ledtråd till läsaren, när han håller tyst om upphovskvinnan samtidigt som han uttryckligt infogar "teosofernas" meningar i sin text.

Men Strindbergs skrifter präglas också av en öppet erkänd och avsiktlig intertextualitet i form av täta vävnader av teman, motiv, referenser och till och med ordagranna citat hämtade ur både samtida och traditionella skrifter, konstverk och estetiska, politiska eller vetenskapliga debatter m m. Det gällde inte författarsubjektens förhållande till varandra, utan en texternas polyfona dialog; ett sätt för Strindberg att delta i den kulturella, intellektuella diskursen på det europeiska planet och behärska dess språk.

Teosofin spelade en lika viktig roll i denna diskurs, för bortom dess tankesystem och ideologi skymtade möjligheter till en estetisk befrielse och ett abstrakt konstnärligt synsätt, vilka många moderna pionjärer – Kandinsky, Mondrian, Kupka, Yeats, Stravinsky med flera – drog nytta av i sitt sökande efter alternativa uttryckssätt.

Men Blavatsky, precis som Strindberg, var förtalad för sin djärvhet att tala öppet om tabun och för att skriva och leva fritt från samhälleliga inskränkningar. Och till råga på allt var hon också kvinna! Endast detta faktum räckte för att även 1900-talets idéhistoriker och kulturskribenter inte skulle ta henne på allvar. Kritikerna behövde inte ens läsa hennes böcker för att kunna bedöma hennes talanger som underlägsna. I förordet till sin bok Renaissance orientale (1950) påstod den franska kulturhistorikern Raymond Schwab utan vidare förklaringar att det inte alls är nödvändigt att syssla med Blavatkys teosofi bland 1800-talets manifestationer om en österländsk renässans i västerlandet. Ännu så sent som 1974 tillät sig amerikanen James Webb i sin redovisning av förra seklets andliga strömningar (The Occult Underground, s. 263) den anmärkningen att Mme Blavatsky hade en "inferior imagination" jämförd med den samtida ockultisten Eliphas Levi. Dessa är bara ett fåtal exempel på akademiker som syntes tro att en titt på Blavatskys egentliga texter skulle riskera den vetenskapliga objektiviteten och auktoriteten.

Teatern däremot tycks idag satsa på att angripa auktoritära tolkningar av texter och författare. Strindberg t ex får på scenen en behandling liknande hans egen dialogiska teknik. Regissörer bryter med traditionellt kanoniska läsningar och flyttar istället hans texter in i den nutida debatten. Strindbergs ord blir då en röst bland andra i den polyfona föreställningstexten. Staffan Valdemar Holms uppsättning av Fadren till exempel (Dramaten hösten 1997) bestod av regissörens dialog med pjäsen genom att han iscensatte dess "subtext": det patriarkala samhällets fruktan för kvinnans besittning av esoterisk kunskap (kvinnorna på scenen deltar i spiritistiska seanser), något som hade varit mannens privilegium och maktredskap.

Tyske regissören Frank Castorf satte upp en bearbetning av Svarta fanor (Stockholms Stadsteater våren 1997), där Strindbergska motiv – klostret, könskampen, vampyrmotivet – och textfragment från romanen var blandade och arrangerade på ett sätt som blottade mäktiga fördomar, absurd fruktan och undertryckta begär inskrivna i texten på den nivå där det inte längre är fråga om författarsubjektets personliga avsikt och tyckande. Man kan ju invända att det inte längre är något Strindbergsverk, men man kan inte låta bli att märka att sådana föreställningar håller på att gestalta nutidens dialog med Strindbergs text. Och det är precis därför Strindberg lever än: hans texter har fortfarande styrkan att provocera och utmana. Strindbergs element var och är kontrovers och konfrontation. Drama, hans favoritmedium, tillhör den genre som förnyas vid varenda föreställning på scenen. Strindbergs texter, oavsett genren, är teatraliska, eftersom de än idag söker sig fram till den levande diskursen vilken uppförs kontinuerligt på den scen som heter kultur.

Hos Strindberg söker man förgäves personen bakom maskerna eller en även i sin nyckfullhet konsekvent personlighet. En av hans största prestationer var ju att visa fram den moderna människans förnimmelse av sig själv som en flyktig, fragmentarisk, illusorisk konstruktion. Därför finner jag mera fruktbart att uppfatta hans person som en metamorfisk karaktär i hans allt alltigenom trängande drama.

Den levande Strindbergstexten bjuder både regissörer och forskare på ett spännande äventyr om de är intresserade av att överskrida gränser som separerar genrer, konstarter eller vetenskapliga områden; för Strindberg själv var oförenlig med sådana gränser. Hans verk fortsätter att ifrågasätta skiljelinjer som sätts upp mellan genus, samhällsklass och medvetenhetstillstånd. Aven idag har vi mycket att lära oss av den intellektuella djärvheten och nyfikenheten som framställs så dynamiskt och provocerande i texterna: en förkroppsligad närvaro som trotsar med att vila i frid i graven – ja, må han leva!

Eszter Szalczer

Denna text är ett utdrag ur boken Ja, må han leva! (22 kvinnor om August Strindberg)
Anita Persson & Barbara Lide red.
utgiven på Carlsson Förlag, Stockholm 2001.

_____________________________________________________________________________________

Klicka här så kommer du till: Strindberg & Teosofin – HuvudIndex

_____________________________________________________________________________________