Strindberg – ockultismens Zola

1890- talets Strindberg är en esoteriker, hedersledamot i Societe alchimique de France, medarbetare i Papus tidskrift L 'Initiation och med anspråk på titeln "ockultismens Zola". Den traditionens symbolspråk tränger in i hans kvinnosyn och i ett brev till Tom Hedlund skriver han i november 1895 (asketism kan påminna om Artaud):

Som Buddhist är jag, lik Buddha och hans tre lärjungar, qvinnohatare, emedan jag hatar jorden derför att den binder min ande, och derför att jag älskar den. Qvinnan är för mig jorden med all dess herrligheter, bandet som binder; och allt ondt af det ondaste jag sett, är qvinnokön. / . Det är ljufva villor, Herre, ljufva, alltför. Men skall jag aldrig lära mig döda mitt kött?

Motsättningen hade ställts på sin spets i en roman av Bulwer Lytton med namnet Zanoni, som Strindberg läste med stor entusiasm. För esoterikern som vill följa vishetens väg finns ingen möjlig kompromiss med en sinnlig kärlek, så lyder Bulwer Lyttons råd på det här området. Strindberg när följaktligen klosterdrömmar. I början av 1897 ansökte han om en tids vistelse i Solesmes, ett franskt kloster som var känt för att gärna ta emot konverterande lekmän; typiskt nog tillbringade Huysmans en period där på hösten samma år. Men klostret skakades av en skandal i samband med att abboten beslagits med ett sedlighetsbrott, och Strindbergs besök blev aldrig av. Men året därpå var han i alla fall gäst i det belgiska benedektinerklostret Maredsous, som var ett livaktigt katolskt kulturcentrum.(1)

En dag i början av hösten 1896 satt Strindberg på ett litet värdshus i byn Grein i Österrike. Han skulle strax bese den gamla borgen Werfenstein i närheten. Strindberg var på besök hos sin hustrus, Frida Uhl, familj som hade ett gods i trakten och Strindberg passade på att turista i omgivningarna. I ett brev konstaterar han att Franz Hartmann inte bor långt därifrån och undgår heller inte att notera att han befinner sig i den store Paracelsus hemtrakt.

Under måltiden på värdshuset uppsnappade han från ett angränsande bord fragment av ett samtal som gjorde honom ohjälpligt nyfiken: det rörde sig nämligen om kabbalistisk talmystik, s k aritmosofi. När sällskapet bröt upp följde Strindberg efter och presenterade sig. Mannen som hade fört det aritmosofiska resonemanget visade sig vara en cisterciensermunk vid namn Lanz von Liebenfels som hade planer på att köpa Werfenstein. De båda männen slog följe upp till borgen och samtalsämnet var givet: ockultism och kloster.

__________________

Fotnot 1 Om sin tid i Maredsous planerade Strindberg en roman, vars första del dock skulle handla om ett helt annan institution, bohemkrogen Zum schwarzen Ferkel i Berlin, vars egentliga namn var just "Klostret". Samma titel använde Strindberg också som arbetsnamn på tredje delen av Till Damaskus – den andra delen hade ju slutat med att mannen lämnat hustrun med orden: "Kom, präst, innan jag åtrar mig!". Klostertanken var ett slags moderörelse bland tidens intellektuella, misogyner eller inte, och det är tänkbart att Strindberg här också stimulerats av teosoferna. Franz Hartmann, den tyske teosofen och medlemmen av Guido von Listsällskapet, hade nämligen utvecklat klosterdrömmarna i en uppmärksammad roman med namnet, Ett äventyr bland rosenkreuzarna (1887). Den teosofiska klostertanken syftade allmänt till att skapa en avskild och förfinad miljö för andligt arbete bortom storstadens larm och materialism och den var öppen för båda könen.

I förening med olika rörelser för vegetarianism, "Lebensreform", m m utmynnade de teosofiska klosterplanerna i en märklig koloni i Ascona vid Lago Maggiore i Schweiz. Detta Monte Veritil besöktes av en stor och brokig del av det europeiska avantgardet: Erich Muhsam, Fidus, Annie Besant, Hugo Ball, Paul Klee, Walter Gropius, Isadora Duncan, Herman Hesse, Martin Buber m fl,