Strindberg & Teosofin - Mot Ljuset, del 2

yantra1.gif (2187 bytes)

STRINDBERG & TEOSOFIN
V

Mot Ljuset (Andra delen)

Eszter Szalczer

wpeAF.jpg (3179 bytes)

August Strindberg

JAG har redan nämnt några av de visuella symbolerna i olika sammanhang. Frågan är nu, vilket mönster symboliken bildar som helhet. De centrala visuella symbolerna är: det växande slottet, blommorna, en dörr med en fyrväppling, kyrkan, grottan och olika manifestationer av ljus, vatten och eld. Innebörden av alla dessa element har något gemensamt, samtidigt som de bildar en "metastruktur" genom sina kontextuella referenser.

Slottet står som en visuell ram för dramats händelser. (Strindberg tänkte först kalla dramat "Det Vexande Slottet". Jfr SS 36, s 363.) Det har sällsynta egenskaper. Det "växer alltjämt ur jorden" därför att "de har gödslat det" (SS 36, s 221). På samma sätt som blommorna omkring det, växer alltså slottet ur dy, och det har en knopp på taket, som slår ut i blom samtidigt som slottet brinner upp. Det brinnande slottet blir ett offerbål. Det är Dottern som skall offras. Offerbålet betyder alltid liv genom döden. Blomman på taket är en krysantemum, som i katolicismen symboliserar död och pånyttfödelse. Personernas defilé runt bålet kan uppfattas som en dödsdans också.

Innan Dottern stiger in i det brinnande slottet, säger hon:

Altaret är redan smyckat till offringen... blommorna stå till vakt; ljusen äro tända... vita lakan för fönstren... granris i portgången... (SS 36; s 325)

Slottet är alltså även ett offeraltare. Den betydelsen förebådas redan i början, då vi ser Officern sitta i slottet som fånge, och frälsaren (Dottern) kommer för att befria honom. Denna befrielse kommer att ske genom hennes ställföreträdande död. I detta sammanhang symboliserar slottet även det sinnliga jordelivet i egenskap av ett fängelse (slottet som stall där Officern sköter hästar), i vilket den mänskliga anden lider i bojor.

Altare fungerar som kommunikationsmedel mellan himmel och jord, och det gör det växande slottet också. Dit anländer Guds barn, Indras Dotter, och därifrån stiger hon upp mot högre världar igen. I samband med rumsbehandlingen såg vi också att slottet var ett ställe, genom vilket man når fram till allt djupare plan i tillvaron. Slottet är alltså utan tvivel något som kopplar samman de olika existensplanen genom att möjliggöra kommunikationen dem emellan.

Alla dessa egenskaper tyder på att slottet kan uppfattas som ett livsträd. Det är levande, det växer, blommar och dör och uttrycker genom detta livscykelns eviga kretslopp. Den mänskliga tillvaron förenas med det universella i detta kretslopp genom Dotterns offerdöd. Enheten betonas med att slottet tjänar som kommunikationsmedel mellan himmel och jord, och det är ju en av livsträdets funktioner också. Hos stamfolk klättrar schamanen i livsträdet, gren för gren, för att övergå från det ena tillvaroplanet till det andra och kunna ta kontakt med gudarna. (Jfr Eliade, Images and Symbols, ss 40,45.)

Pånyttfödelsens mysterium genom döden är i många religioner förknippad med frälsningen. Det är kanske tydligast i den kristna symboliken, där Kristi kors är förknippat med livsträdet och med kunskapens träd. (Jfr Eliade, Images and Symbols, s 161 ff;; J.C. Cooper, Symboler, Sthlm 1986, ss 98 ff, 209 ff). Kunskapen spelar också en viktig roll i Ett drömspel. Det innebär en gudomlig kunskap om de yttersta tingen, "livsgåtan", som bärs av Indras Dotter. När hon har sjunkit som djupast i det jordiska människolivet och är mest bunden av dess bojor, förlorar hon emellertid denna kunskap också. "Jag vill dit upp varifrån jag kommit, men... Först skall dörren öppnas att jag får veta hemligheten...", säger hon i Fagervik (SS 36, s 289), alltså hon har glömt den. Hon måste avlägsna sig från denna tillvaro för att kunna vinna tillbaka sin kunskap.

Denna hemlighet döljs bakom dörren med fyrväpplingen (siffran fyra står för helheten, totaliteten, fullbordan och ordningen (Cooper, Symboler, s 191). Det är ju en fyrväppling, som "skall släppa in ljus" (SS 36, s 233). Diamanten, med vilken dörren öppnas, är en ädelsten som symboliserar ljus, liv och solen, och som alla ädelstenar, kan den symbolisera dolda skatter av kunskap (Cooper, Symboler; s 233 f). När dörren öppnas, visar sig människans blindhet i att ingen kan se någonting bakom den.

Kunskapen om den dolda sanningen kan nämligen vinnas bara genom invigning. I myter och folksagor representerar slotten och husen kosmiska centrum. Hos många stamfolk har kulthuset samma roll. Vid invigningsceremonier träder man in i husets heliga rum som innebär världens centrum. Detta inträde innebär en symbolisk död, ett nedstigande i mörkrets rike för att hämta kunskap därifrån och därigenom förbereda sig för pånyttfödelsen, som är invigningens ändamål (se Cooper, s 80, Eliade, Images, s 49 ff). "... det är en prövning endast" Dotter i "Förspelet" (SS 36, s ).

Hus, slott och livets träd har alltid varit ett arketypiskt tecken för världens centrum (Eliade, Images, ss 48 ff, 54). Som sådana, representerar de även den stora världsmodern. Livets träd har ju ofta kvinnogestalt. I Ett drömspel kopplas slottsymboliken samman med andra "husliknande" visuella tecken, vilka har likadana betydelsefält, och vilka bidrar till att slottet skall uppfattas som livets träd. Dessa är nämligen Fingalsgrottan och kyrkan med orgeln. Både kyrkan och grottan står för kvinnliga principer, för modersskötet och livets ursprung. Kyrkan, liksom livets träd, är "imago mundi" ( = världens avbild), som representerar Kosmos, samtidigt som den är universums centrum. Grottan i sin tur är också förknippad med kunskapen och invigningen. I olika mytologier påträffar vi hjälten – som måste ta sig igenom en grottlabyrint och bekämpa farliga monster för att kunna komma fram till centrum där kunskapskällan döljs. Som jag redan har nämnt, är ju Fingalsgrottan ett ställe där Dottern och Diktaren tar kontakt med det gudomliga, universella existensplanet.

Denna visuella symbolik bildar en referensram för berättelsen om världens uppkomst. Denna berättelse, som Dottern förmedlar till Diktaren, innehåller i själva verket "världsgåtans lösning": den hemlighet som Dottern talar med Diktaren om. Livsmodern Maya har förenats med livskällan Brahma och därigenom har "det varande" blivit "blivande". Det eviga förenas med det förgängliga; anden förenas med det sinnliga; enheten förenas med den dynamiska mångfaldigande kraften. Detta avspeglas i människolivet i form av eviga motsatser, splittring och lidande, därför att människan är okunnig om den förenande kraften mellan dessa universella, komplementära element. Därför "rivas hjärtats hälfter var åt sitt håll, och känslan slits som mellan hästar av motsats, obeslutsamhet, disharmoni..." (SS 36, s 330).

Om vi nu inser allt detta, vad är då drömmens mening och innehåll i dramat? Det har visat sig att både Dottern och Diktaren är förmedlare mellan de olika världssfärerna. Drömmen manifesterar det budskap, som de förmedlar. De invigs i sanningen som de ska förmedla. Dotterns återinvigning innebär en offerhandling, som bidrar till att avslöja budskapet: förklaringen till människans lidande.

DIKTAREN: Säg dock, innan du går: vad led du mest av härnere?

DOTTERN: Av – att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa bunden i fettslyngors labyrinter... (SS 36, s 326).

Denna klagan innebär att det är materien, sinnligheten, som förblindar människan, som är ett gudabarn precis som Indras dotter. Det är sinnevärldens bojor som försvagar och fängslar människans ande så att hon inte kan hitta sitt hem. Människans förlorade kunskap och identitet är det som avslöjas genom vandringen i drömmens värld. Dramats hela symbolik och komposition avslöjar enheten bortom splittringen och motsatserna, evigheten och kretsloppet bortom förgängligheten, identiteten och hemhörigheten bortom ensamheten och utsattheten. Alla de sorgliga ansiktena som dyker upp vid dramats slut uttrycker en förtvivlad längtan och letande efter dessa förlorade värden, som människan inte kan få se i sin blindhet. Helena Blavatsky skriver:

Vårt inkarnerade jag var en Gud till sitt ursprung, såsom alla de ursprungliga emanationerna från den enda ofattliga Principen. Men efter sitt "fall i materien" och då det måste inkarnera sig genom hela cykeln från början till slut, är det inte längre en fri och salig gud, utan en stackars pilgrim på återvägen till sitt förlorade Paradis." (H.P.B. Nyckeln till teosofin, Sthlm 1890, s 167)

Diktaren-drömmaren invigs i hemligheten, som rör sig om människans förhållande till den kosmiska rytmen och ordningen. Ett drömspel är ett mysterium, som avslöjar tillvarons djup och utsträckning bortom sinnevärlden. Det är något som inte kan upplevas på ett direkt sätt, utan bara genom en förmedlare, som är inom oss själva och som kan träda fram i drömmen.

SLUT

[Denna artikel var införd i nr 58 av TEOSOFISKA RÖRELSEN (Årgång 10, 1989, Nummer 4)]

_____________________________________________________________________________________

Klicka här så kommer du till: Strindberg & Teosofin – HuvudIndex

_____________________________________________________________________________________