En Sierskas Öden – Kapitel 8 – Vistelse i Amerika

Att döma efter vanligt sunt förstånd var madame Blavatskys långa uppehåll i Amerika ingen god förberedelse till hennes vistelse i Indien. Och dock synes hennes teosofiska mission haft Indien till huvudmål redan från början. Det är möjligt därför att den främmande hållning hon till en början intog gentemot den engelska befolkningen i Indien, beroende på de oförnuftiga fördomar hon insupit emot densamma, kan från en sida sedd ha gagnat hennes sak mera, än den skadat densamma från en annan. Olyckligtvis råder där i allmänhet inte något synnerligen gott förstånd mellan de olika raserna. De ser varandras fel i skarp dager, under det de blundar för varandras förtjänster; och båda torde bära lika stort ansvar för detta missförhållande. I alla händelser är det möjligt att madame Blavatsky, då hon ville vinna infödingarnas välvilja och förtroende inte begick ett så stort misstag, som jag stundom varit böjd att tro, utan att hennes liknöjdhet för den engelska befolkningen just bidragit att föra infödingarna till enne på grund av deras alltid lätt väckta rashat.

Därmed må förhålla sig hur som helst, det vissa är att madame Blavatsky kom till Indien för att plantera Teosofiska Samfundet i den jordmån, där det var bestämt att nå sin egentliga blomstring, väpnad (till gagn eller skada allt som vi ser saken) för sitt värv med ett rikt förråd av oriktiga begrepp om landets sociala förhållanden. Någon böjelse att direkt inblanda sig i politiken kunde man inte tillvita henne, och fastän hon storligen misstog sig om den engelska styrelsens karaktär på den tiden, var hon dock i fråga om politiken långt mindre fördomsfull än i anda avseenden, ty hon erkände alltid att så dålig den engelska styrelsen än var, var den dock ojämförligt den bästa Indien kunde begära under sitt närvarande tillstånd – ett förnedringstillstånd i jämförelse med den forntida ariska storhetsperioden. Men hennes deltagande var alltid färdigt att låga up, när någon oförrätt tillfogades en individ av den infödda befolkningen, och som hon till en början nästan uteslutande umgicks inom dess kretsar och läste de tidningsorgan, som förfäkta dess intressen och är benägna att alltför förhastat utsprida historier om förmodade orättvisor, begångna mot infödingarna, insöp hon en hel mängd idéer, vilka utgjorde ett ämne för livliga debatter emellan henne och mig, då jag först gjorde hennes bekantskap.

Det skedde mot slutet av år 1879, sedan hon under förra hälften av samma år kommit till Bombay i sällskap med överste Olcott och tvenne personer, vilka förmodades vara teosofer till en början, men som sedan tidigt avföll från samfundet under omständigheter, vilka utgjorde en begynnelse av den långa följd av svårigheter, som legat i den teosofiska rörelsens utvecklingsbana. Jag känner ingendera utav dem, men de tycks inte ha varit sådana personer, som någon med nyktrare omdöme i madame Blavatskys ställe skulle ha fört över såsom deltagare i ett sådant värv, som de hon hade för händer. De fyra underligt sammanförda resenärerna slog sig ned i ett av infödingskvarteren i Bombay och blev ganska naturligt föremål för en viss misstanke från myndigheternas sida. Deras uppträdande och rörelser stod inte i överensstämmelse med vanliga europeiska seder och bruk, och det var därför inte så underligt, då de befann sig i ett land, där man har stora intressen att bevaka gentemot utländska intriger, att de blev ställda under hemlig polisuppsikt.

Men engelsmännen är lika litet i Indien som annorstädes synnerligen förslagna i denna väg, och bevakningen av madame Blavatskys och överste Olcotts rörelse utfördes så klumpigt, att just de, för vilka den, om den varit behövlig, bort förbliva en hemlighet, genast upptäckte förhållandet. Madame Blavatsky rasade i känslan av den skymf detta spioneri tillfogade henne. För min egen del brukade jag säga henne, när vi efteråt skrattade åt hennes äventyr, att jag mera beklagade den stackars polismannen, hennes spion, än henne själv. Hon förföljde honom med sarkasmer, allt under det han sin besvärliga plikt likmätigt förföljde henne på hennes planlösa strövtåg. Hon kunde lämna honom hela påsar med brev att undersöka och tillskriva honom sorgebetygelser över det oblida öde, som dömde honom att spela den eländiga rollen av en spion. Av vad jag hörde i Simla på den tiden misstänker jag att myndigheterna i Bombay fått uppbära allt annat än smickrande anmärkningar från högre ort över det sätt, varpå de skötte denna affär. I alla händelser genomskådade man snart det misstag, vartill man gjort sig skyldig i fråga om Teosofernas strävanden, och den lokala styrelsen erhöll order att inte vidare befatta sig med dem.

Jag hade under sommaren legat i korrespondens med överste Olcott och madame Blavatsky, till en del även angående detta ämne. Deras ankomst till Indien hade blivit anmäld genom några notiser i tidningarna, vilka i svävande ordalag angav madame Blavatsky såsom en märkvärdig personlighet, nära förbunden med en modern utvecklingsriktning av ”magin”, och jag hade sett hennes stora arbete ”Isis Unveiled”, vilket naturligen väckt mitt intresse för författarinnan. Några anmärkningar i "The Pioneer"” vars utgivare jag var på den tiden, gav första anledningen till några meddelanden oss emellan, vilka föranledde henne att göra mig och min hustru ett besök i Allahabad, där vi bodde under den kalla årstiden.

Jag kommer väl ihåg morgonen för hennes ankomst i december 1879, då jag gick ned till järnvägsstationen för att möta henne. Tåget kom tidigt på morgonen, och just vid tiden för chota hazree eller den tidiga frukosten, då jag hemförde mina gäster. Att döma efter hennes sista brev synes hon tydligen ha fruktat att vi skulle göra oss några ideella föreställningar om hennes personlighet, dem verkligheten skulle skingra, och hon hade utmålat sig själv såsom en ohyfsad gammal ”hippopotamus” till kvinna, föga passande för ett bildat sällskapsliv; men hon hade gjort detta på ett så livligt, humoristiskt sätt, att den lysande intelligens hon förråde mer än förtog verkan av hennes varningar. Hennes ohyfsade sätt, om vilket vi hört så mycket, visade sig förvisso inte synnerligen farligt och jag kunde inte avhålla mig från skratt, när överste Olcott efter ett par veckor helt allvarsamt sade mig, att madame hela tiden hade ålagt sig en ”stor självbehärskning” i detta avseende. Varken jag eller min hustru hade erfarit något sådant intryck, utan hade vi tvärtom funnit hennes konversation mer än intressant.

Jag vågar inte påstå att våra nya vänner gjorde ett gynnsamt intryck på alla våra gamla vänner i Allahabad. Den anglo-indiska sociteten håller strängt på konventionella former, och madame Blavatsky var alltför revolutionär i dessa avseenden för att lätt bli införlivad i anglo-indiska kretsar. Under tiden förvärvade hon sig under vårt tak bland våra bekanta flera vänner, vilkas vänskap var av stort värde, och alla, som lärde känna henne och ägde förmåga att uppskatta en lysande och ledig konversation, gnistrande kvicka anekdoter och gåvor av första ordningen för underhållningen av ett middagssällskap, uttalade högt sitt beröm och sökte ivrigt hennes umgänge. Dessa hennes sällskapsgåvor får naturligtvis inte uppfattas så, som hade hon varit en bon vivant, ty hennes motvilja för alkohol under alla former gränsade till mani och föranledde henne stundom till opassande utfall mot även det måttligaste vindrickande. Såsom ett exempel på de mest löjliga beskyllningar, för vilka madame Blavatsky städse varit utsatt, förtjänar anföras en historia som jag hört att en f d anglo-indier nyligen utspritt i London. Han eller hon – jag vet lyckligtvis inte vem han eller hon är och vill inte veta det – berättade min sagesman, hade verkligen sett madame Blavatsky full i Simla. Då jag vet at hon är absolutist inte blott av princip (på grund av sin ockulta uppfostran), utan likaså mycket av verklig böjelse – ty hon hyste, såsom jag sagt, en ren avsky för alkohol – och då hon aldrig i Simla bodde under något annat tak än mitt och en annan persons, hos vilken jag själv samtidigt var gäst, äger detta påstående för mig ungefär samma betydelse, som om man påstått att hon under sin vistelse i Simla varit tvåhövdad såsom den beryktade ”Näktergalen”.

Jag skall ge mina läsare en så nära fullständig teckning som möjligt av madame Blavatsky sådan jag uppfattat henne och jag skall inte tveka att ge tavlan sina skuggningar. Hennes första besök var inte i alla avseenden en oblandad framgång. Hennes lättretlighet föreföll stundom rätt rolig, men kunde ock stundom anta en ganska stötande form och om någonting oroade henne, kunde hon ge sin otålighet luft i högljudda, häftiga utfall emot överste Olcott, vilken då befann sig på ett av lärjungeskapets första stadier inom vad hon stundom ovördsamt nog kunde kalla den ”ockulta affären”. Ingen med den ringaste urskillning kunde någonsin undgå att inse, det hennes ohyfsade sätt och förakt för antagna former var följder av en överlagd opposition emot, inte av någon okunnighet om eller obekantskap med ett förfinat sällskapslivs vanor och bruk. Men denna opposition var ofta ganska bestämd och hon späckade stundom sitt tal med överloppsord, några kvicka och roliga, andra däremot överflödigt starka, så att vi alla hellre skulle sett att hon inte använt dem. Hon ägde förvisso inga av de yttre attribut, man skulle kunna vänta sig hos en andlig lärare, och hur hon kunde vara nog stor filosof att ha uppoffrat sina världsliga förmåner för sin andliga utveckling, på samma gång hon kunde låta hänföra sig till våldsamma vredesutbrott av helt obetydliga anledningar, var för oss länge en djup gåta. Och det är först nu jag till en del kan förklara den, sedan jag vunnit någon insikt i fråga om de egendomliga psykologiska lagar, dem personer i hennes förhållanden är underkastade såsom invigda i ockultismens mysterier. Endast småningom och i trots av henne själv – i trots av de okloka handlingar å hennes sida, som länge närde de misstankar, hon lätt kunnat häva, om hon med tillräckligt lugn tänkt sig in i saken – lärde vi oss slutligen fatta verkligheten av de ockulta krafter och osynliga agenter, som stod bakom henne.

Jag behöver inte här lämna någon fullständig redogörelse för de ockulta fenomen, madame Blavatsky utförde under sina särskilda besök hos oss i Allahabad och Simla, då de flesta av dem finns anförda i Den dolda världen. De, vilka ägde rum under hennes första besök, var inte av någon synnerlig betydelse, och vad en del beträffar, var inga åtgärder vidtagna i och för en säker kontroll över deras äkthet. Min hustru och jag var tåliga observatörer, och genom att akta oss för förhastade slutsatser kom vi i längden till tillfredsställande resultat; men i fråga om våra gäster, i synnerhet de, som var av ett mera materialistiskt skaplynne, blev resultatet ofta det, att de betraktade allt vad madame Blavatsky gjorde, oaktat det synbarligen var av en abnorm karaktär, såsom lika många taskspelarkonster och de kunde knappast dölja dessa sina intryck. Följden blev i dessa fall ett stormigt slut på vår afton, sedan gästerna avlägsnat sig. Att bli misstänkt såsom en bedragerska och såsom den som vill lura sina vänner med falska konster var alltid för henne ett skorpionsting, som framkallade en störtflod av utgjutelser över det grymma och orättvisa i en sådan beskyllning, och hennes häftighet var i själva verket så överdriven, att den gentemot de flesta åhörare skulle ha varit mera ägnad att bekräfta deras misstankar än att häva dem.

Jag har i mitt minne förvarat en ganska rik samling porträtt av madame Blavatsky från denna tid, tagna under olika nerv- och lynnetillstånd. Några återger henne blossande av vrede, under det hon med en rörlig tunga och en alltför högstämd röst for ut emot en eller annan person, som missuppfattat henne eller hennes Samfund; andra framställer henne lugn och sällskaplig, med flödande vältalighet skildrande Mexikos fornlämningar eller scener från Egypten och Peru, ådagaläggande ett så mångsidigt och omfattande vetande och ett sådant minne av namn och orter och arkeologiska teorier, att hennes åhörare satt som fängslade av en förtrollning. Åter ser jag henne, hur hon berättade anekdoter ur sitt eget tidigare liv, mystiska äventyr eller historier ur det ryska sällskapslivet med en sådan udd, livlighet och kolorit, att det var en ren njutning att höra henne.

Jag kunde aldrig vid denna tidpunkt komma till någon full klarhet i fråga om hennes ålder, och jag förleddes dels av hennes utseende, ty det mödosamma liv hon fört hade tryckt sin prägel på hennes hy och ansiktsdrag, och dels av hennes egna svävande hänsyftningar på längesedan förflutna perioder att överskatta den med åtskilliga år. Hon har alltid hyst motvilja mot att omtala sin verkliga ålder, något som i hennes fall inte såsom i fråga om vissa andra fruntimmer beror på någon slags fåfänga, utan på ockulta förhållanden. Åldern av den kropp, i vilken en given mänsklig enhet bor och verkar anses stundom av de invigda för ett ganska missledande faktum och jag tror att vissa chelas av stränga ordningsregler är förbjudna att yppa sin ålder. Vad madame Blavatsky beträffade, blev problemet ännu mera invecklat genom den omständigheten att hennes figur under de sista åren före den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, hade antagit något okostliga proportioner.

Mr A O Hume, vars namn på flerfaldiga sätt är förbundet med den teosofiska rörelsens första begynnelse i Indien och med några av dess senare faser, befann sig i Allahabad, för tillfället anställd vid uppbördsverket, då madame Blavatsky för första gången besökte staden, och han fattade ett djupt intresse för vår märkliga gäst. Han presiderade en eftermiddag vid ett offentligt möte, som hölls i Mayo Hall för att ge överste Olcott tillfälle till ett föredrag över teosofin, och ett utdrag av hans korta tal vid mötets öppnande torde här vara på sin plats såsom angivande frågans dåvarande ställning.

”Så mycket har jag mig bekant om detta Samfund, att den ursprungliga grundtanken för dess tillvaro är stiftandet av ett slags broderskap, inom vilket alla goda och allvarliga människor, alla som älskar vetande och sanning, alla som älskar sina medmänniskor, kan mötas som bröder utan avseende på olikheter i fråga om ras, nationalitet, kast eller trosbekännelse, för att hand i hand arbeta för upplysningens och framåtskridandets sak. Om denna ädla tanke någonsin skall slå rot och växa upp och bära praktiska frukter, om denna härliga dröm, drömd av så många de största andar inom alla tidevarv, någonsin är bestämd att övergå från utopiens dunkla skuggvärld till verklighetens solbelysta nejder; därpå må ingen i närvarande stund våga ett avgörande svar. Många och underbara är de förändringar och utvecklingsskeden det förflutna bevittnat, den ena tidsålderns omöjligheter har blivit alldagliga saker i den nästföljande; och vem vågar väl påstå, att inte framtiden kan äga lika så stora överraskningar i beredskap för mänskligheten, som dem det förflutna presterat, och att förverkligandet av denna idé kan vara en ibland dem. Men må deras framgång, som strävar till dess förverkligande är stor eller ringa; - en sak vet vi, - att aldrig en ärlig strävan för medmänniskors väl varit helt och hållet fruktlös. Det må dröja länge innan denna frukt mognar, arbetarna må längesedan vara bortgångna, innan världen får se den skörd, för vilken de arbetade, ja, låt vara att världen i stort aldrig kommer till insikt om vad de gjort för den – det goda verket självt står kvar, oförgängligt, evinnerligt. De som utfört det har blivit renade och upphöjda genom sina strävanden, de måste med nödvändighet direkt eller indirekt ha gagnat det samhälle, inom vilket de strävat och arbetat, och genom detta världen i dess helhet. På denna grund, om inte på någon annan, måste vi ovillkorligen ägna teosoferna våra sympatier.”

Teosoferna hade ännu på den tiden ingen aning om alla sina framtida besvärligheter och rörelsen tycktes gå framåt med lätta fjät, uppburen av många vänskapsfulla händer, under det at endast några obetydliga tvister mellan medlemmarna vid huvudkvarteret i Bombay störde deras chefers frid och ro. Men madame Blavatskys lynne förstorade alltid varje liten tillfällig förtret, ända till dess den förmörkade hela hennes synkrets. Överste Olcott höll sitt tal vid det av Mr Hume öppnade mötet; men där fanns åtminstone en åhörare, som inte var riktigt nöjd med talet, nämligen hans egen kollega; och knappt hade i kommit ut och begett oss på hemvägen, förrän hon öppnade eld mot honom med ytterlig bitterhet. Då man hörde henne tala över detta ämne flera gånger under aftonens lopp, kunde man ha trott at hela hennes livs strävan blivit komprometterad, ehuru varken mötet eller talet – mot vilket jag inte kan påminna mig att det fanns någonting att anmärka, var at någon synnerlig vikt för Samfundets framgång. Överste Olcott mötte alla dessa utfall med ett underbart tålamod, uppfattande dem såsom prövningar i chelaskapets väg; och för övrigt ägde madame Blavatsky i trots av denna sin förargelseväckande häftighet en sällsam förmåga att vinna människor. Hon ägde och äger fortfarande en i högra grad varmhjärtad och välvillig natur och hon skall bibehålla dessa känslor så länge hon lever i trots av de senare årens grymma missräkningar och prövningar, sjukdom och lidanden; i trots av den bittra smärta hon känt över de obotliga misstag, som skadat framgången av hennes sak, och den våldsamma känslan av lidna oförrätter, som kommer henne att rasa, under det att en förstockad värld villigt lyssnar till hennes belackares sagor eller lättsinniga tidningar gör spe av de underbara historier, som berättas om henne, såsom hon vore en kvacksalverska eller bedragerska. Och ehuru hennes ockulta kraft på sista tiden visat sig föränderlig och nyckfull, väcker den ännu genom sin prestige ett djupt intresse för hennes person hos alla, som höjt sig ur det rena materialistiska tvivlets dy och framkallar hos var och en, som äger någon lutning åt mysticismen en känsla av vördnad för hennes attribut, i trots av det underliga, otilldragande skal, varmed hon stundom omger dem. Sålunda förvärvade hon sig, oaktat sitt stundom knaggliga sätt och stormiga lynne, ett stort antal verkliga vänner i Indien bland dem, som lärde känna henne genom oss.

På hösten 1880 fick vi åter besök av madame Blavatsky i Simla, då de flesta av de i Den dolda världen skildrade fenomenen ägde rum. Hon var nu långt mera än vid sin första ankomst till Indien böjd att söka sympatier och understöd för sitt företag bland européerna. Hon hade lärt sig inse vad alla, som vill arbeta för den infödda indiska befolkningens intressen förr eller senare måste komma till insikt om – att så snart ett praktiskt värv skall utföras behöver infödingarna europeisk ledning. Till och med då frågan gäller ett sådant mål, som återupplivandet av den indiska filosofin, skulle arbetet för dess förverkligande slappas av, om dess utförande anförtroddes endast åt infödingar. Madame Blavatsky kom därför till Simla beredd att deltaga i sällskapslivet. Hon ville fortfarande protestera mot världens dom, men för att tjäna sin sak skulle hon till och med bekväma sig med att då och då avlägga sin röda flanellnattrock och slå sig ned i svart siden mitt ibland de pinsamma ångorna av champagne och cherry. Naturligtvis förmådde de under hon gjorde endast inom en ganska liten krets tända detta lågande nit för ett vetenskapligt studium av de högre psykiska naturlagar, i kraft av vilkas verksamhet de utfördes, som det var hennes gynnares avsikt att uppväcka. Ingen kan förstå madame Blavatsky, utan att studera henne vid ljuset av den förutsättningen – även om man skulle betrakta den endast såsom en hypotes – att hon är den synliga agenten för okända, ockulta förmän. Där låg mycket på ytan av hennes karaktär, som stred mot den föreställningen att hon skulle vara en upphöjd moralist, som strävade att leda folket uppåt mot ett högre andligt liv. Härtill kom att den inre retning, som uppstod i följd av hennes kraftansträngning vid utförandet av ett ockult fenomen, ofta drev henne att bemöta framkastade misstankar med en iver och hetta, som endast tjänade att ytterligare stegra dem. Ofta då hon såg sin oförmåga att framkalla annat än förvåning och en tom undran hur hon gjorde sina ”konster”, kunde hon avsvärja hela försöket och bedyra att hon aldrig under några villkor skulle producera några vidare fenomen för ett hånfullt, förstockat, materialistiskt släkte; och likaså ofta föll hon in i sina gamla misstag, driven av begäret att utöva sin makt över de krafter, som stod under hennes kommando, och kastade sig brådskande in på framställningen av något nytt fenomen, när andan kom på henne, utan at tänka på de försiktighetsmått rörande omständigheterna vid utförandet, som borde iakttas, om hon ville vinna något annat än en blott stegring av det misstroende, som väckte hennes smärta och förbittring. Men om man en gång lärt sig uppfatta henne såsom en lojal och med lysande gåvor utrustad, om än tillfällig och ofullkomlig representant för bakom stående ockulta förmän, vilka genom henne ville anställa en prövning av den andliga åskådningsförmågan hos den värld, inom vilken hon rörde sig; då blir hela ställningen klar, de skenbara motsägelserna i hennes karaktär och handlingar försvinner och hennes bästa egenskaper framstår i sin rätta dager.

De tvister, som under de senare åren har uppstått rörande äktheten av madame Blavatskys fenomen har väckt så mycket förbittring och framkallat så mycket obehag, att den allmänna meningen bland teosoferna visat sig böjd att fördöma hela denna politik att söka rekommendera den ”Esoteriska Lärans” storslagna andliga filosofi (”De invigdes lära”) inför den utom stående världen genom framställandet av dylika ockulta produktioner. Det är lätt att vara vis efteråt; det är lätt nu att inse, hurusom åtminstone i Europa, där intresset för nya eller främmande idéer bäst befrämjas på rent intellektuell väg, teosofin enligt dess mest hängivna representanters uppfattning skulle inta en fastare ställning utan än med madame Blavatskys fenomen såsom bakgrund. Dock kan jag för min del ingalunda se någonting oklokt i den tanken, att vilja rikta världens uppmärksamhet på de möjligheter den ockulta forskningsbanan öppnar för människan till förädling och utvidgning av hennes inre natur och förmögenheter medelst en framställning av några fenomenella yttringar av den makt, varmed ett sådant studium kunde bekläda sina idkare. Det är alldeles klart, att madame Blavatsky måste uppbära ansvaret för ofta begångna misstag vid denna idés tillämpning i praktiken, ävensom att det lidande hon utstått i följd av de skymfliga tillmälen, varmed hon på sista tiden blivit överhopade, innebär en snabb omständigheternas reaktion. Men en lugn betraktelse av ställningen i dess helhet skall visa att hon oavsett alla sina misstag ingjutit i världens tankeströmning en flod av idéer, förbundna med de möjligheter till andlig fullkomning, som ligger i den mänskliga utvecklingen, idéer, med vilkas utredning många tänkare i detta nu är sysselsatta, under det de på samma gång visar djup ringaktning för, att inte säga otacksamhet emot den källa, varifrån de leder sitt ursprung. Madame Blavatskys brister och misstag står för oss alla i bjert dager; de har trumpetats ut av tidningar, som hånat henne såsom en bedragerska och proklamerats (en ödets ironi) av ett Sällskap [*], som bringat åtlöje över sitt eget namn genom sina undersökningar rörande en enda episod i hennes livsutveckling. Men hennes framgångar kan endast ses av dem, som har seende ögon och ett upplyst förstånd att döma med.

___________________

[*] Sällskapet för psykiska forskningar i London. Övers. anm.

Och likasom historien över madame Blavatskys verk är ett brokigt blad, så företer ock hennes personlighet, hennes yttre karaktär, ett växlande utseende. Jag har sagt rätt mycket om hennes häftighet och oförsiktighet i tal och sätt, och hur hon i flera timmar kan rasa, om hon får hålla på, över småsaker, dem en person med ett mera flegmatiskt, att inte säga mera filosofiskt temperament, endast skulle ägna en helt flyktig uppmärksamhet. Men därvid är ock att märka, hurusom vid nästan alla sådana fall ett vädjande till hennes förståndsförmögenheter och filosofiska vetande genast kan leda hennes tankegång in i en annan riktning, och hon kan då likaledes i timmatal för en tacksam åhörare meddela lärdomar ur sitt rika kunskapsförråd, rörande Österlandets mytologi och religioner, den hinduiska och buddhistiska symbolikens fina metafysiska bestämningar eller själva den esoteriska läran, för så vitt under de senare åren allmänheten lämnats tillträde till några av dess områden. Ja, mitt under hennes häftigaste klagovisor över ett skymfligt stickord i en tidningsartikel eller i ett brev kan en häntydan på något olöst problem inom den esoteriska kosmogonin eller en europeisk orientalists oriktiga tolkning av någon österländsk lära tilldra sig hela hennes uppmärksamhet och för ögonblicket utplåna allt minne av den lidna smäleken.

En berättelse om madame Blavatskys vistelse i Indien står i det närmaste sammanhang med Teosofiska Samfundets historia. På detta samfund offrade hon alla sina krafter både direkt och indirekt; indirekt så till vida, som hon under denna period åtog sig så mycket litterärt arbete som möjligt åt ryska tidskrifter för att förtjäna sitt uppehälle och för att kunna upphjälpa de knappa tillgångar, med vilka Samfundets huvudkvarter rörde sig. The Theosofist, den månadsskrift för ockulta forskningar, som hon uppsatte under första hösten av sin vistelse i Indien, betalade redan från början sina omkostnader och kom så småningom att lämna någon liten behållning, beroende av en kostnadsfri redigering samt av den omständigheten att allt arbete inom alla avdelningar utfördes av den lilla grupp teosofer, som vistades vid huvudkvarteret. Men allt under det att rörelsens belackare gång på gång förhånade den i tidningarna och insinuerade att Samfundets stiftare gjorde ganska goda affärer på ”invigningsavgifter” och levde på troendes bekostnad, satt madame Blavatsky i verkligheten vid sin skrivpulpet från morgon till kväll och slavade med ryska artiklar, dem hon skrev endast och allenast för de små inkomster hon kunde skapa på denna väg och med vilka huvudkvarteret understöddes och rörelsen uppehölls i långt större mån än med Samfundets egna tillgångar.

Sålunda fortfor Samfundet under en energisk ledning att göra jämna framsteg. Överste Olcott reste omkring landet i alla riktningar och stiftade nya filialer, och madame Blavatsky själv följde honom och några andra under vintern 1880-1881 till Ceylon, där det teosofiska sällskapet hälsades med livliga bifallsyttringar av stora åhörarförsamlingar av den infödda befolkningen. Rörelsen slog med ens djupa rötter på ön och uppblomstrade med underbar styrka.

Den omständigheten att madame Blavatsky öppet bekände sig till buddhismen såsom sin religion, lände henne naturligtvis här endast till nytta, ehuru den snarare skadat hennes sak i Indien, där esoteriska hinduer och buddhister ingalunda sympatiserade med varandra, oaktat de esoteriska läror, som hyllas av de invigda av båda skolorna, i verkligheten är desamma. Singaleserna välkomnade med glädje en institution, som blev dem en ledning vid upprättandet av skolor, i vilka deras barn kunde inhämta de viktigaste kunskaper, som hör till en sekulär uppfostran, utan att komma i beröring med europeiska missionärer.

Under hösten 1881 återvände jag till Indien från ett besök i England, landsteg i Bombay och tillbringade några dagar hos madame Blavatsky i Teosofiska Samfundets huvudkvarter, då förlagt till Breach Candy i en bungalow, kallad Kråknästet och uppförd på en liten höjd ovanom vägen. Den hade för en tid stått obebodd och var efter vad jag hörde illa beryktad för ormar och spöken, något som inte synnerligen oroade dess nya hyresgäster. Huset bestod av två avdelningar, av vilka den nedre var upplåten till Samfundets tjänst och åt överste Olcott, vars vanor var av en spartansk enkelhet, under det att den övre delen, till vilken man kom medelst en täckt trappuppgång, som följde backsluttningen, var anslagen åt madame Blavatsky och till arbetslokaler för The Theosofist. Där fanns även ett rum ledigt i denna övre avdelning, vars alla rum låg i samma plan och vettande utåt en bred, täckt veranda, som utgjorde madame Blavatskys på en gång vardagsrum, matsal och mottagningsrum. Vid bortre ändan av densamma hade hon ett litet skrivrum. I det hela fann jag henne mera bekvämt logerad än jag med kännedom om hennes förakt för den europeiska civilisationens luxuösa vanor hade väntat mig; men hela anordningen av detta etablissement var mera efter inhemskt än efter anglo-indiskt mönster, och den täckta verandan var hela dagen ända till sent på aftonen upptagen av en ebb och flod av gäster bland landets infödingar, beundrande teosofer, som kom att betyga madame Blavatsky sin aktning. Hon plägade samla ett halvt dussin eller flera av dem omkring sig och låta dem prata om alla möjliga ämnen, som kunde stå i något samband med samfundets angelägenheter, på ett sätt, som stundom blev lite tröttsamt för hennes europeiska vänner. Den minsta svårighet eller förtretlighet som inträffade kunde för ögonblicket fylla hela hennes synvidd, och jag minns knappast någon period av de fem till sex år, under vilka jag hade något att göra med samfundet, då där inte enligt madame Blavatskys mening fanns någon situation, som borde räddas, någon fiende, för vilken man borde akta sig, eller någon, vars bevågenhet man borde söka tillvinna sig. Hur det var möjligt för ett nervsystem att stå emot slitningen av den ständiga agitation och oro, i vilken madame Blavatsky tillbringade sitt liv – till en stor del naturligtvis i följd av sitt eget temperaments egendomligheter – var mera än personer av en lugnare natur någonsin kunde förstå. Hon steg vanligen upp tidigt på morgonen och skrev på sina ryska artiklar eller översättningar eller skrev hon dessa otaliga brev, som hon avsände i alla riktningar i och för samfundets intresse eller författade hon uppsatser för tidskriften; sedan kunde hon under dagen uppoffra en stor del av sin tid på samtal med infödingar på verandan eller kunde hon avfärda dem och återvända till sitt arbete under häftiga klagomål över att hon aldrig fick vara i fred, varpå hon i samma andedrag kunde ropa på sin trogne ”Babula”, betjänten, med en röst, som gav genklang över hela huset, och skicka efter en eller annan besökande, som hon visste väntade nedanför för att få träffa henne. Så, mitt under en livlig diskussion med en pundit (lärd brahmin) över någon punkt i den hinduiska trosläran, vilken hon bestred såsom inte överensstämmande med Vedas, eller under det hon höll en straffpredikan för någon av tidskriftens biträden över något begånget fel, som överdrog hennes inbillnings himmel med ett åskmoln, kunde hon plötsligen få ”höra den röst, som de inte hörde” – den astrala kallelsen från hennes avlägsne mästare eller någon annan av ”Bröderna”, såsom vi alla vid denna tid lärt oss benämna dem – och i et nu var allt annat glömt, och hon skyndade in i något rum, där hon kunde få vara ensam några ögonblick för att efterhöra budskapet eller ordern.

Hon var aldrig sömnig, när natten kom, utan ville sitta uppe och röka cigarretter och tala – och tala med en outtröttlig energi, som var underbar – om de olika arterna av den orientaliska filosofin, de teosofiska författarnas misstag, om frågor, som blivit väckta (men inte besvarade) i ”Isis” eller, och detta med samma iver, om någon obetydlig sak rörande Samfundets administration, någon mot henne påbördade i någon lokaltidning. Att säga, det hon aldrig kunde lära sig att bedöma förefallande saker och ting efter deras eget relativa värde, är ett alltför inadekvat uttryck av samma förhållande. Hennes sinne liknade den lufttomma recipienten i en luftpump, där en fjäder och en guiné tycks falla med samma tyngd.

I något sällskapsliv i europeisk mening deltog hon inte i Bombay. Hon gjorde inga visiter; och då bruket inom de engelska samhällena i Orienten fordrar at en nykomling skall göra första besöket och hon åsidosatte denna fordran, förvärvade hon sålunda nästan inga bekantskaper inom sin egen klass på denna ort. Det har ofta förvånat mig at de engelska invånarna i Bombay inte av nyfikenheten lät förmå sig att genombryta de konventionella skrankorna och begagna det tillfälle som erbjöds dem at formera närmare bekantskap med i alla händelser den märkvärdigaste och i intellektuellt hänseende mest begåvade kvinnan i hela landet – trots hennes ovanor och cigarretter. Men det är troligt att åtminstone i första kastet det kvarter, där hon tog sin bostad, hennes på hinduisk fot ställda, heterogena hushåll och de fantastiska historier, som antagligen redan från början satte i omlopp om henne, torde ha avskräckt de vid den formella anglo-indiska etiketten vanda engelska damerna med undantag av några av de mest vågsamma. Själv torde hon någon gång ha harmats över sin isolering, men i det hela sörjde hon inte över saknaden av europeisk societet i ordets speciella bemärkelse. Det skulle för henne ha känts såsom en förfärlig börda att gå på stela, formliga bjudningar, att försaka sin bekväma, underliga, löst åtsittande dräkt och att inte kunna komma åt sin tobakspung och sina cigarrettpapper, när helst lusten föll på henne. Likasom hon i sin barndom hade visat sig upprorisk mot det civiliserade livets seder och bruk, så uppträdde hon ock såsom rebell emot det engelska societetslivet i Indien; och samma ockulta uppfostran, som böjde hennes ande till hängiven lydnad för den enda makt, som hon lärt sig vörda, lämnade den djärva självständighet, som utmärkte hennes yttre människa, totalt oberörd.

Hon stötte på mig i Allahabad några månader efter min återkomst till Indien 1881 och följde med mig upp till Simla, för att under återstoden av denna årstid stanna såsom gäst hos mr A O Hume. Hon var långt ifrån frisk vid den tiden och den senare delen av resan – svår även för de starkaste – var för hennes otåliga lynne en verklig prövning, som stundom gav sig luft i rätt komiska utgjutelser; ty dessa ”tongas”, i vilka man tillryggallägger den åtta timmars långa färden uppför bergsvägarna från Kalka vid bergens fot till det högt upp belägna sanatoriet, är inga synnerligen luxuösa fortskaffningsmedel. De är låga, tvåhjuliga kärror, som hänger på en vevaxel, så att fotbrädena endast står en fot över marken, och är försedda med platser för fyra personer, kusken inbegripen, vilka sitter två och två med ryggarna mot varandra. Vi hade två tongas: på den ena åkte våra tjänare med en del saker, i den anda satt madame Blavatsky och jag på baksätet, under det att en nattsäck intog platsen bredvid kusken på framsätet. Den enda fördelen med tongan är at hon går lätt och de små hästarna trava eller galoppera med den uppför alla backar, utom de allra brantaste. Den skakar fruktansvärt, men stjälper inte lätt, fastän det händer någon gång, ty bergsvägarna är mycket svåra och hästarna är fallna för att krångla. Man kan göra sig en föreställning om tonga-ponnyn, när jag säger att jag en gång hörde en skjutsbonde ursäkta sig för ett par, som var ovanligt vilda, med att de aldrig hade gått i sele förr. Djuren är spända vid åkdonet medelst en stark stång med ett tvärträ, som vilar i hylsor på ett slags för detta ändamål apterade sadlar; men fastän hästar och åkdon genom denna inrättning är så fast förenade, som en knippa nycklar genom en stålring, är de inte dess mindre löst sammanlänkade, och en resande med svaga nerver kan lätt bli oroad över de sällsamma ställningar, i vilka han kan bli försatt, när någon liten oenighet uppstår mellan anspannet och körsvennen. En sådan oenighet uppstod också kort efter vårt uppbrott på denna resa, och jag minns att jag tyckte att det var skada det den komiska effekten av madame Blavatskys anatemer över hela tongasystemet och den civilisation, av vilket det utgjorde en del, skulle förspillas på blott en enda åhörare. Och ju längre det led med resan, ju mera förbittrad blev hon, i stället att, såsom en sannskyldig, lugn engelsman plägar göra i dylika fall, försjunka i en stilla, stum förtvivlan. I synnerhet plägade hon bli förbittrad för var gång kusken blåste i sitt öronpinande horn tätt bakom oss; och vad helst hon än talade om, måste hon avbryta det, för att uttömma sin vredes skålar över den olyckliga ”trumpeten” – vilket blev ganska ofta, när man tar i betraktande att kusken måste iaktta detta försiktighetsmått, så ofta han nalkas en krökning av vägen, där han kan riskera at möta en annan tonga, och att hela den femtio till sextio mil långa vägen från Kalka till Simla för det mesta består av krökningar ända upp.

Det tjänar ingenting till att öka listan av madame Blavatskys ”fenomen” med de jämförelsevis obetydliga företeelser av detta slag, som ägde rum under den period, till vilken jag nu kommit. De under sommaren 1880 så fritt framställda manifestationerna av den abnorma ockulta kraften hade gett upphov till en god del bittra tvister. Den politik, som följts av de hemlighetsfulla auktoriteter, dem hon kallade sina ”mästare”, i det de inte blott tillåtit henne ett fritt bruk av sina egna ockulta gåvor utan till och med själva medverkat till utförande av prestationer, som låg utöver hennes förmåga, hade nu blivit övergiven. Fenomenens dagar var i det närmaste förbi. Allt vad som nu inträffade i den vägen inskränkte sig till avsändandet och mottagandet av brev eller till saker, som direkt avsåg arbetet för den teosofiska rörelsen. Och även dessa fenomen framställdes sällan under iakttagande av alla de försiktighetsmått i fråga om de yttre betingelserna, som bort iakttas, för att göra dem gällande såsom fullgoda bevis på ockult kraft; vilket ock för de flesta av oss var obehövligt, enär vi vid den tiden genom vår föregående erfarenhet redan vunnit full visshet om de genom madame Blavatsky framställda fenomenens verkliga äkthet. Men för de nya grupper av fenomenhungrande, som sökte Madame Blavatskys bekantskap, var detta förhållande mindre gynnsamt. Vi, jag och mr Hume – vilken vid denna tid var djupt intresserad av den undervisning jag nyss förut börjat erhålla i den naturåskådning, som hyllades av adepterna inom den indiska ockultismen – var för närvarande långt ivrigare att öka våra insikter i denna ”Esoteriska Lära” än att bevittna några vidare manifestationer av en mystisk kraft, vars dolda väsen vi ej kunde förstå. Vi plägade tillbringa flera timmar tillsammans dag efter dag med att söka förklara och utveckla de dunkla vinkar vi erhöll genom madame Blavatskys förmedling under form av svar på av oss framställda frågor. Den uppgift hon nu fick, nämligen att framställa dessa dunkla antydningar i en klarare dager, försatte henne i en nästan hopplös förlägenhet; ty så djupa hennes egna insikter än var, hade hon inte förvärvat dem enligt någon europeisk studiemetod, och det var därför ingen lätt sak att omstöpa dem i europeisk form, helst hon inte hade klart för sig, hur mycket hon hade tillstånd att yppa eller hur långt hennes allmänna tysthetslöfte ännu var bindande i förhållande till oss. Det var sålunda under mödosam strävan och med föga lovande utsikter vi började ett arbete, som dock slutligen skulle komma att anta betydande proportioner, och det var inte förr än vid en senare period, då jag återvänt till mitt hem i Allahabad, som jag började göra några verkliga framsteg i den ockulta filosofin och erhålla en undervisning, vars resultat är framlagda i ”Esoteric Buddhism”[*]. Vid den tiden hade till min fortfarande djupa saknad mr Hume’s sympatier för saken svalnat.

___________________

[*] Översatt på svenska under namn av ”De Invigdes Lära”.

Det har varit madame Blavatskys öde under hela loppet av hennes arbete för det Teosofiska Samfundet att både vinna och förlora många vänner, och för detta förhållande torde egenheterna i hennes karaktär utgöra en tillräcklig förklaringsgrund. Man kan knappt tänka sig ett yttre sätt mindre ägnat än hennes att underhålla förtroendet hos personer, som allvarligt sträva till en högre andlig utveckling, under detta medelstadium, som ligger emellan det första nyväckta intresset för hennes allmänna ockulta teorier och inträdandet av en närmare bekantskap. Det är endast de, vilka knappast känner henne alls personligen, utan endast genom hennes skrifter, och å andra sidan av skalan de, som känner henne så nära, att hon inte ens själv genom sina kantigheter och förhastade handlingar kan förleda dem till misstroende, som gör henne full rättvisa. Det är lätt fkänna renheten av deras avsikter och de höga rättsbegrepp, av vilka de ledas. Helt annorlunda och långt mera invecklat gestaltar sig saken för en ockult chela, när han skall söka utföra ett andligt kärleksvärv bland människor på det fysiska planet – ”i världen”, såsom den ockulta frasen lyder, när man vill skilja mellan den normala mänskligheten i stort och den särskilda organisation, som står i beröring med andar former av mänsklig tillvaro än den vanliga kroppsligen levande. En sådan person är at börja med insnärjd i ett nät av förbehåll. Han måste vara medveten av en hel mängd fakta, dem han inte äger rättighet at yppa, som han är förbunden att inte förråda ens genom en oförsiktig tystnad gentemot de närgångna frågor, som stundom kunna framställas. Där skulle inte ligga någon svårighet i hans väg om han endast vore en chela av vanligt slag, blott och bart sysselsatt med sin egen andliga psykiska utveckling; men när han har sig förelagt att uppenbara en del hemligheter, på samma gång han måste ta sig till vara att inte yppa för mycket, och då därtill kommer att det ingalunda är överlåtet åt hans egen omdömesförmåga att avgöra va han bör uppenbara eller inte, kan han ofta råka i ganska stor förlägenhet.

För en person med ett at naturen lugnt och tystlåtet lynne presenterar naturligtvis dessa förhållanden de minsta svårigheterna, men lynnena växlar såväl bland ockultisterna, som bland människorna ute ”i världen”. Det är naturligt att madame Blavatskys lättretliga och häftiga sinne varit en fruktansvärd stötesten i hennes väg; men vad nytta gör det till utseendet mest välformade träd i en fruktträdgård, om det inte bär någon frukt? Hon kunde ha varit född med en madame Récamiers sätt och en engelsk domares lugna varsamhet, utan att ha gjort sin samtid den ringaste nytta; varemot hon nu med alla sina brister utövat ett mäktigt inflytande i världen genom sina lysande psykiska gåvor, sitt okuvliga mod – som förde henne genom den ockulta invigningens eldprov och som uppehållit henne under den långvariga striden mot en fientlig materialism, då hon återvände till världen för att utföra en mödosam mission – och genom sin andliga hänförelse, som förvandlade alla lidanden och mödor till stoft i vågskålen gentemot hennes trohet mot sina osynliga ”mästare”, korteligen genom besittningen av sina ockulta egenskaper.

Då jag säger att lidanden och mödor för madame Blavatsky varit såsom stoft i vågskålen gentemot hennes plikt, säger jag det med full övertygelse; men naturligtvis får uttrycket inte fattas så, som om hon bar lidanden och försakelser med filosofiskt lugn eller jämnmod. Hon kan inte bära smärtan av ett knappnålsstygn med jämnmod.

Under detta hennes besök i Simla 1881 stiftade vi det Eklektiska Teosofiska Samfundet därstädes – en filialavdelning, som vi hoppades skulle dra till sig anglo-indiska medlemmar. Mr Hume blev dess president under första och jag under det andra året, men rörelsen slog aldrig någon fast rot inom den anglo-indiska delen av befolkningen, och i själva verket låg där vid denna tid ingenting uti densamma, som kunde i världens ögon vara tilldragande för européer i allmänhet.

En skildring av madame Blavatskys vistelse i Indien under de tvenne följande åren skulle huvudsakligen komma att innehålla trötsamma episoder rörande anfall av et eller annat slag på det Teosofiska Samfundet. En Calcuttatidning, kallad The Statesman, gjorde både henne och Samfundet till föremål för talrika sarkasmer och stundom så graverade lögnaktiga beskyllningar, att den i December 1881 tvangs under hotelse av stämning att inta ett brev från en prokuratorsfirma till försvar för madame Blavatsky. Detta brev kan tjäna att belysa på en gång den fientliga arten och grundlösheten av de beskyllningar, för vilka hon var utsatt. Det har följande lydelse:

Calcutta, December 16, 1881

Sir – I The Statesman för tisdagen den 6 dennes finnes intagen en artikel, som rör madame Blavatsky och överste Olcott, stiftarna av det Teosofiska Samfundet. Där yttras bland annat:

”Det är nu bekräftat inte blott att bådas (madame Blavatskys och överste Olcotts) tillgångar är uttömda, utan ock att de iråkat betydliga skulder, såsom det påstås, för Samfundets räkning. Det är inte svårt för vem som helst att räkna ut, at det skulle vara högst önskvärt och lämpligt för grundläggarna av Teosofiska Samfundet at få dessa skulder betalda. Detta är helt naturligt och ingalunda tadelvärd önskan. Frågan är blott genom vilka medel denna betalning skall ske.”

Återstoden av artikeln, den jag inte behöver anföra i dess helhet, utgör en sorgfälligt utarbetad insinuation, att madame Blavatsky skulle medelst falska konster söka förmå en viss namngiven herre att betala hennes skulder.

Vad nu till en början påståendet om madame Blavatskys skuld beträffar är detta, såsom vi veta, en ren osanning; ej heller står det samfund, med vars stiftande hon varit behjälplig i någon skuld, om inte till henne själv.

Samfundets i The Theofist för den sista Maj intagna räkenskaper visar att utgifterna för samfundets räkning upp till denna datum översteg inkomsterna (bestående av ”invigningsavgifter” och några donationer) med en summa av 19 846 rupier, vilken skuld madame Blavatsky och överste Olcott betalat genom tillskot av sina enskilda tillgångar.

Vi får ytterligare förklara at madame Blavatsky är till börden en rysk dag av hög rang (ehuru hon sedan blivit naturaliserad i Förenta Staterna), och att hon aldrig varit i den medellösa ställning, er artikel på ett förolämpande sätt anger – vilka misstag, som än må ha uppstått i följd av det opassande offentliggörandet av ett enskilt brev från överste Olcott till en vän i Amerika, och vars oavsiktliga överdrifter, endast avsedda för en korrespondent, bekant med de sakers verkliga tillstånd, på vilka de syftade, gett er anledning till några förnärmande anmärkningar.

Vi fodrar därför nu av er, därtill vederbörligen befullmäktigade av madame Blavatsky och överste Olcott, att ni intager detta brev jämte en ursäkt för den skandalhistoria, ni på grund av oriktiga uppgifter blivit förledd att sätta i omlopp.

Vi fordrar även att ni såsom en ytterlig vederläggning av dessa och såsom ett allmänt svar på det förolämpande språket i er artikel måste offentliggöra inneslutna förklaringar, hämtade ur The Pioneer för den 10 dennes.

I händelse av er uraktlåtenhet att ofördröjligen villfara vår fordran eller att uppge namnet på artikelförfattaren, är vi beordrade att anhängiggöra rättegång emot er i och för vinnande av skadeersättning för de smädliga anfall, över vilka våra klienter klagar.

Högaktningsfullt

Sanderson & Co.”

Offentliggörandet av detta brev åtföljdes av en slags ursäkt, och saken förföll. Men följande månad var teosoferna åter inbegripna i ett ordkrig med en mr Joseph Cook, en missionspredikant, som angrep Samfundet i några föreläsningar, dem han höll i Poona. Enligt alla europeiska begrepp om god takt, borde madame Blavatsky ha lämnat alla dylika belackares angrepp utan avseende, men detta förbjöd henne hennes temperament; och det torde vara möjligt att den hinduiska uppfattningen, helt olika den europeiska i dylika fall, inte tillät ledarna av det Teosofiska Samfundet att lämna några angrepp mot Samfundet obesvarade. I alla händelser kom den stackars madame Blavatsky aldrig ur den ena svårigheten förr än hon genast råkade in i en annan.

På hösten 1882, av vilken hon tillbringade största delen i Bombay, blev hon allvarsamt sjuk och kallades slutligen till ett möte med sina ockulta förmän bort på andra sidan Sikkimgränsen, nära Darjeeling. I ett brev, som jag erhöll från henne kort före hennes avresa från Bombay och som var skrivet i mediet av September bjöd hon mig och min hustru farväl, tydligen i den tanken att tiden för hennes fysiska liv var nära sitt slut. Brevet är så karaktäristiskt att jag återger det endast med uteslutande av några häntydningar på saker av ren enskild natur.

”Mina bästa vänner, mrs och mr Sinnet – Jag fruktar att ni snart får säga mig farväl. Denna gång har jag det gott och bra. Fettbildning i njurarna och hela blodmassan förvandlad till vatten, sår, framträdande på de mest oväntade ställen, blod, eller vad det kan vara, bildande påsar à la känguru och andra vackra utväxter och et ceteras. Allt detta har jag ådragit mig primo genom dimmorna och hettan i Bombay, och secundo genom oro och förargelse. Jag har blivit så nötaktigt nervös, att jag far upp och får hjärtklappning, om jag oförmodat får höra trampet av Babulas bara fötter nära mig. Dudley säger – jag tvang honom att säga mig det – att jag kan hålla ihop ett år eller ett par, men kanske också endast några dagar, ty jag kan dö vad stund som helst i följd av en sinnesrörelse. I skapelsens herrar! sådana sinnesrörelser har jag tjugo om dagen. Hur skall jag då kunna stå bi? Jag överlåter allt åt ’honom’ (hon menar sin mästare); ’han’ vill at jag skall göra mig beredd att gå någonstädes för en månad eller så mot slutet av September. Han har skickat en chela hit från Nilgerri Hills, och han skall föra mig, jag vet inte vart, men naturligtvis någonstädes på Himalaya.

Jag kan knappast skriva, så svag är jag. I går förde de mig ned till doktorn på Fortet. Jag kom dit med mina båda öron uppsvullnade till tre gånger deras naturliga storlek och jag mötte mrs – med syster, hennes vagn körde långsamt förbi min. Hon varken hälsade eller gjorde någon min av att känna igen mig, utan såg stolt och föraktfull ut. Nåväl, jag var nog stor narr att bli stött över det. Jag försäkrar er att jag är mycket sjuk. Ja, jag önskar att jag kunde få se er ännu en gång.

Nu, farväl alla, och när jag är borta, om jag går bort innan jag får se er, tänk inte på mig allt för mycket såsom en ’bedragerska’, ty jag bedyrar att vad jag sagt er är sant, hur mycket jag än dolt för er. Jag hoppas at mrs- ej skall nedlåta sig att framkalla mig genom något medium. Hon skall vara lugn för att det aldrig skall bli min ande, ej heller någonting av mig, inte ens mitt skal, enär detta längesedan är gånget. Eder ännu i livet.

H P B.”

Några detaljer från hennes kort därefter företagna resa upp till Darjeeling är angivna i en berättelse av en entusiastisk chela-kandidat, som försökte att följa madame Blavatsky, anande att hon verkligen reste för att träffa en av de högre adepterna eller ”mahatmerna”. Jag anför här en del av denna berättelse ur The Theosofist för December 1882. Den är avfattad under form av ett brev från författaren till en broder-teosof.

”När vi sist träffades i Bombay omtalade jag vad som hände mig i Tinnevelly. Som min hälsa kommit på obestånd genom överansträngning i och för min tjänst, sökte jag tjänstledighet med företeende av läkarintyg, vilken ansökan vederbörligen beviljades. Då jag en dag i förliden September satt och läste i mitt rum, hörde jag min Gurus M-s röst, som befallde mig att lämna allt och genast bege mig till Bombay, varefter jag skulle uppsöka madame Blavatsky, varhelst jag kunde träffa henne och följa henne dit hon begav sig. Utan att förlora ett ögonblick, gjorde jag upp alla mina affärer och lämnade stationen, ty ljudet av denna röst är för mig det gudomligaste ljud i naturen och dess befallningar ovillkorliga. Jag reste i min asket-dräkt. Anländ till Bombay, fann jag madame Blavatsky borta, och erfor genom er at hon rest några dagar förut, att hon var mycket sjuk och att ni, utom det att hon plötsligen lämnat platsen i sällskap med en chela, inte visste någonting om henne. Och nu måste jag berätta vad som hände mig, sedan jag lämnade er.

Som jag i själva verket inte visste vart jag skulle resa, tog jag en biljett för hela vägen till Calcutta; men när jag kom till Allahabad, hörde jag samma välkända röst, som uppmanade mig att gå till Berhampore. I Azimgunge sammanträffade jag på tåget såsom genom en försynens skickelse med några Babus (jag visste inte då att även de var teosofer, ty jag hade aldrig sett någon av dem förut), vilka likaledes sökte madame Blavatsky. Några hade spårat henne till Dinapore, men där förlorat spåret och rest tillbaka till Berhampore. De visste, sade de, att hon skulle resa till Tibet och de ville kasta sig för mahatmernas fötter för att få tillåtelse att följa henne. Slutligen erhöll de, såsom jag fick veta, ett brev ifrån henne, som underrättade dem att de kunde komma, om de ville, men att hon själv för närvarande var förbjuden at resa till Tibet. Hon skulle stanna, sade hon, i närheten av Darjeeling och skulle träffa Bröderna i Sikkim-territoriet, dit de inte fick följa henne .... Broder Nobin, presidenten för Adhi Bhoutic, Bhratru Teosofiska Samfund ville inte säga mig var madame Blavatsky fanns, eller kanske visste han det då inte själv. Men han och några andra hade gjort allt för att få se mahatmerna. Slutligen den 23:e fördes jag av Nobin Babu från Calcutta till Chandernagore, där jag fann madame Blavatsky, färdig att fem minuter senare bryta upp med tåget. En högrest, mörk, långhårig chela, inte Chunder Cusho, utan såsom jag förmodar av hans dräkt en tibetan, som jag träffade sedan jag gått över floden med henne i en båt, sade mig att jag kommit för sent, att madame Blavatsky redan sett mahatmerna och att han hade fört henne tillbaka. Han ville inte lyssna till mina böner att han skulle ta mig med sig, sägande sig inte ha några andra order, än dem han redan utfört, nämligen att föra henne omkring 25 mil på andra sidan om en viss plats, som han namngav, och att han nu skulle se till att hon kom väl och lyckligt till stationen och sedan återvända. De bengaliska broder-teosoferna hade också spårat henne och ankom till stationen en halvtimme senare. De gick över floden från Chandernagore till en liten järnvägsstation på motsatta sidan. När tåget kom, steg hon in i en vagn, där jag fann – chelan. Och innan ens hennes egna saker hunnit sättas in i godsvagnen, avgick tåget tvärt emot alla regler och innan det hade ringt, kvarlämnande Nobin Babu, bengalerna och hennes betjänt. En Babu och en annans hustru och dotter – alla teosofer och kandidater till chelaskapet – hann komma med. Själv hann jag nätt och jämnt hoppa in i den sista vagnen. Alla hennes saker med undantag av en låda, som innehöll den teosofiska korrespondensen, blev efter jämte betjänten. Men inte ens de personer, som följde med på samma tåg som hon, skulle komma fram till Darjeeling. Babu Nobin Banerjee och betjänten kom fem dagar senare; och de som hade hunnit ta plats, blev lämnade fem eller sex stationer efter, beroende av en annan oförutsedd händelse(?) på ett annat ställe, och anlände också några dagar senare till Darjeeling! Det fordras ingen synnerligen stark inbillningskraft för att inse att madame Blavatsky åter blivit förd till Bröderna, vilka av skäl, bäst kända av dem, inte ville att vi skulle följa och bevaka henne. Jag vet med säkerhet at två av mahatmerna befann sig i grannskapet av ett engelskt territorium och en av dem blev sedd av en person, som det är onödigt att nämna här, och igenkänd såsom en hög chutuktu av Tibet.”

Madame Blavatsky var endast två till tre dagar på andra sidan gränsen, men hon återvände med nya krafter och botad för tillfället från de svåra åkommor, som hade hotat hennes liv.

Den 16 December 1882 gavs en avskedsfest för stiftarna av det Teosofiska Samfundet av deras infödda vänner nyss före deras avresa från Bombay, som de lämnade för at inta sitt resident i Adyar, Madras, där ett hus blivit inköpt för Samfundets räkning genom subskription. Vid denna fest upplästes följande adress –

”Då Ni nu står i begrepp att avresa till Madras, ber vi, medlemmar av Bombay-grenen, att i djupaste vördnad få frambära till Er vår hjärtliga och uppriktiga tacksägelse för det gagn folket i allmänhet inom detta presidentskap och vi i synnerhet haft av era framställningar av de österländska filosofiska systemen och religionerna under de sista fyra åren. Ehuru Samfundets växande verksamhet nödvändiggör huvudkvarterets förflyttande till Madras, kan vi försäkra Er, at det intresse för teosofiska studier och ett universellt brödraskap, Om Ni uppväckt hos oss alla inte skall dö bort, utan föra rika frukter i en framtid. Såväl genom ert arbete inom pressen som genom era offentliga föreläsningar har Ni hos Indiens bildade söner tänt ett brinnande begär att studera deras forntida länge försummade litteratur, och ehuru Ni aldrig har underskattat det västerländska uppfostringssystemets betydelse för Indiens folk, då det till en viss grad är nödvändigt för landets materiella och politiska utveckling, har Ni ofta med rätta i de ungas sinnen inskärpt nödvändigheten av att anställa forskningar i det österländska vetandets omätliga skattkammare, såsom det enda medlet att hejda denna materialistiskt ateistiska riktning, som framkallats av ett ensidigt uppfostringssystem, saknade varje moralisk eller religiös undervisning.

Ni har över hela landet predikat måttlighet och ett allmänt broderskap, och vilken framgång era strävanden i denna riktning vunnit under den korta tidrymden av fyra år, har tydligen visat sig vid moder-samfundets nyss hållna årssammanträde i Bombay, då på en gemensam plattform uppträdde behjärtade representanter från Lahore och Simla till Ceylon, från Calcutta till Kattiawar, från Gujerat och Allahabad – parser, hinduer, buddhister, judar, mohamedaner och européer – och talade, församlade under teosofins banér, för Indiens pånyttfödelse under den brittiska styrelsens välgörande inflytelse. En sådan förening av olika samhällen med frånseende av alla på olika sekter, kaster och trosbekännelser grundade fördomar, bildandet av en enda harmonisk helhet, en sammanslutning i fråga om arbetet för ett nationellt mål, korteligen en stor nationell union är det oundgängliga villkoret för Hindostans återuppväckelse.

Era strävanden har varit rent osjälviska och oegennyttiga och de berättigar Er därför till våra varmaste sympatier och djupaste aktning. Vi skall med det livligaste intresse följa era framgångar och med sann glädje skåda förverkligandet av målet för er mission.

Såsom ett anspråkslöst bevis på vår erkänsla för ert kärleksfulla arbete får vi i all ödmjukhet be Er mottaga å vår grens vägnar detta minne av oss, ett fabrikat av indisk tillverkning.”

Sålunda visade teosoferna bland den infödda befolkningen i Indien både i ord och gärningar sitt erkännande av det goda arbete madame Blavatsky och överste Olcott utfört i trots av de ständigt upprepade slängar de under tiden erhöll i de anglo-indiska tidningarna. Madras är en station av oerhörd utsträckning, mellan sju och åtta mil, längs havskusten. Adyar är en förstad vid södra ändan, genomfluten av en liten flod, som innan den når havet breder ut sig i en vid, grund vatenyta, vid vilken det teosofiska huset med tillhörande område är beläget, Här fann min hustru och jag madame Blavatsky med sitt heterogena hushåll bekvämt installerad, då vi besökte henne under vår hemresa i mars 1883. Här motsåg hon sin slutliga vila och hoppades att hon äntligen funnit en lugn fristad, där hon kunde få tillbringa återstoden av sitt liv. Hennes ockulta gåvor har inte omfattat förmågan att förutse hennes banas växlande öden och hon kunde vid denna tid inte ana, vilka prövningar väntade henne under de närmast följande åren. Den övre våningen, som var hennes enskilda tillhörighet, upptog inte hela den undres yta, utan stod ovanpå denna såsom däcksalongen på ett fartyg. Ett nytt rum hade alldeles nyss blivit tillbyggt, vilket hon hade bestämt till sitt speciellt enskilda sanctuarium, sitt ”ockulta rum”, där hon inte ville mottaga andra än sina intimaste vänner. Dess öde blev att efter ett eller par år skamligen vanhelgas av hennes värsta fiender. I sin brinnande kärlek till allt som rör ”mästarna” hade hon med synnerlig omsorg dekorerat ett visst på väggen hängande skåp, uteslutande helgat åt de meddelanden, som växlades mellan dessa båda mästare och henne själv, och gett det dess sedermera så sorgligt ryktbara namn – ”helgedomen”. Här förvarade hon några enkla ockulta skatter – reliker från hennes vistelse i Tibet – tvenne små porträff av mahatmerna och några andra småsaker, som hon tänkte sig i samband med dem. Ändamålet med detta särskilda receptakulum var naturligtvis fullkomligt klart för alla, som var bekanta med teorin för ockulta fenomen, dem teosoferna förstår såsom lika så strängt underkastade naturliga lagar som ångans eller elektricitetens verkningar. Ett ställe fullkomligt fritt för all annan ”magnetism” än den, som användes vid integrering och disintegrering av brev måste underlätta processen, och ”helgedomen” begagnades ett dussin gånger i och för förhandlingar mellan ”mästarna” och de chelas, som stod i samverkan med Samfundet, så ofta det var fråga om förevisning av något fenomen.

I Madras var madame Blavatsky inte så försummad av européerna, som hon varit i Bombay, och flera av de tongivande inom societén avlade besök hos henne och blev hennes tillgivna vänner. Hon tillbringade en del av hösten i deras sällskap vid Ootacamund. Madras’ bergsstation. En händelse som inträffade under detta besök väckte mycken uppmärksamhet på platsen och skildras av det fruntimmer, den huvudsakligen rörde, en mrs Carmilchael på följande sätt –

”Jag gick för att se madame Blavatsky, vilken för tillfället var på besök hos general och generalskan Morgan, som bor i Ootocamund. Efter ett intressant samtal tog jag avsked, uttryckande min önskan att snart få träffa henne igen, och vid mitt tredje besök inträffade följande tilldragelse.

Klockan var omkring fyra på eftermiddagen, då jag sökte madame Blavatsky och blev mottagen av henne i hennes förmak. Jag satte mig bredvid henne i soffan och tog av mig mina körhandskar.

Jag hade sedan flera gånger uttryckt för madame Blavatsky min längtan att få se något ockult fenomen, ävensom att genom något tecken bli övertygad om mahatmernas närvaro.

Sedan vi en stund samtalat om detta och andra ämnen, varunder jag sagt henne, hur gärna jag skulle vilja få en ring fördubblad så som mrs Sinnets, tog madame Blavatsky av sig en ring, som hon kallade sin ockulta ring, fattade min hand och drog av mig tvenne ringar, den ena med en enda sten, en blå safir, Hon höll de tre ringarna under en kort stund i sin högra hand, varefter hon återlämnade den ena, sägande – ’jag kan ingenting uträtta med denna, den har inte er inflytelse’ (det var en av min mans ringar, som jag för tillfället bar på mig). Därefter började hon med sin högra hand bearbeta min blå safir och sin egen ockulta ring allt under det at hon höll min högra hand i sin vänstra.

Efter en eller par minuter räckte hon fram sin högra hand sägande –

’Här är er ring’ – i det hon i samma ögonblick visade mig två safirringar, min egen och en annan i alla avseenden identisk med denna, utom att stenen i den andra var större och bättre slipad än den i min egen. ’Får jag denna av er?’ frågade jag med förvåning.

’Inte av mig; det är en gåva av mahatmerna’, svarade madame Blavatsky.

’Varmed har jag gjort mig förtjänt av en sådan gunst?’ frågade jag. ’Mahatmerna har gett er den’, svarade hon, ’såsom ett tecken, att de erkänner och tackar er och er man för det djupa intresse, varmed ni alltid omfattat infödingarna!’

Vid min återkomst till Madras omkring två månader senare gick jag med dubblettringen till hrr Orr et Son, juvelerare, vilka värderade stenen till 150 rupier, kallande den en brokig safir.

Sara M Carmichael
London den 24 augusti 1884.”

A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 10 – Ett besök i Europa

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |