En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 6. 
FORTSÄTTNING PÅ  MADAME DE JELIHOWSKYS BERÄTTELSE

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 6

Fortsättning på Madame Jelihowskys berättelse  

Systrarnas lugna liv på Rougodev avbröts genom att förfärligt sjukdomsanfall, som träffade madame Blavatsky. För flera år tillbaka, måhända under sina ensliga resor i Asien, hade hon erhållit ett märkvärdigt sår. Vi kunde aldrig få reda på, hur hon fått det. Vare nog sagt, att det djupa såret under stundom gick upp, och vid dessa tillfällen led hon svåra plågor, vilka ofta ledde till konvulsioner och en dödslik dvala. Sjukdomen brukade vara tre till fyra dagar, varefter såret läktes lika hastigt, som det öppnat sig, alldeles som om en osynlig hand hade tillslutit det, och där fanns inget spår kvar efter sjukdomen. Men familjen, som till en början var okunnig om detta sällsamma förhållande, fattades av en förskräcklig oro och skickade i sin förtvivlan till närmaste stad efter en läkare. Men han visade sig vara av föga nytta, visserligen inte på grund av okunnighet i yrket, men i följd av ett märkvärdigt fenomen, som gjorde honom nästan oförmögen att handla av ren förskräckelse över vad han bevittnade. Han hade knappt undersökt såret på patienten, vilken låg utsträckt framför honom fullkomligt medvetslös, då han plötsligen såg en stor mörk hand emellan sin och såret, som han skulle till och smörja. Det gapande såret befann sig nära hjärtat och handen fortfor med flera avbrott att utföra långsamma rörelser från halsen och ned till midjan. Till råga på hans förskräckelse uppstod plötsligen i rummet ett sådant förfärligt väsen, ett sådant kaos av buller och ljud från tak, golv, fönsterrutor och varenda möbel, att han bad att inte bli lämnad ensam med sin sanslösa patient. 

Våren 1860 lämnade de båda systrarna Rougodevo och reste till Kaukasus för att besöka sina morföräldrar, dem de ej sett på flera år. 

Under den tre veckors långa resan från Moscow till Tiflis, på vilken de begagnade täckvagn och posthästar, inträffade många sällsamma saker. 

I Zadonsk – en ort inom de donska kossackernas territorium, där St Tihons heliga reliker förvaras och dit vallfärder företas – övertalade jag min något tröga syster at följa mig till kyrkan för att åhöra mässan. Vi hade fått veta att gudstjänsten den dagen skulle förrättas i närheten av de nämnda relikerna utav metropoliten av Kiew (nu, 1884, metropoliten av St Petersburg), den ryktbare och lärde Isidore, [*] vilken vi hade känt under vår barndom och ungdom i Tiflis, där han under många år varit exark [**] av Georgien. Han var en mångårig vän till vår familj och hade ofta besökt oss. Den vördnadsvärde gamle mannen kände igen oss under gudstjänsten och skickade omedelbart därefter till oss en munk med en inbjudan att besöka honom i ärkebiskopshuset. Han mottog oss med stor vänlighet. Men knappt hade vi intagit våra platser i den helige metropolitens förmak, förr än där plötsligen utbröt ett förfärligt oväsen och knackningar lät höra sig i alla tänkbara riktningar, starkare än till och med vi var vana vid. Det knakade och dunkade i varje pjäs av möblemanget i det stora audiensrummet, ända från den stora ljuskronan i taket, vars alla kristallhängen tycktes vara begåvade med själrörelse, ända ned till bordet och under själva armbågarna på hans helighet, som stödde sig på detsamma.

___________________

[*] Nu en man vid nittio års ålder.

[**] Överhuvudet för kyrkan i Georgien (Kaukasus).
 

Det är obehövligt att säga, hur förvirrade och förlägna vi blev, fastän jag sanningsenligt måste bekänna, att min vanvördiga systers förlägenhet var uppblandade med ett drag av skämtsamhet, som jag inte riktigt tyckte om. 

Metropoliten såg vår förvirring och uppfattade med sin vanliga skarpsinnighet dess rätta orsak. Han hade läst rätt mycket om så kallade "ande”-uppenbarelser och när han såg en stor länsstol komma glidande emot honom, skrattade han och visade sig ganska intresserad av detta fenomen. Han frågade vilkendera utav oss det var, som ägde denna märkvärdiga förmåga, och ville veta, när och hur den börjat uppenbara sig. Vi förklarade för honom så gott vi kunde alla detaljer, till vilka han lyssnade med spänd uppmärksamhet, varefter han plötsligen frågade madame Blavatsky, om hon ville tillåta honom att göra hennes ”osynliga” en tyst fråga. Hon svarade naturligtvis ja. Vi får inte offentliggöra frågans innehåll; men när hans helighet på sin ganska allvarsamma fråga hade erhållit ett omedelbart svar – bestämt och just sådant som han önskade – blev han så slagen av häpnad och så intresserad, at han inte ville låta oss gå, utan kvarhöll oss i över tre timmar. Han glömde till och med bort sin middag, och sedan han gett befallning om att ingen fick störa honom, fortfor den vördnadsvärde mannen att samtala med sina osynliga gäster, uttryckande hela tiden sin djupa förvåning över deras allvetenhet.[*]

___________________

[*] Vseznaïstvo – det begagnade ordet, kan svårligen översättas med allvetenhet; det är ett attribut av mindre absolut karaktär och hänför sig endast till jordiska ting.
 

När han bjöd oss farväl, gav han oss sin välsignelse och vände sig till madame Blavatsky med dessa avskedsord: 

”Vad er beträffar, låt inte ert hjärta oroas över den gåva, varav ni är i besittning eller låt den bli er en källa till olycka i framtiden; ty den blev er förvisso given till ett visst ändamål och ni kan inte ställas till ansvar för densamma. Tvärtom, om ni blott begagnar den med urskiljning, skall ni kunna göra era medmänniskor mycket gott. 

Dessa var de ord, som yttrades av hans helighet Isidore, den ryska, ortodoxt gregiska kyrkans metropolit i min närvaro till min syster madame Blavatsky.” [*]

___________________

[*] Den ryska censorn har inte tillåtit intagandet av detta brev i Rebus.
 

Vid en av stationerna, där vi skulle byta om hästar, förklarade stationsmästaren ganska brutalt at det inte fanns några hästar inne och att vi fick vänta. Solen hade ännu inte gått ned, det var fullmåne, vägarna var goda, och med allt detta skulle vi förlora flera timmar. Detta var retsamt. Emellertid fanns där ingen annan råd, helst stationsmästaren, vilken var alltför full att taga reson, hade funnit för gott att försvinna, så att vi inte kunde få tala vid honom. Det fanns ej annan råd än att taga saken lätt och söka inrätta oss så gott sig göra lät för natten; men även här var ett hinder. I det lilla stationshuset fanns blott ett rum för resande bredvid ett hett och smutsigt kök och även detta låst och försett med bom, och ingen ville öppna åt oss utan särskilda order. Madame Blavatsky började förlora tålamodet. 

”Jo, detta är vackert!” utbrast hon. ”Man nekar oss hästar och det rum, som det är vår rättighet att få, är stängt! Varför är det stängt? Jag vill veta det.” Men där fanns ingen, som kunde säga oss skälet, ty huset tycktes vara utdött och ingen själ syntes i närheten. H P B gick fram till det låga fönstret i det stängda rummet och tryckte ansiktet mot rutan. ”Aha!” utbrast hon plötsligen, ”är det så! Nå, gott, då kan jag tvinga det fulla djuret att ge oss hästar om fem minuter.” 

Och hon satte utav för att leta rätt på stationsmästaren. Nyfiken att få se vad det var för märkvärdigt i det mystiska rummet gick jag också till fönstret. Men fastän jag gott kunde se hela insidan av rummet, fanns där för mina oinvigda ögon ingenting annat än de vanliga snuskiga möblerna i ett snuskigt stationshus. 

Emellertid hade inte tio minuter förflutit, förr än till min stora glädje och överraskning tvenne förträffliga, starka posthästar leddes fram under uppsikt av stationsmästaren själv. Han såg blek och förvirrad ut och hade likasom genom ett trollslag blivit artig och förekommande. Inom några minuter var det förspänt, och vi fortsatte vår resa. 

På min fråga genom vilket slags trolleri hon kunnat åstadkomma en sådan förvandling hos den fulle stationsmästaren, svarade hon endast med ett skratt. 

”Nöj dig med resultatet”, sade hon. ”Varför skall du vara så frågvis.” Det var först följande dagen, som hon förklarade, att stationsmästaren förvisso måste ha tagit henne för en häxa. Hon hade träffat honom på bakgården och hade ropat åt honom att den person, som nyss stått lik i de ”resandes rum” var där igen och bad honom inte uppehålla oss, ty då skulle vi yrka på vår rättighet att få komma in och skulle oroa hennes ande. Och när mannen stirrade på henne utan att synas förstå vad hon menade, sade hon honom att hon talade om hans avlidna hustru, som nyligen blivit begraven och som var där och skulle bli där i rummet till dess vi hade avlägsnat oss. Därefter gjorde hon en så detaljerad beskrivning på spöket, att den olycklige enklingen blev blek som döden och skyndade bort att ge order om hästar. 

En framstående rysk tidskrift, den Historiske Budbäraren (Vyestnick), har nyligen meddelat några memoarer, skrivna av general P Niklolaeff, för detta adjutant åt furst A P Bariatinsky i Tiflis, och i vilka han meddelar några intressanta uppgifter rörande madame Blavatskys familjehem i denna stad vid tidpunkten för hennes besök därstädes. 

”De bebodde under dessa år furstarna Tchavtchavadze’s fordna residens, ett stort hur som i sig själv bär en prägel av någonting trolskt och besynnerligt, någonting, som påminner om Katarina den storas tid. Uti en lång, hög, dyster sal hängde fullt med porträtter av Fadeeferna och furstarna Dolgorouki. Vidare kom man in i ett förmak, vars väggar var beklädda med gobelins-tapeter, en present av kejsarinnan Katarina, och där bredvid låg mademoiselle N A Fadeefs rum – ett av de märkligaste enskilda muséer, vars samling tilldrog sig stor uppmärksamhet för sin mångfald av olika föremål. Där fanns anfalls- och försvarsvapen från alla världens länder, antikt krukmakargods, koppar, bägare, forntida husgerådssaker, kinesiska och japanska avgudabilder, mosaiker och bilder från den byzantinska perioden, persiska och turkiska mattor, arbeten av guld- och silverbrokad, statyer, tavlor, målningar, petrifikater och äntligen en ganska sällsynt och dyrbar boksamling.  

Trälarnas emancipering hade i inget avseende förändrat Fadeefernas dagliga liv. Hela den stora tjänstepersonalen (de för detta trälarna), fyrtio män och kvinnor, hade blivit kvar hos familjen såsom före sin frigivning, endast att de nu erhöll löner; och sålunda gick allt sin vanliga gång inom denna familj, eller med andra ord, de levde på samma stora, gästfria fot som förut. Jag tillbringade gärna mina aftnar i detta hem. Klockan precis en kvart över elva drog sig den gamle generalen tillbaka till sina rum och i samma ögonblick bars supén skyndsamt och tyst in på brickor och serverades i de inre rummen och omedelbart därefter stängdes förmaksdörrarna och nu uppstod en livlig konversation över varjehanda ämnen. Den moderna litteraturen granskades och kritiserades, de sociala frågorna diskuterades; en gång var det någon resande utlänning, som berättade sina äventyr eller lyssnade man med begärlighet till någon solbränd hjälte, som nyss återkommit från krigsskådeplatsen i de kaukasiska bergen; en annan gång kunde den gamle Qvartano, fordom medlem av spanska frimureriet, nu officer i ryska armén, komma fram med några hårresande skildringar från Napoleon den stores krig eller kunde vi få Radda Bay [*] – H P Blavatsky – general A M Fadeefs dotterdotter att berätta någon stormig episod från hennes liv och resor i Amerika, då vi alltid kunde vara säkra på att samtalet plötsligen övergick till mystiska ämnen och att hon själv började ’framkalla andar’. Och då kunde de långa ljusen brinna ned och börja fladdra och människofigurerna på gobelinerna tycktes vakna till liv och röra sig och vi började känna oss underliga till mods och genomilas av kalla rysningar, och detta räckte vanligen till dess den östra delen av den mörka sydliga natthimmelen började antaga en ljusare färgton.”

___________________

[*] En av madame B i början av sin skriftställarbana begagnad signatur. Översättarens  anm.
 

Madame Blavatsky uppehöll sig i Tiflis inte fullt två år och ej över tre i Kaukasus. Det sista året företog hon strövtåg i Imeretien, Gergien och Mingrelien. Oaktat folket i det transkaukasiska landet och utefter kusterna av Svarta Havet daterar sin omvändelse till kristendomen ända från fjärde århundradet, är de likaså vidskepliga som trots några hedningar. I synnerhet gäller detta om de halvvilda, krigiska Apkhasierna, Imereterna och Mingrelierna – avkomlingar måhända av dessa forngreker, som följde med Jason för att uppsöka det gyllene skinnet; ty enligt den gamla historiska legenden är detta land detsamma som det fordna Colchis och floden Rion (Pharsis) har en gång i tiden rullat sina snabba vågor över guldsand och malmådror i stället för som nu över grus och stenar. Det var därför helt naturligt att furstarna och besutna ’ädlingar’ i Mingrelien och Imeretien, vilka bodde i sina i de täta, djupa skogarna här och var undangömda ’slott’ och som nästan alla för knappast ett halvt sekel tillbaka varit till hälften om inte helt och hållet stråtrövare och som ännu är likaså fanatiska som neopolitanska munkar och okunniga som italienska adelsmän – naturligt, säger vi, att de skulle betrakta en sådan karaktär som madame Blavatsky då var i en häxas dager, när de inte uppfattade henne såsom en adept i den välgörande magin. Varhelst hon kom, förvärvade hon sig då likasom under sitt senare liv många vänner, men ännu talrikare fiender. Om hon botade och hjälpte dem, som verkligen trodde sig förtrollade, förskaffade hon sig endast bittra fiender i dem, som troddes ha förtrollat och fördärvat dessa offer. I det hon vägrade att mottaga alla presenter och tacksamhetsbevis av dem, vilka hon befriade från ”det onda ögat”, avslog hon på samma gång med lika förakt de mutor, som erbjöds henne av deras fiender. I alla händelser, vilka fel hon i övrigt må äga, har ingen någonsin lyckats hos henne uppvisa något drag av vinningslystnad eller begär att förtjäna pengar under någon förevändning. Under det at sålunda personer av samma klass som furstarna Gouriel, Dadiani och Abashedsé räknade sig bland hennes bästa vänner, blev åtskilliga andra – alla som hyste släkthat till de ovan anförda namnen – hennes svurna fiender. Dessa länder – särskilt Mingrelien och Imeretien – var på den tiden – och är det efter vad vi tror ännu i dag – verkliga drivbänkar för betitlade tiggare, furstliga avkomlingar utav detroniserade och besegrade suveräner, och fejder rasade dem emellan såsom under medeltiden. Dessa vore och ha förblivit hennes fiender. Några år senare ökades deras antal av bigotter, flitiga kyrkogångare och missionärer, för att inte tala om amerikanska och engelska spiritualister, franska spiritister och deras här av medier. Man uppfann den ena historien efter den andra om henne, och dessa spriddes och antogs såsom fakta av alla, som inte kände henne närmare. Förtalet hade vässat sina pilar och man ryggade inte tillbaka för någon lögn, som kunde svärta hennes karaktär. 

Hon trotsade dem alla och ville inte underkasta sig något tvång eller nedlåta sig till några världsliga medel för att blidka den allmänna opinionen. Hon undvek sällskapslivet och visade öppet sitt förakt för dess idoler, och blev i följd därav behandlad såsom en farlig bildstormerska. Alla hennes sympatier var riktade mot den med interdikt belagda del av mänskligheten, som den förnäma världen föreger sig ignorera och undvika, under det man i hemlighet springer efter dess mera beryktade medlemmar – svartkonstnärer, besatta och andra mystiska personligheter. Infödda koodiani (mager, trollkarlar), persiska undergörare och gamla armeniska häxor – som botade och spådde folk – var i allmänhet de första hon sökte upp och tog under sitt beskydd. Slutligen började den allmänna opinionen vredgas och societeten – denna mystiska någon i allmänhet och ingen särskild – grep öppet till vapen emot en av dess egna medlemmar, som vågade trotsa dess av vanan helgade lagar och företaga sig saker, som inte passade för respektabelt folk – som strövade omkring ensam i skogarna på hästryggen och föredrog nedrökta kojor med deras smutsiga invånare framför lysande salonger och deras lättsinniga eleganter. 

Emellertid växte under allt detta styrkan hos hennes ockulta krafter mer och mer för var dag och hon tycktes slutligen med sin egen vilja kunna behärska alla slag av manifestationer. Hela landet talade om henne. Den vidskepliga goorielska och mingreliska adeln började snart betrakta henne som en magiker och människor kom fjärran ifrån för att rådfråga henne i enskilda angelägenheter. Hon hade längesedan övergett meddelelsen medelst knackningar och föredrog den snabbare och mera tillfredsställande metoden att avge svaren antingen muntligen eller medelst direkt skrivning.[*] Stundom syntes madame Blavatsky under en sådan process falla i en slags dvala eller magnetisk sömn med vidöppna ögon, utan att likväl hennes hand upphörde att röra sig eller att hon avbröt skrivningen.[**] Svaren på de tänkta frågorna blev under dessa förhållanden sällan otillfredsställande, men väckte i allmänhet häpnad både hos vänner och fiender.

___________________

[*] Detta skedde alltid med full medvetenhet, i det hon helt enkelt, såsom hon förklarade saken, iakttog folks tankar, under det de utvecklade sig ur deras huvuden i en spiralformig, lysande rök, stundom i utströmningar av ett visst strålande material, och samlade sig i tydliga tavlor eller bilder omkring dem. Ofta kunde det hända att hon fann dylika frågor med åtföljande svar intryckta i sin egen hjärna och avfattade i ord och meningar såsom andra originaltankar. Men så vitt vi alla kan förstå, är de förutnämnda alltid mera pålitliga, såsom varande oberoende och avskilda från siarens egna intryck och tillhörande den rena clairvoyancen, inte "tankeöverflyttningen"” en process, vid vilken man alltid är utsatt för inblandning av sina egna livligare tankeintryck. 

[**] ”Helt naturligt”, säger hon, ”enär det varken var ’magnetisk sömn’ eller dvala, utan helt enkelt ett tillstånd av djupt koncentrerad uppmärksamhet, nödvändig, då den ringaste distraktion kan föranleda ett misstag. Personer, som inte känner till annat än den mediala clairvoyancen och saknar all insikt i vår vetenskap och vårt förfaringssätt, misstager sig ofta på detta tillstånd.” 

Emellertid avtog efter hand de sporadiska fenomenen i hennes närvaro. De förekom ännu, men högst sällan, ehuru de alltid var av en märklig karaktär. Vi vill anföra ett. 

Först måste vi emellertid förklara, att madame Blavatsky några månader förut träffats av ett svårt sjukdomsanfall. Enligt hennes släktingars uppgifter kunde ingen läkare förstå arten av hennes illamående. Det var en av dessa mystiska nervåkommor, som trotsar vetenskapen och till vars diagnos fordras en erfaren psykolog. Kort efter inträdet av detta sjukdomstillstånd började hon – efter vad hon upprepade gånger sade sina vänner – ”att leva ett dubbelliv”. Vad hon därmed menade kunde naturligtvis det goda folket i Mingrelien inte förstå; men hon beskriver själv sitt tillstånd på följande sätt: 

”Så snart man nämnde mig vid namn, öppnade jag mina ögon och var mig själv, min egen personlighet i alla avseenden. Men så snart man lämnade mig i fred, återföll jag i mitt vanliga halvt drömlika tillstånd och blev en annan (vilken, ville hon inte säga). Jag hade endast en lindrig feber, men den förstörde mig långsamt och säkert dag för dag. Jag hade ingen aptit, och förlorade slutligen allt begär efter mat, så att det ofta kunde gå om en hel vecka utan att jag smakade någon föda annat än lite vatten; och jag blev på fyra månader förvandlad till ett levande skelett. Vid de tillfällen då jag blev avbruten, under det jag i mitt drömliv samtalade med dem, som omgav mitt andra jag, i det någon ropade mig vid mitt rätta namn, plägade jag öppna ögonen och svara och tala fullt redigt, ty jag yrade aldrig. Men knappt hade jag åter slutit mina ögon, förrän den avbrutna meningen fullbordades av mitt andra jag från det ord eller till och med halva ord, där den blivit avbruten. Såsom vaken och mig själv kom jag väl ihåg vem jag var under mitt andra tillstånd ävensom vad jag gjort och höll på att göra. När jag var en annan, dvs den personlighet jag blivit, vet jag, att jag inte hade något begrepp om vem H P Blavatsky var! Jag var i ett annat, fjärrbeläget land, en totalt annan individ än jag själv och stod inte i någon förbindelse med mitt aktuella liv.” Detta är madame Blavatskys egen skildring av sitt tillstånd på den tiden. Hon bodde då i Ozoorgetty, en militärstation i Mengrelien, där hon hade köpt ett hus. Det var en liten stad, belägen djupt in i skogarna, i saknad av både vägar och fortskaffningsmedel annat än av det mest primitiva slag och ända till det sista rysk-turkiska kriget okänd utom Kaukasiens gränser. Den enda läkaren på platsen, fältläkaren, förstod sig ej på hennes symptom; men som hennes krafter synbarligen avtog med hastiga steg, skickade han henne till hennes släktingar i Tiflis. Som hon var för matt at färdas till häst och då en resa i vagn ansågs farlig, blev hon fortskaffad på floden i en stor båt av inhemsk konstruktion, åtföljd av endast fyra infödda tjänare. För resan till Kutais åtgick fyra dagar.  

Om vad som passerade under denna resa kan vi ej lämna några bestämda uppgifter; ej heller har madame Blavatsky själv något klart minne därav, enär hon var så svag, att hon låg såsom till utseendet död ända till framkomsten. Emellertid måste hennes belägenhet i denna ensliga båt på en smal flod, instängd på båda sidor av sekelgamla skogar, ha varit ytterst osäker. 

Oaktat den lilla floden var farbar, begagnades den sällan, om någonsin såsom farled, i alla händelser inte före kriget. De underrättelser vi äger härflyter därför enbart från hennes tjänare och är ganska förvirrade. Av dessa framgår emellertid, att under det de sakta gled fram utefter den trånga strömfåran, som skar sig emellan tvenne branta, skogbeklädda stränder, blev tjänarna flera gånger under tre på varandra följande nätter skrämda från sina sinnen, i det de såg vad de svor på var deras matmoder sväva bort från båten över vattnet i riktning mot skogarna, under det att samma matmoders kropp låg utsträckt på en bädd i botten på båten. Två gånger blev den, som bogserade kannoten så förskräckt vid denna ”syn”, att han sprang sin väg under högljudda skrik, och hade inte en trogen, gammal tjänare tagit vård om henne, skulle både båt och patient blivit övergivna mitt i strömmen. Den sista aftonen svor denna tjänare på at han såg två gestalter, under det att den tredje – hans matmoder till kött och ben – låg sovande mitt för hans ögon. Knappt hade de ankommit till Kutais, där madame Blavatsky hade en avlägsen släkting, förr än alla tjänarna med undantag av den gamle taffeltäckaren övergav henne för att återvända. 

Det var endast med stor svårighet hon kunde föras till Tiflis. En vagn och en vän till familjen var henne till mötes och hon ankom till sina vänners hus i såsom det tycktes döende tillstånd. 

Hon har aldrig talat om detta ämne med någon. Men så snart hon blivit återställd till liv och hälsa, begav hon sig till Italien. Före hennes avresa ur landet 1863 synes dock arten av hennes krafter ha undergått en total förändring. 

En eftermiddag, under det hon ännu var mycket matt och svag, kom hon in till sin tant, N A Fadeef. Efter att ha talat med henne några ord, kände hon sig trött och sömnig och lade sig på en soffa. Knappt hade hennes huvud vidrört kudden, förr än hon föll i en djup sömn. 

Plötsligen hörde hennes tant, som satt och skrev, tysta, men tydliga steg bakom sin stol i rummet och vände sig hastigt om för at se vem det var, som kom och störde hennes niece. Där fanns ingen levande varelse i rummet mer än hon själv och den sovande; men stegen hördes fortfarande, som om en tung person gått sakta över de knarrande golvtiljorna. De närmade sig soffan och upphörde plötsligen. Därpå hördes starkare ljud såsom om någon stått och viskat bredvid madame Blavatsky och en bok som låg på ett bord vid soffan, slogs upp och bladen började röra sig, som om någon bläddrat i den samma. Därpå rycktes en bok ned från en bokhylla och flög över rummet i samma riktning. 

Mera förvånad än förskräckt – ty de var vana vid dylika manifestationer där i huset – steg N A Fadeef upp för att väcka sin niece i hopp att därigenom få fenomenen att upphöra; men i samma ögonblick kom en tung länsstol åkande och skramlande över golvet fram till soffan. Vid detta buller vaknade madame Blavatsky och frågade den osynliga gästen vad det var fråga om. Efter några ytterligare viskningar blev allt åter stilla och tyst och aftonen förflöt utan några vidare uppträden av denna art. 

Vid den tidpunkt, då vi skriver detta, hade för mer än tjugo år tillbaka alla fenomen, som var oberoende av hennes vilja, helt och hållet upphört, med undantag av sådana, som liknade det här skildrade, och dem madame Blavatsky hänför till en helt annan orsak än andeuppenbarelser. Vi kan inte med bestämdhet säga vid vilken tid denna fullständiga förändring i hennes ockulta förmögenheter inträdde, ty vi kunde inte göra några personliga iakttagelser, enär hon ständigt befann sig långt borta på resor och sällan eller aldrig i sina brev yttrade sig över detta ämne, annat än då hon besvarade någon speciellt framställd fråga. Men vi är övertygade att hon uppgav sanna förhållandet, så hon skrev: ”Nu (1866) skall jag aldrig mera bli underkastad yttre inflytelser.” Från denna tid var madame Blavatsky inte längre ett offer för ”inflytelser”, vilka utan tvivel skulle ha besegrat en mindre stark natur än hennes, utan det var tvärtom hon, som tvang dessa inflytelser, vilka de nu var, att lyda hennes vilja.  

[”De sista spåren av min psykiskt-fysiska svaghet är utplånade”, skriver madame Blavatsky i ett brev till en av sina släktingar. ”Jag är frigjord och renad från denna fruktansvärda dragningskraft för irrande spöken och eteriska frändskaper, varmed jag var behäftad. Jag är fri, fri, tack vare dem, vilka jag nu välsignar i varje stund av mitt liv.” ”Jag tror på detta uttalande”, yttrade hennes syster, madame Jelihowsky, under ett samtal i maj 1884 i Paris, ”så mycket mer som vi för vid pass fem år sedan hade tillfälle att personligen följa och iaktta de gradvisa omgestaltningarna av denna kraft. I Pskoff och på Rougodevo hände det ganska ofta att hon inte kunde kontrollera eller ens hejda dess manifestationer. Sedermera syntes hon för var dag finna ett allt större herravälde över densamma, till dess hon efter sin märkvärdiga och långvariga sjukdom i Tiflis tycktes kunna helt och hållet trotsa den och anordna den under sin egen vilja. Hon bevisade detta genom att efter behag inställa alla dylika fenomen och att på förhand kunna förhindra deras framträdande för flera dagar eller veckor. När då den utsatta tiden var gången, kunde hon åter frammana dem, lämnande åt de närvarande att bestämma vad som skulle inträffa. Korteligen, det är, såsom vi redan sagt, allas vår fasta övertygelse att där, varest en mindre kraftfull natur skulle ha dukat under i striden, fann hennes okuvliga vilja på ett eller annat sätt medel att bringa denna värld av osynliga väsenden – åt vilka hon aldrig velat tillerkänna namnet ”andar” eller själar – under sitt eget kommando. Må man emellertid noga bemärka, att madame Blavatsky aldrig gjort anspråk på att kunna behärska verkliga andar, dvs andliga monader, utan endast elementaler (naturandar); såsom ock att kunna hålla skalen av de hädangångna på avstånd.”] 

  
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 7 – Från lärjungeskap till tjänsteutövning

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23