En Sierskas Öden – Kapitel 2 – Äktenskap och resa

yantra1.gif (2187 bytes)

En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]

KAPITEL 2. ÄKTENSKAP OCH RESA

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

Förord kapitel 1 kapitel 2 kapitel 3 kapitel 4 kapitel 5 kapitel 6 kapitel 7 kapitel 8 kapitel 9 kapitel 10

KAPITEL 2

Äktenskap och Resa

Det äktenskap, genom vilket fröken Hahn förvärvade det namn, under vilket hon sedermera blivit känd, ägde rum 1848. Hon var då, såsom man finner, inte mer än sexton år, och general Blavatsky, med vilken hon blev förenad – vad de kyrkliga ceremonierna beträffar – var i alla händelser en man av framskriden ålder. Hon trodde honom vara närmare sjuttio än sextio. Själv ville han inte gärna erkänna mer än omkring femtio.

Hon hade, såsom jag nu hör av hennes släktingar, flera andra långt mera tilldragande giftermålsanbud från yngre beundrare, men en förening med någon av dem skulle ha gjort äktenskapet till en vida allvarsammare sak, än som överensstämde med hennes avsikter. Hon visade sig därför med flit så obehaglig som möjligt för den av sina friare, vilken man helst önskade att hon skulle antaga. Och det äventyr, vari hon sedan kastade sig – ty hennes överilade äktenskap kan knappast få någon annan benämning – synes ha framkallats genom en förening av omständigheter, vilka endast kunnat inverka på en flicka med fröken Hahns sällsamma lynne och oregelbundna uppfostran. Hennes tant beskriver äktenskapsuppgörelsen på följande sätt:

”Hon frågade inte efter antingen hon blev gift eller ej. En dag blev hon retad av sin guvernant, som påstod att hon med sitt lynne och sinnelag aldrig skulle kunna få någon man; inte ens den där gamla gubben, som hon tyckte var så ful och som hon skrattat så mycket åt och kallat ’en plockad korp’, skulle vilja ha henne till hustru! Detta var nog: tre dagar senare bringade hon honom därhän att han friade; men sedan, förskräckt över vad hon gjort, sökte hon komma ifrån hans på skämt antagna anbud. Därav det olycksdigra steget. Allt vad hon visste och förstod – men för sent – var at hon gett sitt ja och att hon nu tvangs att underkasta sig en härskare, som hon inte brydde sig om, nej som hon rent av hatade, och at hon genom landets lag var bunden vid honom till hand och fot. Det gick en ’rysning’ över henne, när hon tänkte på detta; ett häftigt, oavlåtligt, oemotståndligt begär bemäktigade sig hela hennes varelse och tvang henne att handla så att säga instinktmässigt. Man hade gjort ett försök att förklara för henne äktenskapets allvar och hennes blivande plikter mot sin make och det äktenskapliga livet; och några timmar senare hörde hon vid altaret prästen säga till henne – ’Du skall ära och lyda din man’, och vid det förhatliga ordet skall syntes en vredens rodnad flamma upp över hennes unga anlete för att ögonblicket därefter ge rum för en dödlig blekhet. Man hörde henne mumla mellan sina sammanbitna tänder – ’jag skall icke’.

Hon höll ord. Hon beslöt genast att ta lagen och sitt blivande liv i sina egna händer och – lämnade sin make för alltid, utan att ge honom något tillfälle att ens kunna tänka på henne som hustru.

Sålunda övergav madame Blavatsky sitt land vid sjutton års ålder och tillbringade tio långa år på främmande avlägsna orter i Centralasien, Indien, Sydamerika, Afrika och östra Europa.”

Vid den tid då äktenskapet slöts, befann sig fröken Hahn jämte sin mormoder och några andra släktingar i Djellallogly, en ort, belägen i en bergstrakt, mycket besök under sommaren av invånarna i Tiflis. Den unga damen själv hade aldrig avsett något annat än att konstatera såsom ett faktum att general Blavatsky var beredd att gifta sig med henne; men när en ordentlig förlovning var uppgjord och tillkännagiven för släkt och vänner, när ”lyckönskningar” kom och brudgummen fordrade äktenskapets avslutande, fann den tanklösa hjältinnan i äventyret, att det var lättare att tala om än att erhålla en återgång till status quo. Hennes vänner protesterade mot den skandal, som skulle väckas, om förlovningen blev bruten utan något synbart skäl. Tvungen att underkasta sig vigseln, syns hon ha tröstat sig med den tron att hon såsom gift kvinna skulle förvärva sig en större handlingsfrihet, än hon någonsin kunde komma i åtnjutande av såsom flicka. Hennes fader låg med sitt regemente i Ryssland, och fastän rådfrågad genom brev var han inte nog bekant med förhållandena, för att kunna intaga någon bestämd ställning. Vigseln ägde i alla händelser vederbörligen rum den 7 juli 1848.

Naturligtvis hyste general Blavatsky och hans abnormt begåvade unga brud himmelsvitt olika åsikter om den äkta ståndet och kom uti en häftig strid redan från bröllopsdagen, en dag av oförutsedda uppenbarelser, ursinnig förtrytelse, fruktan och för sen ånger. Man kan inte tänka sig något orimligare än denna korta och stormiga, ofullkomliga förening; och den tänkande läsaren skall lätt fatta att en född ockultist såsom fröken Hahn aldrig skulle ha kastat sig in i ett för henne så outhärdligt och omöjligt förhållande, som det mellan en man och en hustru, om hon förstått betydelsen av det steg hon tog på de mänskliga sakernas vanliga plan. Dagen efter bröllopet fördes hon av generalen till ett ställe, kallat Daretchichag, en ort, dit invånarna i Erivan brukade bege sig under sommarmånaderna. Redan under denna resa gjorde hon ett försök att komma undan mot persiska gränsen, men den kosack, som hon sökte övertala att hjälpa sig, förrådde i stället hennes plan för generalen varefter hon blev noga bevakad. Kavalkaden uppnådde alltså vederbörligen guvernörsresidentet, scenen för generalens egendomliga smekmånad. Under tre månader förblev det nygifta paret tillhopa under samma tak, under ömsesidig strid för omöjliga medgivanden; då den unga frun äntligen efter ett mer än vanligt våldsamt uppträde helt enkelt tog en häst och red till Tiflis.

Nu följde ett familjeråd och det avgjordes att den ohanterliga bruden skulle skickas till sin fader. Han gjorde upp att han skulle möta henne i Odessa, och hon avsändes under vård av en gammal manlig tjänare och en tjänarinna till Poti, därifrån en ångare skulle föra henne till hennes bestämmelseort. Men hennes vilda passion för äventyr, parad med vissa farhågor att hennes fader skulle försöka återförena de brutna länkarna av hennes äktenskapliga bojor, föranledde henne att inom sig uppgöra en förbättring av programmet. Till en början bedrev hon saken så under resan genom Georgien, att hon och hennes eskort gick miste om ångbåtslägenheten till Poti. Men i hamnen låg ett litet engelskt segelfartyg. Madame Blavatsky gick ombord på detta fartyg – hon tror att dess namn var The Commodore, och lyckades medelst ett frikostigt utlägg av rubler övertala skepparen att ingå på hennes planer. Commodoren var destinerad först till Kertch, därefter till Taganrog vid Azofska sjön och slutligen till Konstantinopel. Madame Blavatsky tog för syn skull biljett för sig och sina tjänare till Kertch; och vid ankomsten dit skickade hon sina tjänare i land för att anskaffa rum och göra anordningar för hennes landstigning följande morgon. Men under natten, sedan hon nu frigjort sig från de sista barn, som band henne vid hennes förflutna liv, seglade hon bort på The Commodore till Taganrok i första kastet, enär fartyget hade affärer i denna hamn, och sedan tillbaka över Svarta Havet till Konstantinopel.

Denna lilla resa synes i sig själv ha varit full av äventyr, vilka kunde förtjäna att antecknas, om det vore fråga om någon annan, vars liv varit mindre rikt på äventyr allt igenom än madame Blavatskys. Vid ankomsten till Taganrok måste man ställa så till att hamnpolisen, som visiterade The Commodore, inte måste misstänka att där fanns en extra passagerare ombord. Det enda säkra gömstället – bland kolen – befanns emellertid föga tilldragande för denna passagerare, varför det anvisades åt kajutvakten, vars personlighet hon lånade för tillfället, i det hon instuvades i en brits under föregivande av illamående. Sedermera, när fartyget kom till Konstantinopel, hade hon råkat i en ny förlägenhet och måste huvudstupa fly i land i en kaik med konstapelns goda minne för att undgå skepparens förföljelser. Men i Konstantinopel hade hon den lyckan att träffa ett ryskt fruntimmer, som hon kände, grevinnan K-. De blev intima vänner och reste en tid tillsammans i Egypten samt i Grekland och andra delar av Östeuropa.

Olyckligtvis är det mig omöjligt att lämna annat än en ytterst mager konturteckning över den period av hennes liv, vid vilken vi nu står. För den fullständiga detaljbeskrivningen över hennes barndom står vi i skuld hos hennes anförvanter. Själv skulle hon aldrig kunnat åstadkomma en så sammanhängande berättelse, som den vi erhållit av madame Jelihovsky, så ofta hon än kan berätta lösryckta anekdoter från sin barndom; och nu fanns ingen syster till hands att anteckna hennes följande äventyr under sina irrfärder över hela världen. Hon förde aldrig någon dagbok under denna period och minnet är en ganska osäker bedragerska, när det gäller att gå långt tillbaka i tiden. Om därför denna berättelse företer en ojämn behandling av olika perioder, kan jag endast såsom ursäkt påpeka de svårigheter, som legat i min väg.

Redan under sin resa i Egypten med grevinnan K – började madame Blavatsky uppsnappa åtskilliga ockulta kunskaper om och av en helt annan och underordnad art, än dem hon sedermera förvärvade sig. Där fanns på den tiden i Kairo en gammal kopter, en man vida och väl känd, med betydande både förmögenhet och inflytande och som åtnjöt ett stort anseende som magiker. Madame Blavatsky synes ha väckt hans intresse såsom lärjunge och hon insöp med iver hans lärdomar. Hon sammanträffade ännu en gång med honom vid senare år och tillbringade någon tid hos honom i Boulak; Men hennes första samvaro med honom kunde inte ha varit långvarig, då hon den gången inte uppehöll sig mer än tre månader i Egypten. Hon sammanträffade även under denna period med ett engelskt fruntimmer av rang och reste en tid tillsammans med henne. Hennes släktingar i Tiflis hade förlorat alla spår efter henne från den stund de i Kertch övergivna tjänarna inrapporterade hennes försvinnande, men själv meddelade hon sig i hemlighet med sin fader och erhöll hans bifall till sitt obestämda program för utländska resor. Han insåg omöjligheten av att kunna förmå henne att återuppta den avslitna tråden av hennes äktenskapliga liv; och om man tar i betraktande allt som passerat, kan man inte utan skäl anta att general Blavatsky själv bar skilsmässan lätt nog. Han försökte till och med att utverka en formlig äktenskapsskillnad på den grund att hans äktenskap aldrig varit någonting mera än en formalitet och att hans hustru hade rymt ifrån honom, men ryska lagen på den tiden gynnade inte äktenskapsskillnader och försöket misslyckades.

Emellertid försåg överste Hahn sin flyktade dotter med pengar och mottog hennes förtroende rörande hennes följande rörelser. Tio år förflöt, innan hon åter såg sina släktingar, och hennes rastlösa begär efter resor förde henne under denna period över alla delar av världen. Hon förde, som sagt, ingen dagbok och kan inte efter så lång tid avge någon sammanhängande berättelse om dessa komplicerade irrfärder. Omkring ett år efter deras början syns hon ha varit i Paris, där hon formerade intim bekantskap med många den tidens litterära storheter, och där en ryktbar mesmerist, ännu levande, fastän gammal, upptäckte hennes underbara psykiska gåvor och ville med all makt kvarhålla henne under sin ledning såsom medium. Men de kedjor var ännu inte smidda, som kunde hålla henne fången, och hon lämnade Paris huvudstupa för att undgå denna inflytelse. Hon reste över till London och bodde en tid på Mivarts hotell tillsammans med ett ryskt fruntimmer av hennes bekanta, grevinnan B-, vilken dock lämnade London före henne, varefter hon jämte grevinnans sällskapsdam uppehöll sig en tid i ett stort hotell mellan City och Strand, ”men i fråga om namn och nummer, kan ni lika gärna fråga mig om numret på det hus, ni bebodde under er förra inkarnation.”

Med de förbindelser hon ägde i Ryssland, måste hon naturligtvis träffa en hel mängd landsmän i utlandet, dem hon antingen redan kände eller som var glada att få göra hennes bekantskap. Stundom kunde hon resa tillsammans med personer, dem hon sålunda påträffat, men vid andra tillfällen reste hon alldeles ensam. Hennes första långa utflykt förestavades av hennes ivriga längtan att få se Nordamerikas indianer, om vilka hon med hänförelse läst i Coopers romaner. Efter en mindre tur kring Europa med grevinnan B – år 1850, hälsade hon nyåret 1851 i Paris och reste i juli samma år över till Canada för att uppsöka sin inbillnings röda indianer. Lyckligtvis blev hennes illusioner i fråga om dessa hjältar snart skingrade. I Qubec (såsom hon tror) presenterades för henne ett sällskap indianer. Hon var förtjust att träffa dessa skogens söner och även dörrar, deras squaws. Hon inledde ett långt samtal med dem om deras medicin mäns mystiska förhandlingar. Slutligen försvann de och med dem åtskilliga av madamens tillhörigheter – särskilt ett par stövlar, dem hon högeligen prisade och som Quebecs tillgångar på den tiden inte kunde ersätta. Sålunda förstörde den röde indianens faktiska verklighet den idealbild hon skapat av honom i sin fantasi. Hon övergav tanken på att uppsöka deras wigwams och uppgjorde ett nytt program. I första rummet tänkte hon hemsöka mormonerna, vilka då började väcka allmän uppmärksamhet; men deras första stad Nauvoo vid Missouri hade just då blivit förstörd av en vild pöbelhop utav deras mindre flitiga och mindre lyckosamma grannar, och kvarlevorna efter denna massaker, i vilken så många av deras folk föll, hade begivit sig över öknen för att söka sig ett nytt hem. Under sådana omständigheter ansåg madame Blavatsky Mexiko såsom en inbjudande trakt, där hon nästa gång kunde riskera sitt liv, och reste under tiden till New Orleans. Huvudmålet med hennes besök i New Orleans var Voodoos, en sekt av negrer, infödingar från Västindien, vilka bildade en slags kast och idkade en art magi, med vilken ingen forskare inom den högre ockultismen ville ha någonting att göra, men som inte dess mindre ägde sin dragningskraft för madame Blavatsky, vilken ännu inte hunnit så långt inom det vetande, som låg i beredskap för henne, att hon kunde skilja den ”svarta” magin från den ”vita”. Den bildade vita befolkningen i New Orleans hyste naturligtvis ingen tro på dessa Voodoos och deras föregivna förmåga, men de var i alla händelser fruktade och man undvek dem gärna. För madame Blavatsky hade ett umgänge med dem kunnat medföra stor fara med en inbillningskraft, så lätt fängslad som hennes av alla slags mysterier; men samma sällsamme väktare, som ofta beskyddat henne under hennes barndom och som vid denna tid antagit en mera bestämd form, ty hon hade sammanträffat med den levande man, med vars gestalt hon så länge varit bekant i sina visioner, kom henne även nu till bistånd. Hon blev i en syn varnad för den fara hon utsatte sig för hos Voodoos och begav sig med ens till nya fält och marker.

Hon begav sig genom Texas till Mexiko och lyckades få se en god del av detta osäkra land, skyddad under dessa vågsamma färder såväl av sitt eget mod som av åtskilliga personer, dem hon då och då träffade och som intresserade sig för hennes välfärd. Med synnerlig tacksamhet talade hon om en gammal canadier, en man känd såsom Peré Jacques, vilken hon träffade i Texas, där hon för tillfället saknade allt sällskap. Han förde henne igenom många faror, för vilka hon då var utsatt, och sålunda lyckades madame Blavatsky alltid att ta sig fram på ett eller annat sätt, fastän det förefaller som ett underverk, när man tänker på hennes ungdom, att ingen verklig olycka träffade henne under det äventyrliga liv hon då förde. Hon kunde inte såsom Moors hjältinna förlita sig på ”Erins heder och Erins stolthet”. Hon passerade genom alla slags råa samhällen både bland vildar och civiliserade människor synbarligen utan annat skydd än den blotta kraften av hennes egen oförskräckthet och hennes förakt för alla förhållanden, som stod i ringaste förbindelse med ”könsmagnetismen”.

Under denna sin första resa i Amerika, som varade omkring ett år, var hon nog lycklig att erhålla en betydande penningsumma genom testamente utav en av sina gudmödrar. Detta satte henne i en lysande penningställning för en tid, om man ock för hennes rökning måste beklaga, att dessa medel inte ställdes på terminvisa utbetalningar, då man lätt kan föreställa sig – såsom ock faktiska förhållanden har visat – att hon inte var anlagd för någon klok hushållning.

Hon har under loppet av sina äventyr ofta visat att hon kan möta fattigdomen med likgiltighet och kämpa med den på varje sätt, när omständigheterna så fordra; men med fickorna fulla av pengar har hennes impuls alltid varit att strö ut dem med båda händer. Hon kan omöjligen förklara, hur hon lyckades göra utav med sina 80 000 rubler, utom att hon bland andra hugskottsaffärer även köpte jord i Amerika. Hon minns emellertid inte ens dess läge och handlingarna rörande köpet har hon naturligtvis förlorat.

Under sina strövtåg i Mexiko beslöt hon att gå över till Indien, redan då fullt övertygad att det var på andra sidan detta lands nordliga gräns hon måste söka en närmare bekantskap med dessa stora lärare inom den högsta mystiken, med vilka hon var medveten om att den väktare, som visat sig i hennes syner, stod i förbindelse.

Hon skrev därför till en viss engelsman, som hon träffat i Tyskland två år förut och som hon visste hyste samma avsikter som hon, att möta henne i Västindien, så skulle de göra resan tillsammans. Han infann sig behörigen och sällskapet ökades ytterligare med en hindu, som madame Blavatsky träffat vid copau i Mexiko och som hon snart fann vara en ”chela” eller lärjunge till mästarna eller adepterna i den österländska ockultismen. De tre till mystikens land vallfärdande pilgrimerna gick via Kap till Ceylon och därifrån på ett segelfartyg till Bombay, dit de enligt min uträkning måste ha anlänt i slutet av 1852.

Här skingrade sig det lilla ressällskapet, enär var och en hade något olika mål. Madame Blavatsky ville inte anta chelan såsom ledare, utan ämnade försöka att på egen hand komma in i Tibet genom Nepal. För den gången misslyckades försöket huvudsakligen, som hon tror, vad de yttre och synliga svårigheterna beträffar, i följd av den dåvarande brittiska ministerresidentens i Nepal obenägenhet. Hon reste nu ned till södra Indien och därifrån till Java och Singapore, varifrån hon återvände till England.

Men året 1853 var ett olämpligt år för en ryska att besöka detta land. Förberedelserna till Krim-kriget var smärtsamma för madame Blavatskys patriotism, varför hon mot slutet av året åter övergick till Amerika, denna gång till New York och därifrån först till Chicago, då en stad i sin linda jämförd med det nuvarande Chicago, och sedan till den fjärran Västern. Hon följde med emigrantkaravaner över Klippbergen och hamnade slutligen för en tid i San Francisco. Vid detta tillfälle uppehöll hon sig ensam två år i Amerika, varefter hon för andra gången företog en resa till Indien via Japan och framkom till Calcutta under loppet av 1855.

I fråga om hennes långvariga resor skriver hennes tant. – ”Under de första åtta åren hörde hennes moders släkt inte ett ord från henne. Hon fruktade att hennes ’herre och man’ skulle komma henne på spåren. Det var endast hennes fader, som visste vad hon företog sig; och som han väl visste att han inte skulle kunna förmå henne att komma hem, fogade han sig efter omständigheterna och försåg henne med pengar, när hon kom till orter, där de säkert kunde nå henne.”

Under sina färder i Indien 1856 överraskades hon i Lahore utav ett besök av en tysk herre, som var bekant med överste Hahn, vilken bett honom att om möjligt försöka träffa hans irrande dotter. Denne herre hade ock i sällskap med tvenne vänner företagit en resa i Orienten med ett mystiskt mål i sikte, ehuru ödet inte hade beskärt honom samma framgång, som väntade madame Blavatskys strävanden. Emellertid reste nu dessa fyra tillsammans för en tid och kom genom Kashmir till Leli i Ladakh i sällskap med en tartarisk schaman, genom vars bemedling de fick bevittna några psykologiska under i ett buddhistiskt kloster. Madame Blavatskys följeslagare hade uppgjort, såsom hon uttrycker sig i Isis Unveiled, ”den okloka planen att intränga i Tibet under åtskilliga förklädnader, utan att någon utav dem kunde tala språket, fastän mr K, som uppsnappat några ord Kasanks Tartariska trodde att han kunde det”. Det ställe i ”Isis” [*], där hon beskriver det bevittnade undret – livsingjutelsen i ett barn genom den gamle Lamans, klostersuperiorns, psykiska principer – är hämtat ur en berättelse, skriver av mr K och överlämnat åt madame Blavatsky, och överensstämmer till huvuddragen med några dylika under, som skildras av Abbé Huc i första upplagan av hans ”Recollections of Travel in Tartary, Tibet and China”. I de senare editionerna är alla de intyg, författaren avger om de under han bevittnat i Tibet, uteslutna eller stympade. Hans berättelse syntes nämligen alltför uppenbart bekräfta ”underverk”, de där inte stod under kyrkans ledning, för att kunna tolereras av myndigheterna under dess ursprungliga form; men den första upplagan av boken finns ännu i British Museum, där jag verificerat riktigheten av det i ”Isis” återgivna citatet.

___________________

[*] Det börjar på s 599, del II och är nästan för långt att här införa.

Beträffande dessa sina reskamrater skriver madame Blavatsky vidare:

”Två utav dem, bröderna N, blev helt artigt förda tillbaka till gränsen, innan de hunnit sexton mil in i detta Österns trolska land och mr K, en för detta luthersk präst, kunde inte ens göra ett försök att lämna sin usla by i närheten av Leli, emedan han redan de första dagarna sjuknade in i feber och måste återvända till Lahore genom Kashmir.”

Emellertid lämnade den ovannämnda tartariske schamanen madame Blavatsky ett verksammare bistånd vid hennes bemödanden att intränga i Tibet än han kunde lämna hennes följeslagare. Sedan hon anlagt en lämplig förklädnad, förde han henne över gränsen och långt in i det i allmänhet otillgängliga landet. Det var denna resa hon i obestämda ordalag åsyftar på ett märkvärdigt ställe, som förekommer i sista kapitlet av ”Isis”. Då denna berättelse, som i ”Isis” anförs utan några biomständigheter, just passar in här, återger jag den i sin helhet. Hon har nyss talar om en viss talisman, som varje schaman bär under sin vänstra arm, fäst vid ett snöre och fortsätter.

”’Vad nytta har ni av den och vilka är dess förtjänster’, var den fråga vi ofta ställde till vår vägvisare. Härpå gav han inte något direkt svar, utan undvek all förklaring under löfte att så snart tillfälle erbjöd sig och vi var ensamma, skulle han be stenen svara för sig själv. Med denna ganska obestämda förhoppning var vi hänvisade till vår egen inbillning.

Men dagen då stenen ”talade” kom ganska snart. Det var under de mest kritiska stunderna i vårt liv; vid en tid då den för resande egendomliga vagabondnaturen hade fört författarinnan till fjärran avlägsna länder, där man ej vet av någon civilisation och där man inte kan var viss om sin säkerhet för en enda timme. En eftermiddag, då alla män och kvinnor hade lämnat Yourtan (tartar-tältet), som utgjort vår enda boning i över två månader, för att bevittna en besvärjelseceremoni, varigenom en lama skulle fördriva Tshoutgour*), anklagad för att bryta sönder och trolla bort vart enda fattigt stycke av husgerådssaker och krukkärl hos en familj, som bodde omkring två mil därifrån, påminde vi schamanen, som blivit vår enda beskyddare i dessa ödsliga nejder, om hans löfte. Han suckade och tvekade, men efter en kort tystnad lämnade han sin plats på fårskinnet, gick ut och uppsatte ett torkat bockhuvud med dess framstående horn på en trätapp, fällde ned skinnförhänget framför ingången till tältet och anmärkte att nu skulle ingen levande människa våga sig in, ty bockhuvudet var ett tecken att han ”hade arbete för händer”.

Därefter stack han ned sin hand i barmen och drog fram den lilla stenen, so kunde vara av en valnöts storlek och företog sig såsom det syntes att svälja den. Inom några ögonblick blev hans lemmar styva, hans kropp stelnade och han föll ned kall och orörlig som ett lik. Om inte en liten ryckning i hans läppar försports vid varje fråga, skulle scenen varit oroande, ja rent av förskräcklig. Solen var i nedgående, och hade inte dess sista strålar spelat i mitten av fältet, skulle ett totalt mörker ha ökat hemskheten av den tryckande tystnad, som härskade. Vi har levt på prärierna i västern och på Sydrysslands gränslösa stäpper; men ingenting kan jämföras med tystnaden vid en solnedgång på sandhedarna i Mongoliet, inte ens ödsligheten i de torra afrikanska öknarna, ehuru de förra är delvis bebodda, under det de senare är totalt övergivna av allt liv. Men här var författarinnan ensam med vad som syntes föga bättre än ett på marken liggande lik. Lyckligtvis räckte detta tillstånd inte länge.

”Mahaudu!” sade en röst, som tycktes komma ur innandömena av den jord, på vilken schamanen låg utsträckt. ”Frid vare med dig. Vad vill du at jag skall göra för dig?”

Så hemskt detta fenomen än kunde förefalla, var vi inte oförberedda därpå, ty vi hade sett andra schamaner genomgå likartade processer. ’Vem ni än är’, sade vi inom oss, ’gå till K – och försök att leda hit den personens tanke, se efter vad den andra parten gör och säg vad vi göra och i vilket läge vi är.’

’Jag är där’, svarade samma röst, ’den gamla frun (kokona) sitter i trädgården … hon sätter på sig glasögonen för att läsa ett brev.’

’Innehållet därav, fort’, blev den hastiga ordern, under det vi framtog annotationsbok och penna. Innehållet återgavs långsamt, som om det osynliga väsendet ville lämna oss tid att nedskriva orden efter ljudet, ty vi kände igen det valachiska språket, ehuru vi inte äga någon vidare kunskap om detsamma. På detta sätt fylldes en hel sida.

’Se åt väster mot tredje tältpålen’, sade tartaren med sin naturliga röst, ehuru den ljöd ihålig och som om den kommit från ett långt avstånd. ’Hennes tanke är där’.

Därvid syntes den övre delen av schamanens kropp lyftas såsom av en konvulsivisk ryckning, och hans huvud nedföll tungt på författarinnans fötter, dem han omfattade med sina båda händer. Ställningen blev mindre och mindre tilldragande, men nyfikenheten var en god bundsförvant till modet. I västra hörnet stod likasom livslevande, men fladdrande, ostadig och töckenlik, gestalten av en gammal kär vän, ett rumäniskt fruntimmer i Walachiet, mystiker till anlagen, men en absolut tvivlerska i fråga om detta slag av ockulta fenomen.

’Hennes tanke är här, men hennes kropp ligger medvetslös. Vi kunde inte föra henne hit på annat sätt’, sade rösten.

Vi tilltalade syngestalten och bad den att svara oss, men allt förgäves. Anletsdragen arbetade och gestalten gestikulerade såsom under fruktan och ångest, men inget ljud kom från skuggbildens läppar; vi endast tyckte oss höra – kanske var det blott en inbillning – såsom från ett långt avstånd de rumäniska orden ’non se pote – det låter sig inte göra’.

Under mer än två timmars tid erhöll vi de mest otvetydliga och påtagliga bevis, att schamanens astrala själ ilade omkring på våra outtalade önskningars bud. Tio månader senare erhöll vi ett brev från vår valachiska väninna till svar på vårt, i vilket vi inneslutit sidan ur anteckningsboken med förfrågan vad hon gjort den dagen jämte en beskrivning av scenen i dess helhet. Hon satt, skrev hon, i trädgården samma morgon [*], helt prosaiskt sysselsatt med inläggandet av några konserver; det henne tillsända brevet var ord för ord en kopia av ett, som hon erhållit från sin bror; plötsligen hade hon svimmat, såsom hon tänkte i följd av den starka hettan, och hon kom tydligen ihåg att hon såsom i en dröm såg undertecknad på en öde ort, som hon noga beskrev, sittande under ett ’tattar-tält’, som hon uttryckte sig. ’Hädanefter’, tillade hon, ’kan jag ej tvivla längre’.

___________________

[*] Timmen i Bucharest överensstämmer fullkomligt med tiden för scenen i det land, där den ägde rum.

Men vi erhöll ett ännu bättre prov. Vi hade riktat schamanens inre öga till samme vän, som vi förut omnämnt i detta kapitel, Kutchin av Lha-Ssa, vilken ständigt reser till det brittiska Indien och tillbaka. Vi vet att han blev underrättad om vårt kritiska läge i denna ödemark; ty några timmar senare ankom till vår hjälp och befrielse en trupp av tjugofem ryttare, vilka av sin chef blivit förda till det ställe, där vi befann oss, vilket ingen människa med endast vanliga förmögenheter kunnat känna. Chefen för denna eskort var en Shaberon, en ’adept’, vilken vi aldrig sett förut, ej heller sedermera, ty han lämnade aldrig sitt soumay (lamakloster), och vi kunde inte få tillträde dit … Men han var en personlig vän till Kutchin.”

Denna händelse gjorde för tillfället ett slut på madame Blavatskys färder i Tibet. Hon blev förd tillbaka till gränsen på vägar och genom pass, om vilka hon förut inte hade någon kunskap, och efter ytterligare resor i Indien blev hon av sin ockulta väktare anmodad att lämna landet kort före de oroligheter, som utbröt i Indien 1857. Hon gick på ett holländskt fartyg från Madras över till Java, varifrån hon återvände till Europa 1858.

Emellertid hade det öde, för vilket hon under hela sitt senare liv varit så hänsynslöst utsatt, börjat gestalta sig till hennes nackdel; och utan att ända upp till denna tidpunkt har på något sätt utmanat världen till strid genom att förbinda sitt namn med berättelsen om underbara tilldragelser, fann hon sig inte dess mindre redan nu – eller rättare hennes vänner fann henne i hennes frånvaro – utgöra en skottavla för ett förtal, inte mindre orimligt, ehuru i en annan riktning, än det, som helt nyligen blivit riktat emot henne av personer, vilka förege sig hysa intresse för psykologiska fenomen, men de där inte kunna fördraga dem, som refererats såsom framställda i och genom hennes kraftmedium. Hennes tant skriver: - ”Dunkla rykten hade nått hennes vänner att hon träffats i Japan, Kina, Konstantinopel och den fjärran Östern. Hon passerade genom Europa flera gånger, men utan att uppehålla sig något längre. Hennes vänner blev därför lika förvånade som ledsna, då de flera år efteråt läste lösryckta stycken ur hennes förmodade biografi, vilka talade om henne såsom väl bekant inom såväl höga som låga kretsar i Wien, Berlin, Warschau och Paris, och förband hennes namn med händelser och anekdoter, för vilka scenen var förlagd till dessa städer på åtskilliga tidpunkter, då hennes vänner hade alla möjliga bevis på att hon var långt borta från Europa. I dessa anekdoter figurerade hon under flera olika förnamn såsom Julie, Nathalie, osv, namn som verkligen tillhörde andra personer med samma tillnamn; och hon tillades åtskilliga extravaganta äventyr. Sålunda talade Neue Freie Presse om en madame Heloise (?) Blavatsky – en personage, som inte existerade – vilken hade ingått vid Svarta Husarerna – les Huzzards de la Mort – under ungerska revolutionen, utan att hennes kön blivit upptäckt förr än 1849.” Dylika historier, lika grundlösa, var även i omlopp vid ett senare datum. Härom skriver hennes tant:

”En annan parisertidning berättade en historia om madame Blavatsky, ’en polska från Kaukasus’ (?), en förmodad släkting till baron Hahn av Lemberg, vilken, efter att ha tagit en aktiv del i polska revolutionen av 1863 (under vilken madame Blavatsky hela tiden bodde hos sina släktingar i Tiflis), nödgades av brist på medel tjäna såsom uppasserska på en ’restaurant du Faubourg S:t Antoine’.” Dessa och talrika skandalösa skvallerhistorier fördes på madame Blavatskys, vår hjältinnas, räkning.

Vid sin återkomst från Indien 1858 reste madame Blavatsky inte direkt till Ryssland, utan uppehöll sig några månader i Frankrike och Tyskland, och överraskade sedan sina anförvanter med sin ankomst mitt under en bröllopsfest i Pskoff i nordvästra Ryssland omkring 180 mil från S:t Petersburg.

Rörande de närmast följande åren av madame Blavatskys liv är vi rikligen förseda med detaljer genom en berättelse, skriven vid den tiden av hennes syster, madame V P de Jelihowsky och offentliggjord 1881 i en rysk tidskrift – Rebus – i en artikelföljd med titeln ”The Truth about H P Blavatsky”. Det är till denna källa vi nu skall vända oss.

A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

till kapitel 3 – Hemma i Ryssland 1858

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23