En Sierskas Öden – Kapitel 8 – Vistelse i Amerika

Vid det Teosofiska Samfundets allmänna sammankomst i december upplystes att där fanns sjuttiosju filialer i Indien och åtta på Ceylon. Årsfesten firades som vanligt med éclat i trost av en tvist inom pressen mellan presidenten och biskopen av Madras – ett förspel till en ännu häftigare konflikt av ett senare datum mellan Samfundet och missionärerna på platsen.

Tidigt på våren kom rörelsens ledare på ett besök till Europa. Det var uppgjort att överste Olcott skulle komma litet förut i och för en sak i kolonialdepartementet, som berörde de Ceylonska buddhisternas intressen, men i sista ögonblicket beslöts det att madame Blavatsky skulle åtfölja honom. Hennes räddning under besöket på gränsen till Sikkim från den död, som tycktes förestå henne hösten 1882, hade endast kunnat lappa ihop det fysiska maskineriet, som var och förblev i oordning. Hennes hälsa var åter vacklande, och det troddes att sjöresan till Europa och några månaders ombyte skulle göra henne gott. Det ar till en början inte hennes mening att resa så långt som till London, och vid sin ankomst i början av mars till Nizza, där hon hade flera vänner, skrev hon följande brev till svar på åtskilliga inbjudningar från London.

”Jag har emottagit de vänliga inbjudningarna från Er och andra. Jag är djupt rörd av detta bevis på er önskan att vilja se mitt eget ovärdiga jag, men det tjänar ingenting till att spjärna emot ödet eller försöka utföra det outförbara. Jag är sjuk och känner mig sämre än då jag lämnade Bombay. På sjön mådde jag bättre, än jag mår nu på land. Jag måste ligga hela första dagen efter min landstigning i Marseille och jag ligger nu. På förra stället var det väl de skadliga emanationerna från ett den europeiska civilisationens första klassens hotell med dess grisar och biffar, som gjorde mig sjuk, och här – ja, hur som helst, jag håller på att falla i bitar, att smulas bort som en skeppsskorpa, och det mesta jag kan göra är att plocka upp och foga ihop mina voluminösa fragment och föra ruinen till Paris. Vad tjänar det till att be mig komma till London? Vad skall jag, vad kan jag göra bland era eviga dimmor och emanationeerna från er höga civilisation? Jag lämnade Madras à mon corps defendant. Jag ville inte resa – jag skulle vilja återvända denna minut, om jag kunde. Hade inte - - befallt det, skulle jag inte lämnat mina rum och gamla omgivningar. Jag känner mig sjuk, eländig, förbittrad, olycklig ….. Jag skulle inte ha kommit till Nizza, om det inte varit för madame-, vår kära teosof från Odessa. Lady C- är den förkroppsligade godheten. Hon gör allt i världen för att muntra upp mig. Jag kom för två dagar sedan, men jag gjorde upp räkningen utan värden – nordväst i Provence och Nizzas kalla vindar. Så snart jag blir bättre, ämnar vi fara till Paris för att träffa ’sekreterarna’, endast för att jag skall bli uttråkad av bråk, så fort jag kommit dit och önskar mig till Jeriko i stället för Paris. Vad är jag för sällskap åt civiliserade varelser sådana som ni…. Jag skulle bli dem förhatlig inom sju och en kvarts minut, om jag antog inbjudningen och landsate mitt obehagliga, klumpiga jag i England. Avståndet lånar en behag, och i mitt fall skulle min närvaro säkerligen förstöra varje spår därav.

London-logen är inbegripen i sin svåraste kris …. Jag skulle inte (helst i mitt närvarande nervösa tillstånd) kunna vara närvarande och med tystnad åhöra sådana häpnadsväckande nyheter som att Sankaracharya var teist och att Subba Row inte vet vad han säger, utan att förarga mig till döds; eller denna andra ännu märkvärdigare förklaringen, att ’Mästarna’ tydligen är ’Swabhavikas’. Och skall jag börja kämpa mot en Goughs och en Hodgson, vilka vanställt buddhismen och adwaiticismen till och med i fråga om deras exoteriska mening, och riskera att få ett bodkärl sprängt i London vid att höra deras argumenter upprepas?…. Låt mig dö i ro, om jag skall dö, eller återvända till mina larer och penater i Adyar, om det annars är mig beskärt att någonsin återse dem.”

I trots av denna sålunda uttalade motvilja kom hon dock slutligen till London och stannade där i flera månader, efter att ha uppehållit sig några veckor i Paris, där hon sammanträffade med några av sina ryska släktingar och vänner. Madame de Jelihowsky fattade åter pennan för att beskriva några fenomen, som inträffade under denna period.

”Då vi i mediet av maj ankom till Paris för att träffa madame Blavatsky, fann vi henne omgiven av en ordentlig stab av samfundsmedlemmar från Tyskland, Ryssland och till och med Amerika, vilka kommit tillsammans i Paris för att se henne efter hennes femåriga frånvaro i Indien, och av en massa nyfikna, som hört talas om den undergörande atmosfär, som ständigt omgav henne, och som längtade att med egna ögon få bevittna hennes ockulta krafter. Sanningsenligt måste jag emellertid säga, att H P Blavatsky var ganska ovillig att tillfredsställa den blotta nyfikenheten. Hon har sitt egna sätt och betraktar med tämligt förakt alla fysiska fenomen och älskar inte att öda bort sin kraft i onödan, samt var dessutom vid detta tillfälle ganska sjuk. Varje fenomen, som produceras medelst hennes vilja, kostar henne alltid flera dagars illamående.

Jag säger ’medelst hennes vilja’, ty de fenomen, som inträffade oberoende av henne, var flera, än de som hon själv utförde. Hon tillskriver dem denna mystiska varelse, som de alla kalla sin ’mästare’. Sådana manifestationer av (för oss) okända krafter gjorde henne ingen men. Varje gång ett accord eller arpeggio från några osynliga strängar ljöd i luften, plägade hon, varhelst hon var och vadhelst hon gjorde, skynda till sitt rum, varifrån hon återvände med någon order eller några underrättelser. De flesta av Samfundets ’sekreterare’ erhöll ganska ofta sådana meddelanden alldeles oberoende av henne…. Se här ett exempel. Den 18 maj kom överste Olcott tillbaka från London och visade oss ett märkvärdigt kinesiskt kuvert med ett dylikt papper inuti, ett brev, som han personligen mottagit, såsom han sade oss, från en av mästarna den 6:e april i en järnvägskupé i närvaro av flera vittnen. Brevet hade fallit ned på hans knän och innehöll en varning mot ett allvarsamt förräderi, som förbereddes emot dem alla i Adyar av personer, på vilka de litat på och som hade dem att tacka för allt under alla de fem år de bott i deras hus. Varje detalj i brevet blev bekräftad tvenne månader därefter. Madame Blavatsky fäste ringa uppmärksamhet vid saken för tillfället; men när underrättelsen kom, som bestyrkte profetian, blev hon djupt sårad….

Beträffande hennes viljefenomen, så se här vad professor Thurmann hörde jämte flera andra personer mig själv inberäknad.

Han berättade oss en afton om några musikaliska ljud, som han hört vid en spiritistisk séance i mörkret. H P Blavatsky, som satt i sin länsstol, helt lugnt läggande en rysk patience, skrattade åt berättelsen och anmärkte: ’Varför skall det behövas mörker till dylika manifestationer? Om det inte är bedrägeri, behövs inget mörker.’ I det hon sade detta och under det hon höll sin ena hand på bordet, höjde hon den andra i luften såsom för att skicka av en ström och sade: ’Hör på nu!’

I samma ögonblick hörde vi ifrån det hörn av rummet, åt vilket hon vinkat, ett harmoniskt ljud såsom från en harpa eller zittra. Tonerna ljöd klara och skarpa och förklingade sedan i luften. Åter lyfte hon sin hand i motsatt riktning, och samma fenomen upprepades!…. Vi störtade upp från våra platser, slagna av häpnad. För tredje gången förde hon sin hand i en tredje riktning, i det hon liksom klöv luften med sin arm – denna gång upp emot en stor ljuskrona av brons, som hängde över våra huvuden – och i samma ögonblick gav kronan ifrån sig ett ljud, som om i vart och ett av dess gasrör legat dold en tonsträng, som vibrerat till svar på hennes kommando….”

”En afton omkring elvatiden satt fyra av oss – madame N a Fadeyeff, madame Blavatsky, den framstående ryske författaren M Soloviof och jag – vid samma bord och drack te i det lilla förmaket i huset Nr 46 Rue Notre Dame des champs.

Vi båda madame Blavatsky berättade något om sin ’Mästare’ och hur hon av honom erhållit sina ockulta talanger, och under det at hon omtalade många saker, som det inte skulle gå an att offentliggöra, visade hon oss ett porträtt av honom i en medaljong, som hon har på en kedja om halsen och som hon öppnade. Det är en platt medaljong, endast beräknad för ett enda miniatyrporträtt.

Plötsligt kände vi en besynnerlig känsla, som var svår att beskriva. Det var som om luften hastigt blivit förändrad eller förtunnats – atmosfären blev bokstavligen tryckande, så att vi tre hade svårt att andas…. H P B betäckte sina ögon med handen och viskade:

’Giv akt!…. Jag känner att någonting är i görningen… Ett fenomen…. Han är på väg att framställa det….’

I detta ögonblick riktade mr Soloviof sina ögon på ett hörn i rummet, sägande att han såg någonting liksom en eldboll av oval form, liknande ett strålande, gyllene, blåaktigt ägg…. Han hade knappt uttalat dessa ord, förr än vi hörde ett långt utdraget melodiskt ljud, kommande från bortesta ändan av korridoren, såsom om någon hade gjort en löpning över strängarna på en harpa – en melodi långt fullare och bestämdare än något av de musikaliska ljud vi förr hört.

Ännu en gång upprepades de klara tonerna och förklingade, varefter det åter blev tyst i rummet.

Jag lämnade min plats och gick ut i korridoren, som var klart upplyst av en lampa. Jag behöver inte säga, att där inte fanns någon. När jag kom tillbaka in i förmaket, fann jag H P Blavatsky sittande stilla vid bordet såsom förut mellan madame Fadeyeff och mr Solovioff. På samma gång såg jag, så tydligt man kan se, gestalten av en man, gråaktig, men fullt tydlig, stående bredvid min syster; men då jag betraktade honom, drog han sig tillbaka ifrån henne, bleknade bort och försvann vid motsatta väggen. Mannen – eller kanske hans astrala form – var av en spenslig kroppsbyggnad och av medellängd; han var insvept i en slags mantel och hade en vit turban på huvudet. Synen varade inte mer än några sekunder, men jade hade likväl tillräcklig tid att examinera den och att berätta allt vad jag såg, oaktat jag kände mig yttterligt förskräckt och nervös, sedan den försvunnit… Knappast återkommen till besinning, överraskades vi av ett annat under, denna gång påtagligt och objektivt. H P B öppnade plötsligt sin medaljong, och i stället för et porträtt, Mästarens, fanns det nu ett till – hennes eget!

Där satt hennes egen miniatyrbild, om vilken hon nyss tillfälligtvis talat, fast infattad i den andra halvan av medaljongen under det ovala glaset.

Ännu en gång gick medaljjongen ur hand i hand och undersöktes noga av de tre vittnena.

Detta var inte slutet. En kvarts timme senare blev den magiska medaljongen, från vilken vi tre bokstavligen aldrig tagit våra ögon en enda sekund, på begäran av en av oss åter öppnad – hennes porträtt fanns ej längre där…. Det var försvunnet.”

Följande framställning rörande en annan tilldragelse under madame Blavatskys vistelse i Paris har varit intagen i Light för 12 juli 1884.

På morgonen den 11:e juni var vi närvarande i Teosofiska Samfundets receptionsrum i Paris, 46 Rue Notre Dame des champs, då ett brev avlämnades av postbudet. Dörren till det rum, i vilket vi satt, stod öppen, så att vi kunde se ut i korridoren, och vi såg hur betjänten, som öppnade porten, när det ringde, tog brevet av postbudet, varefter han genast kom och lämnade det åt madame de Jelihovsky, som lade det framför sig på bordet, kring vilket vi satt. Brevet var adresserat till ett fruntimmer, en släkting till madame Blavatsky, hos vilken hon var på besök, och kom från en annan släkting i Ryssland. Närvarande i rummet ar: Madame de Morsier, generalsekreterare för ”Sociéte Theosophique d’Orient et d’Occident”; M Soloviof, son till den framstående ryske historieskrivaren och anställd vid kejserliga hovet samt själv väl känd såsom skriftställare; överste Olcott, mr W Q Judge, Mohini-Babu och några andra. Madame Blavatsky satt också vid bordet. Vid hennes anmärkning att hon gärna skulle vilja veta vad som stod i brevet, fick madame de Jelihowsky det infallet att be henne läsa brevet, innan det öppnades, efter som hon påstod sig kunna göra detta.

Sålunda utmanad, tog madame Blavatsky med ens det obrutna brevet, höll det för pannan och läste upp högt vad hon påstod vara dess innehåll. Detta nedskrev hon ytterligare på den rena sidan av ett gammalt brev, som låg på bordet. Därpå sade hon, eftersom hennes syster ännu skrattade åt och trotsade hennes makt, att hon ville ge ett ännu klarare bevis på att hon kunde verka med sin psykiska kraft innanför det obrutna kuvertet. Anmärkande att hennes eget namn förekom i brevet, sade hon att hon ville stryka under detta genom kuvertet med en röd blyertspenna. Till den ändan skrev hon sitt namn på det gamla brevet (på vilket hon avskrivit innehållet av det slutna) jämte en dubbel triangel eller ”Salomos sigill” under namnunderskriften, vilken hon kopierat i likhet med innehållet; i trots av systerns anmärkning att hennes korrespondent nästan aldrig brukade sätta ut hela sitt namn, när hon skrev till släktingar, och att härutinnan åtminstone skulle madame Blavatsky finna sig besviken. ”Inte dess mindre”, svarade hon, ”skall jag låta dessa två röda märken träda fram på sina motsvarande ställen inuti brevet”.

Därefter lade hon det slutna brevet bredvid det öppna på bordet och lade sin hand på båda, för att (såsom hon sade) bilda en övergångsbrygga för den psykiska kraftströmmen. Nu antog hennes anletsdrag ett uttryck av djup tanke-koncentrering, under det at hon höll sin hand stilla några ögonblick, varefter hon kastade det slutna brevet mitt över bordet till sin syster med dessa ord: ”Tiens c’est fait. Experimentet har lyckats.” För att visa att brevet inte kunde ha öppnats under vägen – annat än av någon offentlig tjänsteman- må här tilläggas, att poststämplarna var placerade på själva klaffen av kuvertet, där man vanligen brukar sätta sigillet.

Sedan kuvertet blivit öppnat av det fruntimmer, till vilket brevet var adresserat, befanns det att madame Blavatsky verkligen skrivit av dess innehåll; att hennes namn fanns där; att hon verkligen hade satt det röda strecket under detsamma, såsom hon lovat, och att den dubbla triangeln var reproducerad under författarinnans namn, som var fullständigt utskrivet såsom madame Blavatsky sagt.

Vi anmärkte även en annan omständighet av synnerligt intresse. Ett litet fel, som madame Blavatsky begått vid uppritandet av de båda sammanflätade trianglarna, var troget återgivet inuti det slutna brevet.

Detta experiment var av dubbelt värde såsom på en gång ett exempel på den clairvoyanta förnimmelseförmåga, förmedelst vilken madame Blavatsky kunde läsa innehållet av ett förseglat brev, och på precipiteringsfenomenet eller överflyttningen av färgämnen under form av figurer och linjer, förut uppritade av operatorn i vittnens närvaro.

I den psykologiska tidskriften Rebus (utgiven i Petersburg) förekommer ock i Nr 26 för den 1:e juni 1884 en med ovanstående till alla delar överensstämmande berättelse om samma tilldragelse av ovannämnda ögonvittne, V Soloviof, under rubriken: ”Ett intressant fenomen”.[*]

___________________

[*] Denna författare, emellan vilken och madame Blavatsky förefallit några personliga stridigheter, har sedermera försökt at kasta en slöja av tvivel över äktheten av detta fenomen, påstående att det kunde ha berott därpå, att vittnena varit underkastade en psykologisk förtrollning eller synförvändning. Men även under ett sådant antagande måste den blotta omständigheten att madame Blavatsky äger förmåga at vid fullt dagsljus på en gång mesmerisera en hel grupp av personer, så att de tror sig se en hel följd av tilldragelser, som de i verkligheten inte ser, vara tillräckligt, för att säga det minsta – förvånade.

Vid den tidpunkt, då madame Blavatsky äntligen kom över från Paris den 7:e april (hon kom oförmodat en afton, då London-logen hade möte) var den teosofiska rörelsen i London redan grundad på en sådan fot, som gjorde att många av dess mest framstående representanter inte hyste någon särdeles sympati för sådana fenomen, som de nyss skildrade, såsom illustrationer av en ockult kraft, opererande på det fysiska naturplanet. Och ingen, som i någon mån känner till den riktning denna rörelse tagit – allt sedan en tillräcklig mängd filosofiskt vetande blivit uppenbarat av ”adepterna” för att visa, vilket upphöjt mål i verklighet föreligger dem, vilka studerar den esoteriska teosofin – skall begå det misstaget att föreställa sig, det London-samfundet består av personer, vilka dragits till detsamma endast på grund av ryktet om madame Blavatskys undergörande förmåga. Men varhelst hon än må befinna sig, förekommer mer eller mindre ofta abnorma företeelser även under de sista åren, ehuru på långt när inte i sådan mängd som under en tidigare period av hennes liv. Och närvarande arbete, mera avsett att skildra hennes eget personliga liv, än den rörelse, med vilken den senare delen av hennes bana blivit så intimt förbunden, måste bibehålla sin karaktär till slutet. Både madame Blavatsky själv och hennes mest tillgivna vänner inom den teosofiska rörelsen har, såsom jag nyss sagt, börjat känna en ganska stark motvilja för alla fenomen-berättelser på grund av den ordstrid de framkallat och den fientliga misstro de uppväckt. De har nu kommit till en sådan ståndpunkt, att de i fråga om att väcka världens intresse för det teosofiska studiet kan tryggt förlita sig till den esoteriska lärans egna inre, intellektuella och filosofiska anspråk, och det kan inte nog eftertryckligt eller nog ofta framhållas att det slutliga målet för madame Blavatskys liv sedan hennes återkomst från Indien 1870 har varit att meddela världen något av denna lära, av denna andliga filosofi – inte att blanda en liten krets av henne för varje gång omedelbart omgivande personer med manifestationer av ockult kraft.

Emellertid har hon detta oaktat ända tills helt nyligen fortfarande gång efter annan uppenbarat sina abnorma egenskaper, beroende dels på den princip, efter vilken hon hela tiden, såsom läsaren torde ha funnit, sökt utföra sitt värv, dels ock på den kärlek hon hyser för övandet av dessa sina förmögenheter, vilken beständigt kommer henne att glömma de ledsamheter deras bruk ofta förorsakat henne.

Hon uppehöll sig endast en vecka hos oss vid sitt första besök i London, varefter hon återvände till Paris. Hon kom över igen till London den 29:e juni, då hon stannade hos sina vänner i Elgin Crescent, Notting Hill till en början av augusti, då hon reste över till Tyskland i sällskap med andra teosofer på ett besök hos några vänner i Elberfeld. Ryktet om hennes närvaro i London vid denna tidpunkt spred sig ganska vitt omkring och massor av människor sökte hennes bekantskap. Där var en ständig ström av besökande hos henne, och hon mottog dem på sitt vanliga ogenerade sätt i vilken kostym och i vilket rum det för tillfället föll sig lämpligt – i sängkammaren, som tillika utgjorde hennes skriv- och läsrum, eller i hennes vänners förmak, som var uppfyllt med rök av hennes oräkneliga cigarretter, av vilka hon frikostigt bjöd åt alla, som ville röka.

Vid dessa tillfällen förekom stundom några manifestationer av hennes ockulta krafter, såsom till exempel under den afton, på vilken hänsyftas i följande brev:

Min bästa Mr –, – Jag ser inget hinder, varför jag inte skulle kunna berätta er vad som hände i min närvaro för några dagar sedan i mrs Arundale’s hus, där jag hade ätit middag tillsammans med madame Blavatsky.

Mitt under samtalet, som rörde sig kring åtskilliga ämnen, blev madame Blavatsky plötsligen tyst och vi hörde alla helt tydligt ett ljud, som kunde jämföras med ljudet av en liten silverklocka.

Samma fenomen upprepades lite senare i det till matsalen angränsande förmaket.

Jag blev naturligtvis överraskad av detta fenomen, men ännu mera av följande händelse. Jag hade just sjungit en rysk sång, som jag tagit med mig denna afton och som tycktes slå an på mit auditorium. När det sista ackordet av ackompanjemanget dött bort, sade madame Blavatsky: ’Hör!’ och höll upp sin hand; och nu hörde vi tydligt det sista fulla ackordet, som bestod av fem noter, upprepas mitt ibland oss. Jag kan naturligtvis inte avge den ringaste förklaring, men det faktiska förhållandet var sådant som jag framställt det.

Emellertid var de ”fenomen”, som producerades under denna period av föga vikt och förtjänar knappt att nämnas efter dem, som redan blivit skildrade; men av lätt insedda skäl torde en händelse förtjäna att anföras, som, just därför att den inte stod i det ringaste samband med madame Blavatskys inflytelse, kastar ett klart ljus över hennes ständiga försäkran att en stor mängd av de under, som företer sig i hennes närvaro, i verkligheten produceras av hennes ”Mästare” själva. Dr Hübbe Schleiden, som blev president för den i Tyskland bildade grenen av Teosofiska Samfundet, skriver i ett brev, adresserat till madame Blavatsky, följande:

”Elberfeld, augusti 1884

Min bästa madame! – Ni har bett mig uppge de särskilda omständigheterna, under vilka jag erhöll mitt första meddelande från Mahatma K H. Jag gör det med största nöje.

Den första i denna månad reste överste Olcott och jag med snälltåget härifrån till Dresden. Några dagar förut hade jag skrivit ett brev till Mahatmerna, som överste Olcott hade kuverterat och adresserat till er. Det kom, såsom jag nu hör, aldrig fram till er, utan blev taget av mästarna, under postbehandlingen. Vid nämnda tillfälle tänkte jag inte på brevet, utan höll på att berätta för överste Olcott några händelser ur mitt liv, nämnande även den omständigheten att jag ända från mitt sjätte eller sjunde år aldrig känt någon frid eller glädje, i det jag ville veta överste Olcotts tanke om betydelsen av några synnerligen hårda öden, dem jag genomgått.

Under detta samtal blev vi avbrutna av konduktören, som begärde våra biljetter. Då jag till hälften reste mig upp för att lämna biljetten, anmärkte översten, att där låg någonting vitt bakom mig på motsatt sida mot den, där han satt, och när jag tog upp det, befanns det vara ett tibetanskt kuvert, i vilket jag fann ett brev från Mahatma K H, skrivet med blå blyerts i hans välkända och omisskänneliga handstil. Som där fanns flera för oss obekanta personer i kupén, förmodar jag att mästaren valt denna plats att nedlägga brevet för att inte väcka en obehörig nyfikenhet hos medpassagerarna.

På kuvertet stod min adress tydlig och klar, och brevet innehöll en tröstande anmärkning över den mening jag för en fem eller tio minuter sedan uttalat över de sorgliga händelserna i mitt förflutna liv. Mahatman förklarade att sådana händelser och det själslidande de framkallar ligger utom livets vanliga räkning, men att hårda prövningar av alla slag väntar dem, som strävar till en högre andlig fullkomning. Han uttalade även den välvilliga meningen att jag redan skulle ha gjort något till världens fromma.

Brevet innehöll även svar på några av de frågor dem jag framställt i min ovan nämnda skrivelse jämte en försäkran att jag skulle erhålla bistånd och råd, när jag var i behov därav.

Jag förmodar att det är överflödigt att be er till Mahatman framföra min djupa tacksamhet för den stora godhet han visat, ty mästaren torde känna mina tankar, utan at jag behöver klä dem i mer eller mindre inadekvata ord.

Med djupaste högaktning
Eder tillgivne
Dr Hubbe Schleiden

”Till M:me Blavatsky,
Elberfeld.”

I Elberfeld var madame Blavatsky gäst hos herr och fru Gebhard, och en av deras söner, mr Rudolph Gebhard, skriver som följer:

Jag har alltid varit synnerligen road av taskspelarkonster. När jag var i London hade jag tillfälle att ta lektioner för professor Field, en utomordentligt skicklig taskspelare, som ganska snart gjorde mig fullt hemmastadd med sin konst. Sedan dess har jag gett föreställningar, varhelst jag kommit (såsom amatör naturligtvis) och gjort bekantskap med nästan alla våra berömda ”trollkarlar” och utbytt konster med dem. Likasom varje taskspelare har någon särskild konst, i vilken han är överlägsen, så lade jag särskilt an på att fullkomna mig i de särskilda grenarna av kort- och mynt-konster eller de beryktade mediala konsterna. Detta gjorde mig tidigt till en ganska skarp iakttagare, så snart det är fråga om konster, och jag anser mig berättigad att här avge mitt ytrande angående de fenomen, dem jag bevittnat.

Tvenne sådana inträffade i vårt hus i Elberfeld under madame Blavatskys, överste Olcotts och några andra vänners och teosofers vistelse därstädes.

Det första var ett brev från Mahatman K H till min fader och ägde rum en afton i närvaro av ett antal vittnen, till en del medlemmar av vårt Samfund, och av generalmajor D D Howard vid Förenta Staternas armé. Klockan var omkring nio på aftonen. Vi satt i förmaket, samtalande om olika ämnen, då madame Blavatskys uppmärksamhet plötsligen väcktes av att någonting ovanligt försiggick i rummet. Efter en stund sade hon sig känna ”Mästarnas” närvaro. Att de kanske hade för avsikt att framställa någonting för oss, varför hon bad oss tänka efter vad vi skulle vilja se utfört. Därpå ägde en liten överläggning rum om vad som skulle vara det bästa, och slutligen beslöts det enhälligt att be om ett brev till min fader, mr G Gebhard, angående något ämne, som han skulle avgöra i tysthet inom sig själv.

Nu var min fader för tillfället ganska ängslig för en son i Amerika, min äldre bror, och önskade ivrigt att få någon underrättelse om honom genom Mästaren.

Madame Blavatsky, som låg och vilade på en soffa på grund av sitt senaste illamående, såg sig därunder omkring i rummet. Plötsligen ropade hon att det försiggick något vid en stor oljetavla, som hängde över pianot i samma rum, hon hade sett en ljusstråle skjuta fram i riktning mot tavlan. Detta påstående bekräftades genast av mrs H- och sedan även av min moder. Hon satt mitt framför en spegel med ryggen vänd mot tavlan och hade sett i spegeln såsom ett svagt ljus, som rörde sig mot tavlan. Madame B bad då mrs H- att se efter och säga vad som försiggick, varpå mrs H- svarade att hon såg någonting som gestaltade sig över tavlan, men hon kunde inte tydligt urskilja vad det var.

Allas ögon riktades nu på väggen, där de högt uppe under taket såg flera klara ljus. Men jag måste bekänna att jag, som inte är clairvoyant inte såg någonting annat än vad jag alltid sett på den väggen. Och då madame Blavatsky sade, att hon nu var absolut säker på att någonting var å bane, lämnade jag min plats (vi hade nämligen alla suttit hittills) klev upp på pianot och lyfte tavlan rätt ut från väggen, ehuru inte av kroken, skakade den och såg efter bakom – ingenting! Rummet var väl upplyst, och det fanns inte en tum av tavlan, som jag inte kunde se. Jag släppte ned tavlan igen och förklarade att jag inte såg något; men då madame Blavatsky sade mig att hon bestämt visste, at där måste finnas något, steg jag upp igen och gjorde ett nytt försök.

Den i fråga varande tavlan var upphängd på en krok medelst ett rep, så att hon stod ut från väggen med övre kanten, och när man upplyfte nedre kanten av ramen, uppstod sålunda ett mellanrum mellan väggen och tavlan av fulla sex tums bredd, vilket var väl upplyst av de gasarmar, som satt en på vardera sidan. Men jag var lika litet i stånd att se något andra gången som den första, så noga jag än såg efter. För att vara riktigt säker förde jag min hand mycket långsamt utefter hela ramen upp och ned – ingenting! Jag släppte nu tavlan och frågade, vänd till madame Blavatsky, vad som nu skulle göras, då hon plötsligt utropade: ”Jag ser brevet, där är det!” Jag vände mig hastigt om mot tavlan och såg i samma ögonblick ett brev falla bakifrån tavlan ned på pianot. Jag tog upp det. Det var adresserat till ”Herrn Consul G Gebhard” och innehöll just den underrättelse han hade begärt. Jag måste ha sett tämligen förbluffad ut, ty sällskapet skrattade rätt gott åt ”familje-trollkarlen”.

För mig är nu detta ett det mest fullständigt bevisade fenomen. Ingen hade hanterat tavlan mer än jag; jag hade sorgfälligt undersökt den, och då jag just letade efter ett brev, kunde ett sådant inte ha undgått min uppmärksamhet, som fallet möjligen kunnat vara, om jag hade väntat någonting annat – jag hade då kanske inte fäst så mycket uppmärksamhet vid en papperslapp. Brevet var gott sina fyra tum långt och två tum brett, så att det ingalunda var något litet föremål.

Vidare var det sällskapet, som hade avgjort att mr G Gebhard skulle bli mottagaren av brevet, och då jag visste vad som låg min far om hjärtat just vid den tiden, föreslog jag själv att han skulle begära ett svar i fråga om detta ämne.

Antag att åtskilliga brev hade blivit skrivna på förhand, adresserade till olika personer, handlande om olika ämnen. Är det möjligt at få ett brev till en anvisad plats genom en taskspelarkonst? Fullkomligt möjligt; det beror blott på vad plats det är och om vår uppmärksamhet är dragen på förhand åt det hållet eller inte. Att praktisera dit detta brev bakom tavlan, skulle ha varit ganska svårt, men kunde ha låtit sig göra, om vår uppmärksamhet för ett ögonblick hade blivit riktad åt ett annat håll. Vad är en volt? Ingenting annat än en mer eller mindre hastig rörelse i ett ögonblick, då ni inte är observerad. Jag drar för ett ögonblick er uppmärksamhet till en viss punkt, till exempel min vänstra hand, då min högra är ledig att utföra vissa obemärkta rörelser. Vad den satsen "att handens snabbhet gäckar ögat” beträffar, är den fullkomligt falsk. Ni kan inte göra en så hastig rörelse med er hand, att inte ögat skulle kunna följa med och upptäcka den; det enda ni kan göra är att antingen dölja den nödvändiga rörelsen genom en annan, som inte har något med själva saken att göra, eller ock dra åskådarens uppmärksamhet till en annan punkt och sedan hastigt utföra vad som skall göras.

Nu var i närvarande fall hela vår uppmärksamhet riktad på tavlan, innan alls någon fråga hade uppstått om vad vi ville ha, och hölls hela tiden riktad på densamma; och det skulle ha varit en ren omöjlighet för vem som helst att praktisera dit ett brev utan at ha blivit upptäckt. Vad det beträffar att brevet kunde ha blivit gömt bakom tavlan på förhand, kan därom inte bli någon fråga, då det i så fall omöjligen kunnat undgå mina upprepade undersökningar. Antag att brevet hade legat ovanpå ramen, och att jag utan att märka det hade rubbat det med handen, då måste brevet ha fallit ned ögonblickligen, varemot nu omkring trettio sekunder passerade, innan det visade sig. Då jag tar alla dessa omständigheter i betraktande, syns det mig en ren omöjlighet att detta fenomen kunnat producerats medelst någon taskspelarkonst.

Dagen efter sedan detta passerat gick jag in till madame i hennes rum vid middagstiden; men då jag såg att hon var upptagen, drog jag mig tillbaka till förmaket, där vi hade suttit kvällen förut. Jag fick genast den idén att göra ett nytt försök med tavlan, för att fullkomligt förvissa mig om, att brevet inte kunde ha legat gömt någonstädes bakom densamma, utan att jag upptäckt det. Jag var ensam i rummet och ingen kom in, under det jag undersökte tavlan. Jag blev tillfullo övertygad att inget brev, som varit dolt bakom densamma, kunnat undgå min uppmärksamhet. Jag gick därpå tillbaka till madames rum, där jag ännu fann henne upptagen av samma kvinna. På aftonen var vi åter samlade.

’Mästarna bevakade er i dag och var högeligen roade av era experiment, när ni försökte tänka ut, hur brevet skulle kunnat gömmas bakom tavlan.’

Nu är jag fullkomligt viss på, för det första att ingen var inne i rummet, under det jag gjorde mina försök med tavlan, och för det andra att jag inte hade talat om det för någon i huset. Jag kan omöjligen förklara, hur madame kunnat få reda på vad jag förehade annorledes än medelst sin clairvoyance.…

Mer än ett år därefter, då Sällskapet för psykiska forskningar utgav en berättelse, i vilken uttalades misstroende till en stor mängd fenomen, uppförda på madame Blavatskys räkning, varav dock de flesta inte är upptagna i denna levnadsteckning, framkastade man i fråga om mr Gebhards berättelse, vilken Sällskapet erhållit i något mera sammandragen form, den meningen, att mr Gebhard inte syns ha tänkt på möjligheten av en hemlig medhjälpare, som kunde ha kastat brevet utan att någon märkt det – en tämligen hårddragen insinuation, när man betänker att fenomenet ägde rum i närvaro av flera personer, vilka alla väntade dess framställning, och i ett privat rum, där endast familjens medlemmar och några intima vänner var tillstädes. Emellertid har jag mottagit ett brev från mr Gebhard över detta ämne, daterat den 18:e januari 1886, så lydande:

Min bästa mr Sinnett. – Många tacksägelser för ert brev, som jag mottog i går morse. I betraktande därav att Sällskapet för psykiska forskningar i sin berättelse angripit (ehuru på mycket svaga skäl) mitt brev till Hodgson, torde det vara av något gagn att påpeka, det 1) jag skrev en redogörelse över fenomenet endast några få dagar efter detsamma och av vilken jag påträffat en avskrift just denna morgon; 2) i denna första redogörelse har jag ganska allvarligt betraktat den möjligheten att brevet blivit kastat av en medhjälpare, men efter att ha, såsom jag tror, fullt logiskt bevisat, att någonting sådant omöjligen kunnat ifrågakomma, har jag aldrig vidare upptagit denna punkt i de följande referaten. De båda referaten stämmer absolut överens i huvudpunkterna och skiljer sig endast däruti, at jag i det första angivet mellanrummet mellan tavlan och väggen till 6 tum och i det andra till 8, samt att jag första gången upptagit brevets storlek till 4 x 2 och andra gången till 5 x 2½ tum (den senare uppgiften är den rätta enligt det noggranna mått jag tagit av brevet i dag). Det andra referatet går även något mera i detaljer än det första, beroende antagligen på de många frågor, som gjordes mig av personer, för vilka jag omtalade händelsen, vilka frågor jag sålunda ville möta redan från början.

Jag har dessutom denna morgon gjort en tämligen märklig upptäckt, och jag är endast ledsen att jag inte gjort samma försök förr. Jag tog själva originalbrevet, steg upp på pianot och kastade ned det bakom tavlan, men brevet fastnade mellan tavlan och väggen, och upprepade försök visade mig, att tavlan, som är mycket tung, sluter så tätt till väggen med sin nedre kant, att inte ens ett brev kan falla emellan. Jag lyfte upp tavlan flera gånger och lät den falla tillbaka igen, men verkan blev alltid densamma. Jag är mer än någonsin ur stånd att förklara saken, ty efter allt vad jag vet svävade brevet ned bakifrån tavlan på pianot.”

Slutet av madame Blavatskys besök i Europa fördunklades av en obehaglig händelse, vilken gav anledning till vitt utgrenade följder.

En tidskrift i Madras, The Christian College Magazine – organet för de kristna missionärerna på platsen – utgav en serie av brev, som påstods ha varit skrivna av madame Blavatsky till en viss madame Coulomb, vilken bott hos henne i Indien under flera år först i Bombay och sedan i Madras. Madame Coulomb och hennes man hade förut haft ett hotell i Kairo, där madame Blavatsky till sin olycka gjort deras bekantskap vid tiden för det kortlivade Sociéte Spirite’s födelse. Flera år därefter uppträdde herrskapet Coulomb under mycket tryckta omständigheter och fann ett gästfritt skydd hos madame Blavatsky i Bombay. De blev slutligen upptagna såsom medlemmar av hennes hushåll, i det madame Coulomb skötte detta mot ersättning av kost och bostad, under det att hennes man en lång tid förmodades hålla på att se sig om efter arbete. Anordningarna var av ett ganska oformligt slag, men kom att fortfara längre, än dylika anordningar vanligen pläga. Emellertid började den ömsesidiga vänskap, som antagligen varit första orsaken till detta förhållande, att ge rum för känslor av helt annat slag – åtminstone å madame Coulombs sida. Vore det inte för dess senare följder, skulle hela denna skandalösa affär inte förtjäna att nämnas. Men utan att ens nu ingå i enskildheter, vilka, om de skulle anföras, måste anföras till ett omfång långt övergående deras värde, anser jag mig bör upplysa att madame Coulomb försåg utgivaren av tidskriften med en serie brev såsom det syntes från madame Blavatsky till henne själv, av vilka några i händelse de varit äkta, skulle ha visat, att både madame Coulomb och hennes man blivit använda av madame Blavatsky såsom medhjälpare vid en lång följd av fenomen. Då tidskriften, som intagit dessa brev, kom till Europa, skrev madame Blavatsky följande brev rörande detta ämne till Times. Det är intaget i numret för den 9:e oktober.

”Sir, - med hänsyn till det föregivna uppdagandet i Madras av en vanhederlig komplott emellan mig och två personer vid namn Coulomb i avsikt att bedra allmänheten med ockulta fenomen, får jag säga att de brev, som utges såsom skrivna av mig, förvisso inte är mina. Jag känner igen meningar här och där, hämtade ur gamla brev, som jag skrivit över åtskilliga ämnen, men de är uppblandade med interpoleringar, som helt och hållet förvänder deras mening. Med dessa undantag är breven i deras helhet förfalskade. Förfalskarna måste ha varit djupt okunniga om indiska förhållanden, när de låter mig tala om en ’Maharajah av Lahore’, då varje skolgosse i Indien vet att ingen sådan person existerar.

Beträffande den insinuationen att jag försökt befrämja det Teosofiska Samfundets ’finansiella framgång’ medelst ockulta fenomen, får jag förklara, att jag aldrig vid något tillfälle erhållit eller försökt erhålla av någon person några pengar vare sig för min egen eller Samfundets räkning genom dylika medel. Jag trotsar någon som helst att kunna träda fram och bevisa motsatsen. De pengar jag mottagit har jag förtjänat genom litterärt arbete, och dessa förtjänster jämte vad som återstod av min ärvda förmögenhet, då jag reste till Indien, har jag ägnat åt Teosofiska Samfundet. Jag är en fattigare kvinna nu, än jag var, då jag jämte andra stiftade Samfundet.

Samma tidning innehöll ock i samma nummer ett brev från mr S:t George Lane Fox.

”Sir, – I Times för 20 och 29 september har ni publicerat telegrammet från er korrespondent i Calcutta, vilka har avseende på det Teosofiska Samfundet. Såsom nyss återkommen från Indien och såsom varande medlem av den kontroll-kommitté, som blivit tillsatt att leda Samfundets angelägenheter under madame Blavatskys och överste Olcotts bortvaro från Indien, hoppas jag ni vill tillåta mig att i era spalter få tillägga några ord till de nyheter ni meddelar. Vad först dessa coulombs beträffar, vilka i förening med vissa missionärer söker väcka misstroende till det Teosofiska Samfundet, var de anställda såsom föreståndare för hushållet vid Samfundets huvudkvarter i Adyar, men då kontroll-kommittén fann att de var personer utan alla grundsatser och att de sökte utpressa pengar av Samfundets medlemmar, blev de avskedade. De hade emellertid anbringat alla slags falluckor och blinddörrar i madame Blavatskys enskilda rum, vilka hon varit nog oförsiktig att lämna i deras vård. Beträffande dessa brev, som föreges vara skrivna av madame Blavatsky och som nyligen blivit publicerade i en indisk ”kristen” tidning, är både jag och alla, som är bekanta med förhållandena, fullkomligt övertygade, att de inte är skrivna av madame Blavatsky, vilken som nu må ha skrivit dem. Själv fäster jag mycket liten vikt vid denna nya skandal, då jag ingalunda tror att den sanna Teosofins sak i någon den ringaste grad kan ta skada därav.

Den teosofiska rörelsen har tagit fart och skall gå framåt i trots av alla hinder. Redan har hundratals, ja tusentals människor genom densamma kommit till insikt därom, att en ren levnad är eftersträvansvärd inte blott av känsloskäl utan av rent vetenskapliga och att ärliga avsikter och en osjälvisk verksamhet är nödvändiga villkor för en sant mänsklig utveckling och uppnåendet av en verklig lycka.

Inte dess mindre väckte saken ganska mycket oro hos åtskilliga personer, vilka varit djupt intresserade av referaten om madame Blavatskys ockulta produktioner i Indien, angående hur långt dessa brev kunde vara äkta, och slutligen beslöt Sällskapet för psykisk forskning att sända en av sina egna medlemmar till Madras, vilken var villig att åtaga sig en undersökning på platsen över alla de förhandlingar, på vilka breven hänsyftade. Mr Richard Hodgson reste ut till Indien i november 1884 och dröjde där till påföljande april. Vid sin återkomst avgav han en rapport till Sällskapet, i alla avsenden ogynnsam för madame Blavatsky, och den kommitté Sällskapet tillsatt för at undersöka karaktären av de fenomen, som ”stod i samband med Teosofiska Samfundet”, förklarade i sin ordning i den vid Sällskapets möte den 24:e juni avgivna berättelsen, att breven enligt sakkunnigas [*] intyg var äkta och att de var tillräckliga såsom bevis därpå, att madame Blavatsky ”sedan länge varit invecklad i en komplott med andra personer till frambringandet av en serie skenbara underverk i och för befrämjandet av den teosofiska rörelsen.”

Emellertid hade madame Blavatsky återvänt till Indien. Så snart den ångare, med vilken hon gick, anlände till Madras, kom en delegation av infödda studenter från Madras’ högskolor ombord för att välkomna henne. Denna demonstration berodde på den omständigheten att de beskyllningar, som kommit i omlopp emot henne, ledde sitt ursprung från dessa brev, dem hon påstods ha skrivit och som offentliggjorts i en tidskrift, den där erkänt var organ för en av högskolorna. Sedan hon blivit förd till en offentlig sal, där ett stort antal infödingar var församlade, uppläste en av de delegerade studenterna följande adress –

”Då vi härmedelst bringar er vår hjärtligaste välkomsthälsning, då ni nu återkommer från det intellektuella fälttåg ni så framgångsrikt utfört i Västerlanden, vet vi, at vi blott ger ett svagt uttryck åt den ’omätliga skuld av oändlig tacksamhet’, vari Indien står till Er.

Ni har helgat ert liv åt det oegennyttiga värvet att sprida den ockulta filosofins sanningar. Ni har över vår urgamla religions heliga mysterier och våra filosofiska läror gjutit en flod av ljus genom att utsända i världen denna er underbara produktion, Den avslöjade Isis (’Isis Unveiled’). Genom era framställningar har vår älskade överste blivit föranledd att åtaga sig detta gigantiska kärleksvärv – att på Aryavartas altaren återupptända religionens och det andliga livets döende lågor.

Under det att Ni på en del av jordklotet med själ och hjärta ägnat er åt den eviga sanningens förkunnande, har era fiender på denna sidan varit likaså flitiga. Vi syftar på de sista skandalösa händelserna i Madras, vid vilka en av era avskedade tjänare begagnats såsom en passande katt-tass. I det vi betraktar dessa lumpenheter med det harmfulla förakt, de förvisso förtjäna, ber vi Er vara försäkrad om, att den kärlek och beundran er själshöghet, era ädla strävanden och era uppoffringar ingivit oss, är alltför djupt rotade att kunna skakas av ondskans och förtalets ilskna kastvindar, vilka dessutom ingalunda är några ovanliga företeelser i Teosofins annaler.

Att de vördade Mästare, vilkas hjärtan överflödar av kärlek till mänskligheten, måtte fortfarande som hittills bistå Er och vår aktade överste i sanningens upptäckande och spridning är – bästa och vördade madame – era trogna tjänares allvarliga bön.

Adressen var undertecknad av över trehundra studenter. Under en stor del av den tid mr Hodgson tillbringade i Madras, låg madame Blavatsky på sjukbädden, såsom både hennes vänner och hon själv trodde, döende, och hennes återställelse till relativ hälsa utgjorde i och för sig ett ibland de inte minst överraskande ”fenomenen” i hennes levnadshistoria. Mot slutet av denna period skrev hon till mig: –

”Jag nödgas skriva till Er ännu en gång. Mitt eget anseende och rykte ger jag till spillo och frågar för de få återstående månaderna av mitt liv föga efter, hur det går med mig. Men jag kan inte lämna den stackars Olcotts rykte i sticket att angripas, som det blivit angripit av Hume och mr Hodgson, vilka plötsligen blivit galna med sina hypoteser om ett bedrägeri, mera fenomelt än fenomenen själva. Jag jämte ett tusental andra teosofer protesterar mot det sätt, varpå mr Hodgson går till väga vid sina efterforskningar. Han examinerar endast våra bittraste fiender – tjuvar och rövare – sådana som X; och när denne visar honom brev, som han försäkrar sig ha mottagit för sju år sedan från Amerika, skriver Hodgson av några ställen ur dem han tror vara mest komprometterande och grundar på dessa sitt antagande, att jag skulle vara en rysk spion. …. Ni vet, hur jag strävat at försona hinduerna med engelsmännen. Hur jag gjort allt vad i min makt stått att övertyga dem, att denna styrelse, så dålig den än kunde synas i deras ögon, var den bästa de någonsin kunde begära. Jag trotsar någon att kunna uppleta en enda aktningsvärd och sannfärdig hindu, som skall säga att jag någonsin till dem yttrat ett enda halvdraget, förrädiskt ord. Och dock har mr Hodgson på grund av ett visst papper, som blivit mig frånstulet av X och som missionärerna visat honom, ett papper delvis eller helt och hållet skrivit med chiffer, offentligen proklamerat mig såsom en rysk spion.”

”De (hon menar missionärerna) lämnade det till poliskommissarien, lät de mest sakkunniga undersöka det, skickade det till Calcutta och – övergav det i förtvivlan. Det är ett av mina Zenzar manuskript. Jag är fullkomligt viss därpå, ty ett av bladen i min bok, som har numrerade sidor saknas.”

Zenzar är ett mystiskt språk med ett särskilt egendomligt alfabet, som begagnas av de invigda ockultisterna i Tibet.

Vid sin återkomst till Europa efter sin sjukdom, uppehöll sig madame Blavatsky en tid på sitt hotell i närheten av Neapel, varifrån hon skrev ett brev av den 21 juni till min hustru såsom svar på ett brev från henne, däri hon uttryckte sitt deltagande.

”Åsynen av er välbekanta handstil var i sanning en välkommen syn och ännu mera välkommet var innehållet av ert brev. Nej…. Jag har aldrig tänkt att Ni kunde tro att jag spelat det falska spel, för vilket jag är anklagad, varken ni eller någon av dem, som har Mästare i sina hjärtan och inte blott i hjärnorna. Dock, här är jag, och står anklagad, utan medel att bevisa motsatsen, för de mest smutsiga och skurkaktiga bedrägerier, som någonsin praktiserats av ett halvt ihjälsvultet medium. Vad kan jag göra och vad skall jag göra? Det är gagnlöst vare sig att skriva eller att argumentera med personer, som är förpliktade att anse mig skyldig. Må de hållas. Bränslet i mitt hjärta är utbrunnet till sista atomen. Det finns hädanefter endast kall aska. Jag har lidit så mycket att jag ej kan lida mera. Jag blott skrattar åt varje ny anklagelse.

’Oaktat de sakkunniga’, säger ni. Åh! De måste vara utomordentliga dessa sakkunniga, som fann alla de Coulombska breven äkta. Hela världen må buga sig för deras skarpsinniga dom, men det finns en person i denna vida värld, som de aldrig kan övertyga at dessa enfaldiga brev är skrivna av mig, och det är H P Blavatsky.

Hör på, ty jag vill att ni skall få kännedom om alla dessa fakta – ända till denna dag har jag inte fått se en enda rad av dessa brev. Varför kunde inte mr Hodgson komma och visa mig ett av dem åtminstone?….. Var god och säg mig, är det lagligt i England att offentligen anklaga ens en gatsopare i hans frånvaro, utan att ge honom tillfälle at säga ett enda ord till sitt försvar, utan att låta veta ens bestämt vad han är anklagad för, vem som anklagar honom och uppträder som huvudvittne? Ty jag känner inte första stavelsen till allt detta. Hodgson kom till Adyar, blev mottagen som vän, fick examinera och korsförhöra alla han ville; och gossarna (hinduerna) vid Adyar gav honom alla de upplysningar han önskade. Om han nu finner skiljaktigheter och motsägelser i deras uppgifter, bevisar det endast att de, oförberedda på ett vetenskapligt korsförhör och hållande det för en ren dårskap at betvivla mästarnas fenomen, torde ha glömt en mängd omständigheter.

Här är jag. Vart jag skall gå härnäst, känner jag inte mera än mannen i månen. Varför de ännu vill ha mig kvar i livet, är något, som jag ej kan förstå; men deras vägar är och har alltid varit ofattbara. Vad gott kan jag nu göra saken? Betvivlad och misstänkt av hela skapelsen utom av några få, skulle jag inte gagna Teosofiska Samfundet mera med att dö än med att leva?”

Tvenne månader därefter begav hon sig från Italien till en liten stad i Tyskland, där jag besökte henne förliden höst (1885). Under tiden hade Sällskapet för psykiska forskningar hållit sina möten, vid vilka den ”för undersökning av fenomen rörande Teosofiska samfundet” tillsatta kommittén hade inberättat att de Coulombiska breven verkligen var skrivna av madame Blavatsky, att ”helgedomen” i Adyar var sinnrikt inrättad för underlättande av förrädiska och falska manifestationer och att de under, som tillskrevs mahatmerna var överlagda bedrägerier, utfärdad av madame Blavatsky eller på hennes anstiftan. I augusti skrev hon till mig –

”…. Förtroende och vänskap eller misstroende och illvilja – varken vänner eller fiender skall någonsin komma att inse hela sanningen; så vad tjänar det till …. Den enda skillnaden mellan de Coulomb-, Patterson-, Hodgsonska beskyllningarna nu och de föregående, som hörde till Adyar-skandalen är denna: då innehöll tidningarna endast vinkar, nu innehåller de påståenden. Då lade fruktan för lagen och en viss anständighetskänsla ett, om ock svagt, band på dem; nu är de oförskräckta och gå på utan den ringaste aning om försyn. Se på professor Sidgwick. Han är tydligen en gentleman, en ärans man av naturen och rättsint, såsom de flesta engelsmän är. Och, nu, säg mig, kan någon utanför stående (Fädernas av Sällskapet mening är naturligtvis värdelös) påstår att hans i tryck uttalade mening om mig är vare sig opartisk, laglig eller ärlig? Om jag i stället att beskyllas för falska fenomen, var anklagad för at ha plundrat mina offers fickor eller någonting dylikt, en anklagelse som om den inte kan bevisas, är belagd med straff, menar ni att prof Sidgwick skulle kunna stå sig inför en domstol? Säkerligen inte. Vad rätt har han då att tala offentligt (och låta trycka sina utlåtanden) om min ohederlighet, mina svek och bedrägerier och konster? Vill ni påstå att det är ärligt eller hederligt gjort av honom eller ens lagligt att begagna sig av sin undantagsställning och arten av den sak frågan gäller, till att förtala mig eller, om ni hellre vill, anklaga mig på detta sätt och skymfa mitt namn, på sådana eländiga bevis, som dem han har genom Hodgson?…. Kan ni efter detta klandra - - och andra ryska teosofer, som påstår att huvudskälet för deras ilska mot mig är att jag är ryska. Jag vet att inte så är fallet, men de, ryssarna, och Odessa-teosoferna kan inte förmås att se orsaken till en så skriande orättvisa i någon annan dager.

Var god och läs …. Hur de förnekar varje avsikt att beskylla den stackars Olcott för uppsåtligt bedrägeri. Därefter kommer frågan om breven, i vilka skrivelser från Mahatman förekommit – vilka torde ha varit öppnade förut av mig eller andra. Brev från Mästarna, mottagna i Adyar, under det att jag var i Europa ’kunde’ i alla händelser vara anordnade av Damodar. Vega-paketets försvinnande ’kan lätt förklaras’ medelst en venetiansk dörr bredvid Babulas rum – en dörr, som i parentes sagt, hermetiskt tillsluten och överspikad (både vägg och allt) med min stora matta, såsom ni kommer ihåg. Men antag att Vega-paketet på ett bedrägligt sätt dunstade bort i Bombay; hur vill hrr Hodgson, Meyers et Co förklara dess ögonblicket därefter konstatuerade uppenbarelse i Howrah, Calcutta i närvaro av överste Gordon med fru och vår överste, om sagda överste är så uppenbart oskyldig, att de höga herrarna av Sällskapet ansett sig skyldiga honom en offentlig ursäkt. En sak är klar – antingen var en av de tre, överste Gordon eller hans fru eller överste Olcott i komplott med mig för tillfället; eller ock har Sällskapets gudar drivit gäck med sig själva. Sannerligen, såsom - - säger, någon människa med sunt förnuft och som känner omständigheterna vid Vega-saken eller det sönderslagna porträtter eller Hübbe Schleidens brev, som han mottog på en tysk järnväg, under det jag var i London, och likaså många andra fall, skall någonsin våga skriftligen erkänna sig för en så stor åsna, att han vill påstå, det översten, på samma gång jag skulle vara en fullklappad bedragerska och alla mina fenomen taskspelarkonster, endast kunde beskyllas för ’lättrogenhet och bristande iakttagelseförmåga och slutkonst’.

I en ton av bittert hån och efter några föraktfulla utlåtelser över de psykiska forskarnas förståndsbegåvning ger hon sina ’vetenskapliga vänner’ fritt lov att anta, att ’Isis Unveiled’ och alla de bästa artiklarna i The Theosofist samt med alla brev från båda mahatmerna på vare sig engelska, franska, telegu, sanskrit eller hindi är skrivna av H P Blavatsky. De må gärna tro att hon i över tjugo års tid lurat århundradets mest intelligenta män i Ryssland, Amerika, Indien och framför allt i England. Vartill äkta fenomen, när upphovet till en 1000 falska manifestationer självt är sådant levande inkarnerat fenomen, att hon kunnat göra allt detta och mera därtill?!….

Varför skulle jag klaga? Har inte mästaren lämnat mig fritt val att antingen följa Herren Buddhas bud, som åläger oss att föda till och med en hungrande orm och inte vika av fruktan att han skall kasta sig över och hugga den hand, som matar honom; eller at möta Karma, som förvisso skall straffa den, vilken vänder sig bort från åsynen av synd och elände eller underlåter att upprätta syndaren och hjälpa den lidande…. Är jag förmer eller i något avseende bättre än en St Germain, en Cagliostro, en Paracelsus eller så många andra martyrer, vilkas namn skildra i den nittonde seklets Encyclopedi såsom charlataner och bedragare? Detta må bli de blinda och orättfärdiga domarnas öde, inte mitt….

Jag kan göra mera gott att förbli i skuggan, än om jag ännu en gång skulle inta en framstående plats inom rörelsen. Låt mig dväljas på obemärkta orter och skriva, skriva, skriva och undervisa den som vill lära. Då Mästaren nödgar mig att leva, låt mig få leva och dö i relativ ro. Det är tydligt att Han ännu behöver mitt arbete för Teosofiska Samfundet, då han inte vill tillåta mig att uppgöra kontrakt med – (hon nämner en utländsk förläggare, som erbjöd henne ganska goda pekuniera villkor), att skriva uteslutande för hans journal och tidning. Han ville inte tillåta mig att underskriva ett dylikt kontrakt förlidet år i Paris, då det föreslogs, ej heller vill han tillåta mig det nu, ty han säger att min tid skall bli upptagen på annat sätt. Ack denna grymma ondskefulla orättvisa, som jag varit utsatt för hela tiden! Tänk på den gräsliga smädelsen i C C M ’(Christian College Magazine)’, vars påstående att jag sökt att bedra mr Jacob Sassoon på 10 000 rupier i den där Poona affären, fått passera utan motsägelse ens av – och --, vilka vet, likaså som de vet at de själva lever, att åtminstone denna speciella beskyllning är en den mest nedriga lögn.

Kanske någon känner att jag, sedan jag arbetat och offrat mitt liv i över tio års tid för Samfundets utveckling, nödgats lämna Indien såsom en tiggerska, understödd i och för mitt uppehälle av den tidning, jag själv grundlagt med mina egna pengar? Sedan jag utgett tusental av de pengar jag förtjänat på mina ryska artiklar, fem års inkomster för ’Isis’ och inkomsten av The Theosofist för att understödja Samfundet, har jag lyckats bli en bedragerska!…. Förlåt mig att jag säger allt detta och visar mig så självisk, men det är ett direkt svar på ett nedrigt förtal, och det är inte mer än rätt att teosoferna i London får veta det.”

De ovan omtalade försäkringarna att hennes tid skulle bli ”upptagen med annat” i hennes tyska tillflyktsort än att skriva artiklar för ryska tidskrifter har blivit tillfullo bekräftade. Under de tre sista månaderna av 1885 började hon erhålla den ockulta ”inspiration” (eller vad det må kallas av dem, som är mer eller mindre bekanta med omständigheterna rörande hennes högre liv), som erfordrades för den länge utlovade boken över ”The Secret Doctrine” (Den Hemliga Läran). Denna bok förebådades i The Theosofist redan så tidigt som i början av februari 1884. Det var då föreslaget att arbetet skulle bli ”en omarbetning av Isis Unveiled med en ny anordning av ämnet, stora och viktiga tillägg och talrika noter och kommentarer”, och madame Blavatskys första avsikt var att den skulle utges i månadshäften, begynnande med mars 1884 eller åtminstone med juni. Men hennes besök i Europa under våren samma år kom emellan och de många anspråken på hennes tid därstädes blev hinderliga för företaget. Så exploderade under sommaren 1884 ”Coulomb-skandalen” med alla dess förargelseväckande följder och gjorde det omöjligt för henne att börja ett arbete, som fordrade en långvarig, oavbruten hängivenhet, koncentrering av tanken och någonting liknande sig till själslugn.

”The Secret Doctrine” var ännu orörd i september 1885, då min hustru och jag besökte henne i Tyskland. Hon hade en enkel med trevlig och lugn bostad och var för tillfället uppmuntrad av sin tant, madame Fadeef, vid vilken hon var varmt fäst. Hon kokade naturligtvis av förtrytelse över de oförrätter, det Psykiska Sällskapets kommitté och mr Hodgsons hjärtlösa och skandalösa rapport tillfogad henne, ehuru den senare, på vilken de erkände att de byggt sina slutsatser, inte blivit fullt avslutad. Men i det hela tycktes hon vara vid bättre hälsa och lynne än vi hade väntat och vissa tecken förebådade, att ”The Secret Doctrine” snart skulle komma under arbete.

En månad eller så efter vår återkomst till London i oktober erhöll jag ett brev från madame Blavatsky, i vilket hon bland annat skriver:

”Jag är ivrigt sysselsatt med ’Secret D’. Samma saker som i New York (hon menar de omständigheter, under vilka ’Isis’ skrevs) upprepas endast långt tydligare och bättre. Jag börjar tro att detta skall rättfärdiga oss. Sådana tavlor, panoramor, scener, antediluvianska dramer och allt detta! Jag har aldrig sett eller hört någonting bättre.”

I början av december erhöll jag ett brev från grevinnan Wachtmeister, som då var på besök hos madame Blavatsky. Grevinnan är en engelsk dam, ehuru hon bär en utländsk titel och är själv utrustad med clairvoyanta gåvor av en hög ordning, som helt och hållet höjer henne utöver åtkomst för dessa klumpiga materialistiska bevis, med vilka den teosofiska sakens mera tjockhuvade fiender så ivrigt angrepp hennes pålitliga och vördade vän. Hon skrev: ”’The Secret Doctrine’ innehåller en översättning av - - (vissa ockulta skrifter, okända för den stora allmänheten). Den nuvarande läsande allmänheten skall endast få en svag föreställning om dess verkliga mening, men allt efter som åren går, skall den intränga djupare i människornas hjärtan.” Och ytterligare skriver hon fjorton dagar senare: ”Jag anser det såsom en stor gunst att få bevittna det underbara sätt, varpå denna bok nedskrives.”

Några dagar senare skickade en tanklös eller skadelysten person madame Blavatsky ett avtryck av mr Hodgsons famösa eller såsom teosoferna menar infama berättelse, intagen i det Psykiska Sällskapets Handlingar. Grevinnan skrev: ”Vi har haft en förfärlig dag och H P B ville med ens rusa till London. Jag har försökt att lugna henne så gott jag kunnat, och nu har hon utgjutit sina känslor i inneliggande brev.”

Under hela fjorton dagar var hennes känslor i en sådan svallning att arbetet stod stilla. Hennes vulkaniska temperament gör henne i alla svåra lägen till en ganska dålig advokat i sin egen sak. Få om ens några av de brev, memoranda och protester, på vilka hon förspillde sina krafter under dessa olyckliga dagar var av den art, att de kunde övertyga en kall och osympatisk publik om sakernas verkliga förhållande, och det lönar ej mödan att införa dem här. Jag lyckades slutligen lugna henne så mycket att hon kunde skriva en presentabel protest för intagande i en ströskrift, som jag utgav under senare delen av januari; och vad de övriga beträffar, kunde endast få av hennes närmaste vänner fullt uppskatta deras eld och lågor. Hennes språk, när hon är upprörd, skulle komma en främling att tro det hon törstade efter hämnd, utom sig av vrede och färdig att skalpera sina fiender, om hon hade dem i sitt våld. Det är endast en fem, sex av hennes intimaste vänner, som vet, att om hennes fiender plötsligen mitt under hennes känslosvall överlämnades åt hennes gottfinnande, skulle hennes vrede brista som en såpbubbla.

Mr Hodgsons berättelse blev inte de facto offentliggjord förr än i december 1885 – sedan den under tiden tydligen undergått flera förändringar och tillägg. Detta dröjsmål med ty åtföljande bearbetning av det dokument, på vilket undersökningskommittén grundade sitt utlåtande, väckte djup förtrytelse hos madame Blavatskys vänner, såsom utvisande en önskan att finna sak mot henne. När det äntligen utkom, upptog det 200 sidor i fint tryck, och en i detalj gående kritik skulle naturligtvis fordra ett ännu större utrymme. Att här försöka någonting sådant, kan sålunda inte komma i fråga. Berättelsen består huvudsakligen av en omständlig bevisföring, beräknad att väcka misstankar i fråga om de fenomen, mr Hodgson försökte utforska; samt en mycket utarbetad jämförelse mellan åtskilliga handstilar avsedd att visa, att de brev jag mottog i Indien under min bekantskap med madame Blavatsky – såsom jag trodde (och fortfarande tror) från två av ”mahatmerna” eller de i detta arbete ofta nämnde ”Mästarna” i den ockulta vetenskapen, madame Blavatskys andliga myndigheter – i verkligheten var skrivna av henne och en annan person på vanligt sätt.[*] Jag kan bäst ange karaktären av denna berättelse genom att intaga de inledande sidorna av den svarsskrift, [**] jag kort efter dess offentliggörande utgav.

[**] The ”Occult World Phenomena”, and the Society for Psychical Research: George Redvay, 15 York Street, Covent Garden.

Den berättelse mr B Hodgson avgivit till den av Sällskapet för psykiska forskningar tillsatta kommittén i och för undersökning av fenomen rörande Teosofiska Samfundet, är första gången offentliggjord i december-numret av Sällskapets Handlingar – sex månader efter de sammanträden, vid vilka kommittén tillkännagav sitt godkännande i allmänhet av de slutsatser, till vilka mr Hodgson kommit. I ett brev, adresserat till Light för den 12 oktober, protesterade jag emot detta sällskapets förfarande att offentligen brännmärka madame Blavatsky, såsom den där under en lång följd av år skulle jämte andra personer ha varit invecklad i en komplott för producerande genom vanliga medel av en serie skenbara underverk för att befordra den teosofiska rörelsen, och på samma gång underhålla allmänheten de dokument, på vilka Sällskapet stödde denna sin mening.

I en not till den nuvarande Berättelsen (s 276) säger mr Hodgson: ”Jag har nu i min ego talrika dokument rörande mr Hume’s och andras erfarenhet i fråga om madame Blavatsky och Teosofiska Samfundet. Dessa dokument, inbegripet de ovan omnämnda manuskripten av K H, kommer mig ej till handa förr än i augusti och deras granskande, särskilt undersökningen av manuskripten, har åstadkommit ett betydligt dröjsmål med utgivandet av denna Berättelse.” Med andra ord, mr Hodgson har använt den tid, under vilken denna Berättelse med orätt blivit undanhållen allmänheten, med att förbättra och stärka den, så att den lättare skulle kunna uppbära kommitténs förhastade godkännande av de slutsatser, till vilka han kommit, innan han erhöll de nu framlagda bevisen.

Men även om kommittén varit i besittning (vilken den inte var) av Berättelsen sådan den nu föreligger, skulle dess handling att offentliggöra de slutsatser den innehöll den 24 juni har varit inte mindre oförsvarlig och förhastad. Kommittén har inte under något stadium av sin verksamhet handlat i enlighet med den juridiska karaktär han tillskansat sig. Den har såsom sin agent för anställande av undersökningar i Indien angående tillförlitligheten av vissa påståenden, avseende händelser, som inträffat under loppet av flera år – som påståtts ha ägt rum i olika delar av Indien och i vilka många personer, däribland infödingar och anhängare av den ockulta vetenskapen, varit inblandade – utskickat en herre med stort, kanske allt för stort, förtroende till sin egen skicklighet, men i alla händelser fullkomligt obekant med det indiska livets egendomligheter och de mångskiftande känslor den teosofiska rörelsen väckt i Indien under de sista åren.

Det finns ingenting i hans Berättelse, inte ens sådan den nu förefinnes – sent omsider uppstuvad med bistånd av mera erfarna, mot den teosofiska rörelsen ogynnsamt stämda personer – som anger, att han ännu börjat begripa ens de första villkoren för de mysterier, han åtagit sig att lösa. Han har helt naivt antagit att alla personer i Indien, som i synlig måtto ägnat sig åt det Teosofiska Samfundets verk, skulle vara angelägna att försäkra sig om hans goda mening och övertyga honom om de angivna fenomenens äkthet. Han visar sig ha bevakat deras hållning och lösryckta fraser för att uppsnappa medgivanden, som kunde riktas emot teosofins sak. Han syns aldrig ha misstänkt, vad en och var mera erfaren forskare skulle ha varseblivit från första början, att den teosofiska rörelsen, för så vitt den velat bekantgöra för världen i stort tillvaron av personer i Indien, kallade mahatmer – personer långt avancerade inom det ockulta vetandet – och deras filosofiska åsikter, hos många av dessa mahatmers infödda anhängare och många bland den ockulta vetenskapens ivrigaste idkare och lärjungar väckt en djup förbittring.

De indiska ockultisternas traditionella vördnad för sina kunskapsskatter är starkt uppblandad med svartsjuka och misstroende gentemot alla, som vill försöka att genomtränga den hemlighetsfullhet, som hittills omgivit dessa skatter. De har betraktats såsom uteslutande deras rättmätiga egendom, vilka genomgått de vanliga proven och blivit godkända. Men den teosofiska rörelsen i Indien innebar ett intrång på detta hemliga område. De gamla reglerna bröts under en auktoritet så hög, att de, som fann sig invecklade i arbetet, inte kunde annat än underkasta sig. Men i många fall har denna underkastelse inte varit annat än ytlig. Var och en, som varit mera hemmastadd än Sällskapets agent med det Teosofiska Samfundets utvecklingshistoria, hade kunnat upptäcka det faktiska förhållandet, att många av dess trognaste medlemmar bland den infödda befolkningen bevisade denna trohet på grund av sin tillgivenhet för de mästare de tjänade och inte av kärlek till den idé, för vars förverkligande de var anställda att arbeta – i alla händelser inte för så vitt det vore fråga om en bevisning av det sakförhållandet, att abnorma fysiska fenomen kunde produceras av i den ockulta vetenskapen invigda mästare.

För dessa ägde den föreställningen ett tjusande behag, att de där utbölingarna till européer, vilka enligt deras mening så utan all förtjänst erhållit tillträde till den österländska ockultismens djupa hemligheter, kunde göra sig skyldiga till en sådan blunder, som att tro det de blivit bedragna – att de inte gavs någonting sådant som en indisk ockultism, att den teosofiska rörelsen var ett bedrägeri och ett bländverk, och uppträdandet mitt ibland dem av en till ytterlighet självförtröstande ung man från England, som försökte utforska ockulta mysterier efter samma metod, som begagnas av detektiver från Londonpolisen, och som i följd av sin totala okunnighet om den nyare ockultismens skaplynne var utsatt för alla slags misstag, utgjorde naturligen för dem en källa till djup tillfredsställelse. Tror kanske Sällskapets kommitté att de infödda medlemmarna av Teosofiska Samfundet i Indien i detta ögonblick vrider sig och våndas under trycket av dess dom? Jag är däremot fullt förvissad att de flesta möter den med ett förnöjt skratt. De kan finna sin ställning lite invecklad gentemot sina Mästare, alldenstund de med vett och vilja har i någon mån dragit – de behövde inte göra mycket – att vilseleda mr Hodgsons omdöme, men den lustiga figur han själv spelar i sin berättelse – där se ser honom snappa efter oavslutade meningar och påpeka svaga punkter i de vittnesmål, som avgavs av några indiska chelas, mot vilka han, om han bättre förstått sin uppgift, borde vara mest på sin vakt – är i alla händelser någonting, som man väl kan förstå att de måste finna rätt roligt.

Jag anser emellertid kommittéledamöterna – Hrr E Gurney, F W H Myers, F Podmore, H Sidgwick och J H Stack – långt mera tadelvärda, då de uttalar en dom, endast vägledda av sina egna reflexioner över den ofullständiga och missledande rapport, varmed mr Hodgson försåg dem, än jag vill anse honom som av naturen var för illa utrustad för undersökningen av de problem, han på ett så beklagligt sätt missförstått. Det skulle för dem ha varit en lätt sak att tillkalla några på grund av en lång erfarenhet av den teosofiska rörelsen kompetenta personer i London, att i sin ordning yttra sig i målet under dess första skede, såsom anhängiggjort emot de teosofiska fenomenen, innan de företog sig at inför den stora allmänheten promolgera en dom rörande anklagelsen i dess helhet. Vi känner alla rättsfall, där domarna anser det överflödigt att höra svarande parten, men dessa har alltid varit sådana fall, där de underkänt anklagelsen. Denna kommitté har givit oss ett hittills troligen allenastående exempel på domare, vilka vägrat att höra ett försvar på den grund att anklagarens ensidiga påstående varit i sig själv övertygande. Kommittén ruvade i hemlighet över sin agents berättelse, rådförde sig inte med någon, som kunnat öppna deras ögon för det oriktiga sätt, varpå mr Hodgson gått tillväga, och avslutade sin blott alltför självständiga undersökning med att såsom en de märkvärdigaste bedragerskor i historien stämpla ett fruntimmer, högt uppburen och ärad av en betydande, talrik förening samt av gamla vänner och släktingar av otadlig karaktär, och som obestridligen uppoffrat en hög samhällsställning och alla livets bekvämligheter för att föra ett strävsamt liv i den teosofiska sakens tjänst mitt under förtal och försakelser.

Såsom var och en skall finna, som vill läsa mr Hodgsons berättelse, är det huvudsakligast tvenne personer, vilka vittnat emot henne och som söker nedsvärta hennes karaktär genom att först framställa sig själva såsom invecklade i svek och bedrägerier och sedan anklaga henne såsom nog låg att göra dylika personer som just dessa båda till sina förtrogna. Och berättelsen utvisar att även mr Hodgson, trots sin låtsade likgiltighet för deras vittnesmål, gjort dessa så beskaffade personer till sina förnämsta bundsförvanter vid sina undersökningar. Det är huvudsakligen på grund av skrifter, anskaffade från sådana personer, som kommittén leder sig till den slutsatsen att madame Blavatsky är en bedragerska. Och så handlar ett Sällskap, vilket i fråga om psykiska fenomen i allmänhet (med vilka de enligt vad deras namn vill ange har att sysselsätta sig) förkasta alla bevis, hur synbarligen övertygande de än må vara, så framt de härleda sig ifrån spiritistiska medier, som förnedrat sig att ta betalt för sina prestationer. Jag vill därmed inte säga att de bör anta dylika bevis utan den sorgfälligaste prövning; jag påstår blott att de kränkt de grundsatser de bekänner – i fråga om förkastande av ett oantagligt vittnesbörd – då det såsom här gällde en sak, där det i och genom en sådan kränkning blev dem möjligt att hopsmida en anklagelse emot personer – mot vilka jag inte är berättigad antaga, att de redan från första början hyste förutfattade fördomar, men dem de i alla händelser slutade med att döma ohörda.

Men de har gått ännu längre. De har inte tvekat att med all den auktoritet deras förhandlingar kan skänka dem, offentliggöra ett grundlöst och vidunderligt påfund rörande madame Blavatsky, som mr Hodgson kommer fram med i slutet av sin berättelse för att stötta under dess i ögonen fallande svaghet med hänsyn till hela den hypotes, på vilken den vilar. Ty det är klart att man måste hysa starka misstankar mot en teori, som för avsiktliga och låga konstgrepp beskyller en person, vilken enligt vad som ligger i öppen dag, ägnat hela sitt liv åt en filantropisk idé och uppoffrat alla de fördelar, människorna i allmänhet eftersträvar. Mr Hodgson är livligt medveten av nödvändigheten att förse madame Blavatsky med ett motiv, lika förnedrande som det handlingssätt herr och fru Coulomb inbillat honom att hon gjort sig skyldig till, och han triumferar över svårigheten medelst insinuation att hon torde vara en rysk politisk agent, arbetande i Indien för att väcka missnöje med brittiska styrelsen. Det bekommer herr Hodgson ingenting, att hon, efter vad som är allmänt bekant, gjort motsatser; att hon ofta både muntligen och skriftligen, vid offentliga möten och i brev, som kan framläggas, försäkrat infödingarna att den brittiska styrelsen med alla dess brister är den lämpligaste för Indien, på samma gång hon tätt och ofta förklarat, såsom den där kunde tala med sakkännedom, att den ryska skulle vara oändligt sämre. Det betyder ingenting för mr Hodgson att hon tillbringat sitt liv coram populo till en nästan löjlig grad alltsedan hon varit i Indien, att hon riktat alla sina krafter på arbetet för den teosofiskas saken eller att indiska styrelsen efter att med polismaktens hjälp ha undersökt förhållandet vid hennes första ankomst till landet, snart kom på det klara därmed och uppgav alla misstankar rörande hennes bevekelsegrunder. Det betyder ingenting för mr Hodgson att alla, som känt henne sedan någon längre tid tillbaka skrattar åt detta hans befängda förslag. Han har av sin vägviserska och rådgiverska – madame Coulomb – erhållit ett fragment av en skrivelse med madame Blavatskys handstil, uppsnappat såsom det vill synas för flera år sedan och troget bevarat i och för ett möjligen kommande bruk – vilket fragment syftar på den ryska politiken och låter som om det utgjorde en del av ett bevis till förmån för ryska väldets utbredning i Central-Asien. Detta är nog för den psykiske forskaren; och texten till detta dokument figurerar i hans berättelse såsom stöd för hans skandalösa insinuation emot madame Blavatskys redbarhet. Den enkla förklaringen av detta papper är den, att det tydligen är ett stycke av en lång översättning utav överste Grodekoff’s resor i Central-Asien (eller vad titeln på serien är), som madame Blavatsky på min anmodan gjorde för The Pioneer (den indiska styrelsens organ), vars utgivare jag var på den tiden. Jag vill inte fördröja utgivandet av denna ströskrift genom att skriva till Indien och fråga under vilka data denna artikelserie är intagen i The Pioneer, men det måste ha varit under något av de sista åren av det sista tiotalet eller möjligen 1880. Om mr Hodgson vänder sig till sättarna på The Pioneers tryckeri, skall han måhända, såframt manuskriptet till denna översättning finns kvar, kunna erhålla flera hundra sidor, skrivna med madame Blavatskys stil och flammande av sentenser utav den mest brinnande anglo-phobia. Det är, såsom jag säger högst sannolikt att den där undansnattade papperslappen, över vilken han är så stolt, var någon bortkastad sida av denna översättning, så framt den inte, vilket vore ännu mera komiskt, råkat falla ur någon annan av de översättningar från ryskan, dem jag bestämt vet att madame Blavatsky en gång verkställde åt indiska utrikesdepartementet under et av sina besök i Simla, där hon gjorde bekantskap med några av tjänstemännen inom detta departement.

Jag vågar tro, att om det inte varit känt att madame Blavatsky vore allt för illa försedd med pengar för att fordra upprättelse inför den engelska rättvisans dyra skrank – om hon inte hade inträngt så djupt i de för brittiska domstolar så motbjudande psykiska mysterierna, skulle Sällskapets för psykiska forskningar kommitté knappast ansett det rådligt att i ett offentliggjort dokument anklaga henne för ett vanhederligt uppförande, som, om hon verkligen hade gjort sig skyldig därtill, skulle ådraga henne alla hederliga människors förakt – och detta blott på grund av en lättsinnigt framkastad insinuation av dess privatagent.

Till denna skrift fogade madame Blavatsky en protest i sitt eget namn så lydande:

”Sällskapet för Psykiska Forskningar har nu offentliggjort en berättelse, uppsatt för en av dess kommittéer utav mr Hodgson, en agent, som blivit utskickad till Indien för att undersöka karaktären av vissa fenomen, vilka uppges ha ägt rum vid det Teosofiska Samfundets huvudkvarter i Indien och annorstädes, och av vilka några tillskrivs min direkta eller indirekta medverkan. Denna berättelse beskyller mig för att ha uppgjort en komplott med herrskapet Coulomb och flera hinduer i avsikt att bedraga åtskilliga lättrogna personer omkring mig med falska konster, samt förklarar för äkta en följd av brev, som påstås vara skrivna av mig till madame Coulomb angående den förmodade komplotten, vilka brev jag redan förklarat vara till en stor del förfalskningar. Sällsamt att säga har man aldrig från den tid undersökningen tog sin början för fjorton månader sedan och ända till denna dag, då jag blivit förklarad skyldig av mina självgjorda domare, tillåtit mig att få se dessa graverande brev. Jag ber att få fästa varje rättänkande och ärlig engelsmans uppmärksamhet på detta faktum.

Utan att för närvarande ingå i en detaljerad prövning av de misstag, motsägelser och oriktiga slutledningar, som förekommer i denna berättelse, vill jag så offentligt som möjligt uttala min förtrytelse över och min kraftigaste protest emot de grova, skymfliga tillmälen, dem kommittén riktat emot mig på tillskyndelse av en enda, oduglig och partisk rannsakare, vars slutsatser den godkänt. Där finns ingen beskyllning emot mig i hela den närvarande berättelsen, som skulle bestå provet av en opartisk rannsakning på en plats, där mina egna förklaringar kunde kontrolleras genom ett vittnesförhör. Dessa beskyllningar har blivit utvecklade i mr Hodgsons egen hjärna och undanhållna för mina vänner och medarbetare under det att han uppehöll sig i Madras, missbrukande gästfriheten och det otvungna bistånd vid hans forskningar, som lämnades honom vid Samfundets högkvarter i Adyar, där han antog en väns hållning, ehuru han nu framställer de personer, med vilka han då associerade sig, som skälmar och lögnare. De (beskyllningarna) är nu framlagda i dagen, stödda på de ensidiga vittnesmål han samlat och sedan han ej längre kan bli konfronterad med motvittnen och bemött med argument, sådana som hans ytterst begränsade insikt i det ämne, han försökt sig på, inte kan förse honom med. Sedan mr Hodgson sålunda konstituerat sig själv såsom anklagare och advokat i första rummet och sedan han överhoppat frågan om en försvarstalan i den invecklade rannsakning, han inlett, såsom överflödig, finner han mig slutligen i sin egenskap av domare skyldig till de förbrytelser han påbördat mig och förklarar mig försvunnen att vara en ärkebedragerska.

Kommittén har inte tvekat att stadfästa huvudinnehållet av den dom, mr Hodgson sålunda förkunnar, och har offentligen förolämpat mig genom att avgiva sin mening till förmån för dess agents slutsatser – en mening, som endast och allenast vilar på deras ende deputerades berättelse.

Varhelst en opartisk rättvisas grundsatser och en ärlig omvårdnad om människors goda namn och rykte gentemot skvaller och förtal, rätt uppskattas, tänker jag att kommitténs handlingssätt skall väcka känslor, liknande den djupa harm och det djupa förakt jag själv känner. Att mr Hodgsons mödosamma, men missriktade undersökningar, hand affekterade noggrannhet, som kommer honom att med ett oändligt tålamod uppehålla sig vid bagateller, under det att han är blind för fakta av betydelse, hans motsägande slutledningar och hans mångsidiga oförmåga att behandla sådana problem, som dem han u försökt, skall i behörig ordning vara ådagalagda av andra skriftställare – därom hyser jag inget tvivel. Jag har många vänner, som känner mig bättre än kommitté-ledamöterna, och i deras händer måste jag överlämna mitt smädade rykte. Men en punkt i denna vidunderliga berättelse måste jag i alla händelser besvara i mitt eget namn.

Fullt medveten av sina egna slutsatsers rena orimlighet, så länge de saknade allt stöd av någon teori angående den bevekelsegrund, som kunde förklara min livslånga hängivenhet för mitt teosofiska värv och försakelsen av min naturliga ställning inom samhällslivet i mitt eget fädernesland, har mr Hodgson varit låg nog at koka ihop det lögnaktiga antagandet att jag skulle vara en rysk politisk agent, som uppfunnit en falsk religiös rörelse för att underminera det brittiska väldet i Indien. För att ge färg åt detta antagande har mr Hodgson begagnat sig av ett stycke gammalt manuskript med min stil, som han tydligen erhållit av madame Coulomb, men som han inte visste att det var vad det var, nämligen ett fragment av en gammal översättning från ryskan av några ’resor i Central-Asien’, ett arbete som jag gjort för The Pioneers räkning, varefter han förkunnat denna sin teori om mig i Berättelsen, vilken herrarna av det psykiska Sällskapet inte blygts att offentliggöra. Men i betraktande därav: - att jag för nära åtta år sedan erhöll medborgarrätt i Förenta Staterna, varigenom jag förlorade all rätt till min pension på 5000 rubel årligen såsom änka efter en hög rysk officer; att jag städse för mina indiska vänner förklarat, att så dålig jag än anser den engelska styrelsen vara i vissa avseenden – på grund av dess osympatiska karaktär – skulle ett ryskt välde bli tusen gånger sämre; att jag skrivit brev i detta syfte till indiska vänner, innan jag lämnade Amerika 1879; att var och en som känner mina sysselsättningar och vanor och det allt annat än maskerade liv jag fört i Indien, vet att jag inte har någon böjelse för politiken, utan tvärtom avsmak; att indiska styrelsen, vilken, då jag först kom till Indien, misstänkte att jag, såsom ryska, var en spion, snart avstod från sitt onyttiga spioneri och att den sedermera aldrig mig veterligen visat den ringaste böjelse att misstänka mig – i betraktande, säger jag, av allt detta, skall den ryska spionteorin i fråga om mig, som mr Hodgson på detta sätt uppväckt ur den grav, där den under åtlöje blivit begraven för åratal tillbaka, bidra att ii mina vänners ögon och allas, som verkligen känner mig, framställa hans vidunderliga slutsatser rörande mig såsom om möjligt ännu mera förstockat dumma, än de förut synts dem.

Men då jag betraktar en spion med den vämjelse, som endast en ryska, vilken inte är det, kan känna, drivs jag oemotståndligen att tillbakavisa mr Hodgsons grundlösa och nedriga beskyllning med ett ännu mera koncentrerat förakt, än det allmänna, hans sätt att gå tillväga vid denna undersökning synes mig förjena, ett förakt, varav ock den kommitté, han tjänat, i lika mån gjort sig förtjänt. Den har genom att på slump adoptera hans plumpa misstag visat sig utgöra en grupp av personer, mindre lämpade att utforska de psykiska fenomens mysterier, än jag tänkt mig – i närvarande tidpunkt efter allt vad som blivit skrivet och publicerat rörande detta ämne på de senare åren – att bildade engelsmän skulle kunnat vara.

Mr Hodgson vet och kommittén delar utan tvivel hans vetande, att han går trygg för rättsligt åtal, därför att jag saknar pengar att föra en kostsam process (sedan jag givit bort allt vad jag någonsin ägt för den sak jag tjänar), och även därför, att mitt rättfärdigande skulle innebära en undersökning av själslivets mysterier, som inte kan utföras inför en domstol, samt slutligen därför att det ges frågor, dem jag är under ed förpliktad att inte besvara, men vilka en laglig undersökning i fråga om dessa förklenliga beskyllningar oundvikligen måste framkalla, då min tystnad eller vägran att besvara vissa spörsmål skulle komma att misstydas såsom ’förakt för domstolen’. Denna sakernas ställning förklarar det skamlösa angrepp, som gjorts emot en nästan försvarslös kvinna och den overksamhet gentemot detsamma, vartill ett grymt öde dömer mig.

Jag är glad över det tillstånd jag erhållit att här intaga följande brev från grevinnan Wachtmeister, innehållande en sammanfattning av de allmänna intryck hon erfor under sitt långvariga besök hos madame Blavatsky i Würzburg.

”Bästa mr Sinnett. – Då jag förliden höst lämnade Sverige för att tillbringa vintern i ett blidare klimat och hörde att madame Blavatsky var olycklig och låg sjuk och ensam i Würzburg erbjöd jag mig att tillbringa en tid hos henne och göra vad jag kunde för hennes trevnad och för att uppmuntra henne i hennes enslighet. Min bekantskap med madame Blavatsky var ganska ringa. Jag hade träffat henne tillfälligtvis i London och Paris, men hade ingen närmare kännedom eller erfarenhet rörande henne själv och hennes karaktär. Jag hade hört åtskilligt sägas till hennes nackdel, och jag vill uppriktigt bekänna att jag hyste en viss fördom emot henne, och det var endast en känsla av plikt och tacksamhet (såsom alla sanna teosofer måste känna för stiftaren av ett samfund, som, oaktat alla dess brister, varit till stor välsignelse och nytta för otaliga individer), som föranledde mig att åtaga mig värvet att efter bästa förmåga söka lindra hennes sorg och bekymmer.

Då jag hört de absurda rykten, som var i omlopp emot henne, enligt vilka hon anklagades för at öva svart magi, svek och bedrägerier, var jag på min vakt och kom till henne i en lugn och jämn sinnesstämning, besluten att inte godkänna någonting av ockult natur och kommande från henne utan tillräckliga bevis; att intaga en självständig ställning, hålla ögonen öppna och vara rättvis och ärlig i mina slutsatser. Mitt sunda förstånd kunde inte tillåta mig att tro henne skyldig utan bevis; men hade jag en gång erhållit ett sådant bevis, skulle min hederskänsla ha gjort det omöjligt för mig att kvarstå inom ett samfund, vars grundläggare övat bedrägerier och falska konster; därför ville jag pröva, ivrig att utforska sanningen.

Jag har nu tillbringat några månader hos madame Blavatsky. Jag har delat hennes rum och varit hos henne morgon, middag och kväll. Jag har haft tillträde till alla hennes dosor och lådor, har läst de brev hon mottagit och dem hon skrivit, och jag förklarar nu öppet och ärligt, att jag blygs över mig själv, därför att jag någonsin kunnat misstänka henne, ty jag tror fullt och fast att hon är en redbar och sann kvinna, i döden trogen sina mästare och den sak, för vilken hon uppoffrat samhällsställning, förmögenhet och hälsa. Jag hyser inte det ringaste tvivel om att hon gjort dessa uppoffringar, ty jag har sett bevis därpå, av vilka somliga bestod av dokument, vilkas äkthet är höjd över alla misstankar.

Ur världslig synpunkt är madame Blavatsky en olycklig kvinna, förtalad, betvivlad och nedsvärtad av många; men betraktad ur en högre synpunkt har hon utomordentliga gåvor, och inga smädelser kan beröva henne de privilegier hon åtnjuter och består i vetandet av många ting, kända endast av ett fåtal dödliga, och i en personlig förbindelse med vissa österländska adepter.

Beträffande det omfattande vetande hon besitter och som sträcker sig långt in i den osynliga delen av naturen, måste man djupt beklaga att alla hennes bekymmer och prövningar hindrar henne från att meddela världen mycket, som hon skulle vilja meddela, om hon fick åtnjuta ett ostört lugn. Även det stora arbetet ’The Secret Doctrine’, med vilket hon nu är sysselsatt, har blivit betydligt fördröjt genom alla de förföljelser, förolämpande brev och andra mindre förargelser, för vilka hon varit utsatt under denna vinter; ty man måste komma ihåg att hon själv inte är en fullt utvecklad adept eller gör anspråk på att vara det, och att hon därför trots allt sitt vetande är likaså djupt känslig för förolämpningar och misstankar, som vilket annat bildat fruntimmer i hennes ställning antagligen skulle vara.

’The Secret Doctrine’ blir förvisso ett stort och storartat arbete. Jag har haft förmånen av att få följa dess framsteg, läsa manuskripten och bevittna den ockulta väg, på vilken hon erhåller sin undervisning. Jag har nyligen bland personer, som kallar sig teosofer, hört yttranden, som förvånat och smärtat mig. Man har sagt, att ’även om det skulle visa sig att inga mahatmer fanns till, skulle det ingenting betyda’, at teosofin skulle vara en sanning lika fullt etc etc. Dessa och dylika påståenden har kommit i omlopp i Tyskland, England och Amerika¸ men enligt vad jag kan förstå är de i hög grad falska, ty om där inte fanns några mahatmer eller adepter – det vill säga personer, vilka fortskridit så långt på den mänskliga utvecklingens skala, att de kunnat förena sin personlighet med den sjätte världsprincipen (den universella Kristsus), då skulle det lärosystem, som blivit kallat Teosofi, vara falskt; ty där skulle då vara ett avbrott i progressionsskalan, vida svårare att förklara än Darwins ’felande länk’. Men om de personer, vilka fäller dessa yttranden, endast hänsyftar på de adepter, vilka sägs ha verkat vid det ’Teosofiska Samfundets’ stiftelse, tycks de glömma, att vi utan dessa adepter aldrig skulle ha haft detta samfund eller att ’Isis Unveiled’, ’Esoteric Buddhism’, ’The Light on Path’, ’The Theosofist’ och andra värdefulla teosofiska arbeten aldrig skulle ha blivit skrivna; och om vi i en framtid skulle utestänga oss från mahatmernas inflytelse och vara hänvisade helt och hållet till våra egna hjälpmedel, skulle vi snart gå vilse i en labyrint av metafysiska spekulationer. Det måste lämnas åt naturvetenskapen och den spekulativa filosofin att inskränka sig till teorier och till sådan lärdom, som står att hämta i böcker. Teosofin går längre och förvärvar sitt vetande genom direkt inre förnimmelse. Teosofins studium innebär därför praktisk utveckling och för att nå denna utveckling erfordras en ledare, som vet vad han lär och som själv uppnått detta tillstånd medelst den andliga pånyttfödelsens process.

Efter allt vad som blivit yttrat i dessa ’Memoarer’ om de ockulta fenomen, vilka äger rum i madame Blavatskys närvaro och hur dylika fenomen har blivit ett med hennes liv, inträffande vid alla tider både med och utan hennes vetskap, behöver jag endast tillägga att jag under min långa vistelse hos henne ofta bevittnat dylika äkta fenomen. Här likasom inom varje annat område av livet är huvudsaken att lära sig rätt urskilja och bedöma allting efter dess verkliga värde.

Detta brev har redan varit tryckt i en amerikansk, teosofisk tidning jämte bifogade anmärkningar av dr Franz Hartmann:

”Kampten, Baijern, maj 10, 1886. – Jag har läst ovan anförda skrivelse av grevinnan Wachtmeister och instämmer till fullo i varje däri uttalad mening. Jag har själv i likhet med min vän, grevinnan, genomgått ett stadium av misstro och tvivel, innan jag kommit till kunskap. Jag har ofta varit förbryllad och måst famla i mörkret, men jag kan nu utan tvekan, ärligt och sanningsenligt säga, att de som önskar en förklaring över den stora skakning, som ägt rum inom det Teosofiska Samfundets sfär, måste söka dess orsak djupare än i något begär att bedraga å madame Blavatskys sida. Mr Hodgsons och andras anklagelser är endast grundade på yttre sken och en ytlig slutkonst. Att upptäcka sanningen fordras inte blott skarpsinne, utan ock denna förmåga av intuition, som man inte kan vänta hos en naturvetenskapsman, som sluter endast från illusionernas plan, och som han, även om han ägde den, inte skulle få begagna, utan att handla i strid mot de lagar, på vilka den materiella vetenskapen är byggd. Denna intuitions-förmåga är den ’hörnsten’, som (de materiella) byggnadsmännen så ofta bortkastat och som de fortfarande skall förkasta. Detta är den förmåga, som fordras för uppnåendet av andligt vetande, vilket är det högsta av allt vetande, och dess (den intuitiva förmågans) utveckling är den första lag, på vilken ett fortskridande i den praktiska ockultismen beror. Må de, som vill komma till sanningens kunskap, utveckla denna förmåga och göra den levande i sina hjärtan, och de skall erhålla en ledare och en Mästare, vars röst de skall känna och vars ord de inte skall betvivla och vars hand skall leda dem ut ur sinnenas illusioner och den teoretiska spekulationens maskor in i den eviga sanningens klara solljus. Må det Teosofiska Samfundets medlemmar stanna och betänka sig, innan de spottar på den väg, som lett dem upp högre och fört dem närmare den Gud, som slumrar i deras hjärtans paradis, och låt oss alla vara tacksamma mot dessa Ljusets Söner, som väckt oss ur vår sömn och riktat vår uppmärksamhet på det faktum att morgonen randas. Låt oss lyssna till deras lärdomar, gripa deras läror med vårt förstånd och pröva dem på förnuftets probersten, och allt efter som vi assimilera dem, skall vi vara starkare och större. När Parakleten kommer, skall han dragas till de tempel, på vilkas altaren han finner sin egen eld brinnande; men den otrogne, skeptikern och lögnaren, skall inte se något annat än den rök, som uppstiger ur deras egna hjärnor. Ugglan älskar mörkret, men örnen svingar sig mot solen.”

Det kan inte vara nödigt att alltför omständligt för en likgiltig allmänhet skildra de själskval madame Blavatsky genomgått under den närmaste tiden efter det psykiska sällskapets skymfliga anfall, och ännu mer obehövligt är det att här punkt för punkt genomgå de historier till madame Blavatskys nackdel, som herrskapet Coulomb berättat för mr Hodgson, och vilka kommittén mot allt sunt förnuft upptagit såsom bevis. Det vissa är emellertid att detta Sällskapets anfall mot madame Blavatsky påskyndade utgivandet av dessa memoarer. Jag skulle ha föredragit att vänta, till dess hennes levnadshistoria genom insamlande av flera underrättelser kunnat utges under en fullständigare form, men även i det skick den nu förefinnes, motser jag med stor tillförsikt att alla tänkande läsare skall däri se en indirekt vederläggning av den psykiska undersökningskommitténs vidunderliga och grundlösa påstående att hon är en ”bedragerska”, långt kraftigare än en ordstrid om de omständigheter, som fördunklade mr Hodgsons förstånd i Adyar. Det sällskap denna kommitté representerar är troligen inte bestämt för någon särdeles lång tillvaro. Det steg upp såsom en raketstång på en lysande ström av eld, som kunde ha burit den högt mot himmelens sky, men en missriktning i dess kosa förde den nästan ögonblickligen tillbaka mot jorden, och samma kraft, som skulle ha fört den uppåt, borrar nu ned dess spets ännu djupare i sanden. Men de litterära frukterna av madame Blavatskys levnad skall länge överleva den hågkomst denna generation skall bevara av de ansträngningar, som gjordes att förringa värdet av dessa fysiska under, i vilkas produktion hon så ofta var inbegripen, men som dock i själva verkligheten utgör de minst viktiga omständigheterna i hennes liv. Ty ehuru skildringarna av dessa underbara fenomen upptar en så stor del av detta arbete, är de i själva verket ingenting mera än skummet på ytan av den tankeströmning, som i vår tid blivit satt i rörelse under hennes ledning.

Bihang

Det torde lända läsare av Sällskapets för psykiska forskningar Berättelse till en varning att inte fästa allt för stor vikt vid det utlåtande, som avgivits av ”kännare”, dem detta Sällskaps kommitté rådfrågat, om jag här avtrycker en brevväxling, som fördes emellan mr G Gebhard och den förnämste ”kännare” i fråga om stilar i Tyskland rörande författarskapet till den skrivelse, som ansågs komma från mahatman K H, men som Sällskapets kommitté och deras kännare förmodade (en orimlig förmodan i min tanke) vara fabricerad av madame Blavatsky. Mr Gebhard skickade till ”kännaren” ett långt brev (märkt A) från madame Blavatsky, som han erhållit i oktober 18885, och det brev (märkt B), som nedföll under tavlan i Elberfeld under omständigheter, vilka är skildrade i texten och som av alla de personer det rörde troddes komma från mahatman K H. På förfrågan, huvuvida inte båda dessa brev möjligen kunde vara av samma hand, erhöll mr Gebhard från ”kännaren” följande svar:

Ni torde benäget ursäkta att jag i dag endast sänder det önskade intyget, emedan jag har mycket annat att göra. Jag har gjort det så fullständigt som möjligt, men jag måste på det bestämdaste försäkra er, att om ni trott att de båda breven kommit från samma hand, har ni begått ett komplett misstag. – Jag förbliver etc.

Ernst Schütse
Caligraf vid H M Kejsarens av Tyskland hov. 11 Kockstrasse.

Efter att ha mottagit denna rapport, skickade mr Gebhard ännu ett annat brev (märkt C) med mahatmans stil till kännaren och frågade, om han även efter undersökning av detta ville vidhålla sin mening. Svaret blev följande:

Jag har äran innesluta det önskade intyget angående det andra brevet. Detta brev är skrivet av samma hand som brevet B; och där finns inte den ringaste likhet mellan A och C. Har äran förbliva etc.

Ernst Schütse
Caligraf vid H M Kejsarens av Tysklands hov.

Det inneslutna intyget skulle inte kunna återges i vanligt tryck, enär det innehåller ett stort antal från de undersökta dokumenten kopierade bokstäver med deras egendomliga bildning. Det slutar med följande försäkran att:

Brevet A, som är skrivet med bläck, har inte den ringaste likhet med brevet B ur kaligrafisk synpunkt, och de är av olika hand. Sålunda attesteras under en gång för alla avlagd ämbetsed såsom kännare av stilar.

A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

SLUT

_______________________________________________________________________

BLAVATSKY och SPR
En undersökning av Hodgsonrapporten
[Bilaga till originalutgåvan 1997; bakgrund och slutsatser i sammandrag på svenska]

länk till HodgsonRapporten

_______________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Bihang

Ernst Schütse Caligraf vid H M Kejsarens av Tyskland hov. 11 Kockstrasse.

Ernst Schütse Caligraf vid H M Kejsarens av Tysklands hov.

Ernst Schütse
Caligraf vid H M Kejsarens av Tyskland hov. 11 Kockstrasse.

Ernst Schütse
Caligraf vid H M Kejsarens av Tysklands hov.