En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 1.  BARNDOM

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 1

BARNDOM

ENLIGT ett på min begäran 1881 av hennes sedermera avlidne onkel, general Fadeef, vid den tiden adjungerad statssekreterare i inrikesdepartementet i Petersburg, uppsatt intyg ”är madame H P Blavatsky (Helena Petrovna Blavatsky) på fadersidan dotter till överste Peter Hahn och sondotter till general Alexis Hahn von Rottenstern Hahn (en adlig mecklenburgsk familj, bosatt i Ryssland) och är hon på modersidan dotter till Helene Fadeef och dotterdotter till hemliga Rådet Andrew Fadeef och furstinnan Helene Dolgorouky. Hon är änka efter statsrådet Nicephore Blavatsky, i livstiden vice guvernör över provinsen Erivan i Caucasus.” 

Fröken Hahn, för att begagna hennes familjenamn i fråga om hennes barndom, föddes i Ekaterinoslow i södra Ryssland år 1831. Den rätta tyska formen för namnet är von Hahn, vilket i fransk skrift och konversation skulle bli de Hahn; men i den strängt ryska formen faller prefixet i allmänhet bort. 

För följande detaljuppgifter rörande denna familj står jag i skuld hos några av dess nuvarande representanter, vilka hyser intresse för dessa memoarer. 

”Familjen von Hahn är välkänd både i Tyskland och Ryssland. Grevarna von Hahn tillhör en gammal mecklenburgsk ätt. Madame Blavatskys farfar var kusin till den ryktbara författarinnan, grevinnan Ida Hahn-Hahn, vars skrifter är allmänt kända i England. Efter att ha bosatt sig i Ryssland, dog han i dess tjänst såsom verklig general. Han var gift med grevinnan Proêbstin, vilken efter hans död gifte sig med Nicholas Wassiltchikof, en broder till den ryktbara fursten av samma namn. Madame Blavatskys fader lämnade efter sin första hustrus död krigstjänsten med rang av överste. Han var en premeres noces gift med fröken H Fadeef, känd inom den litterära världen mellan 1830 och 1840 såsom författarinna – den första, som någonsin skrivit romaner i Ryssland – under pseudonymen Zenaëda R … och som, oaktat hon dog före sitt tjugofemte år, efterlämnat en hel mängd arbeten av den romantiska skolan, av vilka de flesta är översatta på tyska språket. År 1846 ingick överste Hahn äktenskapet med sin andra hustru – en baronessa von Lange, med vilken han hade en dotter, vilken av madame Jelihowsky nämnes såsom ’lilla Lisa’ i de utdrag, som här återges ur hennes i Petersburg utgivna skrifter. På sin moders sida är madame Blavatsky dotterdotter till furstinnan Dolgorouky, med vars död, den äldre grenen av denna familj utslocknade i Ryssland. 

Sålunda hör hennes förfäder på mödernet till de äldsta familjer i riket, enär de är avkomlingar i rätt nedstigande led från fursten eller storhertigen Rurik, den förste regent, som kallades att styra Ryssland. Flera damer av denna familj har tillhört det kejserliga huset, i det de blivit czarinnor (czariza) genom giftermål. En furstinna Dolgorouky (Maria Nikitishna) var förmäld med Peter den Stores farfader, czaar Michael Fedorovitch, den förste regenten av huset Romanof, och en annan furstinna Catherine Alexeévna stod just i begrepp att förmälas med czar Peter II, då han plötsligen dog, innan ceremonin försiggått. 

Ett sällsamt öde synes alltid ha förföljt denna familj i dess förhållande till England och dess största växlingar har på visst sätt stått i samband med detta land. Flera av dess medlemmar har dött eller fallit i onåd, just då de varit på väg till London. Den sista och mest intresseväckande av dessa tragedier är den, som rör sig kring furst Sergéet Gregoreevitch Dolgorouky, madame Blavatskys mormoders farfar, som var ambassadör i Polen. – Vid ärkehertiginnan Annas av Curland uppstigande på ryska tronen blev många inom de förnämsta familjerna på grund av deras opposition emot hennes gunstling, kanslern Biron, nedrig i åminnelse, fängslade eller drivna i landsflykt; andra blev avrättade, varefter deras egendom konfiskerades. Bland dem, som drabbades av dessa öden, var furst Sergeéy Dolgorouky. Han blev skickad i landsflykt till Berezof (Sibirien) utan någon förklaring och hans enskilda förmögenhet, som bestod av 200 000 trälar, konfiskerades. Av hans båda små söner blev den äldre satt i lära hos en bysmed och den yngre, som dömdes att bli simpel soldat, skickades till Azof. Åtta år senare återkallade kejsarinnan Anna Jaznovna den landsflyktige fadern, gav honom nåd och skickade honom såsom ambassadör till London. Men som fursten kände Biron, skickade han 100 000 rubel till Englands bank, vilka skulle innestå orörda så till kapital som tillagda räntor i hundra år, för att efter denna tid fördelas mellan hans avkomlingar i rätt nedstigande led. Hans aningar slog in. Innan han hunnit till Novgorod på sin väg till England blev han gripen och avrättad genom styckning i fyra delar (’quartering’). När Peter den Stores dotter, kejsarinnan Elizabeth besteg tronen, blev hennes första omsorg att söka gottgöra de stora orättvisor, som blivit begångna av hennes företräderska genom dennas grymme och ränkfulle favorit Biron. Bland andra landsflyktingar blev även furst Sergeéys båda söner och arvingar återkallade, de återfick sin titel och befallning gavs om återställande av deras egendom. Men denna hade nu smält ihop från 200 000 trälar till endast 8000. Den yngre sonen blev efter en ungdom av ytterlig fattigdom och hård behandling munk och dog ung. Den äldre gifte sig med en furstinna Romadanovsky, och hans son, furst Paul, madame Blavatskys morfars far, redan i vaggan utnämnd till överste vid kejserliga gardet, gifte sig med en grevinna Du Plessy, dotter av en adlig fransk hugenott-familj, som emigrerat från Frankrike till Ryssland. Hennes fader hade erhållit en tjänst vid kejsarinnan Katarina II:s hov, där hennes moder stod i hög gunst såsom dame d’honeur.  

Kvittenset från engelska banken på de 100 000 rublerna, en summa, som vid hundra-års-periodens slut vuxit till omätliga proportioner, hade av en vän till den av politiska skäl mördade fursten blivit överlämnat till dennes sonson, furst Paul Dolgorouky. Det förvarades av honom jämte andra familjedokument på Marfovka, ett stort familjegods i guvernementet Penja, där den gamle fursten bodde och där han dog 1837. Efter hans död letade arvingarna förgäves efter dokumentet; det stod ingenstädes att finna. Till deras stora förskräckelse bragte ytterligare forskningar i dagen det faktum att det måste ha brunnit upp jämte residenset vid en stor eldsvåda, som någon tid förut lagt nästan hela byn i aska. Man hade hållit den gamle, åttioårige och sjuke fursten, som förlorat sin syn vid en slagattack några år före sitt frånfälle, i okunnighet om förlusten av detta det viktigaste bland hans familjedokument. Detta var en förkrossande olycka, som berövade arvingarna alla deras väntade miljoner. Många försök gjordes att träffa någon överenskommelse med banken, men utan resultat. Det styrktes att den deponerade summan blivit mottagen på banken; men som ett misstag hade blivit begånget i fråga om namnet, fordrade banken ganska naturligt sitt i medlet av förra århundradet utlämnade kvitto. Korteligen, de ryska arvingarnas miljoner var förlorade för dem. Sålunda flyter i madame Blavatskys ådror blod från tre nationer – den slaviska, tyska och franska.” 

Fröken Hahns födelseår, 1831, var ett olycksdigert år för Ryssland, såväl som för hela Europa; det var året för kolerans första besök, denna förfärliga farsot, som från 1830 till 1832 decimerade efter hand nästan varje stad på kontinenten och bortryckte en stor del av dess befolkning. Hennes födelse påskyndades genom flera dödsfall i huset och hon infördes i världen mitt ibland likkistor och sorg. Följande berättelse är hämtad från familjeurkunder. 

”Hennes fader befann sig då vid armén, ty de fredliga mellantiderna efter Rysslands krig med Turkiet 1829 upptogs av rustningar till nya strider. Hon föddes natten mellan den 30 och 31 juli – ett svagt barn och som det tycktes ingen medborgarinna av denna världen. Man måste därför tillgripa ett brådstörtat dop, att inte barnet må dö med arvssyndens börda på sin själ. Dopceremonin i det ’ortodoxa’ Ryssland förrättas under full ståt med brinnande ljus och parvisa gudmödrar och gudfäder, under det alla både åskådare och handlande personer är försedda med invigda vaxljus, som de håller under hela akten. Dessutom måste alla stå under dopritualen, enär det inte enligt grekiska religionen, såsom inom de romerskt katolska och protestantiska kyrkorna, är tillåtet att sitta under kyrkliga och religiösa akter. Fastän det för ceremonin utvalda rummet i familjeboningen var stort, var dock tilloppet av andäktiga åskådare ännu större. I mitten av rummet stod den tjänstförrättande prästen med sina assistenter i långt hår och guldbroderade kåpor och bakom dem stod de tre paren faddrar och alla gårdens underlydande och trälar. I första ledet omedelbart bakom den vördnadsvärde protopopen [*] stod den nyföddas tant, ett barn endast några få år äldre än sin niece, såsom representant för en frånvarande släkting. Nervös och trött av att stå nära en hel timme, hade barnet satt sig på golvet obemärkt av de äldre. Ceremonin nalkades sitt slut. Faddrarna höll just på att avsvärja den Onde och hans gärningar, en avsvärjelse, som inom den grekiska kyrkan förhöjes genom tre spottningar på den osynlige fienden, då den unga damen, som satt och vickade med sitt tända vaxljus, troligen sömnig och tung i huvudet av hettan i det under en varm julidag fullpackade rummet, helt oförhappandes kom att tända eld på prästens långa, i veck nedhängande kåpa, utan at någon märkte olyckan förr, än det var för sent. Följden blev en plötslig eldsvåda, varunder flera personer och i synnerhet den gamle prästen fick svåra brännskador. Detta var enligt de ortodoxa ryssarnas vidskepliga mening ett nytt olyckligt förebud; och den oskyldiga orsaken därtill – den blivande madame Blavatsky var från denna dag i alla stadsbornas ögon dömd till ett liv, fullt av växlande öden och besvärligheter.

___________________

[*] Medlem av den heliga synoden.
 

”Måhända var det i följd av en omedveten fruktan i samma riktning, som hon blev en gunstling hos alla sina närmaste anförvanter, vilka skämde bort henne till den grad, att hon ända från sin spädaste barndom inte kände till någon annan myndighet än sin egen viljas underliga nycker. Redan från sina första år var hon omgiven av en atmosfär av legender och folkfantasier. Så långt hon kan minnas tillbaka, hyste hon fast tro på tillvaron av en osynlig värld utav över- och underjordiska andar och väsen, oupplösligt förbundna med varje dödligs liv. Domovoyen (hustomten) var lika lite någon dikt för henne som för hennes barnpigor och det ryska tjänstefolket. Denne osynlige herre, som är fäst vid varje hus och byggnad, som vakar över det sovande hushållet, håller sig stilla och arbetar styvt hela året om för familjen, ryktar hästarna varje natt, kammar och flätar deras svansar och manar, skyddar boskapen för trollpackan, med vilken han lever i evig fejd – ägde barnets tillgivenhet från första början. Endast en enda dag på året, den 30 mars, är domovoyen farlig. Han blir då i följd av vissa mystiska skäl skadelysten och ondsint, han oroar hästarna, slår korna, så att de i förskräckelsen springer åt alla håll, och kommer alla medlemmar av hushållet att tappa och slå sönder allting och stupar och faller hela dagen trots alla försiktighetsmått. Vanligen tillskrivs sönderslagna glas och tallrikar, det oförklarliga försvinnandet av hö och havre ur stallet och i allmänhet alla förtretligheter inom familjen domovoyens dåliga lynne och retlighet. Endast de, som är födda natten mellan den 30 och 31 juli är fritagna från hans nycker. Det är ur sin ryska barnkammares vetenskapliga förråd fröken Hahn erhöll kunskap om orsaken till att trälarna kallade henne Sedmitchka, ett oöversättligt ord, som betyder en person, som står i förbindelse med talet sju; i detta särskilda fall häntydande på att hon blivit född i sjunde månaden och natten mellan den 30 och 31 juli – dessa dagar, så betydelsefulla inom den ryska folktrons annaler med hänsyn till häxor och deras förehavanden. Sålunda blev hon ock, så snart hon kunde fatta sakens vikt, invigd i mysteriet av en ceremoni, som i största hemlighet årligen den 30 juli utfördes av hennes sköterskor och husfolket. Hon fick även i barndomen veta skälet, varför hon på den dagen av sköterskan bars runt omkring huset, stallet och ladugården, varvid man lät henne egenhändigt bestänka de fyra hörnen med vatten, varunder sköterskan hela tiden upprepade vissa mystiska meningar. Dessa formler kan återfinnas i de digra volymerna av Sacharofs ’Ryska Demonologi’[*], ett mödosamt verk, som erfordrat trettio års beständiga resor och vetenskapliga forskningar i de slaviska ländernas gamla krönikor och som förskaffat sin författare benämningen ”Rysslands Grimm”.

___________________

[*] ”Det ryska folkets traditioner” av J Sacharof i sju delar, omfattande folklitteratur, trosläror, magi, trolldom, underjordiska andar, gamla seder och bruk, sånger och trollformler för de sista tusen åren. 

Född i själva hjärtat av det land, som Roussalka (undinen) allt sedan skapelsen utvalt till sitt hemvist, uppammad vid stränderna av den blå Dniepern, en flod, den ingen kosack i södra Ukraina någonsin övergår utan att bereda sig till döden – utvecklades barnets tro på dessa sköna, grönhåriga nymfer, innan hon hört talas om någonting annat. Hennes ukrainska sköterskors katekes inpräglade sig i hennes själ och hon fann alla dessa trolska poetiska trosläror bestyrkta av vad hon själv såg eller trodde sig se omkring sig allt ifrån sin första barndom. Det synes som om vissa legender om händelser, förbundna med en dylik övertro, varit gängse inom hennes familj, bevarade i de äldre tjänarnas hågkomst, och de underblåste detta tidiga tyranni, som hon lärde sig utöva, så snart hon förstod vilken makt tilldelades henne av hennes sköterskor. De sandiga, med pilar bevuxna stränderna av den snabba Dniepern, som kringflöt Ekaterinoslov, utgjorde favoritplatser för hennes strövtåg. En gång där, såg hon en roussalka i varje pilträd, som log och nickade åt henne; och uppfylld av den tro på sin egen osårbarhet, som hennes sköterskor ingivit henne, var hon den enda, som utan fruktan vågade nalkas dessa stränder. Barnet kände sin överlägsenhet och missbrukade sin makt. Den lilla fyra-åriga flickan fordrade blind lydnad av sin sköterska, för att hon inte skulle avlägsna sig ifrån henne och lämna henne i sticket att bli kittlad till döds av den sköna och elaka roussalkan, när hon inte längre hölls tillbaka av en som hon inte vågade nalkas. Naturligtvis kände hennes föräldrar ingenting om denna sida av deras barns uppfostran, och lärde först känna den, då det redan var för sent att utrota en dylik tro ur hennes sinne. Det var först efter en sorglig händelse, vilken i annat fall knappast hade blivit bemärkt av familjen, som man började tänka på en utländsk guvernant. Under en av hennes promenader vid flodstranden råkade en gosse om vid pass fjorton år, som drog hennes vagn, att för någon liten olydnad ådraga sig hennes missnöje. ”Jag vill ha dig kittlad till döds av en roussalka!” skrek hon. ”Där kommer en ned från det där trädet … här kommer hon … se, se!” Antingen nu gossen såg den fruktade nymfen eller inte, tog han till benen, och trots sköterskans vredgade befallningar försvann han längs den hemåt ledande sandbanken. Efter mycket knot nödgades den gamla sköterskan vända om hem ensam med sin börda, besluten att få ’Pavlik’ avstraffad. Men den stackars gossen blev aldrig mera sedd i livet. Han sprang bort till sin by och hans lik återfanns några veckor senare av fiskare, som uppfångade honom i sina nät. Polisens utslag var ”drunknad av olyckshändelse”. Man trodde att gossen, då han försökt att komma över några grunda pölar, som var kvar efter vårflödet, hade fallit ned i en av dessa vattenvirvlar, som den snabba Dniepern så lätt bildar i de många groparna i sanden. Men det förskräckta husfolkets – barnpigornas och tjänarnas – dom lydde inte på tillfällig död, utan på den, som inträffat i följd därav att barnet undandragit gossen sitt mäktiga beskydd och överlämnat offret åt någon på lur stående roussalka. 

Familjens missnöje över detta dåraktiga prat ökades ännu mer, då den förmodade brottslingen på fullt allvar bekräftade anklagelsen och påstod att det var hon själv, som överlämnat sin olydiga träl åt sina trogna tjänare, vattennymferna. Det var då som en engelsk guvernant uppträdde på scenen. 

Miss Augusta Sophia Jeffries trodde inte varken på roussalkor eller domovoyer; men denna negativa förtjänst förmådde inte bekläda henne med den myndighet, som erfordrades att leda den åt hennes vård anförtrodda ohanterliga pupillen. Hon övergav försöket i förtvivlan, och barnet blev åter ända till omkring elfte året överlämnat åt sina sköterskor, då hon och hennes ännu yngre syster blev skickade till deras fader. Under de två till tre följande åren var det nu deras faders ordonnanser, som tog vård om dem; och den äldre åtminstone föredrog dessa långt framför sina kvinnliga tjänare. De följde nu med de trupper, vid vilka deras fader var anställd, och blev såsom enfants du regiment allas gunstlingar. 

Fröken Hahn var ännu ett barn, då hennes mor dog, och vid omkring elva års ålder blev hon helt och hållet tagen om hand av sin mormor och flyttade till Saratow, där hennes morfar blev civilguvernör, efter att förut ha beklätt samma ämbete i Astrachan. Hon säger att hon vid denna tid blivit ömsevis smekt och straffad, bortskämd och behandlad med stränghet, men vi kan lätt föreställa oss att hon var ett svårt barn att behandla efter en bestämd metod. Dessutom var hennes hälsa ständigt vacklande under barndomen; hon var ”alltid sjuk och döende”, såsom hon själv uttrycker det, en sömngångerska och behäftad med åtskilliga märkvärdiga abnorma psykiska egendomligheter, varför hennes sköterska av den ortodoxa grekiska kyrkan menade att hon var besatt av djävulen, och hon blev under sin barndom, såsom hon ofta säger, dränkt i vigvatten, tillräckligt att sätta ett fartyg flott, och utsatt för besvärjelser av prästerna, vilka likaså gärna kunnat tala till vinden för all den verkan de utövade på henne. 

Några anteckningar rörande hennes barndom har i och för denna levnadsteckning blivit mig meddelade av hennes tant, ett fruntimmer, som i likhet med madame Jelihowsky är personligen känd både av mig och många andra av madame Blavatskys vänner i Europa. Redan i hennes första ungdom trädde detta sällsamt lättretliga temperament i dagen, som ännu utgör ett av hennes mest framstående karaktärsdrag. Redan då hon var utsatt för häftiga utbrott av sinnesrörelse, dem hon inte kunde behärska, och visade en djupt rotad böjelse att uppresa sig mot varje slags myndighet eller kontroll. Emellertid gjorde hennes varmhjärtade impulser av vänlighet och kärlek även i barndomen henne älskad av sina anförvanter, så mycket de än haft at arbeta på utplånandet av den uppbrusande häftighet, som stundom i följd av hennes bristande självbehärskning i fråga om småsaker i livet framträtt även gent emot hennes vänner i en senare period. Med rätta heter det i de framför mig liggande anteckningarna, att ”det finns ingen ondska i hennes natur, inget långsint agg ens emot dem, som förorättat henne, och hennes sant hjärtliga välvilja får aldrig några långvariga spår efter tillfälliga uppbrusningar”. ”Vi, som så väl känner madame Blavatsky”, skriver hennes tant med avseende på sig själv och en annan släkting, som biträtt vid nedskrivandet av dessa anteckningar, ”vi, som känner henne nu vid äldre år, kan tala om henne av erfarenhet och inte efter tomma hörsagor. Ända från sin tidigaste barndom var hon olik andra människor, ytterst livlig och högt begåvad, full av humor och en sällsam oförvägenhet, slog hon alla med häpenhet över hennes egenmäktiga, beslutsamma handlingar. Ännu i sin första ungdom och nyss gift, beslöt hon i ett anfall av förbittring att förfoga över sig själv och lämnade sitt land utan att underrätta varken sina släktingar eller sin man, vilken olyckligtvis var en i alla avseenden olämplig make för henne och mer än tre gånger så gammal. De som känt henne från barndomen skulle – om de blivit födda trettio år senare – även ha insett att det var ett olyckligt misstag att betrakta och behandla henne som ett annat barn. Hennes oroliga, ytterst lättretliga lynne, som förledde henne till de mest oerhörda, för flickor opassande tilltag; hennes oförklarliga – särskilt på den tiden – dragningskraft till och på samma gång fruktan för de döda; hennes passionerade kärlek till och vetgirighet i fråga om allt okänt och mystiskt, trolskt och fantastiskt, och framför allt hennes åtrå efter oberoende och handlingsfrihet, en åtrå, som ingen och inget kunde styra – allt detta i förening med ett övermått av inbillningskraft och en underbar känslighet borde ha varnat hennes vänner och övertygat dem om, att hon var ett undantagsväsen, som borde behandlas och ledas genom undantagsmedel. Den ringaste motsägelse kunde framkalla ett vredesutbrott, ofta ett anfall av konvulsioner. Lämnad för sig själv utan någon i närheten, som kunde inskränka hennes handlingsfrihet, utan någon hand, som pålade henne bojor eller hämmade hennes naturliga impulser och bragte till låga hennes inneboende stridslusta, kunde hon sitta timmar och dagar helt stilla i ett mörkt hörn och viska, såsom man trodde, för sig själv och berätta utan någon synlig åhörare underbara historier om vandringar på lysande stjärnor och andra världar, dem hennes guvernant kallade ’profant sladder’; men knappt hade hennes guvernant gett henne en bestämd befallning att göra den eller den saken, förr än hennes första impuls var att inte lyda henne. Att förbjuda henne att göra en sak var nog att komma henne att göra den, hända vad hända ville. Hennes sköterska, ja även andra medlemmar av familjen, trodde fullt och fast att barnet var besatt av ’de sju upproriska andarna’. Hennes guvernant var martyrer i sitt kall och lyckades aldrig böja hennes fasta vilja eller utöva något inflytande annat än genom godhet på hennes okuvliga, envisa och oförskräckta natur.” 

”Bortskämd i barndomen av tjänarnas smicker och sina släktingars klemande kärlek, vilka förlät ’det stackars moderlösa barnet’ allt – kom henne sedermera under hennes flicktid hennes egenvilliga lynne att öppet trotsa sällskapslivets fordringar. Hon hyste ingen aktning eller fruktan för allmänna opinionen. Hon red vid femton år såsom hon gjort vid tio vilken kosackhäst som helst i karlsadel. Hon ville inte böja sig för någon eller vika för någon fördom eller något stadgat konventionellt bruk. Hon trotsade allt och alla. Likasom i barndomen drogs hon av vissa sympatier till personer av den lägre klassen. Hon hade alltid föredragit att leka med sina tjänares barn hellre än med sina likar, och man måste ständigt vakta henne, att hon inte skulle springa ut och formera bekantskap med trasiga gatpojkar. Sålunda fortfor hon ock senare i livet att ägna sitt deltagande åt dem, som intog en lägre ställning än hon själv, och visade en likaså tydlig likgiltighet för den ’adel’, vilken hon själv genom sin börd tillhör.” 

”De fem år hon tillbringade hos sina morföräldrar syns ha utövat ett mäktigt inflytande på hennes framtida liv. Miss Jeffries hade lämnat familjen; barnen hade fått en annan engelsk guvernant, en ung, blyg flicka, åt vilken ingen av hennes lärjungar ägnade någon uppmärksamhet, en schweitzisk informator och en fransk guvernant, vilken genomgått märkliga äventyr i sin ungdom. Madame Henriette Peigneur hade varit en framstående skönhet under den första franska revolutionens dagar. Det utgjorde hennes nöje att berätta för barnen om dessa dagar av härlighet och hänförelse, då hon av de ’Frygiska rödmössorna’, ’les citoyens rouges’, i Paris vald att vid de offentliga festerna representera Frihetens gudinna, blivit dragen i triumf dag efter dag under lysande processioner genom gatorna i la grande ville. Berätterskan själv var nu en gammal skrynklig gumma och liknade mera traditionens Fée Carabosse än någonting annat. Men hennes vältalighet slog an och de unga flickor, som utgjorde hennes villiga auditorium, blev högligen uppeldade av hennes glödande skildringar – främst av alla hjältinnan i denna berättelse. Hon förklarade då och där att hon ville vara en ”Frihetens gudinna” under hela sitt liv. Den gamla guvernanten utgjorde en sällsam blandning av sträng sedlighet och denna talföra livlighet, som följer nästan varje parisiska till dödsbädden, om hon inte är bigott – något som madame Peigneur inte var. Men under det att hennes man – den förtjusande, kvicke och godhjärtade Sieur Peigneur, alltid redo att skydda de unga flickorna mot sin hustrus stränghet och penitences – lärde dem Berangers muntraste sånger, hans bons mots och anekdoter, hade hans hustru inte samma lycka med sina läseböcker. Öppnandet av Noël och Chopsal blev i allmänhet en signal till flykt ut i den vilda skog, som omgav den stora villa, fröken Hahns morföräldrar bebodde under sommarmånaderna. Det var endast när hon fritt fick ströva omkring i skogen eller rida i kosacksadel på någon oregerlig häst som den unga flickan kände sig fullt lycklig. För följande intressanta hågkomster från denna period står jag i skuld hos madame Jelihovsky.” 

”Det lantliga herresäte, som upptogs av oss i Saratow, var en gammal, vidsträckt byggnad, full av underjordiska gallerier och långa, obegagnade gångar, torn och de mest hemlighetsfulla vinklar och vrår. Den hade blivit uppförd av en familj vid namn Pantchoolidzef, vars medlemmar under flera generationer varit guvernörer över Saratow och Penja – och de rikaste godsägare och adelsmän inom den sednare provinsen. Den liknade mera en ruin av ett medeltidsslott än en byggnad från förra århundradet. Uppsyningsmannen över godset – av en numera lyckligtvis sällsynt typ, som betraktade trälarna såsom något vida lägre och mindre värdefullt än hundarna – hade gjort sig känd för sin grymhet och sitt tyranni; och många och hjärtslitande historier berättades om hans vilda, despotiska lynne, om olyckliga trälar, som blivit piskade till döds eller inspärrade under flera månader i mörka, underjordiska fängelsehålor. De upprepades för oss till det mesta av madame Peigneur, vilken under de sista tjugofem åren varit guvernant för tre generationers barn inom familjen Pantchoolidzef. Våra huvud var fullproppade med historier om de pinade trälarnas spökelser, vilka syntes vandra i sina kedjor under de nattliga timmarna; om skepnaden av en ung flicka, vilken dött under tortyr, därför att hon vägrat sin gamle herre sin kärlek, och som i skymningen syntes glida ut och in genom den lilla järnbeslagna dörren till de underjordiska gångarna, och med andra historier, som försatte oss gossar och flickor i en dödlig ångest, när vi skulle gå igenom ett rum eller en gång i mörkret. Vi hade fått tillstånd att under betäckning av ett halvt dussin manliga tjänare och en massa facklor och lanternor undersöka alla dessa hemska ’katakomber’. Det är sant, vi hade funnit flera sönderslagna vinbuteljer än människoben och samlat mera spindelvävar än järnkedjor, men vår inbillning skapade ett spöke av varje fladdrande skugga, som avtecknade sig på de gamla, fuktiga murarna. Men Helen (madame Blavatsky) nöjde sig inte med ett enda besök, ej heller med ett andra. Hon utvalde denna så föga inbjudande region till ett frihetens tempel och en säker tillflyktsort undan sina lektioner. Det dröjde en lång tid, innan man lyckades utleta hennes hemlighet, och när hon sedan saknades, avsändes en deputation av starka, manliga tjänare med den vid Governor’s Hall tjänstgörande gendarmen för att uppsöka henne, ty det behövdes någon som inte var träl eller fruktade henne för att få henne uppför trapporna. Hon hade upprest åt sig ett torn av gamla söndriga stolar och bord i ett hörn under ett gallerfönster högt uppe vid takvalvet, och där kunde hon sitta undangömd i timmatal och läsa i en bok, känd under namn av ’Salomos Visdom’, innehållande alla möjliga slag av folklegender. En eller ett par gånger hade hon under sina bemödanden att undgå upptäckt gått vilse i denna labyrint av fuktiga underjordiska korridorer, så att det var med möda man fick rätt på henne. Oaktat detta var hon inte det minsta förskräckt eller ångerköpt, ty såsom hon försäkrade var hon aldrig ensam, utan i sällskap med varelser, dem hon kallade sina små ’puckelryggar’ och lekkamrater.” 

”Ytterligt nervös och känslig, talande högt och ofta gående i sömnen, kunde hon stundom om nätterna anträffas på de mest sällsamma ställen och bli återburen i sin säng under djup sömn. Så saknades hon i sitt rum en natt vid knappt tolv års ålder, och sedan man gjort alarm och letat efter henne, befanns hon gående med avmätta steg i en av de långa underjordiska gångarna, tydligen fördjupad i samtal med någon, som var osynlig för alla utom henne själv. Hon var den besynnerligaste flicka man någonsin sett, med en tydligen utpräglad tvåfaldig natur, som kom en att tänka, att där var två varelser i en och samma kropp: den ena stridslysten, envis och fallen för ofog och allt annat än behaglig; den andra mystisk och metafysiskt anlagd som en sierska från Prevost. Ingen skolpojke kunde vara mera oregerlig eller full av de mest otänkbara och vågsamma upptåg och tjuvpojkstreck än hon var. Men när hennes paroxysm av att bedriva ofog gått över, kunde heller ingen gammal skolman vara mera trägen i sina studier, och hon kunde inte förmås att överge sina böcker, dem hon slukade natt och dag, så länge impulsen varade. Hennes morföräldrars oerhörda bibliotek syntes då knappast tillräckligt att mätta hennes hunger. 

Till residenset hörde en stor, övergiven trädgård eller snarare park, uppfylld av förfallna kiosker, pagoder och uthus, vilken sträckte sig uppför en höjd och slutade i en urskog, vars knappt synliga stigar var betäckta med alnsdjup mossa och där det fanns snår, dit kanske ingen mänsklig fot inträngt under århundraden. Den var beryktad såsom en uppehållsort för alla förrymda brottslingar och desertörer, och det var dit Helen plägade ta sin tillflykt, sedan hon ej längre var säker i katakomberna.” 

Hennes underliga lynne och karaktär tecknas på följande sätt av madame Jelihowsky i ett arbete, kallat ”Ungdomsminnen, samlade för mina barn”, en tjock volym, innehållande förtjusande berättelser, hämtade ur den dagbok författarinnan förde under sin flicktid. ”Fantasin, eller vad vi alla på den tiden betraktade som fantasi, var på det mest utomordentliga sätt utvecklad hos min syster Helen ända från hennes första barndom. Hon kunde flera timmar i rad sitta och berätta för oss yngre barn och även för dem som var äldre än hon de mest otroliga historier med hela ett ögonvittnes säkra tillförsikt och övertygelse och såsom en, den där kände vad hon talade om. Fastän vågsam och orädd i fråga om allt annat, blev hon ofta såsom barn skrämd till spasmer av sina egna hallucinationer. Hon var övertygad att hon förföljdes av vad hon kallade ”de förfärliga, lysande ögonen”, osynliga för alla andra, och hon upptäckte dem ofta hos de mest oskadliga, livlösa föremål; något som föreföll de kringstående ytterst löjligt. Själv kunde hon under sådana syner sluta igen ögonen och springa bort och gömma sig för de spökblickar, som kastades på henne från husgerådssaker eller klädesplagg, under förtvivlade skrik, som satte hela huset i förskräckelse. Vid andra tillfällen kunde hon falla i skrattparoxysmer, dem hon förklarade på grund av sina osynliga kamraters löjliga upptåg. Hon träffade dessa i varje mörkt hörn, i varje buske i den täta parken, som omgav vår sommarvilla; och på vintern, då hela hushållet flyttade tillbaka till staden, tycktes hon återfinna dem i de stora mottagningsrummen i första våningen, vilka stod totalt öde från midnatt till morgon. Trots alla igenlåsta dörrar påträffades Helen flera gånger under de nattliga timmarna i dessa mörka rum i ett halvt medvetet tillstånd, stundom djupt sovande och ur stånd att säga, hur hon kommit dit från vår gemensamma sängkammare i översta våningen. På samma mystiska sätt försvann hon även om dagarna. Efter anställd jakt och efter mycket letande och ropande, kunde man ofta med möda upptäcka henne på de mest obesökta ställen. En gång satt hon på en mörk vind ända upp under takåsen bland en mängd duvor och omgiven av hundratals sådana fåglar. Hon höll på att ”söva dem” (enligt de regler som stod i ”Salomos Visdom”), förklarade hon.*) Vid andra tillfällen kunde rymmerskan efter flera timmars letande påträffas bakom de gigantiska skåp, som innehöll vår mormors zoologiska samling – den gamla furstinnans naturhistoriska museum var vida beryktat i Ryssland på den tiden – och där satt hon, omgiven av historiska antikviteter och reliker från djur- och växtriket, mitt ibland antediluvianska ben av uppstoppade djur och vidunderliga fåglar djupt inbegripen i samtal med sälar och uppstoppade krokodiler. Om man fick tro Helen kuttrade duvorna om intressanta frågor för henne, under det att fåglarna och djuren, så snart hon var alldeles ensam med dem, roade henne med underhållande berättelser, antagligen ur deras egna självbiografier. För henne tycktes hela naturen vara besjälad av ett eget mystiskt liv. Hon hörde en röst från varje föremål och form vare sig organisk eller oorganisk, och tillade en medveten tillvaro inte blott åt vissa mystiska makter, synliga och hörbara ensamt för henne i vad som för alla andra endast var ett tomt rum, utan även åt livlösa ting såsom stenar, jordhögar och murkna, fosforscerande trästycken.

___________________

[*] Och hon hade verkligen vid sådana tillfällen duvor i sitt knä, som, om de inte sov, åtminstone var ur stånd att röra sig och låg såsom bedövade. 

”Såväl för att öka vår mormoders märkvärdiga entomologiska samling som för vår egen undervisning och förlustelse, anställdes ofta expeditioner såväl om dagen som om natten. Vi föredrog de senare, därför att de var mera pikanta och hade ett visst mystiskt behag med sig. Vi visste inte något större nöje. Våra förtjusande strövtåg i den angränsande skogen kunde vara från kl 21.00 på aftonen till 01.00 ofta 02.00 på morgonen. Vi beredde oss till dem med samma allvar som korsfararna torde ha berett sig på striden med de otrogna och turkarnas fördrivande ur Palestina. Barnen till vänner och bekanta i staden var inbjudna – gossar och flickor från tolv till sjutton; och två till tre dussin unga trälar av båda könen, alla beväpnade med tyllnät och lanternor på samma sätt som vi själva, förstärkte våra leder. Såsom eftertrupp följde ett dussin fullvuxna tjänare, kosacker och även en eller ett par gendarmer väpnade med verkliga vapen till vårt beskydd. Vi bildade en munter procession, då vi satte utav med klappande hjärtan och med omedveten grymhet längtande att sprida ödeläggelse bland de stora, vackra nattfjärilar, för vilka Volgas skogar är så ryktbara. De dåraktiga insekterna, som flyger i massor, skulle snart betäcka glasen på våra lanternor och sluta sitt eferiska liv på långa nålar och en begravningsplats av kork fyra tum i fyrkant. Men även härutinnan gjorde sig min systers excentriska natur gällande. Hon ville beskydda och rädda undan döden alla dessa mörka fjärilar – kända under namn av sfinxer – vilkas mörka, hårbeklädda kroppar och huvuden bär tydliga bilder av en vit människoskalle. Då naturen på dem alla avtryckt porträttet av någon stor avliden hjältes skalle, är dessa fjärilar heliga och får ej dödas, sade hon, som om hon varit en hednisk fetischdyrkare. Hon blev mycket ond, när vi inte ville lyssna till henne, utan jagade dessa ’dödsskallar’, som vi kallade dem; och påstod att vi störde de avlidna personernas ro, vilkas skallar var avtryckta på de trolska insekternas kroppar. 

Inte mindre intressanta var våra dagutflykter till mer eller mindre avlägsna trakter. På omkring 10 verst från guvernörens villa låg en vidsträckt sandslätt, som tydligen en gång i tiden bildat botten åt ett hav eller en stor insjö, ty marken var uppfylld av förstenade kvarlevor efter fiskar och snäckor och tänder efter några (för oss) okända vidunder. De flesta av dessa kvarlevor var sönderfallna och anfrätta av tiden, men man kunde ofta hitta stenar, på vilka fanns avtryck av fiskar, växter och djur av numera totalt utdöda arter, och som tydligen tillkännagav sitt antediluvianska ursprung. Otaliga var de underbara och anslående berättelser, vi gossar och skolflickor hörde Helen förtälja under denna tid. Jag kommer väl ihåg hur hon plägade ligga rak lång på marken med hakan stödd mot händerna och armbågarna nedborrade i den fina sanden och drömma högt och berätta för oss sina syner, tydligen klara, påtagliga och livslevande för henne! … Vilken älsklig skildring hon gav oss över alla dessa varelsers submarina liv, deras, vilkas kvarlevor nu höll på att förvittra till stoft runt omkring oss! Hur livligt hon beskrev deras forna fejder och strider på den fläck, där hon låg, försäkrande oss att hon såg alltsammans klart och tydligt; och hur noggrant hon tecknade med sitt finger i sanden de fantastiska formerna av längesedan döda havsvidunder och kom oss nästan att se själva färgerna av dessa nejders utdöda flora och fauna! Och när vi så med spänd uppmärksamhet lyssnade till hennes skildringar av de härliga, azurblå vågorna, som återspeglade de på havsbottens gyllene sand i regnbågens färger lekande solstrålarna, och korallrev och stalaktitgrottor och det sjögröna gräset med sina praktfulla, lysande anemoner, inbillade vi oss att vi kände, hur de svala sammetslena böljorna smekte våra kroppar och hur dessa senare förvandlades till vackra, ystra havsvidunder; vår inbillning löpte bort med hennes fantasi ända till full glömska av den närvarande verkligheten. Hon har aldrig i senare år talat så, som hon talade i barndomen och under sin första flicktid. Hennes vältalighets flod är uttorkad och själva källan till hennes inspiration tycks nu vara uttömd! Hon hade en sällsam förmåga att dra sina åhörare med sig och uppdriva deras inbillning, så att de faktiskt såg, om ock dunkelt, vad hon själv såg. 

En gång var hon nära att skrämma konvulsioner på oss yngre. Vi hade just blivit förflyttade till en trollvärld, då hon plötsligt i sin berättelse övergick från futurum till presens och bad oss föreställa oss, att allt vad hon talat om, de svala, blåa vågorna och deras täta befolkning, allt var runt omkring oss, endast osynligt och ovidrörbart för … ’Tänk er! Ett underverk!’ utropade hon; ’jorden öppnar sig, luften förtätar sig omkring oss och blir åter havsvågor …. Se, se …. Där kommer de redan. Vi är omgivna av vatten, vi står mitt ibland en submarin världs mysterier och under! ….’

Hon hade sprungit upp och talade med sådan övertygelse och hennes röst hade en sådan klang av verklig häpnad och förskräckelse och hennes barnsliga ansikte hade ett sådant uttryck av på en gång vild glädje och fasa, att när hon plötsligt, såsom hon brukade göra i sina exalterade ögonblick, betäckte sitt ansikte med händerna och föll ned på sanden, ropande av alla krafter, ’där kommer vågen … han har kommit! … havet, havet, vi drunknar!’ – föll vi alla ned på våra ansikten under förtvivlade ångestrop, lika fullt övertygade att havet hade begravt oss och att vi ej mera var till! 

Det var hennes högsta nöje att samla omkring sig ett sällskap av oss yngre i skymningen och föra oss in i det stora mörka museet, där hon kvarhöll oss såsom förtrollade med sina sällsamma historier. Hon kunde då förtälja oss de mest underbara sagor om sig själv, de mest oerhörda äventyr, i vilka hon var hjältinnan varje natt, som hon påstod. Alla de uppstoppade djuren hade vart och ett i sin ordning invigt henne i sitt förtroende och yppat för henne historien om sitt liv i föregående inkarnationer eller tillvarelsestadier. Var hade hon hört talas om reinkarnation eller vem kunde ha meddelat henne någon kunskap om själavandringens vidskepliga mysterier i en kristen familj? Dock kunde hon sträcka ut sig på sitt favoritdjur, en gigantisk uppstoppad säl och smeka hans mjuka silverglänsande skinn och upprepa för oss hans äventyr, dem han själv berättat för henne, och detta på ett så vältaligt sätt och i så glödande färger, att även fullvuxna personer fann sig fängslade av hennes berättelser. Alla lyssnade till henne och blev hänförda av den tjusningskraft, som låg i hennes skildringar, och det yngre auditoriet trodde på vart enda ord hon sade. Jag glömmer aldrig en hög, vit flamingos liv och äventyr. Han stod i ostört begrundande bakom glasrutorna i ett stort skåp med sina purpurkantade vingar vitt utbredda, som hade han varit färdig till flykt, ehuru fastkedjad i sin fängelsecell. Han hade för många tidsåldrar tillbaka, förtäljde hon oss, varit, inte fågel, utan en verklig människa. Han hade begått förfärliga brott och ett mord, för vilket en stor ande hade förvandlat honom till en flamingo, en fågel utan hjärna, bestänkt hans båda vingar med hans offers blod och dömt honom för alltid vandra i ödemarker och träsk … 

Jag var rysligt rädd för den där flamingon. När helst jag i skymningen måste passera museet för att säga god natt åt vår mormor, som sällan lämnade sin studerkammare, ett angränsande rum, sökte jag alltid att undvika att se den blodbestänkta mördaren genom att blunda och hastigt springa förbi honom. 

Om Helen älskade att berätta historier för oss, var hon ännu mera passionerat begiven på att lyssna till andras fesagor. Det fanns bland familjen Fadeefs talrika tjänare en gammal kvinna, en undersköterska, som var beryktad för sina sagor. Vi brukade samla oss omkring gumman, under de långa skymmande sommaraftnarna på gräsplanen under fruktträden i trädgården och under de ännu längre vinterkvällarna hoppackade framför den lågande brasan i vår barnkammare, och kände oss överlyckliga, när hon kunde förmås att berätta några av dessa trolska folksagor, för vilka vårt nordliga land är så ryktbart. ’Ivan Zarevitch’ och hans äventyr, ’Kashtey den Odödlige’, den ’Grå Vargen’, den elaka trollkarlen, som reser genom luften i ett såll, som går av sig självt, eller Meletressas äventyr, den sköna prinsessan, som sitter inspärrad i en håla, till dess Zarevitch öppnar hennes fängelsedörr med en guldnyckel och befriar henne – tjusade oss alla. Men under det att vi andra barn lika så lätt glömde dessa sagor som vi lärt oss dem, glömde Helen dem aldrig, ej heller ville hon någonsin medge att de var diktade. Hon kände verkligt deltagande för alla hjältarnas prövningar och påstod att alla deras mest underbara äventyr var helt naturliga. Människor kunde förvandla sig till djur och anta vilken skepnad de ville, om de blott visste, hur de skulle göra; människor kunde flyga, om de blott hade en tillräckligt fast vilja. Sådana vise män hade funnits i alla tider, och fanns ännu i våra dagar, försäkrade hon oss, ehuru de naturligtvis gav sig tillkänna endast för dem, vilka var värdiga att lära känna och se dem och som trodde på dem i stället för att skratta åt dem. 

Såsom ett bevis för vad hon sade, hänvisade hon på en gammal man, en hundraåring, vilken bodde inte långt från villan i en vild ravin i en angränsande skog, känd som Baranig Bouyrak. Den gamle mannen var i folkets ögon en verklig magiker, en trollkarl av det goda, välvilliga slaget, som beredvilligt botade alla patienter, som vände sig till honom, men som också förstod att straffa med sjukdom dem, som hade syndat. Han var högligen bevandrad i kunskapen om de ockulta egenskaperna hos växter och blommor och kunde läsa framtiden, sades det. Han höll bikupor i stor mängd och hans koja var omgiven av flera hundrade sådana. Under de långa sommaraftnarna kunde man alltid träffa honom på sin post, långsamt promenerande bland sina gunstlingar, betäckt från huvud till fot såsom av ett levande pansar med svärmar av surrande bin, ostraffat stickande sina båda händer in i deras boningar, lyssnande till deras dövande brus och tydligen svarande dem – ty deras surrande upphörde nästan alldeles, så snart han tilltalade dem på sitt (för oss) obegripliga tungomål, någonting mitt emellan sång och mummel. Det var uppenbart att de små guldbevingade arbetarna och deras hundraårige herre förstod varandras språk. Om detta sista var Helen fullt förvissad. ’Baranig Bouyrak’ hade en oemotståndlig dragningskraft för henne, och hon besökte den sällsamme gubben, så ofta hon kunde finna tillfälle därtill. En gång där, kunde hon göra frågor och lyssna till den gamles svar och förklaringar om konsten att förstå bins, fåglars och djurs språk med det mest andäktiga allvar. Den mörka ravinen föreföll henne som ett féernas rike. Vad den hundraårige ’vise mannen’ beträffade, plägade han alltid säga till oss om henne: ’Den här lilla fröken är helt olik er andra. Det ligger stora händelser i hennes väg i framtiden. Det smärtar mig, när jag tänker på att jag inte får leva för att se mina förutsägelser besannas; men de skall alla inträffa i sin tid! …” 

Det vore omöjligt att skriva ens ett kort utkast till madame Blavatskys liv utan att oavbrutet häntyda på de ockulta teorier, kring vilka hela hennes psykologiska utveckling vänder sig, varför jag tror att en öppen framställning av vissa utav dem redan i början torde vara det bästa sättet att bibringa läsaren en rätt utgångspunkt för uppfattningen av denna berättelse. Emellertid vill jag inte här uppta den frågan till avgörande, huruvida dessa teorier vilar på en rätt uppskattning av naturliga lagar (som verkar över och inom lagarna för den fysiska tillvaron) eller om de konstituerar en i sitt slag allenastående hallucination, för vilken hennes själ varit ett offer. Så mycket kan man dock tydligen påstå gent emot den senare åsikten, att denna hallucination varit mycket långvarig och sammanhängande, och att en skildring av madame Blavatskys liv – ett liv, som obetingat fullföljt den bana, som utstakats av dem, vilkas ledning och beskydd hon själv tror och alltid har trott sig ha åtnjutit – vore meningslös utan en hänvisning till den röda tråd, som genomgår detta liv. Naturligtvis vill jag ingalunda bemantla min egen anslutning till den naturåskådning, på vilken madame Blavatskys levnadsteori vilar, eller förneka min fasta övertygelse att de nu levande adepter inom det ockulta vetandet, med vilka madame Blavatsky enligt min tro under hela sitt liv stått i en mer eller mindre nära förbindelse, äger en verklig tillvaro. Men en diskussion över saken skulle förvandla dessa memoarer till en filosofisk avhandling, mera lämplig för arbeten av rent teosofisk karaktär. För mitt närvarande syfte är det nog att lämna en kort översikt av den teori, på vilken, såsom jag sagt, madame Blavatskys egen uppfattning av sitt liv vilar, endast för att göra denna levnadsteckning mera fattbar för läsaren. 

Den ursprungliga österländska ockultismen antager i fråga om människosjälen att hon är en väsensenhet, ett moraliskt och intellektuellt medvetenhetscentrum, som inte blott överlever den fysiska kroppens död, i vilken hon vid en viss given tid utövat sin verksamhet, men som även genomgått många både fysiska och andliga tillvarelse-perioder före sin inkarnation i denna kropp. Denna väsensenhet – den verkliga individen enligt denna åsikt – kan de fakta av personer med tillräckligt utvecklade själsegenskaper förnimmas såsom identisk genom en hel följd av livsformer och inte blott med hänsyn till en enda. Denna naturåskådning – den Esoteriska Läran – ger en fullt tillräcklig förklaring av det faktiska förhållandet, att ingen inkarnerad person från en viss given kropps synpunkt kan behärska utsikten över hela den av honom till äventyrs genomgångna livsserien. Varje inkarnation, varje successivt liv i serien är från den verkliga, andliga väsensenhetens synpunkt sett ett nedstigande i materien: ett nedstigande i en ny organism, i vilken enheten – dess enda alltigenom sanna eller högre jag på det andliga naturplanet – kan utöva sin verksamhet med mer eller mindre framgång allt efter organismens beskaffenhet. Organismen minnes endast i detalj tilldragelserna i sitt eget objektiva liv. Den sanna väsensenheten däremot, som besjälar organismen, torde måhända besitta förmågan av att minnas en god del mera, fastän inte i och genom organismen. Vidare, förr än organismen är fullständig eller med andra ord förr än den i fråga varande personen är fullvuxen, är den sanna väsensenheten endast till en begränsad vidd försänkt uti densamma, för att begagna ett materialistiskt uttryck för en tanke, vars fulla förklaring endast är möjlig på ett vidlyftigt, metafysiskt språk. Barnet i sin spädaste ungdom är inte någon moraliskt ansvarig varelse, det vill säga, organismen har ännu inte nått den utveckling att den sanna väsensenhetens sedlighetsmedvetande kan verka genom den fysiska hjärnan och styra de fysiska handlingarna. Men den väsensenhet eller själ, som börjat sin verksamhet genom det unga barnets organism, har redan därigenom åt dess utvecklingsprocess givit den riktning, som skall göra den till en lämplig boning för denna själ; och om vi tänker oss att det ges levande personer i världen, vilka äger förmågan att styra krafter, de som arbetar på högre naturplan, än som ännu är kända för den gängse naturvetenskapen – skall vi lätt förstå, vilka egendomliga förhållanden som kan äga rum mellan dem och ett uppväxande barn, som håller på att införliva uti sig en själ, med vilken dessa adepter redan står i förbindelse. 

Jag upprepar att denna den ockulta vetenskapens uppfattning av människonaturen inte är framställd såsom ett bevis, att saken verkligen förhåller sig så, utan helt enkelt därför att denna teori skall befinnas utgöra den tråd, vid vilken madame Blavatskys levnadsöden är fästade. Det är möjligt att några läsare under berättelsens fortgång kan uttänka andra teorier för händelsernas förklaring, men allt vad jag har att säga skulle synas lösryckt och osammanhängande utan denna korta framställning, då det däremot varder lätt begripligt genom denna ledtråd. 

Jag antager alltså såsom en dugande hypotes att fröken Hahn redan i barndomen stod under beskydd av en övernormal makt, begåvad med förmåga att frambringa resultat även på det fysiska planet, när de i utomordentliga fall påkallades. Så har jag till exempel mer än en gång hört henne omtala en händelse från sina barnaår. I det slott hennes morfar bebodde i Saratow fanns en vis tavla – ett porträtt utav en av familjens anherrar – som i hög grad hade väckt hennes nyfikenhet. Den var dold av en gardin och hängde högt upp på väggen i ett högt rum, och fröken Hahn var en liten stackare på den tiden, ehuru ganska beslutsam, när hon hade fått något i sinnet. Hon hade blivit nekad tillstånd att få se tavlan, varför hon inväntade ett tillfälle, då kusten var klar, och vidtog sina egna mått och steg för att tillfredsställa sin nyfikenhet. Hon drog ett bord till väggen och satte ett annat mindre bord ovanpå detta och där ovanpå en stol och lyckades slutligen klättra upp på denna ostadiga byggnad. Hon kunde nätt och jämt nå tavlan från denna ställning och, stödjande sig mot väggen med ena handen, lyckades hon dra undan gardinen. Åsynen av tavlan utövade ett förfärande intryck på henne, hon ryggade ögonblickligen tillbaka och den uppstaplade ställningen ramlade. Hon vet inte riktigt vad som inträffade. Hon förlorade medvetandet från det ögonblick hon vacklade och började falla, och när hon återkom till sina sinnen, låg hon fullkomligt oskadd på golvet, borden och stolen stod på sina vanliga platser, gardinen var tillbakadragen på sina ringar, och hon skulle ha trott att alltsammans varit en ovanlig dröm, om inte högt upp på sidan om tavlan syntes ett avtryck av hennes lilla hand i dammet på väggen. 

Vid ett annat tillfälle, hon var då nära fjorton år gammal, synes hennes liv ha blivit räddat under egendomliga omständigheter. En häst skenade med henne – hon föll av med foten insnärjd i stigbygeln, och innan hästen hejdades, borde hon efter sin egen tanke ha varit stendöd, om hon inte tydligen känt sig omgiven av en sällsam kraft, som höll henne uppe trots tyngdlagen. 

Om dylika tilldragelser hade hört till sällsyntheterna i madame Blavatskys liv, skulle jag inte ha upptagit dem i dessa memoarer, men såsom vi skall se, anförs de i mängd av alla, som har något att berätta om henne. Jämförda med de underbara tilldragelser, som berättas om henne vid hennes återkomst till Ryssland efter sina första irrfärder och som är bestyrkta av hennes släktingar, är dessa små anekdoter från hennes barndom, dem hon själv berättat, en obetydlighet. Jag har anfört dem inte för deras egen skull, men såsom illustrationer till de förbindelser, vilka redan i hennes första barndom syns ha ägt rum mellan henne själv och dem, vilka hon kallar sina ”Mästare”, på den tiden kroppsligen osynliga för henne och okända såsom levande människor, men väl bekanta för henne i de syner, som uppfyllde hennes barndom. 

I den ovan anförda berättelsen synes det att hennes vänner ofta påträffade henne sittande ensam i ett hörn och när hon fick vara ostörd synbarligen samtalande med sig själv. Själv sade hon sig vid dessa tillfällen ha talat med lekkamrater av samma storlek och synbarligen av samma ålder som hon och vilka för henne visade sig lika verkliga, som om de varit av kött och blod, fastän de var osynliga för alla andra. Fröken Hahn plägade bli ytterligt stött över sina sköterskors och släktingars envishet att inte vilja ta någon notis om en liten puckelryggig gosse, som utgjorde hennes favoritsällskap på den tiden. Ingen annan kunde ta någon befattning med honom, därför att ingen annan såg honom, men för det abnormt begåvade barnet var han en synlig, hörbar och roande lekkamrat, fastän han tycks ha förlett henne till otaliga okynniga upptåg. 

Men mitt under detta sällsamma dubbelliv, som hon förde så långt hon minns tillbaka, förnam hon stundom i sina syner närvaron av en till mogen ålder kommen beskyddare, vars imponerande utseende behärskade hennes inbillning från en ganska tidig period. Denne beskyddare var alltid densamme, hans drag förändrades aldrig; hon har senare i livet träffat honom såsom levande människa och kände igen honom, såsom hade hon blivit uppfostrad inför hans ögon. 

För dem som studerar spiritism, ockultism och clairvoyans torde denna berättelse vid första ögonkastet förefalla synnerligen oredig; men jag tror dock med anledning av de upplysningar jag givit angående den ockulta inkarnationsteorin at personer, som hyllar denna teori, är ursäktade, om de förmenar sig lätt nog kunna hitta ut ur labyrinten. Fröken Hahn var naturligtvis i födelsen begåvad i en utomordentlig grad med de egenskaper, som karaktärisera vad man inom spiritismen kallar mediumskap, liksom hon ock var född till en clairvoyant av en likaledes exempellös ordning. Och så länge hon var barn, var tiden ännu inte inne för de ockulta beskyddarna av den väsensenhet, som börjat sin verksamhet i denna organism, at sätta i verket någon av de fysiska uppfostrings- eller tränerings-processer, varigenom dylika naturgåvor kan betvingas, disciplineras och ledas i en gagnande riktning. De måste ha fria tyglar för en tid; och sålunda finner vi fröken Hahn – när vi betraktar hennes barndoms historia från psykologisk synpunkt – omgiven av alla eller ett stort antal av mediumskapets vanliga fenomen, på samma gång hon tydligen stod under de myndigheters bevakning och tillfälligtvis även ingripande beskydd, åt vilkas tjänst hon obetingat senare i livet ägnat sina mogna förmögenheter ända till ett totalt undertryckande av de mediala egenskaperna. 

Hennes vänner var både intresserade och förskräckta för dem bland hennes manifestationer, vilka kunde uppfatta tillräckligt klart för en närmare observation. Hennes tant säger att hon från fyra års ålder både gick och talade i sömnen. Hon kunde i sovande tillstånd underhålla långa konversationer med osynliga personer, av vilka samtal somliga var roliga, andra uppbyggliga och en del förskräckande för dem, som stod omkring barnets säng och lyssnade. Vid åtskilliga tillfällen, synbarligen under vanlig sömn, kunde hon besvara frågor, framställda av personer, som höll henne i hand, rörande förlorade saker eller andra ämnen för tillfällig oro, såsom om hon varit en inspirerad sibylla. Stundom saknades hon i barnkammaren, och man kunde då träffa på henne i något avlägset rum i huset eller ock ute i trädgården lekande och samtalande med sina kamrater inom drömlivet. Under flera år kunde hon, driven av en barnslig impuls, förskräcka främlingar, med vilka hon kom i beröring, och besökande med att se dem skarpt i ansiktet och säga dem att de skulle dö vid den och den tiden eller kunde hon förutsäga någon olyckshändelse, som skulle drabba dem. Och då hennes förutsägelser vanligen slog in, var hon i detta avseende en förskräckelse för den husliga kretsen. 

År 1844, just under den period, då hon höll på att övergå från barndomen till flickåldern, fick hon följa med sin far för första gången på en resa till utlandet. Hon åtföljde honom till Paris och London, ett barn på fjorton år, men en besvärlig börda redan då, även för honom, ehuru hon i sin faders händer var jämförelsevis medgörlig och böjlig. Ändamålet med deras besök i London var att förskaffa henne några goda musiklektioner, ty hon ådagalagde en stor naturlig talang som pianist – en talang, som hon utövat även under sitt senare liv, ehuru ofta med flera års avbrott. Hon tog några lektioner av Moscheles och spelade även, som jag tror, en duett på en enskild konsert med en då ryktbar pianist ex professor. Under sitt besök i England uppehöll sig överste Hahn och hans dotter även en vecka i Bath, men det enda anmärkningsvärda jag känner om denna utflykt är en liten oenighet, som uppstod emellan den unga fröken och hennes fader angående ritten. Hon ville rida i karlsadel på kosackvis, som hon trots alla protester plägade göra i Saratow. Översten ville inte tillåta detta; så uppstod en scen och ett hysteriskt anfall å den unga damens sida, efterföljt av ett ännu allvarsammare illamående. Han lär därför ha varit rätt glad, när han hade henne hemma igen, ännu en gång inkvarterad i Mindre Asiens med hennes lynne likstämda vildmarker. Hennes stolthet över en annan färdighet erhöll ock en svår stöt under detta tidiga besök i London. Hon hade lärt sig tala engelska av sin första guvernant, miss Jeffries. Men i Sydryssland förstod man sig inte på de fina skillnader mellan de olika slagen av engelska, för vilka mera kinkiga lingvister har ett så fint öra. Den engelska guvernanten var från Yorkshire; och när fröken Hahn började öppna sin mun bland några vänner i London, för vilka hon blivit presenterad, fann hon att hennes yttranden väckte mycket mera munterhet, än deras innehåll kunde rättfärdiga. Den kombinerade accentuering hon begagnade – yorkshireska inympad på ekaterinoslowska – måste utan tvivel ha haft en komisk verkan; men fröken Hahn kom snart till den slutsatsen att hon gjort nog för sina vänners nöje och släppte inte vidare ut sina ”falska o’n och a’n”. Men med sin nations lätthet att tala främmande språk hade hon gett sin prononciation en annan grundton vid sitt nästa besök i London 1851.

 
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 2 – Äktenskap och resa

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23