En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 3.  HEMMA I RYSSLAND 1858

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 3

Hemma i Ryssland 1858

I sina ”personliga och familjehågkomster” redogör madame Jelihowsky för den andliga atmosfär, inom vilken hon växte upp, en teckning intressant både i avseende på hennes egen berättelse som ock i och för dess sammanhang med vår hjältinnas familjehistoria. Hon skriver – ”Jag är född och uppfödd inom en strängt ortodox, uppriktigt religiös familj, dock långt ifrån böjd för mystiken. Men om mystikens anda inte lyckats utöva något inflytande på dess medlemmar, var detta inte en följd av något förutfattat beslut att a priori förneka allt som var obekant eller av en böjelse att hånle åt det ofattbara blott därför at det ligger utöver ens egna naturliga fattningsgåvor; men man kan knappast vänta av personer, som fått ’förnäm och fin uppfostran’, att de skall erkänna sina andliga och intellektuella brister – och härav dessa medvetna bemödanden att skämta över otro och fritänkare. Där fanns ingenting av det slaget inom vår familj. Lika litet rådde där någon stor vidskepelse eller något bigotteri – tvenne känslor vilka är högeligen ägnade att alstra och utveckla tron på det övernaturliga. Men när jag vid sexton års ålder lämnade min möderne-släkt, inom vilken jag blivit uppfostrad efter min mors död, och flyttade till min far, träffade jag i honom en man av en helt annan natur. Han var, om någon, en ytterlig skeptiker, dristig och av synnerligen praktiskt sinnelag. Han var högt begåvad å förståndets vägnar och ägde även vetenskaplig bildning. Han hade sett och prövat en god del i livet, men hans uppfostran och bildning hade utvecklats i full enlighet med hans egna personliga vyer och ingalunda i någon ödmjuk undergivenhet för kristendomens sanningar eller i någon blind tro på människans odödlighet och liv på andra sidan graven.” 

År 1858, då madame Blavatsky återvände till Ryssland, bar hennes syster, ur vars ”Hågkomster” jag hämtat föregående citat, namnet Yahontoff – hennes första makes, vilken hade dött kort före detta datum. Hon bodde i Pskoff hos general N a Yahontoff – adelsmarskalken på platsen – hennes avlidne mans fader. Där firades just då ett bröllop, hennes svägerskas, och överste Hahn var en ibland gästerna. Madam Jelihowsky skriver på julaftonen. – ”De satt alla vid supén, vagnar, lastade med gäster ankom den ene efter den andre och portklockan var i en ständig rörelse. Just i det ögonblick, då brudgummens marskalkar reste sig med champagneglasen i händerna för att önska det unga paret lycka – ett högtidligt ögonblick i Ryssland – hördes åter en otålig ringning på klockan. Madame Yahontoff, madame Blavatskys syster, reste sig plötsligt, driven av en oemotståndlig impuls, från si plats vid bordet och sprang, oaktat salen var uppfylld av betjäning, till allas förvåning, att själv öppna dörren. Hon kände sig övertygad, sade hon efteråt, fastän hon inte kunde förklara varför, att det var hennes länge saknade syster!” 

Som denna memoar hädanefter ett gott stycke kommer att troget följa madame de Jelihowskys berättelse, nu för första gången översatt på engelska, är det överflödigt at belasta varje sida med citationstecken. När därför första personen begagnas, är det madame de Jelihowsky, som talar, fastän hon ofta begagnar tredje person om sig själv, enär berättelsen först utkom i Ryssland anonym. När jag såsom utgivare begagnar tillfället at inflika några anmärkningar, skall de inneslutas inom klammer.  

Spiritismen var just då i uppgående i Europas horizont. De psykologiska egendomligheter, som utmärkte madame Blavatskys barndom och flickålder hade utvecklats under hennes resor, och hon återvände, redan i besittning av ockulta krafter, dem man på den tiden tillade mediumskapet. 

Dessa krafter gav sig tillkänna i beständiga, underliga klappningar, knackningar, vilka många åhörare misstog för klappandar; i möblers förflyttande utan vidröring; i en tillökning eller förminskning av vikten hos åtskilliga föremål och i hennes förmåga att se (och stundom även komma andra att se) för vanliga ögon osynliga ting och levande, men frånvarande personer, vilka för flera år tillbaka hade bott på orter, dit hon råkade att komma, ävensom spöklika bilder av vid olika tider avlidna personer. 

Ehuru väl bekant med en mängd fakta av den mest överraskande karaktär, vilka inträffade under denna period av hennes liv (en period, som likväl ej blev långvarig, enär hon ganska snart lyckades besegra, ja göra sig till härskare över de inflytelser eller krafter, av vilka hon var omgiven), vill jag blott beskriva de fenomen, till vilka jag varit ett ögonvittne. 

För den skull måste jag återgå till aftonen för madame Blavatskys återkomst. 

Från denna tid märkte alla, som bodde i huset att sällsamma ting började äga rum därstädes. Varest den nyankomna gästen gick hördes oavbrutet knackningar, viskningar och andra mystiska och oförklarliga ljud. Och de inställde sig inte blott i hennes närvaro och i hennes närhet, utan rörelser förnamns och knackningar hördes nästan i varje rum i huset, i väggar, golv, fönster, soffor, dynor, speglar och klockor, korteligen i alla saker överallt i rummen. Hur mycket madame Blavatsky än försökte bemantla dessa fakta, i det hon skrattade åt dem och sökte vända dem i skämt, var det gagnlöst för henne att förneka själva sakförhållandet eller den ockulta betydelsen av dessa ljud. Slutligen erkände hon på enträgna frågor av sin syster att dessa manifestationer städse hade följt henne överallt likasom under hennes barndoms och ungdoms första dagar. Hon medgav ock att hon medelst blotta kraften av sin vilja kunde öka eller minska och stundom även helt och hållet inställa dylika knackningar och hon bestyrkte vanligen sina försäkringar genom prov på stället. Naturligtvis kände det goda folket i Pskoff i likhet med den övriga världen vad som då pågick och hade hört talas om spiritismen och dess manifestationer. Medier hade uppträtt i Petersburg, men de hade aldrig inträngt så långt som till Pskoff, och dess oskyldiga invånare hade aldrig högt några knackningar av den såkallade anden. 

Alla som lärt känna madame Blavatsky under den närvarande fasen av hennes utveckling, måste ha märkt, hur ivrigt hon förnekar varje spår av mediumskap i de fenomen, med vilka hon varit förbunden under de senare åren. 1858 syns hon ha befunnit sig i ett övergångsstadium, redan beklädd med en ockult viljekraft, som satte henne i stånd att i trängande fall undertrycka de mediala manifestationerna, men ännu underkastad deras spontana inträdande, då de inte sålunda återhölls. Direkt tillfrågad plägade hon alltid förneka att hon var ett medium – vilket hon ej längre syns ha varit i ordets stränga mening – ty hon syns inte ha varit styrd av de krafter, som är kända inom spiritismen, om hon än stundom fogade sig efter tillfälliga manifestationer å deras sida. Nyligen tillfrågad rörande detta ämne, yttrar madame de Jelihowsky – ”Jag kommer ihåg att då vi kallade henne medium, brukade hon skratta och försäkra oss att hon inte var något medium, utan endast en medlare mellan dödliga människor och väsen, om vilka vi inte ägde någon kunskap. Men jag kunde aldrig förstå skillnaden.” 

Här torde vara lämpligt att framlägga för läsaren några ställen ur madame Jelihowskys ”Personal and Family Reminiscences”, vilka har avseende på denna punkt, en punkt, som är ganska viktig för ett psykiskt studium av madame Blavatskys fenomen och karaktärsbestämningar. 

Hennes syster säger – ”Ehuru alla hade förmodat, att de fenomen, som inträffat i H P B:s närvaro var resultat av en henne inneboende medialkraft, hade hon alltid själv envist förnekat det. Under sin mångåriga bortvaro från Ryssland, hade min syster tillbragt största delen av tiden med resor i Indien, där, såsom vi nu erfarit, de spiritistiska teorierna bemöts med djupt förakt. De (av oss) såkallade mediala fenomenen sägs vara framkallade av en helt annan drivkraft än andar. Mediumskapet, säger man, härflyter från en källa, ur vilken min syster anser det nedsättande för sitt människovärde att ösa, och därför vill hon inte erkänna en sådan kraft inom sig själv. Av brev, som jag mottagit av min syster, finner jag att hon är missnöjd med mycket, som jag sagt om henne i min ’Truth about H P Blavatsky’. Hon påstår fortfarande nu såsom då, att hon även på den tiden (1860) stod, likasom hon står nu, under inflytelse av en helt annan makt – nämligen de indiske vises, Raj-Yogis’ – och att de skuggestalter hon ser hela sitt liv igenom inte är några fantomer eller några avlidnas andar, utan endast manifestationer av hennes mäktiga vänner i deras astrala omhöljen. Hur det nu må vara och vilken kraft det än är, som frambringar hennes fenomen, ett är visst, att under hela den tid hon vistades med oss hos Yahontoff’s dylika fenomen oavbrutet inträffade inför allas ögon – troende och icke troende (släktingar och icke släktingar) – och de slog alla med lika häpnad.” 

Då denna memoar är en berättelse och inte en avhandling om ockultismen, skall jag inte ingå på närmare analys av det här föreliggande psykologiska problemet. Jag vill blott anmärka att det förhållande, varpå madame de Jelihowsky hänsyftar överensstämmer med den allmänna förklaring, jag framställt i första kapitlet, rörande den ockulta teorin för madame Blavatskys utveckling. Hennes medfödda fysiska attribut kunde först då komma under behörig kontroll, när de högre förmögenheterna hos hennes verkliga jag i samma mån hennes kroppsliga organism uppnådde sin mognad kunde träda i närmare förening med denna och sätta henne i stånd att upprycka allt ogräs ur sina alstringskraftiga psykiska förmögenheter. 

Med madame Blavatskys ankomst till Pskoff spridde sig med blixtens hastighet ryktet om de utomordentliga fenomen, hon framställde, och vände upp och ned på hela staden. 

Det är ett faktum att dessa ljud inte var simpla (spiritistiska) knackningar, utan någonting mera; ty de ådagalade en utomordentlig intelligens, i det de uppenbarade såväl det förflutna som det tillkommande för de personer, vilka förmedelst dessa samtalade med dem, som madame Blavatsky kalla sina kikimorey (eller spooks, spöken, andar, tomtar). Ännu mera – de visade sig även besitta gåvan att uppdaga outtalade tankar, dvs att kunna intränga i det mänskliga medvetandets innersta gömslen och uppdaga förflutna handlingar och närvarande avsikter.

___________________

[*] Av Kikimo’ra, inom den slaviska mytologin Nattens Gud, motsvarande den romerska Morpheus. Övers anm.

 

Yahontoffska familjen levde på stor fot den tiden och vi såg mycket främmande. Madame Blavatskys närvaro lockade en mängd besökande, av vilka ingen lämnade henne otillfredsställd, ty de knackningar, hon framkallade, gav svar, sammansatta av långa meningar på åtskilliga språk, av vilka några var okända för själva mediet, såsom hon kallades. Det stackars mediet var utsatt för alla möjliga prov, dem hon ganska villigt underkastade sig, hur orimliga de än var, för att bevisa, det hon inte framställde fenomenen genom taskspelarkonster. Hon brukade vanligen sitta helt ogenerad på soffan eller i en länstol, sysselsatt med något broderi, utan att, såsom det syntes, det ringaste bry sig om eller ta någon aktiv del uti det larm hon framkallade omkring sig. Och larmet var sannerligen inte ringa. En av gästerna skulle upprepa alfabetet, en annan nedskriva de avgivna svaren, under det att de övrigas mission var att i tankarna uppställa frågor, vilka alltid fermt besvarades. Emellertid hände det att de okända och osynliga ting, som var i verksamhet, gynnade vissa personer mer än andra, under det att några aldrig var i stånd att få några svar. I senare fallet kunde knackningarna, i stället att svara på högt framställda frågor, besvara någon annans outtalade tanke, efter att först ha nämnt hans namn. Under tiden hördes högljudda samtal och diskussioner runt omkring henne. Ofta visade man misstroende och ironi och då och då kunde där på ett tämligen ogrannlaga sätt framkastas ett tvivel på madame Blavatskys ärlighet. Men hon fördrog allt ganska kallt och tålmodigt, i det ett besynnerligt och förvirrande leende eller en ironisk axelryckning blev hennes enda svar på de frågor av ganska tvivelaktig logik, varmed man överhopade henne. 

”Men hur gör ni och vad är det, som knackar.” Eller också: ”Men hur kan ni så väl gissa er till vad folk tänker? Hur kunde ni veta, att jag tänkte just på det eller det?” 

Till en början sökte hon med iver bevisa, att det inte var hon, som producerade fenomenen, men snart förändrade hon taktik. Hon förklarade att hon var trött på dylika diskussioner, och tystnad och ett föraktligt leende blev för en tid hennes enda svar. Men åter kunde hon slå om lika hastigt; och under ögonblick av gott lynne, kunde hon, när personer var nog dåraktiga att öppet uttrycka det mest förolämpande tvivel på hennes ärlighet, i stället att bli ond, skratta dem mitt upp i ansiktet. I själva verket fanns tvivlare, som framkastade de mest löjliga hypoteser. Så till exempel menade man att hon kunde frambringa sina starka knackningar medelst en maskin, som var gömd i hennes ficka, eller att hon knackade med naglarna. Den sinnrikaste av alla teorier var den att då hennes händer tydligen var sysselsatta med något arbete, gjorde  hon det med tårna. 

För att få ett slut på allt detta, underkastade hon sig de dummaste fordringar. Hon visiterades, hennes händer och fötter bands med snören; hon lät placera sig på en mjuk soffa, tog utav sig skorna och lät sina händer och fötter fasthållas mot en mjuk kudde så, att de var synliga för alla, och så begärde man att knackningarna skulle produceras i bortre ändan av rummet. Hon förklarade att hon skulle försöka, men ville inte lova något. Inte desto mindre blev hennes order ögonblickligen utförda, i synnerhet om de närvarande var intresserade på fullt allvar. Dessa knackningar lät höra sig på hennes bud i taket, på fönsterbräderna och på varje möbel i det angränsande rummet och på andra ställen långt ifrån henne.

Stundom kunde hon medelst ett handgripligt skämt hämnas på dem, som retat henne med sitt tvivel. Så till exempel lät hon en dag så starka knackningar spela på insidan av den unge professor M-s glasögon, att de var nära att falla av näsan på honom, under det att han blev blek av förskräckelse  -  själv satt hon på andra sidan av rummet. En annan gång var det ett fruntimmer, en esprit fort, mycket fåfäng och kokett, som på sin ironiska fråga, vad som var den bästa ledaren för dylika knackningar och om de kunde åstadkommas var som helst, erhöll ett underligt och gåtfullt svar. Ordet som utknackades var ”guld”, och därpå följde orden: ”vi skall genast bevisa det på er.” 

På damens halvöppna mun spelade fortfarande det ironiska leendet. Men knappt var svaret givet, förrän hon bleknade, sprang upp från stolen och satte handen för munnen. Fruktan och häpnad framkallade konvulsiviska ryckningar i hennes ansikte. Och varför? Därför att hon kände knackningar i munnen, såsom hon sedermera bekände. De närvarande såg på varandra med betydelsefulla blickar. Och redan innan hon själv erkände det, begrep alla att hon hade känt en häftig rörelse och knackningar uti guldet i sina artificiella tänder! Och när hon steg upp och lämnade rummet med brådskande steg, utbröt ett homeriskt skratt på hennes bekostnad.  

 
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 4 – Madame Jelihowskys berättelse

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23