En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 8.  VISTELSE I AMERIKA
 

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 8

Vistelse i Amerika
 

I början av 1873 lämnade madame Blavatsky Ryssland och reste i första rummet till Paris. Vid denna tid var redan det psykiska band, som förenade henne med hennes ockulta lärare i Österlandet, så fast knutet, att hela hennes följande liv blev underkastat dess ledning. Det tjänar ingenting till att fråga, varför hon gjorde så eller så; vi skall sällan upptäcka någon vanlig bevekelsegrund för hennes handlingar och ofta skulle hon inte ens själv kunna säga, ”varför” hon vid ett givet tillfälle måste bereda sig på att gå dit eller dit. Det omedelbara motivet för hennes handlingar var ofta den ledning, hon erhöll genom sina ockulta perceptionskanaler och så upprorisk och ohanterlig hon än varit under sitt tidigare liv – nu var en ”order” från hennes ”mästare” nog för henne att åtaga sig det mest motbjudande ärende i full förtröstan om ett gott resultat och i full övertygelse, att vadhelst hon sålunda ombefalldes at göra förvisso skulle visa sig vara det bästa. 

Denna ställning är så olika varje annan inom det vanliga jordelivets erfarenhet, att en förklaring över det förhållande, som i Orienten äger rum och uppstår i följd av den ockulta invigningen mellan en chela eller lärjunge inom den esoteriska eller ockulta vetenskapen och hans lärare, mästare eller guru, torde vara av behovet påkallad. Jag har under de sista åren lärt känna många chelas och kan dessutom yttra mig i ämnet på grund av meddelanden från andra källor. 

Den ursprungliga bevekelsegrund, som leder personer att bli chelas, är begäret att förvärva en moralisk och andlig höghet, som kan leda dem direkt till ett högre tillvarelsestadium, än de kan hoppas komma till enbart på den normala vetenskapens väg. I full enlighet med den esoteriska uppfattningen av själens utvecklingslopp finner vi ofta personer, vilka, såsom till exempel madame Blavatsky, redan från barndomen drivs av ett inneboende begär efter ockult vetande och psykisk utveckling. Dessa leds av en så att säga befallande instinkt i stället för det på förståndsverksamhetens väg utbildade avsiktliga strävandet efter andlig fullkomning, som vi angav såsom en chelas ursprungliga motiv. Men i själva verket är motivet från ockultistisk synpunkt sett detsamma endast framträdande olika på olika utvecklingsstadier. Ty enligt den normala naturlagen skall en själ, som uppnått ett visst stadium på den andliga utvecklingens väg i ett fysiskt liv (en inkarnation) återfödas utan att förlora några av sina på denna väg förvärvade attribut. Alla dessa tillhopa konstituera vad man i dagligt tal kallar medfödda anlag, naturliga böjelser, tycken osv. Och antingen en chela sålunda för första gången upptar studiet av de invigdes vetenskap eller en guru övervakar honom från hans sista födelse, är det ursprungliga motivet för hans strävan detsamma. 

Och då detta motiv är hans andliga förkovran, kan det hända, så framt inte omständigheterna uppfordra honom att spela en aktiv roll vid utförandet av något visst arbete i världen, att hans uppgift blir att koncentrera sin verksamhet på sitt eget inre liv. En sådan chelas förpliktelse gent emot den stora allmänheten varder då den att dölja sin egenskap av chela, enär han ännu inte förvärvat sig rätt att utse, vilka som ska invigas i ”mysterierna” eller icke. Han har blott att bevara de hemligheter, som blivit honom anförtrodda såsom sådana. Å andra sidan kan hans tjänst fordra utförandet av vissa värv i världen, vilka till en viss utsträckning innebär en förklaring av hans förbindelse med sina mästare, och då föreligger honom en långt brydsammare bana. Ty en sådan chela – han må genom sina psykiska förmögenheter står i aldrig så fullständig kommunikation med sina mästare - får aldrig för ett enda ögonblick betrakta sig såsom en blind automat i deras händer. Han är tvärtom en ansvarig agent, lämnad att utföra sitt värv vid ljuset av sin egen skarpsinnighet och han ska aldrig erhålla några ”order”, som står i allvarsam strid mot denna grundsats. De skall endast vara av en allmän karaktär eller, om de någon gång avser detaljer, skall dessa vara av en sådan art, att de inte, såsom det heter på ockultismens språk, utövar något inflytande på hans karma; det vill säga, de upphäver inte agentens moraliska ansvarighet. 

Slutligen är det ock att märka i fråga om ”order” inom de i ockultismen invigde, att en ockult gurus order till sin chela i ett ganska viktigt avseende skiljer sig från en officers order till sin soldat. Det ligger i sakens egen natur att denna order aldrig genomdrivs medelst tvångsåtgärder eller att en ohörsamhet i fråga om densamma kan vara belagd med något bestämt positivt straff; ordern ges chelan endast under den påföljd, att om han inte åtlyder den, torde han aldrig få något mera. Den bör betraktas såsom order endast på grund av nitälskan å chelans sida, enär alla hans förhoppningar vilar på hans mästare. 

Man måste ihågkomma allt detta för att kunna rätt fatta madame Blavatsky och hennes grundläggning av det Teosofiska Samfundet och andra förhållanden i hennes senare liv. Ty hos personer, som endast äger en ytlig kännedom om loppet av hennes levnadsbana måste de oförsiktigheter och förhastade åtgärder, till vilka hon ofta gjort sig skyldig vid ledningen av det Teosofiska Samfundet, väcka en ständig förvåning. Hur är det möjligt att mahatmerna – hennes ockulta lärare och mästare – vilka påstås äga så djupa insikter och sägas hysa ett så varmt intresse för den teosofiska rörelsen och vilkas vishet så entusiastiskt lovordas av deras anhängare – kunna tillåta sin agent, madame Blavatsky, att begå misstag, dem de flesta människor på hennes plats inte skulle ha begått, att visa förtroende åt personer, som hon tämligen tydligt borde ha sett att de ej förtjänade det, att inlåta sig i förhandlingar, som tenderade att minska värdigheten av hennes företag, att förlora tid och lynne på angripare, som helt lugnt kunnat lämnas åt sitt värde, och att förslösa sin själsenergi på orätta platser, orätta människor och vid orätta tillfällen. Lösningen av gåtan ligger helt och hållet inom planet för de högre andliga faserna av företaget. Det Teosofiska Samfundet är på långt när inte det enda verktyg, varmed mahatmerna arbetar i världen för att befordra mänsklighetens andliga förkovran, men det är det enda företag, som till en stor del blivit anförtrott åt madame Blavatsky. Om hon skulle misslyckas, skulle den från mahatmerna utgående energin inte förspillas på försök att upphjälpa hennes misstag, utan gå i en helt annan riktning. Om hon lyckas, är den moraliska ansvarighetsprincipen bäst tillgodosedd, om hon får kämpa sig fram på sin egen väg. När en general under ett fälttåg skickar ut en officer i ett visst uppdrag, är han huvudsakligen intresserad för vinnandet av det avsedda resultatet; och om han tror sig kunna befrämja detta genom att ingripa medelst nya order, så gör han det. Men om en mahatma (under den antagna hypotesen) ingriper i sin officers handlingsfrihet, ingriper han i och med detsamma störande i de naturlagars verksamhet, vilka har att skaffa med dessa orsaker, som alstras av vad vi kallar den moraliska ansvarigheten och vilkas verkningar framträder på ett plan, höjt över denna inkarnation. Naturligtvis står det dem fritt, vilka inte känner till den österländska ockultismen eller några högre plan inom naturen, att lämna allt detta å sido och döma madame Blavatskys verksamhet efter vanlig prosaisk måttstock; men det är inte förnuftsenligt av dem, vilka är villiga att bekänna sin tro på mahatmerna och verkligheten av den dolda värld, i vilken madame Blavatsky av de flesta teosofer betraktas såsom invigd, at i trots av denna deras tro, påstå det mahatmernas handlingssätt, då de tillåter madame Blavatsky att begå misstag och att välja orätta personer för sitt förtroende osv, är obegripligt. Det är inte obegripligt alls i principen, inte ens om madame Blavatsky stundom, såsom jag ovan anfört, erhåller order, vilkas omedelbara motiv hon inte förstår, men dem hon inte dess mindre genast hörsammar. Denna omständighet upphäver inte regeln, som bjuder att inte förvandla en ansvarig chela till en blind automat. En sådan inblandning skulle aldrig kunna äga rum under villkor, som avklädde agenten hans moraliska ansvar för det sätt, varpå han återtog ledningen av sitt företag från den punkt, dit lydnaden för den givna ordern kunde ha lett honom eller från vilken den avlett honom. 

Madame Blavatsky uppehöll sig endast ett par månader i Paris, varifrån hon på anmodan begav sig till Förenta Staterna, i ändamål att där förlägga scenen för sin verksamhet en tid framåt. 

Hon anlände till New York den 7 juli 1873 och uppehöll sig i denna stad – med undantag av några veckor och månader, som hon använde till att besöka några andra städer och orter – i över sex år, varefter hon erhöll sitt naturaliseringsbrev. 

Fastän hon, såsom det synes av madame Jelihowskys intyg redan 1858 för de flesta av de fenomen, som ägde rum i hennes närvaro, ivrigt förfäktade ett helt annat ursprung, än det som vanligen anges för dylika fenomen av spiritisterna, vidgades dock hennes vyer i fråga om detta ämne betydligt genom den erfarenhet av spiritismen och mediumskapet, som hon förvärvade i Amerika. År 1875 skrev hon hem: 

”Ju mera jag ser av medier – ty Förenta Staterna är en verklig plantskola och drivbänk för medier och sensitiver av alla slag, äkta och oäkta – ju mera inser jag den fara, av vilken mänskligheten är omgiven. Poeter talar om den tunna skiljemuren mellan denna världen och den andra. De är blinda, där ges ingen skiljemur alls utom olikheten av de tillstånd, vari de levande och de döda befinner sig och grovheten av flertalet människors sinnen. Dock, dessa sinnen utgör vår räddning. De är oss givna av en vis och klok moderlig amma – naturen; ty i annat fall skulle all individualitet och även personlighet blivit omöjliggjorda: de döda skulle städse försjunka i de levande och de senare assimilera de döda. Vore vi blott omgivna av en viss art ’andar’ (man skulle lika väl kunna kalla dem bottensatser av vin som andar) – nämligen lämningar efter de dödliga varelser, som är döda och bortgångna, skulle man kunna försona sig därmed. Vi kan inte undvika att på en eller annan väg assimilera  våra döda, och småningom och omedvetet för oss själva varda vi dem – även i fysisk mening, synnerligast i Västerlandet, där man, dumt nog, inte känner till likförbränning. Vi inandas och förtär de döda – människor och djur – med varje andetag, likasom varje mänsklig utandning bildar kroppar och tjänar till näring åt de formlösa väsen i luften, vilka en dag skall vara människor. Så mycket angående den fysiska processen; i fråga om den ideella och intellektuella, ja till och med den andliga gäller samma förhållande. Vi utbyter efter hand våra hjärnmolekyler, våra intellektuella och även andliga auror – följaktligen våra tankar, begär och strävanden – med våra föregångare. Denna process är gemensam för mänskligheten i allmänhet. Den är naturlig och följer naturens hushållning och lagar ända därhän at en son kan vara sin egen farfar eller morfar och sin egen farmor eller mormor till på köpet, i det han insuper deras förenade atomer. Detta förklarar till en del möjligheten av likhet eller atavism. Men det ges en annan lag, en undantagslag, som ger sig tillkänna inom mänsklighetens sporadiskt och periodiskt; lagen för en forcerad assimilering, en epidemi, under vilken de döda gör en stormlöpning in på de levandes område från sina respektive sfärer – fastän lyckligtvis endast inom gränserna av de trakter, där de levt och är begravna. I sådana fall beror epidemins långvarighet på det mottagande de röna, om de finner dörrarna vidöppna för sitt mottagande eller inte, och om denna smitta förstärkes genom magnetisk attraktion, mediernas, sensitivernas och de nyfiknas egna begär eller om, sedan faran gett sig tillkänna, epidemin på ett klokt sätt undertryckes. 

En sådan periodisk hemsökelse pågår för närvarande i Amerika. Den började med oskyldiga barn – de små misserna Fox – vilka omedvetet lekte med det farliga vapnet. Och välkomnad och ivrigt inbjuden syntes hela den döda församlingen ha rusat in och vunnit en större eller mindre makt över de levande. I avsikt att anställa experiment, dem jag naturligtvis behöll för mig själv, begav jag mig till en familj av starka medier, Eddyerna, och övervakade dem i mer än fjorton dagar …. Du kommer ihåg, Vera, hur jag gjorde experiment för dig vid Rougodevo, hur ofta jag såg spökbilderna efter dem, som bott i huset, och beskrev dem för dig, ty du kunde aldrig se dem …. Nåväl, det var samma förhållande dag och natt i Vermont. Jag såg och studerade dessa själlösa varelser, skuggorna efter sina jordiska kroppar, från vilka i de flesta fall både själ och ande längesedan flyktat, men som trivdes och bevarade sina halvmateriella skuggor på mediernas och de i hundratal kommande och gångande besökarnas bekostnad. Och jag iakttog under råd och ledning av min mästare: (1) att de uppenbarelser, som var äkta, producerades av ’spökgestalterna’ efter dem, som levt och dött inom ett visst område av dessa berg; (2) att de, som hade dött på längre avstånd var mindre fullständiga, utgjorde en blandning av den verkliga skuggan och en rest i den besökandes egen aura, dens för vars skull skuggan föregav sig ha kommit, och (3) rent falska eller såsom jag kallar dem reflexer av de avlidna personligheternas äkta spöken eller skuggor. För att förklara mig tydligare – det var inte spökena, som assimilerade mediet, utan mediet, W Eddy, som omedvetet för honom själv ur de besökandes aura assimilerade bilderna av deras avlidna släktingar och vänner. 

Det var hemskt att åskåda denna process! Den gjorde mig ofta sjuk och yr i huvudet; men jag måste se på den och det enda jag kunde göra var att hålla de vämjeliga varelserna på armslängd. Men det var en syn, värd att se, hur spiritisterna välkomnade dessa skuggor! De grät och tjöt av glädje kring mediet, som var omklätt med dessa tomma materialiserade skuggor, och de överväldigades stundom av rörelse och en uppriktig fröjd och sällhet, som kom mitt hjärta att blöda av medömkan för dem. ’Om de blott kunde se vad jag såg’, tänkte jag ofta. Om de blott visste att dessa bilder av män och kvinnor är helt och hållet skapade av jordiska passioner, laster och världsliga tankar, återstoden av den fordna personligheten; ty det är endast sådana bottensatser (dräggen), som inte kunnat följa den frigjorda själen eller anden, utan är kvarlämnade för en andra död i jordatmosfären, som kan ses av genomsnittsmediet och publiken. Stundom kunde jag få se ett av dessa fantom lämna mediets astralkropp och slå ned på någon av de sittande och utvidga sig så att det omslöt honom eller henne, varefter det småningom försvann i den levande kroppen, såsom om det sugit sig in genom varje por.” 

Det var under inflytelsen av dylika föreställningar och tankar som madame Blavatsky äntligen avgav en öppen protest mot att kallas medium. Hon förkastade stolt benämningen spiritist, som påtrugades henne av hennes utländska korrespondenter. Sålunda säger hon i ett av sina brev 1877: 

”Var god och säg, vad slags spiritist kan ni se i mig? Om jag arbetat på att förena det Teosofiska Samfundet genom en offensiv- och defensiv-allians med Arya Samaj i Indien, är det därför at i Indien alla brahminer, både ortodoxa och icke ortodoxa hyser en förfärlig motvilja för bhoots (bild eller spöke av en avliden person, en ”elementar”), medier och andebesvärjelser eller förhandlingar med de döda på varje väg eller under varje form. Det är därför vi stiftat vårt samfund för att under sanningens och vetenskapens fana bekämpa varje slag av vidskepelser och förutfattade älsklingsfördomar. Vi vill bekämpa såväl skeptikernas fördomar som de falska profeternas – både forntidens och nutidens – maktmissbruk och nedslå översteprästernas, calchas’ vederlikar med deras falska Jupiters åskor, och uppvisar vissa förvillelser hos spiritisterna. Om vi är något, är vi spiritualister, blott inte efter det amerikanska mönstret, utan efter det forntida Alexandrias med dess Theodidakter, Hypatior och Porphyrier ….” 

Det Teosofiska Samfundet stiftades i oktober 1875 i New York med överste Olcott som president på livstid – under det at madame Blavatsky föredrog att anta den jämförelsevis underordnade titeln av korresponderande sekreterare. 

Överste Olcotts bekantskap med madame Blavatsky daterar sig från deras möte på de i den amerikanska spiritismens annaler ryktbara mediernas, båda bröderna Eddys lantgård i Vermont i oktober 1874. I sin 1875 utgivna bok, ”Folk från den andra världen”, yttrar han om henne: 

”Detta fruntimmer har genomlevt ett synnerligen händelserikt liv … De äventyr hon mött, de märkvärdiga människor hon sett och de faror, för vilka hon varit utsatt både till lands och sjös, skulle bilda en av de mest romantiska berättelser, någon biograf ännu åstadkommit. Under hela mitt liv har jag aldrig träffat en så intressant och, vare det sagt utan anstöt, så excentrisk karaktär.” 

Under det år, som förflöt mellan hans första sammanträffande med madame Blavatsky och invigningen av deras gemensamma företag umgicks han flitigt med henne och gjorde många märkvärdiga erfarenhetsrön, vilka förmådde honom att överge sin bana som advokat och ägna sitt liv åt en ockult utveckling såsom chela under samma mästare, med vilken madame Blavatsky stod i förbindelse, och åt den teosofiska rörelsens tjänst. 

Enär överste Olcott fick uppbära en del av det förtal, som riktades emot madame Blavatsky under de senare åren, torde det vara skäl att anföra en skrivelse rörande honom från mr A O Hume, f d sekreterare i jordbruks-departementet av indiska styrelsen, som är adresserad till en engelsk tidning och citerad i företalet till ”Den dolda världen”. 

”Beträffande överste Olcotts titel, skall de tryckta handlingar, som jag sänder med samma post, visa er att denne herre är en officer i den amerikanska armén, som gjort god tjänst under kriget (såsom synes av breven från generaladvokaten, sekreteraren vid marinen och biträdande sekreterarna i krigs- och skattkammar-departementet) och som var tillräckligt väl känd och värderad i sitt eget land för att av presidenten i Förenta Staterna få mottaga ett egenhändigt rekommendationsbrev till alla Förenta Staternas ministrar och konsuler, då han avreste från Amerika till Orienten mot slutet av år 1878.” 

I en annan skrivelse säger överste Olcott: - ”En sällsam kedja av händelser förde oss (madame Blavatsky och mig) tillsammans och kom oss att samfällt egna våra liv åt detta arbete under överinseende och ledning av en grupp mästare, speciellt av en, vars visas lärdomar, ädla exempel, välvilliga tålamod och faderliga omsorg har kommit oss att hysa för honom samma vördnad och kärlek, som en rätt fader ingiver sina barn. Jag har H P Blavatsky att tacka för min första kunskap om tillvaron av dessa mästare och deras esoteriska filosofi; och senare har hon uppträtt såsom en mellanhand mellan dem och mig, innan jag kom i direkt personlig beröring med dem.” 

De äldsta handlingarna rörande Teosofiska Samfundet lägga i dagen de motiv för dess stiftande, vilka en sedermera offentliggjord fullständigare skildring rörande karaktären av madame Blavatskys mission utvisar att de redan från första början stått klara för hennes medvetande, fastän medlen för deras förverkligande ännu blott dunkelt föresvävade henne. Hon synes ha varit brydd för svårigheten att göra sin ställning begriplig för personer, de som inte ägde någon kunskap om tillvaron, ännu mindre naturen och makten hos dessa mästare i den ockulta vetenskapen, vilka sedermera blivit så mycket omtalade – adepterna och mahatmerna. Hennes plan synes ha varit att medelst de ockulta krafter, dem hon antingen själv ägde eller kunde låna av sina mästare imitera de spiritistiska fenomenen, vilka då för tillfället i Amerika tycktes uteslutande tilldra sig allas deras uppmärksamhet, som ägde någon lutning åt mysticismen, varefter hon i förtröstan på observatörernas skarpsinne ville visa dem att de omständigheter, under vilka hon framställde dessa fenomen, var helt olika dem, under vilka medierna plägade göra det. På dessa sätt synes hon ha velat undergräva marken under deras fötter, vilka var benägna att dra alltför hastiga slutsatser av de fenomen, de iakttagit, och övertyga dem att de bevis, på vilka de stödde sina teorier, inte var några giltiga bevis, varefter hon ville föra dem in på en mera sant filosofisk eller teosofisk forskningsbana. Detta var onekligen en dålig politik och den utfördes med föga försiktighet och med en psykisk kraftförlust, vars betydelse i avseende på följderna endast ockultister kan till fullo uppskatta. 

Den lilla grupp av vänner, som bildade det nya samfundet 1875 förelade sig en hel mängd av uppgifter, de som var outförbara. De finns uppräknade i deras äldsta stadgar sålunda: 

a)      Att hålla vid liv människans intuitiva andliga förmögenheter.

b)      Att efter tillbörlig undersökning och prövning av dess förnuftsvidriga natur bekämpa och motverka bigotteri under varje form, vare sig såsom en intolerant religiös sekterism eller såsom tro på underverk eller någonting övernaturligt.

c)      Att befrämja en känsla av broderskap bland folken och det internationella utbytet av viktiga konster och produkter genom råd, undervisning och samverkan med alla värdiga individer och associationer; under förbehåll likväl att samfundet inte får uppbära någon vinst eller procent för sina tjänster såsom korporation.

d)      Att söka vinna kunskap om alla naturens lagar och befordra dess spridning, och speciellt att uppmuntra studiet av de lagar, som är minst kända av nutidens människor och som därför kallas ockulta. Gängse vidskepelser och folktraditioner kan ofta, hur fantastiska de än må vara, leda till upptäckten av längesedan förlorade, men viktiga hemligheten i naturen. Detta samfund strävar därför att fullfölja denna forskningsväg i hopp att vidga fältet för vetenskapens och tänkandets verksamhet.

e)      Att samla och för samfundets bibliotek i skriftlig form avfatta sanna underrättelser rörande åtskilliga forntida filosofiska traditioner och legender och, då Rådet finner det tillåtligt, sprida dem på sådana praktiska vägar som översättningar, utgivandet av värdefulla originalarbeten, utdrag från och kommentarer över desamma eller genom muntlig undervisning av personer, som är hemmastadda inom de respektive områdena.

f)        Att i länder, där det är av nöden, på alla utförbara sätt befordra utbredandet av en icke-sekterisk uppfostran.

g)      Slutligen och huvudsakligen att uppmuntra och bistå individuella medlemmar i intellektuell, sedlig och andlig självförbättring. Men ingen medlem må för egen självisk vinning begagna sig av någon kunskap, som blivit honom meddelad av Första Sektionen: kränkning av denna lag straffas med uteslutning. Och innan en sådan kunskap kan meddelas en person, skall denne med en högtidlig ed förplikta sig att inte begagna den i och för själviska avsikter eller att uppenbara den utan lärarens bifall. 

Man kan lätt i denna fruktansvärda slagordning av punkter skönja det mål, som i verkligheten föresvävat madame Blavatsky – att meddela världen i stort vissa begrepp rörande Österlandets esoteriska lära eller vishetsreligion, som dunkelt framlyser genom hennes nya lärjungars alltför äregiriga program, vilket kan sammanfattas såsom en allmän reformation och ledning av alla folk – ett program, som svårligen kunnat uppställas på fullt allvar annorstädes än i Amerika, där företagens storhet varken synes nedslå deras upphovsmäns mod eller beröra deras sinne för det löjliga. 

Vi har att tacka mr V Q Judge, en av de vänner madame Blavatsky förvärvade sig under den första tiden av sin vistelse i Amerika, för följande skildring av åtskilliga underbara händelser, som tilldrog sig under den period, med vilken vi nu sysselsätter oss. 

”Min första bekantskap med madame Blavatsky daterar sig från vintern 1874. Hon bodde då i en våning vid Irving Place i New York. Jag gjorde mitt första besök hos henne en afton och fann henne omgiven av ett stort sällskap. Där talades flera språk, och under det madame Blavatsky var inbegripen i ett livligt samtal på ryska, som hon talade flytande, kunde hon hastigt vända sig om och falla in med en anmärkning på engelska i en diskussion, som fördes mellan andra personer över ett helt annat ämne. Detta hindrade henne inte att genast återuppta samtalet på ryska där hon avbrutit det. 

Jag hörde under denna första afton mycket, som väckte min uppmärksamhet och fängslade min inbillningskraft. Hon läste mina hemliga tankar och kände mina enskilda angelägenheter. Oombedd och förvisso utan att ha på förhand kunnat förskaffa sig några upplysningar rörande mig, häntydde hon på åtskilliga enskilda och egendomliga omständigheter på ett sätt, som tydligen visade att hon hade fullkomligt reda på min familj, min historia, mina förhållanden och mina egenheter. Jag hade även samma afton med mig en vän, som var en fullkomlig främling för henne. Han var en inföding från Sandwichsöarna, som låg och studerade juridik i New York, där han tänkte slå sig ner för livstiden. Han var ung och hade vid den tiden ingen avsikt att gifta sig. Men innan vi lämnade henne, sade hon honom helt appropå att han inom sex månader skulle företa en lång resa och, vad som föreföll honom ännu sällsammare, att han dessförinnan skulle vara gift. Han behandlade saken naturligtvis som ett skämt. Men ödet var honom övermäktigt. Inom några månader blev han erbjuden en plats i sitt hemland och innan han reste, gifte han sig med ett fruntimmer, som inte var i Amerika, när profetian uttalades. 

Dagen därpå tänkte jag att jag skulle sätta madame Blavatsky på ett prov. Jag tog en antik scarabé, som hon aldrig sett, slog in den i ett paket och skickade den på posten genom en skrivare, som var anställd hos en av mina vänner. Min hand vidrörde aldrig paketet, ej heller visste jag på vilket postkontor han inlämnade det. Men när jag i slutet av veckan gjorde henne ett nytt besök, tackade hon mig för scarabéen. Jag låtsade okunnighet. Men hon förklarade att det inte var värt och sade mig hur jag skickat den och var skrivaren inlämnat paketet. Från det jag avsände paketet och till det jag träffade henne hade jag inte nämnt et ord om saken åt någon människa. 

Kort därefter flyttade hon till 34:de gatan, där jag besökte henne ganska ofta. Här plägade jag höra knackningarna i möblerna, i glas, speglar, fönster och väggar, sådana som vanligen förekommer vid mörka ”spiritist”-seancer. Men hos henne förekom de vid full dager och aldrig annorledes än på hennes kommando. Ej heller kunde de förmås att fortfara, när hon en gång befallt dem att upphöra. De visade även intelligens och kunde på hennes vink övergå från svaga till starka och från många till endast några få i taget. 

Hon bodde endast några månader på denna gata, varefter hon flyttade till 47:de gatan, där hon sedan bodde ända till sin avresa till Indien i december 1878. Jag var en ständig gäst och vet i likhet med alla, som var närmare bekanta med henne, att de tysta misstankar, för vilka hon var ett föremål och de öppna beskyllningar, som då och då framställdes emot henne, var den skamligaste orättvisa eller den lägsta otacksamhet. Stundom blev hon förbittrad över dylika saker och förklarade, att en sådan händelse till skulle för alltid stänga dörren för alla fenomen; men gång på gång lugnade hon sig och förlät sina fiender. 

Sedan hon flyttat in i en trevlig våning vid 47:de gatan, där hon såsom vanligt var omgiven av alla slags besökare från morgon till kväll, inträffade fortfarande samma mystiska företeelser, syner och ljud. Jag har suttit där många aftnar och sett vid full gasbelysning stora lysande bollar antingen sakta röra sig över möblerna eller lekfullt hoppa från punkt till punkt, under det att de vackraste klara klocktoner då och då lät höra sig i luften inne i rummet. Dessa ljud efterhärmade ofta pianot eller en skala, som visslades av mig eller någon annan. Och under det allt detta pågick, satt H P Blavatsky helt obekymrad och läste eller skrev på Isis Unveiled. 

Det bör anmärkas att madame Blavatsky aldrig visade några tecken till hysteriska anfall eller något försjunkande i exstatiskt tillstånd. Hon var alltid i full besittning av alla sina förmögenheter – och synbarligen av ännu flera än människor i allmänhet – närhelst hon framställde några fenomen. 

I november eller början av december månad samma vinter erhöll överste Olcott genom en korrespondent i Boston ett fotografi, som gav anledning till tvenne ganska märkliga fenomen. Den utgavs att vara porträttet av en person, som sades ha skrivit de båda böckerna ’Art Magic’ och ’Ghost Land’. Avsändaren bad överste Olcott att återsända det med det första och han gjorde så följande afton. Två till tre dagar därefter blev madame Blavatsky ombedd att producera en duplett av porträttet i den tron att det skulle ligga utom hennes förmåga att göra det, då hon inte hade någon modell att kopiera efter. Men hon gjorde det verkligen, och hela processen bestod endast däruti att hon skar av ett stycke kortpapp av den erforderliga storleken, lade det under ett läskpapper och höll sin hand på detta; och inom ett ögonblick var kopian färdig. Överste Olcott tog den och lade den i en bok, i vilken han höll på att läsa. Följande morgon var porträttet fullkomligt utplånat och där återstod endast det med blyerts skrivna namnet. Då jag en eller ett par veckor senare såg kortet ligga blankt i överste Olcotts rum, tog jag det och bad madame Blavatsky att framställa porträttet om igen. Hon lade då kortet under ett annat pappersblad och lade handen på det, och strax framträdde samma ansikte som förut, denna gång outplånligt intryckt. 

I hennes arbetsrum stod ett bokskåp mitt emot skrivpulpeten. Ovanpå detsamma stod en uppstoppad uggla, vars av glas gjorda, vidöppna ögon ofta syntes följa ens rörelser. Ja, jag skulle i fråga om denna avlidne fågel kunna berätta åtskilliga saker, men – för att begagna Jacolliots ord – ’Vi har sett saker, dem man inte berättar av fruktan att läraren skall betvivla ens sunda förstånd…. Vi har dock sett dem! Nåväl, över dörrarna på bokskåpet var en slät list av omkring tre tums höjd. En afton, då vi som vanligt satt och talade om magi och om ’Bröderna’, sade madame Blavatsky: ’se på bokskåpet!’ 

Vi gjorde så, och kunde då tydligen se, hur flera bokstäver, synbarligen i guld trädde fram på den ovan beskrivna listen. De betäckte nästan hela ytan. Vid närmare undersökning befanns de vara guldbokstäver och av ett alfabet, som vi ofta sett prov på i hennes papper. 

Denna precipitering av budskap eller sentenser förekom ofta och jag vill anföra ett tillfälle, då den ägde rum under mina egna ögon och händer på ett sätt, som gjorde saken obestridlig. 

Jag satt en dag vid fyratiden i madame Blavatskys rum och läste i en bok av P B Randolph, som nyss hade blivit inlämnad av en vän till överste Olcott. Madame Blavatsky satt på omkring sex fots avstånd ifrån mig, sysselsatt med att skriva. Jag hade noga synat titelbladet och visste bestämt att där inte fanns ett ord skrivit på det. Just som jag börjat läsa första paragrafen hörde jag ett klockljud i luften och när jag såg upp, fann jag madame Blavatskys ögon riktade på mig med en spänd blick. 

’Vad är det för en bok ni läser?’ sade hon. 

Jag vände om titelbladet och skulle just läsa namnet högt, då mitt öga hejdades av några rader, skrivna med bläck i övre kanten på bladet, där jag några minuter förut inte sett något. Bläcket var ännu inte riktigt torrt och de sju raderna innehöll en varning för boken. Jag vet bestämt att då jag tog boken i min hand, fanns där inte ett enda ord skrivet i den. 

Vid ett tillfälle behövde vi adressen på en affärsfirma i Philadelphia i och för ett brev, som skulle skickas på posten, men ingen av de närvarande kunde erinra sig varken gata eller nummer och någon adresskalender för Philadelphia stod ej att få i närheten. Affären var angelägen och det föreslogs att en av oss skulle gå till generalpostkontoret, nära fyra mil, för att se åt i adresskalendern. Men H P Blavatsky sade: ’vänta ett ögonblick, kanske kan vi få adressen på annat sätt’. Därpå vinkade hon med handen och vi hörde en signalklocka i luften över våra huvuden. Vi väntade inte mindre än att en tung adresskalender skulle komma rusande på oss genom luften, men något sådant inträffade inte. Hon satte sig ned och tog en tunn, på båda sidor svartpolerad papperskniv, som inte fanns någon målning på. Hållande den i vänstra handen, strök hon den sakta med den högra, under det att hon betraktade oss med en stadig blick. Sedan hon på detta sätt strukit den under några ögonblick, började matta konturer till bokstäver visa sig på den svarta, glänsande ytan och snart stod hela annonsen om den firma, vars adress vi ville veta, tryckt på pappersskivan med förgyllda bokstäver. Vid en närmare undersökning fann vi att gatans namn och numret, de båda punkter, om vilka vi var osäkrast, var precipiterade med stor glans, under det att de andra orden och siffrorna var dunklare. Madame Blavatsky förklarade detta så, att den som verkställt operationen huvudsakligen riktat sin uppmärksamhet på gatan och husnumret, under det att de övriga delarna av annonsen så att säga följt med på släptåg. 

Varje föremål, som på mystiskt sätt flyttades omkring i hennes rum eller som kom in ur luften genom ockulta medel, var alltid för en längre eller kortare tid omgivet av en egendomlig, fastän behaglig lukt. Den var inte alltid densamma. Vid ett tillfälle kunde det vara en lukt av mandelträd, uppblandad med vad jag tyckte var lukten av rosenessens; vid ett annat tillfälle var det någon okänd österländsk parfym och ibland var det en vällukt, liknande den, som spreds från rökelse i templen. 

En gång frågade hon mig, om jag ville lukta på parfymen. Vid mitt jakande svar tog hon min näsduk och höll den några ögonblick i handen, och när jag fick den tillbaka, var den genomträngd av den välkända vällukten. Därpå lät hon mig undersöka båda sina händer för att övertyga mig, att hon inte hade någon parfym på dem, som kunnat meddela sig till näsduken. De var fullkomligt utan all lukt. Men sedan jag övertygat mig därom, började från den ena av hennes händer sprida sig en egendomlig stark parfym, under det att stora virvlar av rökelse utgick från den andra. 

På det bord, vid vilket hon var sysselsatt med ’Isis Unveiled’ stod ett litet kinesiskt skåp med många små lådor. Några av dessa lådor innehöll varjehanda småsaker, men flera var alltid tomma. Det var ett vanligt skåp i sitt slag och en noggrann undersökning visade att där inte fanns några lösa bottnar eller andra mekaniska inrättningar; men många gånger har föremål försvunnit i en eller annan av dessa lådor och lika ofta har saker i dem producerats, som förut inte funnit i rummet. Jag har ofta sett henne lägga in små mynt eller en ring eller amulett och jag har ditlagt saker själv, skjutit till lådan och nästan ögonblickligt öppnat den igen, och den har varit tom. Saken var försvunnen. Det är bekant att skickliga taskspelare kan utföra dylika konster, men de behöver alltid någon medhjälpare eller också narra de er att tro, att de lagt in saken, utan att de i verkligheten gjort det. Madame Blavatsky åter behövde inga förberedelser. Jag har flera gånger undersökt skåpet och kan bestämt säga att där inte fanns några inrättningar, varigenom saker kunde döljas eller falla ut ur lådorna. Det stod på fyra små fötter vid pass två tum upphöjt över bordsskivan. Jag har flera gånger sett henne lägga en ring i en av lådorna och sedan lämna rummet. Jag har då sett efter i lådan och sett ringen där och skjutit igen den. När hon då kommit in igen, har hon utan att närma sig skåpet, visat mig samma ring på sitt finger, och när jag då sett efter i lådan, har ringen varit borta. 

En gång fick hon ett besök av mrs Elisabeth Thompson, filantropen, vilken hyste djup aktning för henne. Jag var närvarande. När hon tog avsked, bad hon madame Blavatsky ge henne någon sak, som hon burit på sig såsom ett minne eller en talisman. Madame Blavatsky bad henne välja själv och då hon var tveksam, sade hon: ’tag den här ringen’, varvid hon drog av sig en ring och lämnade åt mrs Thompson, som satte den på sig under djup beundran av de vackra stenarna. Men jag såg på madame Blavatskys hand och såg att ringen satt kvar. Jag kunde knappt tro mina ögon. Jag såg på mrs Thompsons hand, där var inget misstag. Det fanns nu två ringar, men den senare märkte det inte, utan gick, troende sig äga den rätta. Inom några dagar skickade hon ringen tillbaka till madame Blavatsky, som då sade mig att den ena ringen var en skenbild och bad mig gissa vilkendera. Jag kunde inte avgöra det, ty hon tog den återskickade ringen och förde den utefter fingret upp emot den gamla, varvid båda sammansmälte till en. 

En afton var flera personer närvarande efter middagen, samtalande såsom vanligt om teosofi och ockultism. H P B satt vid sin skrivpulpet. Under det vi alla var inbegripna i samtalet, sade någon att han hörde musik och gick ut i salen, därifrån han tyckte att den kom. Under det att han undersökte salen, sade en person, som satt bredvid eldstaden, att musiken inte kom från salen, utan från skorstenen och att det lät som om det varit en speldosa. När den herrn, som gått ut, kom in igen, sade han att han inte hört något i salen och blev högst förvånad att finna oss alla församlade kring eldstaden, lyssnande till musiken, som han nu åter hörde fullt tydligt. Men just som han började lyssna, svävade musiken ut i rummet och vi hörde den sista tonen tydligen förklinga i luften ovanför våra huvuden. Jag har vid flera tillfällen hört denna musik på många sätt och alltid utan att där funnits något instrument, som kunnat frambringa den. 

Samma afton, en liten stund efter sedan vi hört musiken, öppnade madame Blavatsky en av lådorna i det kinesiska skåpet och tog fram ett orientaliskt halsband av underliga kulor. Detta gav hon åt ett fruntimmer, som var närvarande. En av herrarna lät undfalla sig ett uttryck av saknad över att inte ha erhållit något minne av henne. Madame Blavatsky räckte sig då fram och fattade uti en av kulorna på halsbandet, som mottagarinnan ännu höll i sina händer, varvid kulan genast förflyttades i madame Blavatskys hand. Hon lämnade den därpå åt den nämde herrn, som förvånad utropade att det inte var en blott kula utan en brosch med en stadigt vidfästad guldnål. Emellertid var halsbandet oskadat och den nya ägarinnan undrade, hur en av kulorna kunnat ryckas bort, utan att det gått sönder. 

Jag har hört sägas att då madame Blavatsky såsom ännu en ung kvinna efter många års frånvaro kom tillbaka till sin familj, blev alla förvånade och förskräckta över att se materiella föremål, såsom koppar, böcker, hennes tobakspung, tändsticksdosa osv komma flygandes genom luften i hand på henne, blott vid det att hon stadigt fixerade dem. De som sett dylika saker göras vid högkvarteret i New York har ingen svårighet att tro dessa berättelser från hennes tidigare år. Sådana luftfärder av saker utfördes många gånger på hennes kommando i min närvaro. En afton, då jag hade brått med att kopiera en ritning, som jag gjort, och såg mig om efter en papperskniv, för att gnida baksidan av ritningen med, sade någon att det gick bäst med avigsidan av en matsked. Jag steg just upp för att gå till köket efter en, då madame Blavatsky bad mig vänta ett ögonblick. Jag stannade vid dörren, och hon, som satt i sin stol, höll upp sin vänstra hand. I samma ögonblick flög en stor matsked genom luften tvärs över rummet ut från den motsatta väggen och ned i hennes hand. Där fanns ingen som kunde kastat den till henne och matsalen, från vilken den blivit transporterad, låg omkring trettio fot ifrån det rum, i vilket vi befann oss, och var avskilt medelst tvenne tegelstensväggar. 

I nästa rum – där var en tät mellanvägg – hängde ett vattenfärgsporträtt i glas och ram. Jag hade just gått in i rummet för att se på tavlan. Där fanns ingen människa i rummet mer än jag. Sedan jag kommit tillbaka till madame Blavatsky och suttit några ögonblick, tog hon en papperslapp och skrev några ord på den och bad mig stoppa den i fickan utan att se vad där stod. Jag gjorde så. Därpå bad hon mig gå in igen i det andra rummet. Där hade ingen varit inne under tiden. När jag kom in, såg jag genast att tavlan, som jag nyss förut betraktat, på något sätt blivit rubbad eller sönderslagen, och vid närmare påseende fann jag glaset krossat, den väl fastsatta ryggskivan frånbruten och själva porträttet nedfallet på golvet. När jag gick tillbaka till det andra rummet, såg jag efter vad som stod på papperslappen. Den innehöll följande ord: ’Tavlan i matsalen har just nu blivit öppnad, glaset är krossat och porträttet ligger på golvet.’ 

En dag under det att hon satt och talade vid mig, avbröt hon plötsligen ämnet och sade: ’Nu håller den och den på och talar om mig och säger etc.’ Jag antecknade timmen och fick sedan veta att den nämde personen just på samma tid yttrat samma ord, som hon berättade mig att han höll på att säga. 

Mitt kontor låg åtminstone tre mil avlägset från hennes våning. Klockan var vid pass 14.00 e m och jag satt fördjupad i läsningen av några juridiska handlingar. Där fanns ingen mera än jag på kontoret och det närmaste rummet var i själva verket skilt från mig genom en vid öppning eller brunn i byggnaden, gjord för att släppa in dager i de inre rummen. Plötsligen kände jag på min hand en egendomlig, stickande känsla, som alltid föregick varje sällsam sak, som hände i H P B:s närvaro, och i samma ögonblick föll en trekantig biljett från madame Blavatsky till mig ned från taket på kanten av pulpeten och därifrån på golvet. 

Jag påminner mig även ett annat fenomen i sammanhang med en tavla över ett egyptiskt motiv, som jag målade i vattenfärger åt henne, ett fenomen, som tillika utgör en illustration till vad spiritisterna kallar apport eller föremåls hämtande från ett avlägset ställe på fenomenel väg. Jag behövde några torra färger, som hon inte hade, ej heller fanns någon bod i närheten, där jag kunde få köpa dem, varför där uppstod en viss svårighet, till dess madame Blavatsky gick fram till pianot, höll upp skörtet på sin nattrock med båda händer och uppfångade på detta sätt sjutton flaskor torra färger från Winsor et Newton, ibland vilka fanns dem jag behövde. Emellertid fattades det mig ännu litet guldfärg. Hon bad mig då hämta ett tefat från salen och ge henne dörrnyckeln, som var av mässing. Därpå gned hon nyckeln mot bottnen av tefatet en eller ett par minuter, varefter porslinet befanns överdraget med en tillräcklig kvantitet av den färg jag behövde.” 

Jag skulle knappast våga att offentliggöra ovanstående berättelse, om det inte vore en påtaglig omöjlighet att utge madame Blavatskys memoarer utan at anföra saker, dem människor i allmänhet anser för otroliga. Sannerligen någon av dem, som varit i tillfälle att se hennes fenomen, kan hoppas att av den stora allmänheten bli betraktad såsom på en gång klok och sanningsenlig, när han berättar vad han erfarit. Men när man tar i betraktande att vart och ett vittnesbörd i sin ordning bekräftas av alla de andra vittnesintygen, måste det erkännas att ställningen innebär stora svårigheter för de herrar kritici, vilka påstår att alla hennes såväl nära släktingar och gamla vänner under de senare åren är fattade av ett vansinnigt raseri att trumpeta ut uppdiktade historier om madame Blavatsky eller att de alla i de mest skilda delar av världen och vid vitt skilda tider samfällt blivit angripna av en epidemisk hallucination med hänsyn till henne, under det att de i alla andra avseenden förete en normal sinnesförfattning. Vad mr Judge beträffar har jag under de senare åren blivit nära bekant med honom och kan intyga att han är en man av en rättfram, ärlig och allvarsam natur och fast tillgiven teosofins sak. I likhet med många andra, vilkas första impulser blivit väckta av madame Blavatsky, har han sedermera förvärvat erfarenhet inom detta område på självständiga vägar. Han är känd av många personer i London, vilka intresserar sig för den teosofiska rörelsen och som alla – därom är jag förvissad – i likhet med mig hyser den djupaste aktning för hans karaktär. 

Mitt under den upphetsning, som rådde vid den tidpunkt då han skrev detta, avgav han vid ett tillfälle ett särskilt med ed bekräftat intyg i fråga om en viss förhandling. Detta dokument har följande lydelse: 
 

”William Q Judge förklarar efter i vederbörlig ordning avlagd ed, att han är jurist och praktiserande advokat inom staten New York, att han var närvarande hos madame H P Blavatsky i hennes bostad Nr 302 West 47:de Street, New York City vid ett tillfälle i december månad 1877, då man avhandlade frågan om den österländska magin och speciellt en adepts förmåga att medelst en viljeakt frambringa fenomen fullt uppvägande eller överträffande dem, som framställs av medier. För att illustrera saken såsom hon ofta förut gjort i vittnets närvaro genom andra experiment, tog madame Blavatsky utan några förberedelser och vid full dager och i närvaro av vittnet, överste Olcott och dr L M Marquette ett vanligt skrivpappersark och rev det mitt itu och frågade oss vilket ämne vi ville ha framställt. Madame Blavatsky lade därpå papperet på bordet och lade sin flata hand på papperet och gned det några gånger (det upptog mindre än en minut) under en kretsformig rörelse med handen, varefter hon lyfte upp den och lämnade papperet åt vittnet. På den förut vita ytan fanns nu en högst märkvärdig och träffande tavla, föreställande en indisk Fakir, försänkt i betraktelse. Vittnet har ofta sett den sedan och den befinner sig för närvarande i överste Olcotts ägo. Vittnet försäkrar bestämt att det papper, på vilket bilden framträdde, var samma papper, som det hon rev av blankt, och att inget ombyte av papper gjordes eller kunde göras.                                                                                                  

Wm Q Judge. 

Undertecknat och besvuret inför mig denna dag, 20 mars 1878.

             Samuel F Speyer

Notarius publicus, New York County.”
 

Denna förklaring erhöll en ytterligare bekräftelse av ett annat vittne, som bifogar en så lydande not: 

”Undertecknad, praktiserande läkare, boende Nr 224 Spring Street, New York City, som läst föregående intyg av mr Judge, får härmed förklara att det till alla delar överensstämmer med verkliga förhållandet. Porträttet framställdes såsom uppgivet är vid full dager och utan att där gavs något tillfälle till bedrägeri. Dessutom har undertecknad tillsammans med många andra vittnen sett flera andra prov på madame Blavatskys förmåga att ögonblickligen ge objektivitet åt de bilder, som står framför henne i hennes medvetande; och alldenstund han varit nära bekant med detta fruntimmer allt sedan 1873, då hon bodde hos sin broder i Paris, kan och vill han obetingat intyga, att hennes redliga karaktär är höjd över allt tadel och att hennes fenomen oföränderligen har producerats oberoende av alla mediala villkor, med vilka undertecknad är ganska väl hemmastadd.                                                       

L M Marquette  M D.”
 

Så mycket rörande de omständigheter, under vilka porträttet producerades; låt oss nu vända oss till dess konstnärliga förtjänster. Vittnena är väl kvalificerade – i det mr O’Donovan är en av Amerikas mest kända skulptörer och en erkänt erfaren konstdomare, och mr Le Clear ger inte vika för någon såsom porträttmålare. 

”Till Utgivaren av ’The Spiritualist’

Sir – för dem bland era läsare, som förstår att bedöma saken, ber jag att få avge ett intyg angående ett konststycke, vilket enligt överste Olcotts och madame Blavatskys utsago blivit utförd av denna senare utan tillhjälp av sådana fysiska medel, dem man vanligen använder i dylika fall. Det nämnda konststycket består av ett litet porträtt i svart och vitt av en hinduisk fakir och som blivit framställt av madame Blavatsky, såsom det uppges, endast förmedelst en hennes blotta viljeakt. Vad nu de för arbetets utförande använda medlen beträffar, har jag med dem ingenting att skaffa; jag vill blott såsom artist förklara, i vilken förklaring mr Thomas Le Clear, en av våra mest framstående porträttmålare med en mer än femtioårig erfarenhet instämmer, att detta arbete är sådant, att det inte kunnat utföras av någon levande artist bland dem som vi känner. Det äger alla de väsentliga egenskaper, som utmärker Titians, Masaccios och Raphaels porträtt, nämligen individualitet av den djupaste art. Jag kan tryggt påstå, att alla artister, vilka ägnat ett djupare studium åt porträttmålningen, skall instämma med mr Le Clear och mig i den mening vi bildat oss om detta märkvärdiga konststycke, som förefaller mig rent oförklarligt. Det må tilläggas att denna teckning eller vad man skall kalla den, vid första påseendet ser ut, som vore den utförd medelst påläggning av tusch; men vid närmare undersökning måste vi erkänna, både mr Le Clear och jag, att vi inte är i stånd att hänföra arbetet under någon av oss känd konstart. De svarta färgerna tycks utgöra en integrerande del av själva papperet. Jag har sett massor av ritningar, som påstås ha tillkommit under spiritistisk inflytelse, i fråga om vilka det ingalunda var svårt att upptäcka de medel, som begagnats vid deras producerande, och av vilka ingen ägt mera än ett högst medelmåttigt konstvärde. Förvisso kan inte en enda utav dem i något avseende jämföras med detta högst märkvärdiga konststycke.                  

Wm O’Donovan.”               

Atelier
51 West 10:th Street,
New York




”Till Presidenten i Teosofiska Samfundet. 

Min bäste herre. – Magin ligger inte inom mitt erfarenhetsområde, men jag har sett mycket av vad man benämner spiritistiska fenomen, bland andra så kallade andeteckningar, dem medierna och deras vänner ansåg förträffliga, men av vilka även de bästa vore bristfälliga i alla avseenden från konstnärlig synpunkt.

     Jag vill inte synas klandersjuk, men en femtioårig erfarenhet i porträttmålning har måhända gjort mig fordrande, då det är fråga om målningar, de där påstås härleda sig från en övernaturlig källa. – Detta såsom en inledning till ämnet för mitt närvarande brev.

     Jag har i Eder ägo sett ett porträtt i svart och vitt av en indisk asket, som är helt och hållet ensamt i sitt slag. Det skulle fordras en artist av den mest utomordentliga förmåga att kunna uppnå den grad av skicklighet, som detta konstverk utvisar. Det är en enhet i behandlingen, som är svår att ernå, jämte en utpräglad individualitet, förenad med stor omfattning. Såsom ett helt är det individuellt. Det ser ut att ha blivit utförd i en handvändning – ett resultat, oskiljaktigt från all högre konst. Jag kan inte upptäcka med vad material det är fäst på papperet. Jag trodde först att det var med svartkrita, sedan med blyerts och sedan med tusch; men en noggrann undersökning har satt mig totalt ur stånd att avgöra det; det är bestämt inte något av de uppräknade.

     Om det, såsom ni säger mig, har producerats i ett ögonblick av madame Blavatsky, då är allt vad jag kan säga detta, att hon måste äga konstnärsgåvor, de där inte kan förklaras under någon annan hypotes än den av magi. Det ser ut som om färgen inte vore pålagd på papperet utan liksom förenad med själva fibrerna. Ingen mänsklig varelse, var han aldrig så stort snille, skulle kunna utföra detta arbete utan mycken möda och tidsutdräkt; och om min erfarenhet har något vitsord, har aldrig något medium åstadkommit någonting, som förtjänar att nämnas vid sidan av detta.

 Thos. Le Clear.”

Atelier, 51 West 10:th Street,
New York.”
 

Den första händelse under madame Blavatskys vistelse i Amerika, som syns ha riktat tidningarnas uppmärksamhet på henne, var en i New York under namn av ”Baron de Palm” känd excentrisk personlighets död och den av Teosofiska Samfundet föranstaltade förbränningen av hans lik. Bland andra egenheter hade han kort före sin död upprättat ett testamente, varigenom han överlät en stor förmögenhet på Teosofiska Samfundet, men vid närmare undersökning befanns hela den i dokumentet angivna egendomen endast existera i hans inbillning. Emellertid påstod tidningarna att Samfundet lockat denna oskyldige millionär att skänka det en stor förmögenhet, då enligt verkliga förhållandet hans saker inte räckte till at bekosta förbränningen av hans lik. Dock – Samfundet och madame Blavatsky hade vunnit ryktbarhet på platsen. 

”Tänk dig min överraskning ….” skriver hon till sin syster. 

”Jag håller – Gud hjälpe oss! – på att komma på modet, tycks det. Jag skriver artiklar om den Esoteriska läran och Nirvana och får mera betalt för dem än jag någonsin kunnat vänta, fastän jag knappast har någon tid övrig att skriva för pengar …. Tro mig, och du gör det, ty du känner mig, jag kan inte själv förstå att jag någonsin kunnat skriva hyggligt …. Om jag vore okänd, skulle ingen varken förläggare eller redaktör ägna mig någon uppmärksamhet …. Det är allt fåfänga och mod …. Till lycka för förläggarna har jag aldrig varit fåfäng.” 

I ett annat familjebrev skrives: 

”På mitt ord, jag kan inte förstå, varför du och människor i allmänhet gör så mycket väsen av mina skrifter vare sig ryska eller engelska! Det är sant att jag under de långa åren av min bortvaro från hemmet oavbrutet studerat och lärt känna vissa saker; men när jag skrev ”Isis”, gick det så lätt, att det förvisso inte var något arbete, utan ett verkligt nöje. Varför skulle jag få beröm för det? Närhelst jag blir tillsagd att skriva, lyder jag och sätter mig ned och kan då med lätthet skriva över nästan allting – metafysik, psykologi, filosofi, forntida religion, zoologi, fysik eller vad som helst. Jag gör mig aldrig den frågan: ’Kan jag skriva över detta ämne?’…. eller ’Är jag vuxen detta värv?’ utan jag sätter mig helt enkelt ned och skriver. Varför? Därför att någon som vet allt dikterar för mig – Min mästare och tillfälligtvis även andra, dem jag lärt känna under mina resor för åratal tillbaka …. Jag ber dig, tro inte att jag förlorat mina sinnen. Jag har gett dig vinklar om dem förut …. Och jag säger dig ärligt och uppriktigt, att när jag skall skriva över ett ämne, om vilket jag känner föga eller intet, vänder jag mig till dem, och en av dem inspirerar mig, dvs han låter mig helt enkelt kopiera vad jag skriver ur manuskript och även tryckta saker, som passerar förbi mina ögon i luften, under vilken process jag aldrig varit omedveten ett enda ögonblick …. Det är medvetandet av hans beskydd och tron på hans makt, som gjort mig härdad både i intellektuellt och andligt avseende ….. och även han (Mästaren) behövs inte alltid; ty om han är hindrad av något annat värv, uppväcker han inom mig en ställföreträdare i vetande .… Vid sådana tillfällen är det ej längre jag, som skriver, utan mitt inre Ego, mitt ’strålande själv’, som tänker och skriver för mig. Tänk blott efter – du som känner mig – när var jag någonsin så lärd att jag kunnat skriva sådana saker? …. Varifrån all denna kunskap? ….” 

Vid ett annat tillfälle skriver hon, också till sin syster: 

”Du må tro mig eller inte, men jag kan försäkra dig att jag endast talar rena sanningen: jag är uteslutande sysselsatt, inte med att skriva ’Isis’, utan med Isis själv. Jag lever i ett slags beständig förtrollning, ett liv av visioner och syner med öppna ögon, utan att någon som helst dvala förvillar mina sinnen! Jag sitter oavbrutet och betraktar för mig den dolda betydelsen av hennes längesedan förlorade hemligheter och slöjan blir för var stund allt mer tunn och genomskinlig, till dess hon småningom faller bort inför mina ögon, då sitter jag med återhållen andedräkt och vågar knappast tro mina sinnen!.… Under flera års tid har jag, för att inte glömma vad jag lärt annorstädes, beständigt fått ha för mina ögon allt vad jag behöver se. Sålunda passerar ständigt natt och dag bilderna från det förflutna förbi min inre syn. Sakta och tyst likt bilder i ett trollpanorama glider sekler efter sekler fram inför mig …. Och man låter mig förbinda dessa tidevarv med vissa historiska händelser och jag vet att där inte kan uppstå något misstag. Raser och nationer, länder och städer dyker upp under ett visst föregående århundrade, för att blekna bort och försvinna under ett annat och jag får veta den bestämda tidpunkten ….. Den gråa forntiden ger rum för historiska perioder; myter förklaras av verkliga händelser och personligheter, vilka verkligen levt; och alla viktiga och ofta även oviktiga händelser, varje revolution – ett nytt blad vänt i folkens levnadsbok – från begynnelsen av dess lopp till dess slutliga naturliga resultat: allt står fotograferat i mitt medvetande såsom intryckt med outplånliga färger. När jag tänker och ger akt på mina tankar, tycker jag att de liknar dessa små träbitar av olika färg och skapnad i övningsspelet casse tête: jag tar den ena efter den andra och försöker passa ihop dem, ända till dess jag lyckas få tag i dem som är makar och det slutligen bildas en geometrisk figur …. Men jag förnekar bestämt att äran tillkommer mitt eget vetande eller mitt eget minne, ty jag skulle aldrig på egen hand kunna komma till sådana vare sig premisser eller konklusioner …. Jag säger dig på allvar att jag har hjälp. Och den som hjälper mig är min Guru ….” 

Såsom inträffande under madame Blavatskys vistelse i Amerika torde här böra anföras en märkvärdig händelse, vilken nära berörde henne, om också inte hennes egna ockulta krafter därvid togs i anspråk. 

Vid tiden för det Teosofiska Samfundets stiftelse låg hon i korrespondens med furst Emil Wittgenstein, en rysk officer och en gammal vän, som hon känt från sin barndom. I följd av vissa varningar, dem han erhållit vid spiritistiska seancer, rörande olyckkor, som skulle drabba honom, om han deltog i det då nära förestående kriget vid Donau, blev madame Blavatsky av sin osynlige andlige chef anmodad att säga honom, det han tvärtom skulle bli föremål för speciell omvårdnad under fälttåget och att den spiritistiska varningen skulle bringas på skam. Förloppet av de följande händelserna skildras bäst genom anförande av ett brev, som fursten efteråt skrev till utgivaren av den engelska journalen ”The Spiritualist”, så lydande: 

”Tillåt mig att för deras räkning, som tror på andeförutsägelser, berätta för er en historia om saker, som hände mig förlidet år och om vilka jag länge önskat tala med eder, men inte haft tillfälle förr än nu. Denna berättelse kan måhända bli en varning för vissa alltför lättrogna personer, vilka tror på varje medialt budskap såsom på ett evangelium och som ofta antager såsom sanning vad som måhända blott är en lögn av någon lättfärdig ande eller till och med endast en reflex av deras egna tankar och önskningar. Jag tror att uppfyllelsen av en förutsägelse utgör ett sådant undantagsfall, att man i allmänhet inte bör sätta tro till dylika profetior, men undvika att utsätta sig för dem så mycket som möjligt, på det de inte må utöva ett obehörigt inflytande på ens sinne och fria vilja. 

För ett år och några månader sedan erhöll jag, under det att jag stod i begrepp att bege mig till vår armé vid Donau, först ett och sedan flera brev från en ganska nära vän och kraftigt medium i Amerika, som uppmanade mig i de mest bevekande ordalag att inte gå ut i kriget, enär en ande hade förutsagt att fälttåget skulle bringa olycka över mig och hade befallt min korrespondent att tillskriva mig följande ord: - ’Tag er till vara för stridssadeln! Den skall bli er död eller ännu värre!’ 

Jag bekänner att dessa upprepade varningar inte var angenäma, helst jag mottog dem just i det ögonblick, då jag stod färdig att bryta upp för en sådan resa; men jag gjorde våld på mig och beslöt att inte tro på dem. Min kusin baronessan Adelina von Vay uppmuntrade mig i min föresats, och jag avreste. 

Nu synes det att denna förutsägelse även blev bekant för några av mina teosofiska vänner i New York, vilka kände förtrytelse däröver och beslöt att göra allt vad i deras makt stod att oskadliggöra den. Och det var särskilt en av Samfundets ledande bröder, vilken bodde långt fjärran från Amerika, som lovade att med sin viljas kraft skydda mig mot varje fara. 

Det är ett faktum att jag under hela fälttåget aldrig en enda gång såg någon projektil krevera i min närhet och att jag vad faran beträffar lika gärna kunnat stanna kvar i Vevey. Jag rent av skämdes för mig själv och sökte då och då ett tillfälle att ännu en gång åtminstone få höra detta dån och vinande, som under mina yngre år var en så vanlig musik för mina öron. Allt förgäves! Så snart jag kom nära skådeplatsen för en affär, upphörde fiendens eld. Jag kommer ihåg att jag en gång under den tredje blodiga stormningen av Plevna tillsammans med min vän, er överste Wellesley, smög mig bort från den kejserliga staben i avsikt att rida ned till ett av våra batterier, som höll på att växla en fruktansvärd eld med Grivitsa-redutten. Vi lämnade våra hästar i den bakom liggande småskogen och gick fram till batteriet; men så snart vi kommit dit, upphörde turkarnas eld såsom genom ett trollslag endast för att börja på nytt, då vi efter en halvtimme avlägsnade oss – och detta oaktat våra kanoner eldade på utan avbrott. Jag försökte även två gånger att få se något utav bombarderingen av Guirgiewo, där vid järnvägsstationen alla fönster var krossade, dörrar avkastade och tak nedstörtade i följd av det dagliga skjutandet från Rutschuk. Jag dröjde där den ena gången en hel natt och den andra en halv dag, allt i hopp att få se något. Så länge jag var kvar, var där stilla och lugnt som i fredstid, och så snart jag lämnat platsen, öppnades elden på nytt. Några dagar efter mitt sista besök i Guirgiewo passerade överste Wellesley platsen och fick en del av sin packning förstörd av en bomb, som slog ned genom taket på perrongen och sönderslet två soldater, som stod i närheten. 

Jag kan ej tro allt detta vara endast ett resultat av slumpen. Det var för positivt och regelbundet för att kunna förklaras på den vägen. Det är, det är jag förvissad, magi – så mycket mer som den person, vars verksamma beskydd jag åtnjöt, är en av de mäktigaste mästarna inom den ockulta vetenskap, som bekänns av teosoferna. Jag kan såsom en motsats anföra följande händelse, som inträffade under kriget vid Donau 1854 vid belägringen av Silistria. En av våra mera framstående fortifikationsgeneraler, vilken ledde belägringsarbetena, var en rättrogen spiritist och betraktade varje ord, som han nedskrev medelst en psykograf såsom en äkta uppenbarelse från högre andar. Nu hade dessa andar sagt honom att han skulle återkomma oskadd från kriget, betäckt med ära och rykte. Följden blev den att han utsatte sig såsom en galning för fiendens eld till dess äntligen en kula bortslet hans ena ben och han dog några veckor senare. Så mycket tro kan vi sätta till förutsägelser och jag hoppas att ni med nöje upptager min berättelse såsom en varning för andra. 

Vevey, Schweiz                                                                      Eder tillgivne

18 juni 1878                                                                           (Furst) E Wittgenstein.”

 

Oavsett denna berättelses eget intresse är den av vikt såsom ett bestämt bevis på ett faktiskt förhållande – fullkomligt bekant för alla dem, som kände madame Blavatsky under ifrågavarande period – det nämligen, att hon redan under det Teosofiska Samfundets första barndom i New York proklamerade tillvaron av dessa ”Bröder”, om vilka hennes belackare framkastat den absurda beskyllningen, att de endast var en hennes uppfinning av ett långt senare datum. 

Följande berättelse har blivit mig meddelad av grevinnan Wachtmeister, vars namn jag ytterligare kommer att anföra längre fram. Hon skriver: 

”En ung amerikanare med stor förmögenhet, mr Felix Cunningham har berättat en scen, som ägde rum en afton då han var på besök hos madame Blavatsky i Amerika. Han hade under en tid varit ytterligt pinad av vissa hemsökelser i sina egna rum; stolar kunde plötsligen börja hoppa omkring på golvet, knivar och gafflar dansade på bordet och klockor ringde över hela huset. Detta klockspel blev stundom så ihärdigt, att värden helt artigt bad honom flytta., och han måste se sig om efter en annan våning. Men knappt hade han bott där några dagar, förr än samma komedi upprepades och han började slutligen känna sig till mods som den ”vandrande Juden”, driven nära till vansinne av sina osynliga fiender. Han hade hört talas om madame Blavatskys stora abnorma förmåga och hoppades genom henne vinna befrielse från sina lidanden. Det var därför med en känsla av djupt intresse han en afton efter att ha erhållit ett inbjudningskort inträdde i hennes salong, där han fann henne omgiven av en krets beundrande vänner. När han äntligen lyckades komma fram till henne, bjöd hon honom sitta ned i soffan bredvid sig, varefter hon tålmodigt lyssnade till hans långa berättelse om sina missöden. Madame Blavatsky sade honom då att dessa fenomen var dels ett resultat av hans egen psykiska kraft och dels ett verk av elementaler och hon förklarade för honom en process, varigenom han kunde antingen helt och hållet göra sig kvitt alla sådana hemsökelser för framtiden eller ock erhålla fullständig makt över dessa naturkrafter och kunna framkalla fenomenen efter behag. Detta föreföll mr Cunningham så rent otroligt, att han tänkte inom sig att madame Blavatsky måste vara antingen en charlatan eller ett offer för självförvillelse. Han behöll naturligtvis denna tanke för sig själv. Man kan därför tänka sig hans förvåning, då hon några ögonblick därefter mitt under ett livligt samtal, som hon förde med en professor över Darwins evolutionssystem, vände sig till honom och sade: ’Jasså, mr Cunningham, ni tror således att det är narrverk alltsammans? Jag skall ge er ett bevis på att så inte är fallet, om ni vill. Vad skulle ni vilja ha? Önska er någonting utan att säga vad högt, och ni skall få det.’ Han tänkte på en ros, och det fanns inga blommor inne i rummet; och under det han tänkte, riktade han sina ögon uppåt, då han till sin stora förvåning såg en fullt utsprucken törnros plötsligen uppenbara sig nära taket. Den sänkte sig hastigt ned på honom med en så säker riktning att stjälken gick igenom knapphålet på hans rock; och när han undersökte blomman, fann han att den blivit nyss plockad, emedan daggdroppar ännu satt kvar på bladen. Madame Blavatsky, som aldrig rört sig ur sitt soffhörn, såg med förnöjelse hans förvirring och förklarade för honom att när man en gång erhållit makt över elementalerna, är ett sådant fenomen ett lekverk. ” 

I New York Times för den 2dra Jan 1885 finns intagna några intressanta hågkomster från madame Blavatskys vistelse i Amerika. Efter att ha omnämnt de underrättelser, som influtit rörande det Teosofiska Samfundets framsteg i Indien, säger artikelförfattaren: 

”Dessa nyheter är av intresse för alla läsare, förnämligast därför att de återkalla i minnet en ytterst märkvärdig fas av det moderna tänkandet. Dess utveckling för nära tio år sedan tilldrog sig mycken uppmärksamhet. Det märkvärdiga samfund, som hade sitt huvudkvarter vid åttonde avenyn och fyrtiosjunde gatan omtalades vida av pressen för sina förhandlingar och utövade utan tvivel ett ringa inflytande på en del människor både män och kvinnor. 

Detta inflytande var utom all fråga ett resultat av de sällsamma personliga egenskaper, som utmärkte madame Blavatsky – en kvinna, lika märkvärdig som Cagliostro och likasom den beryktade greven högst olika bedömd av olika människor. Pall Mall Gazette har nyligen ägnat en halv spalt åt detta fruntimmer. Av dem här i landet, som endast kände henne ytligt, betraktades hon allmänt såsom en charlatan. En något närmare bekantskap ingav den övertygelsen att hon var en lärd, men bedragen entusiast; och de som kände henne nära och åtnjöt hennes vänskap hyste antingen en fast tro på hennes makt eller stod spörjande, slagna av häpnad. Författaren tillhörde den senare klassen. Under mer än två års tid kunde jag inte, fastän en rutinerade New York-referent och oaktat det djupaste studium komma till en bestämd övertygelse, huruvida hon var antingen en bedragerska eller själv bedragen eller om de krafter, hon synbarligen ägde, var verkliga. Att hon gjorde underverk skall naturligtvis rätt och slätt förnekas av sådana personer, vilka äga vad allmänheten kallar ett nyktert förstånd; men det ges å andra sidan tjogtals personer, vilka skall avlägga ed på, att hon gjorde sådana i New York. 

Ett fruntimmer, vars bror hyste en entusiastisk tro på den underbara ryskan, men som själv var en ivrig metodist och motståndare till teosofin, lät övertala sig att göra madame Blavatskys bekantskap. De blev goda vänner, fastän de förblev motståndare i trosväg. En dag gav madame Blavatsky henne ett halsband av vackert utskurna kulor av en märkvärdig materia, som liknade hårt trä, men var något annat. ’Bär dem själv’, sade hon, ’om ni låter någon annan få dem, skall de försvinna.’ Hon bar dem oavbrutet över ett års tid. Emellertid flyttade hon ur staden. En dag grät hennes lilla son, som var sjuk och kinkig, och bad att få halsbandet. Hon gav honom det, till hälften skrattande inom sig åt sin tvekan. Gossen satte det på halsen och tycktes belåten med sin nya leksak, under det att modern gick ifrån honom för att sköta om något husligt bestyr. Efter några minuter började gossen skrika, och när hon kom in, höll han på och arbetade med att få av sig halsbandet. Hon tog då själv av honom det och fann att kulorna hade smält bort till nära en tredjedel och var heta, och på barnets hals syntes brännmärken. Hon berättar historien själv, men påstår på samma gång att hon inte tror på ’några sådana där saker’. 

Dylika historier skulle kunna anföras i dussintal och för var och en skulle ett trovärdigt vittne kunna träda fram och besvärja dess sanning. Men det var inte genom dessa konster eller underverk, hur läsaren vill kalla dem, som madame Blavatsky utövade ett intryck, vilket inte kan förnekas, det var genom makten av sin egen personlighet, sitt skarpa förstånd, sitt fria och omfångsrika tänkande och sitt klara och lediga uttryckssätt. Hennes andliga egendomligheter var likaså märkvärdiga som hennes yttre uppträdande. En häftigare eller mera av stundens ingivelser hänförd människa har aldrig levt. Hon var frikostig och gästfri ända till överdrift. För hennes intima vänner var hennes hus en Liberty Hall och utan att leva luxuöst eller med pretention, levde hon gott och såg ständigt främmande. I fysiskt avseende föreföll hon trög och maklig, men detta berodde på en tung och ovig kropp. Men i andligt avseende märktes aldrig någon tröghet i hennes konversation och om någonsin ett sådant drag blivit henne påbördat, skulle utgivandet av ’Isis Unveiled’ (Den avslöjade Isis), hennes arbete över Österlandets mysterier och religioner, vara nog att frita henne från en sådan beskyllning. Utan att ingå på frågan om bokens förtjänster, kan man tryggt påstå att författandet av ett sådant verk var förenat med mycket arbete. 

Såsom vän var madame Blavatsky trofast och hängiven till en ovanlig grad. Lättrogen av naturen, blev hon bedragen av så många, att hon slutligen lärde sig att inskränka sin krets, men ända till den tidpunkt, då hon lämnade Amerika, var hon städse utsatt för inställsamma personers egennyttiga beräkningar.  

Hon var mycket fördomsfri och satte en ära uti att trotsa alla modets konventionella lagar. Hon kunde svära som en drake, när hon blev ond, och kunde ofta av rent lättsinne begagna uttryck, som endast tjänade att visa hennes förakt för antagna seder och bruk. Född såsom det säges, inom en av Rysslands förnämsta ätter, har hon blivit uppfostrad inte blott såsom en lady utan såsom aristokrat. Men hon har frigjort sig från sin familjs traditionella trosläror och på samma gång från hela det europeiska civilisationssystemet. Åtminstone protesterade hon under sin vistelse i Amerika – och författaren känner henne endast från den perioden – energiskt emot vår civilisation….. Det klander hon genom dessa sina förhållanden ådrog sig var skoningslöst och från den fina tonens ståndpunkt berättigat. 

Men de, som kände henne bäst, tror henne vara fullkomligt ur stånd att begå en llåg eller vanhederlig handling.” 

Författaren anför vidare de åsikter, hon plägade uttala i fråga om spiritismen. 

”De fenomen, som framställs, är måhända ofta bedrägerier. Kanske inte ett på hundrade är ett äkta andemeddelande, men detta enda får inte dömas efter samma måttstock som de andra. Det är berättigat till en vetenskaplig undersökning och skälet, varför inte vetenskapsmännen undersöker det är att de är rädda. Medierna kan inte bedra mig; jag vet mera om saken än de. Jag har i åratal levt i olika delar av Orienten och har sett långt underbarare saker än de kan åstadkomma. Hela universum är uppfyllt av andar. Det är ett nonsens att antaga, det vi skulle vara de enda intelligenta varelserna i världen. Jag tror på en latent ande i all materia. Jag tror nästan det ges andar i elementen. Men allt styrs av naturlagar. Även i de fall, där en synbarlig kränkning av de naturliga lagarna äger rum, beror företeelsen på en missuppfattning av dessa lagar. Man har antecknat flera fall då patienter, som lidit av vissa nervsjukdomar, blivit lyfta ur sina sängar av en osynlig kraft, utan att det varit möjligt att hålla dem kvar. De förs då med fötterna förut av varje luftström, som till äventyrs går genom rummet. Det underbara i dessa fall försvinner, om man betänker, att det inte ges någon tyngdlag sådan man i allmänhet uppfattar den. Tyngdlagen kan endast förnuftsenligt förklaras i förening med de magnetiska lagarna, en förklaring, som Newton försökte, men som världen inte ville antaga.” 

”Världen skall snart komma till insikt om många ting, som var kända för sekler tillbaka, men som förjagats av teologernas vidskepelse. Kyrkan påstår sig förkasta divinationen, och dock blev de fyra kanoniska evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes utvalda genom divination. De tog ett par hundra böcker eller så omkring på Nicenska mötet och ställde dem på ända, och de som föll ned, blev förkastade såsom falska, och de som stod – nämligen dessa fyra, blev upptagna såsom äkta. De kunde inte avgöra frågan på annat sätt. Och av de 318 deltagarna i mötet var det endast tvenne – Eusebius, den store förfalskaren, och kejsar Constantinus – som kunde läsa.” 

Sålunda kunde hon tala i flera timmar, när en rätt åhörare var närvarande, och hon yttrade sig alltid såsom den där talade ”med bemyndigande”; och det var naturligt att hennes blygsamma våning skulle bli en mötesplats för en så sällsam grupp av originella tänkare, som New York någonsin skådat. Inte alla, som besökte henne, var av samma mening som hon. I själva verket var det endast ett fåtal, som omfattade hennes lärdomar med obetingad tro. Många av hennes vänner och många, som ingick i det Teosofiska Samfundet, jakade föga och förnekade intet. 

De under, som diskuterades och företeddes i madame Blavatskys rum var för de flesta utav dem endast näring för deras tankearbete. Om den osynlige "tjänsteanden” Pou Dhi’s klocktoner lät höra sig – och en massa olika personer har hört detta fenomen, - kunde de lika ofta bli föremål för en envis tvivlares godmodiga skämt, som för en troendes förundran. Men även skeptikern kunde rycka på axlarna och säga, när han hårt ansattes, ”det kan vara en ande. Jag kan inte säga vad det är.” Om samtalet vände sig kring något den österländska magins under, någon fantastisk lära inom den österländska mytologin, fanns där alltid någon närvarande, som vittnade för magin eller någon, som trodde på mytologin; och där fanns ingen nog djärv att förneka vad som försäkrades, hur mycket man än kunde skratta åt det. Och så känslig madame Blavatsky än var för angrepp mot hennes person vare sig av satiren eller förtalet, var hon sant liberal i fråga om meningsskiljaktigheter och medgav andra samma frihet att diskutera hennes trosläror, som hon själv tog sig gent emot dem. 

Den våning hon bebodde vid västra fyrtiosjunde gatan var anspråkslös och bestod av sju eller åtta rum. Den var enkelt, men bekvämt möblerad. Dock om de egentligen så kallade möblerna var det svårt att få någon föreställning, ty alla rummen och i synnerhet förmaken var fullproppade och fullströdda med kuriosa av alla tänkbara slag. Stora palmblad, uppstoppade apor och tigerhuvuden, österländska pipor och vaser, avgudabilder och cigarretter, sparvar från Java, manuskripter och gökklockor bildade i förening med en mängd andra saker en oreda, som man sällan får se i en dams mottagningsrum.

  
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 9 – Bosatt i Indien

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23