En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatskys Life]
 

KAPITEL 5. 
FORTSÄTTNING PÅ MADAME DE JELIHOWSKYS BERÄTTELSE

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 5

Fortsättning på Madame Jelihowskys berättelse 

Jag kommer ihåg att vi under dessa dagar inom vår lilla familjekrets roade oss med att läsa högt ”Catherine Romanovna Dashkoffs Memoarer”, ett märkligt historiskt arbete, vars intresse för oss betydligt ökades därigenom, att läsningen ofta blev avbruten av författarinnans egen föregivna ande. Detta arbete hade vid dess utgivande blivit i hög grad vanställt och stympat genom censorns penna och sax, men de därigenom uppkomna luckorna fylldes nu genom noter, hämtade ur hennes astrala urkund. 

Medelst ledda knackningar (madame Blavatsky ville som vanligt inte skriva själv, utan föredrog en bekväm vila i sin länstol) erhöll vi i författarinnans namn otaliga anmärkningar, tillägg, förklaringar och vederläggningar. Vid några tilfälen blev de synbarligen oriktiga meningar, hon hyste rörande vissa frågor vid den tid, då hon skrev sina memoarer, rättade och ersatte med mera genuina tankar. Och alla dessa rättelser och tillägg var synnerligen fängslande genom den djupsinnighet, kvickhet och humor, som utmärkte dem, ja de återgav till och med ofta nog själva den naturliga patos, som utgjorde ett av de framstående dragen hos denna märkliga, historiska karaktär. 

Men jag måste återvända till den minnesvärda natten. Sålunda gjorde oss bland andra avlidna gäster även Poushkine den äran. 

Skalden tycktes befinna sig i ett av sina mjältsjuka och mörka ögonblick; och på våra frågor, vad som felades honom, varför han led och vad vi kunde göra för honom, hugnade han oss med ett extemporerat poem, som jag förvarat, ehuru det både till innehåll och form är under all kritik. 

Det gick ut på att visa, det vi inte hade något skäl att forska efter hans hemliga lidanden. Vad kunde hans önskningar intressera oss? Han hade blott en längtan – den att få ro i dödens armar. I dess ställe kvaldes han nu i djupt mörker för sina synder och pinades av djävlar och hade förlorat allt hopp om att någonsin vara en salig, bevingad ängel, osv.[*]

___________________

[*] Enligt vad madame Blavatsky påminner sig var deta en äkta ande-manifestation, dvs en klumpig personifikation av den store skalden genom de skal och spöken, som för några ögonblick fick tillstånd att inträda i kretsen. Den pinande klagovisan över helvete och djävlar var ett eko av en närvarande from guvernants känslor och tankar, och förvisso ingen återspegliing ur madame Blavatskys hjärna. Men den djupa beundran och aktning, som hon hyste för denna Rysslands störste skald, skulle hon aldrig ha tillåtit sig ett så hädiskt skämt i hans namn. 

”Stackars Alexander Sergeïtch!” utbrast överste Hahn, när han hörde den eländiga produktionen, i det han steg upp och började söka efter något. 

”Vad är det ni letar efter?” frågade vi. 

”Min långa pipa. Jag har fått nog av de här cigarrerna och jag får inte rätt på pipan; var kan hon vara?” 

”Ni rökte nyss ur den efter maten, pappa”, sade jag. 

”Ja, jag gjorde så; men nu måste Helens andar ha dragit bort med den eller gömt den någonstädes.” 

”Ett, två, tre! Ett, två, tre!” hördes trefaldiga knackningar omkring oss, såsom om de velat gyckla med den gamle mannen. 

”Verkligen? Gott, det är ett lustigt skämt. Men kan inte vår vän Poushkine säga oss, var han gömt den? Gör det för all del, ty själva livet skulle vara värdelöst på denna jord utan min gamla, trogna pipa.” 

”Ett, två, tre! Ett

”Är det ni, Alexander Sergeïtch” frågade vi. 

Vid denna vändning rynkade min syster sin panna, och knackningarna upphörde plötsligt. 

”Nej”, sade hon efter ett ögonblicks paus, ”det är någon annan”, och läggande sin hand på bordet, satte hon knackningarna igång igen. 

”Vem är det då?” 

”Det är jag, voronof, Ers Nåds gamla ordonnans.” Voronof! Gläder mig att träffa dig igen, min hedersgubbe …. Nå, försök nu att påminna dig gamla tider och ge mig min pipa.” 

”Jag ville önska att jag kunde det, Ers Nåd, men jag kan inte; det är någon, som håller fast mig. Men ni kan ta den själv, Ers Nåd. Se, där svänger den över ert huvud på lampan.” 

Vi såg upp. Ja, verkligen, där för en minut sedan inte fanns någonting alls, där låg nu den stora turkiska pipan horisontalt på alabasterskärmen och balanserade med sina båda ändar stickande fram på båda sidor om lampan, som hängde över matbordet. 

Detta mua fusosla femp,em fuööde ’vem dem av oss med förvåning, som under månader varit vana att leva i en undrens värld. För knappt ett år sedan skulle vi svårligen ha trott ens på möjligheten av vad vi nu betraktade såsom fullt bevisade fakta. 

Såsom förut blivit nämnt uppehöll sig madame Blavatsky under början av året 1859 kort efter sin återkomst till Ryssland jämte sin fader och syster på Rougodevo, en lantgård och en by [*], tillhörande madame Jelihowsky.

___________________

[*] I distriktet Novorjef i guvernementet Pskoff, omkring 200 verst från S:t Petersburg.
 

Egendomen hade blivit inköpt året förut av min man M Yahontof genom en agent utav för oss ända till dess fullkomligt obekanta personer. Det var helt oförmodat som jag på grund av min mans plötsliga död beslöt att bosätta mig där för en tid med mina två små söner, vår fader och mina båda systrar, H P Blavatsky och Lisa, den yngsta, vår faders enda dotter i andra giftermålet. 

Jag kunde därför inte äga någon kännedom om våra grannar eller de andra godsägarna däromkring, ej heller kände jag några av den förre ägarens till Rougodevo anförvanter. Allt vad jag visste var att egendomen blivit köpt av en person vid namn Statkovsky, genom giftermål befryndad med dess forne ägare, vilka tillhörde en familj vid namn Shousherin. Men vilka eller vad de var, dessa Shousheriner, de ärftliga ägarna till dessa pittoreska kullar och berg, dessa djupa furuskogar, leende sjöar, vår gamla park och den nästan lika gamla herrgårdsbyggnaden, från vars tak man kunde ta en översikt över landet på en 30 versts omkrets – därom hade de nuvarande innehavarna ingen aning; allra minst H P B, som nyss återvänt till Ryssland efter tio års frånvaro. 

Det var andra eller tredje aftonen efter vår ankomst till Rougodevo. Min syster H P B och jag gick utefter blomsterrabatterna framför boningshuset. 

Bottenvåningens fönster låg utåt blomsterträdgården under det att de andra tre sidorna var omgivna av en gammal vidsträckt, skuggrik park. 

Vi bodde i första våningen, som bestod av nio till tio stora rum, endast att vår åldrige fader hade en följd av rum i bottenvåningen på högra sidan om den långa förstugan. Rummen mitt emot hans till vänster i förstugan var obebodda och stod lediga i avvaktan på kommande gäster och med reglade dörrar. De rum, som upptogs av betjäningen, låg åt baksidan av huset och kunde inte ses från det ställe där vi befann oss. Fönstren till den obebodda avdelningen framträdde i stark belysning, i det de återspeglade den nedgående solens glänsande strålar. Särskilt var detta fallet med vänstra hörnrummet. 

Vi gick långsamt fram och tillbaka på sandgången framför fönsterna och för var gång vi kom till hörnrummet, dröjde min syster och kastade en besynnerlig, forskande blick in genom fönstren, under det at ett hemlighetsfullt leende spelade över hennes läppar. Då jag slutligen märkte hennes förstulna blickar och leenden, ville jag veta vad det var, som så tilldrog sig hennes uppmärksamhet i det tomma rummet? 

”Ska jag säga det? Ja, om du lovar att inte bli räd, ska jag göra det”, sade hon tvekande. 

”Varför skulle jag bli rädd! Jag tackar Gud at inte jag ser någonting. Nå, vad ser du? Är det som vanligt, besökande från en annan värld?” 

”Jag kan inte säga det nu, Vera, för jag känner dem inte. Men om jag gissar rätt, syns de vara om inte invånarna själva, åtminstone skuggor av invånarna från en värld, som bestämt inte är vår. Jag ser det på vissa tecken.” 

”Vilka tecken? Har de ansikten som på lik?” frågade jag tämligen nervöst, det bekänner jag. 

”Nej, visst inte!” sade hon, ”ty i så fall skulle jag se dem såsom döda i deras sängar eller likkistor. Med sådana syner är jag hemmastadd. Men dessa människor går omkring och ser alldeles ut, som om de var levande. De har inget mänskligt skäl at påminna mig om deras död, då jag inte vet vilka de är och då jag aldrig känt dem i livet. Men de ser så märkvärdigt gammaldags ut. Deras dräkter är sådana, som man endast ser på gamla porträtt. En utgör likväl ett undantag.” 

”Hur ser han ut då?” 

”Jo han ser ut som om han vore en tysk student eller artist. Han bär en svart sammetsblus med ett vitt läderbälte…. Långt hår, som hänger ned i lockar över axlarna. Det är en helt ung man!…. Han står för sig själv och tycks se bort i en helt annan riktning än de andra befinner sig." 

Vi hade nu åter närmast oss hörnet och såg nu båda två in i det tomma rummet genom de klara fönsterrutorna. Det var rikt upplyst av den nedgående solens strålar, men tydligen tomt utom för den ena av oss. För min syster visade det sig upfyllt med bilder, troligen av dessa fordna, längesedan avlidna innehavare. 

Madame Blavatsky fortfor att betrakta dem med tankfull min, under det hon beskrev vad hon såg. 

”Se där”, mumlade hon, ”nu ser han hit. Se! Han tycks vara överraskad av att se oss! Nu är han borta. Så märkvärdigt! Han tycks ha smält bort i den där solstrålen!” 

”Låt oss kalla på dem i afton och fråga dem vilka de är”, föreslog jag. 

”Det kan vi göra, men vad tjänar det till? Kan vi väl tro eller lita på någon av dem? Jag skulle vilja betala vad som helst för att kunna befalla och styra, som de – några personligheter som jag skulle kunna nämna – men jag kan inte, jag kommer inte att kunna det på många år”, tillade hon sorgset. 

”Vilka de? Vilka menar du?” 

”De, vilka veta och kunna – inga medier”, tillade hon föraktligt. ”Men se, se, vilken syn! Nej, se vilket vidrigt monster? Vem kan det vara?” 

”Men hör nu, vad tjänar det till att du säger, ’se, se’, jag kan ju inte se något, när jag inte är clairvoyant som du. Beskriv för mig, hur den där andra figuren ser ut; men vänta, om det är någonting allt för rysligt, så låt bli”, tillade jag i det där gick en kall rysning över mig. 

”Var inte rädd, det är inte någonting förskräckligt alls, jag tyckte så endast. Där är de nu – men det är en, som jag endast kan se helt dunkelt; det är en kvinna, och hon syns oupphörligt dyka ut och in genom skuggan där borta i hörnet. Ah, se där står en gammal, gammal fru och ser på oss alldels som om hon vore levande. Vad hon måste ha varit för en vacker och vänlig liten trind varelse. Hon har en vit krusad mössa på huvudet, en vit halsduk över axlarna, en kort, grå, åtsittande klädning och ett rutigt förkläde. 

”Jag tror du håller på och målar ett fantasiporträtt efter flamländska skolan”, sade jag skrattande. ”Men, hör på, jag är verkligen rädd att du bara driver gyckel med mig.” 

”Jag bedyrar att jag inte gör det. Men jag är ledsen att du inte kan se något.” 

”Jag tackar så mycket – jag är inte alls ledsen åt det. Frid över alla dina andar! De är förskräckliga!” 

”Inte förskräckliga alls. De är alla ganska hyggliga och naturliga med undantag kanske av den där gamle mannen.” 

”I Herrans namn! Vilken gammal man?” 

”En mycket, mycket lustig gammal man. Lång, mager och med ett så lidande uttryck i sitt vissna ansikte. Och sådana besynnerliga naglar han har. Han har så förfärligt långa naglar eller klor, ja, det måste vara över tumslånga!” 

”Himlen bevare oss!” Jag kunde inte hjälpa att jag skrek till. ”Vem är det du beskriver? Det är bestämt den Onde själv”, höll jag på att säga, men tystnade, överfallen av en rysning. 

Ur stånd att behärska in förskräckelse, lämnade jag hastigt fönstret och ställde mig på ett behörigt avstånd. Solen hade gått ned, men återglansen från dess försvinnande strålar kastade ännu sin i purpur och guld skimrande slöja över nejden – över huset, över de gamla träden i trädgården och över den i bakgrunden liggande dammen. 

Blommornas färger syntes dubbelt tilldragande i denna herrliga belysning och endast gavelhörnet av det gamla huset, som klöv den gyllene slöjan i två hälfter, tycktes kasta en hemsk skugga över den praktfulla scenen. Min syster stod ännu kvar vid det dystra hörnet i skuggan under det täta lövvalvet av en närstående ek, under det jag sökte en säker tillflykt på den ljusa, öppna platsen vid blomsterrabatten, enträget uppmanade henne att komma fram ur sin vrå och njuta av det härliga panoramat – de i fjärran uppstigande, skogbeklädda bergen, vars toppar ännu lyste i aftonrodnadens glöd, de små lugna dammarna, den stora, sovande sjön, vars klara vattenyta återspeglade dess stränders kaotiska grönska, och det forntia kapellet, som slumrade i sitt näste bland björkarna. Äntligen kom hon blek och tankfull. Hon var besluten, sade hon, att ta reda på, vilka de var dessa väsen, som hon nyss sett. Hon var övertygad att de var de ännu dröjande avspeglingarna av personer, som vid någon tidpunkt bebott dessa nu tomma rum. ”Jag är ytterst nyfiken att få veta, vem den gamle mannen kan vara”, fortfor hon; ”varför skulle han låta sina naglar växa till en så oerhörd, kinesisk längd? Och en annan egendomlighet – han bär en hög, svart mössa av det mest besynnerliga utseende, någonting liknande våra munkars klobouk. [*]

___________________

[*] En rund tiar med en lång svart slöja, som begagnas av de ortodoxa grekiska munkarna.
 

”Låt i Herrans namn de förfärliga spökena vara i fred. Tänk inte på dem mera!” 

”Varför det? De är ganska intressanta. Synnerligast nu, när jag ser dem så sällan. Jag ville önska att jag ännu vore ett verkligt medium, som ständigt, enligt vad man sagt mig, är omgiven av en hel här av andar, under det att jag nu mera endast ser dem någon gång, och inte som jag plägade göra i fordna dagar i min barndom…. Förliden natt såg jag emellertid i Lisas rum en lång herre med stora polisonger.” 

”Vad i barnkammaren hos barnen! För Guds skull, kör ut honom därifrån åtminstone. Jag vill dock hoppas att han endst följde dig dit, och att han inte tänker inkvartera sig där för framtiden. Hur du kan se allt vad du ser med ett sådant lugn och utan att bli rädd, är någonting, som jag aldrig kan begripa!” 

”Varför skulle jag vara rädd för dem? De är i de flesta fall oskadliga, om de inte upmuntras. Dessutom är jag för mycket van vid dylika syner, för att känna ens en övergående antydan till oro. Om jag känner något, är det vämjelse och ett medlidsamt förakt för de stackars spökena! I själva verket är jag övertygad att vi alla ständigt är omgivna av miljoner sådana skuggor, de sista bilder av dödlighet, deras för detta ägare lämnat efter sig.” 

”Du menar alltså att alla dessa andar är avspeglingar av de döda?” 

”Jag är övertygad därom – ja, jag vet det!” 

”Men varför omges vi då inte ständigt av dem, som stått oss nära, av de släktingar och vänner, dem vi älskat? Varför ska vi plågas av en här av främlingar och behöva tåla dessa objudna andar efter människor, dem vi aldrig känt och inte bryr oss om?” 

”En svår fråga att besvara! Hur ofta, hur ivrigt har jag inte bland de skuggor, som förföljt mig, spanat efter en vän eller någon av våra kära anhöriga!…. Då och då har jag igenkänt tillfälliga bekantskaper och avlägsna släktingar, för vilka jag inte hyst något intresse, men de tycktes aldrig ägna mig någon uppmärksamhet, och när jag såg dem, var det alltid oförmodat och oberoende av min vilja. Hur jag längtat, hur jag spanat – men allt förgäves! Men enligt vad jag kan förstå är det inte de levande, som attraherar de döda, utan snarare de lokaliteter, de bebott, de ställen, där de levat och lidit och där deras personligheter och yttre former lämnat de djupaste intrycken i den omgivande atmosfären. Säg, ska vi inte tillkalla några av dina gamla tjänare, sådana som är födda här på platsen och har bott här hela sitt liv. Jag är säker på, att om vi beskriver för dem några av de gestalter, jag nyss sett, ska de i dem igenkänna personer, som de känt och som dött här.” 

Förslaget var gott och blev omedelbart satt på prov. Vi slog oss ned på trappan, som ledde upp till förstugan och skickade en tjänare att ta redan på de äldsta trälarna i laget. Snart inställde sig en gammal skräddare vid namn Timotheus, som i flera år varit fritagen från arbete på grund av sin ålder och sina tjänster, samt överträdgårdsmästaren, Oulyan, en man omkring sextio år. Jag kände mig först litet förlägen och framställde några vanliga frågor om vem som byggt ett av de närbelägna uthusen osv. Därpå frågade jag, om där någonsin bott här i huset en gammal man, som såg besynnerlig ut, med en hög svart huvudbonad och med förskräckligt långa naglar och vanligen klädd i en lång grå rock etc etc. 

Jag hade knappt slutat beskrivningen, förr än de båda karlarna med mycket talförhet och avbrytande varandra, förklarade att de ”mycket väl kände den, som deras unga matmor beskrev"” 

”Skulle inte vi känna honom? Jo, jo, men – det ar ju vår förra barrin (husbonde)! Alldeles som han gick och stod i livet, vår avlidne husbonde Nikolay Mihaijlovitch!” 

”Statkovsky?” 

”Nej, nej, frun. Statkovsky var den unga husbond, och han är inte död; han var vår husbonde endast till namnet, genom sitt giftermål med Natalya Nikolavna -, vår gamle husbondes, Nikolay Mihaijlovitch shousherin’s dotterdotter. Och såsom ni beskrivit honom, är det bestämt han – vår förre husbonde, Shousherin.” 

Min syster och jag utbytte en förstulen blick. 

”Vi har hört talas om honom”, sade jag, ovillig att inviga tjänarna i vårt förtroende, ”men visste inte säkert om det var han. Men varför bar han en så besynnerlig mössa och varför skar han aldrig sina naglar?” 

”Detta berodde på en sjukdom, frun – en obotlig sjukdom, som man sagt oss, den han fick i Lithauen, där han bodde i många år. Den kallas koultoun, [*] om ni hört talas om den. Han kunde varken klippa håret eller naglarna och måste ständigt ha huvudet betäckt med en hög sammetsmössa liknande dem, som prästerna har.”

___________________

[*)] ”Plica polonica”, en förfärlig hudsjukdom, ganska allmän i Lithauen och egendomlig för dess klimat. Håret blir svårt angripet och om man skär naglarna på finger eller tår, uppstår förblödning. 
 

”Gott, och hur såg er matmoder, fru Shousherin ut!” 

Men den beskrivning skräddaren nu lämnade passade i inget avseende in på det gamla fruntimmer med holländskt utseende, som visat sig för madame Blavatsky. En närmare förfrågan bringade emellertid i dagen att denna kvinna var Mina Ivanovna, en tysk hushållerska, som varit i huset i över tjugo år; och den unge mannen i sammetsblusen, vilken såg ut som en tysk student, var verkligen en student från Göttingen. Han var den yngste brodern till mr Statkowsky och hade dött på Raugodevo i lungsot omkring tre år före vår ankomst. Men detta var inte allt. Vi fick även veta att det där hörnrummet, i vilket madame Blavatsky denna afton sett och sedermera vid många andra tillfällen såg dimbilderna av alla dessa vid Raugodevo avlidna personer, hade tjänat var och en av dem antingen som sjukrum, där de dragit sitt sista andetag eller som likrum. Det var från denna del av huset, där deras lik alltid stått från tre till fem dagar, som de blivit bortförda till det där gamla kapellet, som låg på andra sidan sjön. 

Från den dagen såg inte blott madame Blavatsky, utan även hennes lilla syster Lisa, ett barn på nio år, mer än en gång sällsamma gestalter, som tysta gled fram längs korridorerna i det gamla huset, så uppfyllt av dröjande minnen av förflutna händelser och de bortgångnas bilder. Märkvärdigt nog hyste barnet lika liten fruktan för dessa oroliga gengångare som hennes äldre syster. Hon tog dem helt oskyldigt för levande personer och undrade blott, ”varifrån de kommit, vilka de var och varför ingen annan än hennes ’gamla’ syster och hon själv någonsin ville ta någon befattning med dem”. 

Hon tyckte att detta var ganska oartigt – den lilla damen. Till all lycka för barnet lämnade henne denna förmåga ganska snart, måhända i följd av hennes systers bemödanden, och den återkom aldrig mera under hennes följande liv. Vad Helena Petrovna beträffar, har denna förmåga följt henne ända från hennes barndom. Och så starkt utbildad är hos henne denna förmåga, att det hör till sällsyntheterna att hon först genom brev erhåller underrättelse om en släktings, en väns eller till och med en gammal tjänares inom familjen frånfälle. Vi har uppgett att underrätta henne om sådana sorgliga händelser, de döda går oss alltid i förväg och meddelar henne själva sin bortgång; och vi får ett brev, vari hon beskriver, hur hon såg den eller den avlidne personen vid samma tid och ofta förr än vår notifikation kunnat hinna henne med posten, såsom vi skall se längre fram.

[Det torde vara lämpligt att här införa några utdrag ur den redan nämnda flygskriften av madame Jelihowsky, "Personal and Family Reminiscences”, med hänsyn till de händelser, som ägde rum under den period, med vilken vi nu sysselsätter oss.] 

Efter att ha bosatt oss vid Rougodevo, befann vi oss plötsligen likasom förflyttade till en trollvärld, där vi efter hand blev så vana vid att se möbler röra sig av sig själva och saker flyttas från ett ställe till ett annat på de mest oförklarliga sätt och att i själva vårt vardagliga liv förnimma närvaron och verksamheten av en för oss obekant och dock intelligent kraft, att vi alla slutade med att ägna ganska liten uppmärksamhet åt dessa fenomen, vilka slog alla andra med häpnad såsom rent av underbara. 

Det är en sanning att vanan bli människans andra natur. Vår fader, som började med att säga, det han gav vem som helst tillstånd att sätta honom på ett dårhus den dag, han skulle tro att ett bord kunde röra sig, flyga eller rota fast sig på stället allt efter de närvarandes önskan, han tillbringade nu sina dagar och delvis sina nätter under samtal med ”Helens andar”, som han uttryckte sig. De meddelade honom mångfaldiga händelser och detaljer ur hans förfäders, grevarna Hahn von Rottenstern-Hahn’s liv; erbjöd sig återskaffa vissa åtkomsthandlingar och berättade oss så intressanta legender och kvicka anekdoter, att såväl tvivlare som troende svårligen kunde undgå att känna sig intresserade. Det hände ofta, när min syster var upptagen med läsning och vi inte ville störa henne, att vi – vår fader, guvernanten och jag – på egen hand tyst i tankarna meddelade oss med den osynliga makten, i det vi gjorde frågorna för oss själva och nedskrev de bokstäver, som knackades fram antingen på väggarna eller bordet bredvid oss. 

Jag kommer ihåg ett märkvärdigt fenomen av detta slag, som inträffade vid en station på Swyatee Goree (Heliga Bergen), där skalden Pooshkin är begraven, under det at min syster var försänkt i djup sömn. Man sade mig saker, om vilka ingen levande varelse kunde äga någon vetskap, mer än jag och en gammal man som i åratal bott på sin långt bort belägna egendom. Jag hade inte sett honom på sex år, och min syster hade aldrig hört talas om honom, då jag gjorde hans bekantskap först två år efter sedan hon lämnat Ryssland. Under detta andliga samtal meddelades mig namn och data och namnet på hans egendom. Jag hade i tankarna frågat, var han var, som älskat mig mer än någon annan på denna jord? Man kan lätt förstå att jag tänkte på min avlidne make; men i stället för hans namn erhöll jag i svaret et namn, som jag längesedan glömt. Först blev jag bestört, sedan förtretad och slutligen föreföll mig tanken så komisk, att jag brast i ett skratt, som väckte min syster. Hur kan Ni bevisa för mig, att Ni inte ljuger? Frågade jag mina osynliga sällskapare. Kom ihåg andra delen av Byrons skaldestycken, blev det svar jag erhöll. Det gick en kall rysning över mig! Den händelse, varom jag nu blev påmind, hade jag aldrig omtalat för någon människa och själv hade jag längesedan glömt den. Denne herre, som var tillräckligt gammal att vara min farfar, hade brukat skicka mig böcker att lösa, varibland en följd engelska klassiker, och som han hade fallit på den idén att tillbjuda mig äktenskap, hade han i andra delen av Byrons arbeten instuckit ett brev, innehållande ett sådant förslag. Naturligtvis var det ett elakt skämt av mina ”kunskapare”, vilka de nu än var, att påminna mig om dessa saker, men på sin allvetenhet hade de emellertid gett mig ett lysande prov. 

Ett högst märkvärdigt förhållande vid våra tysta samtal med denna intelligenta kraft, som alltid uppenbarade sig i min systers närvaro, var, att det gick ledigast, när hon sov eller när hon var illa sjuk. En gång blev en läkare, som besökte oss för första gången, så förskräckt över det oväsen, som fördes i hennes rum och över alla de saker, som rörde sig, under det att hon låg kall och sanslös på sin säng, att han var nära att svimma. Sådana tragikomiska scener inträffade ofta i vårt hus, men den märkligaste av alla har redan blivit beskriven i Rebus för 1883 såsom ha ägt rum under hennes tvååriga vistelse hos oss. Såsom ögonvittne vill jag blott ännu en gång bekräfta de skildrade fakta, utan att ingå på frågan om naturen av den kraft, varigenom de producerades. Men jag må tillägga några ytterligare oförklarliga fenomen, som inträffade vid denna tid, bevittnade dels av mig själv, dels av andra familjens medlemmar. Alla, som bodde vid gården jämte medlemmarna av  hushållet såg ständigt och jämt, ofta mitt på ljusa dagen dunkla mänskliga skuggestalter, som gick omkring i rummen, i trädgården, på blomstersängarna, framför byggnaden och i närheten av det gamla kapellet. Både min far (en gång den starkaste skeptiker) och fröken Leontine, vår yngsta systers guvernant, berättade mig många gånger att de nyss mött och sett dylika fullt tydliga gestalter. Dessutom påträffade Leontine ofta i sina låsta lådor och koffertar mystiska brev, innehållande familjehemligheter, kända endast av henne; och jag måste erkänna att en eller ett par gånger förutsade de händelser, som sedan verkligen inträffade. 

[Madame Blavatsky har själv meddelat några anmärkningar över åtskilliga saker i föregående berättelse, som torde läsas med intresse. Hon säger att hon hos de mest berömda medier försökt att framkalla och komma i beröring med dem, som varit henne kärast och vilkas förlust hon djupt begråtit, men att hon aldrig lyckats. ”Meddelanden och budskap erhöll hon visserligen ävensom deras namnteckningar och vid tvenne tillfällen även deras materialiserade gestalter; men meddelelserna var avfattade på ett svävande och svulstigt språk, alldeles olikt den stil hon så väl kände. Deras signaturer var, såsom hon försäkrar, tagna ur hennes egen hjärna; och inte vid något tillfälle, då närvaron av en släkting angavs och dess utseende beskrevs av mediet, som inte kände den omständigheten att madame Blavatsky kunde se likaså bra som någon av dem, har hon igenkänt den föregivne släktingens ande bland den här av spöken och skuggor, som omgivit dem (naturligtvis när mediet var ett verkligt medium). Tvärtom såg hon ofta till sin vämjelse hur hennes egna minnen och bilder i hjärnan drogs ifrån henne och vanställdes vid den förvirrade amalgameringsproces som ägde rum, i det mediet genast utsände deras i dess hjärna återspeglade bilder och skalen säg i sig dem som svampar och gav dem objektiv form – ”för min syn såsom gräsliga gestalter med skråpukansikten”, såsom hon säger. 

”Även den materialiserade formen av min onkel hos Eddys var endast ett porträtt. Jag hade kommit för att göra experiment utan at omtala det för någon. Det var jag, som utsände detta porträtt ur mitt eget minne, och det såg ut, som om jag hade kastat et tomt yttre omhölje av min onkel över mediets astralkropp. Jag såg och följde hela processen. Jag visste att Will Eddy var ett verkligt medium och att fenomenet var så verkligt, som det kunde vara, och därför, när han råkade ut för trakasserier, försvarade jag honom i tidningarna. Korteligen, under hela den tid jag uppehöll mig i Amerika lyckades jag aldrig vid ett enda tillfälle identifiera dem jag ville se. Det var blott i mina drömmar och egna syner jag blev bragt i direkt beröring med mina blodsförvanter och vänner, dem med vilka jag varit förenad genom en stark, ömsesidig andlig kärlek.” 

Hennes åsikt, grundad lika mycket på egen erfarenhet som på ockultismens läror, är därför denna:

”Av vissa psyko-magnetiska orsaker, för vidlyftiga att här förklaras, vill skalen av de andar, som höll oss mest kära, på högst få undantag när, inte nalkas oss. De har inget behov därav, enär de (andarna), såframt de inte var ohjälpligen onda, har oss med sig i Devachan, detta saliga tillstånd, där monaderna är omgivna av allt och alla, som de älskat – såväl föremålen för deras andliga strävanden som mänskliga väsensenheter. ’Skalen’, en gång skilda från deras högre principer, har ingenting gemensamt med dessa senare. De dras inte till sina släktingar och vänner, utan snarare till dem, till vilka deras jordiska, sinnliga böjelser äger största frändskapen. Sålunda skall drinkarens skal dras till den, som antingen redan är en drinkare eller som har fröet till denna passion i sig, i vilket fall de skall begagna hans organ för att tillfredsställa sina egna begär. En person, som dött uppfylld av sinnlig passion för en ännu levande, hans skal skall dras till honom eller henne osv. Vi teosofer och speciellt vi ockultister får aldrig lämna ur sikte detta den esoteriska lärans djupa axiom, som lär oss, att det är vi, de levande, som dras till andarna – men att de senare, även om de skulle vilja, inte kan nedstiga till oss eller rättare inom vår sfär.”] 

  
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 6 – forts på madame Jelihowskys berättelse

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23