En Sierskas Öden
Eller märkliga tilldragelser i madame Blavatskys liv

[Incidents in the Life of Madame Blavatsky]
 

KAPITEL 4.  MADAME DE JELIHOWSKYS BERÄTTELSE

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i London.
 

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

 VICTOR PFEIFF
Stockholm, 1887.


© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

  Förord   kapitel 1   kapitel 2   kapitel 3   kapitel 4   kapitel 5   kapitel 6   kapitel 7   kapitel 8   kapitel 9   kapitel 10

KAPITEL 4

Madame Jelihowskys berättelse 

Det är omöjligt att i detalj återge ens en del av den massa fenomen, som sålunda producerades under madame Blavatskys vistelse hos oss i staden Pskoff. 

Men de kan hänföras under följande allmänna huvudklasser:  

1.      Direkta och fullt tydligt skrivna och stavade svar på tänkta frågor – eller ”tankeläsning”.

2.      Föreskrifter för varjehanda sjukdomar, på latin, med lyckat resultat.

3.      Privata  hemligheter, obekanta för alla utom den intresserade parten, uppenbarade, speciellt i sådana fall, där någon uttryckte ett förolämpande tvivel.

4.      Förändrad vikt på saker och personer efter behag.

5.      Brev från okända korrespondenter och omedelbara svar på gjorda frågor och ofta funna på de mest otänkbara och hemliga ställen.[*]

6.      Uppenbarelser och apport av föremål, som ingen av de närvarande frågat om.

7.      Ljud såsom av harmoniska toner i luften, varhelst madame Blavatsky ville att de skulle höras.

___________________

[*] Sålunda erhöll en guvernant vid namn Leontine, som önskade veta vad öde hade drabbat en viss ung man, med vilken hon hade hoppats att bli förenad, de begärda underrättelserna – med hela hans namn utsatt, ehuru hon med avsikt fördolt det – i ett brev, skrivet av en obekant hand och som hon fann i ett läst skrin, som stod i en likaledes låst koffert. 
 

Alla dessa överraskande och oförklarliga manifestationer av en intelligent och stundom, jag skulle nästan vilja säga, allvetande kraft väckte stor uppståndelse i Pskoff, där ännu många levt, som väl minns dem. Sanningen nödgar oss att anmärka, det svaren inte alltid stod i full överensstämmelse med fakta, utan syntes med avsikt förvrängda likasom för att driva gyckel speciellt med sådana frågare, som väntade ofelbara profetior. 

Inte dess mindre kvarstår såsom ett faktum manifestationen av en intelligent kraft, mäktig av att förnimma varje persons tankar och känslor och att uttrycka dem medelst knackningar och rörelser i livlösa föremål. Följande två företeelser ägde rum i närvaro av många ögonvittnen under madame Blavatskys vistelse hos oss. 

Såsom vanligt var hennes närmaste och käraste anförvanter de starkaste tvivlarna i fråga om hennes ockulta krafter. Hennes broder Leonide och hennes fader motstod längre än andra alla bevis, till dess äntligen den förres tvivelsmål fick en svår stöt genom följande händelse. 

Yahontoffarnas förmak var fullt av främmande. Somliga var sysselsatta med musik, andra med kort, men de flesta utav oss såsom vanligt med fenomen. Leonide de Hahn var inte upptagen med någonting speciellt, utan gick omkring och observerade allt och alla. Han var en stark, muskulös yngling, mättad vid universitetet med latin och tysk visdom och trodde så till vida inte på någon eller något. Han stannade bakom sin systers stol och lyssnade till hennes berättelser om hur vissa personer, som kallade sig medier, kunde göra lätta föremål så tunga att det var omöjligt att lyfta dem, och åter andra, som i sig själva var tunga, ytterst lätta. 

”Och vill du påstå att du kan göra det också?” frågade den unge mannen ironiskt sin syster. 

”Medier kan det och jag har också gjort det någon gång; ehuru jag inte alltid kan svara för att det lyckas”, sade madame Blavatsky lugnt. 

”Men vill ni inte försöka”, frågade någon i rummet; och genast instämde alla i denna begäran. 

”Jag ska försöka”, sade hon, ”men jag ber er komma ihåg att jag ingenting lovar. Jag ska blott försöka att fixera det där schackbordet … Må den, som vill göra experimentet, lyfta det nu och försöka om igen, sedan jag fixerat det.” 

”Sedan ni fixerat det?” hördes någon säga. ”Och sedan? Vill ni säga att ni inte ämnar röra vid bordet alls?” 

”Varför skulle jag röra det?” svarade madame Blavatsky med ett lugnt leende. 

Efter denna märkvärdiga försäkran gick en av de unga männen beslutsamt fram till det lilla bordet och lyfte det som om det varit en fjäder. 

”Gott”, sade hon, ”var nu så god och släpp det och gå ett stycke ifrån!” 

Ordern åtlyddes genast och hela sällskapet försjönk i en djup tystnad. Man vågade knappat andas i avvaktan på vad madame Blavatsky skulle göra. Men hon gjorde synbarligen ingenting alls. Hon riktade blott sina stora blå ögon på schackbordet och fixerade det oavvänt med en stadig blick. Därpå gav hon, utan att vända bort blicken och utan att säga något, samme unge man en vink med handen att flytta bordet. Han gick fram och fattade tag i benet på bordet med stor tillförsikt. Borde kunde inte flyttas! 

Därpå tog han i med båda händerna. Bordet stod, som om det varit fastskruvat vid golvet! 

Därpå lutade han sig ned, satte axeln under skivan och tog nytt tag med båda händerna och ansträngde sig av alla krafter, så att han blev röd i ansiktet – men förgäves! Bordet tycktes fastrotat vid mattan och ville inte låta rubba sig. Där blev en storm av applåder. Den unge mannen såg ganska förvirrad ut och gick åt sidan, övergivande försöket en desepoir de cause. Han lade armarna i kors som Napoleon och sade endast långsamt – ”detta var ett gott skämt!” 

”Ja, det var verkligen ett gott skämt”, upprepade Leonide. 

Det föll honom in att den unge gästen handlade i hemligt förbund med hans syster och drev gäck med dem. 

”Får jag försöka också?” frågade han plötsligt. 

”Var så god min vän”, svarade hon skrattande. 

Därpå gick hennes bror fram leende och fattade i sin ordning tag om det lilla bordet med sin starka, muskulösa arm. Men leendet försvann ögonblickligen och lämnade rum för ett uttryck av stum förvåning. Han tog ett steg tillbaka och undersökte noga det för honom välkända schackbordet. Därpå gav han det en våldsam spark, men det lilla bordet vickade inte ens till. 

Plötsligen satte han sitt väldiga bröst mot skivan, slog armarna omkring bordet och försökte ruska det. Det knakade i träet, men bordet gav ej vika. Dess tre fötter tycktes fastskruvade vid golvet. Då övergav han sitt otacksamma arbete och drog sig undan med rynkad panna, endast uttalande ordet ”Besynnerligt!” under det hans ögon med ett uttryck av förvirring och häpnad vände sig från bordet till hans syster. 

Emellertid hade den högljudda debatten väckt flera gästers uppmärksamhet och de strömmade ut från förmaket i det stora rum, där vi var. Många både äldre och yngre försökte att lyfta eller åtminstone att aldrig så litet rubba det lilla envisa bordet; men de misslyckades likasom vi andra. 

Seende sin broders häpnad och måhända i avsikt att med ens göra slut på hans tvivel, vände sig madame Blavatsky till honom och sade under sitt vanliga sorglösa skratt: ”Försök en gång till och lyft bordet nu.” 

Han nalkades det lilla tinget ganska obeslutsamt, men grep åter tag om dess fot och ryckte till, så att han nära nog ryckt armen ur led med den onödiga kraftansträngningen; bordet var lätt som en fjäder den gången! 

Madame Blavatsky har förklarat att detta fenomen kan åstadkommas på två sätt: antingen medelst en hennes egen viljeyttring, i det hon leder de magnetiska strömmarna, så att trycket på bordet blir så starkt att ingen fysisk kraft kan röra det; eller ock genom inverkan av dessa väsenden, med vilka hon står i ständig kommunikation, och som oaktat de är osynliga, äger makt att hålla fast bordet emot varje kraftansträngning. 

Och nu till vårt andra fenomen. Detta inträffade några månader senare i S:t Petersburg, sedan madame Blavatsky redan lämnat Pskoff tillsammans med sin far och syster och under det de alla tre bodde på ett hotell. De var på väg till madame Yahontoffs egendom i distriktet Novorgeff och uppehöll sig i Petersburg i och för affärer. Dessa upptog alla förmiddagar, under det att eftermiddagar och aftnar upptogs med att göra och mottaga visiter och där var inte tid till några fenomen eller ens tal om dem. 

Men en afton erhöll de ett besök av två gamla vänner till deras fader. Båda två var äldre herrar, den ene utav dem, baron M-, en skolkamrat från Corps des Pages, den andra den välkända K-w. [*] Båda var mycket intresserade för den nyligen i ropet komna spiritismen och naturligtvis ivriga att få se något.

___________________

[*] Tvivlare som önskar få veta namnen i dess helhet, behagade vända sig till författarinnan, madame de Jelihowsky, S:t Petersburg, Zabalkansky Prospekt, Nr 10.
 

Efter några lyckade fenomen, förklarade de sig förtjusta, förhäpnade och rent av oförmögna att fatta madame Blavatskys makt. Ej heller kunde de förstå eller förklara, sade de, hennes faders likgiltighet i närvaro av sådana manifestationer. Där satt han helt lugn och lade sin ”grande patience”, under det att fenomen av en så underbar natur producerades runt omkring honom. Den gamle herrn, sålunda ansatt, svarade att det var skräp alltsammans och att han inte ville veta av sådant nonsens; dylika sysselsättningar anstod knappast allvarligt folk, tillade han. De gamla herrarna brydde sig ej om piken; utan började tvärtom enträget uppmana överste Hahn att för gammal vänskaps skull anställa et experiment, innan han förnekade inte blott vikten utan själva möjligheten at hans dotters fenomen. De föreslog honom att pröva intelligenserna och deras makt genom att skriva ett ord hemligen för dem alla i ett annat rum och sedan be knackningarna upprepa det. Den gamle herrn biföll till slut, mera troligen i hopp att ett misslyckat försök skulle erbjuda honom ett tillfälle att få beskratta sina båda gamla vänner än av något begär att tillfredsställa dem. Han lämnade sina kort och gick in i ett rum bredvid, skrev ett ord på en papperslapp, som han stoppade i fickan och återvände till sin patience, avvaktande resultatet under tystnad och skrattande i mjugg under sina grå mustacher. 

”Gott, vår tvist skall vara avgjord inom några ögonblick”, sade K-w. ”Men vad skall ni säga, gamle vän, om det nedskrivna ordet upprepas korrekt? Skall ni inte känna er nödgad att tro i sådant fall?” 

”Vad jag skulle göra om ordet blev rätt upprepat kan jag inte säga för närvarande”, svarade han skeptiskt. ”Men en sak kan jag säga – i samma stund jag kan förmås att tro på er spiritism och dess fenomen, skall jag vara redo att tro på tillvaron av djävulen, undiner, trollkarlar och häxor – kort och gott – på hela härligheten av gamla kärringvidskepelser, och ni kan bereda er på att inhysa mig på ett dårhus.” 

Efter denna utgjutelse fortsatte han sin patience och ägnade ingen vidare uppmärksamhet åt förhandlingarna. Han var en gammal ”Voltaireian”, som positivister, vilka inte tror på någonting, kallas i Ryssland. Men vi, som var djupt intresserade av experimentet, började lyssna till de starka och oavbrutna knackningar, som kom från en för detta ändamål hämtad tallrik. 

Den yngre systern upprepade alfabetet och den gamle generalen nedskrev bokstäverna, under det att madame Blavatsky, såsom det tyckte, gjorde ingenting. 

Hon var vad man i våra dagar skulle kalla ”ett gott skrivande medium”; det vill säga, att hon kunde nedskriva, svaren själv, under det hon talade med dem som var närvarande om helt likgiltiga ämnen. Men oaktat detta kommunikationssätt var enkelt och gick fortare, ville hon aldrig gå in på att begagna det. 

Hon ville inte använda det, sade hon, av fruktan att i onödan väcka misstankar hos narraktigt folk, som inte förstod processen. 

Från första början, dvs nästan från sin barndom och förvisso under den tid, varom här är fråga, kunde madame Blavatsky, såsom hon sagt oss, i dylika fall se antingen den frågande personens aktuellt närvarande tanke eller den svagare - –huru ännu för henne fullt tydliga – återspeglingen av en händelse eller ett namn eller vad som helst från en förfluten tid likasom hängande i en skuggvärld omkring den ifrågavarande personen, vanligen i närheten av huvudet. Hon hade blott at kopiera den i medvetandet eller låta sin hand göra det mekaniskt. I alla händelser kände hon sig aldrig biträdd eller ledd av någon yttre kraft – dvs. inte av några ”andar” – efter återkomsten från sin första resa. Det syntes vara en verksamhet helt och hållet begränsad till hennes egen vilja, mer eller mindre medvetet utövad och mer eller mindre på förhand beräknad. 

Men när en persons tanke skulle meddelas genom knackning, förändrades processen. Hon måste då först av allt läsa och stundom tolka den frågandes tanke och komma väl ihåg den, sedan den (som ofta hände) försvunnit; hon måste aktge på bokstäverna i alfabetet, eftersom de upplästes eller påpekades, och sköta viljeströmmen, så at han utförde slaget vid den rätta bokstaven i rätta ögonblicket på bordet eller något annat föremål, som man valt till befordringsmedel för ljuden eller knackningarna. En högst svår process och vida mindre lätt än det direkta skrivandet. 

Medelst knackningar och alfabet fick vi nu ihop ett ord, men det föreföll oss besynnerligt och orimligt och syntes so omöjligen kunna stå i något sammanhang med vad hennes far kunde tänkas ha skrivit och som vi trodde var någon invecklad mening, att vi alla stod där och såg på varandra, tveksamma om vi skulle läsa det högt. På våra frågor, om detta var allt, gav knackningarna allt mer och mer energiskt jakande svar. Vi fick tredubbla knackningar, vilka enligt vår kodex betydde – Ja! …. Ja, ja, ja!!! 

Märkande vår oro och våra viskningar, såg den gamle översten upp och betraktade oss över sina glasögon och frågade: 

”Nå! Har ni fått något svar? Det måste vara någonting särdeles utarbetat och djupsinnigt!” 

Han steg upp, skrattade i mustaschen och kom fram till oss. 

Hans yngsta dotter, madame Yahontoff, sade då med någon liten förvirring: 

”Vi har endast fått ett ord.” 

”Och vad är det?” 

”Zaïtchik!” [*]

___________________

[*] Zaïtchik betyder bokstavligen ”en liten hare”, under det Zaïtz är det ryska namnet för hare i allmänhet. I ryska språket kan varje substantiv och adjektiv förändras så att det uttrycker samma sak i diminutivform. Så heter hus dom, under det att ett litet hus uttryckes med domik. 

Det var en syn att se, vilken plötslig förändring, som övergick den gamle mannens ansikte vid detta enda ord! Han blev dödsblek. Hans hand darrade, då han satte glasögonen till rätta och sträckte fram den, sägande med brådskande röst: 

”Får jag se det! Räck mig det. Är det verkligen så?” Han tog pappersremsan och läste under stark sinnesrörelse: - ’Zaïtchik’. Ja, Zaïtchik; så är det. Förunderligt!” 

Han tog upp det papper, på vilket han hade skrivit i rummet bredvid och räckte det tigande åt sin dotter och gästerna. 

Där stod både frågan och det avsedda svaret:  

”Vad var namnet på min favorithäst, som jag red under mitt första turkiska fälttåg?” och längre ned inom parentes (”Zaïtchik”). 

Vi kände vår seger och jublade. 

Detta enstaka ord, Zaïtchik, utövade en oerhörd verkan på den gamle mannen. Såsom det ofta händer med inbitna skeptiker, så gick det ock med honom. Sedan han en gång blivit övertygad att det låg någon verklighet i hans äldsta dotters anspråk, och att det inte var fråga om varken bedrägeri eller taskspelarkonster, kastade han sig med all en brinnande forskares nit in på fenomenens område. Sedan han en gång trodde, fann han sig naturligtvis inte vidare böjd att betvivla sitt eget förnuft. 

Efter at ha erhållit ett rätt svar av madame Blavatsky, blev hennes fader passionerat begiven på att experimentera med sin dotters krafter. En gång frågade han efter datum för en viss händelse inom hans familj, som hade passerat för flera hundra år tillbaka. Han erhöll det. Från denna stund förelade han sig själv och madame Blavatsky det svåra värvet att återställa familjens kronologi. Detta stamträd, som förlorade sig i de första korstågens natt, skulle återställas från sina rötter ända upp till närvarande dag. 

Dessa meddelanden utlovades beredvilligt och han började arbeta från morgon till kväll. 

Först erhöll han legenden om greven von Rottenstern, korsriddaren: året, månaden och dagen, på vilken en viss strid med Saracenerna hade blivit utkämpad; och hur korsriddaren, under det at han låg och sov i sitt tält, väcktes av en tupps (Hahn) galande i lagom tid att själv döda – i stället att ha blivit lömskt dödad utav – en fiende, som hade inträngt i hans tält. För denna bedrift vederfors tuppen, vaksamhetens trogna sinnebild, den äran att bli införlivad i grevarnas av Rottenstern vapen, och de kallade sig från den tiden Rottenstern von Rott Hahn, för att sedermera förgrena sig i familjen Hahn-Hahn och andra släkter. 

Därpå började en regelbunden serie av siffror, data av år och månader och av hundratals namn och en lång släktledning från korsriddaren ända ned till grevinnan Ida Hahn-Hahn – madame Blavatskys fars kusin; och såväl hennes faders familjenamn och data som en massa av samtida händelser, vilka stått i sammanhang med denna familjs släktlinje knackades fram hastigt och utan tvekan. Den största historiker, hade han ock varit begåvad med det mest vidunderliga minne, skulle aldrig ha gått i land med ett sådant arbete. Hur skulle man då kunna misstänka en person, som redan från ungdomen stått på en föga intim fot med aritmetik och historia, för avsiktligt bedrägeri i fråga om ett arbete, som erfordrade den största kronologiska noggrannhet och en kunskap om händelser, ofta nog utan all vikt i historiskt avseende, och om med dylika händelser förbundna namn och data, vilka alla efter den noggrannaste verificering befanns träffa in på dagen.  

Det är sant att bland de sedan Peter III:s dagar från Tyskland inflyttade familjemedlemmarna fanns många felande länkar och många tomrum i de genealogiska tabellerna; men så ofta de dokument, vilka blivit bevarade inom familjens olika grenar – i Tyskland och Ryssland – rådfrågades, befanns de utgöra originalen till de synnerligen exakta kopior, som producerats medelst madame Blavatskys knackningar. 

Hennes onkel, en hög ämbetsman vid postverket i S:t Petersburg, vars största äregirighet på den tiden var att tillförsäkra sina äldsta manliga avkomlingar i rätt nedstigande led om en ärftlig grevetitel, omfattade det mystiska arbetet med synnerligt intresse. Gång på gång kunde han under sina försök att förbrylla sin niece och ertappa henne med något historiskt eller kronologiskt misstag avbryta den regelbundna gången av hennes knackningar och begära upplysning om något samtida faktum, vilket inte hade det ringaste att göra med genealogien. Till exempel: - ”Ni säger att greve Carl von Hahn-Hahn gifte sig år 1572 med baronessan Ottilia. Detta skedde i juni på slottet – i Mecklenburg. Vad hette den regerande kurfursten vid det tillfället; vilken furste regerade i – (en liten tysk stat); och vad hette påvens biktfader och vem var påve det året?” 

Och svaret kom, alltid korrekt utan ett ögonblicks dröjsmål. Det befanns ofta långt svårare att verificera riktigheten av dylika namn och data, än att erhålla underrättelsen. Madame Blavatskys farbror, Mr J A Hahn, för tillfället postdirektör i Petersburg, måste stundom i dagar och veckor gräva i gamla dammiga arkiv och skriva till Tyskland för att erhålla upplysningar från de mest undangömda orter, som blivit uppgivna, när han inte kunde finna de bevis han sökte i lätt tillgängliga böcker eller protokoller. 

Detta fortgick i flera månader; och under hela denna tid begicks aldrig ett enda misstag av den eller dem, som utgjorde madame Blavatskys medhjälpare.[*] De begärde blott stundom en eller ett par dagar för inhämtande av bestämd underrättelse. Olyckligtvis har dessa först på lösa blad nedskrivna och sedan i en bok kopierade anteckningar troligen gått förlorade. Papperen förvarades av madame Blavatskys fader, men blev jämte många andra ännu värderikare dokument bortstulna eller förlagda efter hans död. Men hans svägerska, madame Blavatskys tant, har i sin ägo brev ifrån honom, där han med hänförelse talar om sina experiment.

___________________

[*] Naturligtvis; ty det var varken en ”ande” eller ”andar”, utan levande människor, som hjälpte madame Blavatsky; personer, vilka kan framkalla för sina ögon en bild av varje bok eller manuskript, varhelst det befinner sig, och i händelse av behov även den av en längesedan glömd och oupptecknad händelse. Astralljuset är ett magasin och en urkund för allting, och för dessa personer finns inga hemliga gärningar. Och ett bevis därpå är produktionen av ”Isis Unveiled”. (Not av H P Blavatsky.) 

Ett av de mest förvånande bland madame Blavatskys fenomen inträffade kort efter hennes återkomst i början av våren 1858. Båda systrarna bodde då jämte sin fader på sitt lantställe vid en by, tillhörande madama Yahontoff. I följd av ett brott, som blivit begånget inte långt ifrån min egendom [*], skriver  hon, kom superintendenten vid distriktets polis att passera igenom vår by en eftermiddag och dröjde för att göra några efterforskningar

___________________

[*] En karl hade funnits mördad vid en krog, och man hade ingen spaning på mördaren.
 

Dessa gjordes i största hemlighet, och han hade inte yttrat ett ord om sitt ärende åt någon i huset, inte ens åt vår fader. Som han var en bekant, vilken brukade umgås i familjen och ofta besöka både oss och de andra possessionaterna i trakten, var det ingen som frågade honom om orsaken till hans ankomst. 

Det var först följande morgon, sedan han beordrat byns trälar att infinna sig till förhör (en åtgärd, vilken befanns gagnlös), som vi fick veta något om ändamålet med hans resa. Vid teet, då alla satt kring bordet, inställde sig som vanligt bultningar, knackningar och rörelser i tak och väggar och möbler runt omkring i rummet. 

På vår fars fråga, varför intendenten inte försökte att få veta mördarens namn och var han uppehöll sig av min systers osynliga agenter, svarade tjänstemannen, kapten O, endast med ett misstroget leende. 

Han hade hört talas om de ”allvetande” andarna, men ville våga vad som helst på att dessa ”behornade”  och ”behovade” herrar inte skulle befinnas vuxna denna uppgift. ”De skulle nog inte vilja förråda eller ange någon av de sina”, tillade han med ett enfaldigt skratt. 

Denna släng åt hennes osynliga ”makter” och detta skratt, som hon trodde på sin bekostnad, kom madame Blavatsky att skifta färg, och hon kände, såsom hon sade, ett oemotståndligt begär att förödmjuka den okunnige narren, som knappt visste vad han talade om. Hon vände sig häftigt till polisofficern. 

”Och antag att jag bevisar er motsatsen?” frågade hon utmanande. 

”Då”, svarade han alltjämt skrattande, ”skulle jag avsäga mig mitt ämbete och erbjuda det åt er, madame; eller ännu bättre, jag skulle med all makt uppmana myndigheterna att ställa er i spetsen för hemliga polisen.” 

”Nåväl, hör på, kapten”, sade hon förtrytsamt, ”jag älskar inte att lägga mig i en sådan där smutsig affär och hjälpa era detektiver; men efter ni trotsar mig, så låt min far gå igenom alfabetet och tag ni och skriv upp bokstäverna och anteckna vad som knackas fram. Min närvaro är obehövlig för detta, och med er tillåtelse ska jag avlägsna mig.” 

Hon steg upp, tog en bok och gick och sate sig på balkongen, synbarligen helt och hållet oberörd av vad som förehades. 

Överste Hahn, angelägen att göra en proselyt, började repetera alfabetet. Det meddelande, som erhölls, utgjorde just ingen komplimang åt polisintendentens skicklighet. 

Summan av dess innehåll var detta, att under det han satt och pratae dumheter i Rougodevo (namnet på vår nya egendom), hade mördaren, vars namn var Samoylo Ivanof, före dagningen begivit sig över till nästa distrikt och sålunda undsluppit hans klor. 

”För närvarande ligger han gömd under en höbinge på loftet hos en bonde vid namn Andrew Vlassoff i byn Oreshkino. Om ni beger er dit genast, skall ni gripa brottslingen.” 

Den verkan detta gjorde på mannen var fruktansvärd! Vår Stanovoy (distriktofficer) var totalt nedgjord och erkände att Oreshkino var en av de misstänkta byar som stod på hans lista. 

Men – ”tillåt mig dock att fråga”, sade han, i det han böjde sig ned över bordet, från vilket knackningarna kom, ”hur kan ni – vem ni än är – känna någonting om mördarens namn och om den medbrottsling, som håller honom gömd? Och vem är Vlassof, ty jag känner inte till honom?” 

Svaret kom klart och tydligt och något försmädligt. 

”Det är ganska troligt att ni inte känner till eller ser mycket längre än er näsa räcker. Men vi, som nu talar med er, äger medel att ta reda på allt vad vi vill veta. Samoylo Ivanof är en gammal avskedad soldat. Han var full och kom i träta med sitt offer. Mordet var inte avsiktligt; det är en olyckshändelse, inte ett brott.” 

Vid dessa ord rusade intendenten som en galning ut ur huset och for i skenande fart bort till Oreshkino, som låg mer än trettio mil ifrån Rougodevo. Den underrättelse han erhållit överensstämde på ett märkvärdigt sätt med några omständigheter, dem han med mycket besvär utletat och som gav sista ordet till gåtan av de uppgivna namnen – han hyste inget tvivel att ju det övriga skulle befinnas sant, såsom han erkände en tid efteråt.  

Följande morgon kom ett ridande bud från Stanovoyen med ett brev till hennes fader. 

Utgången av resan till Oreshkino bevisade sanningen av vart ord i det ockulta meddelandet. Mördaren påträffades och häktades i sitt gömställe hos Andrew Vlassof och igenkändes såsom en avskedad soldat vid namn Samoylo Ivanof. 

Denna händelse väckte stor uppståndelse inom distriktet, och från den stunden betraktade man de budskap, som erhölls genom min systers förmedling, från en mera allvarlig sida.[*] Men den medförde några veckor därefter ganska obehagliga förvecklingar, ty polisen i S:t Petersburg ville veta, hur en person, och därtill en kvinna, som nyss återvänt från främmande länder, kunde känna till detaljerna rörande detta mord.

___________________

[*] Madame Blavatsky förnekar bestämt all mellankomst av andar i detta fall. Hon säger att hon hade tavlan över hela tragedin och dess följande utveckling inför sina ögon i samma stund Stanovoyen inträdde i huset. Hon kände namnen på mördaren och hans medbrottsling och på byn, därför att hon såg dem så att säga invävda i sin vision. Sålunda ledde hon knackningarna och meddelade underrättelsen. 

Det kostade överste Hahn stor möda att uppgöra saken och övertyga de misstänksamma myndigheterna att där inte varit något falskare spel med i affären än mellankomsten av övernaturliga makter, som polisen naturligtvis inte ville medge någon tillvaro. 

De bäst lyckade fenomenen ägde rum under de timmar, då vi var ensamma, då ingen lade an på att anställa experiment eller gagnlösa prov och då det inte var fråga om att övertyga eller upplysa någon. 

Vid sådana tillfällen fick manifestationerna framträda obehindrat efter egen impuls utan att någon av oss försökte spela någon aktiv roll vid deras ledning – inte ens huvudupphovet till de observerade fenomenen, åtminstone så vitt de närvarande kunde se eller döma efter det yttre. 

Vi kom snart till den övertygelsen att de krafter, som var i verksamhet, borde, såsom madame Blavatsky ständigt sade oss, fördelas under flera olika kategorier. Under det att de osynliga väsenden, som stod lägst på skalan, framlade de flesta av de fysiska fenomenen, nedlät sig de mera högt stående av de verkande agenterna endast sällan till meddelanden eller samtal med främlingar. De sistnämnda ”osynlige” uppenbarade sig endast då vi var ensamma en famille och då där rådde stor harmoni och frid ibland oss. 

Man påstår att en harmonisk stämning utövar ett underbart inflytande i fråga om den så kallade mediala kraftens manifestationer och att de verkningar, som ger sig tillkänna i fysiska manifestationer endast i ringa grad är beroende av ”mediets” viljekraft. Sådana produktioner, som fenomenet med schackbordet i Pskoff, var sällsynta. I flertalet fall var fenomenen sporadiska och synbarligen helt och hållet oberoende av hennes vilja. De syntes inte vilja lyda någons vink, utan inställde sig ofta i ren opposition mot de närvarandes uttryckta önskan. Vi kände oss ofta ytterst pinsamt berörda, när det gavs ett tillfälle att övertyga någon person med hög begåvning, och H P B:s envishet eller bristande vilja gjorde at det gick förlorat. 

Så, till exempel, om vi begärde ett av dessa intelligenta, djupsinniga svar, dem vi så ofta fått, när vi varit för oss själva, erhöll vi vanligen till svar något retsamt nonsens; när vi båda om ett upprepande av några fenomen, som hon producerat hundratals gånger förut, mötes vår önskan endast med ett skratt. 

Jag kommer så väl ihåg en afton då vi hade en stor krets av vänner och bekanta samlade hos oss, av vilka många hade kommit långväga ifrån, några ända till flera hundra mil, i avsikt att få bevittna några fenomen, att få ”höra med egna öron och se med egna ögon” madame Blavatskys märkvärdiga gärningar, hur hon, under det att hon gäckande försäkrade oss att hon gjorde allt vad hon kunde, inte tillfredsställde deras åstundan med ett enda resultat. Detta varade i flera dagar.[*]

___________________

[*] Hon förklarar detta med at hon var trött och uttråkad av den ständigt tilltagande törsten efter ”underverk”.
 

Våra gäster lämnade oss otillfredsställda och i en lika skeptisk som missnöjd sinnesstämning. Men knappt var portarna stängda efter dem och innan ännu den muntra bjällerklangen från deras hästar tystnat i parken, så tycktes alla saker i rummet vara begåvade med liv, och vi tillbringade återstoden av aftonen och större delen av natten såsom om vi varit inom de förtrollade murarna av någon Scheherazades magiska palats. Det är långt lättare att uppräkna de fenomen, som inte ägde rum under dessa för alltid minnesvärda timmar, än att beskriva dem som gjorde det. Alla dessa trolska fenomen, som vi sett vid åtskilliga tillfällen, tycktes ha blivit upprepade enbart för vår skull under denna afton. 

Vid ett tillfälle, då vi satt vid supén i matsalen, hördes starka ackord anslås på pianot, vilket stod i rummet bredvid, igenslaget och läst, och så placerat att vi alla kunde se det genom de stora, öppna dörrarna. 

Vidare kom på madame Blavatskys första kommando och blick rusande till henne genom luften hennes tobakspung, hennes tändstickslåda, hennes näsduk och allt som hon begärde eller anmodades att begära. 

Vidare blev under det vi intog våra platser alla både lampor och vaxljus plötsligen utsläckta, som om en häftig vindstöt hade svept fram igenom rummet; och när vi ögonblickligen drog eld på en tändsticka, stod alla de tunga möblerna, soffor, länstolar, skänkar och ett stort skåp upp och ned, såsom hade de utan buller blivit omvända av osynliga händer, och inte ett enda ornament av de sköra sniderierna var sönderbrutet eller en enda tallrik sönderslagen. Knappt hade vi återhämtat oss från detta underbara fenomen, förrän vi åter hörde någon spela på pianot et musikstycke, denna gång en klar och ljudlig bravur-marsch. Och då vi rusade in till pianot med tända ljus (under det jag i tankarna räknade personerna för att förvissa mig om att alla var närvarande), fann vi såsom vi väntat pianot igenslaget och strängarna ännu vibrerande efter slutackorden under det tunga, tillslutna locket. Därefter placerade vi oss oaktat den sena timman kring matbordet och höll en séance. Det stora familjebordet började först skaka och sedan hastigt glida omkring i rummet i alla riktningar och lyfta sig ända till en manshöjd. Korteligen, vi hade alla dessa manifestationer, som aldrig slog fel, då vi var ensamma, dvs. då endast madame Blavatskys närmaste och käraste anhöriga var närvarande och ingen av dessa främlingar kom till oss, drivna av blott nyfikenhet och ofta hysande en illvillig och fientlig känsla. 

Bland den massa växlande och slående fenomen, som ägde rum denna minnesvärda natt vill jag blott nämna ännu ett par. 

Och här måste jag anföra en fråga, som min syster alltid gjorde, så snart hon sate sig för att roa oss medelst ”meddelanden genom knackningar”. Hon bad oss välja vad vi ville. ”Skall vi ha mediala eller spökknackningar (spookraps) eller knackningar medelst clairvoyant-ombud?” frågade hon. 

[För att förtydliga detta vill jag här återge hennes egen (madame Blavatskys) förklaring över skillnaden. 

Hon har aldrig gjort någon hemlighet av den omständigheten, att hon allt sedan sin barndom och ända till nära tjugofem års ålder varit ett kraftigt medium; ehuru hon efter denna tid medelst en systematisk såväl fysisk som psykisk uppfostran eller tränering blev befriad från denna farliga gåva och lyckades övervinna varje spår till mediumskap, dvs den art av mediumskap, som låg utom hennes viljeverksamhet eller direkta kontroll. Hon hade två olika sätt att producera meddelanden genom knackningarna. Det ena bestod däri, att hon förhöll sig nästan helt och hållet passiv och tillät inflytelserna att handla efter godtycke, varvid de hjärnlösa, kameleontlika elementalerna eller elementarandarna (skalen /shells/ fick fällan eller aldrig tillträde på grund av den fara som var förbunden med detta umgänge) mer eller mindre troget återgav de närvarandes tankar, följande på ett halvintelligent sätt de ingivelser de fann i madame Blavatskys medvetande. Den andra metoden, som hon ytterst sällan begagnade av skäl, som sammanhängde med hennes djupa motvilja att inlåta sig med verkligen hädangångna väsenden eller rättare att försätta sig in i deras ”tankeströmmar”, är denna: - Hon försätter sig i ett tillstånd av sinnesjämvikt och uppsöker med slutna ögon i astralljuset den ström, som bevarat det genuina intrycket av någon välkänd hädangången väsensenhet, identifierar sig för tillfället med denna och leder knackningarna så, att de stavar fram det från den astrala strömmen i hennes medvetande återspeglade innehållet. Sålunda om en knackande ”ande” utgav sig för Shakespeare, var det inte i verkligheten denna stora personlighet, utan endast ett eko av de genuina tankar, som en gång vid något tillfälle rört sig i hans hjärna och blivit så att säga kristalliserade i hans astrala sfär, därifrån till och med hans skal längesedan avgått – under det att endast de oförgängliga tankarna förbliva. Inte en mening, inte ett ord stavades fram medelst knackningarna, som inte först gestaltats i hennes hjärna, vilken åter i sin ordning var den trogna kopisten av vad hennes andliga öga skådat i den hädangångna mänsklighetens lysande protokollsbok. Den en gång fysiska hjärnans så att säga kristalliserade tankeinnehåll låg där öppet inför hennes andliga syn, hennes levande hjärna fotograferade det och hennes vilja dikterade dess uttryck genom at leda knackningarna, vilka sålunda blev organ för kunskapers meddelande.] 

Och ehuru få, om ens någon utav oss då kunde klart förstå vad hon menade, följde hon emellertid antingen den ena eller andra metoden, utan att någonsin förena dem. 

Vid detta tillfälle valde vi den förra – ”spök-knackningarna” – såsom den lättaste och minst besvärliga för henne, på samma gång den förskaffade oss större nöje. 

Bland de många osynliga och distinguerade skuggästerna under denna natt var Poushkines föregivne ande den livligaste och mest framstående. 

Jag ber läsaren komma ihåg att vi aldrig ett ögonblick trodde att detta spöke verkligen var den store skald, vars jordiska kvarlevor vilar i grannskapet av vårt Rougodevo inom det munkterritorium, som är bekant under namn av det ”heliga berget”. 

Vi var varnade av madame Blavatsky och visste allt för väl vad förtroende vi kunde sätta till dessa osynliga besökares konversation och meddelanden. 

Men ehuru vi vid denna séance valde ”spök-knackningar”, tog vi vid andra tillfällen då frågan gällde att erhålla äkta, verkliga meddelanden, vår tillflykt till den andra metoden, den medelst ”clairvoyant-ombud”, och erhöll då ganska ofta svar av stor vikt och tankeskärpa, djupt vetenskapliga och anmärkningsvärda i alla avseenden, - meddelade inte av den avlidne stora personlighets ande, i vilkens namn de avgavs, men i hans anda. 

Det var endast då vi begagnade oss utav ”spök-knackningarna”, som vi trots de världsberyktade personligheter, med vilkas namn ”andarna” i séance-rummet behagade paradera, erhöll svar och yttranden, som kunnat göra heder åt narren i en cirkus, men svårligen åt en Sokrates, en Cicero eller en Martin Luther.

 
A. P. SINNETT

Källa: The Incidents in the Life of Madame Blavatsky Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA

 

till kapitel 5 – forts på madame Jelihowskys berättelse

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23