Fastän jag är en amerikansk medborgare, så var min födelseplats på Irland, och för det som jag nu kommer att berätta kan jag inte anklagas för Columbiamania, ty hur länge jag än lever, så kommer jag aldrig att bli en amerikan. För att bli detta tvingas jag troligtvis att vänta tills någon annan avlägsen inkarnation.

Så antingen har HPB rätt eller så har hon fel i de uttalanden som finns i Den Hemliga Läran om framtidens Amerika. Om hon har fel, då kan allt som sagts avfärdas som gagnlösa spekulationer. Men om hon har rätt, så måste alla medvetna teosofer lyssna, tänka sig för, samt mentalt överväga och alltid komma ihåg vad hennes ord säger liksom vart hennes slutsatser leder.

 

 

På de första sidorna av den andra delen i Den Hemliga Läran talar H.P.B. om 5 stora Kontinenter. Den första, det Oförgängliga, Heliga Landet [ligger vid nordpolen, W.Q J.); den andra, den Hyperboreiska, där Norra Asien utgör en del; den tredje, Lemuria, som sjönk för länge sedan, fast lämnade efter sig några öar i Söderhavet, topparna av forna höga bergskedjor; den fjärde, Atlantis, antagligen sjunken under Atlantiska oceanens yta, även om Teneriffa och Atlas möjligen påminner oss om den), och den femte, som ”är Amerika”.

Om man gör en översikt av bokens innehåll, söker noga i dess noter och plockar ut lite här och där ur dess texter, så kommer man till den bestämda slutsatsen, att det nuvarande Amerika bara är en del av den blivande amerikanska kontinenten; och helt klart är det en plantskola för den ras som i framtiden kommer att befolka den sjätte Kontinenten, vilken för den sjätte stora Rot-Rasen kommer att resa sig ur vattnet. Var? Kanske är det i  Stilla Oceanen som den stora massan av den nya kontinenten skall dyka upp från sin långa sömn på havets botten, sedan det nuvarande Amerika splittrats genom fruktansvärda jordbävningar, och här och där lämnat kvar stora stycken på sin västra sida. Då kommer den stora oceanen långt borta i väster helt korrekt kallas den Stilla [oceanen], ty den ras som uppstår där, kommer inte att vara intresserad av strid och inte heller vilja höra talas om krig, eller ens rykten om krig, eftersom den är alltför nära den sjunde rasen, vars mission är fullbordande, samt att bära och vakta den Heliga Graalen.

 

Slå upp sidan 444 [orig. edition 1888;  i sv. övers. sid. 488] och följande i andra delen. Där kan vi läsa hur amerikanarna på endast 300 år har utvecklat sig till en ursprunglig ras pro tem, det första utsädet till den sjätte underrasen, vilket inom ytterligare några århundraden kommer att växa upp till pionjärer för denna ras, som med alla sina nya egenskaper måste efterträda den nuvarande europeiska eller femte underrasen. Sedan efter omkring 25 000 år – som ni ser så hänsyftar det på den stora siderala cykeln vars tidslängd är något längre – kommer denna nya ras att förbereda den sjunde underrasen. Syndafloder kommer då att hemsöka jorden; länder och folk kommer att sopas bort, först av dem alla drabbas de européiska, de brittiska öarna inberäknade – såvida inte dessa redan gått sitt öde tillmötes – och slutligen delar av båda Nord och Syd Amerika. I sanning, hur ynkliga och bastardliknande kommer inte kvarlevorna av dagens vetenskapsmän te sig, mikrobernas stora mästare, vilka då kommer att uppfattas som märkliga kvarlevor från nittonhundratalet, när människorna berättar för varandra att många som var nära Sanningen, skrattade den upp i ansiktet och stenade sina apostlar, samtidigt som de dansade runt den osynliga materians altare.

 

Det verkar som om någon högre makt i bestämd avsikt hade valt ut Nord och Syd Amerika som den plats, där den nya ursprungliga rot-rasen skall ta sin början. Dessa båda kontinenter har tydligen en gång varit sätet för forntida raser och inte för vilda, outvecklade naturmänniskor. Den röda människan [indianen] från Nord Amerika har alla tecken och trosuppfattningar som pekar på en stor och mäktig ras. Han tror på en Gud, på ett Devachan med sälla jaktmarker efter döden. Några indianstammar har diagram som visar hur världen skapades och befolkades, och som på ett märkligt sätt överensstämmer med den hinduiska kosmogonin, och deras folksagor och traditioner vittnar om att de härstammar från en äldre och bättre tid. Fortsätter vi vår undersökning söderut, finner vi hela vägen växande bevis för en tidigare civilisation, nu försvunnen genom samma cykliska våg som förde fram den. Central-Amerika myllrar av fornlämningar i sten och tegel; och i Syd Amerika påträffar vi liknande bevis. Under tidens gång så blev dessa kontinenter vad man skulle kunna kalla odlingsbart land, som låg och väntade, samlade sina krafter, så att säga, tills de europeiska människoströmmarna började strömma in i landet. Spanjorerna översvämmade Syd Amerika och koloniserade Californien och Mexico; engelsmän, fransmän och spanjorer koloniserade Nord Amerika, och därefter kom alla de andra nationerna, så på båda kontinenterna har nu nästan varje ras deltagit eller deltager i den nya rasens bildande. Till och med kineser har gift sig med kvinnor av europeiskt blod; hinduer är också här; de forntida parserna har sina representanter; spanjorerna blandande sig med urinvånarna och slavägarna med afrikanskorna. Jag betvivlar faktiskt inte att det under de två sista århundradena varit någon från varje ras som vi känner till och som genom blodsblanding satt någon slags prägel här.

 

Men de sista kvarlevorna av den femte Kontinenten, Amerika, kommer inte att försvinna förrän den nya rasen funnits till under en viss tid. Då skall en ny Boning, den sjätte Kontinenten, ha höjt sig ur vattnet för att ta emot den unga rasen, som kommer att höja sig över oss lika högt som vi stå över Afrikas pygméer. Men det Amerika som vi känner kommer då inte att existera; ändå måste den nya rasens människor vara avkomlingar av den ras som nu börjar uppstå här – annars är vår filosofi felaktig. Alltså, bildas nu i Amerika den nya underrasen, och i detta land stiftades det nurvarande Teosofiska Samfundet – två omständigheter av stor betydelse. Märk väl, det var till Amerika som Mästarnas budbärare kom, fastän Europa låg lika tillgängligt för det företag De initierat. Senare begav sig denna budbärare till Indien och därefter till Europa, där hon slog sig ned på de brittiska öarna. Allt detta är av betydelse när vi gör våra reflektioner. Ty varför inleder hon rörelsen i Amerika, och varför avslutade hon sin del av verksamheten i England? Man bör ställa sig frågan varför inte en ansträngning till varje pris gjordes för att ge den sista yttre impulsen i det förlovade landet där hon inledde sitt verk.

 

O ni, mina engelska bröder, tro inte för ett ögonblick att London valdes för detta ändamål därför att er vackra ö lockade henne, eller att hon till slut kommit på den tanken att ett misstag trots allt gjorts genom att  inte komma dit först. Det var alltsammans utifrån en strikt nödvändighet, vars visdom härletts från många äldre överhuvuden, som har cyklerna i åtanke allteftersom de oemotståndligt sveper förbi. Den punkt varifrån den stora energin utgår, kraftens centrum, är den allra viktigaste, och inte den plats där den avslutas. Och detta förblir sant, hur betydelsefull avslutningspunkten än är för planen. Tror ni inte att Indien är lika viktig? Och skulle inte detta land kunna erbjuda en bättre plats än alla andra för inledandet av detta magnus opus? Adepterna gör inte sådana misstag.

 

Upptäckandet av Amerika tillskrivs Christofer Columbus. Fastän detta betvivlas, råder det inget tvivel om att det spanska folket gjorde det mesta genom att först befolka landet, men arbetade även på att avverka en del gammal och skapade en del ny Karma, genom att döda en mängd urinvånare. Sålunda sker det, att ett dömt folk rusar åstad mot sin egen dom, precis som skaror av insekter, djur och människor blir iakttagna av Arjuna när de rusar in i Krishnas flammande mun. Men senare kom den kraftiga engelska folkstammen, som outplånligt satt sin prägel på denna kontinents största, härdigaste nation, på dess folk, dess lagar, dess konstitution, dess sedvänjor, dess litteratur och språk. England och Irland är portarna för de Jag som inkarnerar här i all tysthet för att bilda en ny ras. Kanske det ligger någon betydelse i det faktum att flera trafiklinjer för ångbåtar som fraktar människor till Förenta Staterna avgår från England – och passerar på vägen Irland som det sist sedda landet från den gamla världen – än från något annat håll. Människors handlingar, stora handelsföretag, soldaternas krig, följer alla obetingat en lag som är skriven i stjärnorna, och genom att kopiera det förflutna, symboliserar de för alltid framtiden.

 

Skämtade bara H.P.B. när hon skrev i sin bok att Irland är en forntida Atlantidisk kvarleva och England är en yngre ö, vars uppstigande ur havet bevittnades av vise män från Erins stränder? Kanske kommer folket från detta gamla land att utöva ett viktigt inflytande på den nya rasen i Amerika. Vid jämförelse verkar det som om det redan har gjort det, och sannolikt kommer det att göra det även i framtiden. I så fall kommer varje person som är van att studera karaktärer medge att irländaren, okunnig eller icke, kommer att stå på lagens och ordningens sida – ty hennes söner kämpar inte här mot en urgammal fiende. Varför har också genom en sällsam ödets nyck den stora Ödesstenen [*]  i Westminster Abbey kommit att få sin plats i den tronstol, på vilken den engelska drottningen blev krönt? [1] Och kanske ligger det också en fingervisning i det faktum, att Englands drottning, krönt över denna sten, är kejsarinna av Indien, varifrån vi hävdar att arierna kommit, och där deras ojämförliga kunskapsskatter förvaras. Hennes namn är Victoria [seger] – vilket betyder seger för ”tidsålderns nya ordning”; och denna nya ordning började i Amerika, dess ankomst är antecknat och inristat på den ännu oanvända baksidan [**] av  Förenta Staternas Regerings nuvarande sigill. En seger i förenandet av Jagen från öster och väster; ty England sträcker den ena handen över havet mot den nya rasens hem, vilket det aldrig kan äga, och styr med den andra Indien, vilket sammanknyter föreningsbandet. Det är måhända en flyktig bild, som kanske för en tid kommer att utplånas i en ström av blod, men sådan är den väg cyklerna roterar och så lär vi oss tyda framtidens gåta. Ty Englands öde är inte fullbordat, dess timme är ännu inte slagen. Ingen av oss omfamnar dåraktiga illusioner för en längre tid, och även om Irland en gång var en mycket helig plats, är detta inte något skäl varför vi skulle vilja åka dit. Ty i Amerika kommer de vars karma fört dem dit att arbeta för samma mål och för broderskapet precis som de andra, vilka är kvar i Indien och Europa. Det rådande språket och tänkesättet i Amerika är det engelska, fastän det transformeras hela tiden. Det är där som det tysta omdaningsarbetet pågår; dit har europeiska fäder och mödrar åkt dit och etablerat attraktionsströmmar som oundvikligen och oupphörligen genom reinkarnation drar till sig sådana Jag som liknar dem själva. Och den stora strömmen framåt och bakåt fullständigas genom de fördröjda Jagen allteftersom de dör ut bland de andra nationerna, under tiden kommer i köttet igen bland de äldre raserna som lämnats kvar.

 

Åtminstone verkade det att se ut så när molnen skingrades – och då ännu en gång blev det tyst.

 

________
 

[* Sconestenen [sku:_n-], gäliska Lia Fail ('Ödesstenen'), ett rektangulärt sandstensblock (66cm 241cm 228 cm, 152 kg), som på högmedeltiden förvarades i den skotska kröningstronen i Scone vid Perth. Enligt en legend var Sconestenen patriarken Jakobs kudde vid dennes dröm i Betel. Sconestenen. bortfördes 1296 av Edvard I av England, som placerade den i en tron i Westminster Abbey. 

Betel (hebr., 'Guds hus'), ort 17 km n. om Jerusalem, nuv. byn Betin. Betel. var en urgammal kultplats, som israeliterna övertog från kanaanéerna. I Gamla Testamentet förknippas orten särskilt med patriarken Jakob, som här hade sin dröm om himlastegen (1 Mos. 28:10–22, 35:1–8). (Svenska Nationalencyklopedian, NE multimedia 2000) övers. anm.]

[** se William Q Judges artikel Adepterna i Amerika 1776 , övers. anm.]

[1] Ett intressant faktum är att det i Indien finns en viktig ceremoni som kallas för ”att bestiga stenen”.

 

 

WILLIAM Q. JUDGE
 

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 130-134, ”On the Future: A few Reflections”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________