Genom De Gyllene Portarna - Prolog & kap I

yantra1.gif (2187 bytes)

PROLOG & KAPITEL I

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Prolog & kap I    kap II    kap III   kap IV    kap V & Epilog ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog
Kapitel I      Sökandet efter njutning
Kapitel II    Mysteriet vid tröskeln
Kapitel III   Den första ansträngningen
Kapitel IV   Smärtans betydelse
Kapitel V     Styrkans hemlighet
Epilog

____________________________________________________________________________

En gång då jag satt ensam och skrev fick jag besök av en mystisk främling. Han kom in i mitt rum helt oanmäld och ställde sig vid min sida. Jag glömde att fråga vem han var och varför han helt oanmäld kommit in i mitt rum, för han började berätta om De Gyllene Portarna. Han talade av erfarenhet och glöden i hans ord ingav mig förtroende. Jag har skrivit ner hans berättelse; men tyvärr kan jag inte hoppas, att glöden skall brinna lika klar i min skrift, som den gjorde i hans tal.

____________________________________________________________________________

PROLOG

Varje människa har sin egen livsfilosofi med undantag för den sanne filosofen. Även den mest okunnige och ohyfsade har i någon mån bildat sig en föreställning om vad det är hon lever för, samt det lättaste och förståndigaste sättet att nå detta mål. En människa som deltar i den stora världens verksamma liv är ofta, utan att själv vara medveten om det, en filosof av högsta rang. Hon inrättar och lever sitt liv enligt tydliga och bestämda grundsatser och låter inte sin ställning skadas eller förstöras av tillfälliga missöden. En människa som lever i tankens och föreställningsförmågans värld känner sig mindre säker och märker hela tiden att hon inte kan uttrycka sina idéer fullt ut inom det ämne som är av djupaste intresse för människonaturen – nämligen själva människolivet. Men endast den är en sann filosof som inte gör minsta anspråk på denna benämning, och som har kommit underfund med att livets mysterium är oåtkomligt för den vanliga människans tankeförmåga, precis som den sanne vetenskapsmannen erkänner att han är fullständigt okunnig om de principer som finns bakom vetenskapen.

I fall det finns någon form av tanke eller någon strävan i sinnet som kan sätta människan i stånd att förstå de stora principer som tydligen ligger till grund för människolivet, är en fråga som ingen vanlig tänkare kan avgöra. Ändå förföljs många uppåtsträvande själar av ett dunkelt medvetande om att det finns en orsak bakom de verkningar vi ser, att ordning råder i kaos och att en upphöjd harmoni genomtränger missljuden. Detta framkallar i dem en längtan efter att få skåda det osedda, att få kunskap om det ovetbara.

Vad hjälper det att längta och spana efter det som man aldrig kan hoppas finna förrän det inre ögat öppnats! Är det då inte bättre att bit för bit foga samman de fragment som finns inom räckhåll för oss, och se om vi inte utifrån dessa kan få en föreställning om denna utomordentligt stora gåta?

____________________________________________________________________________

KAPITEL I
Sökandet efter njutning

I.

Vi känner alla till förtvivlans bistra tillstånd som förföljer människan, och egendomligt nog verkar det till en början vara så att det varken förföljer henne på ett obestämt eller dunkelt sätt, utan snarare påtagligt och med en aldrig svikande envishet. Dess närvaro finns där inte hela tiden, för i så fall skulle människan inte kunnat leva; men dess envishet är utan uppehåll. Förtvivlans skugglika vålnad står ständigt och väntar vid hennes sida, redo att lägga sin förfärliga hand på henne, ifall hon alltför länge har varit nöjd och tillfreds. Vad har gett denna hemska gestalt rätten att hemsöka oss från den stund vi föds ända till den stund då våra ögon sluts vid döden? Vad har gett den rätten att ständigt stå vid vår dörr och hålla den på glänt med sin nästan omärkbara, men ändå tydligt förnimbara, skräckinjagande hand, färdig att träda in, så snart den finner tillfället lämpligt? Den störste filosof som någonsin levt måste till slut duka under framför den; och en filosof är endast den som i sund bemärkelse kommit till insikt om det faktum att detta spöke är oemotståndligt, och som vet att han i likhet med alla andra människor måste lida förr eller senare. Detta lidande, denna påfrestning utgör en del av mänsklighetens arvslott, och den som bestämmer att ingenting skall få vålla henne något lidande, sveper in sig i en mantel av djup och kall själviskhet. Denna mantel kan kanske skydda henne gentemot lidande; men den kommer också stänga henne ute från njutning. Om det är möjligt att finna någon frid på jorden eller någon glädje i livet, så kan detta inte ske genom att vi stänger igen känslans portar, för det är genom dem som vi får tillgång till den mest upphöjda och levande delen av vår tillvaro. Förnimmelse sådan vi får den genom vår fysiska kropp förser oss med allt det som ger oss anledning till att leva i denna gestalt. Det är otänkbart att någon människa skulle bry sig om att andas, om inte denna verksamhet medförde en känsla av tillfredsställelse. På samma sätt förhåller det sig med varje handling under varje ögonblick av vårt liv. Vi lever därför att det till och med är en njutning för oss att ha förnimmelse av smärta. Det är förnimmelse vi längtar efter, om det inte vore så, skulle vi väl alla enhälligt dricka av glömskans djupa vatten, och människosläktet skulle vara utplånat från jorden. Om förhållandet är sådant med det fysiska livet, är det uppenbart på samma sätt med känslolivet – föreställningsförmågan, sinnesrörelserna, alla de fina och känsliga former av verksamhet vilka, tillsammans med den underbara registreringsmekanismen i hjärnan utgör den inre eller subtilare människan. Förnimmelse är vad som ger oss njutning; en ändlös serie av sinnesintryck utgör livet för oss. Om vi tillintetgör förnimmandet, som skänker oss en önskan att framhärda i livets experiment, så skulle det inte finnas någonting kvar. Följaktligen riktar den människa – som försöker att utplåna känslan av smärta och som har för avsikt att ha kvar ett sinnestillstånd av jämvikt, antingen hon njuter eller lider – ett hugg mot själva livets rot och tillintetgör det som är ändamålet med hennes tillvaro. Och detsamma måste även gälla – så vitt vi kan förstå med det förstånd eller den intuition vi för närvarande äger beträffande varje tillstånd – österlänningens efterlängtade Nirvana. Detta tillstånd kan nämligen endast vara av oändligt mycket finare och mera upphöjd förnimmelse, om det överhuvudtaget är ett tillstånd och inte förintelse; och i överensstämmelse med den livserfarenhet som vi för närvarande måste grunda vårt omdöme på, är ökad finhet i förnimmelsen liktydig med ökad livlighet i densamma – så till exempel får en känslig, fantasifull människa djupare känslointryck till följd av en väns trohet eller otrohet, än en människa med en ännu råare fysisk natur kan få genom sinnenas förmedling. Sålunda är det klart att en filosof som inte tillåter sig att hysa några känslor, berövar sig varje fristad dit han kan dra sig tillbaka, inte ens en gång det i fjärran ouppnåeliga målet Nirvana. Han kan bara förneka sig själv sin arvslott av livet, med andra ord rätten till förnimmelse. Om han väljer att uppoffra just det, som gör honom till människa, måste han vara nöjd med ren overksamhet i sitt medvetande – ett tillstånd, jämfört med vilket snäckans liv skulle vara ett liv fyllt av spänning.

Men ingen människa är i stånd att utföra en sådan bedrift. Själva det faktum att hon fortsätter att existera, är ett tydligt bevis på att hon alltjämt hyser begär efter förnimmelse, efter förnimmelse i en så positiv och livlig form att detta begär måste söka tillfredsställelse i fysiskt liv. Det förefaller som om det skulle vara mera praktiskt att inte bedra sig själv genom låtsad stoicism, att försöka avstå från något som ingenting i världen skulle förmå en att skilja sig från. Skulle det inte vara ett djärvare tillvägagångssätt, ett mera lovande sätt att lösa tillvarons stora gåta, om vi försökte förstå livet och tog ett säkert tag om det och begärde att få veta dess hemlighet? Om människor bara ville stanna upp och begrunda de läxor som de har lärt sig av njutning och smärta, så skulle de kunna sluta sig till mycket, beträffande det underliga tillstånd som är orsaken till dessa verkningar. Men människan har en benägenhet att alldeles för snabbt vända sig bort från självstudium eller från en närmare analys av den mänskliga naturen. Likväl måste det finnas en vetenskap om livet, som är lika begriplig som någon av metoderna i skolorna. Denna vetenskap är okänd, det är sant, och det är bara en eller två av våra mer avancerade tänkare som har gissat och gjort en antydan om att det existerar en sådan vetenskap. Utvecklingen av en vetenskap är endast upptäckten av något som redan finns; och kemi är för en obildad dagsverkare lika magisk och otrolig, som vetenskapen om livet är för en människa med vanlig fattningsförmåga. Ändå kan det finnas, och det måste finnas, en siare som uppfattar den nya kunskapens växande precis som de första personer vars oerfarna händer experimenterade i sina laboratorier såg hur den systematiska kunskap som nu uppnåtts utvecklades av sig självt ur naturen till människors användning och nytta.

II.

Det är utan tvivel så att många fler skulle begå självmord, för att slippa livets bördor, om de kunde bli övertygade om att glömska kan uppnås på detta sätt. Men den människa som tvekar innan hon dricker det gift hon tillrett och fruktar att hon på detta sätt endast skulle byta ut en form av tillvaro mot en annan, och kanske dra på sig ännu mer förtvivlan, är en människa med större kunskap än alla de överilade själar som besinningslöst kastar sig in i det stora okända i hopp om barmhärtighet. Glömskans flod är någonting helt annat än dödens flod, och människosläktet kan inte utplånas genom döden, så länge födelsens lag ännu är i verksamhet. Människan återvänder till livet på samma sätt som drinkaren återvänder till vinflaskan – hon vet inte varför hon gör det, bortsett från att hon känner begär efter de förnimmelser som framkallas av livet, liksom drinkaren känner begär efter de förnimmelser som alstras av vinet. Den verkliga glömskans flod är belägen långt bortom vårt medvetande och kan endast uppnås genom att vi upphör att existera i detta medvetande – genom att vi upphör att utöva den vilja som förser oss med sinnen och gör oss känsliga för de intryck vi får genom dem.

Varför kan inte den skapade varelsen, människan, återvända till den stora tystnaden i modersskötet varifrån hon kommit och förbli där i frid, liksom det ofödda barnet har frid innan livets första rörelse når det? Det kan hon inte göra, eftersom hon hungrar efter njutning och smärta, efter glädje och sorg, efter vrede och kärlek. En olycklig människa kan nog påstå, att hon inte känner någon längtan efter att leva; och likväl visar hon att detta påstående är falskt, just genom att hon lever. Ingen kan tvinga henne att leva; en galärslav kan kedjas fast vid sin åra, men livet kan inte kedjas fast vid hans kropp. Människokroppens beundransvärda mekanism är lika onyttig som en ångmaskin, under vars pannor elden inte blivit tänd, om viljan att leva upphör att verka – denna vilja, vilken vi beslutsamt och utan avbrott vidmakthåller och som får oss att utföra uppgifter, vilka vi annars skulle finna motbjudande, som till exempel, den i varje ögonblick upprepade in- och utandningen. Vi fortsätter med denna jättelika strävan utan klagomål för att vi ska kunna finnas till mitt ibland dessa otaliga sinnesförnimmelser.

Dessutom så nöjer vi oss till stor del med att vandra vår väg utan mening och målsättning, utan ens någon föreställning om ett slutligt mål och utan att förstå den väg vi vandrar. När en människa väl en gång har fått sin uppmärksamhet riktad på denna planlöshet, och blir dunkelt medveten om att hon utför ett arbete med stora och upprepade ansträngningar, och utan att ha någon föreställning om vart dessa ansträngningar leder, då angrips hon av det nittonde århundradets miserabla tänkande. Hon känner sig vilsen, förvirrad och utan hopp. Hon blir då skeptisk, desillusionerad och missmodig, och ställer sig den till synes obesvarade frågan, om det verkligen är värt mödan att andas och leva blott för sådana okända resultat som ligger utanför vårt vetande? Men är det då så omöjligt att få kunskap om dem? Man kan åtminstone ställa den mindre anspråkslösa frågan om det är omöjligt att gissa i vilken riktning vårt slutliga mål ligger?

  III.

Denna fråga som är född ur sorgsenhet och missmod verkar för oss utgöra en väsentlig del av det nittonde århundradets anda, men är egentligen en fråga som måste ha blivit ställd under alla tidsåldrar. Om vi förståndigt går igenom de förflutna tidevarvens historia kommer vi utan tvivel att finna att denna fråga alltid har uppstått just vid den tid då civilisationens blomma slagit ut och dess kronblad endast helt löst hålls samman. Människans natur har då uppnått högsta punkten av sin utveckling; hon har då rullat stenen uppför svårigheternas höjd bara för att se den rulla ned igen, så snart hon hunnit till toppen – som förhållandet varit med Egypten, Rom och Grekland. Varför detta gagnlösa arbete? Är det inte tillräckligt att framkalla missmod och sjukdom, och dessutom detta obeskrivliga att ständigt hålla på med att utföra en uppgift bara för att till slut se sitt verk bli förstört. Och detta är just vad människan har gjort genom hela historien, så långt tillbaka som vår begränsade kunskap sträcker sig. Det finns en topp som hon når, genom oerhörda och gemensamma ansträngningar, där den intellektuella, mentala och materiella delen av människonaturen slår ut i rikaste blomning. Det som påverkar sinnena med välbehag har nått sin fullkomning och det grepp med vilket människan håller sig kvar däruppe börjar sedan försvagas, hennes makt börjar minska och hon sjunker genom misströstan och leda ända ned i barbari. Varför stannar hon inte kvar på den kulle hon uppnått och blickar över till bergen längre bort, och beslutar sig för att klättra uppför dessa högre höjder? Därför att hon är okunnig, och hon blir förvirrad och bländad och slår ned sina ögon för det starka skimret hon ser där i fjärran. Och hon går tillbaka för att vila på skuggsidan av den höjd där hon känner sig hemmastadd. Dock händer det emellanåt att det finns en och annan, som är djärv nog att stadigt blicka bort mot detta skimrande ljus och som lyckas tyda något av det som döljer sig i detta. Skalder och filosofer, tänkare och lärare – alla dessa, som är ”människosläktets äldre bröder” – har skådat denna syn tid efter annan, och några av dem har i det bländande skimret sett konturerna av de Gyllene Portarna.

Dessa portar ger oss tillträde till helgedomen i människans egen natur, till det ställe, från vilket hennes livskraft har sitt ursprung och där hon är präst i livets tempel. Att det är möjligt att träda in där, att passera genom dessa Portar, det har några få starka själar visat oss. Platon, Shakespeare och några andra har gått igenom Portarna, och de har talat till oss i ett beslöjat språk, medan de ännu befunnit sig framför dessa. Så snart den starka människan har överskridit tröskeln talar hon inte längre till dem som befinner sig på denna sidan. Till och med de ord, som hon talar, när hon ännu befinner sig på utsidan, är så fulla av mystik, så beslöjade och så djupa, att endast de som följer efter i hennes fotspår kan se ljuset i dem.

  IV.

Vad människor önskar är att försäkra sig om hur man ska kunna byta ut smärta mot njutning; det vill säga att utforska på vilket sätt medvetandet skulle kunna regleras så att den förnimmelse som är angenämast för henne är just den som hon upplever. Om detta kan upptäckas med hjälp av människans tankeförmåga är en fråga som i varje fall är värd att begrunda.

Om en människa riktar sin tanke på ett föremål och gör det med en tillräcklig koncentration, skall hon förr eller senare vinna full upplysning beträffande detta föremål. Den särskilda individ hos vilken en sådan slutlig upplysning framträder kallas ett geni, en uppfinnare, eller en gudabenådad människa; men han är endast kronan på ett stort mentalt arbete som är skapat av okända personer runt omkring honom, och vars perspektiv sträcker sig långt tillbaka i tiden före honom. Utan dessa personer skulle han inte haft sitt material att behandla. Till och med skalden behöver otaliga poeter varur han hämtar sin näring. Han är kvintessensen av den poetiska förmågan i hans egen tid och tiderna före honom. Det är omöjligt att avskilja en individ från den typ som han är besläktad med.

Om därför människorna i stället för att slå sig till ro med den tanken att det inte är möjligt att få någon kännedom om det okända, enhälligt riktade sina tankar på detsamma, så skulle dessa Gyllene Portar inte förbli så obevekligt slutna. Det enda som behövs är en stark hand för att skjuta upp dem. Det mod som behövs för att träda in genom dem, är modet att utan rädsla och utan skam söka de dolda djupen i ens egen natur. I den finare delen, i det innersta väsendet, i människans doft, kommer hon att finna den nyckel som öppnar dessa stora Portar. Och när dessa öppnas, vad kommer hon då att finna?

Här och var under tidsåldrarnas långa tystnad har röster höjts för att ge svar på denna fråga. De som har passerat genom Portarna har lämnat efter sig vissa meddelanden som ett arv åt andra i deras eget släkte. I dessa meddelanden kan vi finna bestämda häntydningar på vad vi ska söka efter bortom Portarna. Men endast sådana personer som längtar efter att gå den vägen kan förstå betydelsen som ligger fördold i orden. Lärda män, eller snarare skolastiker läser de olika nationernas heliga böcker – den poesi och den filosofi som upplysta själar lämnat efter sig – och finner i allt detta en ren materiell betydelse. Allt vad de finner i mänsklighetens olika biblar förklarar de som föreställningsförmågans förhärligande av legender eller som en överdrift av de psykiska möjligheter som finns inom människan.

Det som man kan finna inom orden i dessa böcker kan man också finna inom var och en av oss; och det är omöjligt att i litteraturen eller på någon av tankens vägar finna något som inte redan existerar inom den studerande människan. Detta är ett uppenbart faktum, vilket alla verkliga studenter naturligtvis känner till. Men man bör särskilt komma ihåg med hänsyn till detta svårfattliga ämne, att människor mycket lätt tror att det inte kan existera någonting för andra där de själva finner tomhet.

Det är särskilt en sak som den läsande snart kommer underfund med: och det är, att de som har vandrat före oss har inte funnit att de Gyllene Portarna leder till glömska. Tvärtom, förnimmelse blir verkligt för första gången då denna tröskel överskrids. Men denna förnimmelse är av en ny art, en art som är okänd för oss och som vi nu omöjligen kan uppskatta utan att åtminstone få någon ledtråd beträffande dess karaktär. Denna ledtråd kan varje allvarlig studerande utan tvivel få om han vill göra sig mödan att läsa igenom all den litteratur som är tillgänglig för oss. Att det existerar böcker och manuskript av mystiskt innehåll, vilka dock är och förblir oåtkomliga helt enkelt därför att det inte finns någon människa som är i stånd att läsa och tyda ens den första sidan i något av dessa verk, blir så småningom alla övertygade om som har studerat ämnet tillräckligt. Det finns en genomgående linje hela vägen; vi ser den sträcka sig från djupaste okunnighet ända upp till intelligens och visdom; det är då endast helt naturligt att den måste leda vidare till intuitiv kunskap och inspiration. Vi har några sparsamma fragment av dessa människans stora gåvor; var är då resten, av vilket dessa måste vara en del? Fördolt bakom den tunna, men skenbart ogenomträngliga slöja, som döljer det för oss, liksom den ständigt har dolt all vetenskap, all konst, alla människans förmågor, ända tills dess hon tagit mod till sig och ryckt undan ridån. Detta mod föds endast av övertygelse. När människan väl en gång har kommit att tro på att det hon längtar efter existerar, skall hon till varje pris skaffa sig det. Svårigheten ligger i detta fall i människans skepsis. Det krävs ett starkt tankeflöde och en uppmärksamhet för att styra in mot människonaturens okända regioner så att dess portar skall kunna öppna sig och att dess härliga solbelysta vidder skall kunna bli utforskade.

Att det är värt mödan att göra detta trots alla risker, skall väl erkännas av alla som har ställt sig det nittonde århundradets sorgtyngda fråga: – Är livet värt att leva? Helt säkert är det tillräckligt för att stimulera människan till nya ansträngningar – misstanken om att det bortom civilisation och intellektuell odling, bortom konst och mekanisk fulländning finns en annan Port som leder till livets verkligheter.

V.

När det verkar som om vägen var slut, som om målet var uppnått, som om människan inte hade någonting mer att göra, och just när hon tycker sig inte ha något annat val än att äta och dricka och leva för sin bekvämlighet liksom djuren gör, eller att hemfalla åt skepticism som är döden – just då om hon bara vill öppna sina ögon, är det som hon i själva verket befinner sig framför de Gyllene Portarna. Hon har tillägnat sig sin tidsålders kultur och assimilerat den så fullständigt, att hon själv är ett förkroppsligande av densamma. Hon är således lämplig att försöka ta det stora steget, vilket fullkomligt ligger inom möjligheternas område, fastän så få människor även bland dem som är lämpliga för det vågar göra ett försök. Detta försök gör man så sällan, dels på grund av de stora svårigheter som är förenade med detta, men ännu mera på grund av att människan inte har klart för sig att det är i denna riktning hon måste gå för att uppnå verklig njutning och tillfredsställelse.

För varje individ finns det vissa slags njutningar som är särskilt tilltalande; varje människa vet, att det är i den ena eller andra gruppen av förnimmelser som hon huvudsakligen finner nöje. Helt naturligt är att hon under hela sitt liv planmässigt vänder sig till dessa förnimmelser, liksom solrosen vänder sig mot solen och vattenliljan lutar sig till vattnet. Men hela tiden kämpar hon med en förfärlig omständighet som djupt terroriserar hennes själ – knappt har hon uppnått den sökta njutningen förrän hon åter mister den och på nytt måste delta i sökandet efter den. Det är mer än så; hon uppnår den i själva verket aldrig, för den gäckar henne i det slutliga avgörande ögonblicket. Det beror på att hon strävar efter att gripa det som inte går att röra, att hon försöker stilla sin själs hunger efter förnimmelse genom kontakt med yttre föremål. Hur kan någonting yttre tillfredsställa eller ens behaga den inre människan – det väsen vars rike finns inom oss och som inte har ögon för materian, som inte har händer att beröra föremål med, och inte heller har några sinnen med vilka det kan uppfatta vad som finns utanför dess magiska murar? De förtrollade skiljemurarna som omger det är oändliga, ty detta väsen finns överallt; det kan upptäckas i alla levande ting, och ingen del av universum kan förstås utan detta, ifall detta universum skall betraktas som ett sammanhängande helt. Och denna huvudpunkt måste redan från början tas för givet, i annat fall är det lönlöst att betrakta själva livet. För livet skulle i sanning vara meningslöst om det inte vore ett universellt och sammanhängande helt, och om vi inte tillmätte vår existens genom det faktum att vi utgör en del av det som är, inte på grund av vår egen personliga tillvaro.

En av de viktigaste faktorerna i människans utveckling är erkännandet – det insiktsfulla och fullkomliga erkännandet – av den universella enhetens och sammanhållningens lag. Den separation som finns mellan individer, mellan världar, mellan universums och livets olika poler, den mentala och fysiska fantasi som kallas rummet, är en mardröm skapad av människans föreställningsförmåga. Att sådana mardrömmar existerar, och hur plågsamma de kan vara, det är något som varje barn känner till; vad vi behöver är förmågan att skilja mellan de av hjärnan alstrade gyckelspel som endast berör oss själva, och de gyckelspel som det dagliga livet framkallar, vilket även berör andra personer. Denna regel kan tillämpas även på ett mer vidsträckt område. Det berör ingen annan än oss själva att vi lever i en mardröm av overkliga fasor, och att vi tror oss vara ensamma i universum och i stånd till oberoende verksamhet, så länge som vi har att göra med dem som utgör en del av denna dröm; men när vi längtar efter att tala med dem som har försökt passera de Gyllene Portarna och öppnat dem, då är det i hög grad nödvändigt – i själva verket ett grundvillkor – att urskilja, och inte föra de förvirrade bilderna från vår sömn med oss in i vårt liv. För om vi gör det, är vi inte långt ifrån att betraktas som vansinniga, och vi kommer då att falla tillbaka i det mörker där ingen vän står att finna utan enbart kaos. Detta kaos har följt varje mänsklig strävan vilket det berättas om i historien; sedan civilisationen har nått sin blomning, faller blomman av och vissnar, och vinter och mörker förstör den. Och detta är något som oundvikligen måste inträffa, så länge människan inte vill anstränga sig genom att använda urskiljningsförmågan som skulle göra det möjligt för henne att skilja mellan nattens skepnader och dagens aktiva gestalter.

Men om människan har mod att göra motstånd mot denna reaktionära tendens, att stadigt stå kvar på den höjd som hon har uppnått, och att sträcka fram sin fot för att söka efter ytterligare ett trappsteg, varför skulle hon då inte finna ett sådant? Det finns inget som kan förmå oss att tro att vägen slutar vid en viss given punkt, utom den tradition som har förklarat att det är så, och som man accepterar och hyllar eftersom man i den finner ett rättfärdigande av sin indolens. [slöhet]



VI.

Slöhet är i själva verket människans förbannelse. Liksom den irländske bonden och den kosmopolitiske zigenaren lever i smuts och fattigdom utav ren lättja, så lever världsmänniskan av samma skäl nöjd och tillfreds i sinnliga njutningar. Att dricka fina viner, att låta sin gom smekas av välsmakande föda, att älska angenäma syner och ljud, sköna kvinnor och förtjusande omgivningar – allt detta är inte bättre för den bildade mannen, inte mer tillfredsställande så som hans njutnings högsta mål, än råa nöjen och simpla fröjder är för den obildade. Det kan inte finnas någon slutpunkt, för liv i varje form är en enda ändlös serie av fina gradvisa övergångar; den människa som finner för gott att stanna vid den punkt av odling som hon har uppnått och förklarar att hon inte kan komma längre, framkastar med detta helt enkelt ett godtyckligt påstående som försvar för sin slöhet. Naturligtvis är det alltid möjligt att påstå att zigenaren känner sig nöjd i sin smuts och sin fattigdom och att han just på grund av detta är jämngod med den mest förfinade människa. Men han är nöjd endast därför att han är okunnig; i samma ögonblick som ljus intränger i den svaga tanken, vänder sig hela hans varelse mot den förnedring som han lever i. På samma sätt förhåller det sig på det högre kulturområdet, endast med den skillnaden, att ljuset har svårare att nå tanken och tränga in i den. Den irländske bonden älskar sin whisky, och så länge han bara kan få den, bekymrar han sig inte det minsta om moralens och religionens stora lagar vilka antas styra mänskligheten och som förmår människor att leva måttligt. Den raffinerade gourmanden bryr sig endast om delikata och utsökta viner; men han är lika blind som den enklaste bonde för det faktum, att det finns någonting högre än ett sånt tillfredsställande av begären. I likhet med den nyssnämnde bonden blir han bedragen av en synvilla som håller hans själ fången; och då han nu vunnit en sinnlig glädje eller njutning, i vilken han finner behag, tror han sig kunna skaffa sig den högsta tillfredställelse genom att upprepa denna njutning i det oändliga, ända till dess han når vanvettets gräns. Doften av det vin han älskar tränger in i hans själ och förgiftar den och gör honom slutligen ur stånd att hysa några andra tankar än det sinnliga begärets; och han befinner sig i samma hopplösa tillstånd som en människa som dör förstörd av dryckenskap. Vad gott har drinkaren vunnit genom sin galenskap? Ingenting! Njutningen har till slut för honom fullständigt blivit förbytt i smärta, och så kommer döden och gör slut på hans kval. En sådan människa lider det slutliga straffet för sitt framhärdande i okunnighet om en naturlag vilken är lika obeveklig som tyngdlagen – en lag som förbjuder människan att stå stilla. Hon kan inte två gånger tömma njutningens bägare; den andra gången hon för den till sina läppar måste det i denna finnas antingen en liten tillsats av gift eller en droppe av livselixiret.

Samma påstående gäller även i fråga om intellektuella njutningar; samma lag är verksam även på detta område. Man kan ibland få se personer vilkas lysande intelligens är deras tidsålders högsta intellektuella blomstring. Dessa har hunnit långt före sina medbröder och höjer sig högt över dem; tills de slutligen olyckligtvis råkar in i tänkandets ekorrhjul, där de låter själens medfödda slöhet få överhanden och börjar låta sig missledas av den tröst som de finner i att upprepa sig själva. Sedan kommer den andliga torftigheten och bristen på livskraft – detta olyckliga och misslyckade tillstånd i vilket stora män endast allt för ofta hamnar då halva livet just har passerats. Ungdomens eld, den unga intelligensens kraft besegrar den inre trögheten och driver mannen att bestiga tankens höjder och fylla sina andliga lungor med bergens rena luft. Men slutligen börjar den fysiska reaktionen att göra sig gällande; hjärnans fysiska mekanism förlorar sin levande kraft och dess ansträngningar börjar slappas, helt enkelt därför att kroppens ungdom är förbi. Och så blir denne man utsatt för angrepp av människosläktets store frestare som ständigt uppehåller sig på livets stege, och väntar på dem som arbetat sig så långt upp. Han droppar en förgiftad droppe i offrets öra, och från och med det ögonblicket lägger det sig en viss slöhet över mannens hela medvetande. Han börjar bli rädd för att han skall gå miste om de möjligheter som livet kan erbjuda honom. Han skyndar då tillbaka till ett erfarenhetsområde där han är hemmastadd, och där finner han stimulans genom att sätta i vibration någon sträng av lidelse eller sinnesrörelse som han känner väl till. Och alltför många blir kvar där, rädda för att möta det okända eftersom de känner sig tillfreds med att ideligen spela på den sträng som lättast ger ljud ifrån sig. Därigenom förvissar de sig om att livet fortfarande brinner inom dem. Men till slut drabbas de av samma öde som gourmanden och drinkaren. Förtrollningen verkar för varje dag bli svagare i samma mån som den kännande mekanismen förlorar sin livskraft; och människan bemödar sig att återuppliva den forna spänningen och glöden genom att ännu våldsammare anslå den gamla tonen, genom att hänga sig fast vid det som väcker hans domnande känslor genom att tömma giftbägaren ända till den fördärvbringande bottensatsen. Och då är han förlorad; vanvettet angriper hans själ, liksom den angriper drinkarens kropp. Livet har blivit meningslöst för honom, och han störtar ohejdat ner i det intellektuella vanvettets avgrund. En mindre framstående person som begår denna dårskap tröttar andra genom sitt slöa fasthållande vid tankar, med vilka han en gång blivit förtrogen, genom att envist bli kvar i det ekorrhjul som han påstår vara det slutliga målet. Detta moln som omger honom är lika fördärvbringande som döden själv. Människor som tidigare en gång suttit vid hans fötter, vänder sig med smärta bort från honom och de måste i minnet återkalla de ord som han förr talade, för att kunna bevara minnet av hans storhet.



VII.

Vilket är botemedlet för denna förtvivlan, för dessa fåfänga förslöande ansträngningar? Finns det något botemedel? Sannerligen har livet själv en logik inom sig och en lag som gör tillvaron möjlig; i annat fall skulle kaos och vansinne vara det enda tillstånd som kunde uppnås.

När en människa tömmer njutningens första bägare fylls hennes själ av en outsäglig glädje som följer på en förnimmelse, vilken hon erfar för första gången. Den droppe gift som hon blandar i den andra bägaren och som ifall hon uthärdar i sin dårskap, skall fördubblas och tredubblas och än ytterligare ökas, ända tills hela bägarens innehåll är gift – detta är det okunniga begäret efter förnyat känslorus och stegrande av dess intensitet; detta innebär uppenbarligen död, enligt alla analogier. Gossen utvecklas till man, han kan inte hålla kvar sin barndom genom att fortsätta att hänge sig åt dess nöjen och eftersträva ett ökande av den njutning den bereder honom, såvida han inte vill betala det oundvikliga priset för detta och bli en dåre. Växten skjuter ut sina rötter i marken och utvecklar sina gröna blad ovan jord och därefter blommar den och sätter frukt. En växt som endast vill bilda rötter eller blad och som envist fördröjer sin utveckling, skulle av trädgårdsmästaren betraktas som fullkomligt onyttig, bli uppryckt och bortkastad.

Den människa som väljer det outtröttliga strävandets väg och som vägrar tillåta slöhetens slummer fördunkla hennes själ, finner en ny och förfinad glädje i sina njutningar för varje gång hon smakar på dem – något visst subtilt och förnämt, något som gradvis avlägsnar dem allt mer från det tillstånd, där det rent sinnliga är allenarådande; denna subtila beståndsdel är det livselixir, som gör människan odödlig. Den som en gång smakat det vill inte dricka ur en bägare som saknar detta och finner snart hur livet vidgas och hur världen blir stor inför hans ivriga, vakna blick. Han känner igen själen i den kvinna han älskar och lidelsen byts ut med frid; han skönjer i sin tanke de finare egenskaperna av den andliga sanningen som ligger bortom det handlingsområde där vår intellektuella mekanism arbetar. Och istället för att bege sig in i intellektualismens ekorrhjul vilar han mellan de breda vingarna av intuitionens örn och stiger i den rena luften till den höjd där de stora skalderna har funnit sina ingivelser; inom sin egen förmåga av förnimmelse av njutning i frisk luft och solsken, i mat och gott vin, i rörelse och vila, och han blir medveten om de möjligheter som finns hos den inre subtila människan, den varelse som inte dör vare sig med kroppen eller hjärnan. I njutningen av konst, av musik, av ljus och skönhet – inom dessa former, åt vilka människan ständigt hänger sig ända tills dess hon inte längre finner någonting annat än formerna, skönjer hon glansen från de Gyllene Portarna. Och hon passerar igenom dem för att på andra sidan finna det nya livet som berusar och stärker, precis som den intensiva bergsluften berusar och stärker genom dess egen kraftfullhet. Men om hon dessförinnan droppvis har hällt allt mer och mer av livselixiret i sin bägare, är hon stark nog att kunna inandas denna intensiva luft och leva av den. Så oavsett om hon dör eller lever kvar i sin fysiska form, så går hon vidare och finner nyare och ädlare fröjder, mera fullkomliga och tillfredsställande erfarenheter för varje andetag som hon andas in och andas ut.

MABEL COLLINS
Genom De Gyllene Portarna, 1887

Översatt från Through the Gates of Gold av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)