Sagan om
Den Vita Lotusblomman
ANDRA BOKEN, del 2
Kapitel VI – X
NEDSKRIVET AV
M.C.
© 2007 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
____________________________________________________________________________
Företal, Prolog & Första Boken, kapitel, I – IV Första Boken, kapitel, V – XI
Andra Boken, kapitel, I –V Andra Boken, kapitel VI–X
____________________________________________________________________________
____________________________________________________________________________
ANDRA BOKEN. Kapitel VI.
Då jag vaknade, befann jag mig i mitt gamla rum i templet - det, i vilket jag som barn första gången upplevt förskräckelsen i.Jag var mycket trött – så trött att den första känsla, jag fick var av en outhärdlig mattighet som förlamade hela min kropp. En stund låg jag stilla, utan andra tankar än på mitt eget tillstånd.
Men hastigt framträdde gårdagens tilldragelser inför mitt minne. Det var som en bländande soluppgång. Jag hade funnit henne åter, min Drottning och Moder och hon hade åter tagit mig i sitt beskydd.
Jag steg upp utan att tänka på min smärta och trötthet. Det var i dagningen, och genom det höga fönstret föll en svag ljusstrimma in i rummet. Det var präktigt inrett, prytt med rika draperier samt fullt med vackra och sällsynta föremål, som gjorde det ett rum passande för en prins. Om inte dess egendomliga form och höga fönster funnits där, skulle jag knappt ha trott att det vara samma rum som i min barndom förvandlats till trädgård för mitt nöjes skull.
Luften därinne kändes tung och kvalmig; de präktiga draperierna och den slösande prakten nertryckte mig, och jag kände, att jag behövde komma ut i friska luften för att återfå min ungdoms styrka och spänstighet. Jag lyfte på det tunga förhänget och gick igenom det storslagna rummet som låg bredvid mitt. Där var öde och tyst; likaså i den stora korridoren. Jag gick sakta genom de långa korridorerna ända tills jag kom till den varifrån porten ledde ut i trädgården. Genom järngallret kunde jag på långt håll se den friska grönskan därbakom. Ack, den som kunde komma ut i den härliga trädgården och kunde bada i det uppfriskande vattnet i dammen!
Men gallerporten var helt stängd; jag kunde bara betrakta himlavalvet, gräset och blommorna samt insupa den friska luften genom dess trånga öppningar. Plötsligt såg jag Seboua närma sig från en av trädgårdsgångarna. Han kom rakt fram till mig.
”Seboua, utropade jag.”
”Jaså, du är här, sade han med sin sträva stämma. Mannen och barnet liknar varandra. Men Seboua kan inte längre vara din vän. Jag har misslyckats och vill inte göra om försöket. Jag retade till vrede båda mina herrar, då du var barn, ty jag kunde ju inte behålla dig för någondera. Du måste nu stå för dig själv, det måste så vara.”
”Kan du inte öppna porten, var allt, vad jag svarade.”
”Nej, sade han, och jag tvivlar på, att den någonsin mer skall öppnas för dig. Men vad betyder det? Är du inte templets förnämste präst, dess bortskämde gunstling?”
”Nej, svarade jag, det är jag inte längre. De har redan sagt att jag är vansinnig och kommer åter att säga det idag.”
Seboua såg allvarlig på mig.
”De ska ta ditt liv, sade han med en röst, full av medlidande och ömhet.”
”Det kan de inte, svarade jag småleende. Min Drottning kommer att beskydda mig. Jag måste leva till dess jag sagt allt som hon önskar att jag skall säga. Sedan är allt likgiltigt för mig.”
Seboua drog fram sin hand ur vecken av sin svarta dräkt där han hållit den dold. Han höll en knopp av lotusblomman, vilande på ett grönt blad som i en bädd.
”Tag den”, sade han, ”den är för dig; den talar ett språk som du förstår. Tag den, och må allt gott följa dig. Jag som är döv och stum, när det gäller annat än alldagligt tal har ändå ansetts värdig att vara en budbärare. Och det gläder mig. Men du må glädjas i ditt hjärta, för du kan höra och tala, kan ta emot och ge kunskap.”
Med dessa ord lämnade han mig. Medan han talade hade han räckt mig blomman genom gallret. Jag tog varsamt emot den. Ack, nu höll jag den i min hand. Nu var jag nöjd; och jag önskade inte mer.
Jag gick tillbaka till mitt rum och satte mig ner med blomman i handen. Åter satt jag där, precis som förut då jag som gosse suttit i detta rum med en lilja i min hand och försjunken i dess betraktande.
Jag hade en vän, en vägledare, en föreningslänk med min osynliga drottning, och nu förstod jag dess värde, vilket jag inte gjort tidigare. Inte än en gång till skulle den tas från mig! Nej, verkligen inte.
För nu förstod jag dess språk. Då hade den endast talat till mig om sin egen skönhet. Nu öppnade den mina ögon, och jag såg; den öppnade mina öron, och jag hörde.
”Jag är beredd”, svarade jag och knäböjde marken i denna märkliga men underbara heliga krets. Min kropp föll men min ande tycktes stiga mot höjden. Trots att jag knäböjde, kände jag min själ lyftas av dem, som omgav mig. De var hädanefter mina bröder.
”Sätt dig där”, sade han och pekade på min bädd, och jag vill tala till dig.”
Jag steg upp och fann, när jag vände mig om för att uppsöka min bädd, att jag nu var ensam med honom, som talat till mig; de andra hade lämnat oss. Han satte sig bredvid mig samt började tala. Han inplantade i mitt hjärta förflutna tiders visdom – den visdom som lever för evigt och ännu är ung, då inte ens minnet av dess första lärjungar finns kvar. Mitt hjärta styrktes och fick nytt liv av denna urgamla visdomens sanning och kraft.
Hela dagen satt han kvar och undervisade mig. Vid nattens inbrott berörde han min panna med sina händer och lämnade mig. Då jag lade mig ner för att sova kom jag ihåg, att jag under dagens lopp inte sett någon annan än min lärare och att jag inte smakat någon föda. Men jag kände mig varken trött eller svag. Jag lade mina blommor bredvid mig och insomnade lugnt.
Då jag vaknade, for jag upp, ty jag tyckte, att någon rörde vid min blomma; men jag var ensam, och blomman var i säkert förvar. Ett bord stod bredvid det tunga förhänget, som skilde mitt rum från rummet nästintill, och på detta bord fanns bröd och mjölk. Jag drack av mjölken och åt av brödet samt återvände därefter med stärkta krafter till min bädd för att där begrunda, vad jag under gårdagen lärt, ty jag visste, att det var gyllene utsäde, som måste bära härliga frukter.
Men jag stod still och mitt hjärta sjöng inom mig för jag var åter omgiven av den sköna kretsen. Han, som undervisat mig igår, betraktade mig och smålog, men talade inte. En annan nalkades, tog mig vid handen och ledde mig till bädden, varefter jag blev ensam med honom.
Ensam, men ändå inte ensam, för aldrig mer skulle jag vara ensam, eftersom han tog mitt hjärta och själ och visade dem för mig i all deras nakenhet, inte mildrad genom någon inbillad rättfärdighet. Han visade mig mitt förflutna liv i allt dess elände och fattigdom, detta förflutna, som kunde ha varit så rikt. Det tycktes mig, att jag ända tills nu levt i omedvetenhet. Jag genomgick åter mitt eget liv och prövade det med skärpta blickar. Mörka och ödsliga vore de rum, jag passerade på min väg, några med fasansfulla bilder. Ty nu såg ja, att jag hade fängslats med hjälp av den magi, jag själv tolkat för Kamen Baka. Liksom de andra i templet hade jag levt endast för tillfredställandet av mina själviska begär. Försjunken i njutningen hade jag varit liksom berusad och inte vetat vad jag gjort. Genomgående mitt förflutna, insåg jag meningen av Sebouas ord, som jag då knappt förstått. Jag hade verkligen varit templets gunstling, ty medan min kropp var upptagen av sina nöjen eller försjunken i övermättnadens dåsighet, var mina läppar och min röst den mörka härskarinnans villiga verktyg. Genom mina fysiska förmågor hade hon förkunnat sin vilja och blivit åtlydd av dessa slavar, som offrat allt för att få sina lustar tillfredsställda. Genom sin djupa inblick i människosjälens mörkaste vrår kände hon deras önskningar och genom att använda mig som talesman visade hon dem, hur de skulle tillfredsställa sig själva.
Under tiden som jag satt där stum och häpen över de syner, som drog förbi mitt uppvaknande minne, såg jag mig själv så som ett barn, genom förströelser invaggat i säkerhet för oro och fruktan. Jag såg mig själv i templets, i helgedomen, som en hjälplös varelse, ett verktyg, ett blott instrument, varpå man hänsynslöst spelade. Jag såg mig senare som en frisk och skön yngling, medvetslös utsträckt på den heliga båtens däck, sedan resande sig upp i omedveten hänryckning och talade underliga ord. Och åter såg jag mig själv, sjuk och svag, men ännu alltjämt det villiga verktyget, hur själen började vakna och trött ut kroppen med sina strider; och nu såg jag, att själen hade vaknat, hade kommit i beröring med sin moder, Ljusets Drottning, och att dess röst inte mer kunde tystas.
Natten kom, och min lärare lämnade mig. Ingen annan hade beträtt mitt rum, ingen föda hade givits mig sedan tidigt på morgonen. Jag var utmattad genom de hemska syner, jag sett denna dag, och beslöt att själv gå och hämta någon föda. Jag lyfte undan förhänget, som täckte dörröppningen till det stora rummet nästintill. Där fanns ännu en dörr, en massivt tung dörr, som skulle passa i ett fängelse. Jag förstod då, att jag var en fånge, och då jag nu hämtat mig från min svaghet och överretning, inte skulle få någon föda. Agmadh hade sett, att min ande vaknat; han hade föresatt sig att döda den inom mig och att behålla den brutna kroppen för sina avsikter.
Jag lade mig ner på bädden och föll i sömn med den vissnade Lotusblomman på mina läppar. Då jag vaknade stod bredvid mig den, som jag visste var min nya lärare. Jag hade mött hans leende, då jag omgavs av den sköna kretsen. Jag sprang glatt upp; från honom väntade jag uppmuntran. Han kom och satte sig bredvid mig samt tog min hand i sin.
Och då lärde jag, att hans leende var återskenet av en djup inre frid. Han hade dött i detta rum – dött för sanningen. Han kallade mig broder, och plötsligt förstod jag, att mitt livs rosor vissnat och fallit av och var borta för alltid. Jag var tvungen att leva för sanningen i den rena andens ljus – intet lidande fick avskräcka mig; och från det ögonblick, hans hand vidrört min, kände jag, att intet sådant mer kunde avskräcka mig. Intill denna stund hade smärtan alltid gjort mig blind av fruktan; men nu visste jag, att jag kunde möta och gripa den med starka oförfärade händer. Denna natt somnade jag i ett anfall av hänryckning; jag visste inte, om jag var vaken eller drömde; men det visste jag, att denne min broder, vars jordiska liv slitits från honom en gång för länge sedan, hade ingjutits sin eldiga själs kraft i min, och att jag aldrig kunde förlora den.
____________________________________________________________________________
ANDRA BOKEN. Kapitel VII.
Då jag på morgonen öppnade ögonen, så jag mig åter omgiven av den sköna kretsen. Alla betraktade de mig allvarligt; i intet ansikte syntes ett leende; men den oändliga kärleken jag kände strömma mig från dem, ingav mig mod. Jag steg upp och knäböjde bredvid bädden, ty jag förstod, att en viktig stund var kommen.
Den yngste och mest begåvade av dem alla lämnade kretsen och närmade sig mig. Han knäföll bredvid mig, lade tillsammans mina händer och satte mellan dem den vissnande lotusblomman, som låg på min bädd.
Jag såg upp – de andra var borta. Jag betraktade min gäst. Han var tyst och höll ögonen fästade på mig. Hur ung och vacker var han inte? Inget materiellt hade befläckat hans själ. Jag visste, att den fläck det lämnat på min, måste finnas där till dess, under tidernas lopp tills jag åter tvagit den ren. Jag kände ett slags fruktan för denne min broder, han var så vit och ren.
Mitt under den tystnad som rådde ljöd en ljuv röst för mitt öra:
”Se inte upp ännu”, viskade han, som knäböjde vid min sida.
”O, aftonens tvillingstjärnor, du är den sista i den långa raden av siare som förmedlat visdomen i templet och krönt Egyptens storhet med ära! Natten kommer och mörker skall falla över jorden och dölja henne för himmelens skönhet. Men sanningen skall leva vidare bland mitt folk, jordens okunniga barn. Och det är upp till dig att lämna efter dig ett flammande ljus, ett vittnesbörd för alla tider, som människorna ska se och förundra sig över i kommande tider. Vittnesbördet om ert liv och om den sanning, som besjälar er, skall övergå till andra släkten, till andra delar av den mörka jorden, till folk, som bara hört talas om ljuset men aldrig sett det. Var starka, för ert verk är stort. Du, mitt barn av den snövita själen, du hade inte kraft att ensam strida mot det tilltagande mörkret; ge nu av din tro och din renhet åt denna, vars vingar är befläckade av jordens stoft, men som genom sin beröring därmed samlat styrka till den kommande striden. Och du, mitt barn, strid till det yttersta för din Drottning och Moder. Tala till mitt folk och inprägla hos dem de höga sanningarna; säg dem, att själen fortlever och blir salig, om de inte förnedrar den; säg dem, att det ges frihet och frid för alla som frigör sig från begären; lär dem att vända sig till mig och finna frid i min kärlek; säg dem, att lotusblomman finns i varje människas själ, och att den skall öppna sig för ljuset, om de inte förgifta dess rötter; lär dem leva i renhet och att söka efter sanningen, och jag skall stå mitt ibland dem och visa dem vägen till denna fridens hemvist, där allt är skönhet och lycka. Säg dem, att jag älskar mina barn och skulle vilja komma och bo i deras hem och redan i deras jordiska boningar föra med mig den förnöjsamhet, som är bättre än all jordisk framgång. Förkunna mina ord med en röst som ett trumpetskall som inte kan missförstås Rädda dem, som vill lyssna, och gör mitt tempel ännu en gång till en boning för Sanningens Ande. Templet måste falla; men det skall inte falla i synd; Egypten måste gå under, med det skall inte gå under i okunnighet. De skall höra en röst som de inte kan glömma, och de ord, denna röst uttalar, ska bli kommande tiders arv och ska åter uttalas under en annan himmel och förkunna den gryning, som skall bana vägen genom det långvariga mörkret. Du, min yngste, som är både stark och svag, var beredd! Striden är nära; svikta inte. Din stora plikt är att undervisa folket. Var inte rädd att visdomen skall svika din tunga. Jag som är visdomen skall tala genom din röst. Jag som är visdomen skall stå vid din sida. Se upp, mitt barn, och samla kraft!”
Jag lyfte mina ögon och kände i detsamma min knäböjande broders fasta handtryckning. Jag förstod att han önskade inge mig mod att möta den bländande syn som mina ögon skulle skåda.
Hon stod framför oss och jag såg på henne, som blomman ser på solen som givit henne liv. Jag såg henne utan att hon var förklädd och beslöjad. Den sköna kvinnan som hade skingrat min fruktan som barn, hade gått upp i den Gud, vars närvaro fyllde min själ med en eld, som tycktes mig lik döden. Men jag levde; jag såg; jag förstod.
____________________________________________________________________________
ANDRA BOKEN. Kapitel VIII.
Den sköne unge prästen reste sig upp och stod bredvid mig, medan jag ännu låg och betraktande härligheten.
”Hör mig, min broder, sade han. Det finns tre sanningar, som är absoluta och som inte kan gå förlorade även om de måste förbli stumma, när ingen finns, varigenom de kunna tala.
Människans själ är odödlig, och hennes framtid är en oändlig utveckling och härlighet.”
Den princip som ger liv bor inom oss och utom oss, är odödlig och evigt verskam i det goda; den kan inte höras, inte ses, inte smakas, men blir efterlängtad av den människa som förnimmer den.
Varje människa är sin egen och ende lagstiftare; sin egen domare, som utdelar glans eller förnedring; den ende, som bestämmer över hennes liv, hennes belöning, hennes straff.
Dessa sanningar, höga som livet själv, är så enkla som den enklaste människosjälv. Föd de hungriga med dem! Farväl! Solen går ner. De komma och hämta dig; var beredd!”
Han var borta. Men den syn jag skådat stod ännu för mina ögon. Jag såg Sanningen! Jag såg Ljuset! Jag låg kvar på knä, fasthållande synen med min hänryckta blick.
Någon vidrörde mig. Jag väcktes av en plötslig ilande förnimmelse av stridens timma nu var slagen. Jag reste mig upp och såg mig om. Agmadh stod bredvid mig. Han såg mycket allvarsam och mindre kall ut än vanligt; i hans ögon brann en eld, som jag inte sett i dem förut.
”Sensa, sade han med låg, klar röst, skarp som en kniv, är du beredd? Denna afton är den stora festens sista. Jag behöver din hjälp. Sista gången du var med oss, var du vansinnig; din hjärna var förmörkad av ditt dåraktiga högmod. Jag fodrar, att du lyder mig nu, som du gjort förr. Och du behövs i afton, ty ett stort under skall utföras. Du måste böja dig, i annat fall kommer du straffas. De tio har beslutat, att om du inte lyder som hittills, måste du dö. Du har trängt för djupt in i vårt vetande för att tillåtas leva som annat än som en av de våra. Du har att välja. Gör det fort.”
”Det är gjort”, svarade jag.
Han betraktade mig uppmärksamt. Jag läste hans tankar och förstod, att han hade väntat att finna mig modfälld genom ensamheten, sjuk av den långa fastan, bruten till kropp och själ. Istället stod jag upprätt, oförsvagad; jag kände, att ljuset lyste i min själ, att den stora skaran av mina föregångare var med mig.
”Jag fruktar inte döden, sade jag. Jag vill inte längre vara ett verktyg för män, som trampa Egyptens gudomliga religion, Sanningens stora och enda religion, under sina fötter för att tillfredställa sin äregirighet och sina lustar. Jag har sett och förstått era under och de lärdomar, ni gett folket; jag vill inte längre vara er behjälplig därmed. Jag har talat.”
Agmadh betraktade mig tigande. Hans ansikte bleknade och stelnade, tills det blev som hugget i marmor. Jag mindes hans ord den natten i inre helgedomen, då han sade: ”
Jag avsäger mig min mänsklighet.”
Jag såg, att det var så, att avsägelsen var fullständig. Jag hade ingen barmhärtighet att vänta; jag hade att göra, inte med en människa, utan med en varelse, besjälad av en allt behärskande absolut självisk vilja.
Efter ett ögonblicks tystnad sade han lugnt:
”Vare det så. De Tio ska höra dina ord och besvara dem; du har rättigheten att vara närvarande vid deras överläggning, ty du innehar lika hög rang i templet som jag själv. Det blir en kamp mellan kraft och kraft, mellan vilja och vilja. Jag varnar dig, du kommer att få lida.”
Han vände sig om och lämnade mig med dessa långsamma och majestätiska steg, som så tjusat mig som barn.
Jag satte mig ner på bädden och väntade. Jag var inte rädd, men kunde inte fullt samla mina tankar. Jag kände, att en stund nalkades, då jag behövde min själs fulla kraft, och jag satt orörlig, utan att tänka, sparande all min kraft.
En stjärna glänste fram ur mörkret, en strålande stjärna, liknande en bild av en fullt utslagen lotusblomma. Upprörd och bländad sprang jag upp emot den. Den rörde sig framåt – jag vill inte förlora den ur sikte, utan följde den ivrigt. Den passerade genom dörren till mitt rum ut i gången; jan fann, att dörren gav vika, då jag rörde vid den, men stannade inte för att undvika däröver utan följde stjärnan, som med varje ögonblick blev allt klarare och vars form framstod allt tydligare; jag såg pistillerna i den konungslika, vita blomman, och från dess gyllene medelpunkt strömmade det ljus, som vägledde mig.
Hastigt och ivrigt gick jag utför den breda, dunkla gången. Den stora porten till templet stod öppen, och stjärnan fortsatte genom den ut i fria luften, Även jag gick samma väg och befann mig i allén med de underliga bildstoderna. På en gång fick jag den förnimmelsen, att någon utanför den yttre porten kallade mig. Jag sprang utför den långa allén utan att veta varför eller varthän; jag endast visste, att jag måste det. De stora gallerportarna var stängda; men så tätt intill dem, att jag tyckte mig vara mitt inne i den, trängdes en stor människomassa. De väntade på festens stora slutceremoni, som skulle äga rum inatt vid själva tempelportarna. Jag blickade upp och såg min Drottning och Moder stå bredvid mig; hon höll i handen en brinnande fackla, och jag visste, att dess sken hade format den stjärna som väglett mig. Hon var således, Livets Ljus, som visat mig vägen. Hon smålog och var nästa ögonblick borta. Jag var ensam med min kunskap, och det sammanpackade folket, sänkt i okunnighet, väntade vid portarna att undervisas av prästerna.
Jag kom ihåg min föregångares ord, min broder, som gett mig de tre sanningarna att förkunnas för folket.
Jag höjde min röst och talade; mina ord bar mig, som om de var vågor, och min hänförelse blev ett hav på vilket jag lyftes; och då jag såg in i de ivriga ögonen och de hänryckta ansiktena framför mig, förstod jag, att även folket rycktes med av strömmen. Mitt hjärta vidgades av glädje över att få tala, att få ge uttryck åt de höga sanningar, som blivit mina egna.
Till sist omtalade jag för dem, hur en ny vilja tänts hos mig från helighetens fackla och hur jag beslutar börja ett liv i sanning helgat åt visdomen, att avsäga mig den lyx, som omgav det prästerliga livet, och för alltid avstå från alla begär, utom dem, som höra till själens liv. Jag ropade med hög röst, bedjande alla dem, som kände ljuset tändas inom sig, att beträda en liknande väg, antingen de levde inne i staden eller uppe bland bergen. Jag sade dem, därför att människor köpte och sålde på gatorna, att de inte behövde glömma och förkväva den gudomliga anden inom sig därför att människor köpte och sålde på gatorna. Jag bjöd dem att låta andens eld förbränna köttets begärelser, vilka höll dem tillbaka från den sanna visdomen och sände dem såsom tillbedjare vid Lustarnas drottnings altare.
Plötsligt höll jag upp med en stark känsla av trötthet och matthet. Jag märkte, att jag hade någon på vardera sidan om mig; nästa ögonblick var jag omringad av de tio översta prästerna. Kamen Baka stod framför mig och fäste sina ögon skarpt på mig.
Jag ropade högt ur denna krets:
”Egyptens folk, kom ihåg mina ord! Aldrig mer kanske ska ni höra en budbärare från Livets Moder, modern till Sanningens Gud. Hon har talat. Gå till era hem och skriv upp hennes ord på tavlor och inrista dem på stenar, på det att människor, ännu ofödda, må läsa dem, och upprepa dem för era barn, på det de må få höra om visdomen. Gå och stanna inte att bevittna det helgerån, som skall ske i templet i natt. Gudinnans präster vanhelgar hennes tempel genom dårskaper och lustar och ohejdat tillfredställande av sina begär. Lyssna inte på vad de säger, utan gå till era hem och sök i era hjärtan kunskapen.”
Min kraft var bruten; jag kunde inte yttra ett ord vidare. Med nerböjt huvud och trötta lemmar lydde jag den hotade skaran, som omgav mig, och vände mina steg mot templet. Under tystnad gick vi uppför allén och inträdde genom porten. Innanför den stannade vi. Kamen Baka vände sig om och såg utåt allén.
”Folket mumlar, sade han.”
Vi fortsatte vår väg genom den stora gången. Agmadh kom ut genom en dörr och ställde sig framför oss.
”Är det så?” sade han med underlig röst. Han förstod, vad som hänt, då han såg gruppen framför sig.
”Vad är att göra? Sade Kamen Baka. Han förråder templets hemligheter och eggar upp folket emot oss.”
”Det blir en stor förlust för oss, sade Agmadh, men han har blivit alltför farlig. Han måste dö. Talar jag rätt, mina bröder?”
Ett sakta sorl gick från mun till mun. Alla instämde med Agmadh.
”Folket mumlar vid porten, upprepade Kamen Baka.
”Gå till dem, sade Agmadh, säg dem, att denna natt är en offernatt, och att gudinnan skall själv tala med sin egen röst.”
Kamen Baka lämnade kretsen, och Agmadh intog hans plats.
Jag stod tyst, orörlig. Jag förstod dunkelt, att mitt öde nu var beseglat, men jag varken visste eller önskade veta, på vad sätt jag skulle dö. Jag var ytterligt hjälplös i de höga prästernas händer; det fanns ingen vädjan från deras myndighet, och de underordnade prästerna lydda dem som slavar. Jag stod där ensam, hjälplös mitt bland denna med oinskränkt myndighet beklädda hop. Jag fruktade inte döden och ansåg det som en skyldig gärd åt min Drottning och Moder, att hennes tjänare skulle gå henne frimodigt till mötes. Det var mitt sista offer här på jorden åt hennes kärlek.
____________________________________________________________________________
ANDRA BOKEN. Kapitel IX.
Jag fördes tillbaka till mitt rum och lämnades där ensam. Jag lade mig ned på bädden och föll snart i sömn, ty jag var mycket trött och alls inte rädd; jag tyckte mig under mitt huvud känna Lotusdrottningens arm, och känslan av hennes närvaro ingav mig mod.
Men min sömn räckte inte längre. Jag hade varit försänkt i ett tillstånd av medvetslöshet, som var alltför djupt för att lämna rum för drömmar, då jag plötsligt väcktes genom en sällsam känsla. Jag vaknade och befinna mig i mörker och tystnad, men med en tydlig förnimmelse av att vara omgiven av en mängd människor. Jag låg orörlig och väntade ivrigt på ljus, undrande vad det skulle komma att uppenbara för mig.
Jag upplevde nu något, som jag aldrig förr känt. Jag var vid fullt medvetande, men alldeles maktlös, liksom berövad både förnimmelseförmåga och kunskap. Min orörlighet berodde varken på likgiltighet eller på en känsla av frid. Jag ville resa mig upp och begära in ljus, men kunde varken röra mig eller yttra ett ord. Jag kände någon oerhörd viljekraft brottas med min, en vilja, som nästan fullkomligt tillintetgjort mig; likväl kämpade jag och ville inte vika. Jag ville inte låta fjättra mig som en slav, besegrad i mörkret av en osynlig motståndare.
Den blev ohygglig denna strid om övermakten. Den blev slutligen så våldsam, att jag förstod, att det var en kamp om livet. Den makt, som så trängde in på mig, hade för avsikt att döda. Vad var det, - vem var det, som på detta sätt försökte ta mitt liv?
Slutligen – jag kan inte säga hur länge den heta, tysta striden pågick – slutligen trängde ljusglimtar genom mörkret runt om mig, i det fackla tändes vid fackla. Jag såg otydligt, ty min syn var omtöcknad. Jag befann mig i den stora gången, framför dörren till helgedomen, liggande på den vilsoffa, på vilken jag hade lekt med den sällsamma skenbild av ett barn, som först lärt mig känna njutning. Jag låg utsträckt på den som på min egen bädd, då jag sov. Såsom förra gången vid ceremonin, var även nu betäckt med rosor; tusentals sådana låg på och omkring bädden; - stora, yppiga, blodröda rosor, och deras starka doft överväldigade mina försvagade sinnen. Jag var sällsamt klädd i en tunn vit linnedräkt, på vilken fanns broderier, sådana som jag aldrig förr sett, - hieroglyfer i tjockt, mörkrött silke. Vid min sida flöt en ström av blod från bädden ner i en vacker vas, stående på marken bland en mängd rosor. Jag betraktade allt detta en stund med sorglös nyfikenhet; till dess jag hastigt kom till medvetande om, att det var mitt hjärtblod, som flöt bort.
Jag såg mig omkring och fann mig omgiven av de Tio. De betraktade mig alla med obevekliga ansikten. Jag förstod nu varifrån denna förfärliga viljekraft kom, mot vilken jag kämpat. Det var deras gemensamma vilja. Var det möjligt, att jag ensam skulle strida mot så många? Jag trodde det inte, men förlorade dock inte modet. Fastän jag var svag av blodförlusten, kunde de dock inte hålla mig stilla. Med stor ansträngning reste jag mig upp och stod på bädden och såg över deras huvuden den mängd av präster, som stod närmast, samt där bortom folkhopen, som, tätt sammanpackad, stod vid andra änden av den stora gången, väntade att få se det utlovade undret.
Jag höll mig uppe ett ögonblick och trodde, att jag skulle ha styrka att tala, men föll maktlös tillbaka. En djup, livlig känsla av sällhet fyllde min själ, och plötsligt hörde jag ett sorl, som blev allt starkare.
”Det är den unge prästen, som talade vid porten. Han är god, han skall inte dö. Låt oss rädda honom!”
Folket hade sett mitt ansikte och känt igen mig. I plötslig hänförelse rusade de fram och trängde hopen av präster in mott mitt läger, så att de Tio inte kunde hålla sig kvar omkring det. Då tumultet närmade sig det allra heligaste, störtade många av prästerna fram till den tomma platsen mellan vilsoffan och dörren. Och då de i brådskan och förvirringen rusade förbi, stötte de omkull det kärl, som innehöll mitt hjärtblod, vilket nu utgöts vid dörren till helgedomen. Denna öppnades; Agmadh stod innanför den; han såg majestätisk ut i sitt orubbliga lugn. Han betraktade den böljande hopen framför sig. Vid hans kalla blick blev prästerna lugnare och fann kraft att något längre motstå hopens påtryckning. De Tio samlade sig åter och uppnådde med svårighet min bädd bilade ånyo ett stängsel omkring den.
Men de kom för sent. Flera av folket hade redan hunnit fram till mig. Jag smålog svagt mot deras grova, vänliga ansikten. Tårar föll på mitt ansikte och trängde in i mitt hjärta; och så fattade någon häftigt min hand, tryckte och kysste den samt fuktade den med heta tårar. Denna beröring kom mitt hjärta att klappa fortare, än något annat förmått. Och jag hörde en röst utropa:
”Det är min son, som de har dödat. Vem ger tillbaka min son?”
Det var min moder, som knäföll vid min sida. Jag ansträngde mina matta ögon för att kunna se henne. Hon såg tärd och trött ut, men hade ett gott uttryck i sitt ansikte. Och då jag betraktade henne, såg jag bakom henne, överskyggande henne, Lotusdrottningen, stående där mitt bland folket” Och ett ljuvt småleende på hennes läppar. Min moder reste sig upp med en ovanlig värdighet i sin hållning.
”De har dödat hans kropp, sade hon, men de har inte kunnat döda hans själ. Den är stark, det såg jag i hans ögonen då de nyss slöts i döden.”
____________________________________________________________________________
ANDRA BOKEN. Kapitel X.
Och min svaga hörsel uppfattade ljudet av en djup suck, som kom från folkets hjärtan, och då förstod jag, att min kropp inte dött förgäves.
Men min själ levde. Den var inte blott stark, den var oförstörbar. Den hade fullgjort sitt smärtfyllda verk i denna bleka gestalt; den hade befriats från de bojor, som så länge hållit den fången, men endast för att vakna på nytt i ett annat, ett starkt, ett skönt och rent tempel.
Då den stora böljande hopen, bragt till ursinne genom prästernas motstånd, hotande trängde sig fram, föll några offer för dess raseri omkring mig. Nära intill min livlösa kropp låg Agmadh, ihjältrampad av folket, och alldeles invid min sida, mot bädden, på vilken jag låg, dog Malen, i det hans andedräkt pressades ur hans sköna kropp. Och när jag svävade där i själens sällsamma medvetande, såg jag dessa brottsliga själar, befläckade av den äregirighet och de begär, som Lustans drottning uppväckt hos dem, blir dragen mot det oblidkeliga öde, varifrån det inte ges någon undanflykt. Agmahds själ flydde bort med en skarp susning liknande en nattfågels hemska flykt, och Malen, den unge prästen, som lett mig till staden, följde honom hastigt. Han, som lydig sin ordens regler, hade bibehållit sin kropps renhet, var i sitt inre svart av otillfredsställda, aldrig slocknande begär; men kroppen låg där som en bruten blomma, skön som liljan, då den först öppnar sin kalk på ytan av det klara vattnet.
Jag kände min Drottning och Moder kvarhålla mig med milt våld, på det jag inte måtte fly bort från det hemska skådespelet.
”Återvänd till ditt verk, sade hon. Det är ännu inte fullbordat. Detta är den nya dräkt, du skall bära, medan du undervisar mitt folk. Denna kropp är utan synd, skön och obefläckad, fastän den själ, som bebodde den, gått förlorad. Men du är min egen. Att komma till mig är att leva för evigt i sanning och kunskap. Detta är din nya dräkt.”
Jag fann nu, att inte bara att min själ, utan även min fysiska kropp var stark. Jag hade fått en ny kraft, min trötthet var försvunnen. Jag reste mig i min nya kropp upp från den plats, där ögonblicket förut hade legat utsträckt, utan liv. Jag steg upp och såg, skyddad av min Drottning, med fasa på skådespelet omkring mig.
”Gå Malen, gå i frid, sade hon. Du skall leva i folkets hjärtan, du skall för dem bli en härlighetens sinnesbild. Du skall än en gång bli martyr för min sak och skall alltid minnas med kärlek av Chemi´s mörkhyade söner. Och fastän du dör i min tjänst, skall du under kommande tidsåldrar lära bland ruinerna av detta tempel; om du än dör hundra gånger för min skull, skall du dock leva för att förkunna mina sanningar från det allra heligaste av det nya tempel, som i en avlägsen framtid här skall resas.”
Jag skyndade bort och kom obemärkt genom den böljande, rasande folkhopen. Bildstoderna i allén var kullkastade, tempelportarna sprängda och sönderbrutna.
Min själv var sorgsen och längtade efter ro. Jag såg med längtande blickar bort mot den fridfulla nejd, där min jordiska moder bodde; men hon trodde ju, att hennes son var död; hon skulle inte känna igen mig i min nya gestalt. Jag vände mig om och gick mot staden, nu övergiven av det rasande folket. Ett vilt skri från tusen strupar skar genom luften. Jag stannade, och då jag såg mig tillbaka, fann jag att den otyglade hämnden hos ett folk, förrått av sina lärare, i sanning kommit över det härliga gamla templet. Det var redan inkräktat av folkmassan och dess syndiga invånare dödare. Snart skulle det vara en ruin.
Jag vandrade genom de folktomma gatorna och förstod, att här, där jag druckit ur nöjets bägare, skulle jag nu smaka av arbetets glädje. Här måste min röst oavlåtligt höras. Sanningen, länge sedan fördriven från det vanhelgade templet, måste finna en fristad i folkets hjärtan, på staden gator. Lång tid måste passera innan min synd kunde utplånas och lämna mig fläckfri, beredd för det fullkomliga liv, mot vilket jag strävar.
Sedan den tiden lever jag, ändrar form, lever åter igen, men igenkänner mig själv genom tidsåldrarnas växling.
Egypten är dött, men dess ande lever, och dess vetande bevaras ännu med kärlek i deras hjärtan, som har blivit det stora hemlighetsfulla förflutna trogna. De veta, att genom det djupa mörkret och den andliga blindheten i ett tidevarv av otro ska bryta fram de första strålarna av framtidens ljus. Det mysterium som framtiden bär i sitt sköte är mera storartat. Mera majestätiskt än forntidens. För då hela mänskligheten höjer sig, långsamt och omärkligt, så dricka dess lärare ur allt renare livets källor och mottaga sina budskap från Varats själ. Rop har ljudit genom världen; sanningarna är förkunnade i ord. Vakna, ni jordens omtöcknande själar, som vandrar er bana med blickarna sänkte mot jorden; lyft upp era skumma ögon och låt det andliga ljuset strömma in! Livet bär inom sig mer, än mänsklig tanke fattar. Gå dess mysterium djärvt in på livet! Gå in i er själars allra mest dolda vrår och begär det ljus som kan förklara jagets djupaste gåta, hittills dunkla och olösta under tusentals existenser!
Fastän ett land, försänkt i mörker, står Egypten likaväl som en vit lilja bland jordens övriga länder, och de som nu tyda de gamla skrifternas hieroglyfer, nutidens tänkare och lärda, är ur stånd att besudla bladen på denna vår planets stora lilja. De se endast blommans stjälk och solskenet, som skimrar genom bladen. De kunna inte se den verkliga blomman, inte heller vanställa henne genom nyare tiders odlingskonst, emedan hon är oåtkomlig för dem. Hon växer högt över människan, och hennes rot dricker djupt ur livets källa.
Hon blomstrar i en livets värld, dit människan kan hinna endast i ingivelsens ögonblick, då hon i verkligheten är mer än människa. Därför, fastän dess höga stjälk reser sig från vår värld, kan hon inte skådas eller riktigt beskrivas annat än av dem, som så höjer sig över människor, att han kan se ner i blommans kalk, var hon än blomstrar, i Östern eller i den mörka Västern. Han skall däri läsa hemligheterna om de krafter, som behärska den fysiska världen, och skall i den se skriven kunskapen om den mystiska kraften. Han skall lära sig att tyda andliga sanningar samt att leva det högsta Jagets liv; och han kan även lära sig att fasthålla inom sig glansen av detta högsta Jag och det oaktat bibehålla det vid full mannakraft, till dess hans verk är fullbordat och han förkunnat de tre sanningarna för alla dem, som längtar efter ljus.
SLUT
_____________________________________MABEL COLLINS
Sagan om Den Vita LotusblommanÖversatt från The Idyll of the White Lotus av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.
The Idyll of the White Lotus in English
_____________________________________
Andra mystiska skrifter av Mabel Collins:
Ljus på Vägen - Bok I & II av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Kommentarerna av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Karma av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 1 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 2 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 3 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 4 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 5 av Mabel Collins
____________________________________________________________________________
| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________
Copyright © 1998-2014-2014–2003
Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23