Sagan om
Den Vita Lotusblomman


  FÖRETAL, PROLOG &  FÖRSTA BOKEN, del 1,
 Kapitel I – IV

NEDSKRIVET AV

M.C.
 

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

____________________________________________________________________________

Företal, Prolog &  Första Boken, kapitel, I – IV     Första Boken, kapitel, V – XI  
   
                        Andra Boken, kapitel, I –V      Andra Boken, kapitel VI–X   
 ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Företal
Prolog
Första Boken, del 1, kapitel I-IV
Första Boken, del 2, kapitel V-XI
Andra Boken, del 1, kapitel I-V
Andra Boken. del 2, kapitel VI-X  
 
____________________________________________________________________________

TILL
DEN VERKLIGE FÖRFATTAREN,
DEN, SOM INSPIRERAT DETTA
ÄR DETTA TILLÄGNAT

____________________________________________________________________________

 Företal

Vi är glada att kunna delge våra läsare denna översättning av ett arbete som trots att den är skriven i novellens format, har en djup underliggande andlig mening.

Det är en berättelse som omtalats i alla tider och bland alla folk. Det är själens tragedi. Lockad av begäret, det förhärskande elementet i människans lägre natur, försjunker hon i synd; kommen till besinning genom lidandet, söker hon hjälp av den återlösande anden inom sig; och i det sista stora offret genom att nå förening med Gudomen blir hon en välsignelse för mänskligheten. – UTGIVARNA
____________________________________________________________________________

SAGAN OM DEN VITA LOTUSBLOMMAN 

Prolog 

Och se, jag stod ensam, en bland många – en isolerad individ mitt i en tät människomassa. Och jag var ensam därför att bland alla männen, mina bröder, som ägde kunskap, var jag den ende som både ägde kunskap och förkunnade den. Jag undervisade de troende vid porten och drevs att göra det genom den makt som bodde i helgedomen. Jag kunde inget annat, för i det djupa mörkret, i det allra heligaste såg jag det inre livets ljus och manades att uppenbara det, och detta höll mig uppe och gjorde mig stark.  Visserligen satte jag därmed livet till, men det fordrades tio templets präster för att göra det; och likväl var det deras okunnighet som gjorde att de trodde sig ha besegrat mig.

____________________________________________________________________________

FÖRSTA BOKEN
Kapitel I

Innan jag ännu fått några fjun på min haka inträdde jag genom templets portar för att börja mina läroår som novis i prästernas klass. 

Mina föräldrar var herdefolk och bodde utanför staden. Jag hade bara en gång förut varit inom stadsmurarna tills den dag då min moder tog mig med sig till templet. Det var högtidsdag i staden och min moder, en praktisk och omtänksam kvinna, hade två mål i sikte med sin vandring. Hon tog mig till min bestämmelseort för att sedan avnjuta en kort semester och utnyttja stadens utbud av sevärdheter och nöjen.

Jag njöt av bullret och livet på gatorna. Jag tror min natur var en sådan som strävade att gå upp i det stora hela, av vilket den utgjorde en sådan liten del – och att härigenom insupa de krafter som upprätthåller livet. 

Men åt den larmande hopen vände vi snart ryggen. Vi kom ut på en stor grön äng, på vars andra sida vår heliga älskade flod flöt fram. Så tydligt jag ännu har denna syn för mina ögon! På stranden såg jag de rikt utsirade taken och de glänsande ornamenten på templet och de omkringliggande byggnaderna skimrade i den klara morgonluften. Jag hyste ingen fruktan, därför att jag hade inga klart definierade förväntningar; men jag undrade mycket, om livet inom dessa murar verkligen var så skönt som jag tyckte att det måste vara. 

Vid porten stod en svartklädd novis och talade med en kvinna från staden som hade med sig några vattenflaskor vilka hon ivrigt bad att någon av prästerna skulle välsigna. Hon hade även en värdefull vara till salu som betalades högt av det vidskepliga folket. 

Jag tittade in genom porten, medan vi väntade på att vår tur skulle komma, och fick då se en syn som fyllde mig med vördnad och bävan. Denna överväldigande känsla dröjde ännu länge kvar i min själ, även sedan jag kommit i nästan ständigt förtroligt umgänge med den man som nu gjorde ett så djupt intryck på mig. 

Det var en av de vitklädda prästerna som långsamt gick längs den breda allén mot porten. Jag hade inte sett någon av dessa vitklädda präster mer än en enda gång då jag förut varit i staden. Jag såg då på avstånd flera av dem i den heliga båten, mitt i en procession på floden. 

Men nu var denne präst helt nära mig, och närmade sig allt mer – jag vågade knappt andas. 

Luften var alldeles stilla, men mantelns tunga vita veck verkade, då prästen rörde sig i alléns skugga, inte kunna bringas i oordning av någon jordisk vind. Hans gång hade samma orubbliga karaktär; där det ena steget var fullkomligt likt det andra. Han rörde sig, men det såg knappt ut som om han gick på samma sätt som andra och impulsiva dödliga går. Hans ögon var riktade mot marken, så att jag inte kunde se dem; och i sanning, jag fruktade att se dessa sänkta ögonlock höja sig. Hans hy var ljus och håret hade en mörkt gyllene färg. Skägget var långt och tjockt, men det verkade för mig lika underligt orörligt, nästan liksom hugget i sten. Jag kunde inte tänka mig att det skulle kunna blåsas åt sidan. Det verkade liksom mejslat i guld och gjort för evigheten. Hela mannen gjorde detta intryck på mig – som en varelse, helt och hållet utanför vanliga människors värld. 

Novisen såg sig om, troligen ledd därtill av min spända blick, därför att prästens steg var alldeles ljudlösa. 

”Ah”, sade han, ”här kommer den helige prästen Agmadh. Jag skall fråga honom.” 

Efter att ha stängt porten bakom sig gick han fram och talade med prästen, som lätt böjde på huvudet. Mannen återvände, tog flaskorna från kvinnan och bar dem till prästen, som för ett ögonblick lade sin hand på dem.

Kvinnan tog tillbaka dem dem under ivriga tacksägelser och sedan blev vi tillfrågade om vårt ärende. 

Jag lämnades snart ensam med den svartklädde novisen. Jag var inte nedslagen men bävande och förväntansfull. Jag hade aldrig tyckt om mitt förra uppdrag, att vakta min faders får, och jag var helt naturligt uppfylld av tanken att bli något annat än vanliga människor. Denna tanke kan förmå den svaga människonaturen att bestå svårare prov än att lämna sitt hem för alltid och att inträda på en ny och oprövad bana i livet. 

Porten slogs igen bakom mig, och den svartklädde mannen stängde den med en stor nyckel som hängde vid hans gördel. Men denna åtgärd kom mig inte att tänka på fångenskap, endast på ensamhet och avskildhet. Vem skulle kunna förena tanken på fångenskap med den scen, som låg framför mig. 

Templets dörrar låg mitt emot porten, vid andra änden av en bred och vacker allé. Det var inte en naturlig allé bildad av träd som växt fritt på marken och obehindrat utvecklat sig enligt sin egen önskan. Den bildades av väldiga stenkrukor, i vilka var planterade buskar av ofantlig storlek, tydligen ytterst omsorgsfullt klippta och böjda i de underliga former de bildade. Mellan varje kruka låg ett fyrkantigt stenblock, där det stod en staty. De som var närmast porten såg jag föreställde sfinxer och stora djur med människohuvuden; men sedan vågade jag inte höja mitt huvud mer  för att betrakta dem, därför att jag såg den guldskäggige prästen Agmadh åter närma sig, med sin regelbundna gång fram och tillbaka,

Med ögonen sänkta mot marken följde jag min vägledare. När han stannade, gjorde jag det också, och märkte att mina ögon föll på fållen av prästens vita dräkt. Denna fåll var sirligt utsydd med gyllene bokstäver; det var tillräckligt för att ta min uppmärksamhet i anspråk och fylla mig med undran för en stund. 

”En ny novis?” hörde jag en lugn och mild röst säga. ”Tag in honom i skolan; han är ännu bara ett barn. Se upp min gosse, var inte rädd!” 

Uppmuntrad såg jag upp och mötte prästens blick. Hans ögon var, efter vad jag i min förlägenhet märkte, av skiftande färg – i blått och grått. Men oaktat deras vackra färg ingav de mig inte den uppmuntran som jag hört i hans röst. De var verkligen lugna och fulla av kunskap och de fick mig att darra. 

Han skickade bort oss med en rörelse av handen och fortsatte sin jämna gång utför den stora allén, medan jag, nu ännu mera darrande, tyst följde min tyste vägvisare. Vi inträdde genom templets stora huvudingång, vars väggar utgjordes av ofantliga, grovhuggna stenblock. En viss benägenhet för rädsla måste ha kommit över mig, sedan den helige prästens granskande ögon vilat på mig, därför att jag betraktade till och med dessa stenblock med en obestämd känsla av fasa. 

Inkommen såg jag, att från huvudporten gick en gång genom byggnaden i rak linje med allén utanför. Men vår väg gick inte genom den; vi tog av åt sidan och gick genom en labyrint av mindre gångar samt några tomma rum. 

Slutligen kom vi in i ett stort vackert rum. Jag säger vackert, fastän det var alldeles kalt och omöblerat, med undantag av ett bord som stod i ett hörn. Men dess proportioner var så storartade och dess väggar och tak så skönt sirade, att till och med mitt öga, så ovant det än var att bedöma arkitektonisk skönhet, upplevde ett sällsamt intryck av välbehag. 

Vid bordet i hörnet satt två ynglingar, och skrev eller ritade, jag kunde inte riktigt se vilket. De var ivrigt sysselsatta, och jag förundrade mig över att de knappt lyfte på huvudet, då vi trädde in. Men då jag kom närmare märkte jag, att bakom ett av de stora stenutsprången i muren satt en gammal vitklädd präst, och läste i en bok som låg i hans knä. Han tittade inte på oss förrän min ledsagare stod alldeles framför honom och bugade vördnadsfullt.

”En ny lärjunge”, sade han och betraktade mig uppmärksamt med sina matta, dimmiga ögon. ”Vad kan han?” 

”Inte mycket, föreställer jag mig”, svarade min ledsagare, med en lätt ton av förakt, då hon talade om mig. ”Han har inte varit annat än fårvaktare”. 

”Fårvaktare”, upprepade den gamle prästen, ”då blir han till ingen nytta här. Det vore bäst han fick arbeta i trädgården. Har du lärt dig skriva eller rita?” frågade han och vände sig till mig. 

Jag hade lärt det, så gott det varit möjligt, men sådana färdigheter var sällsynta, utom i prästskolorna och bland en liten del av de bildade klasserna. 

Den gamle prästen såg på mina händer och vände sig åter till sin bok. 

”Han måste lära sig det någon gång”, sade han, ”men jag har nu för mycket att göra, för att kunna sysselsätta mig med honom. Jag behöver flera till hjälp vid mitt arbete; men då dessa heliga skrifter måste avskrivas nu, kan min tid inte upptas med undervisning. För honom till trädgården, för en tid åtminstone, så skall jag se till honom senare.” 

Min ledsagare vände sig om och lämnade rummet. Med en sista blick på dess härligheter följde jag honom. 

Vi gick genom en lång, mörk gång, där luften kändes frisk och sval. Vid dess slut var en gallerport i stället för dörr, och här ringde min följeslagare på en starkt klingande ringklocka.

Under tystnad väntade vi, sedan klockan klingat ut. Ingen kom, och min ledsagare ringde åter. Men jag hade ingen brådska. Med ansiktet tryckt mot portens galler såg jag in i en värld så förtrollande, att jag tänkte för mig själv: ”det vore inte illa, om den skumögde prästen dröjde någon tid med att ta mig från trädgården.”

Vägen från vårt hem till staden hade varit dammig och het, och sedan hade de stenlagda gatorna känts oändligt tröttsamma för mina därvid ovana fötter. Inom templets portar hade jag ännu endast gått uppför den stora allén, där allting ingav mig sådan fruktan, att jag knappt vågade lyfta upp ögonen. Men här var en härlig, förtrollande värld. Aldrig hade jag sett en trädgård liknande denna. Här fanns den präktigaste grönska, här hördes bruset av det sorlande vattnet i en springbrunn, färdigt att tjäna människan och förfriska i den brännande hettan, som kallat de praktfulla färgerna och den storartade växtligheten i trädgården till liv. 

För tredje gången ljöd klockan, och nu såg jag en svartklädd gestalt komma gående bland det lummiga lövverket. Vad den svarta dräkten passade illa på denna plats! Med ledsnad tänkte jag på att även jag inom kort skulle kläs i denna dräkt och skulle vandra bland de yppiga skönheterna på detta förtrollande ställe lik en vilsekommen varelse från mörkrets rike. 

Gestalten nalkades, med sin grova dräkt som nuddade vid det fina lövverket. Jag såg med ett hastigt vaknande intresse upp i ansiktet på den man som närmade sig, och i vars vård jag förmodade att jag skulle överlämnas. Och väl hade jag skäl därtill. Det var ett ansikte, som skulle väckt intresse hos vilken människa som helst.

____________________________________________________________________________

Kapitel II

”Vad är det fråga om”, sade mannen knarrigt då han såg på oss genom porten. ”Jag skickade frukt i överflöd till köket i morse, och jag kan inte lämna fler blommor i dag; alla som jag har, behövs för processionen i morgon.” 

”Jag bryr mig inte om din frukt och dina blommor” svarade min ledsagare, som verkade benägen att anta en överlägsen ton; ”jag har med mig en ny lärjunge åt dig, det är allt.” 

Han öppnade porten, tecknade åt mig att gå igenom den, stängde porten och gick sedan, utan att yttra något vidare, sin väg utför den långa korridoren, som då jag såg den från trädgården, verkade så mörk för mig. 

”En ny lärling åt mig! Och vad skall jag lära dig, lantbarn?” 

Jag betraktade denna besynnerliga man under tystnad. Hur skulle jag kunna säga vad han skulle lära mig? 

”Är det hemligheten om plantornas växande du skall lära dig? Eller hemligheten om syndens och bedrägeriets tillväxt? Nej barn, se inte så där på mig, utan begrunda mina ord, så skall du så småningom förstå dem. Kom nu med mig och var inte rädd.” 

Han tog min hand och ledde mig under de storbladiga växterna fram mot en plats, varifrån sorl av vatten hördes. Vad denna mjuka, ljusa, melodiska rytm ljöd härligt i mina öron! 

”Här bor vår drottning, Lotusblomman”, sade mannen. ”Sitt ner här och njut av hennes skönhet medan jag arbetar, därför att jag har mycket att göra som du inte kan hjälpa mig med.” 

Och förvisso, inte dröjde jag med att sjunka ned på den mjuka gräsmattan för att betrakta – betrakta med häpnad – med undran – med vördnad! 

Vattnet – detta ljuvt sorlande vatten – var endast till för att bära blommornas drottning. Jag tänkte för mig själv: du är sannerligen drottningen bland alla världens blommor – den vita Lotusblomman. 

Och när jag drömmande stirrande i ett tillstånd av ungdomlig hänryckning på den vita blomman med sitt mjuka guldglänsande inre, verkade den för mig vara sinnesbilden av en ren, överjordisk kärlek – och när jag såg på blomman, verkade den förändra form, vidgas, höja sig mot mig. Och se, drickande av det sorlande vattnet, böjande sig ned för att därmed fukta sina läppar, såg jag en kvinna med bländande hy och hår liknande guldstoft. Häpen stirrade jag och sträckte mig mot henne: men innan jag hann göra någon rörelse för att närma mig henne, förlorade jag medvetandet. Förmodligen måste jag ha svimmat, därför att det jag därefter mindes var att jag låg på gräset, med en känsla av kallt vatten i ansiktet; och när jag slog upp ögonen såg jag en svartklädd trädgårdsmästare med ett besynnerligt ansikte luta sig över mig. 

”Var hettan för mycket för dig?” frågade han med ett uttryck av förvåning i sitt ansikte. ”Du ser ut att vara en alltför stark gosse för att kunna svimma av hetta och dessutom på ett så svalt ställe som detta.” 

”Var är hon?” var mitt enda svar, medan jag försökte resa mig upp på armbågen och se mot det ställe där liljan växte. 

”Vad!” utropade mannen, under tiden som hela hans ansikte förändrades och antog ett uttryck av mildhet, som jag aldrig skulle trott möjligt i ett av naturen så oskönt ansikte. ”Har du sett henne? Men nej, det är inte möjligt! Vad har du sett, gosse? – Tala om allting för mig.” 

Hans milda uttryck hjälpte mig att samla mina förvirrade sinnen. Jag berättade för honom vad jag sett, och medan jag talade såg jag åt liljans vattenbädd, i förhoppning att den sköna kvinnan åter skulle böja sig ned för att dricka av det klara vattnet. 

Min lärares besynnerliga sätt förändrades så småningom medan jag talade. När jag slutat att beskriva den sköna kvinnan, med entusiasmen hos en gosse som aldrig sett andra än dem som tillhörde hans egen mörkhyade ras, föll han på knä bredvid mig. 

”Du har sett henne”, utropade han i en ton av djup entusiasm. ”Hell dig! ty du är bestämd att bli en lärare bland oss – en hjälp åt folket – du är en siare!” 

Förvirrad av hans ord, betraktade jag honom under tystnad. Efter en stund blev jag rädd, för jag började tro att han var vansinnig. Jag såg mig omkring, undrande om jag skulle kunna ta mig tillbaka till templet och rädda mig från honom. Men medan jag inom mig funderade över om jag skulle våga göra detta, steg han upp och vände sig mot mig med detta säregna, milda småleende, som verkade täcka och dölja fulheten i hans skarpt markerade ansikte. 

”Kom med mig”, sade han; och jag steg upp och följde honom. Vi gick genom trädgården som var så full av dragningskraft för mina kringirrande blickar att jag blev efter honom på vägen. Ack, vilka härliga blommor; vilka rika purpur– och varma karmosinfärger! Det var svårt att inte få stanna och inandas doften från varje ljuvlig blomma, fastän de nu i mina nyss så tjusade ögon endast var en återspegling av den vita lotusblommans överlägsna och enastående fägring. 

Vi gick mot en port i templet – en annan än den, genom vilken jag kommit in i trädgården. Då vi närmade oss porten, kom det ut två präster genom den som var klädda i likadana vita kläder som jag sett den guldskäggige prästen Agmadh bära. Dessa män var mörklagda, och fastän de rörde sig lika majestätiskt och med lika mycket värdighet, tyckte jag dock att det felades dem något, som prästen Agmadh ägde – ett visst fullkomligt lugn och en orubblig säkerhet. De var yngre än han, märkte jag; och däri låg kanske orsaken till skillnaden. Min mörkhyade lärare förde dem avsides och lämnande mig kvar i skuggan av den djupvälvda portalen. Han talade ivrigt, fastän synbarligen vördnadsfullt till dem, och de verkade höra på med livligt intresse, allt medan de då och då såg åt det håll där jag stod. 

Nu kom de fram mot mig, och den svartklädde mannen vände om och gick bort över gräset, liksom för att återvända samma väg som vi kommit tillsammans. De vitklädda prästerna viskade till varandra medan de gick in i portvalvet. De gav tecken åt mig att följa med, och jag gjorde så. Vi vandrade genom de kalla och smala högvälvda gångarna och jag betraktade nyfiket allting i min väg, såsom det var min enfaldiga vana att göra, medan de fortfarande viskande, gick framför och då och då gav mig  ögonkast vars mening jag inte förstod. 

Nu tog de av från gångarna och vi trädde in i ett stort rum liknande det jag redan sett, där den gamle prästen satt och instruerade sina skrivare. Rummet var avdelat genom ett broderat förhänge, som föll i tunga veck från det höga taket ned till golvet. Jag hade alltid haft ett öppet öga för allt skönt och jag märkte, då det nådde golvet, att det stod styvt av det rika guldbroderi som prydde det. 

En av prästerna gick fram, och då han drog undan den ena kanten av förhänget hörde jag honom säga: 

”Herre, får jag träda in?” 

Jag började åter darra. De hade inte sett ovänligt på mig, men hur kunde jag veta vilket öde som väntade mig? Jag såg med bävan mot det vackra förhänget och undrade vem som satt där bakom. 

Jag behövde inte sväva länge i ovisshet. För inom kort kom prästen tillbaka och med honom följde den guldskäggige prästen Agmadh. Han tilltalade mig dock inte, utan sade till de andra: ”Vänta här hos honom medan jag går till min broder Kamen Baka”. 

Med dessa ord lämnade han oss åter ensamma i den stora salen. 

Min fruktan ökades i hög grad. Hade den ståtlige prästen endast givit mig en vänlig blick skulle jag inte ha givit vika för min rädsla, men nu överfölls jag åter av en obestämd fasa för vad som därefter skulle hända mig; och jag var dessutom fortfarande matt efter svimningen. Darrande sjönk jag ned på stenbänken som gick längs med muren, medan de två mörkhyade prästerna talade med varandra. 

Jag tror att min spända väntan hade snart fått mig att svimma på nytt, men plötsligt väcktes jag till klarhet av vad ödet hade i sitt sköte, då Agmadh åter trädde in följd av en annan präst med det ståtligaste utseende. Hans hy och hår var ljusa, även om de inte var så ljusa som Agmadh's; med honom hade han gemensamt denna lugna värdighet som gjorde Agmadh till föremål för min djupaste vördnad; men i hans mörka ögon lyste en välvilja som jag ännu inte sett hos någon av de andra prästerna. Jag kände mig mindre rädd då jag såg på honom. 

”Denne är det”, sade Agmadh med sin melodiska men kalla röst. 

Varför talade man om mig på detta sätt? Jag var ju endast en ny novis och hade redan överlämnats åt min lärare. 

”Bröder”, utropade Kamen Baka, ”bör han inte kläs i siarens vita dräkt? För honom till badrummet, låt honom bada och bli smord. Sedan skall jag och min broder Agmadh sätta på honom den vita klädnaden. Därefter bör han få vila, medan vi redogör inför de höga prästernas församling. För honom tillbaka hit, då han badat.” 

De två yngre prästerna ledde mig ut ur rummet. Jag började förstå, att de tillhörde en lägre grad inom prästernas klass, och då jag nu betraktade dem, såg jag, att deras vita dräkter saknade det vackra guldbroderiet och i stället var kantade med svarta ränder. 

Hur härligt var inte det doftande badet! Det lugnade och stärkte mig ända in i själen. Då jag steg upp ur badet gneds jag in med en mild och fin olja samt insveptes sedan i ett linnelakan, varefter de bjöd mig förfriskningar – frukter, kakor och doftande dryck, som både styrkte och livade upp mig. Sedan leddes jag åter till det rum, där de båda prästerna inväntade mig.  

De var där och jämte dem en annan präst av lägre grad, som på armen bar en fin linnedräkt av renaste vita färg. De två prästerna tog den, och då de andra tog av mig lakanet, klädde de mig i den. Och när de gjort det, så la de båda sina händer på mitt huvud, medan de andra prästerna böjde knä, där de stod.  

Jag förstod inte vad allt detta betydde – jag började åter bli orolig. Men sakerna som uppfriskat min kropp hade bidragit till att stärka min själ, och då jag utan vidare ceremonier åter skickades bort med de två lägre prästerna, med vilka jag kände mig något mer hemmastadd, steg mitt mod, och mitt hjärta blev lättare. 

De förde mig till ett litet rum, där det stod en låg divan, som var täckt med ett linnelakan. Rummet var i övrigt tomt, men jag kände, att mina ögon och min hjärna kunde gott vila en stund, för jag hade sett så mycket sedan jag kom in i templet på morgonen! Det verkade så länge sedan jag släppte min moders hand vid porten! 

”Sov nu lugnt”, sade den ene av prästerna. ”Vila ut riktigt, därför att du kommer att väckas i nattens första svala timme.” 

Och så lämnade de mig.

____________________________________________________________________________

Kapitel III

Jag låg på den mjuka bädden som var så välkommen för mina trötta lemmar, och inom kort var jag, trots den främmande omgivningen, försänkt i djup sömn. Ungdomens hälsa och förhoppningar satte mig i stånd att glömma allt det nya i min belägenhet, medan jag njöt av en ostörd vila. Inte lång tid därefter trädde jag åter in i detta rum för att betrakta denna bädd och undrar vart den sinnesfrid flytt som i min okunniga barndom varit min. 

Då jag vaknade, var det alldeles mörkt, och jag reste mig hastigt upp i sittande ställning, med en livlig förnimmelse av, att jag inte var ensam i rummet. Mina sinnen var förvirrade genom det hastiga uppvaknandet. Jag trodde mig vara hemma, och att det var min moder, som tyst vakade vid min sida. 

”Moder”, utropade jag. ”Vad har hänt? Varför är du här? Är du sjuk? Har fåren sluppit ut?” 

För tillfället fanns inget svar och mitt hjärta började klappa häftigt, då jag i det blanksvarta, ogenomträngliga mörkret påminde mig, att jag inte var hemma, utan att jag befann mig på ett främmande ställe, att jag inte visste vem det kunde vara som höll vakt i mitt rum. För första gången längtade jag efter min lilla enkla kammare – efter ljudet av min moders röst. Fastän jag tror, att jag var en duktig gosse, inte fallen för kvinnlig vekhet, lade jag mig åter ned och grät högt. 

”Tag in ljus”, sade en lugn röst, ”han är vaken”.  

Jag hörde buller och kände därefter en stark lukt uppfylla min näsa. Strax därpå inträdde två unga noviser, bärande silverlampor, som plötsligt upplyste rummet med ett klart sken. Då såg jag – och denna syn gjorde mig så häpen, att jag slutade gråta och glömde min hemlängtan – jag såg att rummet var alldeles fullt av vitklädda präster, alla orörliga. 

Intet undra på att känslan av människors närvaro överväldigat mig. Jag var omgiven av en tyst och statyliknande skara män vars ögon var riktade mot marken och vars händer låg korslagda över bröstet. Jag sjönk åter ned på bädden och täckte ansiktet med händerna. Ljusen, mängden av ansikten överväldigade mig, och då jag hämtat mig lite från min häpnad, kände jag mig starkt benägen att åter börja gråta. Doften blev allt starkare och mer intensiv, och rummet var som fyllt av brinnande rökelse; och då jag öppnade ögonen såg jag att två unga präster på ömse sidor om mig höll de kärl som rökelsen brann i.

Rummet var som sagt fullt av präster, men innerst stod en särskild krets tätt omkring min bädd. I dessa mäns ansikten såg jag upp med bävan. Bland dem var Agmadh och Kamen Baka, och de övriga hade samma underliga orörliga uttryck, som gjort ett så djupt intryck på mig. Jag blickade från det ena ansiktet till det andra och täckte åter darrande mina ögon. Jag kände mig liksom fången inom ett fast sammanfogat stängsel; med dessa män omkring mig var jag instängd inom något oändligt mer ogenomträngligt än stenmurar. Slutligen bröts tystnaden. Agmadh talade: 

”Stig upp, mitt barn”, sade han, ”och följ oss”. Jag reste mig lydigt, fastän jag sannerligen hellre skulle ha stannat ensam i mitt mörka rum än följt denna underliga tysta hop.  Men jag hade inget val efter att jag mött Agmadhs genomträngande blickar. Jag steg upp men omringades av samma inre krets så fort jag rörde på mig. Framför, bakom och på sidorna om mig gick de, medan de andra grupperade sig omkring gruppen i mitten. Vi passerade en lång korridor, tills vi kom till templets stora ingångsport. Den stod öppen, och jag kände mig upplivad såsom vid åsynen av en gammal vän, då jag fick se en skymt av det stjärnbeströdda himlavalvet utanför. Men det var endast för ett ögonblick. Vi stannade strax innanför portarna, och några av prästerna stängde och reglade dem; därefter vände vi våra steg mot den stora huvudkorridoren, som jag hade lagt märke till när jag första gången gick in i templet. Jag såg nu, att, fastän den var så stor och vacker så ledde inga dörrar ut till den, utom en enda i ett djupt valv alldeles i slutet av korridoren, mitt emot den stora allén, som ledde till templet. Jag undrade mycket, vart denna enstaka dörr kunde leda. 

De bar fram en stol och ställde den mitt i korridoren. Jag uppmanades att sätta mig på den, vänd mot den avlägsna dörren. Jag gjorde så, tyst och orolig; vad var meningen med denna besynnerliga åtgärd? Varför skulle jag sitta så där, med de höga prästerna stående omkring mig? Vad var det som väntade mig? Men jag beslöt att vara modig, att inte bli förskräckt av vad som än hände. Var jag inte klädd i en helt vit linnedräkt? Den var visserligen inte broderad med guld, men den var heller inte kantad med svart som de yngre prästernas. Den var alldeles vit; och medan jag med stolthet tänkte på, att detta måste vara något slags utmärkelse, så försökte jag att uppehålla modet med denna tanke. 

Rökelsen blev så stark, att den gjorde mig yr i huvudet. Jag var inte van vid dessa dofter, som prästerna så frikostigt använde. Plötsligt, utan ett ord eller förberedande tecken, släcktes ljusen, och jag befann mig ännu en gång i mörkret, omgiven av en besynnerlig och ljudlös skara människor.  

Jag försökte reda ut mina tankar och göra klart för mig, på vilken plats jag var. Jag påminde mig att hopen var bakom mig och att prästerna framför mig hade delat sig så, att den inre kretsen ännu skilde mig från de andra, och då ljusen släcktes, såg jag rakt igenom korridoren mot den djupvälvda dörröppningen. Jag kände mig rädd och olycklig. Jag kröp ihop på min plats och bestämde mig än en gång att vara modig, om det skulle behövas, men till dess  försökte jag hålla mig så tyst och stilla som möjligt. Jag ryste vid tanken på de högre prästernas obevekliga anleten, vilka jag visste omgav mig; och den bakomstående mängdens ljudlösa tystnad fyllde mig med bävan. Några ögonblick kände jag en sådan ångest, att jag funderade på att stiga upp och smyga mig utför korridoren för att möjligen på detta sätt komma undan. Men jag vågade inte försöka och rökelsen och verkningarna av drycken samt stillheten började dessutom framkalla en ovanlig dåsighet hos mig. 

Mina ögon var halvöppna, och troligen skulle jag snart somnat, om inte min nyfikenhet plötsligt väckts av en ljusstrimma, som visade sig kring kanterna av dörren längst bort i korridoren. Jag öppnade ögonen för att riktigt se, och märkte att dörren långsamt, mycket långsamt öppnades. Slutligen stod den halvöppen, och ett egendomligt, dämpat sken lyste genom den. Men i vår ända av korridoren förblev mörkret lika djupt, och jag hörde inget ljud eller tecken på liv, annat än den undertryckta andedräkten från männen omkring mig. 

Efter några ögonblick slöt jag ögonen därför att jag hade så ivrigt stirrat ut i mörkret att jag blev trött. När jag åter öppnade dem, såg jag en gestalt strax utanför dörren. Dess konturer var tydliga, medan formen och ansiktet blev otydligt på grund av att ljuskällan fanns bakom gestalten, men för övrigt kunde jag inte urskilja något, eftersom ljuset var bakom den. Hur grundlöst det än var, överfölls jag likväl av en häftig förskräckelse; min kropp skälvde, och jag måste göra starkt våld på mig för att inte ropa högt. Den olidliga känslan av fruktan ökades för varje ögonblick, därför att gestalten nalkades mig, långsamt, med ett slags glidande rörelse, som inte liknade en människas. Jag såg nu, då den kom närmare, att den var klädd i en mörk kåpa, som nästan fullständigt dolde kroppen och ansiktet. Men jag kunde inte urskilja något tydligt, därför att ljuset från dörröppningen trängde endast helt svagt fram. Min ångest ökades än mer, då jag såg, att den svävande gestalten, när den kom närmare, tände ett slags ljus, som den bar, och som upplyste de mörka draperierna. Detta ljus gjorde dock ingenting annat synligt. Med en våldsam ansträngning slet jag min hittills fängslade blick från den hemlighetsfulla skepnaden och vände mig om, i förhoppning att få se någon av prästerna bredvid mig. Men intet syntes – allt var ett ogenomträngligt mörker. Detta lösgjorde den fasa som kommit över mig, och jag skrek högt – ett förfärans och ångestens nödrop – och begravde ansiktet i händerna. 

Agmah's röst nådde mitt öra: 

”Frukta inte, mitt barn”, sade han med sin lugna, melodiska stämma. 

Jag gjorde en ansträngning för att behärska mig, något lugnad av denna röst, som åtminstone påminde om något mänskligare och mindre fasansfullt än den beslöjade skepnaden framför mig. Den stod där – inte nära – men nära nog för att fylla min själ med ett slags överjordisk skräck. 

”Tala barn”, hördes åter Agmadh's röst, ”och säg oss, vad som skrämmer dig”. 

Jag vågade inte annat än lyda, fast tungan låg vid gommen, men en ny överraskning gjorde det lättare för mig att tala. 

”Hur”, utropade jag, ”ser ni inte ljuset i dörröppningen och den beslöjade gestalten? O, sänd bort den – jag är så rädd för den!” 

Ett lågt undertryckt sorl hördes från dem alla. Tydligen upprördes de av mina ord. Nu talade åter Agmadh's lugna röst: 

”Vår drottning är välkommen och vi hyllar henne alla.” 

Den beslöjade gestalten böjde huvudet och kom närmare. Agmadh sade åter efter ett ögonblicks fullkomlig tystnad: 

”Kan inte vår drottning göra sina undersåtar mer klarseende och ge dem sina befallningar som förr?” 

Skepnaden böjde sig och verkade teckna något på marken. Jag blickade ned och såg följande ord i eldskrift, som försvann allt efter som den kom fram: 

”Jo, men barnet måste inträda i helgedomen ensam med mig.” 

Jag såg orden och hela min köttsliga varelse skälvde av förfäran. Min oförklarliga fasa för denna beslöjade gestalt var så djup, att jag hellre skulle ha låtit döda mig, än lytt en sådan befallning. Prästerna var tysta, och jag gissade att, liksom skepnaden var osynlig för dem, så var eldbokstäverna det också. Ögonblickligen föll det mig in, att hur besynnerligt och otroligt det än var, att de i så fall inte kände till befallningen. Uppskrämd som jag var, hur skulle jag kunna förmå mig att uttala de ord, som dömde mig till något så ytterligt fasansfullt? 

Jag förblev tyst. Skepnaden vände sig häftigt emot mig och verkade se på mig. Och nu tecknade den åter i hastigt försvinnande eldbokstäver: 

”Framför mitt budskap!” 

Men jag kunde inte. Förskräckelsen hade nu gjort det rent fysiskt omöjligt. Tungan hade svällt, så att den verkade fylla hela munnen. 

Skepnaden vände sig mot mig med en gest av häftig vrede. Med en hastig, glidande rörelse störtade den mot mig och drog slöjan från ansiktet. 

Mina ögon verkade vilja tränga ut ur sina hålor, då detta ansikte blottades tätt intill mitt. Det var inte fult, men ögonen glittrade stålblanka av vrede – en vrede, som inte brände, men isade. Det var inte vanskapt, och ändå fyllde det mig med en fasa och avsky, som jag aldrig trott möjlig; och ohyggligheten däri låg i dess hemskt onaturliga utseende. Det verkade bestå av kött och blod, men gjorde likväl intryck av att vara endast masken av en människa – en hemsk overklighet – någonting skapat av kött och blod, men utan livet hos kött och blod; och i ett enda nu trängde sig alla dessa ohyggligheter inpå mig. Med ett genomträngande skrik svimmade jag för andra gången denna dag – min första dag i templet.

____________________________________________________________________________

Kapitel IV

Då jag vaknade var hela min kropp täckt med svett och mina lemmar var livlösa. Jag förblev hjälplöst liggande och jag undrade var jag fanns. 

Det var tyst och mörkt, och känslan av ostört lugn var i början behaglig. Men snart började jag i minnet återkalla de händelser som fick den föregående dagen att verka lång som ett år. Bilden av den vita lotusblomman visade sig för mina ögon och blev allt tydligare, men förbleknade, då min förfärade själ återkallade i minnet den fasansfulla synen – det sista mina ögon uppfattat, tills jag nu vaknade i mörkret. 

Åter igen såg jag den – och igen i min fantasi, detta ansikte med dess spöklika overklighet, med det kalla uttrycket i dess grymma ögon. Jag var utmattad och upprörd, inte mäktig mig själv, och fastän synen bara var en inbillning, så skrek jag högt av fasa. 

Genast såg jag ett ljus närma sig dörröppningen till rummet, och in trädde en präst, som på en silverlampa. Av dess sken såg jag, att jag befann mig i ett rum, där jag inte förut varit. Bekvämt och vackert tyckte jag. Mjukt fallande förhängen skilde det från de andra rummen, och en mild och behaglig väldoft uppfyllde luften.

Prästen närmade sig, och då han kom fram till mig böjde han sitt huvud. 

”Vad önskar du, herre?”, sade han. ”Skall jag bringa dig vatten om du är törstig?” 

”Jag är inte törstig”, svarade jag. ”Jag är rädd – rädd för den hemska syn som jag såg.” 

”Ja”, sade han, ”inte underligt att du, med din ungdom, blivit rädd. Blicken av vår allsmäktiga drottning är nog att få en man att svimma. Var inte rädd, för du kommer att hållas i ära här, därför att dina ögon kan se. Vad kan jag göra för att ge dig ro?” 

”Är det natt”, frågade jag, när jag oroligt vände mig på min mjuka bädd. 

”Det är nästan morgon nu”, svarade prästen. 

”Ack om dagen ville komma snart”, utropade jag, ”så att den välsignade solen kunde utplåna den hemska synen från mina ögon! Jag är rädd för mörkret, för i mörkret finns det elaka ansiktet.” 

”Jag skall stanna kvar vid din bädd”, sade prästen lugnande. Han ställde silverlampan på ett bord och satte sig ned bredvid mig. Hans ansikte återtog ögonblickligen sin orörlighet, och innan han suttit där många minuter, verkade han vara blott en bildstod. Hans ögon var kalla, och hans tal, fastän uppfyllt av vänliga ord, var utan värme. Jag drog mig undan från honom, för då jag såg på honom verkade synen  från korridoren uppstiga emellan oss. Jag tillät mig att känna mig lugn i hans närvaro, men slutligen bröt jag ut i ord, och glömde min rädsla att förolämpa honom, vilken tills nu hållit mig tyst. 

”Jag står inte ut längre!” ropade jag. ”Låt mig gå min väg; låt mig gå – ut i trädgården – vart som helst! Detta ställe är uppfyllt av den ohyggliga synen. Jag ser den överallt – jag kan inte sluta till ögonen för den. Ack, låt mig gå – låt mig gå härifrån!” 

”Gör inte motstånd mot uppenbarelsen”, svarade prästen. ”Den kom till dig från helgedomen, från det allra heligaste. Den har visat att du är olik andra och du kommer nu att älskas och äras av oss. Men du måste kväva upproret i ditt hjärta.” 

Jag var tyst. Orden lade sig som is kring min själ. Jag fattade inte deras mening, – hur skulle jag kunna det? Men jag reagerade tillräckligt inför orden för att känna rysningar. Efter ett långt uppehåll, varunder jag kraftigt försökte att förjaga alla tankar för att på så sätt befrias från min fruktan, drog jag mig hastigt till minnes något som ingav mig en behaglig känsla av lättnad. 

”Var är den mörke mannen, som jag såg i trädgården i går?”, frågade jag. 

”Vem? Trädgårdsmästaren, Seboua? Han sover förmodligen i sin kammare. När det blir morgon, stiger han upp och går ut i trädgården.” 

”Får jag gå till honom?” frågade jag med feberaktig iver, i det jag knäppte ihop händerna liksom till bön, så rädd var jag, att min begäran skulle avslås.

 ”Till trädgården? Om du är orolig, skall det göra dig gott att komma ut bland blommorna och andas in den friska morgonluften. Jag skall säga åt Seboua att hämta dig då dagen gryr.” 

Jag drog en djup suck av lättnad, då jag hörde detta beredvilliga bifall till min begäran, och medan jag vände mig bort från prästen, låg jag med slutna ögon, och försökte värja mig från alla hemska syner och inbillningar genom tanken på hur härligt det skulle kännas att få utbyta det varma, parfymerade rummet mot den friska luften därute. 

Utan att säga ett ord väntade jag tåligt; och bredvid mig satt prästen orörlig. Till slut, efter vad som för mig verkade vara långa timmar av väntan, steg han upp och släckte lampan. Jag såg då en svag ljusstrimma falla in i rummet genom de höga fönstren. 

”Jag skall kalla på Seboua och skicka honom till dig”, sade han, när han vände sig till mig. ”Kom ihåg att detta rum är ditt och att det hädanefter tillhör dig. Återvänd hit innan morgonceremonin börjar och noviserna skall vara till hands med badet och med olja till smörjelsen.” 

Hur, sade jag, mycket förskräckt vid tanken på att genom ett märkligt öde, ha blivit en så viktig person. ”Hur skall jag kunna veta när jag skall återvända hit?” 

”Du behöver inte komma förrän efter frukosten, till vilken en klocka ringer, och dessutom skall Seboua säga till dig.” Med dessa ord lämnade han rummet. 

Tanken på den friska luften som skulle uppliva min onaturligt utmattade kropp fyllde mig med glädje, och jag längtade att få se Seboua’s besynnerliga ansikte med det milda leendet, som emellanåt utplånade dess fulhet. Det föreföll mig, som om hans ansikte var det enda mänskliga jag sett, sedan jag skildes från min moder. Jag såg ned för att övertyga mig om att jag ännu bar min linnedräkt, så att jag var värdig att följa honom. Ja, jag bar den ännu, och jag betraktade den med en känsla av stolthet, eftersom jag hade aldrig förr varit klädd i något så vackert.  Jag var så lugnad av tanken på att åter igen få vara tillsammans med Seboua, att jag sorglöst låg och betraktade min klädnad och undrade vad min moder skulle tänka om hon fick se mig klädd i så fint vackert tyg. 

Inom kort väcktes jag ur mina tankar av ljudet från fotsteg. Sebouas egendomliga ansikte visade sig i dörren – Sebouas mörka gestalt nalkades mig. Han var både ful och otymplig, men då han kom in och såg på mig, upplystes åter det småleende i hans ansikte som jag så väl mindes. Han var en människa, en kärleksfull människa. 

Jag reste mig upp på bädden och räckte ut händerna mot honom. 

”Ack, Seboua”, sade jag när tårarna steg upp i mina barnsliga ögon, då jag märkte det milda uttrycket i hans ansikte. ”Seboua, varför är jag här? Varför säger de, att jag är olik andra? Seboua, säg mig, måste jag åter igen se den förskräckliga skepnaden?” 

Seboua kom och knäböjde bredvid mig. Det var naturligt för denna svarta man att knäböja när en känsla av bävan översköljde honom.

”Min son”, sade han. ”Himlen har begåvat dig med seende ögon. Låt denna gåva ge dig mod och du skall bli ett ljus i mörkret, som håller på att sänka sig över vårt olyckliga land.” 

”Det bryr jag mig inte om”, svarade jag retligt. Jag var inte rädd för honom och upproret i mitt sinne måste ut. ”Jag vill inte göra något, som bringar så underliga ting med sig. Varför har jag sett det hemska ansiktet, som ännu i denna stund står för mina ögon och hindrar dem att se dagens ljus?” 

”Kom med mig”, sade Seboua, som reste sig upp i stället för att svara på min fråga och räckte mig handen. ”Kom, vi skall gå ut bland blommorna och tala om allt detta, när den friska luften har svalkat din panna.” 

Jag var inte sen att stiga upp, och hand i hand gick vi genom korridorerna, tills vi nådde en dörr, som förde oss ut till trädgården. 

Hur skall jag beskriva den jublande känsla av fröjd, när jag insöp morgonluften? Jag hade aldrig förr erfarit något så stort och vänligt från naturen innan. Jag kom inte endast ut ur en instängd mättad atmosfär, med konstgjorda vällukter, som jag inte var van vid, utan mitt uppskrämda och överretade sinne lugnades och upplivades, då jag åter igen såg att världen ännu var skön och naturen var sig lik utanför tempelportarna. 

Seboua, som betraktade mitt ansikte, verkade förstå mina obestämda tankar och tolkade dem åt mig. 

”Solen går ännu upp i all sin prakt”, sade han. ”Ännu öppnar blommorna sina kalkar för att hälsa henne. Öppna även du ditt hjärta och gläds.” 

Jag svarade inte. Jag var ung och oerfaren och jag kunde inte omedelbart svara honom på det sätt han uttryckte sig; men jag såg upp på hans ansikte, medan vi gick i trädgården, och jag förmodar, att mina ögon uttryckte mina tankar. 

”Min son”, sade han, ”trots att du under natten varit i mörker, finns inget skäl att tro, att ljuset inte längre finns till. Då du lägger dig till vila om kvällen, betvivlar du inte, att du åter igen får se solen gå upp nästa morgon. Du har varit i ett djupare mörker i nattens mörker, och du skall få se en klarare sol än denna.” 

Jag förstod honom inte, hur jag än begrundade hans ord i mitt sinne, Jag sa inget för den rena luften och vissheten om en människas medkänsla var för mig tillräcklig. Jag kände ingen lust att höra förklaringar eller att bråka med min hjärna med att försöka förstå vad jag upplevt, nu när jag var ute i den friska luften. Jag var bara ett barn, och känslan av mina återvändande krafter fick mig att glömma allt annat.

Allt här ute var naturligt, och allt naturligt verkade för mig i dag vara rikligt fullt av behag. Men knappt hade jag åter kommit inom de naturligas värld, förrän jag hastigt och oförmodat blivit tagen därifrån. 

Vart? Ack, hur skall jag kunna säga det? Det finns inga ord i något språk på jorden, som kan beskriva den verklighet, vilken ligger utanför det område som kallas det naturliga! 

Jag stod väl med mina fötter på det gröna gräset – jag hade väl inte lämnat det ställe där jag stod? Säkert stod väl Seboua bredvid mig? – Jag tryckte hans hand. Ja, den var där, och likväl hade jag det intrycket att jag lämnat det naturligas värld, och åter igen var inne i den, vars syner, känslor och ljud jag fruktade så. 

Jag såg ingenting, – jag hörde ingenting och likväl stod jag där bävande, darrande som ett löv innan stormen börjar. Vad var det jag skulle jag få se? Vad fanns i min närhet? Vad var det som drog en slöja för mina ögon? Jag slöt dem; jag vågade inte se upp. Jag vågade inte möta denna hemska verklighet omkring mig. 

”Öppna ögonen, min son”, sade Seboua, ”och säg mig om vår drottning är här.” 

Jag öppnade dem och fruktande att få se det ondskefulla ansiktet, som under nattens mörker fyllt mig med sådan fasa. Men nej, – för ögonblicket såg jag ingenting, och jag drog en suck av lättnad för jag förväntade mig hela tiden att få se det ansiktet helt nära mitt eget med ett ilsket leende på sina läppar. Men nu gick en dallring av glädje igenom hela min kropp. Seboua hade, utan att jag märkt det, fört mig till lotusdammen, och där såg jag åter, fastän det långa guldglänsande håret nästan dolde hennes ansikte för mig, den sköna kvinnan, som nu liksom första gången böjde sig ned för att dricka av det klara, böljande vattnet. 

”Tala till henne”, sade Seboua; ”jag ser på ditt ansikte, att hon står framför dig. Ack, tala till henne! Hon har inte på mycket länge talat till sina präster – tala till henne, för vi behöver sannerligen hennes hjälp!” 

Seboua hade fallit på knä vid min sida, liksom han gjort dagen förut. Hans ansikte uttryckte ärlighet och ljus, hans ögon var bedjande. Då jag såg in i dem, sjönk jag överväldigande ned – jag kunde inte säga varför. Men det verkade för mig som om den guldhåriga kvinnan kallade mig till sig, och som om Seboua sköt mig fram mot henne, och ändå närmade jag mig inte henne kroppsligt; men i mitt medvetande föreföll det mig likväl, som om jag reste mig och närmade mig lotusdammen, där liljan växte, ända tills jag böjde mig ned mot dess brädd och vidrörde hennes klänning, som bredde ut sig på vattenytan. Jag såg upp mot hennes ansikte, men kunde inte se det. Ljus utstrålade från det, och jag kunde endast se på det såsom man betraktar solen. Men jag kände hennes hand vidröra mitt huvud, och de ord hon uttalade smög sig in i min själ fastän jag knappast var medveten om att jag hörde dem. 

”Barn med öppna ögon”, sade hon, ”din själ är ren, men den har en svår uppgift framför sig. Men håll dig till mig, som är ljuset, så skall jag visa dig den väg, du har att gå.” 

”Moder”, sade jag – ”vad betyder mörkret?” 

Jag vågade knappast framställa min fråga tydligare. Det föreföll mig att, om jag talade om det hemska ansiktet, skulle jag åter igen få skåda dess vredgade uppsyn. En darrning från hennes händer kände jag ila genom mig, då jag yttrade dessa ord. Först trodde jag att det var hennes vrede som höll på att nedstiga på mig, men hennes ord sjönk ned i mitt medvetande så ljuvt och milt som regndroppar, och ingav mig samma känsla som av att vara sänd från himlen, som ökenvandraren känner vid det milda och uppfriskande fallande regnet. 

”Frukta inte mörkret, det måste besegras och trängas undan, allt eftersom själen blir starkare i ljusets tjänst. Min son, mörker härskar i detta tempels innersta helgedom, medan de bedjande därinne inte kan uthärda ljuset. Det jordiska ljuset är utestängt därifrån, så att andens ljus skall kunna upplysa den. Men de blinda prästerna, som är förblindande av sin egen inbilskhet, finner behag i mörkret. De vanhelgar mitt namn, då de använder det; säg dem, min son, att deras drottning inte har någon makt i mörkrets riken. De har ingen drottning, de har ingen annan vägledare än sina blinda begär. Detta är det första budskap, du skall framföra. – Har de inte frågat efter ett budskap? 

I detta ögonblick verkade det, som om jag drogs bort från henne. Jag grep tag om hennes klänningsfåll, men mina händer var maktlösa; i och med att klänningen gled ur händerna, verkade jag förlora känslan av hennes närvaro. Allt uppslukades av en olidlig känsla av fysisk irritation. Ofrivilligt slöts mina ögon, då jag drogs bort från henne; med ansträngning öppnade jag ögonen igen. Framför mig såg jag endast lotusdammen, fylld med de vita blommorna, som majestätiska flöt på vattenytan. Solskenet föll på deras guldgula inre, och jag såg däri färgen på det guldglänsande håret. 

Men en röst av vrede, fastän avmätt och behärskad, gjorde ett slut på mina drömmar. Jag vände på huvudet och såg till min förundran Seboua stå mellan två noviser, med huvudet nedböjt och armarna korslagda. Bredvid mig stod de höga prästerna Agmadh och Kamen; Agmadh talade till Seboua. Jag fattade snart, att han var i onåd för min skull, men kunde inte förstå, vad han hade gjort. 

Agmadh och Kamen ställde sig på var sin sida om mig och jag förstod att meningen var, att jag skulle gå emellan dem. Under tystnad gick vi fram mot templet och trädde åter in genom dess dystra portar. 

till nästa del:
Första Boken, del 2, kapitel V-XI
 

____________________________________________________________________________

MABEL COLLINS
Sagan om Den Vita Lotusblomman

Översatt från The Idyll of the White Lotus av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

The Idyll of the White Lotus in English

_____________________________________
 

Andra mystiska skrifter av Mabel Collins:

Ljus på Vägen - Bok I & II  av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Kommentarerna av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Karma av Mabel Collins

Genom De Gyllene Portarna – kap 1 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 2 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 3 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 4 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 5 av Mabel Collins

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan |  till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida |  ____________________________________________________________________________