Genom De Gyllene Portarna

yantra1.gif (2187 bytes)

GENOM DE GYLLENE PORTARNA

ETT TANKEFRAGMENT

KAPITEL II

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Prolog & kap I    kap II    kap III   kap IV    kap V & Epilog ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog
Kapitel I      Sökande efter njutning
Kapitel II    Mysteriet vid tröskeln
Kapitel III   Den första ansträngningen
Kapitel IV   Smärtans betydelse
Kapitel V     Styrkans hemlighet
Epilog

____________________________________________________________________________

KAPITEL II
Mysteriet vid tröskeln

I.

Det råder inget tvivel om att när man träder in i ett nytt skede av livet så blir man tvungen att avstå från någonting. Det lilla barnet som växt upp och blivit stor lägger bort det som är barnsligt. Paulus röjer i dessa ord och i många andra han lämnat efter sig, att han hade smakat på livselixiret och var på väg mot de Gyllene Portarna. För varje droppe som hälls av den gudomliga drycken i njutningens bägare, måste något av dess innehåll tömmas för att ge plats åt den magiska droppen. För naturen är frikostig mot sina barn; människans bägare är fylld ända till bredden; och om hon önskar att smaka den fina livgivande essensen, så måste hon avskilja något av den grövre och mindre känsliga delen av sin varelse. Och detta måste göras varje dag, varje timme, varje ögonblick, så att hon ständigt ska kunna dricka livselixiret i allt djupare klunkar. För att kunna göra detta ståndaktigt måste människan bli sin egen läromästare; hon måste medge att hon alltid är i behov av visdom. Hon måste vara beredd att använda all nödvändig stränghet och utan att tveka tukta sig själv för att kunna nå sitt mål. För var och en som tar ämnet på allvar, blir det tydligt att endast den människa som inom sig har möjligheten att både bli en njutningsmänniska och en stoiker kan ha någon utsikt att lyckas med att träda in genom de Gyllene Portarna. En sådan person måste vara kapabel att ständigt pröva och värdera in i minsta detalj all glädje som tillvaron har att erbjuda; och han måste vara kapabel att neka sig all njutning utan att lida av sin försakelse. När han har fullbordat utvecklingen av denna dubbla möjlighet, är han i stånd att börja ett utrensningsarbete bland sina njutningar och avskilja från sitt medvetande det som uteslutande hör hemma hos den människan som är gjord av stoft och aska. När han har lämnat detta bakom sig så väntar nästa område av mer förfinade njutningar som han måste gripa sig an. Att ta itu med dessa vilket kommer att möjliggöra för människan att finna livets innersta väsen är inte den metod som utövas av den stoiska filosofen. Stoikern erkänner inte att det finns glädje i njutningen och genom att neka sig denna går han miste om alla andra. Men den sanne filosofen, som har studerat själva livet utan att vara bunden vid något tankesystem, ser att kärnan finns innanför skalet; han tuggar inte sönder hela nöten vilket den gör som inte bryr sig om vad han äter, ty genom att knäcka skalet och kasta bort det kommer han åt tingens innersta kärna. Alla sinnesrörelser och alla förnimmelser medverkar vid denna process, i annat fall skulle den inte kunna vara en del av människans utveckling, ett väsentligt kännetecken för hennes natur. Av denna anledning finns det makt, liv och fullkomning som väntar på henne och på varje del av hennes väg mot detta mål finns det i riklig mängd sådana medel som hjälper henne framåt. Detta är något som endast kan förnekas av dem som vägrar att erkänna livet som någonting avskilt från materian. Deras mentala ståndpunkt är så fullkomligt godtyckligt vald, att det är lönlöst att diskutera eller bekämpa den. I alla tider har det osedda trängt sig på det sedda, och det immateriella har varit det materiella övermäktigt; och i alla tider har spår och antydningar av det som finns bortom materian väntat på att materians människor skall undersöka och pröva det. De som inte vill göra detta har godtyckligt valt det ställe där de stannat, och det finns ingenting annat att göra än att lämna dem ostörda där de är och låta dem arbeta i det ekorrhjul som de tror är tillvarons högsta form av verksamhet.

II.

Det råder inget tvivel om att människan måste utbilda sig själv för att förnimma vad som ligger bortom materian, liksom hon måste utbilda sig själv för att förnimma det som är i materian. Var och en vet att de första åren av ett barns liv utgör en enda lång anpassningsprocess. Under denna tid skall det lära sig att förstå hur det skall använda sig av sina sinnen med avseende på deras särskilda verksamhetsområden, och att öva sig i att använda de besvärliga och komplicerade fast på samma gång ofullkomliga sinnesorganen fullt ut, för att det skall lära sig uppfatta den materiella värden. Barnet tar sin uppgift på fullt allvar och fortsätter med sina bemödanden utan någon tveksamhet om det tänker leva. Somliga barn som föds hit till världen drar sig skyggt tillbaka, och vägrar att gripa sig an den oerhört stora uppgiften som ligger framför dem, och som måste utföras om det skall bli möjligt för dem att leva i materian. Dessa går tillbaka till de oföddas skaror; vi ser dem lägga ifrån sig sitt mångsidigt brukbara instrument, kroppen, och så sjunker de in i sömn igen. På samma sätt förhåller det sig med den stora massan av mänskligheten när den har triumferat och segrat och njutit i materians värld. Individerna i denna skara som tycks vara så mäktiga och trygga i detta välkända område, är som små barn då de närmar sig det immateriella universum. Och vi ser dem runt omkring oss dagligen och stundligen sjunka tillbaka ned bland de många som uppehåller sig i fysiskt liv, och de håller sig fast vid de former av medvetande som de har erfarenhet av och som de förstår. Det intellektuella förkastandet av all andlig kunskap är det mest utpräglade kännetecknet av denna slöhet, som tänkare av varje rang gör sig skyldiga till.

Att den initiala ansträngningen måste vara stor och påfrestande är självklart och det är helt enkelt en fråga om en utveckling av såväl styrka som av vilja. Men det finns inget annat sätt att förvärva denna styrka, eller förmåga än att bruka den sedan den blivit förvärvad, genom att uppöva sin vilja. Det är fruktlöst att räkna med att man skall födas med stora tillhörigheter. I livets rike finns det ingen arvsrätt utom då människan ärver från sitt förflutna. Hon måste själv samla in och föröka sina ägodelar. Detta är tydligt för varje iakttagare av livet som ser klart och inte låter sig bländas av fördomar; och även om fördomar gör sig gällande är det omöjligt för en person med sunt förnuft att inte inse detta faktum. Det är från detta som vi har fått läran om straff och om frälsning, som antingen sträcker sig genom långa tidsåldrar efter döden eller i evighet. Denna lära är ett inskränkt och ointelligent framställningssätt av det faktum i naturen att människan måste skörda vad hon har sått. Swedenborgs stora medvetande såg detta faktum så klart att han i sin framställning av det lät det förstenas för alltid till ett slutligt avgörande beträffande denna särskilda tillvaro. Hans fördomar hindrade honom att fatta möjligheten av ett nytt liv av handling för varelser som inte längre har sinnevärlden till skådeplats för sina handlingar. Han var alldeles för dogmatisk för att göra en vetenskaplig iakttagelse och han ville inte se, att födelse måste följa efter döden, liksom våren följer efter vintern och dagen efter natten. Han kom mycket nära de Gyllene Portarnas tröskel och passerade förbi den rena intellektualismen, men endast för att göra halt vid en punkt som bara låg ett enda steg längre fram. Den glimt av livet på andra sidan vilken han hade sett trodde han omfattade hela världsalltet; på den fragmentariska erfarenhet han vunnit byggde han upp en teori som skulle innefatta allt liv och han förnekade allt framåtskridande bortom det tillståndet liksom alla möjligheter utanför detsamma. Detta var endast en annan form av det tröttsamma ekorrhjulet. Swedenborg står främst i den skara av vittnen som kan intyga att de Gyllene Portarna existerar och att de kan ses från tänkandets höjder, och från deras tröskel har han sänt tillbaka till oss ett svagt vågsvall av förnimmelser.

III

När man en gång har övervägt betydelsen av dessa Portar, blir det tydligt att det inte finns någon annan väg ut ur denna livsform än den som leder genom Portarna. Endast dessa kan lämna människan tillträde till den plats där hon utvecklar frukten till mandomens blomma. Naturen är den ömmaste av mödrar för dem som behöver henne; hon tröttnar aldrig på sina barn eller önskar att deras antal skall minska. Hon öppnar vänligt sin famn för den utomordentligt stora skaran av dem som längtar efter att återfödas till en tillvaro i kroppslig gestalt. Och så länge de fortsätter att längta efter detta så länge fortsätter hon att leende välkomna dem. Varför skall hon då tillsluta sina dörrar för någon? När ett liv i hennes hjärta inte har uttömt en hundradel av själens längtan efter förnimmelse sådan som finns där, varför skulle då denna själ bege sig till ett annat ställe? Utan tvivel spirar begärens frö där såningsmannen har sått dem. Detta verkar förnuftigt; och det är på detta självklara faktum som Indiens tänkare har baserat sin teori om reinkarnation, upprepade återfödelser i materians värld, en idé som österlänningen har blivit så förtrogen med att han inte längre behöver bevisa densamma. Indiern vet på samma sätt som västerlänningen vet att den innevarande dagen bara är en av många dagar som tillsammans utgör människan utmätta tid. Den visshet som österlänningen äger beträffande de naturlagar som styr själens stora bana genom tillvaron har helt enkelt förvärvats genom att tankarna vants vid denna. Många riktar därför sina tankar på ämnen som man här i västerlandet anser otillgängliga för tanken. På detta sätt har österlandet frambringat de stora blommorna på mänsklighetens andliga tillväxt. I spåren av miljoner människors tänkande trädde Buddha in genom de Gyllene Portarna; och eftersom en stor skara trängdes utanför tröskeln var det möjligt för honom att lämna efter sig vittnesmål som bevis på att dessa portar kan öppnas.

MABEL COLLINS
Genom De Gyllene Portarna, 1887

Översatt från Through the Gates of Gold av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)