Sagan om Den Vita Lotusblomman – Första Boken, kap V-XI av M.C.

yantra1.gif (2187 bytes)

Sagan om
Den Vita Lotusblomman

FÖRSTA BOKEN, del 2
Kapitel V – XI

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Företal, Prolog & Första Boken, kapitel, I – IV     Första Boken, kapitel, V – XI

                        Andra Boken, kapitel, I –V      Andra Boken, kapitel VI–X
____________________________________________________________________________

____________________________________________________________________________

Kapitel V

Jag fördes in till den sal där prästerna nyss intagit sin måltid. Rummet var nästan tomt, men vid ett av fönstren stod Agmadh och Kamen och talade med låg, återhållsam stämma, medan två noviser anvisade mig en plats vid bordet och bjöd mig på kakor, frukt och mjölk. Det kändes ovanligt att betjänas av dessa ynglingar som inte talade med mig, och som jag betraktade med vördnad och såsom mer erfarna än jag själv i de hemska tempelmysterierna. Medan jag åt mina kakor undrade jag varför ingen av de noviser jag förut sett hade talat till mig; men då jag blickade tillbaka på den korta tid jag tillbringat i templet, erinrade jag mig, att jag aldrig varit lämnad ensam med någon av dem. Även nu stannade Agmadh och Kamen kvar i rummet, och jag såg en stum fruktan i ansiktena på de ynglingar som betjänade mig. Och jag lade märke till att det inte var den slags fruktan som man känner inför en skolrektor som använder sina ögon som vanliga dödliga; utan den som man känner inför en allseende och allvetande varelse, som inte kan bedras. Jag såg inget annat uttryck i deras ansikten – de rörde sig som robotar.

Den matthet, som åter kommit över mig, blev mindre sedan jag ätit något, och då jag ätit, steg jag ivrigt upp från det högsta fönstret för att se om Seboua var i trädgården. Men Agmadh gick fram och ställde sig mellan mig och fönstret, och såg på mig med en orörlig blick, som gjorde att jag fruktade honom så djupt.

”Kom”, sade han – och han vände sig om och gick. Med nedböjt huvud följde jag honom, och mitt nyfödda mod och hopp försvann – varför visste jag inte. Ej heller varför jag betraktade den broderade fållen på hans vita dräkt – som gled så lugnt över golvet framför mig – med en känsla att jag följde min dödsdom.

Min dödsdom! Agmadh, den för templet typiske prästen, den verklige ledaren bland de många höga prästerna. Min dödsdom .

Vi passerade genom flera korridorer tills vi kom till den breda korridoren som ledde från tempelporten till det allra heligaste. Jag greps av fasa vid åsynen av det, och till och med då solskenet föll in genom dörröppningen och drev gäck med dess fantastiska skuggor. Så djup var min fruktan för Agmadh, att då jag lämnades ensam med honom på detta sätt, följde jag honom tyst och lydigt. Vi gick nedför korridoren – med vart och ett av mina motsträviga steg kom jag närmare denna förskräckliga dörr, varifrån jag i nattens mörker sett den hemska gestalten dyka upp. Jag såg längs väggen med förskräckelse, som en plågad själ betraktar den andliga inkvisitionens förskräckliga tortyrredskap. Det är omöjligt, när man står inför en överhängande fara, att låta bli att skärskåda den med en, om än slö, ändå fastnitad uppmärksamhet. I min blinda fruktan betraktade jag på detta sätt väggarna i den långa korridoren, vilka jag i min inbillning föreställde mig sluter sig efter oss, allt eftersom vi går framåt, och utestänger oss från hela den ljusa, sköna världen som jag hittills levt i.

När jag på detta sätt nitiskt stirrade på dessa glatta och fasansfulla väggar, varseblev jag när vi kom längre fram i korridoren, en liten dörr som stod på rät vinkel mot dörren till helgedomen. Den skulle undgått blickar som inte varit så onaturligt spända som mina, för mörkret i denna bortersta del av korridoren var djupt i jämförelse med det strålande solkskenet vi nyss lämnat.

Vi nalkades denna dörr. Som jag sagt förut, stod den i rät vinkel mot väggen till helgedomen. Den befann sig tätt intill denna dörr, men i korridorens vägg.

Nu drevs jag framåt av en makt, en annan än min egen vilja som skulle ha fört mig tillbaka till solkskenet, som förskönade världen därute med blommor – som fick livet att synas som en härlig verklighet och inte som en hemsk, obeskrivlig dröm!

Men där var den – dörren – och Agmadh stod med handen på låset. Han vände sig om och såg på mig.

”Frukta inte”, sade han med sin lugna, jämna röst. ”Helgedomen är medelpunkten för vårt hem, och dess nära grannskap är tillräckligt att inge oss styrka.”

Jag får samma intryck som när Agmadh första gången uppmuntrade mig med sin röst i trädgården. Med ansträngning höjde jag ögonen mot hans för att se om samma uppmuntran låg i hans vackra ansikte. Men vad jag såg var bara det outhärdliga lugnet i dessa blå ögon – skoningslösa, obevekliga. Min uppskrämda själ såg nu tydligt i dem rovdjurets grymhet.

Han vände sig från mig, öppnade dörren och gick in och höll den sedan öppen så att jag skulle följa efter honom; jag gjorde så, även om mina steg tycktes föra mig mot avgrunden.

Vi kom in i ett lågt rum upplyst av ett enda stort fönster högt uppe i muren. Det var försett med draperier av dyrbart tyg; i ett av hörnen stod en låg bädd. Då min blick föll på den, studsade jag – varför vet jag inte – men jag verkade känna igen samma bädd som jag sovit på förra i natten. Jag kunde inte ta mina ögon ifrån den, fastän det fanns så många vackra saker att se på, för rummet var praktfullt utsmyckat. Jag undrade bara, medan mitt hjärta krympte samman, varför bädden blivit flyttad från det rum, som jag förut sovit i.

Medan jag betraktade den, försjunken i gissningar, märkte jag att det var tyst omkring mig – alldeles tyst, och jag var ensam. Jag vände mig förfärat om.

Ja, jag var ensam! Han hade gått, den fruktade prästen Agmadh – han hade gått utan ett enda ord och lämnat mig ensam. Vad kunde detta betyda? Jag gick till dörren och försökte öppna den, men den var stängd och igenbommad!

Jag var fången! Vad betydde det? Jag såg mig omkring på de tjocka stenmurarna, jag såg upp mot det höga fönstret, jag tänkte på det nära grannskapet till helgedomen – och jag kastade mig ned på bädden och dolde mitt ansikte.

Jag tror, att jag låg så i flera timmar. Jag vågade varken se upp eller röra mig och jag hade inget annat att tänka på än Agmaghs icke-medlidsamma ögon. Med lätt slutna ögon låg jag på min bädd, utan att våga ens möta anblicken av mitt fängelse och bad att natten aldrig måtte komma.

Ändå kände jag mig förvissad om, att det ännu var tidigt på dagen, även om jag inte visste hur lång tid jag hade tillbringat i trädgården med Seboua. Solen stod högt och strålade in genom fönstret. Jag blev varse detta, då jag efter en lång stund vände på huvudet och kastade en hastig och ängslig blick omkring i rummet. Jag hade en känsla av att någon fanns inne i rummet; men om inte någon var gömd bakom förhängena, så var ingen där.

Nej, jag var ensam. Samtidigt som jag fattade mod att se upp mot solljuset, som gjorde mitt fönster så skönt att skåda; började jag fatta att ljuset ännu fanns till, och att jag, trots min hemska erfarenhet, inte var annat än en gosse som älskade solksken.

Dragningskraften blev allt starkare och övergick slutligen till en önskan att kunna klättra upp till det höga fönstret och se ut. Jag kan inte beskriva den längtan som fick mig att önska detta, lika lite som jag skulle kunna beskriva de flesta oberäkneliga påhitt som en gosses hjärna kan få.

Hur som helst så steg jag likväl upp från bädden och kastade från mig all fruktan, nu då jag fick något att tänka på, som för fullt upptog mitt barnsliga sinne. Muren var alldeles slät, men jag kom på att om jag ställde mig på ett bord, som stod under fönstret, så skulle jag kunna med händerna nå upp till fönsterbrädet och på så sätt lyfta mig upp och se ut. Jag klättrade upp på bordet, men kunde nätt och jämt nå fönsterbrädet med uppsträcka armar. Jag hoppade upp så nätt och lyckades få tag i fönsterbrädet och klättrade upp. Jag tror att det roligaste låg i denna del av företaget, för jag kunde inte förvänta att få se annat än tempelträdgården utanför.

Men vad jag såg dämpade min upphetsning, trots att det inte fanns något extremt uppseendeväckande.

Trädgården fanns inte där. Mitt fönster vette åt en liten fyrkantig gård som omgavs av höga, kala murar. Dessa hörde till själva templet och var inte yttermurar. Gården låg mitt i centrum av den stora byggnaden, för jag kunde se dess pelare och tak höja sig på alla sidor och murarna var utan fönster. Det enda fönster jag kunde upptäcka något spår av var mitt eget.

Men nu hörde jag ett lätt buller i rummet och hoppade hastigt ned, och jag stod på bordet och såg mig bestört omkring. Ljudet verkade komma från ett tjockt förhänge, som till hälften täckte ena väggen. Jag stod andlös och till och med nu i det fulla dagsljuset och klara solkskenet, darrade jag inför vad jag kunde komma att få se; för jag visste inte att det inte kunde fanns någon annan ingång till mitt rum än den i vilken jag kommit in, och vågade knappast hoppas på den glädjande åsynen av en mänsklig varelse.

Förskräckelsen försvann dock snart; därför att förhänget drogs åt sidan och en svartklädd novis som jag inte sett förut smög sig fram ur dess gömställe. Jag förundrade mig över hans hemlighetsfulla sätt att föra sig, men jag blev inte rädd, för i handen höll han en härlig blomma av den ståtliga lotusplantan. Jag hoppade ned från bordet och gick honom till mötes, med ögonen fästade på blomman. Då han kom tätt intill mig, sade han fort och lågt:

”Denna blomma är från Seboua; vårda den, men låt ingen av prästerna se den; vårda den och den skall hjälpa dig i nödens stund. Och Seboura önskar att du skall komma ihåg allt vad han sagt till dig, och att du framför allt förtröstar på din kärlek till det sant sköna och på din naturliga känsla för det rätta och orätta. Detta är mitt budskap”, sade han, medan han gick tillbaka till förhänget. ”För att göra Seboua till lags vågar jag här mitt liv. Akta dig för att någonsin komma nära denna dörr eller visa, att du vet, att den finns: den leder till den höge prästen Agmadhs enskilda rum, dit ingen vågar träda in utan att utsätta sig för faran av ett förskräckligt straff.”

”Och hur har du kunnat gå igenom det?” frågade jag mycket nyfiken.

”De håller på med morgonceremonierna – alla prästerna, och jag lyckades osedd slippa undan för att komma till dig.”

”Säg mig”, utropade jag och fattade tag i honom just som han försökte att skynda ut genom dörren, ”varför kom inte Seboua själv?”

”Han kan inte, han bevakas noga, så att han inte skall kunna göra något försök att komma till dig.”

”Men varför det?”, frågade jag förskräckt och undrande.

”Det kan jag inte säga”, svarade novisen, under tiden som han lösgjorde sin klädnad från mitt grepp. ”Kom ihåg, vad jag sagt.”

Han gick hastigt ut genom dörren och stängde den efter sig. Jag var hälften kvävd av det tunga förhänget, och så snart jag hade hämtat mig från min förvåning över detta hastiga framträdande och lika hastiga försvinnande, drog jag förhänget åt sidan och gick tillbaka in i rummet med liljan i handen.

Min första tanke – till och med innan jag begrundade de ord, som jag blivit ålagd att minnas, – var att gömma min dyrbara blomma på något säkert ställe. Jag höll den i min hand så ömt, som om den vore den levande gestalten av någon jag älskade. Ängsligt såg jag mig omkring, och undrade var jag skulle kunna bevara den utan att den upptäcktes.

Efter en häftig granskning, fann jag just bakom min huvudgärd ett hörn, från vilket förhänget stod ut ett stycke. Här kunde jag åtminstone lägga den en stund; här fick den luft och kunde inte synas, såvida inte förhänget drogs undan – och på platsen bakom min bädd borde faran att upptäckas vara mindre än på något annat ställe. Jag skyndade mig att lägga dit den, för om Agmadh trädde in i rummet så skulle han inte påträffa mig med blomman i handen. Så jag gömde den och såg mig sedan om efter ett kärl med vatten att sätta den i; eftersom jag förstod att hon inte kunde leva länge och skydda mig, om jag inte gav henne något av det element som hon så högt älskade.

Jag fann, en liten lerkruka med vatten och satte blomman i den och undrade vad jag skulle svara om prästerna märkt att den hade försvunnit och frågade mig efter den. Jag visste inte alls vad jag i så fall skulle göra, om blomman upptäcktes kunde jag bara hoppas att jag skulle få någon plötslig ingivelse, för att slippa kasta vidare skuld på Seouba; ty fastän jag inte förstod varför och hur, var det tydligt att han hade fått skulden för något, som stod i förbindelse med mig.

Jag satte mig på bädden för att vara nära min älskade blomma. Vad jag önskade att jag kunde sätta den i solkskenet och njuta av dess skönhet!

På så sätt passerade dagen. Ingen kom nära mig. Jag såg solen dra sig bort från mitt fönster och såg nattens skuggor breda sig över det. Jag var fortfarande ensam, men tror inte att den annalkande natten gjorde mig mer rädd. Mitt sinne var lugnt, antingen till följd av de långa ostörda timmarna under dagens lopp eller till följd av den sköna fast osynliga blommans närhet, för den finns fortfarande för min inre blick i all sin strålande och ljuva färgning. Jag hade inga av de hemska syner som jag i kunnat hålla ifrån mig den förgående natten.

Det var alldeles mörkt då dörren som lede till korridoren öppnades och Agmadh trädde in, åtföljd av en ung präst som bar till mig mat och en bägare fylld med någon underlig sötaktig dryck. Jag skulle inte rört mig från min bädd, om jag inte längtat efter mat. Jag hade inte tänkt på det förut, men kände mig nu matt och hungrig. Ivrigt steg jag därför upp, då den unge prästen bar maten till mig, och drack begärligt av drycken som han också räckte mig först.

Agmadh betraktade mig medan jag drack. Då jag satte ner bägaren, lyfte jag mina ögon och mötte hans ögon med ett hastigt påkommet trots.

”Jag blir vansinnig”, sade jag djärvt, ”om ni lämnar mig ensam i detta rum. I hela mitt liv har jag aldrig lämnats ensam så länge.”

Jag talade i en hastigt påkommen ingivelse. De långa timmarna jag tillbringat i ensamheten hade inte förut verkat så förskräckliga, men nu kom det hastigt över mig en fruktan för det hemska i denna ensamhet, och jag sade vad jag tänkte.

Agmadh sade till den unge prästen:

”Sätt ned maten och hämta hit den bok som ligger på soffan i mitt yttre rum.”

Prästen gick för att uträtta ärendet och Agmadh talade inte till mig – och jag som sagt vad jag tänkt utan att straffas för detta, vilket jag nästan förväntat mig – tog ett bröd från brickan och fortsatte obekymrat min måltid.

Fem år senare skulle jag inte ha vågat tala till Agmadh på detta sätt. Jag skulle då inte kunna äta i ro efter att nyss ha trotsat honom. Men nu gjorde ungdomens oerfarenhet och likgiltighet mig övermodig. Jag kunde inte mäta djupet av prästens tankar; inte hur långt hans hårda grymhet sträckte sig. Hur skulle jag kunna göra det? Jag var okunnig och dessutom hade jag inte någon aning om grymheten i hans sätt – eller avsikten och ändamålet med det. Jag svävade helt och hållet i mörker. Men jag förstod att mitt liv i templet inte var vad jag trott det skulle bli, om det skulle fortsätta på detta sätt, och jag gjorde därför upp planer i mitt barnsliga sinne att fly, ifall jag blev tvungen att leva ett liv som detta. Lite visste jag, hur väl bevakad jag var, när jag tänkte detta.

Agmadh yttrade inte ett ord, medan jag åt och drack, och nu trädde den unge prästen in och han bar på en stor svart bok. Han lade den på ett bord, som Agmadh befallde honom att flytta fram till min bädd. Ifrån ett hörn av rummet tog han en lampa och ställde vid denna. Så tände han den och när detta var gjort, sade Agmadh:

”Du behöver inte känna dig ensam om du läser i denna bok.” Så lämnade han rummet, följd av den unge prästen.

Jag öppnade boken omedelbart. Det tycks mig när jag ser tillbaka på denna tid att jag var lika nyfiken som de flesta andra pojkar brukar vara; i varje fall ådrog sig varje nytt föremål min uppmärksamhet för tillfället. Jag öppnade de svarta pärmarna på boken och betraktade den första sidan. Den var vackert färglagd, och jag såg med intresse på den en stund, innan jag började läsa bokstav för bokstav. Dessa var tecknande på en grå bakgrund i en så lysande skrift, att det verkade vara eldskrift. Titeln var:

”Magins konst och dess krafter.”

Detta var meningslöst för mig. Jag var en ganska okunnig gosse, och jag undrade vad Agmadh trodde en sådan bok kunde vara för sällskap för mig. Jag bläddrade tanklöst genom dess sidor. De var alla obegripliga för mig, inte bara vad ämnet beträffar, utan även själva orden. Det var löjligt att ge mig en sådan bok att läsa! Jag gäspade över den, och när jag slog ihop den, var jag på väg att lägga mig ned på bädden, då jag till min häpnad märkte att jag inte var ensam. På andra sidan om det lilla bordet med boken och lampan stod en svartklädd man. Han betraktade mig allvarligt, men då såg jag på honom tillbaka, verkade han avlägsna sig något från mig. Jag undrade över, hur han kunnat komma in så ljudlöst och närma sig mig, utan att jag hört ett ljud.

____________________________________________________________________________

Kapitel VI

”Önskar du något?”, sade mannen med låg, men tydlig röst.

Jag betraktade honom förundrad. Jag förstod av hans dräkt att han endast var novis; ändå talade han som om han kunnat uppfylla mina önskningar, och detta dessutom i en ton, som inte bara kom från en tjänare

”Jag har nyss ätit”, svarade jag. ”Jag har ingen önskan – utom att slippa ut ur detta rum.”

”Denna önskan kan lätt tillgodoses”, svarade han.

”Följ mig.”

Jag stirrade häpen på honom. Han kunde inte vara okunnig om min situation, han måste känna till Agmadhs vilja avseende mig. Vågade han trotsa honom på detta sätt?

”Nej”, svarade jag, ”de höga prästerna har stängt in mig här; om de upptäcker mig i flykt, blir jag straffad.”

”Kom!” var allt vad han svarade, och medan han talade, sträckte han befallande ut ena handen.

Jag skrek högt precis som om jag hade fysisk smärta – varför visste jag inte. Men det kändes som om jag hölls fast som i ett skruvstäd, som om något ondskefullt fick makt över min kropp och skakade den. Ett ögonblick därefter stod jag bredvid min hemlighetsfulle gäst med min hand fast sluten i hans. ”Se inte bakåt”, utropade han, ”utan följ mig”

Jag följde honom. När jag kom till dörren fick jag en stark lust att vända huvudet bakåt, och fastän det var med stor ansträngning så gjorde jag det.

Det var inte förvånande att han förbjudit mig att ej se bakåt! Det var inte förvånande att han snabbt försökte få mig ur rummet, för då jag vände mig om, blev jag stående orörlig, stirrande – och stod emot hans järnhårda grepp.

Jag såg mig själv – eller snarare min livlösa kropp – och för första gången förstod jag att min följeslagare var inte en jordens invånare; och att jag åter trätt in i skuggornas rike. Men min undran däröver gav vika för en ännu större, så stor att jag trotsade min ledsagares ansträngningar att försvinna från rummet.

Lutande över bädden – stod hon bakom den och böjde sig framåt i den behagfulla ställning som hon intog första gången då hon böjde sig ned för att dricka av vattnet – såg jag Lotusdrottningen. Och jag hörde henne tala. Hennes röst ljöd i mitt öra som vattnets sorl.

”Vakna slumrare! Dröm inte mer, vakna upp ur den onda besvärjelsen!”

”Min drottning, jag lyder”, mumlade jag för mig själv och ögonblickligen verkade en dimma svepa om mig. Mitt medvetande var inte riktigt klart, men jag visste att jag enligt den sköna drottningens önskan försökte att åter komma i mitt naturliga tillstånd. Jag lyckades så småningom och öppnade ögonen långsamt och med svårighet för att se ett tomt öde rum. Novisen hade lämnat mig, – jag var glad för det – men ack! även Lotusdrottningen var borta, och jag såg mig bedrövad omkring. Rummet var tomt; och mitt hjärta var tungt, då jag såg mig omkring. Den sköna Lotusdrottningen betraktade jag i mitt barnsliga sinne mer som en skön moder än som en drottning. Jag längtade efter hennes ljuva närvaro, men hon hade lämnat mig. Jag visste bara allt för väl att hon inte var hos mig. Jag kände hennes frånvaro i min själ lika väl, som jag märkte den med mina ögon.

Jag reste mig ganska trögt, för denna sista strid hade alldeles tröttat ut mig, och jag gick till hörnet bakom sängen där min kära blomma var gömd. Jag drog undan ett veck av förhänget för att se på min skatt. Ack, den hängde redan med sitt älskliga huvud! Jag böjde mig hastigt för att förvissa mig om att jag verkligen givit henne vatten. Ja, hon hade tillräckligt av sitt älskade element. Likväl hängde hon tungt som om hon var död och stängeln böjde sig slappt över krukans kant.

”Min blomma”, utropade jag, då jag föll på knä bredvid henne, ”är även du borta – är jag alldeles ensam nu?”

Jag tog den vissna blomman ur skålen och lade den vid mitt bröst innanför klädnaden. Och sedan, för ögonblicket alldeles tröstlös, kastade jag mig åter på bädden och slöt ögonen, och bemödade mig om att stänga ute alla syner. Men hur? För vem har makt att stänga ute alla syner från det inre ögat – detta öga som har den hemska gåvan av att kunna se det inget mörker kan tillintetgöra? Jag kunde det åtminstone inte då.

Natten hade sänkt sig över jorden, då jag vaknade ur min långa, tysta vila. Det var månljust ute och en silvervit strimma föll genom det höga fönstret in i mitt rum. Mitt i denna strimma såg jag kanten av en vit klänning med guldsydd fåll. Jag kände igen den och höjde blicken långsamt för jag väntade att få se Agmadh, vilket jag även fick. Han stod i skuggan, men hans hållning förväxlades ändå inte lätt med någon annan mans, även om hans ansikte inte syntes. Jag förblev liggande alldeles stilla, men han tycktes ändå genast veta att jag var vaken.

”Stig upp”, sade han. Jag steg upp och ställde mig bredvid bädden med stora uppspärrade ögon fixerade på honom.

”Drick av detta”, sade han. Jag vände mig om och såg på bordet en bägare, fylld med en röd vätska. Jag drack ur den, eftersom jag dunkelt hoppades att den skulle ge mig styrka att bära vilken prövning denna natts tysta timmar än var bestämda att bringa mig. ”Kom”, sade han, och jag följde honom till dörren. Halvt medvetet kastade jag en blick upp mot fönstret, i tanke att frisk luft och frihet kanske skulle beskäras mig. Plötsligt kände jag mig som förblindad, hastigt förde jag handen till mina ögon och kände att något mjukt var bundet för dem. Jag var förstummad av undran och fruktan; jag kände att någon stödde mig och ledde mig varsamt framåt. Jag fasade, då jag tänkte, att det måste vara Agmadhs arm som stödde mig; men jag fann mig i detta och visste väl att det var gagnlöst att göra motstånd.

Vi gick långsamt framåt; jag märkte att vi lämnade mitt rum och sedan gick ett stycke från det, men hur långt och i vilken riktning kunde jag inte gissa, förvirrad som jag var av mina förbundna ögon.

Under fortsatt tystnad pausade vi; armen som stödde mig drogs undan och jag kände bindeln tas från mina ögon. Då jag öppnade dem, befann jag mig i ett mörker så djupt, att jag tog med handen mot ögonen för att övertyga mig om att bindeln inte fanns kvar. Nej de var fria, de var öppna, men jag såg likväl inget annat än en svart vägg av djupt mörker. Jag plågades av yrsel och värk i huvudet – ångorna av den starka drycken hade gjort mig förvirrad. Jag förblev orörlig och hoppades att jag skulle återhämta mig och förstå min situation.

Medan jag stod där, kände jag plötsligt en närvaro av någon annan som stod tätt intill mig. Jag ryggade inte tillbaka. Jag kände mig säker på att det var någon skön, god och vänligt sinnad varelse. En längtan vibrerade inom mig, en obeskrivlig känsla av att jag andligen stöddes av denna okända.

Nu bröts tystanden, och en låg, ljuv röst talade tätt intill mitt öra.

”Säg till Agmadh, att han bryter mot lagen. Inte mer än en präst får träda in i det allra heligaste.”

Jag kände igen Lotusdrottningens sköna, vattenklara stämma. Eftersom jag var okunnig om prästens närvaro lydde jag henne utan tvekan.

”Inte mer än en präst får träda in i det allra heligaste”, sade jag. ”Agmadh bryter mot lagen genom att han är här.”

”Jag begär att få höra drottningens önskan”, var det svar, Agmadh med högtidlig röst gav.

”Säg honom”, sade denna röst, som inträngde i min själ och kom mig att darra av glädje, ”att om jag kunde uppenbara mig för honom hade jag inte väntat på dig.”

Jag upprepade hennes ord. Det kom inget svar, men för ett ögonblick hörde jag – fotsteg – och en dörr som sakta stängdes.

Genast berördes jag av en mjuk hand. Samtidigt som jag kände beröringen blev jag varse ett svagt sken på mitt bröst. Nu kändes det som om handen fördes innanför min dräkt för att dra fram den vissnade liljan som jag gömt där. Jag försökte inte hindra den, för ljusskenet drog min uppmärksamhet till sig, och då jag såg upp stod Lotusdrottningen framför mig. Jag såg min drottning, som jag i mitt barnsliga hjärta börjat kalla henne, obetydligt och liksom i dimma, men likväl tydligt nog för att jag skulle kunna glädjas över hennes närhet. Jag såg hur hon höll tätt intill sitt bröst den vissna blomman som hon tagit ifrån mig. Med undran såg jag även att den vissnade alltmer, blev otydligare och slutligen helt och hållet försvann. Men jag saknade den inte, för allt eftersom den vissnade blev drottningen allt ljusare och tydligare. Då blomman helt och hållet försvunnit stod hon bredvid mig, klar och tydlig, upplyst av det ljus, som utgick från henne själv.

”Frukta inte mer”, sade hon, ”för de kan inte skada dig, eftersom du har kommit under mitt inflytande. Och fastän de fört dig till lastens och lögnens själva näste, så frukta inte, utan ge akt på allt och kom ihåg vad dina ögon ser.”

Mörkret verkade upplysas av hennes vänliga och lugnande ord. Jag kände att jag fylldes med mod och kraft. Hon räckte ut handen och vidrörde mig helt lätt. Beröringen fyllde mig med en värme så eldig som jag aldrig någonsin förut upplevt.

”Egyptens kungliga blomma levde i det heliga vattnet, som i sitt lugn och sin renhet utgör en passande boning för henne. Jag är denna blommas ande; jag bor i sanningens vatten, och mitt liv närs av himmelens vind som är kärleken. Men kvar av min jordiska degraderade viloplats, över vilka mina vingar ännu svävar, för jag vidare det himmelska ljuset som är visdomen. Och i mörkret kan den kungliga lotusblommans ande inte längre leva; blomman vissnar och dör om solen tas ifrån henne. Kom ihåg dessa ord, mitt barn, inrista dem i ditt hjärta, för allt eftersom din själ blir i stånd att fatta dem, skall de upplysa dig om mycket.”

”Säg mig”, sade jag, ”när får jag åter gå till liljorna? Vill du inte föra mig dit i morgon i solskenet? Nu är det natt, och jag är trött; får jag inte sova vid dina fötter och i morgon vara med dig i trädgården?”

”Stackars barn”, sade hon, medan hon böjde sig ned så att hennes andedräkt, ljuv som ängsblommans doft, vidrörde mig. ”Hur hårt har de prövat dig! Vila här i mina armar, för du skall bli min siare och den som förkunnar sanningen för mitt älskade land. Styrka och hälsa måste lysa på din panna som ädelstenar. Jag skall vakta över dig; sov mitt barn.

Jag lade mig ned på hennes befallning, och fastän jag visste att jag låg på ett hårt och kallt golv, kände jag att mitt huvud vilade på en arm, mjuk och full av rogivande magnetism; och jag föll i en djup, drömlös, ostörd slummer.

Denna afton skrevs i Agmadhs hemliga dagbok endast detta ord: ”Förgäves”.

____________________________________________________________________________

Kapitel VII

En vit blomma låg i min hand när jag vaknade. Dess skönhet fyllde mitt hjärta med glädje; jag såg på den och kände mig uppfriskad och nöjd, som om jag sovit i min moders armar och blomman var hennes kyss på mina läppar, för jag höll den halvt utslagna lotusblomman tätt intill min mun. Jag brydde inte min hjärna om hur jag fått den, jag bara betraktade dess skönhet och var nöjd, för den var ett tecken för mig, att min drottning, min enda vän, verkligen vakade över mig.

Plötsligt såg jag någon träda in eller snarare komma fram ur skuggan i rummet. Efter vad jag nu märkte låg jag på soffan i det rum, till vilket Agmadh fört mig. Jag visste inte hur eller var jag tillbringat nattens mörka timmar, men jag hade en föreställning om, att det var i hans armar jag burits tillbaka till min bädd. Jag var nöjd med att vara där igen och jag var glad att detta unga barn kommit in till mig. Hon var yngre än jag och strålande som solsken. Hon kom och ställde sig alldeles bredvid mig. Jag sträckte ut handen mot henne.

”Ge mig blomman”, sade hon.

Jag tvekade, för jag kände mig lycklig av att äga den; men jag kunde inte vägra henne, för hon log; och ända tills nu hade ingen inom templet ännu visat mig ett leende. Jag gav henne min blomma.

”Fy”, utropade hon, ”det är vatten på bladen!” och hon kastade föraktfullt bort den. Jag störtade argsint upp från bädden för att rädda min skatt. Ögonblickligen grep hon den åter och sprang skrattande undan. Jag skyndade efter så fort jag orkade – jag var endast en pojke, och som en pojke rusade jag efter henne; jag var arg och bestämde mig för att hon inte skulle segra. Vi sprang genom stora, tomma rum utan att se någon människa, och flickan flög likt en pil genom de tunga förhängena, och jag följde henne med en lantpojkes snabbhet. Men plötsligt stötte jag emot vad som tycktes mig vara en fast stenmur. Hur kunde hon komma undan, då jag var så tätt i hennes spår? Jag vände jag mig om i passionerat ursinne som förblindat mig, men blev snabbt tyst och dämpad därför att prästen Agmadh stod framför mig. Hade jag gjort något orätt? Det kunde inte vara så, för han log.

”Kom med mig”, sade han, i en mild ton, att jag inte fruktade att följa honom. Han öppnade en port och jag såg framför mig en trädgård, full med blommor och omgiven av häckar, även de täckta av blommor. Denna trädgård var full av barn, som alla sprang hit och dit så hastigt som möjligt, inbegripna i någon lek, som jag inte kände till. De var så många och rörde sig å fort att jag till en början blev yr i huvudet, men plötsligt blev jag bland dem varse flickan som tagit min blomma. Hon hade den fäst i sin klänning och smålog gäckande, då hon fick se mig. Genast rusade jag in i skaran och verkade, fastän jag inte visste hur, på en gång lyda lekens eller dansens alla regler. Jag förföljde flickan; men fastän hon var så snabb, att jag inte kunde hinna med henne, började jag snart att njuta av rörelsen, munterheten, de glada ansiktena och de skrattande rösterna. De otaliga blommornas doft berusade mig och jag kände själv en stor passionerad längtan att äga några av dem. Jag glömde lotusblomman när jag tänkte på dessa andra, och fastän nu indragen i dansens yra, lovade jag mig att, när den var slut, samla mig ett riktigt fång sådana blommor. Nu fruktade jag inte längre Agmadh eller hans missnöje, även om trädgården var hans. Plötsligt hörde jag ett hundratal glada barnröster utropa:

”Han har vunnit den! Han har vunnit den!”

Det var en boll, en gyllene boll och så lätt, så lätt, att jag kunde kasta den högt, högt mot skyn; men den föll alltid tillbaka i mina uppsträckta händer. Jag hade funnit den vid mina fötter när jag hörde de andra ropa och jag förstod snabbt att den var min. Nu var de alla försvunna utom flickan som tagit min blomma. Den fanns inte längre fäst på hennes klänning och jag hade glömt den. Hon smålog mot mig, och jag gjorde detsamma mot henne. Jag kastade bollen till henne och hon kastade den tillbaka till mig, från ena änden av trädgården till den andra.

Plötsligt hördes ljudet från en klart klingande klocka. ”Kom”, sade hon, ”det är tid att gå till skolan; kom!” Hon tog bollen och kastade bort den. Jag såg efter den med längtande blickar.

”Den var min”, sade jag.

”Du behöver den inte mer”, sade hon, ”du skall vinna ett annat pris.”

Hand i hand sprang vi genom en annan trädgård till ett stort rum, där jag inte varit förut. De barn som jag lekt med var här, och dessutom många andra. Luften i detta rum var tung och sötaktig. Jag var inte trött, för jag hade nyligen vaknat upp ur min långa sömn, men så snart jag trädde in i rummet, kände jag mig matt och mitt huvud värkte. Mycket snart föll jag i sömn medan barnens röster hördes i mina öron. När jag vaknade hördes ett rop; liknande det i trädgården; ”Han har vunnit den! Han har vunnit den!”

Jag stod på en slags tron av marmor. Och jag kunde höra ljudet av min egen röst i luften – jag hade talat. Barnen stod i grupper omkring mig. Jag påminde mig om att flickan som fört mig hit sagt, att läraren brukade stå på denna tron. Varför stod då vi barn här? Jag såg mig omkring och såg att rummet var fullt av präster! De stod tysta och orörliga på lärjungarnas plats. Åter igen hörde jag barnen ropa; ”Han har vunnit det! Han har vunnit det!” Jag sprang förskräckt ned från tronen, varför vet jag inte.

När jag stod på marken, såg jag att barnen åter igen var försvunna. Jag kunde inte se någon av dem utom flickan som fört mig hit. Hon stod på tronen och skrattade och klappade i händerna. Jag undrade vad det kunde vara som hon tyckte var så roligt, och såg mig omkring och märkte då, att jag stod mitt i en krets av vitklädda präster, som hade fallit på knä och böjt sig så djupt, att deras pannor berörde marken. Vad betydde detta? Jag kunde inte komma på det och stod orörlig av fruktan när flickan som svar på min fråga utbrast: ”De dyrkar dig!”

Min förvåning över hennes ord var inte större än någon av de andra som drabbat mig. Nu förstod jag att jag var den ende som hörde hennes röst.

____________________________________________________________________________

Kapitel VIII

Jag fördes tillbaka till mitt eget rum där de unga prästerna gav mig mat. Jag var hungrig, för jag hade avbrutit min fasta, och maten var förträfflig. De unga prästerna böjde knä, då de bjöd mig den. Jag betraktade dem förundrad, för jag kunde inte förstå orsaken till det. Flera av dem bjöd mig frukter och läckra sötsaker, som jag aldrig förut smakat. En mängd blommor ställdes bredvid mig och blommande växter längs väggarna. Jag ropade av glädje vid deras åsyn, samtidigt som såg jag Agmadh stående i skuggan av förhänget. Hans ögon var fästade på mig, de var kalla och besynnerliga. Men jag fruktade honom inte nu; jag var full av en känsla av glädje, som gjorde mig djärv. Jag gick från blomma till blomma och kysste var och en av dem. Deras doft fyllde hela rummet rikligt. Jag var lycklig och stolt, för jag verkade inte längre behöva frukta denne kalla präst, som stod där orörlig som huggen i sten. Denna förnimmelse av oräddhet lyfte en tung börda från mitt barnsliga sinne.

Agmadh vände sig om och försvann och samtidigt som han passerade bakom förhänget, fick jag se flickan vid min sida. ”Se”, sade hon, ”jag har skaffat dig dessa blommor.”

”Du”, ropade jag.

”Ja, jag sade till dem att du tyckte om blommor; och dessa är vackra och doftar så starkt, de växer i jorden. Är du trött eller skall vi gå ut och leka? Vet du att denna trädgård är vår och att bollen ligger där eftersom någon hämtade den åt dig.”

”Vet du inte det?” sade hon, medan hon undrande betraktade mig. ”Det var för att du undervisade från tronen idag och talade visa ord som de förstod, fastän vi barn inte gjorde det. Men vi såg, att du vann ett högt pris. Du kommer vinna alla priser.”

Jag satte mig ned på bädden, lutade huvudet i händerna och såg förvirrat på henne.

”Men hur kunde jag göra det utan att veta det?” frågade jag.

”Du kommer att bli stor om du inte kämpar emot, och ovetande kommer du att vinna alla priser. Om du håller dig lugn och stilla skall du tillbedjas av alla dessa präster till och med de allra högsta.”

För ett ögonblick var jag stum av förvåning, men sedan sade jag:

”Hur kan du, som är så liten, veta allt detta?”

Blommorna berättade det för mig”, svarade hon skrattande. ”De är dina vänner och det är sanning alltsammans. Kom nu och lek med mig!”

”Inte än”, sade jag, för mitt huvud var hett och tungt och mitt hjärta var uppfyllt av undran. Jag förstod inte henne ord.

”Det är omöjligt, att jag kan ha förkunnat från tronen!” utropade jag.

”Du gjorde det, och de höga prästerna sänkte sina vördnadsfulla ansikten inför dig. Du sade dem hur de skulle utföra någon märklig ceremoni, där du skulle stå mitt ibland dem.”

”Jag?”

”Ja; du sa även åt dem vilken slags dräkt du skulle bära, hur den skulle vara gjord, och de ord, som skulle uttalas, då de sätter den på dig.”

Jag såg livligt intresserad på henne. ”Har du mer att berätta?” utropade jag då hon slutade.

”Du skall hädanefter leva bland jordiska blomster och ofta leka med barnen. Åh, det utspelade sig många saker! Men om ceremonin kommer jag inte ihåg mer. Det får du i alla fall snart se, för den kommer att utföras inatt.”

Jag störtade förskräckt upp från bädden.

”Bli inte rädd”, sade hon skrattande, ”jag skall vara hos dig. Jag är glad för det eftersom jag hör till templet, men jag har ännu aldrig fått vara närvarande vid någon av de heliga ceremonierna.”

”Du hör till templet! Men de kan ju inte höra din röst!”

”Ibland kan de inte se mig”, sade hon med ett skratt, ”bara Agmadh kan det och han gör det alltid, för jag tillhör honom. Men jag kan inte tala med honom; jag tycker om dig, för jag kan tala med dig. Kom och låt oss gå ut och leka. Blommorna i trädgården är lika vackra som de här inne och bollen finns där. Kom!”

Hon tog mig i handen och gick lugnt bort. Jag lät henne leda mig vart hon ville, eftersom jag var försjunken i tankar. Men ute var luften så ren och klar, blommorna så sköna och solkskenet så varmt, att jag snabbt glömde mina funderingar för njutningen av allt detta.

____________________________________________________________________________

Kapitel IX

Det var natt. Jag var sömnig och belåten, för jag hade känt mig glad och underhållen av att få springa omkring i den friska luften. Hela aftonen hade jag sovit på min bädd bland blommorna vars doft uppfyllde rummet, och jag drömde underbara drömmar, i vilka varje blomma blev ett leende ansikte, och magiska röster ljöd i mina öron. Jag vaknade plötsligt, men trodde mig ännu drömma, för månskenet föll in i mitt rum och på de vackra blommorna. Och jag tänkte med förundran på det enkla hem som jag växt upp i. Hur hade jag kunnat stå ut där? Nu tycktes mig skönhet vara livet. Jag kände mig mycket lycklig.

Medan jag låg där och drömmande betraktade månskenet, öppnades dörren hastigt utifrån. Korridoren var full av ljus, ett så klart ljus att månljuset verkade vara mörker, och jag bländades. Sedan kom en mängd noviser in i rummet, de bar på något som jag inte kunde se vad det var, på grund av det starka skenet. Därefter gick de åter ut och stängde dörren, lämnade mig ensam i månskenet med två långa, vita, orörliga gestalter. Jag visste vilka de var, fast jag inte vågade se dem – de var Agmadh och Kamen Baka.

Jag darrade till en början, men plötsligt såg jag flickan glida fram ur skuggorna med ett leende ansikte och fingret på läpparna.

”Var inte rädd”, sade hon ”De kommer för att sätta på dig den vackra klädnaden, som du sade till dem att göra i ordning.”

Jag steg upp från bädden och såg på prästerna. Jag var inte längre rädd. Agmadh stod orörlig med ögonen fästade på mig. Den andre nalkades mig, och höll i handen en vit dräkt. Den var av fint linne och prydd med ett rikt guldbroderi, som bildade figurer, vilkas betydelse jag inte förstod. Den var ännu vackrare än Agmadhs dräkt och något så vackert som den hade jag aldrig sett, sedan jag trädde in i templet.

Jag var nöjd och räckte ut min hand efter klädnaden. Kamen kom fram till mig, och då jag kastat av mig den dräkt jag förut bar, satte han med egna händer på mig den andra. Den doftade av någon fin rökelse som jag inandades med välbehag. Denna dräkt var i sanning kunglig!

Kamen gick till dörren och öppnade den. Det bländande ljusskenet föll rakt på mig. Agmadh förblev stående orörlig med ögonen fästade på mig. Flickan betraktade mig beundrande och klappade händerna av förtjusning. Sedan tog hon min hand. ”Kom!” sa hon. Jag följde henne och vi gick tillsammans ut i gången, med Agmadh tätt bakom oss. Vad jag såg gjorde mig förskräckt, och jag stannade. Den stora korridoren var alldeles full av präster förutom på det ställe där jag stod, tätt intill dörren till det allra heligaste. Här lämnades ett stort tomrum, och i detta tomrum stod en divan täckt med ett silkesdraperi, broderat i guld med bokstäver liknande dem på min dräkt. Omkring divanen stod en häck av välluktande blommor och marken runt omkring var blomsterströdd. Jag ryste inför denna väldiga skara av orörliga vitklädda präster, vilkas ögon var fästade på mig, men de vackra färgerna behagade mig.

”Denna divan är vår”, sade flickan och ledde mig dit. Ingen annan talade eller rörde sig, och jag lydde henne. Vi fann på divanen den gyllene bollen, som vi lekt med i trädgården. Jag såg upp för att se om Agmadh iakttog oss. Han stod vid dörren till det allra heligaste och hans ögon vilade på mig. Kamen stod närmare oss och hans ögon var riktade mot den slutna dörren till helgedomen, medan hans läppar rörde sig, som om han uttalade ord. Ingen verkade vara arg på oss och jag vände mig åter till flickan. Hon tog upp bollen och sprang till den ena änden av den stora divanen; jag kunde inte motstå hennes uppsluppna glädje, utan sprang skrattande till den andra änden. Hon kastade bollen till mig, och jag fångade upp och tänkte kasta tillbaka den till henne, då korridoren plötsligt försänktes i det djupaste mörker. Men med ens upptäckte jag, att jag kunde se flickan, och att hon skrattade. Jag kastade bollen till henne, hon fångade den och började skratta igen. Jag såg mig omkring och såg att allt annat var försänkt i djupt mörker. Jag tänkte på den hemska skepnaden som jag förra gången såg i mörkret, och jag skulle ha ropat högt av förskräckelse om inte flickan varit där. Hon kom och tog min hand i sin.

”Är du rädd”, sade hon, ”det är inte jag. Och det behöver du inte vara, de skulle inte vilja skada dig, för de dyrkar dig.”

Medan hon talade, hörde jag plötsligt musik, ljuv, underbar musik, som fick mitt hjärta att klappa fortare och mina fötter att längta efter dans. Ögonblicket därefter såg jag ljus kring dörren till helgedomen, som öppnades. Skulle den ohyggliga skepnaden träda ut genom den? Min kropp skälvde av förfäran vid denna tanke, men jag förlorade dock inte allt mod som förra gången; flickans närvaro och den glada musiken höll borta den förskräckliga känslan av ensamhet. Flickan steg upp och tog min hand i sina. Vi nalkades dörren till helgedomen. Jag ville sätta mig emot detta, men förmådde inte motstå den makt som drev mig framåt. Vi trädde in genom dörren och i samma ögonblick upphörde musiken – allt blev åter igen tyst. Jag såg ett svagt ljussken, som verkade komma från bortersta änden av rummet. Flickan ledde mig fram mot detta ljus. Eftersom hon var med mig, var jag inte rädd. I slutet av rummet fanns ett litet inre rum eller en slags grotta, som jag tyckte verkade vara uthugget i själva klippan. Här var tillräckligt ljust för att man skulle kunna urskilja föremålen. En kvinna satt på en låg bänk med huvudet lutat över en stor bok som hon hade liggande i knäet. Mina ögon drogs ögonblickligen mot henne och jag kunde inte slita dem därifrån. Jag kände igen henne och ryste vid tanken på att hon skulle lyfta upp huvudet och jag skulle få se hennes ansikte.

Plötsligt märkte jag att flickan, min ledsagerska, var försvunnen. Jag såg inte efter, för mina ögon fängslades av en oemotståndlig trollmakt, men jag förstod det på grund av att jag inte längre kände hennes hand i min. Jag visste att hon var borta.

Jag väntade orörligt liksom en av de huggna bildstoderna i tempelallén.

Slutligen lyfte hon upp huvudet och såg på mig. Blodet stelnade i mina ådror och jag kände frossa. Jag tyckte att jag isades av dessa ögon, vassa som dolkar, men jag kunde inte vända mig bort eller ens dölja mina ögon för den hemska synen.

”Du har kommit till mig för att lära. Nåväl, jag skall undervisa dig”, sade hon, och hennes röst ljöd låg och mild liksom sakta toner från något musikinstrument. ”Du älskar blommor och allt som är skönt. Du kan bli en stor konstnär om du bara lever för det sköna, men du måste bli mer än det.” Hon räckte handen mot mig, och mot min vilja räckte jag henne min; hon vidrörde den endast lätt, men vid denna beröring fylldes min hand med rosor, vilkas doft uppfyllde rummet. Hon skrattade ett välljudande skratt – jag förmodar att uttrycket i mitt ansikte roade henne.

”Kom nu”, sade hon, ”och ställ dig bredvid mig, för du fruktar mig ju inte längre.” Med ögonen fästade på rosorna närmade jag mig henne, de fängslade mina blickar, och eftersom jag inte såg hennes ansikte så var jag inte rädd.

Hon slog sin arm omkring mig och drog mig intill sig. Plötsligt märkte jag, att den mörka dräkt hon bar inte bestod av linne eller ylle – den var levande – den utgjordes av krälande ormar som slingrande sig omkring henne och bildade veck, vilka för mig verkade vara mjukt fallande draperier, då jag stod på lite avstånd från henne. En känsla av förskräckelse föll åter över mig och jag försökte ropa, men kunde inte. Jag försökte fly från henne, men förgäves! Hon skrattade åter, men denna gång var det ett ondskefullt skratt. Samtidigt som jag betraktade henne förändrades hennes dräkt – den var fortfarande lika mörk, men inte längre levande. I en andlös, undrande ångest stod jag där med hennes arm fortfarande omkring mig. Hon höjde den andra handen och lade den på min panna. Med ens lämnade mig all fruktan, och jag blev lugn och nöjd. Mina ögon var slutna och likväl såg jag; jag var fullt medveten, men önskade dock inte gå därifrån. Hon steg upp, lyfte mig i sina armar och satte ned mig på den långa stenbänken, på vilken hon nyss själv suttit. Mitt huvud föll tillbaka mot klippväggen bakom mig. Jag var stum och orörlig, men kunde se allt.

Hon reste sig upp i sin fulla längd och sträckte upp armarna över huvudet, och åter igen så såg jag ormarna. De flätade sig om varandra, kraftiga och fulla av liv. De utgjorde inte bara hennes dräkt, de slingrade sig även om hennes huvud. Jag kunde inte urskilja, om de utgjorde själva håret, eller om de bara blandade sig med det. Hon knäppte ihop händerna högt över huvudet, och de förskräckliga odjuren hängde sig slingrande vid hennes armar. Men jag var inte längre rädd – fruktan verkade ha övergivit mig för alltid.

Plötsligt blev jag varse att någon mer fanns i helgedomen. Agmadh stod vid öppningen till den inre grottan.

Med undran såg jag på hans ansikte, det var så orörligt; ögonen verkade inte se någonting. Men jag erinrade mig hastigt, att de i själva verket inte kunde se någonting; att denna gestalt, detta ljus, jag själv, allt detta var osynligt för honom.

Hon vände sig emot mig eller lutade sig över mig så att jag såg hennes ansikte, och hennes ögon fixerade mina; för övrigt rörde hon sig inte. Dessa ögon som genomborrade mig likt dolkar fyllde mig inte längre med förskräckelse, utan höll mig fängslad som om jag slagits i järn. Medan jag stirrade på henne såg jag plötsligt ormarna förvandlas och försvinna; de blev åter de långa, vågformiga vecken av en grå, mjuk glänsande klädnad och deras huvud och förskräckliga ögon förvandlades till tindrande rosor. En stark rosendoft uppfyllde helgedomen. Då såg jag Agmadh le.

”Min drottning är här”, sade han.

”Din drottning är här”, sade jag, okunnig om att jag talat, förrän jag hörde ljudet av min egen röst.

”Hon väntar att få höra din önskan.”

”Säg mig”, sade han, ”hur ser hennes klädnad ut?” Jag svarade: ”den skimrar och glänser, och på hennes skuldror sitter rosor.”

”Jag längtar inte efter njutning”, sade han, ”min själ är trött på det, men jag begär makt.”

Tills nu hade hennes ögon, fästade på mina, sagt mig vad jag skulle säga; men nu hörde jag åter hennes röst.

”Inom templet?”

Och jag upprepade hennes ord, omedveten om att jag gjorde det tills jag hörde ljudet av min röst.

”Nej”, svarade Agmadh föraktligt. ”Jag vill komma utanför dessa murar och leva bland människorna och göra min vilja gällande bland dem. Jag begär makt att kunna göra det. Den har lovats mig, men löftet har inte uppfyllts.”

”Eftersom du saknade det mod och den styrka, som fodras för att få det uppfyllt.”

”Jag saknar inte dessa längre”, svarade Agmadh, och för första gången såg jag passionen glöda i hans ansikte.

”Uttala då de avgörande orden” sade hon.

Agmadhs ansikte förvandlades. Han stod orörlig några ögonblick och hans ansikte blev kallare och stenhårdare än någon stenbilds.

”Jag avsäger mig min mänsklighet”, sade han slutligen långsamt, så att orden tycktes stanna och vila svävande i luften.

”Det är bra”, sade hon. ”Men du kan inte vara ensam. Du måste föra till mig flera, vilka liksom du själv är färdiga att trotsa allt och veta allt. Jag måste ha tolv edsvurna tjänare. Ge mig dem, och du skall få vad du önskar.”

”Skall de bli mina jämlikar?! frågade Agmadh.

”I begär och mod, ja; i makt, nej; för var och en skall ha sina särskilda begär; på sådana villkor antar jag deras tjänst.”

Agmadh stod tyst ett ögonblick; sedan sade han:

”Jag lyder min drottning. Men jag behöver hjälp till ett sådant svårt företag. Vad skall jag kunna fresta dem med?”

Vid dessa ord sträckte hon ut armarna, öppnade och slöt händerna med en underlig rörelse som jag inte begrep. Hennes ögon glödde som eldkol och blev sedan kalla och uttryckslösa.

”Jag skall leda dig”, svarade hon. ”Lyd mina befallningar, och du behöver inte frukta. Lyd endast mig och du skall lyckas! Du har alla som behövs inom detta tempel; här finns tio präster, som är redo. De är fulla av hunger. Jag skall mätta dem. Dig skall jag belöna, när ditt mod och din ståndaktighet är tillräckligt prövade – inte förr, för du begär mycket mer än dessa andra.”

”Och vem skall fylla antalet?” frågade Agmadh. Hon fäste sina ögon på mig.

”Detta barn”, svarade hon. ”Han är min – min utkorade och mest älskade tjänare. Jag skall undervisa honom; och genom honom er.”

____________________________________________________________________________

Kapitel X

”Säg Kamen Baka, att jag känner hans hjärtas önskan och att han skall få den uppfylld, men att han först måste uttala de avgörande orden.”

Agmadh böjde huvudet och vände sig om. Han lämnade tyst helgedomen.

Jag var åter ensam med henne. Hon nalkades mig och fäste de ohyggliga ögonen på mig.

Medan jag betraktade henne, försvann hon, och där hon stått, såg jag ett klart sken, som så småningom formade sig till en företeelse, skönare än någon jag förr sett.

Det var ett träd, övertäckt av mjukt hängande lövverk, mer likt hår än blad, och på varje gren växte fullt med blommor i stora klasar, och i det såg jag en mängd fåglar med fjädrar i de grannaste färger flyga hit och dit bland de lysande blommorna, till dess jag blev yr i huvudet och högt utropade: ”Ack, ge mig en av dessa små fåglar, så att han kan komma till mig och bygga sitt bo hos mig, liksom han gör bland blommorna!”

”Du skall få hundratals sådana, och de ska älska dig, kyssa din mun och ta sin föda från dina läppar. Så småningom skall du få en trädgård, där ett träd liknande detta växer, och alla luftens fåglar ska älska dig. Men först måste du lyda min befallning. Tala till Kamen och säg till honom att träda in i helgedomen.”

”Kom in”, sade jag; ”prästen Kamen Baka skall komma in!”

Han kom in och ställde sig vid ingången till grottan. Trädet hade försvunnit, och jag såg åter framför mig den mörka gestalten med den glänsande veckrika dräkten och de grymma ögonen; de var fästade på prästen.

”Säg honom”, sade hon långsamt, ”att hans hjärtas hunger skall stillas. Han begär kärlek – hans önskan skall uppfyllas. Prästerna i templet har vänt sig ifrån honom och han vet att deras hjärtan är kalla som sten. Han önskar se dem på knä framför sig, dyrkande honom såsom villiga slavar. Han skall få det, för han skall överta det ämbete, som tills nu varit mitt. Han skall tillfredställa deras hjärtans begär, och som tack för det ska de ställa honom på en piedestal högt över alla, utom mig. Är mutan tillräckligt stor ?”

Hon uttalade dessa ord i en ton av djup ringaktning, och jag kunde avläsa i hennes hemska ansikte att hon föraktade honom för hans ärelystnads ringa mål. Men udden i orden försvann, då jag uttalade dem.

Kamen böjde på huvudet, och hans ansikte glödde av segerglädje.

”Det är”, sade han.

”Uttala då de avgörande orden!”

Kamen Baka föll på knä och sträckte händerna högt över huvudet. Hans ansikte antog ett ångestfyllt uttryck.

”Hädanefter, även om alla människor älska mig, skall jag dock inte älska någon”, sade han.

Den mörka gestalten gick fram och vidrörde hans panna med sin hand. ”Du är min”, sade hon och vände sig bort med ett leende, mörkt och kallt som nordanvinden. Hennes sätt mot Kamen gjorde på mig intrycket av en lärares och vägledares; till Agmadh hade hon talat snarare som en drottning till sin gunstling, vilken hon på en gång värderar och fruktar – till en som är stark.

”Nu, barn, blir här arbete för dig”, sade hon samtidigt som hon vände sig mot mig. ”I denna bok står upptecknande önskningar hos de präster som ska bli mina tjänare. Du är nu trött och måste vila, för jag vill inte att de skadar dig. Du måste växa upp till en stark man värdig min ynnest. Men tag boken med dig; och så snart du vaknat tidigt i morgon, skall Kamen Baka komma in till dig. Då skall du läsa den första sidan för honom. När han lyckats fullgöra det första provet, skall han åter komma till dig tidigt en morgon; då skall du läsa till dess boken är slut. Säg honom detta, och att han aldrig skall förtvivla inför svårigheter. Med varje hinder som övervinns ökar hans makt och när han bestått alla prov skall han stå högt över alla.”

Jag upprepade dessa ord för Kamen. Han stod nu i dörröppningen med händerna knäppta framför sig och huvudet så djupt nedböjt att jag inte kunde se hans ansikte. Men då jag tystnade, lyfte han upp det och sade: ”Jag lyder”. Hans ansikte upplystes ännu av den glöd, jag förut sett däri.

”Låt honom gå”, sade hon, ”och be honom sända Agmadh hit.”

När jag upprepat orden drog han sig sakta tillbaka. Jag kunde av hans rörelser dra den slutsatsen att allt var mörker för honom.

Ett ögonblick därefter stod Agmadh i dörröppningen. Hon gick fram till honom och lade sin hand på hans huvud. Jag såg en krona på huvudet; och Agmadh log.

”Den skall bli hans, säg det åt Agmadh”, sade hon. ”Det är den största krona på jorden med undantag av en; och denna ännu större skulle han inte vilja bära. Säg nu till honom att ta dig i sina armar och bära dig till din bädd. Men håll säkert i boken.”

Medan jag upprepade orden, vidrörde hon lätt min panna. En djup behaglig dvala föll över mig och jag tyckte att orden dog på mina läppar. Men jag kunde inte säga om dem; allt hade blivit otydligt. Jag sov.

____________________________________________________________________________

Kapitel XI

När jag vaknade var det fullt dagsljus och jag kände att jag sovit en lång djup sömn. Mitt rum var som en trädgård, så fullt av blommor. Mina ögon såg på dem med behag, men träffade plötsligt ett annat föremål som höll dem fängslade. Det var en knäböjande gestalt mitt i rummet; en präst med djupt nedböjt huvud. Men jag visste, att det var Kamen Baka. Jag gjorde en rörelse och vid ljudet därav lyfte han på huvudet och såg mot mig. Då jag vände mig om, fann jag boken ligga uppslagen bredvid mig. Mina ögon fängslades vid boken, och jag såg skinande ord, men utan att förstå dem, läste jag ändå dem högt. Men snart måste jag sluta, för inget mer var skrivet med vanliga bokstäver utan allt var hieroglyfer.

Kamen Baka reste sig hastigt. Jag såg på honom, och hans ansikte lystes upp av en vild triumf. ”Han skall kyssa mina fötter i dag!” utropade han. Sedan, då han såg min förundrande blick, sade han: ”Har du läst alltsammans?”

”Allt som jag förstår”, svarade jag. ”Det övriga är skrivet med bokstäver, som jag inte känner till.”

Han vände sig genast om och lämnade rummet. Jag såg åter på den sidan i boken som jag läst, för att se vad det var för ord, som så märkvärdigt upprört honom. Jag kunde inte längre förstå dem, – även dessa var nu skrivna med hieroglyfer – och jag stirrade på dem med förtvivlan, för jag fann att jag inte kunde minnas ett enda ord av vad jag läst. Jag blev trött av att fundera över detta och föll åter i sömn, med huvudet lutat mot den sällsamma boken, och vaknade inte från min drömlösa djupa sömn, förrän ett ljud fick mig att vakna med ett ryck.

Två unga präster var i rummet; de hade med sig bröd och mjölk som de knäfallande bjöd mig. Jag var rädd, för annars skulle jag ha skrattar åt att se dem knäfalla för mig, en bondgosse. Då jag avslutat min måltid, lämnade de mig; men jag förblev inte länge ensam. Förhänget lyftes upp, och vid anblicken av den person som trädde in i rummet, hoppade jag upp från bädden och gav till ett rop av glädje. Det var Seboua, trädgårdsmästaren.

”Hur kommer det sig, att du kommer till mig?” frågade jag. ”Jag trodde verkligen, att jag aldrig skulle få se dig mer.”

”Agmadh sände mig hit”, svarade han.

”Agmadh!” utropade jag förvånad. Jag närmade mig honom och tryckte hans arm mellan mina händer.

”Jag är verklig”, sade han. ”De kan inte göra en skenbild av mig. Då du ser mig, behöver du inte frukta att det inte är jag själv.”

Han talade i en arg och kärv ton, så att jag för ett ögonblick blev rädd; men min rädsla försvann, när det egendomliga leendet, lyste upp hans fula ansikte.

”Du skall komma ut med mig i trädgården”, sade han, och räckte mig sin stora hand. Jag fattade den och tillsammans lämnade vi rummet och skyndade genom de stora, tomma salarna och de långa korridorerna i templet, till dess vi kom till den lilla gallerporten, genom vilken jag för första gången såg Sebouas ansikte. Och liksom då såg jag även nu trädgården utanför som badade i sin rika färgprakt i solkskenet.

”Ack, vad jag är glad åt att få komma hit igen”, sade jag.

”Första gången du kom hit var det för att arbeta; du skulle då vara min hantlangare”, sade Seboua torrt. ”Nu är det helt annorlunda. Du skall leka, inte arbeta, och jag skall behandla dig som en liten prins. Har de redan skämt bort dig? Skulle du tycka om att bada?”

”Men var”, svarade jag, ”i vilket vatten? Jag skulle tycka om att få kasta mig i och simma i något riktigt djupt och kallt vatten.”

”Kan du simma? Tycker du om vatten? Följ då med mig, och jag skall visa dig ett vatten som är både djupt och kallt. Kom med mig!”

Han gick med raska steg, så att jag hade svårt att följa honom. Han mumlade något för sig själv som jag inte förstod; och jag brydde mig inte heller om att lyssna, för jag tänkte bara på hur ljuvligt det skulle bli att kasta sig i det friska vattnet denna heta kvava morgon.

Vi kom till en plats, där det fanns en stor djup damm, ned i vilken vattnet droppade tätt, tätt från något ställe ovanför.

”Där har du vattnet”, sade Seboua, ”och där finns inga blommor som du kan skada.”

Jag stod på kanten av dammen i det varma solskenet och tog av mig min vita klädnad. Och efter att sett mig omkring ett ögonblick och beundrat solens prakt, kastade jag mig i vattnet. Det var verkligen kallt! Jag tappade nästan andan i första ögonblicket, men jag sträckte ut mig och började simma och njöt snart i fulla mått av det uppfriskade badet. Det friska vattnet livade upp och stärkte mig; jag kände mig inte längre matt och dåsig som bland rökelsen i templet eller av blomdoften i mitt eget rum. Jag var så lycklig – jag ville stanna så länge som möjligt i vattnet och solskenet. Jag slutade att simma och började flyta lite slappt med slutna ögon för att inte bländas av solen.

Plötsligt kände jag något märkligt; jag höll andan, men det var så ljuvligt och det skrämde mig inte alls. Det var en kyss på mina läppar. Jag öppnade ögonen. Där – bredvid mig – liggande på vattnets yta, såg jag min drottning. Lotusdrottningen. Jag gav till ett rop av glädje. Omedelbart försvann ur mitt minne all den glädje jag upplevt sedan jag sist såg henne. Hon var min drottning, min älskade vän; när hon var hos mig frågade jag inte efter något annat i världen.

”Mitt barn, du har kommit till mig igen”, sade hon; ”men snart skall du åter lämna mig, och hur skall jag kunna hjälpa dig, om du alldeles glömmer mig?!

Jag svarade inte, för jag skämdes. Jag kunde knappt tänka mig att jag verkligen hade glömt henne och likväl visste jag att det var sant.

”Det vatten, som du nu vilar i”, sade hon, ”kommer från den plats, där mina blommor, lotusblommorna växer. Det vore döden för dig att stiga ned i det vatten, där de bor. Men detta vatten, som droppar från dem innehåller bara lite av sitt liv och har gett dem sitt eget. Då du en gång kan bada i lotusblommans vatten, skall du vara stark som örnen och livskraftig som det nyfödda barnet. Mitt barn, var fast; lyssna inte till det smicker som förvillar dig, lyssna bara till sanningen! Stanna i solljuset, älskade barn, och låt inte skuggorna bedra dig; för livets liv väntar på dig, sanningens och kärlekens rena blomma väntar att bli plockad av dig. Vill du bli ett redskap, bara ett verktyg i händerna på dem som endast känner själviskhet? Nej, förvärva kunskap och bli stark; då skall du sprida solljus över världen. Kom, mitt barn, ge mig din hand; res dig upp och knäböj på dess yta och drick av solens ljus; res dig upp och knäböj och bed till livets ljus så att det kan upplysa dig.”

Jag reste mig med hennes hand i min. Jag böjde knä vid hennes sida. Åter reste jag mig och stod bredvid henne på vattnet – och sedan vet jag inget mer.

”Vill du vara ett redskap, blott ett verktyg i händerna på dem som endast känner själviskhet? Nej, förvärva kunskap och bli stark; då skall du sprida solljus över världen.”

Dessa ord tycktes viskas i mitt öra, då jag vaknade; jag upprepade dem åter och åter igen och påminde mig varje särskilt ord. Men de verkade dunkla och meningslösa för mig; jag tyckte att jag förstod dem, då jag först hörde dem; men nu ljöd de för mig som prästens ord för de dansande på en fest.

* * * * * * *

Jag var ett barn då dessa ord viskades i mitt öra – en gosse, hjälplös, okunnig och oerfaren. Under mina uppväxtår ljöd Lotusdrottningens manande ord beslöjade och meningslösa i min hjärnas dunkla vrå. Det var för mig som prästens sång för barnet som bara uppfattar dess ljud. Men jag glömde dem ändå aldrig. Mitt liv var överlåtet åt de män som höll mig fången till ande och kropp; fjättrar låg tunga över min slumrande själ. Medan min kropp utan motstånd överlämnade sig åt sina herrars ledning, var jag en slav som likväl visste att frihet fanns under den fria himmelen. Men fastän jag blint lydde och offrade all min styrka och kraft i det vanhelgade templets förnedrande tjänst, behöll jag ändå i hjärtat troget minnet av den ljuva drottningen, och i min själ var hennes ord inristade i eld som inte skulle dö. Men när jag växte upp till man, blev mitt sinne tungt. Dessa ord, vilka lyste som en stjärna i min själ, kastade ett egendomligt ljus över mitt sorgliga liv. När min själ utvecklades såg jag detta och en djup förtvivlan och dödströtthet la sig tungt över mig, och stängde av mig från all världens skönhet. Från att vara ett glatt barn, en lycklig solskensvarelse, blev jag en allvarlig yngling, med stora tårfyllda ögon, vars sjuka hjärta inom sig dolde många, bara till hälften förstådda hemligheter av skam och skuld och sorg. Ibland då jag vandrade genom trädgården, betraktade jag det lugna vattnet i lotusdammen och bad att få se synen än en gång. Men den visade sig aldrig. Jag hade förlorat barndomens oskuld och ännu inte vunnit mannens kraft.

SLUT PÅ FÖRSTA BOKEN

**********

till ANDRA BOKEN:   Andra Boken, kapitel, I –V

_____________________________________

MABEL COLLINS
Sagan om Den Vita Lotusblomman

Översatt från The Idyll of the White Lotus av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

The Idyll of the White Lotus in English

_____________________________________

Andra mystiska skrifter av Mabel Collins:

Ljus på Vägen - Bok I & II av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Kommentarerna av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Karma av Mabel Collins

Genom De Gyllene Portarna – kap 1 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 2 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 3 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 4 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 5 av Mabel Collins

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)