Genom De Gyllene Portarna

yantra1.gif (2187 bytes)

GENOM DE GYLLENE PORTARNA

ETT TANKEFRAGMENT

KAPITEL III

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Prolog & kap I     kap II     kap III   kap IV    kap V & Epilog ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog
Kapitel I      Sökande efter njutning
Kapitel II    Mysteriet vid tröskeln
Kapitel III   Den första ansträngningen
Kapitel IV   Smärtans betydelse
Kapitel V     Styrkans hemlighet
Epilog

____________________________________________________________________________

KAPITEL III
Den första ansträngningen.

I.

Det är mycket lätt att inse att det i en människas liv eller erfarenheter inte finns något tillfälle då hon är närmare tingens själ än vid något annat. Denna själ, det sublima väsensämne som fyller luften med skimrande glöd, finns där bakom de Portar som hon själv sätter färg på. Men att det inte bara finns en väg dit framgår tydligt av det faktum att denna själ till sitt innersta väsen måste vara universell. De Gyllene Portarna ger inte tillträde till något särskilt ställe; men vad de gör är att de öppnar en väg ut från ett särskilt ställe. Människan passerar genom dem när hon frigjort sig från sina begränsningar. Hon måste spränga det skal som håller henne innesluten i mörker, hon måste slita sönder den slöja som döljer det eviga för hennes blick, och hon måste göra det just vid det tillfälle då det är som lättast för henne att göra detta; och för det mesta sker detta tillfälle när hon minst förväntar sig att det ska hända. Människor bemödar sig om att med hjälp av sina tankar finna en väg till befrielse, och de fastställer godtyckliga och begränsade lagar beträffande sättet att uppnå det som för dem är ouppnåeligt. Många är i sanningen de som har hoppats på att vinna denna befrielse med hjälp av religionen, men i stället har de gett sina tankar och känslor en egendomlig karaktär, så utpräglad och obeveklig att det förefaller som om det skulle behövas långa tidsåldrar, innan de kommer att vara i stånd att komma upp ur dessa djupa hjulspår som de råkat komma ner i. Några har trott att det finns en väg med hjälp av det rena intellektet; och sådana män har vi att tacka för den filosofi och metafysik som har förhindrat människosläktet att hjälplöst sjunka ner i sinneskänslor. Men den människa som bara låter sitt liv styras genom tanken kommer till slut att helt och hållet fördjupa sig i fantasier, och kommer att envisas med att skänka dem åt andra människor som verklig föda. Vi står i tacksamhetsskuld till metafysikerna och transcendentalisterna; men den människa som följer dem ända till det bittra slutet, och glömmer att hjärnan endast är ett av de organ vi använder oss av, kommer att finna att hon kommit till ett ställe där bevisföringens tröga hjul för alltid verkar kretsa kring sin egen axel, utan att komma någon vart och utan att lyfta någon börda.

Dygd (eller det som varje enskild människa anser vara dygd, hennes egen måttstock av moral och renhet) anses vara en väg till himmelen av dem som utövar den. Kanske är den en väg till den moderna sybaritens, den etiske njutningsmänniskans himmel. Det är lika lätt att bli en gourmand i renlevnad och höga tankar som i smakernas njutande eller av angenäma syner och ljud. Tillfredsställelse är det mål som både den dygdige människan och drinkaren strävar efter; även om hennes liv är ett mirakel av avhållsamhet och självuppoffring, skall dock ett ögonblicks eftertanke visa oss att hon bara strävar efter njutning genom att framhärda på denna skenbart heroiska väg. Hos henne ikläder sig njutningen en fager gestalt därför att hon finner nöje endast i det som har ädel smak, och det tillfredsställer henne mera att bereda glädje åt andra än att skaffa sig själv glädje på andras bekostnad. Men rent liv och ädla tankar är i sig själv lika lite något slutligt mål som andra former av njutning; och den människa som strävar efter att finna tillfredsställelse i dem måste ständigt upprepa sina ansträngningar och göra dem mera intensiva – och likväl är allt detta förgäves. En sådan människa är som en frisk, ståtlig växt med vackra, präktiga blad; men det fordras mer av en växt än blad. Om hon blint fortsätter med sina strävanden, och tror att hon har nått sitt mål fastän hon inte ens har förstått vad detta mål är, kommer då att märka att hon kommit i den dystra belägenheten där man gör gott av tvång, och den dygdiga handlingen saknar kärlek som borde lysa fram genom densamma. Det är en god sak för en människa att leva ett rent liv, liksom det är en god sak för henne att ha rena händer – för i annat fall skulle hon verka motbjudande. Men dygden sådan vi nu förstår den, kan inte mer än någon annan del av vårt väsen stå i något särskilt förhållande till tillståndet bortom det, inom vars gränser vi har vår boning. Ande är inte en gas skapad av materian, och vi kan inte skapa vår framtid genom att godtyckligt använda ett enda materiellt medel och utelämna alla andra. Anden är det stora livet på vilken materian vilar, liksom den bergfasta världen vilar på den fria fluidiska etern; närhelst vi kan bryta igenom våra begränsningar kommer vi att befinna oss på den underbara strand där Wordsworth en gång såg en guldfärgad stråle. När vi beträder den måste allt det närvarande försvinna, – dygd lika väl som last, tankar och sinnen. Att en människa skördar vad hon har sått måste naturligtvis också vara sant. Hon har inte makt att föra med sig dygden som tillhör det materiella livet; dock är den angenäma doften av hennes goda gärningar ett vida ljuvare offer än stanken av brott och grymhet. Ändå kan det inträffa att hon genom utövandet av dygden kommer att fastna i något särskilt hjulspår, i någon viss oföränderlig form av liv i materian, så fullt och fast, att tanken omöjligen kan förstå att dödens makt är tillräcklig för att befria henne och kasta henne ut på den vida strålande oceanen – en tillräcklig makt för att hon ska kunna lyfta bort den obevekliga och tunga bommen som håller de Gyllene Portarna stängda. Och det kan ibland inträffa att en människa, som är så djupt försänkt i synd att hela hennes natur har blivit märkt och har svartnat i de själviska njutningarnas våldsamma eld, slutligen blir så fullständigt utbränd och förkolnad, att det ur själva styrkan av hennes passioner gör att ljus skiner fram. Det verkar åtminstone mera troligt för en sådan människa att till slut nå Portarnas tröskel än det gör för en asket eller filosof.

Men väldigt lite är vunnit med att nå Portarnas tröskel om man inte har kraft att passera dem. Och något mer kan syndaren inte hoppas på att göra till följd av den upplösning av henne själv som uppstått genom att hon har skådat sin egen själ. Åtminstone verkar det vara så, som om det oundvikligen måsta vara så, eftersom de betingelser som finns hos henne är negativa. Den människa som vill lyfta de Gyllene Portarnas stängda bom, måste göra det med sin egen starka hand, måste vara absolut positiv. Detta kan vi förstå genom att använda en analogi. I alla andra förhållanden i livet, vid varje nytt steg eller utvecklingsskede är det nödvändig för människan att använda hela sin viljekraft om hon vill lyckas fullständigt. Visserligen händer det ofta, att fastän hon har alla fördelar på sin sida och fastän hon till en viss grad brukar sin vilja, att hon likväl misslyckas med att uppnå vad hon önskar sig därför att hon saknar den slutligt avgörande oövervinnliga beslutsamheten. Ingen uppfostran i världen kan göra en människa till en intelligensens stjärna som sprider sin strålglans över sin samtid, även om hennes förmåga är aldrig så stor; för om hon inte positivt längtar efter att tillägna sig fullkomningens blomma, så kommer hon inte att bli någonting annat än en torr pedant, en ordmånglare, en mästare i mekaniskt tänkande, en minnesmaskin. Men den människa i vars själ denna positiva egenskap finns skall resa sig, trots motsatta omständigheter, och hon kommer på tänkandets flod att känna igen och tillägna sig det som är naturlig näring för henne, och hon skall till slut stå som en jätte på den plats som hon beslutat sig för att uppnå. Det är något som vi dagligen ser inträffa på livets alla områden. Det är på grund av detta förhållande som det inte ser ut att vara möjligt för den människan, som bara genom sina passioner har tillintetgjort den dogmatiska och trångsynta delen av sin natur, att träda in genom de stora Portarna. Men eftersom hon inte är förblindad av fördomar, inte har låtit sig kedjas i någon tänkandets trampkvarn, och inte har låtit sin själs hjul glida ner i livets djupt körda hjulspår, så kommer det att visa sig, om bara den positiva viljan en gång kan födas inom henne, att hon inom en inte alltför hopplöst avlägsen framtid skall kunna lyfta sin hand mot den stängda bommen.

Otvivelaktigt är den uppgift som vi nu talar om den svåraste som hittills drabbat oss i livet – det vill säga, att frigöra en människa från alla fördomar, allt förhårdnat tänkande eller kännande, alla begränsningar och på samma gång inom henne utveckla den positiva viljan. Detta verkar alldeles mycket påminna om ett mirakel; för under livets vanliga förhållanden är den positiva viljan alltid förenad med fasta idéer. Men många saker som alldeles för mycket verkat påminna om att genomföra ett mirakel har likväl blivit utförda, även inom den nu existerande mänsklighetens inskränkta erfarenhetsområde. Hela vår förflutna historia säger oss att svårigheter ger oss ingen ursäkt att tappa modet, ännu mindre att förtvivla; för om det låg till på det viset skulle världen ha varit utan många av civilisationens under. Låt oss därför betrakta saken mer allvarligt, när vi en gång för alla har vant oss vid tanken att det inte är omöjligt.

Den första stora svårigheten som vi ställs inför är att fästa intresset på det som inte kan ses. Likväl är det något som görs varje dag och vi behöver bara lägga märke till hur detta görs för att finna en vägledning för vårt eget handlingssätt. Varje uppfinnare fäster sitt intresse stadigt och säkert på det osedda; och det beror uteslutande på den grad av stadga och säkerhet han gör detta på om han skall lyckas eller misslyckas. Skalden som blickar framåt mot skapandets stund, vilket är det enda han lever för, ser det som är osynligt och hör det som är ljudlöst.

Sannolikt kan vi i denna sista analogi finna en ledtråd om hur framgång skall bli uppnådd på resan mot det okända målet, (”varifrån”, i sanning, ”ingen pilgrim återvänder”). Det kan även tillämpas på uppfinnaren och på alla som höjer sig över mänsklighetens mentala och psykiska medelnivå. Ledtråden ligger i ordet ”skapande”.

II.

För den vanlige tänkaren innebär ofta ordet "att skapa" en föreställningen om att någonting kan skapas ur ingenting. Men detta är helt klart inte dess betydelse; vi känner oss nödsakade att i tanken förse vår Skapare med ett kaos varifrån världarna skapas. Odlaren av jorden, som är den ursprungliga skaparen av samhället, måste ha sitt material, sin jord, sin himmel, sitt regn och solen och de frön som ska läggas ner i jorden. Han kan kan inte skapa någonting ur ingenting. Naturen kan inte uppstå ur tomheten; det finns ett material bortom, bakom eller inom, ur vilket Naturen skapas genom vår önskan att ha ett universum att leva i. Det är ett självklart faktum att fröna, jorden, luften och vattnet, som är orsaken till att de gror, finns på varje verksamhetsplan. Om du talar med en uppfinnare, kommer du att märka att långt bortom det som han för närvarande är sysselsatt med att göra, så skönjer han någonting annat som inte går att beskriva med ord, och som han hoppas kunna utföra någon gång i framtiden, eftersom han ännu inte har plockat ner det i den här objektiva världen. Denna kännedom om det osedda är ännu tydligare hos skalden, och än svårare att uttrycka i ord ända tills han berört det med någon del av det medvetande som han har gemensamt med alla andra människor. Men hans storhet står i strikt proportion till hans förmåga att leva i det medvetande som människor i allmänhet inte ens tror kan existera – det medvetande, som befinner sig i det större universumet, som andas en friare luft, som skådar en rikare jord och himmel, och som plockar frön från växter av jättelik storlek.

Det är till detta medvetenhetsområde som vi måste nå ut till. Att det inte bara är förbehållet genier framgår av det faktum att martyrer och hjältar har funnit vägen dit och har vistats i det. Det är inte bara förbehållet genier, men det kan endast uppnås av stora själar.

Detta faktum bör inte på något sätt framkalla modlöshet. Det är en allmänt utbredd tro att själsstorhet är någonting medfött. Denna tro måste bero på brist på eftertanke, på blindhet av naturens fakta. Storhet kan endast uppnås genom tillväxt; det är något som ständigt bevisas för oss. Till och med bergen samt det fasta jordklotet har blivit stora genom det sätt för tillväxt som är så karakteristiskt för det tillståndets materiella struktur – genom ackumulation av atomer. Men allt eftersom det inneboende medvetandet i alla existerande former övergår till mer framskridna livsformer blir dess verksamhet aktivare, och i motsvarande omfattning förvärvar det förmågan av tillväxt genom assimilation i stället för genom ackumulation. Då vi betraktar tillvaron utifrån denna speciella utgångspunkt (från vilken det i själva verket är svårt att hålla sig kvar vid under någon längre tid, eftersom vi har för vana att betrakta livet som en serie olika plan och förbiser de stora linjer som passerar och binder samman dessa) kommer vi omedelbart till insikt om att det är förnuftsenligt att anta, att allt eftersom vi fortskrider framåt från vår nuvarande ståndpunkt, kommer vår förmåga av tillväxt genom assimilering bli större och sannolikt förändras till en form av växande, som är ännu snabbare, lättare, samt omedveten. Universum är i själva verket rikt på storartade löften för oss, om vi bara vill höja vår blick och se dem. Det är höjandet av blicken som är det första behovet och den första svårigheten; vi har en tendens att nöja oss med vad som finns inom räckhåll för oss. Det väsentliga och karakteristiska kännetecknet på ett mänskligt geni är just att han är jämförelsevis likgiltig för den frukt som han med lätthet kan komma åt, och hungrar istället efter den som hänger högre upp. Han har i själva verket inte behov av att röra vid frukten för att denna längtan skall uppstå inom honom. Han vet att denna på avstånd hägrande frukt som han förnimmer utan förmedling av de fysiska sinnena, erbjuder en finare och kraftigare näring än någon annan föda som vänder sig till dessa sinnen. Och hur blir han belönad? Hur stark och ljuv är inte smaken av denna frukt, vilken känsla av nytt liv ingjuter den inte hos honom! För i igenkännandet av denna smak kommer han till insikt om tillvaron av de subtilare sinnena, de som ger näring åt den inre människans liv. Och det är genom denna inre människans styrka och bara genom denna styrka som de Gyllene Portarnas bom kan lyftas bort.

I själva verket är det bara genom den inre människans utveckling och tillväxt som man blir i stånd att förstå tillvaron av dessa Portar och av det som de lämnar tillträde till. Så länge människan är nöjd med sina grova yttre sinnen och inte alls bryr sig om de subtilare sinnen, förblir dessa Portar fullkomligt osynliga. Liksom porten som leder till intellektuellt liv för en obildad person är något oskapat och icke-existerande, så blir för den människa vars liv är koncentrerat i de yttre sinnena – även om hans intellektuella liv är vaket och verksamt – allt vad som finns där bortom, oskapat och icke-existerande, just därför att han inte öppnar boken.

För den tjänare som dammar av den lärdes bibliotek har de slutna böckerna ingen som helst betydelse; de ser inte ens ut att innehålla ett löfte, såvida han inte själv är en lärd man och inte bara är en vanlig tjänare. Det är fullt möjligt att under en hel evighet hålla blicken fäst på den slutna yttre världen genom ren slöhet – genom mental lättja vilket innebär klentrogenhet och som människorna slutligen lär sig att vara stolta över; och de benämner det skepticism och talar om att låta förnuftet styra. Men en människa i detta tillstånd är inte mer berättigad att känna sig stolt än den österländske sybariten som inte ens vill föra födan till sin mun; han är ”förståndig” i och med han anser att all verksamhet är värdelös och utövar till följd av detta inte någon sådan. På samma sätt förhåller det sig med skeptikern; förfall följer på ett tillstånd av overksamhet, vare sig denna är mental, psykisk eller fysisk.

III.

Och låt oss nu se hur den första svårigheten att fästa intresset på det osedda ska kunna övervinnas. Våra kroppsliga sinnen har endast att göra med vad som är objektivt i detta ords vanliga bemärkelse; men strax bortom detta livsområde finns de finare förnimmelserna som vädjar till de subtilare sinnena. Här finner vi den första ledtråden till de språngbrädor som vi behöver. Människan liknar ur denna synvinkel en punkt inom vilken många strålar och linjer sammanstrålar; och om hon har mod och intresse att frigöra sig från den enklaste livsformen, punkten, och ge sig ut på en upptäcksfärd längs dessa linjer eller strålar, om än bara ett litet stycke, skall genast hela hennes varelse oundvikligen vidgas och expandera så att människan börjar växa i storlek. Men det är tydligt – om vi fortfarande skall använda oss av detta exempel som en tämligen korrekt sådan – att det i främsta rummet då måste läggas vikt vid att hon inte följer någon speciell av dessa linjer mer ivrigt och ihärdigt än någon annan; i annat fall måste resultatet bli en missbildning. Vi vet alla hur mäktigt och majestätiskt och vilken individuell värdighet det kan finnas hos ett skogsträd som har haft plats nog att utbreda sina grenar i luften, och utrymme för att sprida sina rötter i marken, och tillräcklig livskraft för att förverkliga sin uppgift. Det lyder växandets fullkomliga naturlag, och den egendomliga vördnad det skänker åskådaren har sitt ursprung från detta faktum.

Hur skall man nu kunna lära känna och uppskatta den inre människan, hur skall man kunna iaktta dess tillväxt och ge den näring?

Låt oss försöka följa den ledtråd vi har funnit en liten bit på vägen, även om ord troligen snart kommer att visa sig vara gagnlösa.

Vi måste var och en göra resan ensam och utan hjälpare, liksom bergsbestigaren blir tvungen att klättra ensam när han närmar sig toppen av berget. Inga lastdjur kan hjälpa honom här; inte heller kan de grova fysiska sinnena eller något som berör dem hjälpa honom här. Men ord borde kunna följa med oss ännu ett litet stycke.

Tungan uppskattar vikten av söt eller pikant smak i maten. En människa vars sinnen är av lägre och enklaste slag gör sig ingen annan föreställning om söthet än just denna. En annan person åter kan uppfatta mer av detta begrepps inre väsen, en förnimmelse, högre och finare än det nyssnämnda, fastän av samma slag. Det ljuva i en vacker kvinnas ansikte eller i en väns leende känns och uppskattas av den, vars inre sinnen har blivit berörda av livskraften, om än bara väldigt svagt. Men den som har lyft bort de Gyllene Portarnas bom har obehindrat tillträde till det friska vattnets flöde, till själva den källa varifrån allt ljuvt har sitt ursprung, och denna blir en del av hans arvslott.

Men innan människan kan få dricka ur denna källa, eller ur någon annan, för att förfriska sig, måste en väldig tung börda lyftas från hennes hjärta, en järnbom, som håller det nere och förhindrar det från att resa sig i sin styrka.

Den människa som uppfattat hur det ljuva flödar från sin källa genom Naturen, genom alla livsformer, hon har befriat sig från denna tyngd, hon har höjt sig till det tillstånd där man är fri från alla bojor. Hon vet att hon är en del av det stora hela, och det är denna kunskap som är hennes arvedel. Det är genom att slita isär de despotiska bojorna som fjättrar henne vid hennes eget personliga centrum och som leder till att hon blir myndig och blir härskare över sitt rike. I samma mån som hennes väsen vidgar sig och genom många erfarenheter växer till sig i alla de riktningar som löper samman i hans eget förkroppsligade jag, så upptäcker hon att hon står i beröring med allt som har liv, att hon inom sig själv innesluter det hela. Och sedan har hon bara att överlämna sig åt den stora kraft, som vi kallar det goda, och sluta sig tätt intill den med hela sin själ. Så blir hon i snabb takt buren framåt mot det vida, öppna havet av verkligt liv. Vad är detta hav? I vårt nuvarande liv äger vi endast skuggan av det verkliga. Den människa som älskar blir övermättnad, den som dricker vin kan bara för en kort stund släcka sin törst. Hunger och åtrå gör himmelen mörk och jorden ogästvänlig för oss. Vad vi behöver är en jord som kan bära levande frukt, en himmel som alltid är full av ljus. Och om vi är positiva och tydligt känner behov av detta, så kommer vi också uppnå det.

MABEL COLLINS
Genom De Gyllene Portarna

Översatt från Through the Gates of Gold av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)