Genom De Gyllene Portarna - kap 5 & Epilog

yantra1.gif (2187 bytes)

GENOM DE GYLLENE PORTARNA

ETT TANKEFRAGMENT

KAPITEL V & EPILOG

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Prolog & kap I     kap II     kap III     kap IV     kap V & Epilog ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog
Kapitel I      Sökande efter njutning
Kapitel II    Mysteriet vid tröskeln
Kapitel III   Den första ansträngningen
Kapitel IV   Smärtans betydelse
Kapitel V     Styrkans hemlighet
Epilog

____________________________________________________________________________

KAPITEL V
Styrkans hemlighet.

STYRKAN att kunna gå framåt är vad som huvudsakligen behövs av honom som har valt sin väg. Var finner han denna? Om han ser sig omkring, är det inte svårt att upptäcka var andra människor finner sin styrka. Dess källa är djup övertygelse. Genom denna stora moraliska kraft föds något hos den människa som lever ett naturligt liv, vilket sätter henne i stånd, hur svag och bräcklig hon än är, att gå vidare och fullborda sin erövring. Erövring av vad? Inte av länder, inte av världar, utan av sig själv? Genom denna stora slutgiltiga seger uppnår hon tillträde till det hela, där allt, som kan erövras eller uppnås genom bemödanden med en gång inte bara blir hennes, utan henne själv.

Att iföra sig rustning och gå ut i striden, i vars tumult man i varje ögonblick måste vara beredd att möta döden, är något som är ganska lätt att göra; men att stå stilla mitt i världens sorlande virrvarr, att ha kvar sitt lugn mitt under kroppens sjudande oro, att iaktta tystnad just när sinnena och begären ropar med tusen röster, och att sedan utan någon rustning, utan någon brådska eller upphetsning gripa själviskhetens dödligt giftiga orm och dräpa den, är ingalunda en lätt sak. Ändå är det just detta som måste göras; och det kan bara göras i ett ögonblick av jämvikt, då fienden blivit förbryllad av tystnaden.

Men för detta avgörande ögonblick krävs det en styrka sådan som ingen slagfältets hjälte behöver. En stor krigare måste vara uppfylld av en djup övertygelse om att det är en rättfärdig sak och att han gör det på rätt sätt. Den människa som för krig mot sig själv och som segrar på slagfältet kan bara göra det då han vet att han på detta sätt gör det enda som är värt att göra, och när han gör detta så erövrar han himmel och helvete till sina tjänare. Han står över dem båda. Han har inte behov av en himmel där njutning föräras honom som en länge utlovad belöning; han fruktar inget helvete, vilket väntar honom såsom straff för hans synder. Han har en gång för alltid besegrat den månggestaltade ormen inom sig själv som vänder sig än hit, än dit i sin ständiga längtan efter beröring med andra ting, i sitt ständiga sökande efter njutning och smärta. Aldrig mera kan han (sedan segern verkligen en gång är vunnen) darra eller jubla vid tanken på något som framtiden kommer att medföra. Dessa glödande förnimmelser vilka för honom verkade vara det enda som bevisade hans tillvaro är inte längre hans. Hur kan han då veta att han lever? Han vet det bara genom slutledning. Och tids nog så bryr han sig inte längre om att försöka bevisa detta. Då finner han frid. Och i denna frid skall han finna den makt som han eftersträvat. Då kommer han att lära känna den tro som kan flytta berg.

II.

Religionen håller en människa tillbaka från vägen, hindrar henne från att skrida framåt och detta av flera helt tydliga orsaker. Först och främst begår den det väsentliga misstaget att särskilja mellan gott och ont. Naturen känner inte till någon sådan skillnad, och de sede- och samhällslagar som påläggs oss av våra religioner är lika tillfälliga och lika mycket beroende på de särskilda förhållandena, under vilka vi lever – som de sede- och samhällslagar, vilka gäller för myror och bin. Vi träder ut ur det tillstånd inom vilket dessa saker för alltid verkar äga giltighet och vi glömmer dem för alltid. Att det är så, finner man lätt då man tänker på hur en människa med storslaget tänkesätt och omfattande intelligens måste modifiera de grundsatser efter vilka hon lever då hon vistas bland främlingar. Dessa människor bland vilka hon inte hör hemma, har sina egna djupt rotade religiösa föreställningar och nedärvda övertygelser mot vilka hon inte får förgå sig. Såvida hon inte är ömkligt trångbröstad och tanklös, inser hon, att deras uppfattning av lag och ordning är lika god som hennes egen. Vad annat kan hon då göra än att så småningom anpassa sitt uppförande i enlighet med deras stadgar och seder? Och sedan om hon fortsätter att vistas bland dem i årtal, så utjämnas med tiden de skarpa olikheterna och hon glömmer slutligen var deras tro upphör och hennes egen tar vid. Men inte kan väl hennes landsmän säga, att hon har handlat orätt, om hon inte har förfördelat någon och förblivit rättrådig.

Jag angriper inte lag och ordning, och jag vill inte obetänksamt uttrycka något ogillande då jag talar om dessa saker. Inom sitt eget område är de av lika väsentlig betydelse och lika nödvändiga som den lag, som leder bikupans samhälle till framgång i sitt arbete. Vad jag önskar påpeka är att lag och bruk i sig själva är ganska tillfälliga och otillfredsställande. När en människosjäl efter sin korta vistelse i denna värld går bort från den samma, tar den inte med sig tankarna om lag och bruk. Om hon är stark är det det sanna vetandets, det verkliga livets hänförelse, som tar henne i besittning; det vet var och en som suttit vid bädden hos en döende. Om själen är svag, sjunker den i vanmakt och försvinner bort, överväldigad av den första tillströmningen av det nya livet.

Talar jag kanske med alltför stor bestämdhet? Det kan endast de påstå vilka lever stundens verksamma liv, vilka aldrig har vakat hos de döda och döende, vilka inte har gått fram över slagfältet och blickat in i ansiktena av människor som varit stadda i dödskamp. Den starke träder ut ur sin kropp med jublande glädje.

Varför? Därför att inget längre håller henne kvar och fyller henne med darrande oro. I det underbara dödsögonblicket har hon blivit befriad och med plötslig livlig hänryckning känner hon att det är befrielse. Om hon förut haft kännedom om detta, så skulle hon ha varit en människa av stor visdom, en människa som kunnat behärska världen, ty hon skulle haft förmågan att behärska sig själv och sin kropp. Denna befrielse från det vanliga livets bojor kan lika lätt uppnås under livet som genom döden. För detta krävs det bara en övertygelse tillräckligt djup för att sätta människan i stånd att betrakta sin kropp med samma känslor som dem, med vilka hon skulle betrakta en annans människas kropp eller tusen andra människors kroppar. När vi tänker på ett slagfält är det omöjligt att fullt sätta sig in i de lidandes kval. Varför skall man så omsorgsfullt sätta sig in i sin egen smärta och känna den tydligare än man känner andras? Samla ihop allt och betrakta det utifrån en vidare ståndpunkt än det individuella livets. Att du verkligen lider av ett kroppsligt sår är en svaghet som ligger i din begränsning. En medialt utvecklad människa lider av en annans sår lika intensivt som av sitt eget; och om hon är stark nog att inte vilja känna sin egen smärta, skall hon inte heller känna den. Var och en som med något allvar har studerat det psykiska livets villkor vet att detta är ett faktum mer eller mindre utpräglat enligt individens psykiska utveckling. I många fall är den mediala människan mer intensivt och själviskt medveten om sitt eget lidande än om andras; men detta gäller sådana fall där utvecklingen kanske är tydlig till viss del, men når bara till en viss punkt. Det är denna makt som för människan till gränsen av det medvetande som är djup frid och livgivande verksamhet. Den kan inte föra henne längre. Men om hon har nått till denna gräns är hon frigjord från sitt lägre självs ömkliga herravälde. Det är den första stora befrielsen. Kasta en blick på de lidanden som kommit över oss genom vår inskränkta och begränsade erfarenhet och sympati. Var och en av oss står alldeles ensam och isolerad, en pygmé i den stora världen. Vilka gynnsamma öden kan vi förvänta oss? Världens mäktiga liv brusar fram omkring oss, och i varje ögonblick löper vi fara att det skall överväldiga oss eller till och med fullständigt förgöra oss. Man kan inte försvara sig mot detta; man kan inte sända en armé mot detta, ty i detta liv kämpar varje människa sin strid mot varje annan människa och ingenstans kan två förena sig under samma fana. Det finns bara ett sätt att komma undan denna förfärliga fara, som vi strider emot varje timme. Göra helt om, och i stället för att göra motstånd mot dem, förena dig med de angripande krafterna; bli ett med Naturen och vandra sedan lugnt på dess väg. Gör inte motstånd mot eller klaga på vad som möter dig i livet mera än växten klagar över regnet eller vinden. Du skall då plötsligt till din stora förvåning finna, att du har tid och styrka över till den stora striden som varje människa oundvikligen måste utkämpa – striden som utkämpas inom henne och som leder till hennes erövring av sig själv.

Någon kanske säger att den leder till hennes förintelse. Men varför? Därför att från den stund då hon för första gången smakar på denna underbara verklighet så börjar hon mer och mer glömma sitt individuella själv; hon kämpar inte längre för detta själv eller låter det mäta sina krafter med andras. Inte heller bryr hon sig längre om att försvara det eller ge det näring. Men trots att hon på så vis är likgiltig inför sitt individuella självs välbefinnande växer detta alltmer i härlighet och kraft, likt vildmarkens gräs och den aldrig beträdda urskogens träd. Hon känner sig fullkomligt likgiltig om det ligger till på det viset eller inte. Men om det är på det viset, så har hon ett ypperligt verktyg i beredskap. Och ju mer fullständig hennes likgiltighet inför sitt personliga själv är, desto större blir dess styrka och skönhet. Att det är så kan man lätt se; en trädgårdsblomma blir bara en degenererad kopia av sig själv om man låter bli att sköta den; en växt måste genom trädgårdsmästarens hela skicklighet uppodlas till högsta möjliga grad av förädling, eller också måste den förbli en rent vild växt som bara hämtar sin näring ur jorden och luften. Vem bryr sig om ett mellantillstånd? Vilket värde har väl en dåligt behandlad trädgårdsros vars alla knoppar är maskätna? Ty sjukliga och förkrympta blommor blir det givna resultatet av en godtycklig förändring av levnadsvillkoren, förorsakade av försummelse av den människa som hittills spelat försynens roll för denna växt i dess konstlade liv. Men på slätter där vindarna fritt susar fram där växer det tusenskönor höga och kraftiga och med blomkronor så stora, som man aldrig ser hos deras odlade systrar. Bedriv ditt odlingsarbete till den högsta möjliga grad, glöm inte en enda tumsbredd av din trädgård, inte den allra minsta av de växter som finns i den; låt dig inte luras av den dåraktiga inbillningen att du är fullkomlig, så att du kan förbise den, ty på det sättet drar du på dig de fruktansvärda följderna av en halvhjärtad omvårdnad. Den växt som ena dagen blir vattnad men nästa dag glöms bort, måste tyna bort eller vissna. Den växt som inte kräver någon annan hjälp än naturens egen får genast sin styrka prövad, och antingen dör den eller så får den ny tillvaro, eller så växer den upp till ett stort träd som sträcker sin krona högt mot skyn. Men begå inte samma misstag som religionsanhängarna och vissa filosofer gör; lämna inte någon del av din varelse försummad och obeaktad, ty du vet, att det är du själv. Så länge trädgården tillhör trädgårdsmästaren, är det hans uppgift att sköta den; men han kan en dag få en kallelse från ett annat land eller kanske av själva döden, och då upphör han med en gång att vara trädgårdsmästare, hans arbete är slut, och han har inte längre några plikter att fullgöra här. Då skall hans älsklingsblommor vissna och dö och de ömtåligaste av dem blir ett med jorden. Och snart kommer naturen att hänsynslöst göra anspråk på denna mark såsom sin tillhörighet, och hon betäcker den med tätt gräs eller jättestort ogräs, eller så ger hon näring åt ett ungt träd som växer upp för att slutligen ge skugga åt hela trädgårdens område. Lyssna till min varning och sköt din trädgård med hela ditt hjärta, ända tills du kan lämna den helt och hållet och låta den återvända till naturen och bli en del av slätten där vinden stryker fram och där vilda blommor växer. Om du sedan någon gång färdas på den vägen och får se din trädgård, skall du varken bli bedrövad eller stolt över den, vad som än har skett. Ty då skall vara i stånd att säga: ”Jag är den steniga marken, jag är det stora trädet, jag är de kraftiga tusenskönorna”, och du skall vara likgiltig inför vad det är som frodas där dina rosor en gång blommade. Men innan du vågar försumma skötseln av dina rosor – ditt personliga själv – och underlåter dig att sprida deras vällukt vida omkring måste du i viss mån ha lärt dig att studera stjärnorna. Du måste ha funnit vägen genom luftens spårlösa vidder och in i den än djupare dolda rena etern; du måste vara färdig att lyfta den bom, som stänger de Gyllene Portarna.

Bedriv ditt odlings- och förädlingsarbete och försumma ingenting. Kom endast ihåg, att när du sköter dina växter och vattnar dem, att du därmed djärvt inkräktar på naturens eget arbetsområde. Och när du har övertagit hennes syssla måste du fullfölja ditt strävande med den, ända till dess du har hunnit så långt, att hon inte längre har makt att straffa dig, att du inte längre hyser fruktan för henne, att du lugn och orädd kan lämna tillbaka vad som är hennes. Hon ler i mjugg åt dig, den mäktiga modern, hon bevakar dig hemligt med muntert glänsande blickar, färdig att obevekligt kasta hela ditt verk i jorden om du lämnar henne tillfälle till detta, om du låter lättjan få makt över dig och blir vårdslös. Lättjan är dårens fader i samma mening som gossen är mannens fader. Naturen har lagt sin tunga hand på honom och krossat hela byggnaden. Trädgårdsmästaren och hans rosenträd har båda blivit brutna och kastade till marken av den starka storm som hennes rörelse har framkallat; de ligger där hjälplösa till dess flygsanden lägger sig över dem och de blir begravda i en vildmarks ödslighet. Men på denna öde plats skall naturen själv återigen skapa; och hon skall då använda askan av den människa, som vågade uppträda mot henne lika obekymrat som hon använder de multnade bladen av hennes växter. Naturen lägger beslag på allt, på hennes kropp, hennes själ, hennes ande, utan att göra någon åtskillnad.

III

Den människa som är stark och som har beslutat sig för att finna den okända vägen, tar varje steg med yttersta omsorg. Hon yttrar inga tomma ord, och hon begår inga oöverlagda handlingar, hon försummar ingen plikt eller tjänst hur vardaglig och svår den än är. Men under tiden som hennes ögon, händer och fötter sålunda fullgör sina plikter, utvecklar sig nya ögon, händer och fötter inom sig. Ty hennes passionerade och ständiga längtan är att gå den väg där bara dessa finare organ kan vägleda henne. Hon har blivit förtrogen med den fysiska världen och vet hur hon skall använda den; hennes förmåga vidgas så småningom och hon börjar få förnimmelser av den psykiska världen. Hon måste även bli förtrogen med denna värld och lära sig att använda den, och hon vågar inte släppa taget om det liv som hon är fullt hemmastadd i förrän hon har tagit ett stadigt grepp om det liv som ännu är främmande för henne. När hon har förvärvat så pass stor färdighet i användandet av sina psykiska organ, liksom barnet har i användandet av sina fysiska organ då lungorna först börjar träda i verksamhet, då är stunden inne för det stora äventyret. Hur lite är det inte som behövs till detta – och dock på samma gång, hur mycket! Det behövs bara att hennes psykiska kropp till alla sina delar är lika utvecklade som ett nyfött barns kropp; det behövs bara att hon skall hysa den djupa, orubbliga övertygelsen, som utgör drivfjädern hos barnet, övertygelsen om att det nya livet är eftersträvansvärt. Om dessa betingelser väl en gång blivit uppfyllda kan hon våga leva i den nya atmosfären och att blicka upp mot den nya solen. Men hon får inte glömma att kontrollera sina nya erfarenheter genom att jämföra dem med de gamla. Hon andas alltjämt. Men på ett annat sätt; hon drar in luft i sina lungor och tar emot livskraften från solen. Hon har blivit född till den psykiska världen och är nu beroende av denna världens luft och ljus. Men hennes mål är inte här: livet här är bara ett upprepande i finare form av det fysiska livet; hon måste genomgå detta i enlighet med lagar som liknar de fysiska. Hon måste studera, lära, växa och segra; men samtidigt får hon aldrig glömma att hennes mål är det ställe där det inte finns någon luft och inte heller någon sol eller måne.

Man får däremot inte tro att människan under sitt framåtskridande själv förflyttas eller förändrar plats. Ingalunda. Allra bäst illustreras processen genom att man tränger genom olika lager av jordskorpan eller skinnet. När människan fullständigt lärt sig det fysiska livets läxa, så lägger hon det åt sidan; när hon lärt sig det psykiska livets läxa, så lägger hon det åt sidan; och när hon fullständigt lärt sig det kontemplativa livets läxa, så lägger hon även detta åt sidan.

Allt läggs till sidan till slut, och hon träder in i det stora templet, och lämnar varje minne av självet eller dess förnimmelser utanför, liksom pilgrimen tar av skorna från fötterna innan han går in för att bedja. Detta tempel är boningen för hennes egen gudomlighet, ty den centrala lågan, hur förmörkad den än stundtals varit, så har den besjälat henne under alla dessa strider. Och sedan hon har funnit detta sublima hem är hon säker som himlen själv. Trots detta fortsätter hon att leva sitt liv fastän nu genomsyrad av all kunskap och makt. Den yttre människan, den tillbedjande, den handlande, den levande personligheten, går sin egen väg, hand i hand med naturen och uppvisar hela den storslagna kraftfullheten hos den vilda otämjda, jordiska naturen, upplyst av den instinkt som innehåller kunskap. Ty i helgedomens innersta, i sin varelses medelpunkt, i det verkliga templet har människan funnit naturens egen ande. Aldrig mer kan det finnas någon skillnad mellan denna och henne själv, aldrig mer görs något halvhjärtat. Och nu kommer den stund då hon träder i verksamhet och vinner makt. I helgedomens innersta finns allt: Gud och hans skapade varelser, de som har varit fiender, de som har varit älskade och de som har varit hatade. Någon skillnad mellan dem existerar inte längre. Då ler människosjälen i sin styrka och sin frihet från all rädsla och träder fram i världen där hennes verksamhet behövs, och hon utövar denna verksamhet utan farhågor, oro, fruktan, ånger eller glädje.

Det är möjligt för människan att nå detta tillstånd medan hon ännu lever i den fysiska världen; ty det har funnits människor som uppnått detta medan de levde. Det ensamt kan göra handlingar på det fysiska planet gudomliga och sanna.

Livet bland sinnevärldens ting måste för alltid vara en yttre form för den upphöjda själen, – det kan bara bli ett kraftfullt liv, ett förverkligat liv då det besjälas av den krönte, opartiske guden som tronar i helgedomen.

Uppnåendet av detta tillstånd är i allra högsta grad eftersträvansvärt ty sedan man väl en gång inträtt i detsamma är det slut med alla bekymmer, all ängslan, alla tvivel och all tvekan. Liksom en stor konstnär utan rädsla målar sin tavla utan att någonsin begå något misstag som han sedan ångrar, så tar den människa som har format sitt inre själv hand om sitt liv.

Men detta sker först sedan tillståndet blivit uppnått. Vad vi så brinnande längtar efter att få veta, vi som blickar upp mot bergens höjder, är på vilket sätt man inträder och var porten finns. Denna port är just den omtalade Gyllene Porten, som hålls stängd av en tung järnbom. Vägen till dess tröskel är sådan att den gör människan sjuk och yr; den ser ut som om den inte var någon väg, som om den ständigt upphör; den leder fram utmed förskräckliga bråddjup, den förlorar sig i djupt vatten.

Men då man väl en gång har kommit över dessa och har återfunnit vägen, så förefaller det underligt att svårigheterna verkat vara så stora. Ty där vägen verkar upphöra, gör den bara en tvär vändning, då den leder fram utmed bråddjupet är den dock tillräckligt bred för att lämna fotfäste, och i det djupa vattnet som ser så förrädiskt ut finns det alltid ett vadställe eller en färja. På samma sätt är det med alla människonaturens mer djupgående erfarenheter. När den första smärtan söndersliter hjärtat, verkar det som om vägen hade upphört och i stället för himlarymden finns det bara ett tomt svart mörker. Och dock skrider själen vidare, famlande framåt steg för steg, och den krökning av vägen som verkade så svår, så rent av omöjlig att passera, ligger snart bakom henne.

På samma sätt förhåller det sig med många andra former av mänsklig lidande. Ibland händer det att hon under en lång tid, ja, under ett helt liv finner sin väg uppfylld av hinder, som verkar omöjliga att komma över; bekymmer, plågor och lidande, förlust av allt vad hon älskar eller sätter värde på möter henne och förskräcker hennes själ och hejdar den ständigt på dess väg. Vem placerar dessa hinder på vägen? Förståndet ryggar tillbaka för den barnsliga och dramatiska bild som religionsanhängarna framställer – att det är Gud som tillåter Djävulen att plåga Hans skapade varelser för deras eget bästa! När kommer deras bästa att bli uppnått? Denna bild innefattar tanken om en ände, ett slutmål. Det finns inget sådant. I detta påstående kan envar tryggt instämma; ty så långt som mänsklig iakttagelse, mänskligt förnuft eller tänkande, mänsklig intelligens eller instinkt kan förstå livets mysterium, tyder alla kända fakta på att vägen är ändlös och att evigheten inte kan ignoreras eller förvandlas till en miljoner år.

Inom människan, om vi betraktar henne individuellt eller som helhet, finner vi tydligt att hon har en tvåfaldig konstitution. Detta är bara en grov uppdelningen av hennes väsen; de olika filosofiska skolorna delar upp den i många avdelningar och underavdelningar i överensstämmelse med var och ens teorier. Vad jag vill framhålla är: att två stora emotionella strömmar sveper fram genom hennes natur, två stora krafter leder hennes liv; den ene gör henne till ett djur den andre gör henne till en gud. Inget av jordens vilda djur är så ”djurisk”, som den människa vilken låter sin gudomliga kraft behärskas av sin djuriska kraft. Detta är något som faller av sig själv, ty den tvåfaldiga naturens kraft används då bara i den ena riktningen. Ett djur lyder helt enkelt bara sina instinkter och begär inget annat än att få tillfredsställa sin böjelse för njutningar; det bryr sig väldigt lite om andra varelsers tillvaro, annat än att dessa varelser skänker glädje eller smärta; det vet ingenting om den abstrakta böjelsen för grymhet eller om någon av människonaturens onda tendenser som inom sig bär på sin egen tillfredställelse. Den människa, som gör sig till ett djur, lever ett liv av oändligt mycket större innehåll än det naturliga djurets liv, och vad som hos djuret är fullt av oskyldig njutning, där ingen godtycklig moralisk standard gör intrång, blir hos en sådan människa en last, eftersom hon i huvudsak tillfredställer sina begär. Dessutom leder hon all den gudomliga kraft som finns i hennes varelse in i denna kanal och förnedrar sig själv genom att göra den till sina sinnes slav. Vanställd och förklädd betjänar guden djuret och underhåller det.

Men tänk efter om det inte skulle vara möjligt att förändra situationen! Människan själv är ju kung i det land där detta besynnerliga skådespel kan observeras. Det är hon som tillåter djuret att inkräkta på den plats som tillhör guden, ty hennes kungliga fåfänga finner för tillfället mest behag i djuret. Detta kan inte fortsätta för alltid; varför då tillåta det fortsätta en enda stund längre? Så länge djuret är rådande är människan utsatt för de svåraste lidanden till följd av förändringen, av vacklandet mellan njutning och smärta, av begäret efter förlängt njutningsrikt liv i en fysisk kropp. Och guden i sin egenskap av tjänare ger en tusenfalt rikare innebörd åt detta liv genom att fylla det med så mycket mer intensiv njutning – utsökt, vällustig, estetisk njutning – och med så mycket mer intensiv smärta, en smärta så passionerat stark, att det inte är möjligt att avgöra var den upphör och var njutningen tar vid. Så länge guden är tjänare, så länge skall djurets liv vinna i rikedom och få ständigt ökat värde för detsamma. Men låt kungen besluta sig för att förändra förhållandena vid sitt hov och med våld fördriva djuret från tronen och återinstallera guden på gudomlighetens plats!

Ah, vilken djup frid, som då sänker sig över palatset! Allt är nu i sanning förändrat. Den feberglöd som framkallas av personlighetens åtrå eller begär har upphört, det är slut med upproriskhet eller förtryck, det finns inte mer någon hunger eller njutning eller någon fruktan för smärta. Det är som ett stort lugn som hade sänkt sig ned över ett stormigt hav; det är som när sommarens milda regn faller på den förtorkade marken, det är som ett djupt klart vattendrag, vilket den törstige vandraren finner djupt inne i den tröttsamma, ogästvänliga skogens törstande labyrint.

Men det är inte nog med detta! Ty människan är inte bara förmer än ett djur, eftersom det finns en gud inom henne, utan hon är också förmer än en gud, eftersom det finns ett djur inom henne.

När du en gång har tvingat djuret att inta sin rätta plats, det vill säga, den underordnades plats, kommer du att finna dig i besittning av en stor hittills oanad och okänd styrka. Guden såsom tjänare ökar tusenfalt djurets njutningar; djuret såsom tjänare ökar tusenfalt gudens makt. Och det är föreningen och det rätta förhållandet mellan dessa båda krafter i människans väsen, som gör att hon slutligen står stark som en kung och förmår höja sin hand för att lyfta bommen som stänger den Gyllene Porten. När förhållandet mellan dessa båda krafter inte är som de borde vara är kungen endast en krönt vällusting utan makt, och hans värdighet är bara ett gyckelspel; ty djuren, de obedårande, lever åtminstone i frid och sönderslits inte av laster och förtvivlan.

Detta är hela hemligheten. Det är detta som gör människan stark och mäktig och som sätter henne i stånd att ha himmel och jord i sin hand. Tro inte att det är lätt att genomföra. Bli inte invaggad i den falska föreställningen att den religiösa eller den dygdiga människan gör det. Ingalunda. Allt vad en sådan människa gör är att hon fastställer ett rättesnöre för sitt handlingssätt, en dagordning, en lag, varigenom hon kontrollerar djuret. Men guden tvingas dock att tjäna det på ett visst sätt och gör det också, hon bereder det nöje genom den religiöses trossatser och delade fantasier, eller med den upphöjda känslan av personlig stolthet som utgör den dygdiges glädje. Dessa speciella och kanoniserade laster är ting som är alltför låga och lumpna för att vara möjliga för det rena djuret, vars enda inspirationskälla är naturen själv, vilken alltid är fräsch i morgongryningen. Guden inom människan, degraderad, är en varelse obeskrivbar genom sin illa beryktade alstringsförmåga.

Djuret i människan har om det upphöjs en förmåga att tjäna och skänka styrka som är så stor att man aldrig skulle kunna drömma om det.

Du som tillåter ditt djuriska själv att fortsätta leva, och nöjer dig med att tygla det och hålla det inom vissa gränser – glömmer att det är en stor kraft, en integrerad del av det animala livet i den värld i vilken du lever. Med detta kan du påverka människor och utöva inflytande på hela världen, mer eller mindre märkbart, beroende på din styrka. Om däremot guden får inta sin rätta plats, kommer han till den oerhörda grad att inspirera och leda denna underbara varelse, uppfostra och utveckla den, tvinga den till verksamhet och insikt om sitt eget väsen, så att du kommer att darra när du börjar fatta hela vidden av den makt som har vaknat inom dig. Djuret inom dig kommer då att bli kungen bland världens alla djur.

Detta är den hemlighet som forntidens magiker var i besittning av, och som gjorde att de kunde ta hela naturen i sin tjänst och dagligen utföra underverk om så krävdes. Detta är också hemligheten med det kommande släktet [*] som lord Lytton har berättat om för oss.

[*] Se Det kommande släktet av Bylwer Lytton. Övers anm.]

Men denna makt kan bara uppnås genom att ge guden den högsta makten. Gör djuret inom dig till härskare över dig själv, och han kommer aldrig att härska över andra.

____________________________________________________________________________

Epilog

Okänt och undangömt i världens hjärta och i människans hjärta finns det ljus som kan upplysa allt liv – framtiden och det förflutna. Skall vi inte söka efter detta? Helt säkert måste en och annan göra det. Och då kanske dessa kommer att göra de tillägg som fattas i detta ringa tankefragment

____________________________________________________________________________

MABEL COLLINS
Genom De Gyllene Portarna

Översatt från Through the Gates of Gold av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)