yantra1.gif (2187 bytes)

Sagan om 
Den Vita Lotusblomman



  ANDRA BOKEN, del 1
Kapitel  I-V


NEDSKRIVET AV

M.C.
 

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)

____________________________________________________________________________

Företal, Prolog &  Första Boken, kapitel, I – IV     Första Boken, kapitel, V – XI  
   
                        Andra Boken, kapitel, I –V      Andra Boken, kapitel VI–X   
 
____________________________________________________________________________


 

____________________________________________________________________________

ANDRA BOKEN.  Kapitel I

Jag befann mig i tempelträdgården och låg under ett stort träd, som kastade en djup skugga över gräset. Jag var mycket trött, för jag hade tillbringat hela den föregående natten i helgedomen, sysselsatt med att framföra den mörka gudinnans budskap till sina präster. Jag hade slumrat litet i den varma luften och vaknade med en sällsam känsla av sorgsenhet. Jag kände att min ungdom var förbi utan att jag ännu njutit av livet. 

På var sida om mig satt en ung präst. Den ena av dem fläktade på mig med ett stort blad, som han troligen tagit från trädet ovanför. Den andra, stödde sig med ena handen mot marken och betraktade mig uppmärksamt. Hans ögon var stora, mörka och behagliga, och liknande ett vänligt djurs. Jag hade ofta beundrat hans skönhet och var glad att ha honom vid min sida.

”Du har varit för mycket inomhus. Hör på, sade han, då han såg mig långsamt öppna ögonen och se på honom. ”De skall väl inte få ta livet av dig med tempelceremonierna, även om du är den ende, som kan ge liv åt dem. Vill du gå till staden med oss och känna på något annat än tempelluften?” 

”Men vi kan ju inte, svarade jag.” 

”Kan inte, sade Malen föraktligt. Tror du vi är fångna här?” 

”Men även om vi skulle komma ut, kommer folket känna igen oss. Prästerna brukar ju inte blanda sig med folket.” 

”Folket kommer inte att känna igen oss, sade Malen med ett muntert skratt. Agmadh har gett oss frihet; Aghmad har gett oss makt. Kom, om du vill; vi går nu.” 

De reste sig båda och sträckte ut sina händer för att hjälpa mig upp. Men jag var inte längre trött. Jag sprang upp och rättade till min vita dräkt. 

”Ska vi bära dessa kläder, frågade jag.” 

”Ja, det ska vi!

Men ingen kommer att känna igen oss. Vi ska förklä oss till prinsar eller tiggare, vilket vi vill; Agmadh har gett oss makt därtill. 

”Kom!” 

Jag var lika förtjust som de vid tanken på detta äventyr. Vi sprang genom trädgården fram mot en liten port i muren. Malen öppnade den lätt. Vi var utanför templet. 

Mina följeslagare sprang skrattande och pratande över slätten fram mot staden. Jag sprang också och lyssnade under tiden men förstod inte så mycket av vad de sade. Tydligen kände de till staden som för mig endast var ett namn. Visserligen hade jag ju gått igenom den med min moder på den tiden då jag ännu var en barfotad bondpojke. Men nu verkade det vara meningen, att jag skulle komma in i husen och föras tillsammans med rikt och förnämt folk. Jag blev riktigt rädd vid tanken på detta. 

Vi skyndade oss framåt till dess vi kom till en av de folkrikaste gatorna. Där vimlade det av glada människor i präktiga dräkter, och butikerna strålade av juveler. Vi gick genom en stor port in på en gård och därifrån in i en sal med marmorpelare, där en springbrunn spelade och stora blommande växter spred en stark väldoft. 

En bred marmor trappa ledde vidare från denna sal, och vi skyndade genast uppför den, varefter Malen öppnade en dörr och vi trädde in i ett rum med gyllene tapeter, där en mängd människor, i rika juvelprydda dräkter var samlade. De satt runt omkring ett bord och drack vin och åt sötsaker. Luften var full av prat och skratt och mättad med väldofter. Tre sköna kvinnor steg upp och välkomnade oss; var och en av dem tog en av oss i handen gav oss en plats. Ögonblickligen tycktes vi tillhöra sällskapet och blandade vårt skratt med deras, som om vi varit med om hela festen. Jag vet inte om det var för det doftande vinet jag drack eller beröringen av den skönas hand, vilken ofta snuddade vid min, där den låg på den broderade bordduken – men mitt huvud blev så lätt och sällsamma tankar kom farande, och jag talade om saker, som jag inte känt till förrän nu, och skrattade åt infall, som en timme förut skulle förefallit mig meningslöst, medan jag inte begrep dem. 

Hon, som satt bredvid mig, tryckte min hand i sin. Jag vände mig mot henne och betraktade henne när hon lutade sig mot mig; hennes ansikte strålade av ungdom och skönhet. Hennes präktiga dräkt hade gjort att jag kände mig som ett barn bredvid henne; men nu såg jag, att hon var ung, yngre än jag själv, men med en sådan yppig gestalt och en så strålande skönhet,  fastän ett barn till åren var hon likväl var en kvinna med dragningskarft. Då jag blickade in i hennes sköna ögon, verkade jag känna henne så väl, att hennes dragningskraft verkade bekant, och ökades genom att den var familjär. Hon talade mycket i ord som jag knappt först förstod, till och med knappt hörde. Men samtidigt som jag lyssnade, började jag så småningom förstå henne. Hon talade om sin kärlek till mig, om sin likgiltighet för allt annat på jorden. 

”Rummet tycktes mörkt och öde innan du kom, sade hon. Festen var utan glädje för mig.” 

De andra skrattade, men deras skratt lät som snyftningar i mina öron.  

”Skall jag, som är så ung och stark och som längtar efter kärlek, sörja? Nej, det är inget för mig! Ack, min älskare, min make, lämna mig inte åter ensam! Stanna vid min sida och min kärlek skall ge dig styrka att uppfylla ditt öde.” 

Jag steg hastigt upp från min plats med hennes hand sluten i min. 

”Det är sant!, utropade jag med hög röst. Jag har gjort orätt i att försumma det som är livets lycka. Jag medger att din skönhet, som nu även är min, varit utplånad ur mitt minne. Men nu, då jag ser dig med mina ögon, undrar jag över, att jag någonsin kunnat finna skönhet hos något annat i himmelen eller på jorden.” 

Medan jag talade, blev det plötsligt en livlig rörelse bland de förvånade gästerna. Med märkvärdig brådska lämnade de bordet och försvann med ens ut ur rummet. Endast de två unga prästerna stannade kvar. Deras ögon var fästade på mig. De verkade vara allvarliga och oroliga och reste sig långsamt upp från bordet. ”Vill du inte återvända till templet?, frågade Malen. Mitt svar var en gest av otålighet. ”Glömmer du, sade han, att vi endast skulle se på stadens dårskaper, så att vi fick veta vilket stoff människor är gjorda av? Du vet, att de invigda prästerna måste bevara sin renhet. Så mycket mer du, templets siare. Till och med jag, som bara är novis vågar inte ge vika för den starka längtan efter frihet som fyller min själ. Ack, att vara fri! Att vara ett stadens barn och känna livets mening! Men jag vågar inte. Annars skulle jag vara mindre än inget; jag skulle inte få någon plats i templet – inte någon plats i världen. Hur ska det då gå för dig, siaren? Hur ska vi kunna svara för dig inför Agmadh?” 

Jag svarade inte. Men hon, som satt bredvid mig, steg upp och gick emot honom. Hon tog en ädelsten från sin hals och lade den i hans hand. 

”Ge honom denna, sade hon, och han skall inte fråga mer.” 
 

____________________________________________________________________________

ANDRA BOKEN. Kapitel II.

Från denna stund förflyter en tid som jag inte kan redogöra lika noga som för den övriga delen av mitt liv. Allt verkar sammanblandat och beslöjat till följd av likheten i de känslor jag genomgick. I sanning, de blandade sig med varandra och blev en och samma. Jag drack djupt ur nöjets bägare. Min sköna kamrat verkade för varje dag bli allt skönare och jag betraktade hennes ansikte med allt större beundran. Hon ledde mig genom rummen i vårt palats; och jag kunde inte stanna för att beundra deras prakt, för bortom dem lockade ständigt andra som var ännu vackrare. Jag vandrade med henne genom trädgårdarna, där doftande blommor växte i en slösande ymnighet, som jag aldrig förut sett. Bakom trädgårdarna låg ängar; i det korta, mjuka gräset växte många vilda blommor och vattenliljor blommade i floden som flöt genom fälten. Här kom om kvällarna flickor från staden, somliga för att hämta vatten, andra för att bada i floden och efteråt sitta på stranden och prata, skratta och sjunga, till dess natten var halvt förbi. Deras smärta gestalter och klara röster gjorde kvällarna dubbelt sköna, och jag brukade stanna hos dem de stjärnklara kvällarna, och ofta ända till dess morgonen grydde, under lek med dem alla, med viskande kärleksord bara i öronen på de skönaste. Och när de sedan sakta sjungande lämnade mig, gick hon, den skönaste av dem alla, tillbaka med mig hem till palatset, där vi bodde mitt i staden, men ändå skild från den. Vi var lyckliga som inga andra i denna stad. 

Jag kan inte säga hur lång tid som förflöt på detta sätt. Jag vet bara att jag en dag låg i mitt rum, och att min älskade sjöng för mig ljuva sånger, medan hennes huvud vilade på min arm, då plötsligt sången dog på hennes läppar och hon blev blek och orörlig. Jag hörde under tystnaden långsamma fotsteg i trappan. Dörren öppnades, och Agmadh, översteprästen, stod orörlig innanför den. 

Han såg på mig ett ögonblick med sina hemska ögon. De verkade kalla som iskristaller. Han hade ett småleende på sina läppar, men detta småleende slog mig med fruktan, och jag darrade. 

”Kom, sade han.” 

Jag steg upp utan att tveka. Jag visste att jag måste lyda. Jag såg mig inte om förrän jag hörde en häftig rörelse och en snyftning; då vände jag mig om. Men hon, min älskade var borta. Hade hon flytt undan detta oväntade uppträde i vårt rum? Jag kunde inte stanna för att ta reda på detta eller gå och trösta henne. Jag visste att jag måste följa Agmadh – jag kände mer än någonsin, att han var min herre. Då jag kom till dörren, såg jag en huggorm liggande över tröskeln och den reste på huvudet när jag närmade mig. Jag sprang tillbaka med ett utrop av fasa.

Agmadh smålog. ”Var inte rädd, sade han. Detta är din drottnings gunstling och han skall inte göra hennes utvalda tjänare något ont. Kom!” 

Vid denna befallning vågade jag inte annat än lyda. Jag gick förbi ormen med bortvända ögon, och då jag kom till trappan, hörde jag hans ilskna väsande. 

Agmadh gick genom trädgården till ängarna bortom den. Det var kväll och stjärnorna tindrade redan på himlavalvet och flickornas ögon glänste, där de satt i grupper på flodstranden. Men de sjöng inte som deras vana var. Mitt i floden låg en båt med två roddare. Jag kände igen dem i de två unga präster som följt mig till staden. De höll ögonen sänkta och lyfte dem inte ens då jag nalkades. Jag förstod; att flickorna i de två unga prästerna hade igenkänt gamla bekanta och muntra lekkamrater och nu var förundrade över att se dem i denna dräkt och med så förändrad hållning.  

Agmadh steg ner i båten; jag följde honom; och så rodde vi under tystnad mot templet. 

Jag hade aldrig sett ingången till templet från floden. Då jag var i staden med min moder, hade jag hört, att den tidigare använts, men att den idag bara användes vid högtidliga tillfällen, vilket gjorde, att jag blev mycket förvånad över att vi tog denna väg. Jag blev ännu mer förundrad, då jag fann detta heliga område, som hörde till templet, uppfyllt med båtar, prydda med blommor och vitklädda präster, som satt orörliga och med sänkta ögon. Men jag förstod snart att denna dag var en högtidsdag. 

Och detta tempel! Det föreföll mig som om det vore hundra år sedan jag lämnade det. När jag såg på Agmadh verkade han främmande och besynnerlig. Hade jag själv blivit mycket äldre? Jag kunde inte svara på detta, för jag hade ingen spegel att se mig i och ingen vän som jag kunde fråga om detta. Jag visste bara att jämfört med den yngling, som sprang från tempelträdgården på jakt efter äventyr var jag en man. Och jag visste, att jag uppnått min mandom inte med heder, utan med vanära. Jag var en slav. En djup dysterhet föll över mig då vi trädde in i templet. Båten landade vid några breda trappsteg av vit marmor som låg innanför templets murar och dess tak. Jag hade aldrig vetat att den stora floden var så nära. 

Då vi nått toppen av trappan, öppnade Agmadh en dörr, och se! Vi var omedelbart vid ingången till det allra heligaste. Endast ett fåtal bleka facklor, burna av stumma präster, upplyste korridoren. Det var bara skymning utanför på strömmen; härinne var djup natt. På ett tecken av Agmadh släcktes facklorna. Men det blev likaväl inte alldeles mörkt, för runt omkring dörren till helgedomen lyste detta besynnerliga sken, som en gång skrämt mig så mycket. Nu skrämde det mig inte mer. Jag visste vad jag hade att göra och utan tvekan och fruktan gick jag fram, öppnade dörren och steg in. 

Där inne stod den mörka gestalten med sin skimrande dräkt och sina kalla, hemska ögon. Hon log, räckte ut sin hand och lade den på min. Jag ryste vid beröringen; den var så kall. 

”Säg till Agmadh, att jag kommer; att jag skall vara hos er i båten; att han skall stå i dess mitt jämte oss båda och mina andra tjänare runt omkring. Och sedan, om allt är gjort så som jag befallt, skall jag göra ett under inför alla präster och inför allt folket. Och jag gör detta därför jag är nöjd med mina tjänare, och eftersom jag vill att de ska ha rikedom och makt.” 

Jag upprepade hennes ord; och då jag slutat, ljöd Agmadhs röst ur mörkret: 

”Drottningen är välkommen! Drottningen skall åtlydas!” 

Ett ögonblick passerade och åter lyste facklorna. Jag märkte att de var tio och bars av tio präster alla klädda i vita dräkter med präktiga guldbroderier, liknande Agmadhs. Bland dem var Kamen Baka. Jag tyckte hans ansikte såg märkligt ut. Det var som ett ansikte i extas. 

Agmadh öppnade dörren som ledde till floden. Här låg nu en annan stor båt med ett brett däck, kantat av kärl där någon stark rökelse brann. Innanför dessa kärl var en cirkel ritad i rött, och hopslingrad med en annan figur vars betydelse jag inte förstod. Utmed sidorna av båten, nedanför det upphöjda däcket, satt roddarna som var vitklädda präster. Alla var tysta och stilla, väntande med sänkta ögon. Båten var klädd med blomsterkransar som var virade samman så de liknade tjocka rep. En lampa brann i vardera ände av båten. 

Vi steg ner i båten. Agmadh gick först och ställde sig mitt i cirkeln; jag följde honom och tog plats vid hans sida. Emellan oss stod skepnaden, klart synlig för mina ögon. Från henne utstrålade ett ljus, liknande det som upplyste helgedomen, men svagare. Men jag märkte, att ingen mer än jag såg henne.

De tio prästerna gick också ner i båten och ställde sig innanför den röda cirkeln och omringande oss helt och hållet. Så svängde båten sakta ut från trappavsatsen. En mängd andra båtar var före och efter oss, alla klädda med blommor och lampor, alla fulla med präster. Ljudlöst sköt processionen ut på den heliga floden och styrde mot staden. 

Då vi till slut befann oss utanför templets område hörde jag ett dovt sorl höja sig och fylla luften. Det var så lågt och djupt, att jag först blev rädd; men ingen annan verkade fästa sig vid detta, och jag förstod snart, vad det betydde. Då mina ögon vant sig vid stjärnljuset såg jag alla fälten på flodens båda stränder täckta av en böljande, oöverskådlig människomassa, som trängde sig ända ner till vattenbrynet. Det var en stor högtidsdag. Och jag hade varit okunnig om detta. Jag undrade en stund, men påminde mig snart att jag verkligen hört talas om denna festival, men jag hade varit så upptagen av mina egna nöjen, att jag inte fäst mig vid detta. Kanske skulle jag, om jag nu varit i staden, själv ha blandat mig med hopen; men nu var jag skild från den; och som det verkade för mig, allt som var mänskligt. Jag stod tyst och orörlig som Agmadh själv. Men min själ sönderslets av en oförklarlig förtvivlan och krossades under fasan för det okända som nu skulle komma.   

____________________________________________________________________________

ANDRA BOKEN. Kapitel III.

Medan båtarna gled ner för floden bröts plötsligt den djupa tystnaden av en sång. Den kom från de präster som rodde. Från varje båt strömmade hymnen mäktigt fram, och jag såg av rörelsen bland mängden på stranden, märkbar trots skymningen, att de föll på sina knän. Men inte ett ljud hördes från dem; de bad och lyssnade under tiden prästernas röster fyllde luften. 

Då sången upphörde, fortsatte tystnaden under några minuter ostörd. Folket låg orörligt, knäböjande, stumt. Men med ens kastade sig alla framstupa på marken, och jag kunde höra sucken, det långa, bärande andedraget från mängden; för prästerna hade uppstämt en ny sång, en segersång och i väldiga toner sjöng de: 

”Gudinnan är med oss! Hon är mitt ibland oss! Fall ned, o folk, och tillbed!” 

Nu vände sig skepnaden som stod mellan mig och prästen Agmadh mot mig och smålog. 

”Nu min utvalde tjänare, sade hon, måste jag ha din hjälp. Jag har belönat dig på förhand, för att du inte har tvekat. Men var inte rädd; det skall än en gång vedergällas dig och då i dubbelt mått. Räck mig dina händer. Tryck dina läppar mot min panna och frukta inte, rör dig inte, ropa inte, vilken svaghet eller fruktan som än må komma över dig. Ditt liv skall bli mitt. Jag skall ta det ifrån dig, men jag skall ge dig det åter. Det är för dyrbart att offras. Frukta inte!” 

Jag lydde henne utan tvekan men med outsäglig fasa. Jag kunde dock inte motstå hennes vilja och jag visste att jag var hennes slav. Hennes kalla händer omslöt mina och de blev ögonblickligen hårda som järnklovar, vilka obevekligt fasthöll mig. Driven av min känsla av hjälplöshet mötte jag den glittrande blicken ur dessa fasanfulla ögon och närmade mig tätt intill henne. Jag längtade att döden skulle förlösa mig; någon annan hjälp fanns inte. Jag tryckte mina läppar mot hennes panna. Rökelsen från lamporna och kärlen hade omtöcknat min hjärna med en underlig slapphet. Men nu, då mina läppar vidrörde hennes panna och brände dem, av en köld eller hetta visste jag inte, intogs jag av en vild känsla av glädje och sorglöshet, av nästan vanvettig vällust. Jag var inte längre mig själv; jag styrdes och behärskades av ett svall av sinnesrörelser, som inte var mina egna. De jagade hastigt igenom mig och tycktes under sin framfart sopa med sig min individualitet helt och hållet, och som det då tycktes, för alltid. Men jag var likaväl inte omedveten; medvetenheten blev tvärtom med varje ögonblick allt starkare. Sedan glömde jag inom ett ögonblick den förlorade individualiteten – jag visste, att jag levde i hjärnan, i hjärtat på den varelse som så fullständigt behärskade mig. Ett vilt, men dämpat rop bröt ut från folket. Det såg sin gudinna. Och jag, blickade ner, såg vid mina fötter den till utseendet döda kroppen av en ung präst, klädd i vita kläder med guldbrodyr. Jag glömde ögonblickligen glädjen över min makt, i min undran om han var död.
 

____________________________________________________________________________

ANDRA BOKEN. Kapitel IV.

Jag kunde tydligt se den stora människomassan på stränderna. Ett ljus som de inte kunde uppfatta föll över dem; det var inte glansen från stjärnorna utan ett ljus som utgick från mina ögon. Jag läste i deras hjärtan; jag såg inte deras kroppar – utan dem själva. Jag såg vilka som var mina tjänare, och min själ lyfte sig själv av den stolta medvetenheten att nästan alla i denna hop var redo att tjäna mig. Det var en härskara lika stor som en armé; de skulle lyda, inte av plikt men för att tillfredsställa sina lustar.

I varje hjärta läste jag dess begär och visste att jag kunde tillfredställa det. En stund förblev jag synlig; därpå lämnade jag mina utvalda tjänare. Jag befallde dem att närma sig stranden. För nu, då jag inte längre tänkte göra mig synlig för alla dessa grova, ofullkomliga människors slöa blickar, kunde jag tala till och beröra dem som jag särskilt utvalt. Den unge prästens starka livskraft var tillräcklig att underhålla den fysiska kraften en stund, om jag inte förbrukade den för hastigt. 

Jag steg i land och gick omkring bland folket, och viskade i var och ens öra hans hjärtas hemlighet – än mer, jag sade honom, hur han skulle kunna få sin tysta önskan uppfylld. Ingen man, ingen kvinna fanns som inte djupt i sitt inre dolde ett begär, som blygseln skulle ha hindrat honom eller henne att yppa, till och med för en biktfader. Men jag såg allt och tog bort känslan av skam, vrede, och visade hur lite viljekraft, hur lite vetande som behövdes för det första steget av självisk tillfredställelse. Jag gick runt omkring, hit och dit i mängden, och var jag än gick fram, lämnade jag en ursinnig och lidelsefull hop bakom mig. Slutligen kunde det uppror min närvaro förorsakade, inte längre styras. Folket bröt ut i en vild sång, som kom mitt blod att ömsom stelna och brinna. Har jag inte hört denna sång under andra skyar – hört den av folk, för längesedan, döda och glömda, och skall jag inte få höra den av folk, vilkas boningsplatser ännu inte finns till? Det är min sång – den ger mig liv! Sakta viskad i hjärtat är den språket som omfattar den outtalade passionen och den dolda själviskheten. Då hopen börjar sjunga är blygseln borta och man bryr sig inte om att dölja sina begär. Den är en yttring av vanvettiga orgier, ropen från lustens tillbedjare. 

Mitt verk var fullbordat. Jag hade tänt en eld som rasade likt en skogsbrand. Jag återvände nu till den plats där den heliga båten inväntade mig. Där stod de orörligt och avvaktade min återkomst, dessa mina utvalde tjänare, templets överstepräster. O! ni, mina mäktiga som är så passionerade! Konungar i lusta! Monarker i begär!

Och den unge prästen, låg han där ännu, liknande en död? Ja, han låg blek och orörlig mitt i den krets, som prästerna bildade, vid Agmadhs fötter, som stod där ensam.

I samma ögonblick, som denna tanke slog mig, tycktes jag på något hemlighetsfullt sätt dra mig tillbaka från den uppsjö av passioner som jag varit översvämmad av. Jag visste, att jag åter var mig själv – att jag inte längre var gudinnan, utan att jag bara varit absorberad av henne, hade gått upp i hennes personlighet. Nu var jag åter skild från henne. Men jag återvände inte till den bleka skepnad, som utan tecken till liv låg utsträckt på den heliga båtens däck. Jag var i templet; mörker omgav mig, men jag visste, att jag befann mig i det allra heligaste. 

Ett klart sken genombröt mörkret. Jag blickade upp och se! Den inre grottan strålade av ljus, och där inne stod Lotusdrottningen. 

Jag stod vid dörren till den inre grottan tätt intill henne inom räckhåll för hennes blickar. Jag försökte komma undan – jag ville vända mig om – men jag kunde inte. Jag darrade som jag aldrig förut gjort, inte ens av fasa eller fruktan.

Hon stod tyst med sina blickar riktade på mig. Jag såg att hennes ögon var fulla av stor vrede. Och hon, som varit min bästa vän, mild som en öm moder stod nu som en drottning framför mig, och jag kände att jag hade vredgat den mest fruktansvärda av alla de gudomliga makter som människorna känner. 

”Var det därför, o Sensa! Gudarnas älskling, som du föddes? Var det därför som dina ögon fann gåvan att se och dina sinnen att förnimma? Du vet, att det inte var så; men dessa seende ögon och känsliga sinnen har nu tjänat sin mästarinna och visat dig vem och vad du tjänat. Skall du fortfarande förbli i hennes tjänst? Nu har du blivit man, välj! Har du fallit så lågt, att du blivit en slav för evigt? Gå då! Jag har kommit för att rensa min helgedom. Jag kommer inte att tåla detta längre. Här skall bli tyst och folket skall inte veta av att någon gud existerar, hellre än att undervisas av falska läppar och frestas av mörkrets makter. Gå! Ingen mer får inträda här – jag stänger dörren. Helgedomen skall bli stum, och ingen röst kommer att mer höras härinne. Jag vill sitta här ensam och tyst. Under tidsåldrar skall jag bo här utan att tala, och folket ska säga, att jag är död. Vare det så! En gång i tiden skall mina barn åter resa sig, och mörkret skall skingras. Gå! Du har valt; du har förslösat dina gåvor. Lämna mig i ro!” 

Hon höjde sin hand med en gest, som visade mig att jag skulle lämna henne. Den var så befallande, så konungslig, att jag inte kunde annat än lyda. Jag vände mig om med sänkt huvud och gick med tunga steg mot den yttre dörren till helgedomen. Men jag förmådde inte öppna den, jag förmådde inte gå igenom den, mitt hjärtas ångest höll mig tillbaka. Jag föll på mina knän och ropade förkrossad: ”Moder, Drottning och Moder!” 

Ett ögonblick passerade under fruktansvärd tystnad; jag väntade – jag visste inte på vad. Min själ längtade och förtvivlade. Ett fasansfullt minne kom över mig i mörkret och tystnaden. Mitt förflutna liv visades för mig, inte endast som nöjen utan även som handlingar. Jag fann att jag gjort dem utan eftertanke, låtit min själ förslöas på samma sätt som människorna låter sig förslöas av vin. Och jag hade fullgjort mitt verk liksom i en dvala, tänkte inte på det jag gjorde utan på belöningen, på de njutningar som skulle följa. Jag hade varit tolken, oraklet för henne, denna svarta själ, som jag nu sett, och som jag nu kände. Det förflutna verkade så fasansfullt för mig, så levande, så häftigt anklagande, att jag åter ropade ut i mörkret: ”O Moder! Rädda mig!” 

Jag kände att någon vidrörde min hand och mitt ansikte. Jag hörde en röst i mitt öra och i mitt hjärta: ”Du är räddad! Förbli bara stark!” Och ett ljus syntes för mina ögon; men jag kunde inte se upp, för en flod av tårar renade dem från de förskräckliga syner jag skådat.
 

____________________________________________________________________________

ANDRA BOKEN. Kapitel V.

Jag var inte längre i helgedomen; jag kände vinden fläkta på mitt ansikte. Jag öppnade ögonen och såg ovanför mig himlavalvet med sina strålande stjärnor. Jag låg framstupa, nedtyngd av en besynnerlig matthet. Men jag väcktes till medvetande av ljudet av tusen röster som ljöd i mina öron. Vad kunde detta betyda? 

Jag reste mig upp. Jag befann mig i den krets som bildades av de tio översteprästerna. Agmadh stod bredvid mig och betraktade mig uppmärksamt. Mina ögon var fixerade på hans ansikte och kunde inte slita sig därifrån. Denna obarmhärtige, hjärtlöse själlöse man! Hade jag verkligen fruktat honom, denna själlösa, omänskliga varelse? Nu var jag inte längre rädd för honom!

Jag såg mig omkring på prästerna som omringat mig. Jag läste i deras ansikten och fann dem upptagna av själviskhet. Var och en var tagen och förtärd av ett omåttligt begär, och efter vars tillfredsställelse han hungrade likt en orm, som han närde vid sitt hjärta  Jag kunde inte längre frukta dessa män, för jag hade sett ljuset och det hade gjort mig stark. 

Jag stod upp och såg mig omkring på folkhopen som trängdes på stränderna, och förstod nu vad det var för besynnerliga röster jag hört. Människorna var galna, somliga av vin, andra av sinnlig åtrå. En mängd små båtar hade ockuperat floden; folket i dem hade kommit för att offra åt den gudinna de dyrkade, och som de i natt sett, hört och känt. Den heliga båten, på vilken jag stod, var nedtyngd av de offer, folket hade lagt dit, stående i sina bräckliga farkoster eller flottar längs med sidan av vår båt. Där fanns guld, silver, juveler och guldkärl besatta med ädelstenar. Agmadh såg på allt detta och jag märkte ett småleende på hans läppar. Dessa rikedomar skulle komma templet till godo; men vad honom beträffade, var det helt andra juveler han strävade efter att vinna. Jag kunde inte se på allt detta och tiga längre; och jag talade med hög röst och uppmanade folket att lyssna på mig, och omedelbart infann sig en tystnad som spreds sig bland mängden. 

”Lyssna till mig ni alla som tillber gudinnan! Vilken gudom är det ni dyrkar? Kan ni inte förstå detta, av orden hon viskat i era hjärtan. Se inom er, om hon har bränt er med passionens eld, skall ni veta att hon inte är en sann gud. Sanningen finns bara i visdomen. Lyssna, och jag skall säga er ord som har talats i helgedomen, och som nu delgivits mig av ljusets ande, vår Drottning och Moder. Kom ihåg att endast i dygden, i rena ord och rena handlingar kan ni finna frid. Är denna mörkrets lovsång en passande hyllning åt sanningens gudinna? Är ni hennes tillbedjare som är berusade av vin och lidelse? Är ni, med gudlösa ord och vanvettiga sånger på era läppar, och tankar som ni borde skämmas för i era hjärtan, färdiga att övergå i handling? Nej, ner på era knän och lyft era händer mot himmelen och be den gode anden, visdomens ande som svävar över er med stora vingslag av kärlek, att förlåta er skamlöshet och hjälpa er att börja på nytt. Hör på mig, jag vill be till henne, för jag ser henne i hennes härlighet. Säg till henne orden jag yttrar och hon skall säkert lyssna till dem, för hon älskar er även om ni förolämpar henne.” 

En sång bröt fram, buren av en mängd starka röster och dränkte min stämma. Prästerna hade stämt upp en mångstämmig hymn. Folket, som under inflytelsen av min röst och mina ord hade i mängder fallit på knä, rycktes nu med av musiken och instämde med iver i lovsången, och den väldiga massan av toner steg majestätiskt mot himmelen. Plötsligt kände jag mig inandas en stark rökelsedoft. Jag vände mig bort med vämjelse, men den hade redan fullbordat sitt verk. Det svindlade för mina ögon. 

”Han är i extas, sade Kamen Baka.” 

”Han är vansinnig,” hördes från en annan, en röst så hård, så ursinnig, att jag knappt kände igen den. Men jag visste att det var Agmadh som talde. 

Jag försökte svara honom, för jag kände min själ genomströmmas av ett nytt ovanligt mod, som tog bort all rädsla. Men den bedövade doften hade fullgjort sitt verk. Mitt huvud kändes tungt som bly, jag var oförmögen att tala. Inom några sekunder sov jag djupt.



fortsättning till: ANDRA BOKEN, del 2

_____________________________________ 

MABEL COLLINS
Sagan om Den Vita Lotusblomman

Översatt från The Idyll of the White Lotus av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

The Idyll of the White Lotus in English

_____________________________________
 

Andra mystiska skrifter av Mabel Collins:

Ljus på Vägen - Bok I & II  av Mabel Collins
Ljus på Vägen - Kommentarerna av Mabel Collins

Ljus på Vägen - Karma av Mabel Collins

Genom De Gyllene Portarna – kap 1 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 2 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 3 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 4 av Mabel Collins
Genom De Gyllene Portarna – kap 5 av Mabel Collins

 

____________________________________________________________________________

till toppen av sidan till Meditation Indexsidantillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014-2014–2003 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23