LJUS PÅ VÄGEN

[Kommentarerna]

EN AVHANDLING

SKRIVEN FÖR PERSONLIGT BRUK TILL DEM
SOM ÄR OKUNNIGA OM DEN ÖSTERLÄNDSKA VISDOMEN OCH
SOM ÖNSKAR ATT KOMMA UNDER DESS
INFLYTANDE.

NEDSKRIVEN AV
M.C.

MED ANMÄRKNINGAR OCH KOMMENTARER
AV UTGIVAREN

 © 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
[Denna text har uppdaterats senast den 27 maj 2000]

KOMMENTARERNA –  I, II, III, IV, V,

I

INNAN ÖGONEN KAN SE, MÅSTE DE VARA OFÖRMÖGNA TILL TÅRAR.

Det alla läsare bör komma ihåg mycket klart är att det är en bok som kan verka innehålla en aning filosofi, och mycket lite sunt förnuft om man tror att den är skriven på vanligt språk. För de flesta som läser boken på detta sätt, kommer den att bli en tämligen svårsmält föda. Så lyd mitt råd och läs så lite som möjligt på detta sätt.

Det finns ett annat sätt att läsa, som sannerligen är det enda av verklig nytta, vilket också gäller för många andra författare. Det är inte att läsa "mellan raderna" utan så att säga inom orden. Det gäller i själva verket att tyda en djupsinnig chifferskrift. Alla alkemiska verk är skrivna i den slags chiffer som jag talar om; och den har använts av alla tiders stora filosofer och skalder. Den används systematiskt av livets och vetandets adepter, vilka skenbart ger sin djupaste visdom, och döljer i själva orden – som den är klädd i – dess verkliga mysterium. De kan inte göra mer, för det finns en naturlag, som fordrar att en människa skall tyda dessa mysterier själv. På inget annat sätt kan hon tillägna sig dem. En människa som önskar att leva måste själv äta sin föda. Detta är naturens enkla lag, och den gäller även inom det högre livet. En människa som vill leva och verka i detta högre liv, kan inte matas med sked som ett litet barn; hon måste äta själv.

Det är min avsikt att i nya och ibland klarare ord framlägga vissa delar av "Ljus på Vägen"; men om mitt försök verkligen kommer att bli en tolkning, vet jag inte. För en dövstum blir en sanning inte begripligare, om någon vilseledd språkkunnig översätter de ord i vilket den är klädd, till varje tänkbart levande eller dött språk och skriker dessa olika fraser i hans öra. Men för dem som inte är dövstumma är vanligen ett språk lättare än de andra, och det är till dem som jag vänder mig till.

De allra första aforismerna i första avdelningen av "Ljus på Vägen" har som jag väl vet, till sin inre betydelse förblivit förseglade för många som för övrigt anslutit sig till bokens syfte.

Det finns fyra säkra och bevisade sanningar rörande ingångsporten till ockultismen. De Gyllene Portarna bommar igen denna tröskel; ändå finns det några som går igenom dessa portar och upptäcker det sublima och oändliga bakom dem. I kommande tider skall alla passera genom dessa portar. Men jag är en av dem som önskar att tiden – den store bedragaren – inte var så övermäktig. Till dem som känner och älskar honom, har jag inget att säga, men för de andra – och de är inte så få som några kanske tror – där tidens gång är som slagen av en slägga och rummets gräns som stängerna i en järnbur, vill jag översätta och åter översätta tills dess de förstår helt och hållet.

De fyra sanningar, som står skrivna på första sidan av "Ljus på Vägen", avser provinvigningen som den blivande ockultisten underkastas. Tills han genomgått denna, kan han inte ens nå till portens lås som leder till kunskap. Kunskap är människans högsta och bästa arv; så varför skulle hon inte då försöka vinna densamma på varje tänkbar väg? Laboratoriet är inte det enda stället där undersökningar kan göras; vi måste komma ihåg, att ordet vetenskap kommer av "att veta" – dess ursprung är nästan samma som ordet "urskilja", "att känna igen". Vetenskapen behandlar därför inte bara materien, inte ens i dess finaste och svåråtkomligaste former. En sådan föreställning är född endast av vår tids trångsynthet. Vetenskapen omfattar alla former av vetande. Det är ytterst intressant att få veta vad kemisten upptäcker och se honom finna vägen genom materiens tätaste till dess finare former; men det finns andra slag av vetande än detta, och det är inte alla som inskränker sitt (strängt vetenskapliga) begär efter kunskap till sådana experiment och erfarenheter som kan prövas med de fysiska sinnena.

Var och en, som inte  i hög grad är inskränkt eller förslöad av någon förhärskande last, har anat eller kanske till och med funnit med någon grad av säkerhet, att det finns finare sinnen inom de fysiska sinnena. Och att det inte är något extraordinärt med det. Om vi gjorde oss mödan att inkalla naturen som vittne, så skulle vi finna att allt som kan förnimmas med den vanliga synförmågan har något långt viktigare än sig själv dolt inom sig; mikroskopet har öppnat en ny värld för oss, men inom dessa små gömmor som det visar oss, ligger det mysterium som inget mekaniskt instrument kan nå.

Hela världen ända ned till dess mest materiella former besjälas och upplyses av en inre värld. Denna inre värld kallas av somliga den "astrala", och det är ett namn så gott som något annat, fastän det bara betyder stjärnlik; men stjärnorna är som Locke framhöll, lysande kroppar som ger ljus av sig själva. Denna egenskap är karakteristisk för det liv, som finns inom materien; för dem som ser det behöver ingen lykta för det. Det engelska ordet star (stjärna) är härlett från det anglosaxiska "stir-an", (att manövrera, att styra, att röra), och otvivelaktigt är det ju det inre livet, som är det yttres härskare, alldeles som en människas hjärna styr hennes läppars rörelser. Även om benämningen "astral" inte är så särdeles bra i sig själv är jag nöjd med att använda det för mitt nuvarande ändamål.

Hela "Ljus på Vägen" är skriven i en astral chiffer och kan därför endast tydas av den som läser astralt. Och dess föreskrifter är huvudsakligen avsedda för odlandet och utvecklandet av det astrala livet. Ända tills det första steget i denna utveckling är taget, är det snabba kunskapsförvärv som kallas intuition med säkerhet omöjligt för människan. Och denna bestämda och särskilda intuition är den enda källan till vetande som sätter en människa i stånd att arbeta snabbt och att inom gränserna för sitt medvetna strävande uppnå sin sanna och höga värdighet. Att vinna kunskap genom experiment är en allt för långsam metod för dem som strävar efter att utföra verkligt arbete; han som får den genom särskild intuition behärskar dess olika former med högsta snabbhet, genom väldig viljeansträngning; liksom en beslutsam arbetare griper sina verktyg obekymrad om deras tyngd eller någon annan svårighet som kan stå i vägen för honom. Han dröjer inte för att noggrant undersöka vart och ett – han använder dem som han anser är lämpligast.

Alla reglerna i "Ljus på Vägen" är skrivna för alla lärjungar, men endast för de lärjungar – som "tar emot kunskap". För ingen annan än lärjungen av denna skola är dessa lagar av något nytta eller intresse.

Till alla, som är allvarligt intresserade av ockultismen, säger jag först och främst: tag emot kunskap. Den som har, honom skall det vara givet. Det är gagnlöst att vänta på den. Tidens sköte skall sluta sig inför dig, och i dagar som kommer skall du förbli ofödd, utan förmåga. Därför säger jag till dem som har någon hunger eller törst efter kunskap, lyssna på dessa regler.

De är ingalunda hopsatta eller uppfunna av mig. De är endast uttrycket i ord för lagar i övernaturen, sanningar lika absoluta inom sitt eget område som de lagar vilka styr jorden i dess bana eller företeelserna inom dess atmosfär.

De sinnen som det talas om i dessa fyra påståenden är de astrala inre sinnena.

Ingen människa önskar att se det ljus som upplyser den i rymden oberoende själen, förrän lidande och sorg och förtvivlan drivit henne bort från den vanliga mänsklighetens liv. Först kramar hon ut njutningen till sista droppen, sedan smärtan – tills slutligen hennes ögon är oförmögna till tårar.

Detta är en sanning som jag är fullständigt medveten om kommer att mötas av en kraftig protest från många som livligt intresserar sig för tankar framsprungna ur det inre livet. Att se med det astrala ögat är en verksamhetsform som det är svårt för oss att omedelbart förstå. Vetenskapsmannen vet mycket väl vilket underverk som utförs av varje barn som föds till världen, då det för första gången blir herre över sina ögons syn och tvingar dem att lyda hjärnan. Ett liknande underverk utförs visserligen med varje sinne, men att uppnå herravälde över synen är kanske det mest häpnadsväckande av dem. Och ändå gör barnet det nästan omedvetet enbart genom den nedärvda vanans stora makt. Ingen är nu medveten om att han en gång gjort det; liksom vi ju heller inte kan minnas de olika muskelrörelser som gjorde att vi kunde gå uppför en backe för ett år sedan. Detta beror på att vi lever och rör oss och har vår tillvaro i materien – vår kunskap om denna har blivit intuitiv.

Med vårt astrala liv är det helt annorlunda. Genom långa förflutna tidsåldrar har människan nästan fullständigt försummat detta liv till den grad, att hon faktiskt förlorat förmågan att använda sina (astrala) sinnen. Det är visserligen sant att det i varje civilisation går upp ett ljus för människan som bekänner mer eller mindre förvirrat och dåraktigt att hon lärt känna sig själv. Men oftast förnekar hon det och blir en materialist, detta sällsamma ting, en varelse, som inte kan se sitt eget ljus, ett levande ting, som inte vill leva, ett astralt djur som har ögon och öron, talförmåga och kraft, och som trots detta ändå inte vill använda någon av dessa gåvor. Så är förhållandet och okunnighetens vana har blivit så ingrodd, att ingen numera är i stånd att se med den inre synen förrän dödens närhet inte bara gjort de fysiska ögonen blinda, utan även berövat dem tårarna, livets vatten. Att vara oförmögen till tårar är att ha blivit medveten om och besegrat den lägre mänskliga naturen och ha vunnit en jämvikt, som inte kan skakas av personliga sinnesrörelser. Det innebär inte hjärtehårdhet eller liknöjdhet. Det innebär inte heller den utmattning genom smärta, som gör den lidande själen oförmögen att lida intensivt; det betyder inte ålderdomens slapphet, då känslan blir slö, därför att de strängar som vibrerar för densamma är utslitna. Inget av dessa själstillstånd duger för en lärjunge; och om något av dem råder hos honom, måste det kuvas innan vägen kan beträdas. Hjärtats hårdhet kännetecknar den själviska människan, egoisten, för vilken porten för alltid är sluten. Liknöjdhet hör dåren till och den falske filosofen, de vars ljumhet gör dem till rena marionetter, inte starka nog att se tillvarons verklighet i ansiktet. Då lidande och sorg har brutit udden av smärtan, är följden en försoffning inte olik den som följer på ålderdomen, sådan som den vanligen upplevs av män och kvinnor. Ett sådant tillstånd gör beträdandet av vägen omöjligt, för det första steget är ett svårt steg och fordrar en stark människa, full av psykisk och fysisk kraft.

Ögonen är som Edgar Allan Poe så sant sade – själens fönster – fönstren i det spökslott som den bor i. Detta är den närmaste tolkningen på vanligt språk av textens mening. Om bekymmer, fruktan, missräkning eller fröjd kan skaka själen så att dess fasta grepp på den stilla anden som ger den inspiration släpper, och livets vatten bryter fram och dränker kunskapen i känslan, då blir allt suddigt, fönstren fördunklas, ljuset är gagnlöst. Detta är lika bokstavligt sant som när en människa vilken vid branten av en avgrund genom någon plötslig sinnesrörelse förlorar besinningen och ofelbart störtar ned. Kroppens jämvikt måste bibehållas, inte endast på farliga platser utan även på den jämna marken och med allt det bistånd naturen ger oss genom tyngdkraften. Så är det även med själen; den är länken mellan den yttre kroppen och den stjärnlika anden ovan. Den gudomliga gnistan vistas i det stilla rummet där ingen naturrevolution kan skaka luften. Det är så alltid. Men själen kan förlora sitt medvetna samband med den, sin kunskap om den, fastän de två är delar av ett enda helhet; och det är genom sinnesrörelser, genom sinnesförnimmelser, som detta samband släpper. Att skakas vare sig av fröjd eller smärta orsakar en livlig vibration som för människans medvetande är liv. Nu är det inte så att denna känslighet minskas då lärjungen börjar sin träning; den tvärtom ökas. Detta är det första provet på hans styrka; han måste känna, njuta eller lida mer djupt än andra människor, eftersom han faktiskt har tagit på sig en plikt som inte gäller för andra människor, det vill säga, att inte låta sina känslor rubba honom från hans föresatta mål. Han måste redan vid första steget ta sig själv stadigt i handen och lägga betslet i sin egen mun; ingen annan kan göra det för honom.

De första fyra aforismerna i "Ljus på Vägen" hänsyftar som sagt uteslutande på den astrala utvecklingen. Denna utveckling måste till en viss grad ha ägt rum, det vill säga, den måste på fullt allvar ha påbörjats innan resten av denna framställning är fullt begriplig för annat än förståndet och sannerligen innan den kan tillgodogöras i praktiken, inte endast studeras i teorin.

I ett av de stora mystiska Brödraskapen firas tidigt på året fyra ceremonier som praktiskt illustrerar och förklarar dessa aforismer. Det är ceremonier där bara noviser deltar, ty de är endast förberedande tjänster. Men detta visar vilken allvarlig sak det är att bli en lärjunge om vi förstår att alla är offerceremonier. Den första är den som jag nyss talat om. Den intensivaste njutningen, den bittraste smärtan, samt förtvivlans ångest blottställer den skälvande själen som ännu inte funnit ljuset i mörkret och är hjälplös som en blind; och tills dessa chocker kan uthärdas utan att förlora jämvikten, måste de astrala sinnena förbli förseglade. Detta är en barmhärtig lag. "Mediet" eller "spiritualisten" som utan förberedelse huvudstupa kastar sig in i den psykiska världen, är en lagbrytare, han bryter mot övernaturens lagar. De som bryter mot naturens lagar förlorar sin kroppsliga hälsa, de som bryter mot lagarna för det inre livet förlorar sin psykiska hälsa. "Medier" kan bli sinnessjuka, självmördare, eländiga varelser utan moralisk känsla; och står ofta till slut utan tro, tvivlare till och med på det de sett med egna ögon. Lärjungen måste däremot bli sin egen läromästare innan han kan våga sig in på denna farliga väg och försöka möta de varelser som lever och verkar i astralvärlden och som vi kallar Mästare på grund av deras stora kunskap och deras förmåga att behärska inte bara sig själva utan även krafterna omkring sig.

Skillnaden mellan själens tillstånd då den lever för sinnesförnimmelsernas liv och då den lever för kunskapens, är densamma som mellan vibration eller svängning och stadga. Detta är det närmaste bokstavliga uttrycket för förhållandet; men det är bara bokstavligt för förståndet, inte för intuitionen. För denna del av människans medvetande fordras en annan ordbok. Begreppet "stadig" kunde kanske här återges med "vara hemma". I sinnesförnimmelser kan inget varaktigt hem finnas, ty förändring är lagen för detta vibrationstillstånd. Detta är vad lärjungen först måste lära sig. Det är av ingen nytta att stanna och gråta över en bild i ett kalejdoskop, när den redan passerat förbi.

Det är ett välkänt förhållande, och ett som Bulwer Lytton gett en livlig skildring av, att den första erfarenhet lärjungen i ockultismen gör är en outhärdlig sorgsenhet. En känsla av tomhet kommer över honom som gör världen till en öken, livet till en fruktlös strävan. Detta följer på hans första allvarliga kontemplation på det abstrakta. Genom att stirra på eller bara genom att försöka skönja sin egen höga naturs outtömliga mysterium drar han själv begynnelseprovet över sig. Svängningen mellan njutning och smärta upphör, kanske bara för ett ögonblick; men detta är nog för att slita de fasta förtöjningar, med vilka han hittills varit bunden vid sinnesförnimmelsernas värld. Han har erfarit om än så kortvarigt det större livet; och han fortsätter med den vanliga tillvaron, tyngd av en känsla av overklighet, av tom, hemsk intighet. Detta var den nattmara som hemsökte Bulwer Lyttons neofyt i Zanoni; och till och med Zanoni själv som hade lärt stora sanningar och blivit anförtrodd med stora krafter, hade i själva verket inte passerat den tröskel, där fruktan och hopp, förtvivlan och glädje i ena ögonblicket verkar som absoluta verkligheter och i nästa som rena inbillningsfoster.

Inträdesprovet ställs ofta på oss av livet självt. Ty livet är ändå till sist den store läraren. Vi återvänder för att studera det, sedan vi vunnit makt över det, alldeles som professorn i kemi lär sig mer i laboratoriet än hans lärjunge gör. Det finns personer så nära kunskapens port, att livet självt bereder dem för inträdet därigenom, och ingen särskild åtgärd behövs för att kalla på den hemske väktaren av ingången. Dessa måste av naturen vara utrustade med en på samma gång ytterst känslig och kraftig organism, i stånd till den livligaste njutning; och sedan kommer lidandet och gör sin stora plikt. De intensivaste former av lidande träffar en sådan natur, tills han slutligen reser sig ur sin medvetenhets bedövning och med hjälp av sin inneboende livskraft träder över tröskeln in i fridens hemvist. Då förlorar livets vibration sin tyranniska makt. Den känsliga naturen har ännu mycket att lida; men själen har frigjort sig och står upprätt och vägleder livet mot dess höga mål. De som är tidens trälar och långsamt passerar alla hans områden, måste genomleva en långt utdragen serie av sinnesförnimmelser och är underkastade en beständig blandning av njutning och smärta. De vågar inte ta tag i självaste ormen med ett stadigt grepp och besegra honom och på så sätt bli gudomliga, utan föredrar att fortsätta som förut, för varje steg sargade av olika erfarenheter, slagna av de stridande krafterna.

När någon av dessa tidens trälar beslutar sig för att träda in på ockultismens väg blir detta hans första uppgift. Om livet inte har lärt honom det, om han inte har styrka nog att lära sig själv, och om han är stark nog att lära sig själv, och om han är stark nog att begära hjälp av en Mästare, då utsätts han för detta förfärliga prov som skildrats i Zanoni. Den svängning i vilken han lever, stillas för ett ögonblick, och han måste då överleva chocken av att möta det som vid första ögonkastet för honom verkar vara intighetens avgrund. Inte förrän han lärt sig att vistas i denna avgrund och funnit dess frid, kan hans ögon vara oförmögna till tårar.

II

INNAN ÖRAT KAN HÖRA, MÅSTE DET HA FÖRLORAT SIN KÄNSLIGHET.

De första fyra reglerna i "Ljus på Vägen" är utan tvivel, hur underligt påståendet än låter, de viktigaste i hela boken; med undantag av en enda. Orsaken till detta är att de innehåller den astrala människans livslag, själva hennes skapande princip. Och det är endast i det astrala (eller självupplysta) medvetandet, som de följande reglerna har någon vital betydelse. Lär man sig en gång att använda sig av de astrala sinnena, så blir det en helt naturlig sak att man även börjar använda dem; och de efterföljande reglerna är bara vägledningar hur man ska använda dem. Då jag säger detta, menar jag naturligtvis att de första fyra reglerna är de som är av vikt och intresse för dem som läser dem i tryck. Då de är inristade i en människas hjärta och i hennes liv, så blir utan tvivel de andra reglerna inte endast intressanta eller extraordinära metafysiska påståenden, utan verkliga levande fakta, vilka måste tillgodogöras och upplevas.

De fyra reglerna står skrivna i den stora salen hos varje verklig loge av ett levande Brödraskap. Vare sig människan är i färd med att sälja sin själ till djävulen, liksom Faust, eller hon kommer att besegras i kampen, som Hamlet, eller hon är i begrepp att stiga över gränsen, i vilket fall som helst är dessa ord för henne. En man kan välja mellan dygd och last, men inte förrän han är man; ett barn eller ett vilt djur kan inte göra detta val. På samma sätt med lärjungen; han måste först bli en lärjunge, innan han ens kan se de vägar han har att välja mellan. Detta arbete att göra sig själv till en lärjunge, pånyttfödelsen, måste han utföra ensam utan någon lärare. Innan de fyra reglerna tillägnats, kan ingen lärare vara av någon nytta för honom. Och detta är orsaken till varför "Mästarna" omtalas på det sätt som sker. Inga verkliga Mästare, vare sig adepter i makt, i kärlek eller i mörker, kan påverka en människa förrän hon passerat dessa fyra regler.

Tårarna kan, som jag sagt, kallas livets vatten. Själen måste ha gjort sig oberoende av mänskliga sinnesrörelser och måste ha tillkämpat sig en jämvikt som inte kan rubbas av olyckan, innan hennes ögon kan öppnas för den övermänskliga världen.

Mästarnas röst ljuder alltid i världen; men endast de hör den, vars öron inte mer är mottagliga för de ljud som har inflytande på det personliga livet. Löje lättar inte längre hjärtat, vrede kan inte mera uppreta det, ömma ord ger det ingen balsam. För det inre, för vilket öronen är som en port, är i sig självt ett orubbligt fridens hemvist, som ingen kan störa.

Liksom ögonen är själens fönster, så är öronen dess portar eller dörrar. Genom dem kommer kunskap om världens förvirring. De store som besegrat livet och som blivit mer än lärjungar, står i frid och är oberörda mitt bland mänsklighetens vibrationer och mångskiftande aktiviteter. De äger inom sig en särskild kunskap och en fullkomlig frid; och därför upprörs eller upphetsas de inte genom de bristfälliga och felaktiga underrättelser, som når deras öron från olika människoröster som de omges av. När jag säger kunskap, menar jag intuitiv kunskap. Denna särskilda kunskap kan aldrig uppnås genom strängt arbete, inte heller genom experiment, för dessa metoder är endast användbara på materien och materien är i sig själv en fullständigt "obestämd" substans, oupphörligt stadd i förändring. De mest absoluta och allmängiltiga lagar för det liv som av vetenskapsmännen uppfattas som det fysiska och naturliga, skall upphöra att gälla då livet i detta världsallt har upphört att finnas till och endast dess själ är kvar i tystnaden. Vilket värde har då kunskapen om dess lagar, förvärvad genom flit och iakttagelse? Må ingen läsare eller kritisk granskare föreställa sig, att jag härmed avser att underskatta eller nedsätta på detta sätt vunnen kunskap eller vetenskapsmännens arbete. Tvärtom anser jag, att vetenskapsmännen är det moderna tänkandets banbrytare. Litteraturens och konstens dagar, då poeter och konstnärer såg det gudomliga ljuset och tolkade det på sitt eget storslagna språk – dessa dagar ligger begravna i det förflutna med bildhuggarna före Phidias och poeterna före Homeros. Mysterierna härskar inte längre över tankens och skönhetens värld; människolivet är den styrande makten, inte det som ligger bortom detsamma. Men vetenskapens arbetare går framåt – inte så mycket av egen vilja som av omständigheternas makt – mot den avlägsna gräns som skiljer de ting som kan förklaras, från dem som inte kan bli förklarade. Varje ny upptäckt driver dem ett steg framåt. Därför värderar jag mycket högt kunskap uppnådd genom arbete och experiment.

Men intuitiv kunskap är något helt annat. Den förvärvas inte på något sätt utan är, så att säga, en förmåga hos själen; inte den animala själen, den som blir en gengångare efter döden, när lustar och begär eller minnet av onda handlingar binder den vid grannskapet av mänskliga varelser, utan den gudomliga själen som ger liv åt alla individualiserade varelsers successiva mänskliga former.

Denna förmåga innebor i den gudomliga själen och är medfödd. Och den som vill bli en lärjunge måste höja sig till medvetande om detta genom en intensiv, beslutsam, okuvlig viljeansträngning. Jag använder ordet okuvlig av ett bestämt skäl. Endast den som är otämjd, som inte kan bli dominerad, som vet, att han måste uppträda som herre över människor, över omständigheter, över allt utom över sin egen gudomliga natur, kan väcka till liv denna förmåga. "Genom tron är allting möjligt". Den tvivlande skrattar åt tron och skryter över att inte ha någon. Men sanningen är den, att tron är ett mäktigt hjälpmedel, en väldig makt, som i själva verket förmår allt. Ty den är föreningslänken och förbundet mellan människans gudomliga del och hennes lägre jag.

Användandet av detta redskap är alldeles nödvändigt för att vinna intuitiv kunskap; ty om en människa inte tror att sådan kunskap finns inom henne själv, hur kan hon då göra anspråk på den och använda den?

Utan den är hon mer hjälplös än drivveden eller vraket på oceanens väldiga vågor. De kastas hit och dit och så kan en människa kastas av lyckans växlingar. Men sådana händelser är rent yttre och av mycket liten betydelse. En slav kan släpas i bojor genom gatorna och ändå bibehålla en filosofs lugna sinne som fallet var med slaven Epictetus. En människa kan äga all världens rikedomar och skenbarligen vara ensam herre över sitt öde, och ändå känner hon ingen frid, ingen säkerhet, ty hon skakas i sitt inre av varje tankevåg som hon kommer i beröring med. Och dessa växlande vågor kastar människan inte bara kroppsligen hit och dit, som drivved på vattnen; vilket egentligen inte betyder någonting. Utan de tränger in genom hennes själs dörrar och översvämmar denna själ och gör den blind och tom, och sveper bort all varaktig intelligens så att flyktiga intryck påverkar den.

För att förtydliga vad jag menar vill jag försöka illustrera det. Tänk på en författare som sitter och skriver, en målare som står vid sitt staffli, en kompositör som lyssnar till de melodier som dyker upp i hans rika fantasi; sätt någon av dessa arbetare vid ett öppet fönster som vetter mot en bullrande gata. Makten av det liv som besjälar dem, förlamar både syn och hörsel, och stadens mångskiftande företeelser drar förbi deras syn utan att de fäster sig vid dem. Men en människa vars sinne är tomt, vars tid ändamålslöst flyter förbi, iakttager vid samma fönster de förbigående och kommer ihåg de ansikten som möjligen behagar eller intresserar henne. Så är det med sinnet i dess förhållande till den eviga sanningen. När det inte längre överför sina förändringar, sin ofullständiga kunskap, sina otillförlitliga underrättelser till själen, då tänds där i den inre fridens hemvist – kunskapens verkliga ljus – som redan blivit funnet då den första regeln lärts. Då börjar öronen att höra. Mycket otydligt, mycket svagt i början. Och i sanning, så svaga och milda är dessa första tecken till begynnelsen av sant, verkligt liv, att de ibland skjuts åt sidan som rena inbillningar, rena fantasier.

Men innan dessa kan bli mer än rena inbillningar måste intighetens avgrund trotsas i en annan form. Den totala tystnad som bara kan komma då man sluter till öronen för alla förbifarande ljud kommer som en fasa till och med mer förlamande än rymdens formlösa tomhet. Vår enda föreställning om den tomma rymden borde, om den reduceras till sitt yttersta tankeelement, vara kolsvart mörker. Detta är en stor fysisk fasa för de flesta människor och när det betraktas som ett evigt och oföränderligt tillstånd, måste det för själen verka som förintelse mer än något annat. Men detta är ändå bara utplånandet av ett sinne, och ljudet av en röst kan till och med komma och ge lättnad och tröst i det djupaste mörker. Då lärjungen funnit vägen in i detta mörker som är den fasansfulla avgrunden, måste han stänga sin själs dörrar på ett sådant sätt, att ingen tröstare kan komma in dit, tillika med någon fiende. Och det är vid denna andra ansträngning som det förhållandet – att smärta och njutning bara är en och samma  förnimmelse – blir begripligt för dem som tidigare inte kunnat fatta det. För när tystnadens ensamhet är nådd, då hungrar själen så intensivt och häftigt efter någon förnimmelse att stödja sig vid, att en smärtsam sådan skulle vara lika begärligt välkommen som en behaglig. När detta medvetande nåtts, kan den modiga människan, genom att gripa och hålla fast vid det, med ens utrota "känsligheten". När örat inte mer gör någon skillnad mellan det som är behagligt och det som är smärtsamt, då blir det inte längre påverkat av andras röster, och först då kan själens dörr öppnas utan fara.

Att lära sig "se" är det första kraftprovet och det lättaste, eftersom det utförs delvis med hjälp av intellektet. Intellektet kan besegra hjärtat, som är välbekant i det vanliga livet. Därför ligger detta förberedande steg inom materiens område. Men det andra steget måste göras utan någon sådan medverkan, och utan materiell hjälp av vad slag det än vara må. Naturligtvis menar jag med materiell hjälp hjärnans eller känslornas eller den mänskliga själens verksamhet. Genom att tvinga öronen att lyssna endast till den eviga tystnaden, blir den varelse vi kallar människa någonting som inte längre är människa. Även en mycket ytlig överblick av de tusen och en inflytelser som utövas på oss av andra, skall visa att det måste vara så. En lärjunge uppfyller alla sina plikter som människa, men han uppfyller dem i överensstämmelse med sin egen åsikt om det rätta, inte efter vad någon annan person eller någon grupp av personer anser vara rätt. Detta är ett synnerligen påtagligt resultat av att följa kunskapens troslära i stället för någon av de blinda trosbekännelserna.

För att nå den rena tystnaden som är nödvändig för lärjungen, måste hjärtat och känslorna, hjärnan och dess intellektualism skjutas åt sidan. Bådadera är enbart mekanismer som upphör då människans levnadsdagar går ut. Det är väsendet bakom, det som är den verkliga drivkraften och som gör att människan lever, som nu tvingas att resa sig och handla. Nu är den farligaste stunden kommen. Vid det första provet kan människan bli tokig av fruktan; detta första prov har Bulwer Lytton beskrivit. Men ingen romanförfattare har följt med till det andra provet, fastän några av poeterna har det. Dess svårighet och stora farlighet ligger i att måttet på en mans styrka är måttet på hans utsikt att gå igenom det, eller att över huvud taget kunna ta itu med det. Om han har kraft nog att väcka denna för honom så obekanta del av sig själv, det högre väsendet, då har han kraft att skjuta upp de Gyllene Portarna, då är han den sanne alkemisten i besittning av livselixiret.

Det är vid denna punkt i erfarenheten som ockultisten skiljer sig från alla andra människor och träder in i ett liv som är hans eget; på den väg som innebär individuellt förverkligande i stället för att bara lyda de andliga väsen [genius], som styr och leder vår jord. Detta höjande av sig själv till en individuell makt identifierar honom i verkligheten med livets ädlare krafter och gör honom till ett med dem. För de står över jordens krafter och detta världsallts lagar. Häri ligger människans enda hopp om framgång i det stora försöket; att ta ett språng från sin nuvarande ståndpunkt till sin nästa och på en gång bli en integrerad del av naturens gudomliga kraft, liksom hon varit en integrerad del av dess intellektuella kraft, av den stora natur som hon tillhör. Hon står alltid framför sig själv, om en sådan motsägelse kan förstås. Det är de människor som intar denna inställning och som tror på sin egen och på hela släktets inneboende kraft till framåtskridande, det är dessa som är de äldre bröderna, pionjärerna. Var och en måste utföra det stora språnget själv och utan hjälp; och ändå är det  liksom en stav att stödja sig på, vissheten att andra har vandrat den vägen. Det är möjligt att de gått förlorade i avgrunden; det betyder mindre – de hade i alla fall modet att våga ta steget. Orsaken varför jag säger att det är möjligt, att de gått förlorade i avgrunden, beror på att den som gått igenom det inte kan kännas igen förrän det andra och helt och hållet nya tillståndet uppnåtts av båda. Det är inte nödvändigt att nu gå in på vad slags tillstånd detta kan vara. Jag vill nu endast framhålla detta, att i början när människan inträder i tystnaden, förlorar hon kontakten med sina vänner, sina älskade, alla som varit henne nära och kära; och förlorar även ur sikte sina lärare och dem, som gått före henne på vägen. Jag påpekar detta, eftersom knappast någon passerar igenom detta utan bitter klagan. Kunde bara själen på förhand fatta att tystnaden måste vara fullständig, skulle säkerligen denna klagan inte behöva resa sig som ett hinder på vägen. Din lärare eller din föregångare kanske håller din hand i sin, kunskapens verkliga ljus och ger dig den djupaste medkänsla ett människohjärta är kapabel att ge. Men när tystnaden och mörkret kommer, förlorar du all kontakt med honom; du är ensam och han kan inte hjälpa dig – inte därför att hans makt skulle vara slut utan för att du framkallat din stora fiende.

Med din stora fiende menar jag dig själv. Om du har makt att i mörkret och tystnaden se din egen själ i ansiktet, då har du besegrat det fysiska eller det animala jaget som bara lever i sinnesförnimmelserna.

Detta påstående känner jag skall verka svårbegripligt, men i verkligheten är det rätt enkelt. När människan nått sin mognad, och civilisationen är på sin höjdpunkt, då står hon mellan två eldar. Kunde hon bara kräva sitt stora arv, skulle det rent animala livets pressande tyngd falla bort från henne utan svårighet. Men hon gör det inte, och därför blomstrar människosläktena och vissnar och dör sedan bort och förmultnar från jordens yta, hur lysande än blomman varit. Och det lämnas åt individen att göra denna stora ansträngning; att vägra att låta sig förskräckas av sin högre natur; att vägra att låta sig dras tillbaka av sitt lägre och mer materiella själv. Varje individ som utför detta är en släktets återlösare. Han kanske inte basunerar ut sina gärningar, utan håller sig dold i bakgrunden och tystnaden; men det är ett faktum, att han bildar en länk mellan människan och hennes gudomliga del; mellan det kända och det okända; mellan ståhejet på salutorget och det snötäckta Himalayas högtidliga stillhet. Han behöver inte gå omkring bland människor för att vara denna länk; i det astrala är han denna länk och detta faktum gör honom till en varelse av en annan ordning än resten av människosläktet. Till och med så tidigt på vägen mot kunskap som när han bara tagit det andra steget, finner han sitt fotfäste mera säkert och blir medveten om att han är en erkänd del av helheten.

Detta är en av de motsägelser i livet, som ständigt inträffar och de ger ämne åt diktaren. Ockultisten finner, att de blir än mer markerade då han försöker leva det liv han valt. När han drar sig tillbaka inom sig själv och blir oavhängig, finner han sig än tydligare utgöra en del av tankens och känslans stora flodvåg. Då han lärt sig den första läxan, besegrat hjärtats hunger och vägrat att leva på andras kärlek, finner han sig bättre i stånd att inspirera kärlek. När han kastar bort livet, kommer det till honom i en ny form och med en ny mening. Världen har alltid för människan varit en plats med många motsägelser; och när hon blir en lärjunge finner hon att livet kan sägas vara en serie av paradoxer. Detta är ett faktum i naturen och dess orsak är begriplig nog. Människans själ "vistas i fjärran likt en stjärna"; detta är fallet även med den lägste bland oss, eftersom hennes medvetande är underkastat livets vibrerande och sinnliga lag. Detta ensamt är nog för att orsaka dessa karaktärsförvecklingar som är romanförfattarens material; varje människa är ett mysterium, för vän såväl som för ovän, liksom för sig själv. Hennes motiv är ofta inte möjligt att upptäcka, och hon kan inte pröva deras halt eller veta varför hon gör det ena eller det andra. Lärjungens arbete går ut på att väcka medvetandet i den stjärnlika delen av sig själv, där hans makt och gudomlighet ligger sovande. När detta medvetande blir väckt blir motsägelserna i människan själv mera markerade än förut, liksom de paradoxer hon lever i. För människan skapar naturligtvis sitt eget liv; och "äventyr för den äventyrslystne" är ett av dessa visa ordspråk, som grundar sig på verkliga förhållanden och täcker hela området för mänsklig erfarenhet.

Tryck på den gudomliga delen av människan återverkar på den animala delen. När den tysta själen vaknar, gör den människans liv mer ändamålsriktigt, mer levande, mer verkligt och ansvarsfullt. Om vi tar de två exempel vi redan förut använt: så har vi ockultisten, som dragit sig tillbaka inom sin egen borg och som har funnit sin styrka; och som omedelbart varseblir de fordringar plikten ställer på honom. Han vinner inte sin styrka på grund av egna rättigheter, utan därför han är en del av helheten; och i samma ögonblick som han är frigjord från livets vibrationer och kan stå orubblig, ropar den yttre världen högt till honom att komma och arbeta i densamma. Detsamma gäller hjärtat. Då det inte längre längtar att ta, blir dess uppgift att ge med fulla händer.

"Ljus på Vägen" har kallats för paradoxernas bok, och detta med rätta; vad annat kunde den vara, när den behandlar lärjungens verkliga personliga erfarenhet?

Att ha förvärvat de astrala syn- och hörselsinnena, eller med andra ord att ha vunnit förnimmelseförmåga och öppnat själens dörrar, är ett jätteverk och kan kräva offrandet av många på varandra följande inkarnationer. Och likväl, när viljan uppnått sin styrka kan hela miraklet genomföras på en sekund. Då är lärjungen inte mer tidens tjänare.

De två första stegen är negativa, det vill säga de innebär ett tillbakadragande från nu gällande förhållanden snarare än framåtskridande mot en annan. De två nästföljande stegen är positiva, och innebär ett fortskridande till ett annat tillstånd.

III

INNAN RÖSTEN KAN TALA I MÄSTARNAS NÄRVARO.

Talet är förmågan att kommunicera; inträdande i aktivt liv kännetecknas genom dess uppnående.

Och innan jag nu går längre, vill jag förklara något om hur reglerna i "Ljus på Vägen" är arrangerade.

De första sju av de numrerade är underavdelningar av de två första onumrerade reglerna, som jag behandlat i det föregående. De numrerade reglerna var endast ett försök till utläggning av de onumrerade. Reglerna 8 till 15 hör till den onumrerade regel, som jag nu skall behandla.

Som jag redan sagt, är dessa regler skrivna för alla lärjungar och inte för någon annan; de är av inget intresse för några andra. Därför litar jag på att ingen annan skall göra sig besvär med att läsa dessa rader vidare.

De två första reglerna omfattar hela den del av uppgiften som nödvändiggör användandet av kirurgens kniv. Men lärjungen förväntas att utan hjälp ta hand om ormen, sitt lägre jag och behärska sina mänskliga passioner och sinnesrörelser genom kraften av sin egen vilja. Han kan endast begära medverkan av en mästare när detta är genomfört eller åtminstone delvis är utfört. I annat fall är hans själs fönster och portar dimmiga och blockerade och ingen kunskap kan komma till honom. Jag har inte i denna bok tänkt att säga till en människa hur hon skall komma till rätta med sin egen själ, jag ger bara kunskap åt lärjungen. Att jag inte ens nu skriver så, att den förste bäste kan läsa, är en följd av det faktum att övernaturen hindrar detta på grund av sina egna orubbliga lagar.

De fyra regler jag nedskrivit för dem i västerlandet som önskar studera dem, står som jag förut sagt skrivna i förrummet till varje levande Brödraskap; jag kan även tillägga: i förrummet till varje levande Brödraskap, eller varje Orden som kan komma att instiftas. Då jag talar om ett Brödraskap eller en Orden, menar jag inte godtyckliga stadgar uppgjorda av skolastiker eller intellektuella; jag menar ett verkligt faktum i övernaturen, ett stadium i utvecklingen mot absolut Gud eller Gott. Under denna utveckling möter lärjungen harmoni, ren kunskap, ren sanning i olika grader, och då han inträder i dessa grader finner han sig bli en del av vad som ungefär skulle kunna beskrivas som ett skikt av mänskligt medvetande. Han möter sina likar, män av hans egen osjälviska karaktär, och med dem blir hans förbund beständigt och oupplösligt, eftersom det är grundat på en vital likhet i karaktär. Till dem binds han genom löften, sådana som inte behöver uttalas eller klädas i vanliga ord. Detta är en aspekt av vad jag menar med ett Brödraskap.

Då lärjungen förverkligat de första reglerna finner han sig stående vid tröskeln. Om hans vilja nu är tillräckligt beslutsam får han kraften att tala; en tvåfaldig kraft. För när han nu skrider framåt, finner han sig ingå i ett blomningsstadium, då varje knopp som öppnar sig sänder ut sina särskilda strålar, visar sina egna blomblad. Om han skall utöva sin nya förmåga, måste han använda den i dess tvåfaldiga karaktär. Han finner inom sig förmågan att tala i Mästarnas närhet; med andra ord, han har rättighet att begära beröring med det mest gudomliga elementet i det medvetenhetstillstånd som han ingått i. Men han finner sig, till följd av sin ställning driven att handla på två olika sätt på en och samma gång. Han kan inte sända sin röst upp till de höjder där gudarna sitter förrän han trängt ned till de djupa platser, där deras ljus inte alls skiner. Han har kommit i en järnlags grepp. Om han begär att antas som lärjunge blir han genast en tjänare. Ändå är hans tjänst sublim, om än till följd av deras karaktär som delar den med honom. Ty Mästarna är också tjänare; de tjänar och kräver sin belöning efteråt. En del av deras tjänst är att låta sin kunskap komma i beröring med honom; hans första tjänande handling är att ge något av denna kunskap åt dem som ännu inte är beredda att stå där han står. Detta är inte någon godtycklig befallning gjord av någon Mästare eller lärare eller någon liknande person, hur gudomlig han än må vara. Det är en lag i det liv där lärjungen har inträtt.

Därför stod det skrivet i Brödraskapets loger över den inre portalen i det gamla Egypten: "Arbetaren är värd sin lön".

"Be och det skall vara er givet" låter som något alltför lätt och enkelt för att vara sant. Men lärjungen kan inte "be" i den mystiska bemärkelsen som ordet används i denna skrift förrän han uppnått förmågan att hjälpa andra.

Och varför detta? Låter kanske detta påstående alltför dogmatiskt?

Är det för dogmatiskt att säga att en man måste ha fotfäste innan han kan ta språnget. Förhållandet är här detsamma. Om hjälp ges, om arbete utförs, då är en verklig fordran för handen – inte vad vi kallar en personlig fordran på betalning utan en fordran på likhet i karaktär. De gudomliga ger, de begär att du också skall ge innan du kan vara deras like.

Denna lag upptäcks i samma ögonblick lärjungen försöker att tala. För talet är en gåva som endast kommer till den lärjunge som äger kraft och kunskap. Spiritualisten träder in i den psykiskt-astrala världen, men han finner inte där något särskilt språk, om han inte genast från början och sedan oavlåtligen sätter in hela sin kraft att söka därefter. Om han är intresserad av "fenomen" eller bara omständigheterna och händelserna i det astrala livet, då ingår han inte i någon direkt stråle som innehåller särskilda tankar och syften, utan han bara lever och roar sig i det astrala livet, liksom han levde och roade sig i det fysiska livet. Säkerligen  finns det en eller ett par enkla läxor som det psykiskt-astrala livet kan lära honom, alldeles som det finns enkla läxor som materiellt och intellektuellt liv kan lära honom. Och dessa läxor måste läras; den människa som ämnar att inträda i lärjungens liv utan att ha lärt sig de första och enkla läxorna, kommer alltid att få lida av sin okunnighet. De är vitala och måste studeras på ett vitalt sätt: erfaras gång på gång, om och om igen, så att varje del av ens natur genomträngs av dem.

Men låt oss återvända. Då Neofyten gör anspråk på förmågan att tala, som det kallas, ropar han högt till den Ende Store som står främst i den kunskapsstråle han gått in i, för att få vägledning av honom. Då han gör detta, återkastas hans röst av den makt han nalkats, och ger eko djupt ner i den mänskliga okunnighetens avgrunder. Dunkelt och oredigt förs den nyheten – att det finns kunskap och en välvillig makt som ger undervisning – till alla de människor som vill lyssna på den. Ingen lärjunge kan stiga över tröskeln utan att sprida denna nyhet och göra den känd på ett eller annat sätt.

Han står slagen av förskräckelse över det ofullkomliga och oförberedda sätt som han gjort detta på; och så kommer begäret att göra det väl, och med en längtan att på så vis hjälpa andra kommer förmågan. För det är en ren längtan som kommer över honom; han kan inte vinna någon makt, ingen ära, ingen personlig belöning genom att uppfylla det. Och därför får han förmågan att utföra det.

Gångna tiders historia, så långt vi kan spåra den, visar mycket klart att det är varken anseende eller ära eller belöning att vinna genom denna första uppgift som Neofyten får. Mystiker har man alltid hånat, och siarna har misstrotts; de som dessutom har begåvats med ett skarpt intellekt har lämnat till eftervärlden sina skrifter, vilka för de flesta ändå verkar meningslösa och fantastiska, även då författarna har den fördelen att de talar från länge sedan svunna tider. Den lärjunge som åtar sig uppgiften och som i hemlighet hoppas på rykte och framgång, på att framstå inför världen som en lärare och apostel, misslyckas till och med innan han gjort sitt försök, och hans dolda hyckleri förgiftar hans egen själ och deras själar som han skulle undervisa. Han tillber i hemlighet sig själv och hans avgudadyrkan måste framkalla sin egen vedergällning.

Den lärjunge som har makt att träda in och är stark nog att kunna övervinna varje hinder, skall när det gudomliga budskapet når hans själ, helt och hållet glömma sig själv i det nya medvetande som blir hans. Om denna höga beröring verkligen kan väcka honom, blir han som en av de gudomliga i sin längtan att ge hellre än att ta, i sin önskan att hjälpa hellre än att hjälpas, i sitt beslut att föda den hungrige hellre än att själv mottaga manna från himlen. Hans natur är omdanad och den själviskhet som är drivfjädern till människors handlingar i det vanliga livet överger honom meddetsamma.

IV

INNAN RÖSTEN KAN TALA I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DEN HA FÖRLORAT FÖRMÅGAN ATT SÅRA.

De som bara i förbigående och ytligt gör bekantskap med ockultismen – och deras tal är legio – frågar ständigt varför adepterna, om det nu finns några sådana i levande livet, inte stiger fram för världen och visar sina kraft. Att den allra största delen av dessa Vise påstås leva på andra sidan Himalayas skyddande fästen, tycks dem vara bevis nog att de endast är fantasifigurer. Varför skulle man annars förlägga dem så långt bort?

Olyckligtvis har naturen gjort detta, det är inte deras inte egen önskan eller arrangemang. Det finns vissa ställen på jorden där "civilisationens" framsteg inte märks, och det 19:de århundradets feber hålls på avstånd. På dessa gynnade platser finns alltid tid, alltid tillfälle för livets verkligheter; de undanträngs inte av ett omoget, guldtörstigt och njutningslystet samhälles hetsiga verksamhet. Så länge det finns adepter på jorden, måste jorden bereda dem tillflyktsorter. Detta är ett faktum i naturen som endast är ett yttre uttryck för ett djupt faktum i övernaturen.

Neofytens begäran förblir ohörd tills dess den röst som uttalar den har förlorat förmågan att såra. Detta beror på att det gudomligt-astrala livet (1) är ett plan, där ordning härskar alldeles som i det naturliga livet. Visserligen återfinner man här som där skillnaden mellan medelpunkten och omkretsen. Tätt intill livshjärtat i medelpunkten finns på varje plan kunskap, härskar fullkomlig ordning; och kaos gör cirkelns yttre omkrets dimmig och otydlig. Förhållandet är, att livet i varje form har en mer eller mindre stark likhet med en filosofisk skola. Det finns alltid några som är hängivna kunskapen och som glömmer sitt eget liv i sin strävan att finna den; det finns alltid den tanklösa hopen, som kommer och går. Om dem sade Epictetus, att det var lika lätt att lära dem filosofi som att äta soppa med gaffel. Detsamma är förhållandet i det överastrala livet; och adepten har en ännu djupare och fullständigare avskildhet som han vistas i. Denna tillflyktsort är så trygg, så skyddad, att inget ljud som inte harmonierar därmed kan nå hans öron. Men varför detta, skall man genast fråga, om han är en varelse med sådana stora krafter som de säger vilka tror på hans tillvaro? Svaret verkar ligga bra nära till hands. Han tjänar mänskligheten och gör sig till ett med hela världen; han är redo att när som helst offra sig för den – genom att leva, inte att dö för den. Varför skulle han inte dö för den? Därför att han är en del av det stora hela, och en av de värdefullaste delarna av det. Därför att han lever under ordningens lagar som han inte önskar bryta. Hans liv är inte hans eget, utan de krafters som verkar bakom honom. Han är mänsklighetens blomma, blomstret som innesluter det gudomliga fröet. Han är i sin egen person och den universella naturens skatt, som bevakas och skyddas i syfte att fruktsättningen skall bli fullkomlig. Det är endast vid bestämda perioder i världshistorien, som han tillåts att gå ut bland människornas skara som deras frälsare. Men för dem som har kraft att skilja sig från denna skara är han alltid tillgänglig. Och för dem som är starka nog att besegra den personliga människonaturens laster, som framställts här i dessa fyra regler, är han medvetet tillgänglig, lätt igenkänd, redo att svara.

Men detta besegrande av självet innebär tillintetgörelsen av egenskaper, vilka de flesta människor inte bara betraktar som oförstörbara utan även önskvärda. "Förmågan att såra" innefattar mycket som människor uppskattar, inte bara hos sig själva, utan även hos andra. Självförsvars- och självbevarelsedriften är en del av den, tanken att man har någon eller några rättigheter, vare sig som medborgare eller människa eller individ, det behagliga medvetandet av självaktning och av dygd. Detta är hårda ord för många; ändå är de sanna. Ty de ord jag nu skriver och de jag redan har skrivit i detta ämne, är inte i någon mening mina egna. De är hämtade ur traditionerna från den loge av det stora Brödraskapet som en gång speglade Egyptens hemliga storhet och glans. De regler som var skrivna i dess försal är desamma som nu är skrivna i nuvarande skolors försalar. I alla tider har de Vise levt avskilda från mängden. Och även när något tillfälligt syfte leder någon av dem ut i det mänskliga livet, är hans avskildhet och trygghet bevarade lika fullständigt som tidigare. Det är en del av hans arv, en del av hans ställning; han har en faktisk rättighet därtill, och han kan lika litet lägga den åt sidan som hertigen av Westminster kan säga, att han inte vill vara hertigen av Westminster. I världens olika stora städer lever en adept för en tid, gång efter annan, eller kanske endast passerar igenom; men alla får tillfällig hjälp av den levande kraften och närvaron av någon av dessa män. I London, liksom i Paris och Leningrad, finns män som nått högt i sin utveckling. Men de är kända som mystiker endast av dem som har förmågan att igenkänna; en förmåga uppnådd genom besegrandet av det personliga självet. Och hur skulle de annars kunna existera, till och med för bara en timme, i en sådan mental och psykisk atmosfär, som skapas genom förvirringen och oredan i en storstad? Var de inte skyddade och trygga, skulle deras egen utveckling hämmas och deras verk skadas. Och neofyten kan möta en adept i kroppslig gestalt, kan leva i samma hus som han och ändå vara ur stånd att igenkänna honom, och ur stånd att göra sin egen röst hörd av honom. För ingen närhet i rummet, inga täta förbindelser, inget dagligt förtroligt umgänge kan omintetgöra de obevekliga lagar som ger adepten hans avskildhet. Ingen röst når hans inre hörsel förrän den blivit en gudomlig röst, en röst som inte svarar på rop från det personliga självet. Varje åkallan mindre värd än detta skulle vara gagnlös, ett lika stort slöseri med kraft och förmåga som att låta små barn, vilka skall lära sig alfabetet, undervisas av en professor i filologi. Till dess en man  i hjärtat och anden blivit en lärjunge, har han ingen tillvaro för dem som är lärjungars lärare. Och han blir detta endast genom en metod – uppgivandet av sin personliga mänsklighet.

För att rösten skall ha förlorat förmågan att såra, måste man ha nått den punkt där man betraktar sig själv endast som en bland den stora mängden av levande varelser; ett av sandkornen, som kastas än hit än dit av den vibrerande tillvarons ocean. Det sägs att varje sandkorn på havets botten kastas upp på stranden, när dess tur kommer, och för ett ögonblick ligger i solskenet. Så är det även med människorna; de drivs hit och dit av en mäktig kraft, och var och en i sin tur finner sig belyst av solens strålar. Då en människa är i stånd att på detta sätt betrakta sitt eget liv som en del av helheten, kommer hon inte längre att kämpa för att vinna något för egen del. Detta är uppgivandet av personliga rättigheter. Den vanliga människan förväntas inte att dela lika med den övriga världen, utan i vissa avseenden som hon sätter särskilt värde på, få en större del än de andra. Lärjungen begär inte detta. Därför har han inget att säga om detta, fastän han likt Epictetus är en fjättrad slav. Han vet, att livets hjul vänder sig ständigt. Burne Jones har framställt detta i sin beundransvärda tavla – hjulet vänder – och på det är bundna den rike och den fattige, den store och den ringe; var och en har sitt ögonblick av lycka, när hjulet för honom överst – konungen upphöjs och faller, skalden firas och glöms, slaven är lycklig och jagas sedan bort. Var och en krossas i tur och ordning allt eftersom hjulet vänder sig. Lärjungen vet, att det är så och att det är hans plikt att göra det mesta möjliga av det liv, som är hans, så han varken sörjer över det eller blir uppblåst av det, och inte heller beklagar han sig över andras, bättre lycka. Alla, den ene så väl som den andre – som han väl vet – håller bara på med att lära en läxa; och han ler åt socialisten och reformatorn, som med våld söker att omdana förhållanden som har sin rot i själva den mänskliga naturens krafter. Detta är bara att köra huvudet i väggen – ett slöseri med liv och energi..

Då en människa fullt förstår detta, ger hon upp sina inbillade individuella rättigheter av vad slag det än är. Därmed rycks en skarp gadd ut som finns hos alla vanliga människor.

När lärjungen fullt förstått, att bara tanken på individuella rättigheter endast är produkten av den giftiga egenskapen hos honom själv, att den är väsandet av självets orm, som förgiftar med sitt sting hans eget liv och deras som omger honom, då är han redo att delta i en årlig ceremoni som är tillgänglig för alla neofyter förberedda på den. Alla försvars- och anfallsvapen läggs ner; alla huvudets och hjärtats, hjärnans och andens vapen. Aldrig mer kan en annan människa betraktas som en person som kan kritiseras eller fördömas; aldrig mer kan lärjungen höja sin röst till självförsvar eller som ursäkt. Från denna ceremoni återvänder han till världen lika hjälplös, lika värnlös som ett nyfött barn. Och detta är i sanning vad han är. Han har börjat att födas på nytt på livets högre plan, denna av friska vindar och strålande ljus omsvepta klipphöjd, varifrån ögonen skådar med förståelse och betraktar världen med en ny insikt.

Jag sade nyss, att sedan lärjungen gjort sig fri från känslan för egna rättigheter måste han också skiljas från känslan av självaktning och av dygd. Om detta låter som en förskräcklig lära, så vet likväl alla ockultister att det inte är en lära utan ett faktum. Den som tycker sig heligare än en annan, den som uttrycker stolthet över sin egen frihet från last eller dårskap, den som tror sig själv vara vis eller på något sätt förmer än sin medbroder är inte redo för lärjungaskapet. En människa måste bli som ett litet barn innan hon kan inträda i himmelriket.

Dygd och visdom är sublima ting; men om de i människans sinne skapar stolthet och föreställningar om avskildhet från resten av mänskligheten, då är de endast självets orm som åter uppträder i en finare form. I vilket ögonblick som helst kan han ikläda sig sin grövre skepnad och bita lika skarpt, som när han inspirerade en mördares handlingar, som dödar för vinning eller av hat, eller en politiker som offrar massan för sina egna eller sitt partis intressen.

I själva verket, innebär att ha förlorat förmågan att såra, att ormen inte endast är sårad utan dödad. Har den bara blivit bedövad eller nedsövd vaknar den igen och lärjungen använder då sin kunskap och sin makt för egna syften och går i lära hos de många mästarna av den svarta konsten, ty vägen till undergång är mycket bred och bekväm och den kan hittas med förbundna ögon. Att den är vägen till undergång är uppenbart, för om en människa börjar att leva för det egna självet, förminskar hon sin egen horisont tills dess slutligen den häftiga jakten inåt inte lämnar henne större rum än ett knappnålshuvud. Vi har alla sett denna företeelse i det dagliga livet. En människa som blir självisk isolerar sig, blir allt mindre tilldragande, allt mindre angenäm för andra. Skådespelet är förskräckligt och man ryggar slutligen tillbaka för en fullständigt självisk människa precis som man gör för ett rovdjur. Hur mycket förskräckligare är det då inte, då det äger rum på ett framskridet livsstadium med de ökade krafter kunskapen ger och genom de följande inkarnationernas ökade spelrum!

Därför säger jag, ta en paus och tänk noga efter på tröskeln. För om neofytens begäran framställs utan att han är fullkomligt ren, skall den inte tränga in i den gudomlige adeptens avskildhet, utan åkalla de hemska krafter som står på vakt på den mörka sidan av vår mänskliga natur.

V

INNAN SJÄLEN KAN STÅ I MÄSTARNAS NÄRVARO, MÅSTE DESS FÖTTER VARA TVÄTTADE I HJÄRTATS BLOD.

Ordet själ som det här används betyder den gudomliga själen eller "stjärnlika anden".

"Att kunna stå är att ha tillit"; och att ha tillit betyder att lärjungen är säker på sig själv, att han gett upp sina känslor, sitt egentliga själv, ja, sin mänsklighet; att han är utan rädsla och okänslig för smärta; att hela hans medvetande är samlat i det gudomliga livet som symboliskt betecknas med termen "Mästarna"; att han varken har ögon eller öron eller ord eller makt för något annat än för den gudomliga stråle hans högsta sinne kommit i beröring med. Då är han orädd, fri från lidande, fri från oro och bestörtning; hans själ står upprätt utan att rygga tillbaka eller åstunda uppskov, i den fulla glansen av det gudomliga ljuset som genomtränger hela hans innersta väsen. Då har han fått sitt arv och kan göra anspråk på sin släktskap med mänsklighetens lärare; han står upprätt, han har höjt huvudet, han andas samma luft som dem.

Men innan det på något sätt är möjligt för honom att göra detta, måste själens fötter vara tvättade i hans hjärteblod.

Offrandet eller uppgivandet av människans hjärta och dess känslor är den första av reglerna; det innebär "uppnåendet av en jämvikt som inte kan skakas av personliga sinnesrörelser". Detta görs av den stoiske filosofen; även han står "avsides" och ser utan att låta sig bringas ur jämvikt på sina egna lidanden såväl som på andras.

Liksom "tårar" på ockultisternas språk betyder känslornas själ och inte de materiella tårarna, så betyder "blod" inte det blod som är väsentligt för det fysiska livet, utan den vitala skapande principen i människans natur som driver henne till mänskligt liv för att erfara smärta och njutning, glädje och sorg. Då han låtit blodet flyta ur hjärtat, står han inför Mästarna som en ren ande som inte längre önskar att inkarnera för sinnesrörelsers och erfarenheters skull. Genom långa tidsrymder kan successiva inkarnationer i grov materia ännu bli hans lott; men han längtar inte efter dem mer, den råa viljan att leva har lämnat honom. Då han tar på sig mänsklig form i köttet, gör han det i och för uppfyllandet av ett gudomligt syfte, för att utföra "Mästarnas" verk och för ingen annan orsak. Han söker varken njutning eller smärta, söker ingen himmel och fruktar inget helvete; ändå har han fått ett stort arv, som inte är så mycket en ersättning för dessa offrade ting som ett tillstånd, vilket helt enkelt utplånar minnet av dem. Han lever inte nu i världen, utan med den; hans horisont har vidgat sig till att omfatta hela universum.

Ljus på Vägen,
Kommentarerna, I - V

Översatt från Light on the Path av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1975.
 

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |  till Meditation Huvudindex |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23